Aktuell forskning i nordiska språk 2021

Den här veckans föreläsning handlade om effekten av grammatikundervisningen när det gäller ordföljden i svenska som andraspråk. Föreläsaren Anne-Maj Åberg berättade om sin studiegång och om sina arbetsplatser. Hon disputerade vid Åbo universitet våren 2020. På lektionen presenterade hon sin doktorsavhandling Effekten av explicit undervisning på inlärning av explicit och implicit kunskap om ordföljden i svenska.

Åberg undersökte hur explicit undervisning påverkar inlärningen. Explicit kunskap är deklarativt och medvetet medan implicit kunskap är intuitivt men det kan inte beskrivas med ord (Ellis 2008). Åbergs undersökning var relevant eftersom endast få studier har granskat undervisningens effekt på korrektheten i fri produktion (Norris & Ortega 2000; Goo et al. 2015). Inom andraspråksinlärning vill man utreda hur man lär sig ett andraspråk och hurdana svårigheter det finns. Till exempel felaktig ordföljd är vanlig bland andraspråksinlärare i svenska oavsett deras förstaspråk (t.ex. Bolander 1987).

Åberg samlade in material på en valfri förberedande kurs i svenska vid ett finskt universitet under åtta veckor. Deltagarna gjorde ett grammatikalitetsbedömningstest om ordföljdsregler, en skriftlig bildbeskrivning och en muntlig bildbeskrivning. De skriftliga delarna testade den explicita kunskapen och den muntliga testade den implicita. Deltagarna gjorde bildbeskrivningarna i början och i slutet av kursen för att Åberg ville veta om informanterna utvecklar sina kunskaper. Testet poängsattes så att man fick ett poäng för korrigering av ordföljdsfelet och ett poäng för förklaring av felet. I avhandlingen användes kvalitativa och kvantitativa metoder. Åberg räknade korrekthetsprocenter och granskade hur de utvecklas. Resultaten var i linje med tidigare forskning om undervisningens effekt.

Andraspråksinlärning är ett intressant forskningsområde eftersom det producerar praktisk kunskap. För mig var det nytt att antalet studenter som avlagt svenskan i studentexamen har minskat så mycket. Det är viktigt att veta hur man lär sig grammatiska strukturer oavsett ens framtida yrke. För lärare är det särskilt nyttigt att vara medveten om olika inlärningsgångar så att man kan stödja sina elever på det bästa möjliga sättet. Jag tycker att det skulle vara intressant att undersöka hur grammatik presenteras i olika läroboksserier och hur det digitala materialet för läraren kompletterar de fysiska läroböckerna. Dessutom skulle det vara viktigt att undersöka grammatikundervisning i klassrummet.

Vad tycker ni? Vilka grammatiska strukturer skulle vara intressanta att undersöka? Vilket slags material skulle ni kunna samla in?

Vilma Ääri

Källor

Bolander, M. 1987. Man kan studera inte så mycke. Om placeringen av negation och adverb i vuxna invandrares svenska. SUM-rapport 5. Stockholms universitet: Institutionen för lingvistik.

Ellis, R. 2008. The study of second language acquisition. 2. uppl. Oxford: Oxford University Press.

Goo, J., Granena, G., Yilmaz, Y. och Novella, M. 2015. Implicit and explicit instruction in L2 learning. Norris & Ortega (2000) revisited and uppdated. I Rebuschat, P. (red.). Implicit and explicit learning of languages. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company, 443–482. E-bok.

Norris, J. M. och Ortega, L. 2000. Effectiveness of L2 instruction: A research synthesis and quantitative meta-analysis. Language Learning 50, 417–528.

Den här veckans föreläsning (den 25 november 2021) handlade om syntaktisk komplexitet i inlärarspråket. Föreläsaren var Mari Mäkilä som är doktorand vid Åbo universitet. På föreläsningen presenterade hon sin doktorsavhandling. Mäkilä är intresserad av hur inlärare producerar främmande språk och studerar således syntaktisk komplexitet i inlärarsvenska.

Mäkilä började sin föreläsning med att berätta om de teoretiska utgångspunkterna för sina studier. Undersökningen baserar sig på den språkbruksbaserade synen på andraspråksinlärning enligt vilken språkinlärning sker via språkbruk. På de lägre språkfärdighetsnivåerna kan inläraren vara tvungen att göra val vad gäller produktionen och de valen kan påverka komplexiteten i produktionen. Vid utveckling av språkkunskaper blir det lättare att ägna uppmärksamhet åt både komplexitet och korrekthet. Undersökningen ingår i s.k. CAF-forskningstradition där språkförmågan har delats in i tre olika dimensioner. Dessa tre aspekter är komplexitet, korrekthet och flyt. Mäkilä koncentrerar sig på komplexitet och korrekthet.

Enligt Mäkilä har det varit svårt att definiera begreppet komplexitet fullständigt. Olika forskare betonar begreppets olika egenskaper när man talar om inlärarspråkets komplexitet. Enligt Ellis & Barkhuizen (2005:139) används komplexitet i betydelsen användning av krävande och svåra lingvistiska strukturer medan till exempel Wolfe-Quintero, Inagaki & Kim (1998: 69) betonar mångsidig användning av strukturer i inlärarspråket. Mäkilä själv definierar begreppet som inlärarspråkets strukturella egenskap som kommer fram i språkligt krävande produktion. Som ett exempel på detta nämner hon topikaliserade strukturer dvs. strukturer som inleds med en annan satsdel än subjekt. Med korrekthet menas det användning av målspråket på ett målspråksenligt sätt.

Mäkiläs doktorsavhandling består av fyra delstudier där syntaktisk komplexitet behandlas ur olika synvinklar hos finska universitetsstuderande. Den första studien handlar om relationen mellan komplexitet och korrekthet i skriftlig inlärarsvenska men i den andra studien jämförs det muntlig och skriftlig komplexitet på två olika färdighetsnivåer. Den tredje delstudien handlar om individuella skillnader i komplexitet och så kallade inlärarprofiler. I den sista studien studerar Mäkilä hur processen påverkar komplexiteten i skriftliga produktioner.

