Jag är nyligen hemkommen från konferensen International Network for School Attendance. I tre dagar har jag fått lyssna till framstående presentationer om nuläget, visioner om framtiden och aktuell forskning kring skolfrånvaro/närvaro. Vid sidan om det vetenskapliga har jag också njutit av den stormiga Atlanten, långa promenader längs den milslånga sandstranden, middagar, trevliga samtal och människor.
Jag vill skriva om mina tankar om behandling av skolfrånvaroproblem. Nu är det ju inte skolfrånvaro per se som man traditionellt riktat in behandlingen på, utan t.ex. ångest eller depression som man sett som orsak till den. Det blir dock vanligare att använda insatser som är specifikt inriktade på att hjälpa elever till skolan och att närvara i skolan trots ångest, låg motivation etc. Dessa insatser kan vara riktade till den enskilda eleven, men omfattar oftast också familjen (föräldrastöd och handledning), skolan (hur ser skolsituationen ut för eleven) och vardagen i stort (social situation, mobbning mm.).
Orsaker till frånvaroproblem kan grovt delas in i individ-, familjerelaterade, sociala och skolrelaterade faktorer, samt samhällsfaktorer. Individfaktorer kan vara t.ex. ett ängsligt temperament (eller ångest), inlärningssvårigheter eller ett utåtagerande beteende. Familjerelaterade faktorer kan handla om familjens attityder till skolgång, svårigheter för föräldrarna med gränssättning eller att stöda sitt barn med ångest till skolan. Sociala faktorer handlar om relationer i skolan, om man har kompisar, ensamhet eller mobbning. Skolfaktorer handlar om t.ex. skolans klimat, de fysiska förutsättningarna, hur man på skolnivå följer med och tacklar mobbning, välmående och frånvaro. Av samhällsfaktorerna kan man nämna den uppenbara pandemi-effekten och t.ex. politisk beslut om inklusion eller förlängd läroplikt.
Före jag går in på insatser för frånvaro orsakad av psykisk ohälsa, vill jag säga några ord om det som vi kallar för skolk. Med skolk avser man frånvaro då man antar att eleven gör något mer motiverande utanför skolan och då skola och/eller föräldrar inte godkänt frånvaron. Grovt sett kan man kategorisera insatser vid skolk som sådana som ökar på elevens engagemang för skolan, eller sådana som har bestraffning som metod. Med engagemang avser man elevens tankar och känslor gentemot skolan. I en översiktsstudie jämförde man dessa två metoders effektivitet (Keppens & Spruty, 2020). Föga överraskande kom de fram till att interventioner baserade på bestraffning sällan fungerade, medan sådana där man strävade efter att öka elevens engagemang gav positiva resultat. Det som är intressant i detta sammanhang är att då vi talar om insatser för skolk handlar dessa om att motivera eleven till skolvardagen genom att öka gemenskapskänsla i skolan, se över stödformer m.m. Dessa är insatser som till stor del görs inom skolan, även om stöd för familjen också finns med. Nu vet jag de facto inte hur situationen i Finland ser ut gällande insatser för skolk – hur man i praktiken gör då eleven skolkar mycket. Den internationella studien av Keppens och Spruyt behandlade studier utförda i andra västerländska samhällen, inte i Finland.
När vi sedan tittar på en annan form av skolfrånvaro, skolvägran (ibland kallas dessa elever för hemmasittare) ser vi ofta att metoderna att hjälpa dessa elever handlar om terapi eller föräldrastöd. Studier har visat att behandlingen ofta ger positiva resultat. Överlag gäller dock att ju svårare problematiken är, desto svårare är det att återgå till närvaro. Så elever med komplex och kronisk frånvaro återgår ofta till skolgång deltid eller med olika stödformer klara av att delta i undervisning t.ex. på distans. En generell princip är att ju tidigare man ingriper, desto mer ökar närvaron.
En generell princip är att ju tidigare man ingriper, desto mer ökar närvaron.
För elever med skolvägran gäller ofta att man kan återgå till skolan, men att man fortsättningsvis har höga nivåer av ångest. I sin föreläsning på konferensen pratade amerikanske Ann-Mari Albano om behandlingseffekter för ångest. Hon visade ett diagram baserat på data från det amerikanska sk. CAMELS-studien (Ginsbury et al. 2018). Av de som behandlats var enbart ca 20 % symptomfria efter fyra år, de som initialt fått hjälp av behandlingen till något högre grad än de som inte överhuvudtaget fått hjälp av behandling. Nästan 50 % fick återfall och för närmare 30 % blev problematiken kronisk.
