Innan skrivkunnighetens utbredning användes så kallade karvstockar (fi: pulkka eller pirkka) för att hålla reda på ett och annat. Det handlade om stavar av trä, som man skar in skåror eller tecken på för att notera inträffade händelser eller transaktioner. En särskild form av karvstock var dagsverkskavlar (päivätyöpulkka), som användes för att hålla reda på utförda dagsverken. De var tudelade trästycken, där den ena delen behölls av husbonden och den andra av torparen.

En redogörelse från en torpare vid Kjuloholms gods i Säkylä belyser hur dagsverkskavlarna användes (troligen vid slutet av 1800-talet). Torparna hade sin del av kaveln i stövelskaftet då de kom till gården för att utföra sina dagsverken. Efter utförd arbetsdag gick de till gårdsfogden, där de i tur och ordning överlämnade sin del till fogden, som fogade ihop den med sin egen del av kaveln och skar en skåra tvärs över de ihopfogade delarna. Fogden förvarade sin del av kavlarna på en järntråd i sin bostad. Två gånger om året kontrollerades det att markeringarna på dagsverkskavlarna stämde. Därefter täljdes markeringarna bort och kaveln kunde användas på nytt. Det finska talesättet ”päivä on pulkassa”, motsvarande ”ja’ har dan’ på sticko” i det svenska Österbotten, kommer från dessa praktiker med dagsverkskavlarna.

Dagsverkskavlar var mycket allmänt använda i Finland ända fram till början av 1900-talet. Det var ett värdefullt hjälpmedel i en tid då skrivkunnighet fortfarande var sällsynt. I ett av de förfalskningsfall från 1840-talet som jag för tillfället studerar, förekommer ett omnämnande av dagsverkskavlar och dess förhållande till skrivkunnighet på ett fascinerande sätt. Spannmålstorparen Carl Mattsson Malmas, från Illby i Borgå socken, misstänktes att ha skrivit en förfalskad orlovssedel åt en dräng. Som bevismaterial i fallet intogs en liten papperslapp, där Malmas på svenska hade gjort minnesanteckningar över sina dagsverken under en vecka.

Malmas erkände i rätten att han var ”litet skrifkunnig”, och att han hade lånat bläck och penna från ett närliggande gästgiveri, för att ”sig till minnes antekna sine Dagsverken”. Vi kan utläsa att han hade arbetat med att laga en lada. På basen av Malmas stavningar och handstil kan vi se att han troligen var en självlärd skrivare. Han var 33 år och son till en torpare. Både hans farfar och morfar hade i sin tur varit bönder. Eventuellt hade Malmas lärt sig att skriva med hjälp av någon släkting, eller så kanske han hade gått ett tag i sockenskola. Eller så hade han helt enkelt haft motivation att lära sig på egen hand. I de flesta fall är det svårt att exakt få veta hur allmogen hade lärt sig skriva innan folkskolornas intåg under slutet av 1800-talet.

Under 1800-talet var det vanligt med negativa attityder mot allmogens skrivande, både bland de högre stånden och bland allmogen själva. En allmän uppfattning var att skrivande var onödigt för allmogen, eftersom det inte fanns tillräckligt med tillfällen att utöva skrivande, och att skrivande dessutom befarade att göra dem ”lata” och fjärma dem från sitt eget stånd. Då spannmålstorparen Malmas minneslapp diskuterades under rättegången förklarade gårdsägaren, kapten Gustav Reinhold Möllersvärd, onödigheten av sådant slags skrivande:

”Herr Capitainen Möllersvärd upplyste att, på sätt Malmas nu jemväl vidgick, denne lika med öfrige Torpare, har en sticka, alldeles sammanpassande med en dylik i Herr Capitainens våld varande, i hvilka de hvarje vecka verställde dagsverken uppristas, så att skriftelig antekning öfver dem ej är af nöden”

Möllersvärd förklarade alltså att han använde dagsverkskavlar med sina torpare, där dagsverken inristades veckovis, och därför var det inte nödvändigt att göra sådana slags skriftliga anteckningar som Malmas gjorde. Även om det inte var en nödvändighet, upplevde Malmas tydligen ändå att det låg ett värde i att han själv dokumenterade sitt utförda arbete. Självlärda skrivare kunde erhålla socialt kapital och en känsla av stolthet i takt med att de lärde sig skriva på eget bevåg, oberoende av de allmänt negativa attityderna. Malmas minnesanteckning kan jämföras med de ”bondedagböcker” som speciellt har utforskats i Sverige. I dagböckerna gjorde bönderna korta noteringar om väder och utförda arbeten, för att rationalisera tidsåtgång och variationer över tid.

Det parallella användandet av dagsverkskavlar och minnesanteckningar i fallet med spannmålstorparen Malmas, visar på ett intressant sätt på den gradvisa övergången till en alltmer skriftbetonad kultur under 1800-talets gång. Karvstockar behövdes fortfarande – de var både praktiska och pålitliga och krävde varken värdefullt papper, skrivkunnighet eller särskilda språkkunskaper – men skrivande började så småningom framträda som ett komplement som gav allmogen möjlighet till större kontroll över sina omständigheter genom egenhändig dokumentering.

Josefine Sjöberg

Skribenten är doktorand vid Åbo Akademi och skriver sin doktorsavhandling inom projektet ”Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under 1800-talets första hälft” (TY & ÅA), som finansieras av Svenska litteratursällskapet i Finland.

Referenser

Axel Grandell. Karvstocken: En förbisedd kulturbärare. Ekenäs: Ekenäs tryckeri, 1982.

”Karfstock”. Nordisk familjebok: Konversationslexikon och realencyklopedi (andra upplagan, 1910). https://runeberg.org/nfbm/0495.html.

Laura Stark. ”Maalaisrahvaan kirjoittajat ja asenteet kirjoitustaitoja kohtaan 1840–1890-luvun Suomessa”. Kasvatus & Aika 3 (2: 2008): 49–66.

Källor

Riksarkivet, Åbo hovrätts arkiv, Ebd:227 Underställningsakter, ND79.