Resultaten av den första delstudien visar att produktionen är mer komplex på den högre färdighetsnivån. Vidare producerar informanter på den högre nivån också mer målspråksenliga strukturer än informanter på den lägre nivån. Individuella skillnader är stora särskilt på den lägre nivån vad gäller komplexitet och korrekthet. Det som överraskade Mäkilä var att det inte finns några statistiskt signifikanta samband mellan komplexitet och korrekthet. Vidare finns det inga stora skillnader mellan färdighetsnivåerna vad gäller relationen mellan dessa två aspekter.

          I den andra delstudien studerade Mäkilä syntaktisk komplexitet i muntliga produktioner och resultaten visar att man producerar komplexare strukturer på den högre färdighetsnivån. Vidare jämförde hon komplexitet mellan i muntligt och skriftlig produktion mellan färdighetsnivåerna.

På den lägre nivån är skriftlig produktion mer komplex vad gäller t.ex. längden andelen bisatser och bisatser med satsadverbial medan muntlig produktion är komplexare vad gäller satslängden och andelen topikaliserade strukturer. Resultaten är till största delen statistisk signifikanta. På den högre nivån finns det bara små skillnader mellan korrektheten och komplexiteten och resultaten är inte signifikanta på ett statistiskt sätt. Resultaten tyder på att man behöver mer tid för att kunna producera komplext språk medan inläres språkkunskaper på den högre nivån är mer automatiserade som gör det möjligt att producera komplexare språk i begränsad tid. Detta gäller såväl skriftlig som muntlig produktion.

I den tredje studien undersöker Mäkilä inlärarprofiler och komplexitet i individernas produktion. Tanken bakom inlärarprofilerna är att inlärare producerar språk på olika sätt och att inlärarens villighet att ta risker påverkar komplexitet. En del av inlärare tar mer risker i sin produktion medan de andra undviker komplexa strukturer för att de inte vill göra fel. De inlärare som använder komplexa strukturer i sina produktioner och tar risker med korrekthetens bekostnad kallas för risktagare.Återanvändare är däremot inlärare som återanvänder bekanta strukturer i sin produktion. Den sista inlärarprofilen kallas för omsorgsfulla. Sådana inlärare använder strukturer som är typiska för den aktuella färdighetsnivån.

Undersökningsämnet som Mäkilä presentade är mycket viktigt. Att hitta balansen mellan de här två aspekter är inte alltid lätt. Om jag tänker på mig själv är det kontextberoende om jag fokuserar antingen på komplexitet eller korrekthet eller både och. På jobbet är det viktigt att vara tydlig och att patienter inte missförstår det som jag säger. Därför koncentrerar jag mig på korrekthet och använder enkla strukturer. På fritiden fokuserar jag på att uttrycka mig på ett mer mångsidigt sätt.

Det var också intressant att få höra om olika inlärartyperna. Av de olika profilerna var endast risktagare bekant för mig. Jag skulle säga att jag är återanvändare fast min inlärartypen varierar dock mellan olika språk. Vilka tankar väckte föreläsningen hos dig? Vad är din inlärartyp eller är det blandning av något som presenterade på föreläsningen? I vilka situationer koncentrerar du mer på komplexitet eller korrektheten?

Emma Lämsä

Ellis, R. & Barkhuizen, G., 2005: Analysing Learner Language. Oxford & New York: Oxford University Press

Wolfe-Quintero, K., Inagaki, S. & Kim, H.-Y., 1998: Second Language Development in Writing: Measures of Fluency, Accuracy, and Complexity. Honolulu: University of Hawaii Press.

Denna vecka fick vi äran att höra föreläsning av FD Mikko Kauko som specialiserat sig i forskningsområdena filologi och språkhistoria. Trots att vår kurs i första hand handlar om forskningsområdena inom språkämnen är även somliga andra humaniora discipliner relevanta för veckans teman. Sådana är exempelvis historia och religionsvetenskap. Det är därför mycket viktigt att förstå de sammanhang som påverkat språket under seklen och millenierna. Pudelns kärna är att språkets utveckling är kopplad till övriga fenomen runtomkring människans historia. Det är därför man bör ta hänsyn till faktorer som kontext, tid och plats medan man analyserar en historisk text eller en historisk variant av ett språk.

Kauko inledde föreläsningen genom att presentera begreppet ”gamla texter”. Enligt detta får man tillgång till språkets forna former och kontexter genom att analysera gamla texter. En gammal text kan betraktas vara vilken som helst text som används som källa för att uppfatta de språkliga, historiska och kulturella sammanhang som skett i det förflutna. En källa till gamla texter är gammal litteratur. Sådana är exempelvis lertavlor, papyrusrullar och pergament så länge sådana har bevarats. En annan viktig faktor med gamla texter är att urskilja tryckta texter från handskrifter. När det gäller de äldsta texterna bör man ta en titt tillbaka till det forna Mesopotamien där för ca 3000 år f.v.t. (före vår tideräkning) utvecklades det skriftspråk för det sumeriska språket. I de germanska språkens fall var gotiskan det äldsta bevarade språket som kan spåras till ca 380 år f.v.t. De nordiska språken utvecklades och splittrades i dotterspråk mellan 200-800 f.v.t. Dessa texter var oftast korta runskrifter.

För att uppfatta vad de gamla texterna innebär borde man även behärska begreppen filologi och språkhistoria. En filolog analyserar språket och texten i dess historiska kontext. Detta innebär att filologen strävar efter att förstå, förklara och bevara texten som så enligt textens villkor. En gammal text fungerar såtillvida som en portgång för den moderna läsaren till de gångna tiderna. En filolog strävar även efter att förstå textens sammanhang tvärvetenskapligt. (Lönnroth, 2016: 36–37, 43.) I den filologiska forskningsprocessen analyseras och kompareras de gamla texterna som även kallas textvittnen sinsemellan. Efter man har uppnått en konsensus över de drag som uppfattas vara de ursprungliga kan man konstruera en arketyp av den ursprungliga texten.  Disciplinen kan delas i några olika skolor: traditionell filologi, modern filologi, nyfilologi och materialfilologi vilka alla har sitt eget perspektiv på hur en text uppfattas och tolkas. Till exempel i den traditionella filologin uppfattas författaren vara den viktigaste personen för texten medan i den nya är skrivaren i huvudrollen. Syftet med den traditionella filologin är att rekonstruera den ursprungliga texten medan i den nya filologin handlar syftet om att simulera den ursprungliga texten. (Lönnroth, 2016: 43.)

