Att forska i personnamn – “Du är vad du heter”

Kaj Borg håll den här veckans föreläsning (2.12.2019). Föreläsningen handlade om personnamn och deras forskning. Borg började sin föreläsning genom att definiera egennamn som pekar ut individer och förbättrar kommunikationen. Dessutom har egennamnen olika kategorier. Till exempel kan ortnamn vara kulturnamn (Lilla Tavastgatan) eller naturnamn (Mälaren). Olika personnamn kan vara både officiella (Estelle Silvia Ewa Mary) eller inofficiella (smeknamn: Per-Olof> Pelle).  Man kan inte glömma övriga namn som kan vara till exempel namn på båtar, firmor och produkter. Egennamn har också grammatiska funktioner och de tillhör ordklassen substantiv. Appellativ (en människa) kategoriserar medan proprier individualiserar (Juha).

 Egennamnen böjs i kasus men inte i numerus och species, vilket skiljer dem från de flesta andra substantiv och de saknar betydelse. Egennamnen kan bilda nominalfraser (Snälla Anna!). Dessutom kan egennamnen ha prototypiska och kontextuella betydelser eller funktioner. Om det finns en person som ser afrikansk och manlig ut är det sannolikt att denna person inte heter Pirkko. Men det är möjligt att det finns människor som inte vet att namnet Pirkko är ett kvinnligt namn, vilket kan leda till problem med att tolka namnet Pirkko.

Namnforskning har som syfte att beskriva hur namnbrukare bildar, ger och använder namn. Namnbildning innebär sätt att utforma nya namn medan namngivning berättar om motiv bakom namnen. Namnbruket speglar attityder till namn, vilket betyder att popularitet hos namn påverkar namngivningen. Etymologi är en viktig del av namnbildning och det är möjligt att vissa namn som går i släkten kan påverka namngivningen.

Dopnamnen tillhör huvudkategorin personnamn och underkategorin officiella namn. Dopnamnet är förnamnet som ges i samband med ett kristet dop. Historiska dopnamn finns i dopböcker medan moderna dopnamn ingår i folkbokföringen vid magistraten. Historiska dopnamn representerar en skriftlig namntradition och därför skiljer de sig ofta från de förnamn som används till vardags: Maria Elisabet vs Maja-Lisa, Per-Olof vs Pelle.

Borgs egen undersökning handlar om dopnamn i Gamlakarleby, närmare bestämt vilka slags tendenser och trender som förekommer hos egennamn vid olika tidpunkter mellan åren 1657-1928. Som material har Borg använt dopböcker från Gamlakarleby och det primära materialet består av totalt 14 448 döpta namn. Syftet med undersökningen har varit att rekonstruera den namnlingvistiska kontext där dopnamnen har getts, relatera de enskilda dopnamnen till denna kontext och därigenom tillmäta dem presumtiva funktioner. Analysen består av en lingvistiskt baserad analys av dopnamnen på namngivningens kollektiva nivå samt en socioonomastisk analys av dopnamnen på namngivningens individuella nivå.

Den namnlingvistiska analysen görs från en utomstående namnforskares namnlingvistiska perspektiv där materialet betraktas som en stor textmassa och analyseras genom att fästa uppmärksamhet vid namnets fonologi, morfologi, syntax (frasnivå), semantik och pragmatik samt lexikon. Som ett exempel på namnlingvistisk analys på frasnivå tog Borg upp hur andelen manliga namnbärare med 1-3 förnamn hade förändrats mellan åren 1650 och 1920.

Den socioonomastiska analysen görs ur namngivarens perspektiv och kan återge hur de personer som deltog i namngivningsprocessen möjligen uppfattade det givna dopnamnet. Dopnamnet kan därigenom kopplas in till en viss kontext och målet med analysen är att framställa namngivningen som ett identitetsskapande system.

Dopnamnen kan ha individualiserande och integrerande identitetsskapande funktioner. De individualiserande funktionerna är innovativ, moderniserande, traditionsbärande, arkaiserande och särskiljande funktion. De integrerande funktionerna består av familjeintegrerande, bekantskapskretsintegrerande, socialgruppsintegrerande, ideologiserande samt språkgrupps- och kulturkretsintegrerande funktion. Borg gav namnet Alexander som ett exempel på de olika funktioner som ett namn kan genomgå vid olika tidpunkter.

Till sist diskuterade Borg påståendet ”Du är vad du heter” som har tidigare ansetts som ovetenskaplig. Den socioonomastiska synen på egennamn har dock ändrat inställningen och nuförtiden uppfattas egennamn inte bara som betydelsemässigt tomma etiketter på entiteter utan individualiserande och identitetsskapande språkliga uttryck.

Skulle du vara intresserad av att forska i personnamn? Hur skulle du forska i personnamn? Har du lagt märke till att vissa namn är vanligare under någon tidsperiod? Har din släkt något namn som går i släkten? Vad är din åsikt om frasen “Du är vad du heter”?

Noel Torri och Tommi Rantamäki

”Vi…med Anna” och andra syntaktiska särdrag i talad finlandssvenska

Den här veckans föreläsning hölls av Klaus Kurki och handlade om generativ grammatik och om hans forskning. Kurkis undersökning handlar om konstruktionen “vi…med Anna” och andra syntaktiska särdrag i talad finlandssvenska.

Undersökningen grundar sig på den generativa grammatiken som härstammar redan från 1960-talet. Den teoretiska bakgrunden och den generativa grammatiken behandlades bara kort under lektionen eftersom själva teorin och grammatiken är så pass omfattande och komplexa. Det som kom fram var att språket i generativ grammatik ses som ett matematiskt och logiskt system där vissa villkor kan leda till olika resultat. Den generativa grammatiken har diskuterats och kritiserats mycket. Grammatiken har även uppdaterats flera gånger och den nyaste versionen kallas för minimalistiskt program (fokuserar på språket direkt). I den generativa grammatiken illustreras grammatiska strukturer med hjälp av träddiagram.

Syftet med Kurkis undersökning är att redogöra för det finlandssvenska språksystemet samt strukturer som fungerar i finlandssvenskan men inte i sverigesvenskan. Huvudsyftet är att testa i vilka sammanhang och kontexter ordet “vi” kan ha betydelsen “jag”. Detta ämne har inte undersökts tidigare. Kurki undersöker även övriga syntaktiska egenskaper i finlandssvenskan samt vilket slags system det finlandssvenska systemet är.

“Vi…med Anna” är alltså en av de valda finlandssvenska uttrycken som Kurki ska fokusera på i sin forskning. Syftet med Kurkis undersökning är att utforska och beskriva särdrag och uttryck som enbart förekommer i finlandssvenskan och inte i standardssvenskan. Eftersom de forskade uttrycken finns bara i finlandssvenskan kan den språkliga miljön i Finland ses att ha påverkat mycket talad finlandssvenska. I finlandssvenska kan den direkta översättningen av finska uttrycket Me mentiin Annan kanssa kaupungille. (Vi for med Anna till stan.) syfta antingen till mig och Anna eller till mig och flera andra och Anna medan samma uttryck inte förekommer i samma betydelse i standardsvenska.

“Vi…med Anna” => vi = jag + Anna

“Vi…med Anna” => vi = jag+ flera personer + Anna

Exempel från Kurkis undersökning:

Vi med Anna har aldrig varit till Lanzarote.

