Finlands natur: allt är inte negativt och problem går att lösa

Tapani studerar parasitsteklarnas artrikedom i  Ugandas regnskog. Idag tar han oss genom en salig blandning utrotade älgar, återflyttande vargar, och konflikter som uppstår när allt ändras i naturen. [English version added 18th March / lisätty suomenkielinen versio 18.3.]

Ibland behöver vi påminnas hur bra vi har det. Mattias Kanckos skrev nyligen en intressant text om Finlands natur och dess tillstånd (Katternö 1/2018, 52-53). Det som var förfriskande – och inspirerade denna text – var att han inte fokuserade på problemen. Exploatering av skogen nämdes men var inte i fokus. I stället var fokus på det faktum att nästan alla våra stora däggdjur och fåglar är nu mer flertaliga än för ett århundrade sedan.

Tänka sig, skriva om något positivt när det gäller naturskydd?! Och påminna om att problem som ser allvarliga ut i Åbo kanske inte är angelägna annanstans i Finland? Det allena skulle räcka som motivering att behandla ämnet också här. Men dessutom är ämnet intressant i att denna återhämtning inte enbart varit positiv. Det har också lett till konflikter, när människor plötsligt fått anpassa sig till djur som återvänt efter en lång frånvaro.

För tillfället rasar i min hemtrakt en debatt om vargar, med alla de tidningsskriverier (och ibland överdrifter) som därtill hör. Mattias Kanckos text behandlade bakgrunden till denna situation. Jag kommer att göra detsamma: det blir ett kapitel om vart alla djur försvann från självständighetens Finland, och ett kapitel om vargsituationen som uppstått när de återvänt – men inga skrivbordsförslag på vad som konkret borde göras.

Den finländska naturens fall och uppgång

© Luciano Giussani, CC BY-NC-SA

Först den korta versionen. Finlands natur kollapsade under de senaste århundraden. Nu håller den på att återhämta sig.

Okej, jag förenklar rejält. Och hela tanken om att det skulle finnas en oföränderlig “naturtillstånd” som nu återvänds till är problematisk. Men när det gäller de stora däggdjurens och fåglarnas historia i Finland de senaste århundraden, är detta inte alltför långt borta från sanningen.

Kollapsen kom (föga överraskande) tack vare människan. Under 1800- och 1900-talet lyckades vi utrota eller nästan utrota:

• älgen
• svanen
• lodjuret
• vargen
• björnet
• skogsrenen
• havsörnen

Dessa är alltså exempel, listan kan fortsättas länge och väl. Gemensamt för dessa är att de var vanliga, höll på att försvinna, och har nu returnerat eller håller på att returnera.

Uppgången har vi också mänskligheten att tacka för (om man nu ska tacka för att nån bättrar sig). Lagens skydd och förandrade attityder vände trenden för de ovanstående arterna. Vi har också fått nykomlingar som förr varit ovanliga eller helt frånvarande, såsom rådjuret, vitsvanshjorten, fältharen, blåmesen och koltrasten.

Älgen tas för givet i dagens Finland. Och det med all rätt, i vårt land lever minst 80000 älgar trots att vi fäller kring 50000 varje år. Att älgen tjuvjagades nästan till utrotningens brant glömmer man lätt bort: som värst på 1920-talet fanns det kanske bara några hundra älgar i hela landet. Ännu på 40-talet var älgen för de flesta finländare en sällsynt urskogsdjur (6000 älgar i Finland), och det är först min generation född på 80-talet som vant sig med att igen ha tiotusentals älgar i skogen. Vi kan också skylla bristen på skovelhorn på det förgångna: de få 1920-talets älgar hade mestadels bara stånghorn.

Sångsvanens historia har mycket gemensamt med älgen. Nuförtiden är den vår nationalfågel med minst 8000 häckande par. För mig, född på 80-talet, är tanken på ett Finland utan svanar lika främmande som ett Finland utan träd. Men ett Finland utan svanar är vad vi i praktiken hade för bara 70 år sen: vår nationalfågel jagades ner till 15 häckande par år 1949.

Skogsrenens historia skiljer sig från älgens egentligen bara på ett sätt: älgen klarade sig knappt, skogsrenen utrotades. När den skyddades 1913 hade sista finska skogsrenen redan fällts. Det tog årtionden före skogsrenarna återflyttade till Finland, och ännu idag har dom flesta finländare antagligen aldrig sett en. Men på de områden där de finns har de klarat sig bra, och Finland har numera en växande stam på kring 2000 skogsrenar.

