Läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal har under de senaste månaderna hamnat i rampljuset. Runt om i världen har människor på olika sätt visat sitt stöd för den enorma insats som vårdpersonal gjort och gör för att bekämpa coronapandemin. Samtidigt har media uppmärksammat både resurs- och personalbrister i våra sjukvårdssystem. En del av dessa brister har uppstått i samband med pandemins påfrestningar, andra har funnits länge men blottlagts när pressen på vården ökat. Hur världen bemött covid19 och hur vården i olika länder och olika situationer fungerat är frågor som är viktiga att uppmärksamma och diskutera framöver. Detta är dock inte några nya frågor.

Så länge farsoter har funnits i mänskliga samhällen har man försökt hitta lösningar för att bekämpa dem. I dessa diskussioner har frågor kring minimering av smittspridning och lidande varit centrala, men lika avgörande har faktorer som grunden för medicinsk auktoritet och föreställningar om orsak och verkan varit. Hur olika tider och platser hanterat epidemier och rollen av medicinska professioner i desamma är en viktig fond för dagens debatt. Inte minst ger de en insikt i historiskt föränderliga uppfattningar om hälsa, samt hur medicinsk kunskap är nära sammankopplad med våra samhälleliga institutioner. I det följande vill jag ge en inblick i ett historisk epidemiutbrott, nämligen pestepidemin i Stockholm år 1657, och hur denna påverkade utövandet av läkekonst i huvudstaden.

I augusti år 1657 bröt pesten ut i Stockholm. Sjukdomen, orsakad av bakterien Yersinia pestis som överförs till människor framförallt genom loppor från råttor, hade haft utbrott i staden med ojämna mellanrum under tidigmodern tid. Detta gjorde att det fanns vissa strategier för att hantera farsoten sedan tidigare, men trots det skördade pesten många människoliv.  Samtida källor ger vid handen att 2928 människor dog under utbrottet 1657. Klas Linroth beräknar att det här borde innebära att ungefär vart fjärde hushåll drabbades av pesten. Dock bör det noteras att siffran 2928 sannolikt inte är så precis som synes vid första ögonkastet – om det är något det nuvarande utbrottet av covid19 har lärt oss är det att det är komplicerat att sammanställa statistik kring en epidemi – men siffran ger ändå en indikation på att en betydande mängd människor drabbades.

Utifrån dagens perspektiv var förståelsen av vad som egentligen orsakade pest knapphändig, men 1600-talets människor uppfattade att kontakt med smittade kunde sprida sjukdomen vidare. I Stockholm uppmanades de smittade att isolera sig, även om man också verkar ha insett att det efterhand skulle leda till tristess: för ”sin förlustan” fick de drabbade röra sig bort från stadskärnan, männen bärandes en vit käpp och kvinnorna ett vitt linnetyg så att andra förstod att hålla avstånd. Utöver karantänåtgärder behövde man personer som kunde bidra med ”Cuur, Tröst och Skiötsel” av de sjuka. Enligt reglementet skulle den uppgiften skötas av stadens pestbarberare. Dessa ingick i barberarnas skrå (också kallade chirurger eller fältskärer) som hade privilegier för bland annat åderlåtning, tandvård, klippning, rakning och sjukvård för armén. Tillsammans med de teoretiskt skolade medicinarna, apotekarna, badarna, barnmorskorna och ett antal andra yrkesgrupper tillhandahöll barberarna medicinsk vård åt befolkningen i de tidigmoderna städerna.

I praktiken uppstod dock ett problem för Stockholm i samband med pesten. En barberargesäll som man utnämnt till pestbarberare hade gått bort, samtidigt som den ordinarie barberaren hade ”sig sin plicht undandragit och uthi otijd uthur Staden begifwit”. De kvarvarande barberarna ville nu inte alls befatta sig med det uppenbarligen riskfyllda arbetet att ta hand om de pestsjuka. I stadens dokumentation kring ärendet är det uppenbart att man upprördes över barberarnas bristande pliktkänsla. Men vad kunde man göra åt saken?

Stockholms stads lösning var att ge skråprivilegier till en yrkesgrupp som under en längre tid konkurrerat med barberarna och som besatt liknande vårdkunskaper som dem, nämligen stadens badare. Sedan medeltiden fanns i Stockholm, liksom i andra svenska, finska, baltiska och nordtyska städer, publika badstugor som invånarna kunde besöka för både nöje och hälsovård. I badstugorna erbjöds besökarna både bastubad – inklusive tvagning – varma karbad och kurer såsom åderlåtning och koppning. Föreståndarna för badstugorna, de så kallade badarna eller (i ett fåtal fall) baderskorna hade under en längre tid strävat efter att liksom barberarna få utföra mindre operationer, samt erbjuda sina kunder rakning och klippning. Föga förvånande hade barberarna satt sig emot det här, de såg badarnas ambitioner som försök att ta sig in på deras verksamhetsområde ­– vilket det också sannolikt var. För att lösa problemet med vård för de pestsjuka bestämde sig dock till slut Stockholms stad för att anlita badarna och att i utbyte ge dem de eftertraktade skråprivilegierna som lade grunden för stadens badarämbete. Staden gav som motivation dels badarnas villighet att ta hand om de pestsjuka, och dels att de i kvalifikationer var att likställa med barberarna. Badarämbetet i Stockholm fick alltså sin legitimitet både utifrån en uppfattad medicinsk kompetens, och på att de var mer samarbetsvilliga än barberarna.