Vi har med Anna aldrig varit till Lanzarote.

Vi har aldrig med Anna varit till Lanzarote.

Vi har aldrig varit med Anna till Lanzarote.

Kurkis preliminära hypotes var att uttrycket “vi…med Anna” kan betyda “jag…med Anna” då uttrycket är det högsta mänskliga argumentet i en sats.

Materialet har samlats med hjälp av ett frågeformulär på nätet som innehöll 14 olika fraser med konstruktionen “vi…med Anna” i olika satsdelspositioner. Eftersom uttrycket “vi…med Anna” alltid var inkluderat i fraserna blev en del av dem onaturliga eller litet oförståeliga. Frågeformulären delades bland annat på Twitter och på den svarade över 600 informanter.

Först var Kurkis mening att använda intervjuer från Språkbanken som material men det fanns inga förekomster av detta uttryck i dem.

I frågeformulären bads informanterna att läsa igenom de 14 fraserna och bedöma om de kunde användas i talat språk. Som bakgrundsinformation frågades språklig bakgrund och informanterna som svarade att vara finlandssvenskar togs med i undersökningen. Informanterna bedömde fraserna oftast som konstgjorda, konstiga eller onaturliga. Någon av informanterna var även av åsikten att “alla går”.

I slutet av föreläsningen presenterade Kurki de övriga syntaktiska särdragen som förekommer i finlandssvenskan och som han kommer att undersöka i framtiden. Sådana särdrag är t.ex. konstruktioner bildade med orden att, annat, mera och så. (Vem tycker du att är snyggast?, Vad annat har du gjort?, Vad mera har du gjort?, Toaletten så är till höger.)

Forskningsämnet var helt nytt för oss och verkade vara väldigt intressant. Redan under föreläsningen väckte ämnet diskussion, frågor och tankar. Att forska i talat språk i skriftlig form kändes först ovanligt men samtidigt förståeligt. I talat språk korrigeras, tilläggs och ändras språket i samtalet hela tiden medan det skriftliga språket formuleras på ett noggrannare och långsammare sätt. Det som kändes konstigt för oss var att de talspråkliga uttrycken framställdes som icke fonetiska, t.ex. med hjälp av interpunktion. Exemplet “Toaletten så är till höger” känns onaturligt och oförståeligt i skriftlig form men helt förståeligt i talad form. Det tar säkert ett par sekunder då man tänker efter riktningen mot toaletten om någon skulle fråga var toaletten finns, d.v.s. i detta fall används tilläggsordet så. Vad vi tänker här är att under ordet så tänker man riktningen mot toaletten och att ordet behövs i tal. Ordets längd kan även variera beroende av sammanhanget (mera tid att tänka). I skriftlig form känns tilläggsordet onödigt och hela frasen konstgjord och onaturlig eftersom frasen inte har t.ex. transkriberats.

Vad vi skulle göra annorlunda här är att antingen transkribera fraserna (i frågeformulären) eller använda färdigt inspelade fraser som skulle spelas för informanterna under en intervju.

Har ni bekantat er med den generativa grammatiken tidigare? Vad tycker ni om denna grammatikteori? Vad tänker ni om den använda forskningsmetoden? Vilka tankar väckte det hos er att läsa samma uttryck (“vi…med Anna”) om och om igen i olika exempelfraser? Var det svårt för er att se skillnaden mellan fungerande och icke fungerande fraser? Vilka grammatiska företeelser skulle enligt er vara intressanta forskningsobjekt?

Minna-Liisa och Henrik

Språkhistorisk och filologisk forskning

En inmurad runsten i Stockholms Gamla stan, i korsningen av Kåkbrinken och Prästgatan. Stenen infaller i början av 1000-talet och på modern svenska lyder skriften: “Torsten och Frögunn de (lät resa) stenen efter … sin son.” Bild: Ida Hallantie

Den här veckans föreläsning som hölls av FD Mikko Kauko handlade om språkhistorisk och filologisk forskning. I början berättade Kauko närmare om svensk språkhistoria. Efter olika språkförändringar började de indoeuropeiska språken splittras och svenska och andra nordiska språk formade den urnordiska språkgruppen som för sin del splittrades ca år 800. Sedan dess har svenska språket under 1200 år utvecklats genom bl.a. olika förenklingar och främmande inflytande.

Under medeltiden skrevs det mycket på latin men det fanns också många översättningar från latin och därför har svenska många lånord från latin men latinet har även påverkat ordbildning och syntax. På grund av hansa och invandring av tyskar till Sverige började lågtyska påverka ordförrådet och andra språkliga nivåer i svenska under senmedeltiden. På 1600-talet dominerade den franska kulturen i Europa och den påverkade också svenskans ordförråd. Det engelska inflytandet började först på 1900-talet. Andra språk som har haft inflytande på svenskan är bl.a. grekiska, nederländska, finska och andra nordiska språk och romanska språk. Det är vanligt att lånord inte kom direkt från ett visst språk utan via förmedlande språk (Martola m.fl. 2014).

Enligt Kauko kan språkhistoriker utgå antingen från material eller från forskningsfrågor. Materialet som kan vara mycket litet består närmast av skrivna texter såsom runristningar, handskrifter, böcker eller korpusar. Om man utgår från forskningsfrågor fokuserar man ofta på en viss detalj och det kan finnas mycket material. Språkhistoriker utnyttjar ofta olika elektroniska källor som material i sin forskning såsom SAOB (Svenska Akademiens Ordbok) eller FMU (Finlands medeltidsurkunder).

I språkhistorisk forskning används olika metoder beroende på vad man forskar i. Den historisk-jämförande metoden koncentrerar sig på att beskriva likheter mellan olika språk. Dessa likheter kan bero på slump, lån eller språksläktskap. Filologins syfte är att förstå texter. Med hjälp av etymologiska metoder kan man forska i ords ursprung och släktskap. Andra metoder som Kauko nämnde är bl.a. kodikologi som betraktar t.ex. handskrifter som konkreta föremål och paleografi som betraktar gamla handstilar.

Aktuell språkhistorisk forskning

Språkhistoria intresserar fortfarande språkforskare även om den redan har utforskats under flera århundraden. Dagens språkhistoriska studier har dock förlorat den nationalistiskt riktade prägel, som styrde språkforskare till att visa hur ren, enastående osv. en nation eller ett språk kunde vara när det gällde språkhistoria, speciellt mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (Svensson, 2017). Aktuell språkhistorisk forskning är mer omfattande och mångsidigare än någonsin och språkforskarna har ett massivt urval av tidsperioder och synvinklar att rikta sig mot. I mer än 1200 år av svensk språkhistoria ryms det mycket att forska i och det ska man komma ihåg att inte enbart urgamla texter är språkhistoriskt värdefulla; även t.ex. 1950-talets texter kan anses vara språkhistoriskt sett intressanta. Samma ämne kan studeras ur flera olika synvinklar vilket fördjupar vår kunskap om olika texter och tidsperioder. Detta kan man se i hur språkforskarna i olika länder riktar sig åt i språkhistorisk forskning enligt deras intressen; det kom bl.a. upp under föreläsningen att man är mer intresserad av runinskrifter i Sverige än vad man är i Finland, rent på grund av det faktum att det inte finns några riktiga runinskrifter i Finland. Däremot har man i Finland varit intresserad av vad som har skrivits om Finland och finländarna under årens lopp.