Ett bra exempel på den tvärvetenskapliga, filologiska forskning som Kauko tog upp under föreläsningen är disciplinens förhållande till Bibeln. Bibeln är en samling av flera böcker som skrivits under flera millenier på olika språk. Detta betyder också att inga ursprungliga exemplar finns kvar utan vår förståelse över Bibelns texter handlar i första hand om de kopior som skrivits långt efter Bibelns kanonisering. Mer variation har även uppstått efter diverse historiska händelser som reformation då Bibeln översattes till olika folkspråk. Detta har lett till det att discipliner som filologi och teologins exegetik har använts för att rekonstruera och simulera texterna i Bibeln så enhetligt som möjligt.

Begreppet ”språkhistoria” handlar om en historisk utveckling av ett språk, alltså hur det har utvecklats genom tiderna. Språkhistorien går egentligen hand i hand med filologin därför att för att förstå språkets utveckling bör man bekanta sig med de historiska källorna. Dessa har förklarats tack vare de filologiska metoderna. De viktigaste frågeställningarna i den språkhistoriska disciplinen går ut på att ta reda på när, varför och åt vem texten har skrivits. Svaren på dessa frågor uppnås t.ex. genom grammatisk analys, historisk-jämförande metoder, textlingvistik, sociolingvistik och pragmatik. Etymologi är även en central metod inom den språkhistoriska forskningen. Den går ut på att förklara ordens ursprung. Ett exempel på den etymologiska forskningen är exempelvis det sätt hur man spårar det främmande inflytandet och lånen av de andra närliggande språken. Ett språk som hade haft stort inflytande över det svenska språket är t.ex. det tyska språket som påverkade svenskans utveckling på flera sätt. Hanseförbundet påverkade det svenska språket via den lågtyska varianten både språkligt och kulturellt. Orden som ”fönster” och ”byxor” är av lågtyskt ursprung. (Wessén, 1956: 12– 23.) Fram till 1940-talet påverkades även svenskan av högtyskan som syns även i dag i ord som ”överraska” och ”vits”. 

För mig personligen har det alltid varit mycket intressant att uppfatta hurdana ursprung somliga ord har. Samtidigt är jag även fascinerad av de historiska faktorer som har lett till det hur det svenska språket ser ut i dag. Efter andra världskriget har exempelvis inflytandet av det tyska språket över svenskan så gott som dött ut för att det engelska språket har tagit över. Detta kan förvisso ändras ännu och snart har vi säkert något annat språk som åtnjuter inflytande över det svenska språket. Det var också intressant att lära sig förstå vad filologin egentligen innebär. Jag hade faktiskt inte varit så insatt i den disciplinen förrän veckans föreläsning. Språkets utveckling är utan vidare beroende av människans handlingar och det återstår att se hurdana drag det svenska språket kommer att få under de kommande decennierna.

Skulle ni kunna tänka er att analysera gamla texter eller språkliga variationer? Vilken text eller vilket språk skulle i så fall vara intressantast för er att analysera?

Miro Rein

 Källor:

• Lönnroth, Harry (2016): Filologi i Facebooks tidevarv – vad, hur och varför? I: Andersson, Daniel; Edlund, Lars-Erik, Haugen, Susanne & Westum, Asbjørg (red.): Studier i svensk språkhistoria 13. Historia och språkhistoria. Umeå: Institutionen förs språkstudier, Umeå universitet & Kungl. Skytteanska Samfundet (Nordsvenska 25. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 76). S. 31–49.
• Wessén, Elias (1956): Om det tyska inflytandet på svenskt språk under medeltiden. Stockholm: Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård 12.

Veckans föreläsare var professor Sinikka Lahtinen och temat för föreläsningen var forskning kring andraspråksinlärning. Fokus låg på en undersökning av metaspråkliga kunskaper hos andraspråksskribenter som Lahtinen hade genomfört med två andra forskare (Toropainen, Lahtinen, Åberg 2020).

Termen andraspråk – även kallat L2 (= language 2) – syftar på språk som man lär sig efter förstaspråket (L1, modersmålet). Inom andraspråksforskning är man alltså intresserad av hur andraspråksinlärningen går till. L2 kan definieras på lite olika sätt men Lahtinen använde termen som en paraplyterm som omfattar både språk som lärs in i målspråksmiljön och språk som lärs in utanför den. Vid Åbo universitet har L2-inlärning av svenska undersökts bl.a. i ett flertal pro gradu-avhandlingar. Dessa har fokuserat på många olika aspekter kring andraspråksinlärning: grammatiska fenomen såsom verbkonstruktioner, possessiva konstruktioner och ordföljd, lexikon, attityder och motivation, läromedel, undervisningsmetoder osv.

Undersökningen (Toropainen, Lahtinen & Åberg 2020) som Lahtinen närmare berättade om handlar alltså om metaspråkliga kunskaper hos L2-inlärare. Metaspråk betyder ’språk om språket’ och termen metaspråklig kunskap syftar på explicit kunskap om grammatiken som inläraren kan ge uttryck för. Implicit kunskap är däremot omedveten kunskap som inläraren inte kan redogöra för. Metaspråk kan vara antingen tekniskt eller icke-tekniskt. Tekniskt metaspråk innehåller språkvetenskapliga begrepp såsom verb och subjekt medan icke-tekniskt metaspråk saknar sådana vetenskapliga termer. Grammatiska regler kan alltså beskrivas även med vardagligt, icke-tekniskt språk. Intressant nog är metaspråklig kunskap i L2 inte sällan inexakt, inkorrekt eller inkonsekvent.

I Toropainen m.fl.:s studie (2020) undersöktes metaspråklig kunskap hos andraspråksskribenter med hjälp av retrospektiva intervjuer i samband med en skrivuppgift. Syftet med studien var att undersöka hurdana grammatiska fenomen skribenterna reflekterar över och på vilket sätt de verbaliserar sin metaspråkliga kunskap. Deltagargruppen bestod av sammanlagt 12 universitetsstuderande – 6 svenskspråkiga inlärare av finska och 6 finskspråkiga inlärare av svenska. Deltagarna fick skriva en text i ett tangentloggningsprogram som sparar data om t.ex. hurdana korrigeringar skribenten gör och som spelar in skrivprocessen. Efter skrivuppgiften intervjuades informanterna och de fick reflektera över olika ställen i texten samtidigt som de tittade på inspelningen.