Mer positiva resultat rapporteras i den danska Back2School interventionens pilotstudie. 24 familjer deltog i studien där man uttryckligen behandlade frånvaroproblem. Vid start var frånvaroprocenten 67 % och vid avslutad behandling 26 %. Efter ett år var den 20 %. En stor del elever var tillbaka till fulltid i skolan, medan fyra elever deltog mindre än 50 % och en inte överhuvudtaget. Även i denna studie framstår det komplexa och problematiska med just denna typs problematik, det är helt enkelt svårt att hjälpa alla med olika typer av frånvaroproblem.
Dessa data är inte positiva. Nu kan det finnas andra studier med bättre utfall, men jag använder dessa som utgångspunkt för mitt resonemang. När det handlar om skolfrånvaro, har vi få studier som har längre uppföljningstid än sex månader (Back2School pilotstudien ett undantag). Och då har man konstaterat att ångestnivån fortsättningsvis är hög. Frågan är: vad händer med dessa elever efter sex månader?
Svaret är att vi inte vet. På basen av Albanos presentation skulle jag gissa på att väldigt många fortsättningsvis tampas med ångest efter en tid. Beroende på problematiken som orsakat skolvägran finns det säkert olika utfall. Poängen jag vill lyfta fram är att vi behöver uppföljningstider i studierna som är längre än sex månader. Vi behöver förstå vad som orsakar återfall, vad som gör problematiken bestående. Vi behöver se över våra stödformer så att de blir mer effektiva också på lång sikt.
I Finland behöver vi dock börja med att se på effekterna av interventioner överhuvudtaget – de enda psykosociala interventionerna för specifikt skolfrånvaro jag känner till är sedan några år Back2School i västra Nyland (se koulukunnossa.fi) och Kotoa Kouluun i Åbo (se https://vslj.fi/kotoa-kouluun/). För dessa behandlingars del är det förstås i första hand viktigt att se på om och hur de fungerar innan vi ser på uppföljningen över tid.
Blogikirjoitus on osa Heidekenin tiedekummit -sarjaa. Tiedekummitoiminnalla pyritään vastaamaan yhteiskunnallisiin haasteisiin, jotka vaikuttavat Varsinais-Suomen lasten, nuorten ja lapsiperheiden hyvinvointiin. Tavoitteena on myös tutkitun tiedon vieminen käytäntöön. Mukana yhteistyössä ovat Varsinais-Suomen Lastensuojelujärjestöt ry, Turun yliopisto, Sote-akatemia, INVEST ja Åbo Akademi.
Lue lisää ja tutustu Heidekenin tiedekummeihin: https://vslj.fi/heidekenin-tiedekummit/
Turun yliopiston blogikirjoitus tiedekummitoiminnasta: https://blogit.utu.fi/utu/2021/11/12/tiedekummit-uudenlaista-yhteiskunnallista-vuorovaikutusta-lasten-nuorten-ja-perheiden-hyvinvoinnin-edistamiseksi/
Katarina Alanko
Skribenten är psykolog och ansvarig forskare för ett projekt om skolfrånvaroproblematik i Finland och Sverige
Åbo Akademi
Referenser:
Albano, A-M. (2022). Addressing the whole person: Developmentally informed strategies to align and empower youths, parents, and schools. Keynote at INSA conference 2022, Egmond an Zee 3-5.10.2022
Ginsburg GS, Becker-Haimes EM, Keeton C, Kendall PC, Iyengar S, Sakolsky D, Albano AM, Peris T, Compton SN, Piacentini J. Results From the Child/Adolescent Anxiety Multimodal Extended Long-Term Study (CAMELS): Primary Anxiety Outcomes. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry. 2018 Jul;57(7):471-480. doi: 10.1016/j.jaac.2018.03.017. Epub 2018 May 9. PMID: 29960692.
Keppens, G., & Spruyt, B. (2020). The impact of interventions to prevent truancy: A review of the research literature. Studies in Educational Evaluation, 65. https://doi.org/10.1016/j.stueduc.2020.100840
Seuraa meitä:
Jaa julkaisu:
