Kommunikativa skillnader mellan finlandssvenska och sverigesvenska

Den här veckans föreläsning hölls av Camilla Wide och handlade om kommunikativa skillnader i pluricentriska språk och speciellt i svenska. Först berättade Camilla om sin egen studiegång och hur hon hade hamnat i att forska i kommunikativa skillnader i svenska i Finland och Sverige.

Svenska som ett pluricentriskt språk

Ett pluricentriskt språk betyder ett språk som talas som förstaspråk i flera olika länder.  Svenska talas som förstaspråk av (beroende på räknesättet) ca 8,5 miljoner personer i Sverige och av ca 280 000 i Finland.  Ett likadant exempel är holländska i Nederländerna och flamländska som är den variation av språket som talas i Belgien. Både svenska och holländska är språk som talas i två olika länder, av två olika nationer och de har sina lokala varieteter i båda länderna.

Finlandssvenska och sverigesvenska har fonologiska, morfologiska, lexikala och syntaktiska särdrag som är relativt väl utforskade. Också kommunikativa skillnader finns det men de har inte tidigare undersökts systematiskt.

IVIP

Sedan berättade Wide om ett forskningsprojekt som hon deltar i. Interaktion och variation i pluricentriska språk (IVIP) är ett forskningsprogram mellan fyra universitet (Stockholm, Göteborg, Helsingfors och Åbo) som pågår mellan åren 2013-2020. IVIP syftar till att undersöka pragmatiska rutiner i pluricentriska språk genom att dokumentera och jämföra de kommunikativa mönstren i finlandssvenska och sverigesvenska.

Forskningsmaterialet består av autentiska samtal inom service, lärande och friskvård. Inom servicesektorn finns det 50 timmar samtal från teaterkassor, biljettförsäljning och kundservice på bibliotek. Lärandeprojektet innehåller ca 80 samtal från universitetet, till exempel handlednings- och studievägledningsdiskussioner. I vårdprojekt finns det samtal från friskvård, bland annat från massage och kostrådgivning. Alla samtal är insamlade i en sluten Korp-korpus i Språkbanken.

Tilltal i Finland och Sverige

En exempelstudie som Wide berättade om handlar om tilltalande under kundservicesituationer. Materialet samlades in i olika teatrar i Sverige och Finland och det finns 150 samtal från båda länderna. Situationerna filmades på video och materialet analyserades. Enligt denna studie finns det inte särskilt många skillnader mellan länderna. Niande är mer accepterat i Finland fast det inte är så vanligt här heller. Oftast niar yngre personal äldre kunder. Niandet är också ett situationsberoende fenomen. I Finland var det även vanligare att undvika direkt tilltal helt eller använda “ni” i plural.

Finländare verkar vara osäkrare om hur de borde tilltala någon. Har du själv blivit tilltalad fel? När niar du? Varför/varför inte? Har du varit osäker på hur du borde tilltala någon? Har du försökt att undvika direkt tilltal?

Hurdana kommunikativa eller pragmatiska skillnader har du märkt mellan sverigesvenska och finlandssvenska eller i något annat pluricentriskt språk? Är det här någonting du skulle vilja forska om? Vilka olika fenomen kunde man forska i vad gäller svenskans variation?

18 svar på ”Kommunikativa skillnader mellan finlandssvenska och sverigesvenska”

  1. Det är viktigt att forska i hur man egentligen tilltalar människor och hur egentligen fungerar diskussioner. Det är alltså viktigt att undersöka kommunikativa mönstren t.ex. i kundservice så att kunder kunde få ännu bättre service.
    Jag minns att jag inte själv har blivit tilltalad fel. Jag har alltså blivit oftast duad och jag tror att det beror på min ålder. Jag minns att jag aldrig har niat någon, inte äldre människor och inte heller unga människor. Jag ser det så att om människan har en ganska hög status i samhället, t.ex. hen är president eller någon annan viktig ledare så sen ska jag nia om jag möter såna personer. Jag kunde kanske också nia om jag möter en väldig gammal människa någonstans. Jag har försökt att undvika direkt tilltal speciellt när jag gick i armén.
    Jag har inte märkt kommunikativa eller pragmatiska skillnader mellan ssv. och fsv. men om jag undersökte detta sak, kunde jag ganska säkert hitta några skillnader. Det vore alltså intressant att undersöka hur kunden och personal diskuterar med varandra t.ex. när kunden ska köpa någon hushållsmaskin i en affär. Hur tilltalar de varandra och använder de hur mycket indirekt tilltal. Det som gäller svenskans variation, kunde det vara intressant att undersöka t.ex. att hur dialekter påverkar i kundservice. Hur alltså en diskussion i kundservice i Österbotten skiljer sig från det som görs i Åboland.