Intervjuerna visade att skribenterna reflekterade bl.a. över ordföljd, böjningar och kasus. Finskspråkiga inlärare av svenska funderade speciellt på species och artikelbruk – dvs. typiska frågor som ofta vållar problem för inlärare av svenska även på avancerad nivå. När skribenterna beskrev skrivprocessen använde de främst icke-tekniskt metaspråk, vilket motsvarar resultat från tidigare forskning. När de under skrivprocessen funderade över problematiska ställen använde de ofta pedagogiska regler, ”ramsor” (såsom ”språk, språket, språk, språken”) eller analogier för att hitta rätt form. De litade ofta också på sin intuition, dvs. på vad som lät bra i deras öron. Det var intressant att de i vissa fall först hade intuitivt använt rätt form men när de sedan började fundera på den grammatiska regeln så ändrade de den ursprungliga formuleringen och då kunde det bli fel. 

Jag håller med Sinikka Lahtinen om att det skulle vara intressant att undersöka språkinlärares metaspråkliga kunskaper också i deras förstaspråk för att se om det finns ett samband mellan metaspråkliga kunskaper i L1 och i L2. Andra intressanta frågor inom andraspråksforskning enligt min åsikt är hur effektiv explicit undervisning av grammatiska regler egentligen är och hur man kunde utveckla språkundervisningen. Åberg (2020: 243), som undersökte effekten av explicit undervisning på inlärning av explicit och implicit kunskap om ordföljden i svenska, menar att man kanske borde se över vilka grammatiska strukturer som krävs för godkänd prestation i de obligatoriska studierna i svenska som ingår i högskoleexamen, eftersom fel i ordföljden i många fall inte försvårar kommunikationen. Även Nyqvist (2013: 193), som undersökte species och artikelbruk i finskspråkiga grundskoleelevers inlärarsvenska, tycker att språkfel som inte försämrar begripligheten eller upplevs som störande kunde ägnas mindre uppmärksamhet i undervisningen.

Har ni idéer om hur man kunde utveckla språkundervisningen i t.ex. grundskolan eller gymnasiet? Borde man låta bli att lära ut grammatiska regler som inte har någon större betydelse för förståelsen? Eller vore det bra om det t.ex. fanns två undervisningsgrupper i språk: en för de som vill lära sig grammatiska regler och en annan för de som vill ha så lite grammatik som möjligt?

Tiina Kaustinen

Källor:

Nyqvist Eeva-Liisa (2013). Species och artikelbruk i finskspråkiga grundskoleelevers inlärarsvenska. En longitudinell undersökning i årskurserna 7–9. (Diss.), Åbo universitet. Hämtad från https://www.utupub.fi/handle/10024/91519 [14.11.2021]

Toropainen, Outi, Sinikka Lahtinen, Anne-Maj Åberg (2020). Metaspråklig kunskap i andraspråksskribenters reflektioner. I Nordand. Vol. 15.

Åberg, A-M. (2020). Effekten av explicit undervisning på inlärning av explicit och implicit kunskap om ordföljden i svenska. (Diss.), Åbo universitet. Hämtad från https://www.utupub.fi/handle/10024/148971 [14.11.2021]

Den här veckans föreläsning den 4 november 2021 handlade om språkbad. På föreläsningen presenterade Eeva-Liisa Nyqvists språkbadet och dess historia och typiska drag samt språkbadsforskningen. Språkbad är en undervisningsmodell som härstammar från Kanada där det utvecklades under 1960-talet. Engelskspråkiga föräldrar ville förbättra sina barns möjligheter att lära sig franska och det togs ett initiativ till språkbadsundervisning. Nyqvist betonar att begreppet språkbad används vanligen bara när undervisningsspråket är ett inhemskt språk med ett högt status såsom svenskan i Finland. Det betyder således att exempelvis finska som andraspråk för invandrare brukar inte kallas språkbad.

Språkbadet på svenska introducerades i Finland av Christer Laurén och den första språkbadsgruppen började i Vasa 1987. Nuförtiden erbjuds tidigt fullständigt språkbad i 11 kommuner. Språkbad är ett valfritt undervisningsprogram men det är öppet för alla. Det språkbad som erbjuds i Finland grundar sig på det kanadensiska språkbadprogrammet. Det kallas för tidigt fullständigt språkbad. Det inleds på daghemsnivå och fortsätter under hela grundskolan. I början av språkbadet sker största delen av undervisningen på språkbadsspråket och småningom minskar andelen undervisningen på språkbadsspråket medan andelen undervisningen på elevernas förstaspråk ökar. På högstadiet är andelen undervisning ungefär lika stor på båda språken. (Bergroth 2015: 4).

Målet med språkbadet är att nå en funktionell tvåspråkighet och kommunikationen står i fokus. Man får undervisning på språkbadsspråket i stället för att få undervisning i språkbadsspråket. Språkinlärningen sker samtidigt som man lär sig innehållet i de olika läroämnena. Språkbadselever lär sig samma innehåll som alla elever i traditionell undervisning och de får lika mycket undervisning på språkbadsspråket och modersmålet i varje läroämne fram till slutet av språkbadet. Eleverna som påbörjar språkbadet har inga tidigare kunskaper i språkbadsspråket och därför är det viktigt att läraren förstår barnets förstaspråk. Eleverna kan kommunicera med läraren på sitt modersmål. I bästa fall är språkbadslärare tvåspråkiga och språkligt medvetna. I språkbad tas det dock hand om att båda språken utvecklas.

Språkbadsforskning i Finland strävas efter en tät interaktion mellan teori och praktik. Efter språkbadets början på 1980-talet undersökte man mycket om interaktion i klassrummet, barn med inlärningssvårigheter och modersmålets utveckling och språkbadsfamiljen samt språkbadsspråkets utveckling i daghemmet. Den nyaste grenen i språkbadsträdet är utveckling av grammatisk kompetens. Det har påvisats att det finns brister i språkbadselevers grammatiska kunskaper (Genesee 1987: 46) – grammatiken bereder problem i språkbadseleverna – men i Finland har man länge haft mycket lite forskning kring grammatiken. Grammatiken som tema är något Nyqvist själv är intresserad av. Nyqvist presenterade sina resultat från det första projektet mellan 2017–2019.