Kauko presenterade kort även hans aktuella forsknigsprojekt. Kauko studerar hur den tyska kvinnliga mystikers, Mechtild av Hackeborns uppenbarelser har översatts från latin till svenska, vilket genomfördes av Jöns Budde i Nådendal kloster på 1400-talet. Kauko tog bl.a. upp en missförståelse i den svenska översättningen (Budde troligtvis blandade ihop latinska orden piscis, ‘fisk’ och pisum, ‘ärt’) och hur den kom upp även i den tyska versionen och av detta kunde han dra den slutsatsen att det måste ha funnits en latinsk kopia där felet står och som översättarna använde som källtext. Den största frågan är nog, vilken av kopior var den ursprungliga versionen? Sådant forskningsarbete kan beskrivas vara snarare filologi än ren språkhistorisk forskning. Det är faktiskt så att språkhistorisk forskning kräver mer än bara språkliga kompetenser och kunskap i språkhistoria, man ska ha bra allmänbildning och kunskap om den historiska och samhälleliga kontexten runt ämnet och hellre ha goda kontakter till specialister i andra vetenskaper, såsom arkeologer, historiker och religionsvetare.

En sak som var ny för oss var att man ofta behöver hjälp från experter av olika ämnen. I de flesta fall räcker det inte att man känner språket utan man behöver också förstå andra aspekter såsom den historiska kontexten, kultur eller teologi. Därför samarbetar språkhistoriker ofta med t.ex. historiker eller arkeologer. Och trots att språkhistoria har, som sagt utforskats redan länge, verkar det alltid finnas en massa forskningsobjekt att forska i och någonting nytt kommer upp. Speciellt modern teknologi har säkert mycket att ge i framtiden.

Eller vad anser ni? Är språkhistoria fortfarande ett aktuellt ämne eller borde man hellre fokusera på någonting nytt? Varför/varför inte? Finns det någon tidsperiod du intresserar dig för? Varför? Finns det något språkhistoriskt material du ville forska i? Vilka språkhistoriska teman kunde vara aktuella i framtiden? Hur kunde den moderna teknologin utnyttjas i forskningen?

Sanni Kankare och Ida Hallantie

Källor:

Kauko, Mikko. 2019. Språkhistorisk och filologisk forskning. 11.11.2019. Föreläsning

Martola Nina, Mattfolk Leila, Sandström Caroline. 2014. Lånat och ärvt i svenskan. Språkkontakt 2/2014. Hämtad 13.11.2019 från  https://www.sprakbruk.fi/-/lanat-och-arvt-i-svenskan

Svensson, J. 2017. Nordistiken som vetenskap – 30 år senare. I: Håkansson, D. & Karlsson, A-M. (red.) S.

Lingvistiska landskap

Denna vecka tog vi del av en föreläsning om språkliga landskap som hölls av Sofie Henricson från Åbo Akademi. Hon har främst koncentrerat sig på interaktionsforskning och har även deltagit i IVIP-projektet som presenterades av Camilla Wide förra veckan.

Lingvistiska landskap som forskningsfält

Lingvistiska landskap är ett tvärvetenskapligt forskningsfält där till exempel flerspråkighet och makt- och styrkeförhållanden mellan språken studeras. Detta forskningsfält började växa fram efter Landry och Bourhis studie Linguistic Landscape and Ethnolinguistic Vitality: An Empirical Study som utkom år 1997. Med lingvistiska landskap menas språkets synlighet på offentliga och kommersiella skyltar på en bestämd plats eller på ett visst område (Landry & Bourhis, 1997:23). Under föreläsningen lyfte Henricson fram att lingvistiska landskap också kan förekomma t.ex. på ideologiska klistermärken, i graffiti och snöskrifter.

Forskning i lingvistiska landskap har ökat explosionsartat på 2000-talet. Enligt Gorter (2006:2) ökar intresset för lingvistiska landskap framför allt inom sociolingvistik och tillämpad lingvistik. Flera studier har fokuserat på språkliga landskap i stadsmiljöer (se t.ex. Backhaus 2007; Shohamy, Eliezer & Barni 2010). Andra fokusområden kan vara bl.a. språkpolitik, engelska språket, minoritetsspråk, multimodalitet och namnforskning.

Forskningsmetodik

Lingvistiska landskap kan kartläggas objektivt ur forskarsynvinkeln t.ex. med hjälp av fotografier, videoinspelningar och observation. Teknologisk utveckling och digitalisering har underlättat och ökat möjligheter för dokumentering av forskningsmaterial på 2000-talet. Ur den etnografiska infallsvinkeln kan man undersöka hur invånarna upplever det lingvistiska landskapet på sin bostadsort. Enkäter, intervjuer och informanternas fotografier och berättelser kan användas som forskningsmetoder. Studierna kan göras synkroniskt vid en viss tidpunkt eller diakroniskt i ett historiskt perspektiv. Avgränsningarna är ofta praktiska eller syftesmotiverade. Det kan t.ex. vara utmanande att studera texter på rörliga föremål.

Kvantitativa analyser kartlägger hur språken syns och distribueras i det offentliga rummet. Kvalitativa analyser går mera på djupet och fokuserar på innehåll, författare och multimodalitet. Enligt Landry & Bourhis (1997: 25-27) kan det språkliga landskapet ha en informativ eller symbolisk funktion. Den informativa funktionen kan t.ex. definiera det geografiska området för språket. Den symboliska funktionen kan lyfta fram språkets emotionella aspekter för språkanvändare. Kvantitativa och kvalitativa analyser används ofta parallellt i forskning.

Studie av Kotka och Mariehamn

Sofie Henricson presenterade en studie om Kotka och Mariehamn som hon har gjort tillsammans med Marie Nelson från Stockholms universitet. De undersökte hur det lingvistiska landskapet syns i dessa städer. Majoritetsspråken (finska i Kotka, svenska i Mariehamn) och de andra språken som syntes i det offentliga rummet i stadscentrum låg i fokus. Materialet samlades in under en dag i januari 2019. Alla skyltar med språkliga element som inte endast var på majoritetsspråket fotograferades.

I resultaten framkom att det globala språket engelska var speciellt synligt i kommersiella skyltar i båda städerna. Lokala majoritetsspråk dominerade i flerspråkiga skyltar. I Kotka förekom det ryska språket ofta i kombination med finska och engelska, framför allt i lokala kommersiella skyltar och i skyltar som hade koppling till turism. Svenska språket syntes vanligast i officiella skyltar. I Mariehamn var finska språket inte speciellt synligt i skyltar. Svenska var med på alla flerspråkiga skyltar.

Framtida forskning

Lingvistiska landskap var ett helt nytt forskningsfält för oss båda. Det var intressant att lära sig hur man studerar synliga texter som finns runt omkring oss i vardagen och bli medveten om att de kan ha flera olika betydelser beroende på infallsvinkeln. Vad tycker ni? Har ni medvetet observerat och tolkat innehållet i skyltar i er omgivning? Vilka olika synvinklar kan man ha då man läser texter som syns i gatubilden?