  2. Jag blir mest duad men jag har också blivit niad några gånger t.ex. vid hälsocentralen. Jag brukar nia äldre personer som jag inte känner. När jag jobbade på ett hotell på Åland i somras försökte jag undvika använda direkt tilltal med svenska kunder eftersom jag hade hört att de föredrar duande men för det mesta jag brukade ändå niande och kunderna påpekade inte mig om det. Jag har inte märkt några skillnader mellan finlandssvenska och sverigesvenska förutom duande och niande men jag tycker att det skulle vara intressant att forska i detta ämne lite närmare t.ex. varför äldre personal brukar mer duande och yngre personal mer niande.

  3. Då jag jobbade inom kundservice, brukade jag nia äldre människor. Jag minns inte särskilt många situationer där jag hade blivit niad: kanske bara till exempel hos läkaren. Ibland har jag varit lite osäker på hur jag borde tilltala någon, men som redan skrivits är niandet ett situationsberoende fenomen och man måste bara “läsa situationer” för att veta om man borde nia eller inte.

    Jag har läst om bruket av ordet “nog” i finlandssvenska och sverigesvenska och jag tyckte att det var väldigt intressant. Om jag studerade svenskans variation skulle jag kanske vilja undersöka just annorlunda användningen av ett och samma ord hos talare av finlandssvenska och sverigesvenska.

  4. Jag brukar alltid nia tydligt äldre människor, men åldersgräns för niandet har kanske blivit desto högre ju äldre jag själv har blivit. Jag har också lagt märke till att äldre människor uppskattar inte alltid att bli niade. Somliga däremot förväntar sig att det ska hända. Som nummer 5 konstaterade ovan gäller det att läsa situationen. Och ofta ber människor under en längre konversation att dua om niandet är onaturligt för dem.

    Det skulle vara intressant att undersöka vad som uppfattas hövligt / ohövligt och vad som förväntas vid t.ex. interraktion i båda ländernas affärsliv.

  5. Jag själv har inte blivit fel tilltalad och tänker att duande/niande beror på båda samtalsparter – vad betraktas som fel tilltalande? Jag niar jätte sällan och då jag niar, niar jag obekanta äldre personer.

    Sverigesvenskar använder speciellt positiva uttryck mer än finlandssvenskar och sve-sve pratar, frågar och diskuterar mera än fi-sve.

    Jag är intresserad av kommunikativa skillnader. Jag kunde tänka mig att forska i detta ämne. Ett intressant syfte inom detta område är kommunikativa skillnader mellan personer från olika trakter av Finland.

  6. Jag har inte blivi tilltalad “fel”. Jag tror att jag inte har lagt märke till hur jag har blibit tilltalad men jag tror att jag har blivit mest duad. Kanske någon gång har jag blivit niad i servicesituationer. Jag brukar nia obekanta äldre människor för att visa respekt och jag brukar kanske också nia i servicesituationer men det kommer helt omedvetet. Mest brukar jag undvika direkta tilltal: t.ex. saisiko olla jotakin muuta?

    Jag tror att det används mer fraser som t.ex. är du snäll, kan jag få och toppen i sverigesvenskan. Som skribent 15 kommenterade, brukar man också diskutera ganska mycket. I finlandssvenskan går man mer rak och säger t.ex. bra och okej ganska mycket. Jag skulle kanske vilja forska skillnader mellan kommunikativa mönstren i finlandssvenska dialekter och undersöka om det finns skillnader mellan t.ex. ålänningar och andra finlandssvenska dialekter. Lånord är sådana som jag också skulle kunna undersöka, och jämföra t.ex. deras användning i olika åldersgrupper.