Nyqvist (2018a) har undersökt bestämdhet och artikelbruk hos språkbadseleverna och eleverna i traditionell undervisning. Ett av hennes resultat var att språkbadselever behärskar bestämdhet och artikelbruk i spontant material signifikant bättre än niondeklassare i traditionell undervisning. Inlärningsordning är dock densamma i båda grupperna. Först lär man sig in de enklare frastyperna och allra sist de komplexare frastyperna. Svårigheter är likadana i båda grupperna men språkbadseleverna hade problem i en mindre utsträckning än elever i en traditionell undervisning.

Nyqvist (2018b) visar däremot att det finns inga stora skillnader i speciesmorfologin mellan språkbadselever i årskurs 6 och 9. Överraskande var dock att sjätteklassare behärskade vissa former till och med bättre än niondeklassare. Hon motiverade resultatet med att språkbadselever i åk6 har mer undervisning på svenska än niondeklassare. Niondeklassare hade tydligen hunnit glömma något. Sjätteklassare hade dock en likadan inlärningsordning som niondeklassare.

Även om jag redan har bekantat mig med det här temat tidigare under uppsatsskrivandet lärde jag mig nya saker om språkbadet. Det var nytt för mig att språkbadet används för att revitalisera s.k. arvspråk. Det var också intressant att få höra om Nyqvists nya projekt hon har planerat för de kommande åren. Jag skulle vilja få veta mer om språkbadselevers egna erfarenheter och tankar om språkbad. Fascinerande var också att få se inspelningar från barn i språkbadsdaghemmet. De inspelningarna gav oss en inblick i hur vardagen ser ut i språkbadsdaghemmet.

Jag skulle gärna höra vad som var nytt för er eller om ni har egna erfarenheter om språkbad. Skulle du kunna tänka på att välja språkbadsprogrammet för dina avkomlingar?

Litteratur

Bergroth, Mari. 2015. Kotimaisten kielten kielikylpy. Tutkimusraportti, Vaasan yliopisto.

Genesee, Fred. 1987. Learning through two languages: Studies of Immersion and Bilingual Education. Newbury House Publishers.

Nyqvist, Eeva-Liisa. (2018). Definiteness in written Swedish by Finnish-speaking immersion pupils at the end of immersion: A comparison with non-immersion pupils. Journal of Immersion and Content-Based Language Education. 6. 57–84.

Emma Lämsä

Veijo Vaakanainens föreläsning den 28.10.2021 handlade om konnektorer i L2-svenska. Konnektorer är ord som binder samman ord, fraser, satser och meningar i en text. De är kohesionsmarkörer som används för att skriva sammanhängande texter. Konnektorer är ingen enhetlig ordklass, de indelas i olika kategorier utifrån deras betydelse. Vaakanainen presenterade också systemisk-funktionell lingvistik och den europeiska referensramen för språk (CEFR). Den gemensamma europeiska referensramen för språk (CEFR) är en referensram av färdighetsnivåer som beskriver vad inläraren kan på olika nivåer. Den består av sex olika färdighetsnivåer.

Systemisk-funktionell lingvistik är en grammatikteori skapad av M.A.K. Halliday. Enligt den här teorin är språket indelat i olika skikt som realiserar varandra. Det finns två synvinklar: systemisk och funktionell. Enligt den systemiska synvikeln består språket av ett nätverk av olika system som realiseras i lexikogrammatiken. Ur den funktionella synvinkeln har språket tre grundläggande metafunktioner som alla världens språk har. (Halliday & Matthiessen 2004.) Enligt systemisk-funktionell lingvistik finns det två olika typer av konnektorer, konnektorer inom ett satskomplex (konnektortyp 1) och konnektorer mellan satser och satskomplex (konnektortyp 2). (Vaakanainen 2018.)

Det finns få tidigare studier om konnektorbruket i svenska som andraspråk vilket gör detta forskningsområde väldigt intressant. Enligt tidigare forskning brukar inlärare av svenska använda konnektorer och, när och att (Bergström 2002), överanvända därför och därför att (Meriläinen 1997) samt ha svårigheter med sedan, då och så (Viberg 1993; 2001). Konnektorbruket har också forskats i inlärningen av norska och engelska.

Vaakanainen har undersökt konnektorbruket på olika CEFR-nivåer. På föreläsningen presenterade han tre av sina forskningar där han har forskat hur finska svenskinlärare lär sig konnektorer. I den första studien har han studerat finska svenskinlärares konnektorbruk på CEFR-nivåerna A1–B1 (Vaakanainen 2016). Materialet till forskningen har insamlats i Topling-projektet och den består av 303 berättelser som är skrivna av grundskolelever och gymnasister. Vaakanainen har excerperat konnektorer i texter och kategoriserat dem enligt deras form i fyra grupper. Efter det har han gjort kvalitativa och kvantitativa analys av materialet och gjort jämförelse mellan CERF-nivåer och med CEFR-kriterierna. Enligt studien är additiva konnektorer den vanligaste kategorin och konnektorn och används mest på alla CEFR-nivåer. Användningen av målspråksavvikande konnektorer minskar när inlärare uppnår högre nivåer. Konnektorbruket motsvarar det som sägs i CEFR-skalan men har ett par undantag: konnektorer börjar förekomma tidigare samt konnektorn sedan används inte ännu på nivå A1. Vaakanainen har senare gjort forskning inom samma tema: han har undersökt konnektorbruket på CEFR-nivåerna B1–C1 (Vaakanainen 2019) samt konnektorbruket under skrivprocessen (Vaakanainen 2018).

Detta är ett viktigt forskningsområde eftersom det är viktigt att inlärare lär sig att skriva sammanhängande texter. Intressant i detta forskningsområde är att man får veta hur språkinlärarens språkkunskaper utvecklas. När man vet hur inläraren lär sig att använda konnektorer och hur användningen av dem utvecklas, är det lättare att stödja hen genom inlärningsprocessen. Det vore intressant att undersöka om konnektorbruket utvecklas på samma sätt i talat språk än i skrivet språk. Inom detta forskningsområde finns det mycket att forska.

Var systemisk-funktionell lingvistik bekant för er? Hur tycker ni att konnektorbrukets utveckling kunde beaktas i språkundervisningen?