Enligt Henricson finns det många områden inom lingvistiska landskap som inte alls har undersökts ännu. Vi blev inspirerade av tanken att studera ideologiska landskap. Det skulle vara intressant att undersöka texter som har ett ideologiskt innehåll. Ett intressant forskningsområde kunde vara att studera skriverier på allmänna toaletter. Skulle ni vara intresserade av att studera språkliga landskap? Vad skulle ni vilja forska i? Vilka forskningsområden tror ni att kommer att vara centrala i framtiden?

Satu Huovila och Tiia Vahtola

Litteratur

Backhaus, Peter 2007: Linguistic landscapes: A comparative study of urban multilingualism in Tokyo.

Gorter, Durk (red.) 2006:  Linguistic landscape: A new approach to multilingualism.

Landry, Rodrigue & Bourhis, Richard Y. 1997: Linguistic Landscape and Ethnolinguistic Vitality:An Empirical Study. I Journal of Language and social psychology March 1997, Vol. 16 (1). S. 23-49

Shohamy, Elana, Eliezer Ben-Rafael & Barni, Monica (red.) 2010: Linguistic landscape in the city.

Kommunikativa skillnader mellan finlandssvenska och sverigesvenska

Den här veckans föreläsning hölls av Camilla Wide och handlade om kommunikativa skillnader i pluricentriska språk och speciellt i svenska. Först berättade Camilla om sin egen studiegång och hur hon hade hamnat i att forska i kommunikativa skillnader i svenska i Finland och Sverige.

Svenska som ett pluricentriskt språk

Ett pluricentriskt språk betyder ett språk som talas som förstaspråk i flera olika länder.  Svenska talas som förstaspråk av (beroende på räknesättet) ca 8,5 miljoner personer i Sverige och av ca 280 000 i Finland.  Ett likadant exempel är holländska i Nederländerna och flamländska som är den variation av språket som talas i Belgien. Både svenska och holländska är språk som talas i två olika länder, av två olika nationer och de har sina lokala varieteter i båda länderna.

Finlandssvenska och sverigesvenska har fonologiska, morfologiska, lexikala och syntaktiska särdrag som är relativt väl utforskade. Också kommunikativa skillnader finns det men de har inte tidigare undersökts systematiskt.

IVIP

Sedan berättade Wide om ett forskningsprojekt som hon deltar i. Interaktion och variation i pluricentriska språk (IVIP) är ett forskningsprogram mellan fyra universitet (Stockholm, Göteborg, Helsingfors och Åbo) som pågår mellan åren 2013-2020. IVIP syftar till att undersöka pragmatiska rutiner i pluricentriska språk genom att dokumentera och jämföra de kommunikativa mönstren i finlandssvenska och sverigesvenska.

Forskningsmaterialet består av autentiska samtal inom service, lärande och friskvård. Inom servicesektorn finns det 50 timmar samtal från teaterkassor, biljettförsäljning och kundservice på bibliotek. Lärandeprojektet innehåller ca 80 samtal från universitetet, till exempel handlednings- och studievägledningsdiskussioner. I vårdprojekt finns det samtal från friskvård, bland annat från massage och kostrådgivning. Alla samtal är insamlade i en sluten Korp-korpus i Språkbanken.

Tilltal i Finland och Sverige

En exempelstudie som Wide berättade om handlar om tilltalande under kundservicesituationer. Materialet samlades in i olika teatrar i Sverige och Finland och det finns 150 samtal från båda länderna. Situationerna filmades på video och materialet analyserades. Enligt denna studie finns det inte särskilt många skillnader mellan länderna. Niande är mer accepterat i Finland fast det inte är så vanligt här heller. Oftast niar yngre personal äldre kunder. Niandet är också ett situationsberoende fenomen. I Finland var det även vanligare att undvika direkt tilltal helt eller använda “ni” i plural.

Finländare verkar vara osäkrare om hur de borde tilltala någon. Har du själv blivit tilltalad fel? När niar du? Varför/varför inte? Har du varit osäker på hur du borde tilltala någon? Har du försökt att undvika direkt tilltal?

Hurdana kommunikativa eller pragmatiska skillnader har du märkt mellan sverigesvenska och finlandssvenska eller i något annat pluricentriskt språk? Är det här någonting du skulle vilja forska om? Vilka olika fenomen kunde man forska i vad gäller svenskans variation?

Andraspråksinlärning, interface hypoteser och ordföljd

Den här veckans föreläsning, som hölls av Anne-Maj Åberg, handlade om andraspråksinlärning, inlärning av svenskans ordföljd och frågan om huruvida explicit undervisning kan leda till implicit kunskap hos inlärare. I början av föreläsningen berättade Åberg först om sin bakgrund och gav exempel på projekt som hon har deltagit i. Under somrarna 2006 och 2007 jobbade hon som inspelningsassistent i Svenska litteratursällskapets projekt Spara talet och under läsåren 2007–2010 som projektforskare i projektet På väg mot kommunikativ kompetens.

Explicit och implicit var nya begrepp för oss. Vi lärde oss att explicit kunskap betyder teoretiskt kunnande om grammatiska regler som man kan verbalisera med hjälp av metaspråk medan implicit kunskap är ett intuitivt och automatiskt “språköra” som man behöver för att använda språket flytande till exempel i oplanerade talsituationer. Några teoretiker anser att man kan endast lära sig implicit kunskap före en särskild ålder. Det finns tre så kallade “interface hypotesis” som tar ställning till om det är möjligt att explicit kunskap blir implicit kunskap. Enligt non-interface hypotesis kan explicit kunskap aldrig bli implicit men enligt interface position blir explicit kunskap implicit kunskap genom övning. Enligt weak interface position kan explicit kunskap bidra till utvecklingen av implicit kunskap om inläraren är på rätt färdighetsnivå.

Åberg presenterade sitt avhandlingsprojekt Effekten av explicit undervisning på inlärning av explicit och implicit kunskap om ordföljden i svenska. Informanterna i undersökningen var studerande som deltog i en valfri förberedande kurs i svenska på universitetsnivå. Studien fokuserade på ordföljd eftersom felaktig ordföljd vanligtvis förekommer bland andraspråksinlärare i svenska och inlärningsordningen brukar vara likadan oberoende av inlärarens modersmål. I sin studie använde Åberg såväl muntligt (implicit kunskap) och skriftligt (explicit kunskap) material samt ett test där informanterna korrigerade ordföljdsfel och motiverade sina korrigeringar. Den skriftliga och muntliga produktionen samlades med hjälp av en bildbeskrivning som gjordes skriftligt i tre olika tillfällen och muntligt i två olika tillfällen.

De viktigaste resultaten var att när studenternas kunskaper blev bättre och starkare syntes det också positivt i resultaten. Resultaten var också i linje med tidigare forskning om undervisningens effekt. Däremot har undervisningens effekt på korrektheten i produktion inte undersökts så mycket och resultat har varit motstridiga. Det skulle vara intressant att undersöka undervisningens effekt på muntlig produktion men å andra sidan man skulle kunna fokusera mer på skriftlig produktion med hjälp av t.ex. Scriptlog (se blogginlägget om grammatik i skrivprocessen).

Hade ni nytta av detta tema t.ex. för era egna undersökningar? Eller vad tyckte ni om materialet i studien? Vilka tankar väckte resultaten? Vad tror ni, har undervisningen någon effekt på om explicit kunskap blir implicit kunskap? Och hur skulle ni själva forska vidare i detta tema?