    1. Efter Wides föreläsning har jag läst Ahtis forskningsartikel “Om öppningar och kontaktskapande i Finlandssvenska chattsamtal” som har publicerats i Svenskan i Finland 8 år 2005. I artikeln presenteras typer av öppningar, olika sätt att skapa kontakt i finlandssvenska chattsamtal och vissa särdrag för finlandssvenska chattsamtal.

      Forskningsmaterialet består av chattsamtal från Radio Extrems chattkanal och en rikssvensk chattkanal. Syftet i artikeln är att studera interaktionella drag i öppningar och språkliga företeelser som t.ex. hur deltagarna stavar ord och uttryck samt hur de använder sin dialekt för kontaktskapande. Ahtis inspiration för artikeln har varit Tine Thode Hougaards (2002) artikel om öppningar i danska chattsamtal. I artikeln använder Ahti metoder inom interaktionell lingvistik och samtalsanalys. Artikeln är en del av Ahtis avhandlingsarbete om språk och interaktion i finlandssvenska chattsamtal som påbörjades 2003.

      Ahti har kategoriserats öppningar i fyra olika huvudgrupper som är 1) kollektivöppning (t.ex. Hej alla!), 2) kontraktsöppning: t.ex. Nån från Vasa?), 3) individuell öppning (t.ex. Hej Heidi!) och 4) privat öppning (ingen annan kan se och samtalet förs privat). I grupp 1 finns också öppningar som hej människor, mui x3m chattare och YO WAZZUP. Mera exempel från grupp 2 är t.ex. tjejer mellan 13-15? och näjn froån korsnäs vasa traktin jenn?? I grupp 3 förekommer öppningar som hejsan jocke =) och heeej girl =). De privata öppningar i materialet (från en rikssvensk kanal) var t.ex. hi, hejsan, tja, hej, hej hur ä läget.

      Ahti analyserar val av öppningsstrategi med hjälp av ett exempel och poängterar att man är bunden till vardagens etiska och moraliska beteendemönster också på nätet. Man måste kunna välja en rätt hälsningsfras och strategi för att samtalet kan börja på riktigt. Ahti förklarar också att dialekt fungerar som avgränsande element som kan dra gränden mellan “oss” och “dem”.

      Artikeln kan hittas från https://bit.ly/2OH8coc (läst den 25 november 2019)

  7. Inte kan jag minnas om jag har blivit tilltalad fel på något sätt. Jag är ju ändå ganska ung och det spelar inte någon större roll om jag blir niad eller duad. Jag har jobbat på kundservice i flera år och som försäljare har jag aldrig blivit niad av mina kunder. När jag var ännu yngre än idag brukade jag nia äldre obekanta människor i högre grad men som det framgick av Wides föreläsning är saken inte så entydig. Det är inte så mycket sällsynt att någon tycker illa om niandet trots sin höga ålder. Det krävs mycket känsla för situation om man i alla fall vill nia någon.

    Det problem som jag ändå har mött är mitt sätt att bete mig relativt familjärt i många situationer. Det framgick av några kommentarer angående niandet på Åboland att det är helt okej med duandet men inte för familjärt vill man inte bli behandlad. Skillnaden mellan tillräckligt familjär och för familjär verkar vara en strick i vatten och detta är något som jag själv måste lägga märke till i min vardag.

    En pragmatisk skillnad mellan sverigesvenska och finlandssvenska som jag alltid kommer att minnas är faktiskt vårt sätt presentera oss i telefon. Här i Finland brukar vi säga något av följande slag: “Nå det är Fia Finlandssvensk här, hej!”. Med andra ord hälsar vi först i slutet av denna fras medan i Sverige skulle frasen kanske lyda som följer: “Hejsan, det är Selma Sverigesvensk här!”. Inte är detta den viktigaste skillnaden mellan finlandssvenska och sverigesvenska men jdet är ändå något som jag själv alltid gör i telefon.

    Jag skulle vilja forska i likheter mellan dialekter i Norge och finlandssvenska. Det är några som har konstaterat att finlandssvenska liknar på något sätt norska dialekter. Således blir vi finländare eller finlandssvenskar lätt förstått i Norge.