Vargen utrotades nästan helt i början av 1900-talet. Den förblev närmast utrotad fram till 80-talet, med undantag av tillfälliga inflyttare från Ryssland. Ännu idag finns det ytterst få vargar i Finland (mindre än 200). Jag tillhör således en av de generationerna som undermedvetet antagit att det är normalt att ha inga vargar i trakten. Mängden vargar har inte ökat på ett årtionde, men de har ställvis (åter)flyttat till nya områden i Finland.

Rådjuren och vitsvanshjortarna är numera etablerade i Finlands natur med närmare 100000 individer. Men för ett århundrade sedan fanns varkendera art i Finland. För mig, som tillbringat barndomen med att spåra rådjur i skogen och som för tillfället bor i Åbotrakten – där vitsvanshjortar väcker mindre uppmärksamhet än fiskmåsar – är detta närmast ofattbart. Rådjuret invandrade från Sverige och Karelen på 50-talet och har senare fått hjälp på traven av människor. Det kan också tidvis ha funnits i södra Finland under tidigare århundraden. Vitsvanshjorten förflyttades från USA på 30- och 40-talet, delvis för att kompensera de utrotade skogsrenarna, och förökade sig närmast explosionsartad.

Detaljerna kan man debattera (en skogsren sköts tex. 1921 i Savukoski) men trenderna är tydliga. Många av våra stora djur kollapsade under 1800- och 1900-talet. Vissa såsom svanen och älgen har återhämtat sig helt, andra såsom skogsrenen är på uppgång. En del såsom vargen har knappt återhämtat sig alls, men har det ändå klart bättre än när det var som värst.

Detta betyder också att generation efter generation av finländare har vuxit upp i en onaturlig miljö, trott att det är normalt, och sedan fått se stora förändringar där “främmande arter” såsom sångsvan och älg plötsligt dykt upp i trakten. Ändringar hör till naturen men de har varit ovanligt snabba.

Uppgångens pris

På många sätt är situationen glädjande. För våra stora däggdjur och fåglar går det armades mycket bättre än för 100 år sedan – att påstå annat är verklighetsflykt. När det gäller stora djur håller vi så småningom att återgå till det normala (till det mån det överhuvudtaget finns ett normaltillstånd i naturen).

Men inget positivt utan problem. Att anpassa sig till en snabbt ändrande situation kan vara svårt, också för människor. När vargar dyker upp i ett område där det finns får och jakthundar, är det bäddat för konflikter. Särskilt om man är ovan med att ha vargar i trakten. I många delar av Finland har flera generationer hunnit växa upp utan vargar; inte använder man tex. jaktmetoder som tål vargarnas förekomst om vargar senast setts i farfars tid.

Varför jag fokuserar på vargar är att de råkar för tillfället vara angelägna i min hemtrakt Österbotten. De senaste åren har vargar återvänt dit – till ett område där jakthundar springer utom synhåll för deras ägare, katter ofta tilläts vandra i skogen och nårapå inga betesmarker har vargtåliga stängsel. Konflikten har varit ett faktum.

Vad gör man då, i en situation där djur som inte setts på flera generationer återflyttar till ett område och problem uppstår? Hittills har jag mestadels bara konstaterat fakta; nu kommer jag att lämna det politiska och moraliska vakuumet och skriva åsikter.

Vargar finns åter här. Hur reagera?

Det finns två extrema åsikter man lätt frestas anamma. Den första har jag mestadels hört i större städer, och går karikerat så här: “Varför flyttar dom inte till Helsingfors?”. Mindre karikerat så rekommenderas det att folk slutar jaga, slutar hålla får.. tills konflikterna mellan vargar och människor inte längre förekommer. Den andra extremen är karikerat “Skjut alla vargar”. Mindre karikerat så ses vargar som enbart problem; fördriv eller jaga dom tills problemet lösts.

Båda de här extremer har två saker gemensamt. Dom är båda betydligt vanligare i karikatyrer av “motståndarsidan” än i verkligheten. Vanligt folk lyckas oftast behärska sig och hållas till det moderata – nog för att frestelsen att gå till extremer kan ibland kännas stor. Båda är också i princip fungerande lösningar. De skulle logiskt leda till att problemet minskar eller försvinner helt.