Ella Hagner & Elma-Kaisa Smedberg

 

 

Grammatik i skrivprocessen

Den här veckans föreläsning, som hölls av Sinikka Lahtinen, handlade om forskning kring temat skrivprocessen för olika grammatiska strukturer. Temat baserar sig på andraspråksinlärning. Snävt definierat kan det konstateras att termen andraspråk syftar till de språk som har lärts in i en miljö där språket i stort sett används för kommunikation (Abrahamsson 2009: 14). Det bör ändå minnas att termen andraspråksinlärning fungerar också som en paraplyterm för både andraspråks- och främmandespråksinlärning (VanPatten & Benati 2010: 45). Lahtinen presenterade några avhandlingar pro gradu som har skrivits om andraspråksinlärning vid Åbo universitet. Utöver andraspråksinlärning diskuterades det om etik i forskning såsom hur man samlar in materialet när det gäller minderåriga barn. Under föreläsningen fick vi själva också vara aktiva genom att pröva på hur ScriptLog, ett tangentbordsloggningsprogram som har använts i undersökningar, fungerar i praktiken.

Föreläsningen började med ett viktigt tema, nämligen forskningsetiken. Det som bör minnas är att i första hand ansvarar varje forskare själv, oavsett om hen har en handledare eller inte, för att god forskningspraxis iakttas när materialet insamlas (Forskningsetiska delegationen 2019). Informanter ska få veta vad undersökningen handlar om och i vilket sammanhang kommer materialet att användas. Detta ska förklaras för informanter innan de bestämmer sig om de kommer att delta i undersökningen. Det ska också vara tillåtet att avbryta ens deltagande i undersökningen när som helst om man så vill utan några påföljder. När det gäller informanter under 15 år ska man be vårdnadshavares tillåtelse för att deras barn ska få delta i undersökningen. Om barn är äldre än 15 år räcker det med enbart deras eget samtycke men man ska ändå informera också föräldrar om undersökningen.

Efter de etiska principerna presenterade Lahtinen ett möjligt sätt att studera grammatik i skrivprocessen. Hon gav oss en överblick över en undersökning där tangentbordsloggningsprogram ScriptLog utnyttjats för att samla in materialet. Med hjälp av ScriptLog är det möjligt att spara data om t.ex. hur långa pauser skribenten har under skrivprocessen och hur hen reviderar texten. Hela skrivprocessen spelas in och programmet producerar två olika word-filer där skribentens färdiga text samt pauser och revideringar syns. Med hjälp av inspelningarna kan man analysera vad som händer under skrivprocessen och hur den färdigskrivna texten utformas. Siv Strömquist (2007: 26) påpekar att själva skrivprocessen kan delas in i tre olika stadier, det vill säga förstadiet, skrivstadiet och efterstadiet. I synnerhet kan både skrivstadiet och efterstadiet studeras genom att använda ScriptLog.

I undersökningen om grammatik och helsekvenser i skrivprocessen som Lahtinen presenterade användes alltså ScriptLog för att samla in materialet. Efter att deltagarna hade skrivit sina texter intervjuades de retrospektivt för att få viktig information om informanternas metalingvistiska kunskaper. Man ville utreda om informanterna hade använt metalingvistiska kunskaper, t.ex. grammatiska regler, i skrivprocessen. Informanterna fick motivera sina ändringar och berätta om de hade använt några grammatiska regler när de skrev sina texter. Det har konstaterats att inlärares språkliga produkter kännetecknas av en viss föränderlighet (Carson 2001: 192), vilket betyder att det finns variation även inom en mening.

Det framkom att vissa informanter bara skrev utan att tänka på någon grammatisk regel medan andra tog hänsyn till grammatiska regler under sin skrivprocess. De flesta informanterna använde vissa grammatiska grundregler när de skrev på svenska, t.ex. ordföljdsregeln för bisatser, “KONSUKIEPRE”. Vad gäller engelska var reglerna mer automatiserade och man behövde inte använda några regler utan man kunde höra om skrivandet lät rätt eller fel. Det fanns också inlärare som hade misslyckats i att tillämpa regler i skrivsituationen men på intervjun kunde de dock förklara vad som hade gått fel. I allmänhet framgick det att informanterna använder till exempel bekanta strukturer för att undvika fel och att det verkar att man har bättre färdigheter i engelskan än i svenskan och därför tycks grammatiska regler vara viktigare i svenskan.

I slutet av föreläsningen fick vi pröva på ScriptLog i små grupper. Stämningen i salen verkade vara särskilt nervös för det var meningen att vi alla skriver ett par meningar med ScriptLog. Därefter kollade vi hur ScriptLog-inspelningarna ser ut. En möjlig orsak till allmän nervositet kunde vara att ett flertal människor anser att skrivandet är något mycket personligt. Det är mycket öppet att låta andra människor se hur man egentligen tänker. Om inlärare kom över denna tankegång kunde skrivprocessen användas som hjälpmedel i undervisning. Då kunde läraren förstå hur inlärare bearbetar språk och följaktligen kunde tyngdpunkten i undervisningen ligga på processen i stället för färdigskrivna produkter.

En sådan undersökning av grammatiska strukturer i skrivprocessen betonar att grammatik fortfarande är en fundamental del av andraspråksinlärning. Nuförtiden betonas kommunikativ kompetens i läroplaner men är grammatik och kommunikativ kompetens sådana substanser som utesluter varandra? Har grammatik fortfarande en viktig roll i undervisning? Hur skulle du undervisa i grammatik? Hur kunde du utnyttja ett program som ScriptLog i din undervisning? På vilket sätt kunde undervisning i grammatik befrämja inlärares kommunikativa kunskaper? Och vilka ytterliga aspekter av andraspråksinlärning kunde ännu studeras med hjälp av ScriptLog? Ordet är fritt! Vi ser fram emot en livlig diskussion i kommentarsfältet.

Sofia Aho, Ia Aro & Anniina Rantanen

 

Litteratur:

Abrahamsson, Niclas, 2009: Andraspråksinlärning. Första upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Carson, Joan G., 2001: Second Language Writing and Second Language Acquisition. I: Silva, Tony & Matsuda, Paul Kei. (red.): On Second Language Writing. Mahwah, N.J.: Lawrence Erlbaum Associates.

Strömquist, Siv, 2007: Skrivprocessen: teori och tillämpning. Tredje upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Forskningsetiska delegationen. God vetenskaplig praxis. Hämtad från: https://www.tenk.fi/sv/god-vetenskaplig-praxis Hämtad 25 september 2019.

Vanpatten, Bill & Benati, Alessandro G., 2010: Key terms in second language acquisition. London: Continuum.

 

Vad är språkbad? Språkbadets historia, kännetecken och språkbadsforskningens centrala resultat

Denna veckans föreläsning som hölls av Eeva-Liisa Nyqvist, postdoktoral forskare i nordiska språk, handlade om språkbad, dess historia och kännetecken samt språkbadsforskningens centrala resultat. Det som är viktigt att notera med begreppet språkbad är att man bara använder begreppet när undervisningsspråket är ett inhemskt (minoritets)språk med hög status. Föreläsningen handlade om tidigt fullständigt språkbad (early total immersion) vilket är den mest intensiva formen av språkbad och ger de bästa resultaten enligt tidigare forskning.