  8. Ett intressant blogginlägg. Jag hade hört om IVIP-projektet tidigare men själv har inte lagt märke till hur folk har tilltalat mig. Jag tycker att i Finland är det ganska svårt att tilltala folk på ett fel sätt, eftersom det inte finns så stränga artighetsregler här som t.ex. i Frankrike. Det skulle vara intressant att ta reda på hur de olika språkliga etiketter avviker mellan franskan som talas i t.ex. Kongo där det finns mest fransktalande människor i världen och franskan som talas i Frankrike.
    När jag jobbade inom servicebranschen så brukade jag nia äldre människor men i åtskilliga situationer fick jag ”inte behöver du nia mig” som respons. Kanske är det ändå tryggare att i sådana situationer börja med att nia och sedan byta till den mer informella stilen. Folk som blir pensionärer idag börjar vara från denna tid då niandet inte längre var nödvändig och därför tror jag att användning av du-formen blir mer och mer vanligare också hos äldre människor.

  9. Jag var mycket glad över att veckans lektion handlade tilltal eftersom jag hade just läst om tilltal i Finland (på finska) och i Frankrike Jag tycker att det är intressant att finlandssvensk tilltal liknar mycket finskspråkig tilltal när det kommer till niande och duande samt att man brukar undvika direkt tilltal. Jag tycker inte att jag har blivit tilltalad fel därför att jag bryr inte om jag blir niad eller duad. Jag är ganska osäker om när och vem jag borde nia. Men jag brukar nia äldre människor, särskilt på jobbet, men jag har också undvikit direkt tilltal.
    Jag har inte märkt kommunikativa eller pragmatiska skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska men till exempel det engelska ordet “cheers” har ganska stor kommunikativ betydelse för britter men till exempel amerikaner använder det inte. Jag tycker att pluricentriska språk är ett fascinerande forskningsområde och jag skulle gärna vilja forska det. Ett fenomen som man skulle undersöka är kodväxling i Finland och Sverige och hurdana attityder man har.

  10. Jag har alltid tyckt att det är svårt att veta när man borde dua eller nia vid tilltal. En princip för mig har varit att jag niar personer som är betydligt äldre än jag. På grund av detta har jag inte själv tyckt om att bli niad av andra. Att bli niad har fått mig att känna mig gammal. Jag har inte behov av att bli niad, så jag prioriterar duandet vid tilltal.

    Jag har ofta varit osäker på om jag borde nia eller dua i olika situationer och har därför valt att undvika direkt tilltal om möjligt. Jag använder hellre jag-budskap om det bara passar in i situationen. Till exempel i stället för att fråga “Kan jag hjälpa er/dig?” använder jag uttrycket “Kan jag vara till hjälp?”. Det är lättare att kommunicera med bekanta människor, då vet jag att jag alltid kan dua. Jag har aldrig niat barn, för mig kopplas niandet starkt ihop med att personen jag niar är äldre än jag och obekant för mig.

    Den kulturella aspekten mellan finlandssvenska och sverigesvenska var ny för mig. Jag har inte förut tänkt på att det finns så stora skillnader mellan duandet och niandet i Finland och i Sverige. Jag har inte lagt märke till att folk inte brukar nia i Sverige. Det beror säkert på att jag själv hellre vill bli duad och har känt mig bekväm i olika tilltalssituationer då jag har varit i Sverige. Jag tycker att detta är ett intressant forskningsämne. I framtiden kunde man till exempel kunna forska i hur tilltal förekommer i olika läroböcker i svenska både i Sverige och i Finland.

  11. Enligt mig var föreläsningen intressant. Det finns några skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska, speciellt när det gäller uttal och lexikon. Det är logiskt att det finns skillnader som handlar om språkbruk i olika situationer. Det svenska samhället är nog annorlunda än det finska samhället. För mig känns det lite konstigt att nia på svenska eftersom jag inte har många erfarenheter att nia på svenska. En orsak till detta kan bero på att jag inte brukar använda svenska språket i starkt formella tillfällen där niande skulle passa bra. När det gäller finska språket, brukar jag nia äldre och ”finare” personer, vilket betyder att jag inte niar ofta på finska. Om jag minns rätt har jag aldrig blivit niad på svenska.
    Jag är intresserad av lexikala olikheter mellan sverigesvenska och finlandssvenska. Enligt mig vore det intressant att forska hur sverigesvenska ord (som har någon finlandssvensk variant) används i finlandssvenska texter.