Litteratur

Bergström, Marina. 2002. Individuell språkinlärning hos språkbadselever med skrivsvårigheter. Doktorsavhandling. Vasa: Universitas Wasaensis.

Halliday, M.A.K. & Matthiessen, Christian M.I.M. 2004. Introduction to functional grammar. Tredje upplagan. London: Arnold.

Meriläinen, Heikki. 1997. Konnektorer i bruk. Finska abiturienters inlärarsvenska ur ett textlingvistiskt och språkkonstrasterande perspektiv. Doktorsavhandling. Joensuu: Joensuun yliopisto.

Vaakanainen, Veijo 2018. En SFL-baserad analysmodell för konnektorer i (L2)-svenska. I: Hipkiss, A-M et al. (red.): Grammatik, kritik, didaktik. Nordiska studier i systemisk-funktionell lingvistik och sociosemiotik. (Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap 34.). Göteborg: Göteborgs universitet, 39–54.

Viberg, Åke. 1993. The acquisition and development of Swedish as a first and as a second language. The case of clause combining and sentential connectors. I: Kettemann, B. & Wieden, W. (red.), Current Issues in European Second Language Acquisition Research. Tübingen: Günther Narr Verlag. S. 293–306.

Viberg, Åke. 2001. Age-related and L2-related features in bilingual narrative development in Sweden. I: Verhoeven, L. & Strömqvist, S. (red.), Narrative Development in a Multilingual Context. Amsterdam: John Benjamins. S. 87–128.

Meri Pulkkinen & Saara Naapila

Denna veckas lektion handlade om olika korpus som kan användas i forskning inom nordiska språk. Korpusar är stora samlingar av texter eller transkriberat talat språk och kan användas i både kvantitativ och kvalitativ forskning.

Klaus Kurki presenterade fyra olika korpusverktyg: Språkbanken Text, Kielipankki, Talko och ScanDiaSyn. Vi fick också höra lite om två olika korpussystem som är bakom dessa verktyg: Korp och Glossa.

Språkbanken Text är ett svenskt korpusverktyg som innehåller olika skriftspråkliga textsamlingar. Man hittar även finlandssvenska texter i denna korpus. Det finns mest tidskrifter och tidningstexter på finlandssvenska i Språkbankens korpus, vilket betyder att språket är mest formellt och det är svårt att hitta ledigt språk, till exempel sådant som används i bloggtexter. Man kan söka olika ord och fraser med hjälp av utökad sökfunktion, och detta är det sättet som forskare oftast använder.

Kielipankkis korpus liknar mycket Språkbanken Text. De har båda korpussystemet Korp, och Kielipankki innehåller också skriftspråkliga samlingar. Kielipankki är en finlandssvensk korpus, och det finns mest akademiska texter, tidningar, speciellt historiska tidskrifter och annat material som är skrivet i formellt språk. Det finns också en del identiska samlingar i Kielipankkis korpus och Språkbanken Text.

Talko är en korpus som innehåller talad finlandssvenska. Den använder Glossa-systemet som funkar bra ihop med Korp när man vill till exempel kopiera vissa sökkriterier från en korpus till en annan. Korpusen funkar bra till exempel när man forskar i dialekter, eftersom man kan lyssna på exempel. Det finns också information om informanterna, och den information kan också användas som sökkriterium. Projektet som samlade in material till Talko har tagit slut, och därför uppdateras denna korpus inte.

Den fjärde och sista korpusen som Kurki presenterade är ScanDiaSyn (Scandinavian Dialect Syntax). Den här korpusen innehåller alla nordiska språk, och den fokuserar på syntaktiska frågor. Man kan till exempel välja en syntaktisk fråga som sökkriterium och välja, vilket språk hen vill forska.

Det finns mest textsamlingar av formellt språk, och på ledigare språk finns det bara några exempel, samlade från till exempel bloggtexter. Nuförtiden skulle det vara nyttigt att ha en korpus som innehåller just till exempel nätspråk, för det är en stor del av nutidens språkanvändning. Det som är intressant i korpusar är just det hur mångsidiga de kan vara; man kan använda dem i både kvalitativ och kvantitativ forskning. Man kan också analysera många olika aspekter på grund av korpusar, och om det kommer till exempel korpusar om nätspråk i framtiden, kan man undersöka ännu mer språkanvändning.

Har ni använt korpusar tidigare? Eller fick ni inspiration från denna lektion, tänker ni att ni kommer att använda olika korpusverktyg mer i framtiden?

Emilia Lahti

Marko Lambergs föreläsning på torsdag den sjunde oktober 2021 i kursen Aktuell forskning i nordiska språk handlade om språkhistoria. Han berättade om sitt forskningsprojekt som behandlar förmoderna lägesbeskrivningar. Projektet fokuserar på tiden mellan 1400-talet och det tidiga 1800-talet.

Föreläsningen var en språkhistorisk tidsresa. Lamberg inledde föreläsningen med att förklara att en lägesbeskrivning består av de rumsliga komponenter som man använder för att beskriva läge. Enligt Smail (2018), som är en av hans inspirationskällor, finns det variation vid val av landmärken. Till exempel var det vanligt i det medeltida Marseille att människor med lägre socioekonomisk ställning oftare använde sina grannar i lägesbeskrivningar än de högre samhällsklasserna. Lamberg visade också resultaten från förhandsuppgiften. Han förundrade sig lite frånvaron av gatunamn i studerandenas lägesbeskrivningar eftersom enligt Tantner (2009), som Lambergs hypoteser delvis grundar sig på, är det relativt vanligt numera att läge beskrivs med hjälp av gatunamn. Därefter berättade han om sin forskning. Tidigare har han forskat i lägesbeskrivningar i det medeltida Stockholm men den aktuella forskningen fokuserar på lägesbeskrivningar såväl i det medeltida Åbo (1) som i Jyväskylä (2) och Åbo (3) senare under den förmoderna tiden.

Lamberg använder fallstudier och kvantitativa analys samt källpluralism som metoder i sina projekt. Den första undersökningen utnyttjar fastighetstexter medan i de två andra används skattelängder och toponymer respektive tidningsannonser som material. Variation av lägesbeskrivningar är stor både inom en undersökning och mellan de alla tre undersökningarna. Resultaten visar nämligen att i det medeltida Åbo användes naturelement och människor på många olika sätt som landmärken medan senare i Åbo betonas artefakter så som gator. I Jyväskylä fanns det i sin tur en stor variation när det gäller val av ortnamn och det användes naturelement för att hänvisa till platsnamn. Det är dock gemensamt för alla att valen troligen återspeglar faktiska talsituationer.

