”Så erkände nu på gjord fråga Abraham Mattsson, att ifrågakomna bevis ej heller vore utgifvit af Kapellanen Lindelöf utan att detsamma vore skrifvit af en vid namn Smedstén, som då för tiden såsom barna lärare vistats i Påmarfs Kyrkoby af Ulfsby Socken, men att han sådant ej förut vågat upptäcka, af orsak att Smedstén vid bevisets aflemnande hade sagt, att, i händelse han sådant skulle yppa, så skulle efter det Abraham Mattsson blifvit piskad, uppsmält bly gjutas i hans hals och han sålunda aflifvas.”

(Riksarkivet Åbo, Åbo hovrätts arkiv, Ebd 41, BD51, 1829)

Så här dramatiskt förklarar sig drängen Abraham Mattsson då han blev fast för att ha använt ett falskt prästbevis, sommaren 1826. Han hade försökt använda beviset för att få anställning som sjöman på en galeas i Nystad. Den man vid namn Smedsten som Mattsson påstod hade skrivit förfalskningen var en person som verkar ha vandrat omkring i olika gårdar och erbjudit sina tjänster för människor som behövde få någon text skriven. Under 1800-talets första hälft var skrivkunnighet en sällsynt specialfärdighet bland de lägre stånden i Finland. För att producera texter behövde därför de flesta människor anlita mellanhänder.

Mattsson berättade att han hade träffat Smedsten då han en dag hälsade på sin bror i hans gård i Påmark. Smedsten hade samtidigt befunnit sig på gården och skrivit texter ”åt åtskilliga Bönder”, och även erbjudit sig att skriva ett prästbevis åt Mattsson. För det ville han ha brännvin och 12 skillingar i ersättning.

Det intressanta med Smedsten är att han av Mattsson beskrivs vara en ”barnalärare”. Då han kallades till rätten framgick det att hans fulla namn var Benjamin Smedsten, att han var 61 år gammal och att han hade sysslat med att vandra omkring i Siikais församling och lära allmogens barn att läsa både innantill och utantill. Benämningen ”barnalärare” har använts för de personer som anlitades av församlingarna för att bistå klockarna i deras skyldighet att undervisa barnen i läsning. Smedstens far hade varit borgare, vilket kan förklara varför Smedsten hade lärt sig skriva.

Mattsson kände däremot inte igen Smedsten då han kom till rätten, utan han menade att den person som han träffat i Påmark hade varit en mycket yngre person. Smedsten bestred också att han skulle ha skrivit förfalskningen, även om rätten ansåg att hans handstil i de anteckningar han visade upp var liknande som den i förfalskningen. Det går endast att spekulera vem som verkligen hade förfalskat Mattssons prästbevis. Kan det vara så att en annan person vandrat omkring under Smedstens namn för att skydda sin identitet i skrivandet av falska dokument? Var en barnalärare på så sätt en tacksam täckmantel? Rätten noterade att Smedsten på grund av sin ålder hade dålig hörsel, darrade och hade bräcklig kroppsbyggnad, vilket ytterligare kan antas tala för att det inte hade varit han som vandrat omkring och erbjudit skrivtjänster för Mattsson.

Förfalskningsfallen som jag läser ur Åbo hovrätts domstolsmaterial innehåller åtskilliga fall som visar på förekomsten av dylika personer som försörjde sig på att skriva texter åt andra, och som uppenbarligen inte heller drog sig för att göra det i brottsligt syfte. I Mattssons fall handlade det om en person som själv gick runt och letade efter potentiella ”kunder”, medan det i andra fall kunde handla om skrivkunniga personer som fick sina kunder att komma till dem genom att de ryktesvägen hade hört om deras färdigheter. Så skedde i ett fall år 1828, då inhysingen och före detta livegna karlen Alexei Ivanoff Stepanoff hade begivit sig till snickaren Johan Stoffert för att få skrivet ett falskt prästbevis. Han hade av andra hört talas om att Stoffert, som bodde i en ödemark vid Ladoga, erbjöd sådana tjänster mot betalning.

Stoffert erkände att han skrivit beviset, men menade att han inte kom ihåg om han hade tagit något betalt för det och att han endast gått med på det av medlidande för Stepanoff. Stoffert figurerar i ännu ett förfalskningsfall samma år, där omständigheterna är ytterst lika. Igen påstår Stoffert att han inte minns om han tagit något betalt, och att den försvarslösa karlen som han skrivit det åt hade övertalat honom till handlingen. I dessa fall kan det ändå anses vara klart att Stoffert var en person som utövade en slags organiserad verksamhet i att skriva dylika texter. Ryktet om honom hade spridit sig och utsatta människor utan identifikationshandlingar visste att de kunde vända sig till honom för att få hjälp.

Som snickare hörde Stoffert till de grupper av icke-eliten på landsbygden som sannolikt innehade skrivfärdigheter åtminstone i någon mån. Hantverkare hade motivation att lära sig läsa och skriva eftersom det kom till användning i deras affärsverksamhet. Förfalskningsfallen ger på detta sätt en inblick i de lägre ståndens skrivfärdigheter i svenska i Finland vid början av 1800-talet och hur dessa färdigheter användes, men även kunde missbrukas.

Josefine Sjöberg

Skribenten är doktorand vid Åbo Akademi och skriver sin doktorsavhandling inom projektet ”Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under 1800-talets första hälft” (TY & ÅA), som finansieras av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Källor

Jussi Hanska & Kirsi Vainio-Korhonen (toim.). Huoneentaulun maailma: Kasvatus ja koulutus Suomessa keskiajalta 1860-luvulle. Helsinki, 2010.

Pirkko Leino-Kaukiainen. ”Suomalaisten kirjalliset taidot autonomian kaudella”. Historiallinen aikakauskirja 105:4 (2007), s. 420–438.

Uppslagsverket Finland, ”Folkundervisningen”. https://uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-Folkundervisningen