  12. Jag har aldrig upplevt att jag har blivit tilltalad “fel”. Visst känns det lite konstigt att bli niad till exempel i butiker när man är yngre, men det stör mig inte. Jag försöker nia äldre främmande människor och i kundsservice, men annars duar jag helst. Jag försöker undvika direkt tilltal väldigt ofta, kanske på grund av finskans påverkan.

    Jag har inte märkt så många tydliga pragmatiska skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska, eftersom jag inte har mycket erfarenhet med sverigesvenska. Kanske den tydligaste skillnaden för mig har varit uttrycksintensitet, att till exempel finländare säger bra när svenskar tycker att saken är super eller fantastisk. Detta kunde också vara ett intressant forskningsämne enligt min tycke. Man kunde till exempel forska hurdana adjektiv används i vissa situationer och hur påverkar det språket. Jag tycker att kommunikativ variation är ett mycket rikt och intressant forskningsområde i allmänhet.

  13. När jag var yngre och någon tilltalade mig med niande kändes det ganska konstigt och överdrivande. Nuförtiden händer det då och då, t.ex. hos läkaren men jag brukar inte observera det eftersom det spelar ingen roll. För mig är det naturligast att tilltala folk direkt och använda duande om situationen inte kräver annat. Jag brukar nog nia äldre folk som jag inte känner. Jag tror att det handlar mest om respektet mot dem. Det känns att jag har nog aldrig varit osäker på vem ska man nia och när behövs det inte. Jag tycker att motståndarens titeln och situationen berättar tillräckligt bra vem man ska nia eller passar det med duandet.
    Jag kan inte komma ihåg hur de tilltalas i Sverige men i Sverige brukar man vara mer intresserad av andra och ta bättre hänsyn i motståndaren, t.ex. med berömmelse “tack snälla”. I finlandssvenskan går man tydligare rak på sak. I sverigesvenska används det mer yttranden som “härligt”, ”toppen” eller ”oj vad bra” när i Finland kan det bara höras saga “okej”,”bra”, “tack”. Om detta ämnet skulle jag gärna vilja forska om attityder och åsikter av sverigesvenskor mot tilltalandet av finlandssvenskor eller tvärtom.

  14. Jag tycker också att Camilla Widens föreläsning var riktigt intressant och själva forskningsområdet är alltid lika aktuellt. Vi är ju sociala varelser som kommunicerar hela tiden med omvärlden och alltid kan man lära sig att läsa olika sociala situationer bättre och på så sättet bete sig mera ändamålsenligt vid olika sociala sammanhang. Jag är av den åsikten att vi finländare är nog olika från rikssvenskar oberoende vilket språk vi har som första språk. Kulturen i samhället runt omkring oss påverkar ju också mycket på vårt sätt att bete oss och bemöta andra människor. Vi finländare lär vara litet blyga och inåtriktade när svenskarna beskrivs ofta som mycket sociala och pratglada. Detta har säkert någon anledning till olika kulturella mönster vid olika sociala situationer i Finland och Sverige. Därför var det också litet överraskande att höra hur litet det fanns kommunikativa skillnader mellan rikssvenskarnas och finlandssvenskarnas tilltalsätt i vissa fall i denna forskningsprojekt.
    Jag har lärt mig redan från barnsben att man ska vanligtvis nia äldre och också främmande människor som har något högre status i samhället. Inte hade jag haft något större problem med denna sak innan jag började jobba på en geriatrisk klinik i Sverige i början av nittiotalet. Då upplevde många äldre personer niande som ett oartigt beteende vilket överraskade mig. Sedan dess har jag inte tagit det för givet att man alltid vet hur man ska tilltala andra människor speciellt när jag har jobbat inom vården eller kundservice. Som det har också tidigare kommenterats måste man kunna läsa situationen för att kunna kommunicera på bästa möjliga sätt. Själv upplever jag inte att jag någonsin har blivit tilltalat fel. Kanske utomlands tenderar jag nog nia folk lättare för att hellre vara artig än oartig speciellt när man tilltalar äldre människor. Egentligen finns det ju också många andra sätt att visa respekt för den andra än bara tilltalsätt till exempel tonfall, miner och ordval. Med tiden har jag kanske också börjat dua mer till och med äldre människor, vilket är intressant. Jag tycker om att ta kontakt och umgås med människor och aldrig har jag direkt försökt undvika direkt tilltal, utan försöker hellre vara vänlig och artig mot min samtalspartner. Som tidigare också nämnts har sverigesvenskarna benägenhet att använda sådana små och positiva ord i sina uttryckssätt som gör att vi finländare upplever själva kommunikationen mycket annorlunda än här i Finland. Vårt vanliga sätt att uttrycka oss kunde hellre beskrivas som kort och koncist.
    Jag skulle också vara intresserad att forska i detta forskningsområde. Det skulle vara mycket intressant att ta reda på hur sverigesvenskarna upplever just det här finska sättet att kommunicera. Som hypotes kunde man ha att de upplever vårt sätt att kommunicera något oartigare än det i själva verket är meningen.