De har också en gemensam nämnare till: dom är båda helt oacceptabla. Inte bara för mig, utan för tillräckligt många finländare att det skulle vara omöjligt att genomföra varkendera i praktiken. Vi vill helt enkelt inte genomföra en apartheid, där människor bor på ett ställe och “naturen” på ett annat. Och det är jag glad över: jag har tillbringat stora delar av mitt liv i både överbefolkade områden såsom städer (utarmade öknen där en art dominerar) och naturskyddsområden (fascinerande samhällen med tusentals arter, men isolerade från mänskligheten). Och konstaterat att jag föredrar Österbotten (skogen är framför dörren, inte 40 minuters bussfärd borta).

Målet är alltså varken att utrota vargarna eller människorna, utan att se till att båda ryms i Finland och Finlands natur. Detta kräver att problemen minimeras – annars hotar den positiva utvecklingen avstanna och bytas till motsättningsfyllda gräl och tjuvjakt.

Hur det sen ska gå till är en knepigare fråga. Jag har inga färdiga lösningar och lovade undvika skrivbordsförslag. Men vad lösningarna än blir kommer de att kräva en viss flexibilitet från både människor och (omedvetet) vargar. Och de behöver vara samhälleliga lösningar: att en enskild fårfarmare skulle själv skydda sina får fungerar lika dåligt som att alla husägare skulle anställa en privat polis för att hindra inbrott. Vargproblem och brottslighet har även annars mycket gemensamt, de handlar båda två om ett oönskat beteende som behöver förebyggas eller korrigeras.

Vi kan ta som slumpmässigt exempel ett nyligen inträffat fall där tre vargar bröt sig in i en rävfarm, och dödade flera rävar. Här kan lösningarna på “människosidan” stavas tex. ordentlig kompensation till farmen och vargtåliga, av samhället bekostade stängsel (farmens stängsel räckte mot mårdhundar men inte vargar). På “vargasidan” kan noteras att vargar som visar på sådant mod är antingen ovanligt hungriga eller ovanligt vana vid att strunta i människans närvaro. Lösningen stavas hoppeligen skrämseljakt eller andra metoder att göra dom skygga igen – om inte (det är betydligt lättare att förebygga dåligt beteende än att korrigera det efteråt) så riskerar lösningen, i brist på bättre alternativ, bli att fälla en av dom.

Mer konkret än så skriver jag inte. Nyckeln är dock att hitta och genomföra lösningar som tillåter både vargar och människor att bo på samma ort, utan oacceptabelt stora problem.

Kanske viktigare än hur problemen löses är ändå en tro på att de går att lösa, på ett sätt som kan (någorlunda) accepteras av alla. Här kan nämnas två uppmuntrande fakta. För det första så är vargar inga superaggressiva mystifierade monster. Vargar studerades i åratal i norra Kanada i tradionell biologstil: tält, sovsäck och anteckningsmaterial, följ vargarna var de än går och anteckna vad som händer. Den största “faran” bestod av att vargarna ville leka med sovsäcken. För det andra, så är de finländare som faktiskt möter vargar ej heller naturfientliga monster. Klart att man påpekar problem då de uppstår, men de senaste 50 åren har djurart efter djurart återfått sin plats i Finlands natur, och efter en viss anpassningsperiod har allt gått mer eller mindre smidigt.

Valpar studeras. © Dave Mech

Vi lärde oss leva med älgarna, trots skogsskador och älgkrockar. Vår attitydförändring gällande svanar var så total att det nuförtiden är närmast otänkbart att jaga dom. Under min livstid har björnar blivit nästan normala i nordliga Österbotten; snart är vår samexistens lika jordnär som i Kuusamo. Säkert går det så med vargar också.

Sammanfattat

Vi lever i svåra tider med ett alltför intensivt skogsbruk och ett pågående globalt massutdöende. Men vi lever också i en gyllene tid där stora däggdjur som vi trott förlorats för alltid åter syns i skogarna. När nya utmaningar dyker upp är det bra att ibland minnas det förgångna, och förstå hur mycket som faktiskt blivit bättre.

Jag tar det för givet att det finns älgar och rådjur i skogen – eftersom det var så i min barndom. Mitt barn kommer att ta björnar och hoppeligen också vargar för givet – för henne blir det den nya normala. Det jag hoppas är att hon ska få ha lika roligt med att spåra varg och skogsren som jag haft med att spåra rådjur och älg, och att hon gör det i hennes hemtrakt i en levande landsbygd.

Om vi lyckas lösa problem lika bra som under det senaste århundradet, är jag optimistisk att så kommer att ske.