![\"\"](\"https:\/\/blogit.utu.fi\/abo800\/wp-content\/uploads\/sites\/727\/2026\/10\/blind.jpg\")
Den 28 november 1889 drog Churberg framf\u00f6r Helsingfors universitet fram en revolver och sk\u00f6t mot professorn i straffr\u00e4tt Jaakko Forsman. Den f\u00f6rsta kulan tr\u00e4ffade Forsman i v\u00e4nster arm, den andra tr\u00e4ffade v\u00e4nstra l\u00e5ret. Det tredje skottet var riktat mot Forsmans mage, men kulan tr\u00e4ffade en knapp och plattades till mot den. Forsman s\u00e5rades, men benstommen skadades inte. S\u00e5ren l\u00e4kte och Forsman klarade sig.<\/p>\n\n\n\n
Churberg flydde inte. Han gick raka v\u00e4gen till poliskammaren, erk\u00e4nde sitt brott och sov gott \u00f6ver natten. Enligt hans ber\u00e4ttelse hade skjutningen samband med hans heder, ett p\u00e5st\u00e5tt \u00e4ktenskapsbrott och en sviken v\u00e4nskap. Han ville ha en r\u00e4tteg\u00e5ng, en dom och ett straff. Och just det fick han inte. Churberg ans\u00e5g att Forsmans relationer till f\u00f6rvaltningen hindrade honom att f\u00e5 en r\u00e4ttvis r\u00e4tteg\u00e5ng.<\/p>\n\n\n\n
Medicinalstyrelsen kom med i bilden n\u00e4stan genast d\u00e5 domstolen fick hand om fallet. \u00c4rendet gick vidare fr\u00e5n Helsingfors r\u00e5dstuvur\u00e4tt till \u00c5bo hovr\u00e4tt, som var Finlands \u00e4ldsta hovr\u00e4tt. Via hovr\u00e4tten blev Churbergs \u00f6de en l\u00e4nk i en st\u00f6rre myndighetskedja, d\u00e4r ett brottsfall blev en fr\u00e5ga om sinnessjukdom, farlighetsgrad och f\u00f6rmynderskap. Churberg f\u00f6rpassades till Lappvikens mentalsjukhus f\u00f6r observation och d\u00e4refter till asylinr\u00e4ttningen i Kexholm. \u00c4ven efter tiden p\u00e5 v\u00e5rdanstalterna h\u00f6lls han kvar under f\u00f6rmynderskap: han hade inte best\u00e4mmander\u00e4tt \u00f6ver sin egendom och fick inte r\u00f6ra sig fritt, inte heller var han en fullv\u00e4rdig medborgare, och n\u00e4r han till sist befriades fick han inte ens vistas i hemlandet.<\/p>\n\n\n\n
I \u00c5bo hade Churberg f\u00f6rest\u00e4llt sig att han skulle f\u00e5 en dom och ett f\u00e4ngelsestraff och s\u00e5lunda sona sitt brott. Sist och slutligen fick han n\u00e5got som var diffusare och mera l\u00e5ngverkande \u00e4n ett straff: han blev st\u00e4mplad som mentalsjuk, st\u00e4lldes under f\u00f6rmynderskap och m\u00e5ste delta i en r\u00e4ttstvist som r\u00e4ckte ungef\u00e4r 23 \u00e5r.<\/p>\n\n\n\n
N\u00e4r Churberg f\u00f6rlorat sin frihet gjorde han det som f\u00f6r en f\u00f6rfattare var det enda m\u00f6jliga: han skrev. Klagoskrivelserna, hemst\u00e4llningarna och breven v\u00e4xte till en femdelad skrift som han utgav p\u00e5 eget f\u00f6rlag: Huru finska domstolar och myndigheter skipa r\u00e4ttvisa<\/em> (1903\u20131913).<\/p>\n\n\n\n Churbergs fr\u00e5ga lever vidare: S\u00e5dant var mitt brott \u2014 hurudant var deras?<\/p>\n\n\n\n Mia Kavasto<\/p>\n\n\n\n \u00d6vers\u00e4ttning: Brita L\u00f6flund<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" H\u00f6sten 1889 reste Waldemar Churberg till \u00c5bo. Han bes\u00f6kte \u00c5bo slott f\u00f6r att bese de rum som d\u00e4r anv\u00e4nts som f\u00e4ngelse \u2014 men han var ingen turist utan en man som f\u00f6rberedde sig f\u00f6r sitt eget straff. Churberg \u00e4mnade beg\u00e5 ett brott, erk\u00e4nna det och bli d\u00f6md. Han ville i f\u00f6rv\u00e4g se hurdana rum han … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Mannen som ville bli d\u00f6md<\/span>