Skriven av Petra Kukkula

I det här blogginlägget fördjupar vi oss i 1770-talets uppfattning om hästar genom boken Inledning til djurkänningen (1776) skriven av Magnus Orrelius. På titelbladet lovar boken att den är ”Til allmänhetens nöje och nytta författad, och med nödiga figurer försedd”.

Magnus Orrelius (1717–1794) föddes i en vanlig och fattig familj i Jämtland. Han blev inte akademiskt utbildad men det hindrade honom inte från att skriva. Förutom två zoologiska verk skrev Orrelius bland annat tidningsartiklar. Han var ambitiös när det gäller val av ämne – till och med till den grad att självaste den berömde professorn Linné misstänkte att materialet till Orrelius första zoologiska arbete (Historia animalium) var stulet från honom!

Boken Inledning til djurkänningen omfattar över 600 sidor och hästar beskrivs ingående på ett trettiotal sidor. Kapitlet om hästar heter Första Capitlet om Eqvus Caballus, Hästen. Där går Orrelius noggrant igenom allt tänkbart som har med hästar att göra, utan att glömma t.ex. hur näsborrarna ser ut.

Skillnader i hästtermer

Hanhästar som kan användas för avel heter enligt boken Wrenske, Sto-hästar, Hingstar eller Beskälare. I dag är den enda tillgängliga benämningen en hingst, hingstar eller avelshingstar. Avelshingst är en motsvarighet till Beskälare i Orrelius terminologi. Svenska Akademiens ordbok från 1905 nämner beskällare, men numera används varken beskälare eller beskällare. Hanhästar som är kastrerade och inte längre kan användas för avel, kallar Orrelius för wallackar. I dag användas orden valack och vallacker. Orrelius förklarar att termen hänvisar till området Wallachiet, där det enligt honom fanns just denna typ av kastrerade hästar. Förklaringen är lite märklig eftersom de flesta hanhästar i alla fall i dag är just valacker också i Sverige och inte hingstar.

De Wästphaliske äro mycket i rop komne

I beskrivningen av hästtyper beskriver boken geografiska områden lite annorlunda än i dag. Boken täcker historiska områden som nu för tiden kan höra till flera stater och deras territorium. Orrelius skriver om avlägsna områden, som Arabien, ganska kortfattat och ytligt. Närbelägna områden till Sverige, t.ex. Tyskland och hästarna därifrån, omtalar Orrelius däremot genom att använda namn på flera små områden, som Hannover och Friesland. Boken använder även benämningar på områden som inte är så lätta att placera på världskartan för dagens människor, som t.ex. Sclawonien i Kroatien och Wallachiet i Rumänien. Orrelius skriver också om Barbariet som hänvisar till människor och området på Afrikas norra kust. Denna typ av rassegregering skiljer sig verkligen från dagens sätt men det är intressant att även hästar har varit föremål för dessa benämningar.

Under 1770-talet var Finland en del av Sverige och det är kanske därför den finska hästtypen inte nämns i boken. I dag skiljer sig den svenska och finska hästrasen från varandra, men det är rimligt att anta att de var väldigt lika varandra på 1770-talet och således inte värda att åtskiljas i boken. Inte heller nämner boken hästrasen från den nuvarande ryska regionen.

Hwite Hästar likna watnet til fin natur

På 1700-talet förknippades olika föreställningar med hästens utseende, t.ex. att röda hästar ”äger mycken eld uti sig eller et kolerisk Temperament. Ett sådan Häst doger så litet til land-arbete som en kolerisk människa til at stå som under andras Commando”.Som kan ses av citatet, beskrivs egenskaper genom att likställa dem med något som läsaren kanske känner till från ett annat sammanhang. Boken talar också om hästens höga intelligens och menar att hästarna är ädelmodiga. Alexander den stores häst lät aldrig någon från lägre samhällsklasser, utan endast konungen själv, rida på sig när den ”war sadlad och prydd”. Ibland lät den dock även en vanlig stallmästare köra vagnarna. Boken innehåller också några andra exempel som kan låta lite som tokiga hjälteberättelser: ”I Krig weta Hästar at urskilja, hwilke äro deras fiender eller ej, angripandes de förra både med fötter och tänder”. I verkligheten kan en häst inte förstå krigsstrategier.

Boken ger läsaren en bra överblick över hur man uppfattade djur och deras egenskaper på 1770-talet. Orrelius lade i sin text förvånansvärt mycket vikt vid att hästen är ett klokt djur som inte ska behandlas illa.

Källor

• Orrelius, Magnus 1776. Inledning til djurkänningen. [Alvin. Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv].
• Svenska Akademiens ordbok.