I kontraktet signerat 13 november 1657 mellan Stockholms stad och badarämbetet fastslogs att badarna skulle överta rollen som pestbarberare och besöka de sjuka och göra allt de efter ”bästa förstånd och yttersta förmågo” kunde för att behandla bölder och mildra sjukdomens symptom. För att klara av detta arbete fick de, förutom löftet om privilegier för sin badstuguverksamhet, ekonomisk ersättning och ”till styrkio” ett stop vin per dag. Framförallt denna sista punkt vittnar om att arbetet med att ta hand om de sjuka under en epidemi ansågs påfrestande.

Badarna utnyttjade sina nyvunna privilegier till fullo under följande år. Detta orsakade ytterligare konflikter med barberarämbetet. Till exempel fick överståthållaren i Stockholm, Schering Rosenhane, en rapport om att badarna använt sig av samma symboler, det vill säga fyra mässingsskålar upphängda utanför porten, som barberarna för att locka till sig kunder. För det här beteendet fick badarna slag på fingrarna och det fastställdes några år senare att de skulle hålla sig till att hänga ut endast en mässingsskål och en bastukvast för att annonsera sin verksamhet. Man preciserade också från stadens sida år 1675 att de utvidgade privilegierna för badarmästarna endast skulle gälla de badare som personligen bistått staden under pestepidemin. De badare som börjat sin verksamhet därefter skulle visserligen tillhöra badarämbetet, men de fick inte utföra lika omfattande medicinska ingrepp. Som tur väl var, både för Stockholm och mer specifikt för badarna, skulle det dröja ett halvt sekel innan nästa utbrott av pest i Stockholm. Då var de ursprungliga mästarna i badarämbetet inte verksamma längre utan lotten att ta hand om de sjuka föll åter på barberarna.

För badarna i Stockholm innebar epidemin 1657 inte enbart lidande. Som vi har sett resulterade utbrottet i en möjlighet för dem att stärka sin legitimitet som innehavare av viktig medicinsk kunskap. Epidemin gav även staden anledning att se över hur man bäst borde organisera vård av sjuka framöver. En kris blottlägger utan tvekan brister i våra samhälleliga system, men den kan också ta fram medmänsklighet och vara en källa till eftertanke kring hur vi organiserar våra vårdinrättningar och uppmärksammar och uppmuntrar dem vars uppgift det är att vårda de sjuka. Detta var en lärdom för Stockholm år 1657, likväl som för världen i stort år 2020.

Charlotta Forss

Författaren är postdocforskare och driver ett forskningsprojekt om hälsa och moral i den tidigmoderna bastun i Sverige (inklusive Finland). Projektet är placerat vid historiska institutionen, Stockholms universitet, och Finlands historia i Åbo är en av tre partnerinstitutioner (de andra två är Oxfords och Cambridges universitet i England). Innan coronapandemin tillbringade Charlotta en hel del tid i Åbo, och hon hoppas kunna göra det snart igen.

Litteratur

Broberg, Johan Waltentin, Om Pesten i Stockholm 1710 (Stockholm, 1854).

Jacob Albrecht Flintberg, Apothekares Badares och Chirurgers Förmoner och Skyldigheter i Stöd av Författningar (Stockholm, 1786).

Hjelt, Otto E. A., Svenska och finska medicinalverkets historia 1663-1812 (Helsingfors, 1891-1893), 3 volymer.

Lindberg, Bo. S, Kirurgernas historia: Om badare, barberare och fältskärer (Uppsala, 2017).

Lindemann, Mary, Medicine and Society in Early modern Europe (Cambridge, 2010).

Linroth, Klas, ”Något om pesten i Stockholm 1657 och 1710” Nordiskt medicinskt arkiv Afd. II Inre medicin (1914), sid. 1-5.

Newman, Kira L. S., ”Shutt Up: Bubonic Plague and Quarantine in Early Modern England” Journal of Social History vol. 45, no 3 (2012), sid. 809-834.

Stockholms stads ordinantier påbud och publicationer, utgivna av Magnus Lagerström, vol. 1 (Stockholm, 1731).

Wallis, Patrick, ”Plagues, Morality and the Place of Medicine in Early Modern England” i The English Historical Review, CXXI:490 (2006), sid.