Språkets och mänsklighetens utveckling går hand i hand. Därför är språkhistoria ett intressant forskningsområde; man lär sig om samhället samtidigt när man fokuserar på språket. Enligt min åsikt är språkhistoria därför ett tvärvetenskapligt forskningsområde. När det gäller Lambergs presentation var en stor del av innehållet nytt för mig. Jag kom speciellt att tänka på lägesbeskrivningar i Åbo. De tre vanliga lägesmarkörerna, det vill säga artefakter, naturelement och människor visar att de medeltida människorna använde mångsidiga och till och med kreativa lägesbeskrivningar ur den moderna människans synvinkel. Att man använde till och med människor för att beskriva läge låter anta att livsrytmen var lugnare då, det vill säga att människorna inte rörde lika mycket som i dag och att man kände bättre vem som bodde i sin nära omgivning. Detta som inspiration skulle det vara intressant att undersöka vidare hur människan beskrev sin omgivning på den tiden; precis som Lamberg framställde i sin presentation.

Vad tror du att skulle hända om ens läge beskrevs med hjälp av människornas positioner ännu i dag? Vilka detaljer i presentationen fäste din uppmärksamhet?

Litteratur

Smail, Daniel L. (2018). Imaginary Cartographies: Possession and Identity in Late Medieval Marseille. Ithaca, NY: Cornell University Press.

Tantner, Anton (2009). ”Addressing the Houses: The Introduction of House Numbering in Europe.” Histoire & mesure 24.2: 7 – 30.

Artturi Antola

Föreläsningen den 30.9.2021 behandlade det språkhistoriska forskningsområdet. Minna Sandelin presenterade 4 av sina delstudier som mestadels fokuserar på medeltida lagtexter.

Sandelin undersöker språket i alla sina studier på textnivå och är intresserad av textens informationsstruktur och syntax. Både modern svenska och fornsvenska uttrycker samma informationsstruktur dvs. oförändliga kommunikativa behov av att t.ex. hantera ny och bekant information men språken uttrycker dessa behov på olika sätt med hjälp av syntaxen. I forskningen jämförs den fornsvenska texten med det moderna språket för att utreda hurdana strukturer som motsvarar samma funktioner. Såväl kvalitativa som kvantitativa metoder används.

Först introducerade Sandelin sin licentiatavhandling där hon undersöker fornsvenska existentialsatser, vilka i modern svenska innebär konstruktioner med ett formellt subjekt som t.ex. Det sitter en katt på trappan. Undersökningens syfte var att utreda hur de föregångarna av den här satstypen såg ut i äldre fornsvenska, hur strukturerna varierade samt hurdana syntaktiska förändringar de genomgick under yngre fornsvensk tid. Materialet av undersökningen består av religiösa och profana texter samt poesi. Det framgick av forskningen att formellt subjekt (det) och obestämda artiklar inte alls förekommer i fornsvenska lagtexter. De mest ålderdomliga språkdragen finns bevarade i lagtexterna och lagar även utgör en stor del av textproduktionen i fornsvensk tid.

På grund av de påfallande resultaten angående lagtexterna i licentiatavhandlingen fortsatte Sandelin med Upplandslagen (UL) som forskningsmaterial i övriga studier. Lagen är en av de fornsvenska landskapslagarna och gällde från 1296-1350. I den andra delstudie ligger fokus på referensbindning i ULs ärvdabalken. Med referensbindning avses hur samma eller besläktade begrepp dvs. referenter binds ihop i en text. De återkommande hänvisningarna till orden skapar sammanhangskedjor som kallas ledfamiljer. I den andra delstudien undersöker Sandelin hurdana nya, semantiskt indefinita, textreferenter (subjekt) bildar ledfamiljen i ärvdabalken samt bl.a. hur långa ledfamiljerna är och vilka typer av bindningar uppstår kring referenterna. Den lexikogrammatiska analysen visar att referenterna binds ihop med grammatiska medel såsom bestämda artiklar, olika pronomen, kasusändring och bisatser samt lexikalisk variation dvs. synonymer.

Fornsvenska är ett topikprominent språk som styrs av informationsstrukturen, dvs. frågan om huruvida ny information påverkar ordföljden. Detta fenomen undersöks i Sandelins tredje delstudie – hon blev intresserad av placering av indefinit subjekt i UL för att det saknar en egentlig satsposition. Enligt resultaten placeras ett indefinit, okänt subjekt ofta efter predikatet medan satsled med känd information inleder satsen. Faktorer som också bidragit till den postverbala placeringen av nya subjekt är att predikatinledda satser var typiska för lagar samt att rytm och emfas spelade en viktig roll.

Enligt Håkansson var adverbial vanligare i fundamentdel av satser än subjekt under den äldsta fornsvenska tiden (Håkansson 2010:136). Syftet av den sista delstudien är att urskilja orsaker till denna topikalisering (placering i fundamentet) av tids- och rumsadverbial. Det konstateras att detta kan bero på texttypiska drag såsom emfas och kontrast, textuell bindning och inramning – adverbial är innehållsligt ofta det viktigaste satsledet som vill följaktligen placeras initialt, eller de hänvisar bakåt eller framåt i texten i början av satsen. Det även analyseras vilka informationsstrukturella funktioner förekommer hos de topikaliserade adverbialen – dessa är bakgrund- och remafunktion. Tema- och remafunktioner syftar på okänd/definita respektive känd/indefinita referenter. Adverbial med remafunktionen introducerar en ny referent eller ny information om en referent men i UL är bakgrundsfunktion hos adverbialen mer frekventa. Den tredje informationsstrukturella funktionen ”bakgrund” har ”en speciell relevans för situationen eller en nära anknytning till temat respektive remat” (Petrova & Solf 2009).

