Tidigt en vintermorgon den 29 januari 1834 infann sig 17-åriga pigan Eva Palin på senatstorget i Helsingfors för att inhandla två kringlor. Försäljaren Catharina Sahlberg tyckte att sedeln på 2 riksdaler specie banco som Palin överräckte henne var falsk bland annat “utaf papprets beskaffenhet och såvida vanlig stämpel jemväl saknades”. Sahlberg rådfrågade två andra torgförsäljare vilka bekräftade hennes misstanke. Hon förde genast Eva Palin till poliskammaren där pigan berättade, och det samma även senare inför kämnärsrätten, att hon dagen innan, då hon själv hållit ett salustånd på torget, fått av en okänd yngling i handel ifrågavarande sedel. Hon visste inte att den var falsk.

Det här var inte en stor sak i sig och dylika brott var rätt så vanliga under tidig 1800-talet. En orsak var de oklara monetära förhållandena i Finland efter 1809 då landet blev en del av det ryska kejsardömet. Den ryska rubeln blev officiell betalningsmedel vid sidan av den svenska riksdalern. I omlopp fanns tre typer av svenska riksdaler: silverbundna sedlar från Sveriges Nationalbank (s.k. specie), sedlar från Nationalbanken (banco), som inte utlovades att bli inlösta med silver, och riksgäldssedlar (riksgäld). Alla delades upp i 48 skillingar och en skilling i 12 runstycken. Men detta var inte nog för att skapa förvirring, vid sidan av de svenska och ryska valutorna hade Storfurstendömet Finland sina egna rubelnominerade småsedlar i omlopp sedan 1812, i bruk främst i östra Finland.

Kringlorna kostade 8 skillingar, alltså 2 kringlor gick för 16 skillingar. Vilken sedeltyp Eva Palin erbjöd är inte nämnd i förhörsprotokollen, men högst troligen rör det sig om riksgäldssedlar, vilka var betydligt mindre värda än specie och banco sedlarna. Att jämföra värdet mellan de olika myntslagen är svårt om inte omöjligt så här i efterhand. Växelkurserna och penningvärdet varierade under olika tider och även i olika delar av landet. En jämförelse kan dock göras mellan förfalskningsbrott och därmed få en uppskattning av prisnivån på dåtida sålda och köpta varor. En häst kunde kosta mellan t.ex. 25 och 35 riksdaler banco, ett föl 29 riksdaler riksgäldssedlar, en ko 18 riksdaler riksgäldssedlar, 1 lispund gäddor (8,5 gr) 1 riksdaler riksgäldssedel, 1 lispund abborrar 32 skillingar riksgäldssedlar o.s.v.

Hur kunde allmogen hantera så många valutor i torghandeln? Det krävdes mer eller mindre avancerad räknekonst att operera med olika växelkurser samt igenkänna de olika sedeltyperna. Många var ovana och kunde inte alltid urskilja falska pengar från riktiga. Men många klarade sig bra i handeln, också att fuska till sig sedlar. Exempelvis arbetskarlsänkan Sophia Eklöf blev 1835 fast för utprångling av en falsk 2 riksdaler banco sedel vid köp av fisk vid fiskehamnen i Helsingfors. I växel fick hon tillbaka en 16 skillingar riksgälds sedel, en 8 skillingar banco sedel samt 20 kopek ryskt mynt. Något problem med valutorna tycks inte i det här fallet ha funnits. Försäljaren måste ha känt väl till växelkurserna och gett Eklöf tillbaka riktig valuta genom en snabb matematisk räkning. Fusket avslöjades dock genast.

Den unga pigan Eva Palin stod inför hotet att bli straffad för utprångling av en falsk sedel. Enligt 1734 års lag och kungliga förordningar ansågs utprångling av falska sedlar vara ett allvarligt brott och hon kunde dömas till hårt kroppsstraff, prygel med ris eller fängelse på vatten och bröd. Med avseende på ett eventuellt kommande kroppsstraff konstaterade kämnärsrätten att Palin “ehuru mera späd till växten, likväl var af friskt utseende”. Åbo hovrätt frikände emellertid henne dels för att hon framhärdade sin oskuld, dels för att det inte fanns tillräcklig bevisning och kanske nåd gick före rätt i detta fall. Palin var ung och oerfaren. Dessutom hade köpet inte fullbordats och således ingen ekonomisk skada skett.

Utprångling av falska sedlar var inte de enda brotten av förfalskningar. Projektet Förfalskarna vid Åbo universitet har samlat in uppgifter om alla förfalskningsbrott i Åbo hovrätt under 1828 – 1850, totalt 696 rättsfall. Hälften av brotten består av förfalskade prästbrev och orlovssedlar/arbetsintyg (355), nästan en tredjedel utgörs av falska sedlar (190) och resten av olika slags officiella handlingar. Det är fråga om ett digert och mycket intressant källmaterial med 15 000 sidor arkivhandlingar. Materialet består till stor del av renskrivna rannsakningsprotokoll från underrätterna vilka ger detaljerade beskrivningar av personer involverade i förfalskningar, deras motiv och språkliga kunskaper att läsa och skriva falska dokument. Projektet har skapat en databas, som offentliggörs på riksarkivets hemsida 2025.

Mikael Korhonen

Skribenten är specialforskare inom projektet ”Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under 1800-talets första hälft” (TY & ÅA), som finansieras av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Källor

Riksarkivet (Åbo), Åbo hovrätt, Eva Palin diarienr ND38 1834, Dbc 17 Brottmålsdesignation och Ebd 125 Supplikakt samt Sophia Eklöf diarienr ND 31 1835, Dbc 18 och Ebd 143.

Riina Turun & Miikka Voutilainen, Perinteen voitto vai keisarikunnan epäonnistuminen? Suomen rahaolot Venäjän kauden ensimmäisinä vuosikymmeninä i Suomen sodan jälkeen. 1800-luvun alun yhteiskuntahistoria. Tampere 2020.

Antti Heinonen, Ruplista markkoihin. Suomen suuriruhtinaskunnan setelit 1812 – 1898. Keuruu 2018

Mikael Korhonen och Josefine Sjöberg, Databasen Förfalskarna: uppbyggnad, informationsinnehåll och tolkningar.

Mikael Korhonen och Josefine Sjöberg, Falska prästbevis, orlovssedlar och sedelmynt – nytt forskningsprojekt om förfalskare och falsifikat. Historisk Tidskrift för Finland 2022:2