Typiska drag för språkbad är att L2 fungerar som undervisningsspråk, elever får mycket språkligt stimulus och att kommunikationen genomförs på ett meningsfullt och autentiskt sätt. Som mål i programmet fungerar additiv tvåspråkighet och kommunikationen står i fokus. Elever har inga tidigare kunskaper i L2 vilket gör att alla elever är på samma nivå i början, grupperna är homogena och språkinlärningen blir ett gemensamt projekt (Savijärvi 2011). I språkbadsundervisning lär sig elever först att läsa och skriva på språkbadsspråket, och läroplanen samt klassrumskulturen är desamma som i skolor där eleverna har L1 som undervisningsspråk. I språkbadsskolor kan en och samma lärare inte undervisa på två språk vilket betyder att en lärare bara använder ett språk i undervisningen. Dessutom är de språkbadslärare som undervisar på språkbadsspråket tvåspråkiga eller har hög kompetens i L2 och borde vara medvetna om språkets strukturer för att kunna förklara möjliga språkfrågor till elever.

Språkbad är ett ganska nytt forskningsfält och dess rötter kommer från Kanada i Quebec från 1960-talet. Språkbad har spridit längs kustområdena i Finland och började i Vasa år 1987. Språkbadsforskning i Finland strävar efter en tät kontakt mellan teori och praktik. Först och främst forskar man i interaktion i klassrummet, barn med inlärningssvårigheter, modersmålets utveckling, finska språkbadsfamiljer, inlärning av språkbadsspråket i daghemmet och grammatisk kompetens. Språkbadsforskning i Finland görs först och främst vid Åbo Akademi i Vasa.

Som material i sitt eget forskningsprojekt använder Nyqvist många olika elevtexter som har samlats från olika språkbadskommuner runt omkring i Finland. Hennes material är större material än i många andra tidigare studier. Nyqvist använder huvudsakligen kvantitativa metoder. Hon studerar grammatiken i texterna, och har analyserat materialet både på grupp- och individnivå. På gruppnivå har hon analyserat frekvenser och korrekthetsprocent av olika grammatiska företeelser, medan på individnivå har hon analyserat systematiskt bruk och behärskning av vissa former. Nyqvist presenterade sina resultat med hjälp av en implikationstabell. Resultaten visade att utrum singularis var den lättaste genusformen att behärska, medan pluralis var den svåraste.

Nyqvist presenterade några tidigare undersökningar om språkbad samt sina egna undersökningar. Överlag finns det ganska få undersökningar om finskspråkiga språkbadselever. Enligt Nyqvists (2018a) undersökning behärskar niondeklassare i språkbad bestämdhet och artikelbruk signifikant bättre än niondeklassare i traditionell undervisning, och att inlärningsordningen är densamma i båda grupperna. Nyqvist (2018b) visar i sin tur att det inte finns några stora skillnader i speciesmorfologin mellan språkbadselever i årskurserna 6 och 9. Vidare finns det enligt Nyqvist (2018c) bara små skillnader mellan språkbad och traditionell undervisning i behärskning av komplexa nominalfraser. Nyqvist & Lindström Tiedemann har utrett hur språkbadselever i årskurserna 6 och 9 behärskar passiv. Deras studie visar att det inte finns några stora skillnader i passivbruket mellan årskurserna.

Enligt undersökningarna får språkbadselever en bra kompetens i undervisningsspråket och förhåller sig mycket positivt till språkbadet och språkbadsspråket (t.ex.Lehtinen 2019). Det har dock presenterats också kritik mot språkbadsprogrammet på grund av elevernas brister i grammatiska kunskaper.

Intressant i föreläsningen var jämförelsen med sjätteklassares och niondeklassares uppsatser samt inspelningar från barn i språkbadsdaghemmet. Språkbad är ett intressant forskningsfält i allmänhet och föreläsningen gav en vid bild av forskningsfältet. Vi tycker att det skulle vara intressant att veta mer om språkbadselevernas språk några år efter skolan och jämföra det med infödda språkbrukare. Nytt för oss var att språkbadsforskning är så ny som forskningsfält och att det inte finns så många tidigare undersökningar om språkbad i Finland. Nytt var även att elever lär sig att läsa och skriva först på undervisningsspråket. Vad tycker ni? Skulle du själv ha velat delta i språkbadsprogrammet? Varför? Varför inte? Skulle du vilja forska i språkbad? Vilka forskningsteman skulle vara intressanta? Tycker du att det finns mera fördelar än nackdelar i språkbadsundervisningen?

Wera Kunnas & Sani Uusitalo

Litteratur

Lehtinen, Dora. 2019.  “Se on sydämessäni” – Högstadieelevers attityder till svenskt språkbad och svenska språket. Pro gradu avhandling: Åbo universitet.

Nyqvist, Eeva-Liisa. 2018a. Definiteness and Use of Articles in Written Swedish by Finnish-Speaking Immersion Pupils at the End of Immersion: a Comparison with Non-immersion Students. I: Journal of Immersion and Content-Based Language Education 6 (1). S. 57–84.

Nyqvist, Eeva-Liisa. 2018b. Species och artikelbruk hos finska språkbadselever i årskurs 6. I: Folkmålsstudier 56. S. 71–103.

Nyqvist, Eeva-Liisa. 2018c. Mastering complex Swedish NPs: A comparison of non-immersion pupils and immersion L1 Finnish pupils. I: Journal of the European Second Language Association 2 (1). S. 14–23.

Nyqvist, Eeva-Liisa & Lindström Tiedemann Therese. 2018. Hur behärskar finska språkbadselever passiv i åk 6 (12 år) och åk 9 (15 år)? Ett föredrag i konferensen Grammatikk i Norden 2, Oslo 15–16 maj 2018.

Savijärvi, Marjo. 2011. Yhteisestä toiminnasta yhteiseen kieleen: keskusteluanalyyttinen tutkimus toisen kielen oppimisesta kielikylpypäiväkodin arkitilanteissa. Doktorsavhandling. Helsingfors: Helsingfors universitet.

 

Hur lär sig svenskinlärare att använda konnektorer?

Den här veckans föreläsning som hölls av Veijo Vaakanainen, doktorand i nordiska språk, handlade om konnektorer i L2-svenska. Enligt Vaakanainen (2016:355) är konnektorer ord som kopplar ihop olika delar av en text, t.ex. fraser eller satser. Catharina Nyström (2001:100) kallar dem för satskonnektiver och säger att det är lättare för läsaren att märka vad för relationer det finns mellan vissa satser när det används “markerad satskonnektion i en text”. Nyström (2001:100–102) skriver att det finns olika slags satskonnektioner och de kan kategoriseras till additiva, temporala, komparativa och kausala konnektioner. Denna kategorisering har även Vaakanainen använt.

Vaakanainen presenterade också hans teoretiska bakgrund systemisk-funktionell lingvistik samt hur inlärare lär sig att använda konnektorer på olika nivåer. På föreläsningen behandlades också CEFR (Common European Framework of Reference for languages) som är den europeiska referensramen för språk. Vaakanainen konstaterade att det finns två konnektortyper utifrån det systemiskt-funktionella perspektivet: konnektorer mellan två satser i en mening och konnektorer mellan två separata satser eller meningar. Vaakanainens studier handlar om hur inlärare använder olika konnektorer på CEFR-nivåerna A1–C1 och han presenterade de viktigaste resultaten från dessa studier. I slutet av föreläsningen presenterade han också hur konnektorerna används under skrivprocessen. Detta är ett tema som han ska fokusera på i fortsättningen.