Jag tycker att språkhistoria är ett fascinerande forskningsområde särskilt eftersom dessa typer av undersökningar ger insikt i de språk som man talar: man lär sig att förstå språket och dess karaktär på en djupare nivå. Eventuellt kan man t.ex. hitta en logisk förklaring till ett språkligt fenomen, som i det moderna språket verkar meningslöst eller konstigt. När man vet hur ett fenomen har uppstått i ett språk och utvecklats över tiden, betraktar man det också ur en annan synvinkel än någon som inte känner till språkets historia. Ytterligare kan t.ex. ens attityd mot språkförändringar till och med förändras genom att man bekantar sig med språkhistoria.

Jag är medveten om några språkhistoriska fenomenen tack vare kursen i språkhistoria, men jag har inte egentligen hunnit fördjupa mig i fornsvenska eller omfattande språkhistoriska undersökningar. Den historiska språkkontakten mellan tyska och svenska är jag mest intresserad av för jag har tyska som huvudämne. Andra intressanta forskningsteman tycker jag är t.ex. bibeltexter och andra religiösa texter. Generellt skulle jag vilja bekanta mig först och främst med diakronisk undersökning, dvs. utvecklingen av språket över tiden, men det är svårt att tänka på en bestämd forskningsidé eftersom det finns en hel del alternativ. 

Vilket språkligt fenomens historia/vilket språkhistoriskt tema skulle du själv vilja veta mer om eller undersöka och varför? Eller har du redan bekantat dig med någon intressant språkhistorisk undersökning?

Petrova, Svetlana & Solf, Michael, 2009: On the methods of information-structural analysis in historical texts: A case study on Old High German. I: Information Structure and Language Change: New Approaches to Word Order Variation in Germanic, red. av Roland Hinterhölzl& Svetlana Petrova. (Trends in Linguistics. Studies and Monographs 203). Berlin/New York: Gruyter.

Håkansson, David, 2010: Svenskans topikalisering i diakronbelysning. I: Svenskans beskrivning 30, red. av Cecilia Falk, Andreas Nord & Rune Palm. Institutionenför nordiska språk vid Stockholms universitet. S. 133–143.

Neea Mattila

Föreläsningen den 16 september 2021 av doktorand Rebecka Heinonen handlade om språkpolicy och språkprogram vid tre centralsjukhus i Finland. Heinonen är intresserad av hur den officiella språkpolicyn ser ut i Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt (VSSHP), Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HUS) och Vasa sjukvårdsdistrikt (VSVD).

Målet med forskningen är att utreda hur svenskspråkiga finländares språkliga rättigheter blir förverkligade inom specialsjukvården, hur språkprogram är formulerade och hurdana riktlinjer som blir presenterade. Därtill utreds det genom denna studie hur de riktlinjer som skapats blir implementerade på nätet och på sjukhuset. Rebecka Heinonens doktorsavhandling består av fyra delstudier och metoden i avhandlingen är en blandning av SFL, kritisk diskursanalys, språklig-stilistisk mottagaranpassning och kontextualisering.

Heinonen motiverade sitt forskningsämne bland annat genom att de språkliga rättigheterna hör till de mest grundläggande mänskliga rättigheterna (May 2011, 265). Enligt Heinonen finns det redan undersökningar om hur viktigt det är för patienten att få använda sitt eget språk i officiella och akuta situationer, till exempel i sjukvården (Mustajoki 2020). Trots det är det väl dokumenterat att språkbarriären mellan patienten och vårdpersonalen orsakar problem inom hälsovården. Det hjälper inte saken att enbart få studier har kommit att fokusera på själva språkets roll i vårdkontexten. (Mustajoki 2020, 15.)

Föreläsaren visade oss flera belysande exempel på sjukvårdsdistriktens webbsidor och språkprogram. Till exempel språkprogrammet i VSSHP är svartvitt med endast löpande text medan språkprogrammet i VSVD innehåller bilder och citat. Heinonen framhävde att materialets layout påverkar läsarens uppfattningar om informationen. Formuleringen har alltså att göra med kvalitet och uppskattning av språkprogrammen. Sundell och Djupsjöbacka (2018) betonar att språket är mera en bara en lagstadgad rättighet och därför borde det ytterligare ses som kvalitetsfråga. Man måste också ta hänsyn till vem materialet är avsedd för: patienten eller personalen. I föreläsningen förklarade Heinonen att till exempel i VSSHP har perspektivet förändrats till mer administrativ sida.

Det som var nytt för oss var att det finns så stor skillnad i språkprogrammen mellan olika sjukvårdsdistrikt i Finland. Enligt föreläsningen verkar förhållandet till språkprogrammet vara avsevärt annorlunda speciellt i Vasa; attityden där verkar vara på något sätt mer välvillig än i de två andra sjukvårdsdistrikten (VSSHP och HUS). Detta framkommer bland annat genom ordval: de använder ord såsom rätt, rättvisa och rättigheter samt betjäning och betjäna. Karaktären av dessa ord är neutral men ändå positiv och förstående. Dessutom tycker de att umgänge med patienten med hennes modersmål utvecklar personalens språkkunskaper. I detta sammanhang är det ju ändamålsenligt att konstatera att i undersökningar (bl.a. Ricento 2006) har det upptäckts att sättet hur språkpolicyn är formulerad påverkar hur personalen tillämpar dess riktlinjer.

På grund av att det verkar vara så stor skillnad i språkprogrammen mellan olika sjukvårdsdistrikt i Finland tycker vi att det vore väldigt intressant att närmare forska i varför det finns så stor skillnad mellan språkprogrammens karaktär och varifrån denna skillnad härstammar.

Vi skulle gärna höra vad som var nytt för er och om ni har några egna erfarenheter gällande hur de språkliga rättigheterna har blivit förverkligade. Berätta gärna nedan!

Litteratur:

Mustajoki, Marianne, 2020: Language matters: A study about language communication with bilingual Swedish speakers in Finnish healthcare. Helsingfors: Helsingfors Universitet.

Ricento, Thomas, 2006: Language Policy: Theory and Practice – An Introduction. I: (red.), An Introduction to Language Policy: Theory and Method. Malden, MA: Blackwell Pub. S. 10–23.

Sundell, Björn & Djupsjöbacka, Michael, 2018: God vård – också på svenska? Kvalitetsmätning och språkliga konsekvenserna i ett nytt vårdlandskap. Tankesmedjan Magma. http://magma.fi/wp-content/uploads/2019/06/106.pdf (Hämtad: 16.9.2021)

Eva-Maria Enola & Laura Yli-Alho