  15. Tilltal är någonting som jag säkert har medvetet lagt märke till i min kommunikation, speciellt i jobben, men ändå är det ett mycket automatiserad och omedvetet fenomen i mitt språkbruk och troligtvis i flera andras språkbruk. Jag har definitivt lagt mer märke till hur jag tilltalar folk än hur som jag själv blir tilltalad, för jag inte blir störd av t.ex. niandet. Själv som kundservicearbetare har jag varit noggrannare med just niande, jag minns hur min handledande arbetskamrat i mitt första sommarjobb rekommenderade mig att tänka noga över att nia folk. Åtminstone hittils har ingen kund blivit sårad av mitt niande, vilket jag brukar använda sannolikare i situationer där kunden och jag har mer avstånd; ju närmare man kommer till kunden och mer man pratar med henne/honom, desto vanligare blir duandet. Yngre människor duar jag alltid. Språkliga skillnader har jag också funnit; på finska tenderar jag tilltala kunder mer odirekt än på svenska, t.ex. kan jag fråga en finsk kund så här: “Laitetaanko kortit pieneen paperipussiin?” medan på svenska skulle jag säga samma sak så här: “Vill du ha korten i en liten papperspåse?”
    Under alla dessa år i mina studier har jag fått höra om många pragmatiska och kommunikativa skillnader mellan sverigesvenskar och finlandssvenskar men just när man måste tänka på det, kommer det ingenting att tänka på. Det som jag själv bl.a. har hört vara skiljande mellan dessa språkgrupper är hur man håller med samtalspartnerns berättelse, alltså ord såsom ‘ja’, ‘precis’, ‘mmm’ osv. Jag själv har hört finlandssvenskarna använda mer finskaktiga ‘jo’ och ‘mmm’ som medgivande avbryt, medan sverigesvenskarna säger ‘aa-a’. Jag är inte säker om det faktiskt har förverkligats en studie om detta fenomen, men det skulle vara någonting som jag kunde forska om jag behövde välja ett sådant ämne att forska om. Oftast kan ju småord röja en hel del språkliga attityder hos folk. (13)

  16. Föreläsningen var väldigt intressant, ja jag tycker allt som handlar kommunikation är intressant i allmänheten. Att nia och du som fenomen var roligt att tänka på. Jag själv brukar nia på finska men inte på svenska, som sagt under föreläsningen man niar inte i Sverige. Vad jag själv började tänka på var att i USA till exempel “niar” man och visar respekt allmänheten på mycket större sätt jämfört med Finland eller Sverige. Bara någonting som jag började tänka var att i skolorna heter inte lärarna bara “Veijo” fast Mr. Vaakanainen och det skulle tolkas super oartigt om man kallar lärare på sitt förnamn.
    Också jag tycker att svenska språket är lite mer “gladare” samt sätt och vis mer positiv och kanske tolkas som artigare än finskan som oftast går rakt på sak. Svenskarna speciellt använder mycket “extra ord” t.ex.” tack så jätte mycket snälla du” eller ” ha en super fin resa”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.