Som material i sina studier har han använt berättelser skrivna av finska svenskinlärare. När han analyserade materialet excerperade han först konnektorer från texterna och sedan kategoriserade han konnektorer enligt deras form. Efter detta gjorde han en kvantitativ analys där han analyserade hur frekvent olika kategorier och enskilda konnektorer förekom i materialet. Efter den kvantitativa analysen genomfördes en kvalitativ analys där utreddes i vilka olika funktioner konnektorerna har använts. I den sista fasen jämförde Vaakanainen konnektorbruket mellan CEFR-nivåer och med CEFR-kriterierna.

Vaakanainen presenterade även tidigare undersökningar om språkinlärares konnektorbruk. Bergströms (2002) undersökning visade att konnektorer och, när och att användes ofta av svenskinlärare. Enligt Meriläinens (1997) undersökning överanvände inlärare konnektorerna därför och därför att. Vibergs (1993; 2001) studier visade resultaten i sin tur att inlärare har svårigheter med de temporala konnektorerna sedan, och . Carlsens (2010) undersökning gav vid handen att  inlärare av norska på olika CEFR-nivåer använder i stort sett konnektorer enligt det som sägs i CEFR-kriterierna. Kerr-Barnes (1998) undersökning visade att inlärare även använder målspråksavvikande konnektorer från andra L2. Vidare finns det studier om konnektorbruket i L2-engelska (Bolton m.fl. 2002; Granger & Tyson 1996 och Lee 2013) enligt vilka inlärare antingen över- eller underanvänder vissa konnektorer.

Intressant med detta forskningsområde och konnektorer i allmänhet är hur mycket de faktiskt påverkar textens flyt. Vi tycker att det skulle vara intressant att undersöka vilka konnektorer universitetsstuderande använder och om det finns några skillnader jämfört med infödda språkbrukare. Det skulle också vara intressant att utforska hur universitetsstuderandes förmåga att skriva enhetliga texter utvecklas under studietiden. Nytt för oss var hur konnektorerna kan kategoriseras. Även om man själv aktivt använder dessa ord, var det nytt vilka olika konnektorkategorier det finns. Nytt var också hur man har undersökt dem, hur konnektorer lärs in och hur viktiga de är för skrivfärdigheternas utveckling i ett främmande språk.

Vi tyckte att dagens föreläsning var intressant och information som vi fick veta är säkert nyttigt i framtiden. Roligt med föreläsningen var spelet som vi fick spela om konnektorer. Man kan också koncentrera sig mer i sin egen användning av konnektorer. Vad tycker ni? Hade ni hört om konnektorerna förut? Tycker ni att det är intressant forskningsområde? Har ni själva några konnektorer som ni kanske överanvänder? Vilka andra aspekter av konnektorbrukets inlärning skulle ännu kunna utredas i framtiden? Hoppas att vi får en bra diskussion om temat i kommentarsfältet!

-Tiina Kaikkonen och Mino Mali

 

Litteratur

Bergström, Marina. 2002. Individuell språkinlärning hos språkbadselever med skrivsvårigheter. Doktorsavhandling. Vasa: Universitas Wasaensis.

Bolton, Kingsley, Nelson, Gerald, & Hung, Joseph. 2002. A corpus-based study of connectors in student writing: Research from The International Corpus of English in Hong Kong. International Journal of Corpus Linguistics 7 (2):165–182.

Carlsen, Cecilie. 2010. Discourse connectivsacross CEFR-levels. A corpus based study. I: Bartningm. fl. (red.), Communicative Proficiency and Linguistic Development. Intersections between SLA and Language Testing Research. EuroslaMonograph Series 1. S. 191–210.

Granger, Sylviane & Tyson, Stephanie. 1996. Connector usage in the English essay writing of native and non-native EFL-speakers of English. World Englishes 15:17–27.

Kerr-Barnes, Betsy 1998.The Acquisitions of Connectors in French L2 Narrative Discourse. Journal of French Language Studies 8 (2), 189–208.

Lee, Kent. 2013. Korean ESL learners’ use of connectors in English academic writing. English Language Teaching 25 (2):81–103.

Meriläinen, Heikki. 1997. Konnektorer i bruk. Finska abiturienters inlärarsvenska ur ett textlingvistiskt och språkkonstrasterande perspektiv. Doktorsavhandling. Joensuu: Joensuun yliopisto.

Nyström, Catharina. 2001. Hur hänger det ihop? En bok om textbindning. Uppsala: Hallgren & Fallgren.

Vaakanainen, Veijo 2016. Finska svenskinlärares konnektorbruk på CEFR-nivåerna A1, A2 och B1 ur ett systemiskt-funktionellt perspektiv. In: Hirvonen, P., Rellstab, D. & Siponkoski, N. (red.): Teksti ja tekstuaalisuus. Text och textualitet. Text and Textuality. Text und Textualität. VAKKI-symposiumiXXXVI 11.-12.2.2016. VAKKI Publications 7. Vasa, 355–366.

Viberg, Åke. 1993. The acquisition and development of Swedish as a first and a second language. The case of clause combining and sentential connectors. I: Kettemann, B. Wieden, W. (red.), Current issues in European Second Language Acquisition Research. Tübingen: Günther Narr Verlag. S. 293–306. (Vaakanainens föreläsning, 9.9.2019)

Viberg, Åke. 2001. Age-related and L2-related features in bilingual narrative development in Sweden. I: Verhoeven, L. & Strömqvist, S. (red.), Narrative Development in a Multilingual Context. Amsterdam: John Benjamins. S. 87–128. (Vaakanainens föreläsning, 9.9.2019)

Nordisk språkvetenskap då, nu och sedan – varifrån kommer vi och vart är vi på väg?

Nordiska språk är ett mångfacetterat forskningsfält och nutida språkforskning handlar om många varierande teman som t.ex. inlärning av svenska som andraspråk, svenskans variation, språkhistoria och språkbruk i sociala medier. Därför går det inte så lätt att placera språkvetenskapen i Habermas (1974 [1968]) klassiska indelning av vetenskaper i naturvetenskaper, socialvetenskaper och humanistiska vetenskaper. Några forskningsinriktningar, som t.ex. neurolingvistik, ligger nära naturvetenskaper medan t.ex. sociolingvistik har mycket gemensamt med socialvetenskaperna. Några andra inriktningar, som språkhistorisk textforskning, är nära besläktade med de humanistiska vetenskaperna. Språkvetenskap kan således kallas för gränsvetenskap, alltså som en vetenskap som ”genom sitt forskningsobjekt står på gränsen till en annan vetenskap eller intar en mellanställning mellan två vetenskaper” (SAOB).

Att definiera språkvetenskapens kärna och gränser är alltså inte någon lätt uppgift. Gustafsson & Johansson (2017:233) gör dock ett försök till att avgränsa det språkvetenskapliga fältet genom att definiera språkvetenskaplig forskning som ”ett metodiskt och systematiskt sökande efter ny kunskap om språk i vid bemärkelse, d.v.s. om språket i sig självt och språkanvändningen”. Vidare konstaterar de att en sådan metodisk och systematisk forskning ska förhålla sig till tidigare forskning så att vår kännedom om språket kan utvecklas och (vid behov) också förnyas.

Man kan alltså konstatera att variation och mångsidighet är attribut som kan användas för att skildra den nutida språkforskningen. Men hur har den här mångfalden utformat sig genom tiderna? Hur har nordisk språkforskning utvecklats till dagens läge och vad kommer att ske i framtiden? I det följande ger jag en kort överblick över den nordiska språkforskningens utveckling på 1900-talet och kastar också en blick på framtiden och funderar vart nordisk språkforskning möjligtvis är på väg.

Den nordiska språkforskningens utformning till dagens läge

I början av 1900-talet dominerade språkhistorisk forskning i Norden (t.ex. Sigurd 2001; Svensson 2017; se även Haapamäki 2010) och speciellt fornspråken (som fornisländska) var frekventa föremål för forskning. Andra teman som språkforskare intresserade sig för var t.ex. runologi, dialekter och lexikografi. Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har också kallats för nordistikens guldålder (Sigurd 2001) eftersom betydande forskare som Adolf Noreen, Axel Kock och Elof Hellquist forskade i tidigare outforskade områden och utvecklade nordistiken som vetenskap. Betydande publikationer var t.ex. Noreens Vårt språk som var en såväl diakron som synkron beskrivning av svenskan samt Kocks fem band långa Svensk ljudhistoria.

Situationen förblev ganska stabil och språkhistoria bevarade sin dominerande roll inom svensk språkforskning ända till 1960-talet då intresset för modern svenska började öka speciellt bland yngre nordister. Som betydande faktorer till detta var strukturalism och Chomskys generativa grammatik som var de viktigaste teoretiska ramarna för språkvetenskaplig forskning på den tiden. Det ökade intresset för nusvenskan ledde också till att den första konferensen om Svenskan beskrivning arrangerades i Stockholm år 1963 (Sigurd 2001). Typiskt för 1960-talets språkforskning var att man först och främst var intresserad språket som struktur istället för språkbruk och att metoderna var först kvantitativa i och med att man räknade t.ex. meningslängder, antalet olika fundament eller olika bisatstyper osv.

På 1970- och 80-talet började intresset riktas mer åt språkbruket och text- och sociolingvistik gjorde sin stora frammarsch. Stora projekt på 1970-talet var t.ex. Skrivsyntax och Talsyntax (se t.ex. Håkansson 2017). Vanliga studieobjekt på den tiden var t.ex. bruksprosa, läroboksspråk och svenskans sociala variation.

Också svenska som andraspråk började få mer fotfäste på den tiden. Tidigare hade språkinlärning (såväl av första- som av andraspråket) uppfattats som sekundär fråga inom nordistiken (Svensson 2017) men på grund av det ökade antalet invandrare i Sverige samt på grund av de nya teorierna om språkutveckling (först och främst Chomskys nativistiska teori) började man rikta mer intresse mot frågor kring inlärning av svenska som andraspråk. Undersökningarna fokuserade mycket på språktypologi, d.v.s. på strukturella likheter och olikheter mellan målspråket svenska och olika L1-språk.

Från och med 1990-talet har forskningsfältet inom nordisk språkforskning börjat bli mer och mer mångfacetterat. Olika forskningsinriktningar har fortsatt att utvecklas och kunskapen om språket har blivit splittrad. Inom textlingvistiken har systemisk-funktionell lingvistik haft en betydande roll och fokus i undersökningarna har legat i texter i olika kontexter i stället för texternas inre struktur. Också det vidgade textbegreppet (t.ex. Svensson & Karlsson 2012) och multimodal textanalys har haft en betydande roll inom textforskningen. Vad gäller sociolingvistik och samtalsforskning har interaktion i olika samtalskontexter blivit ett viktigt studieobjekt. Korpuslingvistik har uppstått som ny deldisciplin tack vare den tekniska utvecklingen som möjliggör stora elektroniska korpusar, som t.ex. Språkbanken.

Språkhistoria har bevarat sin starka ställning i Norden även om den har förlorat sin dominerande roll och ända till 1990-talet hade största delen av de nordistiska doktorsavhandlingarna ett språkhistoriskt tema (Haapamäki 2010). Språkhistorien har kunnat överleva genom att utnyttja de nyare teorierna. Den generativa grammatiken, de sociolingvistiska teorierna och den systemisk-funktionella grammatiken som har använts i studier om modern svenska har också tillämpats i språkhistorisk forskning.

Den nordiska språkforskningen har utvecklats explosionsartat och nya forskningsområden uppstår hela tiden och denna utveckling kommer förmodligen att fortsätta också i framtiden. Forskningsfältet blir mer och mer splittrat när forskare specialiserar sig i sina egna forskningsområden. Samtidigt kommer gränserna mellan olika vetenskaper att suddas ut. Redan nu kan t.ex. många nordister som sysslar med andraspråksinlärning ha mer gemensamt med psykologer än med några andra nordister som forskar t.ex. i språkhistoria.

Vart är vi på väg?

Det är svårt att förutspå vilka teman som kommer att ha en betydande roll i fortsatt nordisk språkforskning men man kan gissa att teman som digitalisering, språkteknologi, språkbruk i sociala medier och mobilstödd språkinlärning samt flerspråkighet och språkkontakter kan möjligtvis bli viktiga forskningsområden på grund de samhälleliga ändringar som håller på att ske. Å andra sidan tar dock engelskan en alltmer dominerande roll i världen och inom språkvetenskapen och man kan också ifrågasätta om de övriga språkämnena inte alls har någon framtid.

Men vad tror ni? Vilka forskningsområden och studieobjekt kommer att bli viktiga i framtiden? Vilka teman skulle vara intressanta att forska om just nu? Vad är ni själva intresserade av? Och tror ni att svensk språkforskning kommer att överleva också i framtiden? Ta ställning till och delta i diskussionen i kommentarsfältet!

Litteratur

Gustafsson, A. W. & Johansson, V. 2017. Finns det någon gräns för språkvetenskapen? I: Håkansson, D. & Karlsson A-M. (red.): Varför språkvetenskap? Kunskapsintressen, studieobjekt och drivkrafter. Lund: Studentlitteratur. S. 219–236.

Haapamäki, S. 2010. Språkhistoria och nordistikens historia – nordistiska doktorsavhandlingar på 1900-talet. I: Magnusson, E. & Rogström, L. (red.): Studier i svensk språkhistoria 10. Göteborg: Mejerbergs arkiv för svensk ordforskning. S. 1–19.

Habermas, J. [1968] 1973. Erkenntnis und Interesse. Frankfurt a.M.: Suhrkamp.

Håkansson, D. 2017. Språkvetenskapen och teorierna. I: Håkansson, D. & Karlsson, A-M. (red.): Varför språkvetenskap? Kunskapsintressen, studieobjekt och drivkrafter. Lund: Studentlitteratur. S. 39–56.

Sigurd, B. 2001. Svensk språkforskning under 1900-talet. I: Svenskans beskrivning 24. S. 227–240.

Svensson, J. 2017. Nordistiken som vetenskap – 30 år senare. I: Håkansson, D. & Karlsson, A-M. (red.): Varför språkvetenskap? Kunskapsintressen, studieobjekt och drivkrafter. Lund: Studentlitteratur. S. 19–38.

Svensson, J. & Karlsson, A-M. 2012. Inledning: text, textforskning och textteori. I: Språk och stil, tema text 22 (1). S. 5–30.