”På föreställd fråga när och på hvad sätt Svaranden åtkommit det falska Prest beviset, förmälte Svaranden, att han sistlidet år om hösten utan att närmare uppgifva tiden, vandrande på Landsvägen, träffat en af honom okänd herreman, som åkt uti ett fyrhjuligt åkdon med tvänne hästar, hafvande Svaranden af honom begärt och erhållit förenämnde bevis, som denne herreman, der på stället skrifvit, och hvarföre Svaranden betalt något litet penningar”.

(Riksarkivet Åbo, Åbo hovrätts arkiv, Ebd 33, VD88, 1828)

Det här citatet representerar en vanlig beskrivning av hur anklagade i förfalskningsbrott under första hälften av 1800-talet hade fått tag på förfalskade dokument. Landsvägar återkommer i beskrivningarna som en av de vanliga platser där människor i behov av skriftliga dokument kunde möta skrivkunniga personer som var villiga att erbjuda sina tjänster för någon ersättning.

Svaranden i det ovanstående fallet var inhysingesonen Michel Paulsson Tomber. Han hade använt ett förfalskat prästbevis för att söka arbete hos flera olika bönder i Sakkola socken i Karelen kring år 1827. Hans omständigheter och berättelse följer ett mönster som återkommer i flera andra fall av förfalskningsbrott under samma tid. I dessa berättelser figurerar människor ur de lägre stånden som levde rörliga liv och som i något skede kommit i en sådan situation att de brådskande behövde skaffa sig ett prästbevis eller en orlovssedel (tjänsteintyg) för att kunna söka sig ett arbete. Det kunde exempelvis handla om att det äkta dokumentet hade tappats bort eller att det innehöll ofördelaktiga uppgifter (t.ex. om tidigare begångna brott). I förhören påstår dessa människor ofta att de vandrat längs en landsväg på väg för att söka arbete någonstans och att de då träffat en ”okänd man” som de börjat samtala med. I samtalen kommer bekymret med avsaknaden av bevis på tal och sedan erbjuder sig den okände mannen att lösa problemet genom att själv skriva ett sådant. Följande citat är ytterligare ett exempel på hur denna slags berättelse framkommer i domstolsmaterialet:

”hade [Matts Ericsson] under vägen mött en kringvandrande Mansperson […], och med honom samtalat, derunder Matts Ericsson tillfälligtvis omnämnt, att han ämnade begifva sig till Herr Vice Pastor Waldén, i afsigt att söka förmå honom, att för sig och Johan Johansson utgifva Prästbevis […] då den obekante genast svarat, att han kunde i Waldéns namn skrifva åt Matts Ericsson ett så beskaffat betyg, derest han finge derföre någon ersättning. […] [den okände] derå genast från sin påhafde väska framtagit papper och bläckhorn, samt på en sten intill vägen, förfärdigat det bevis Matts Ericsson för Åklagare Reisman uppvist”

(Riksarkivet Åbo, Åbo hovrätts arkiv, Ebd 64, ND72, 1830)

Oberoende om dessa slags berättelser var sanningsenliga eller inte kan de berätta något om skriftpraktiker under den ifrågavarande tidsperioden. I min doktorsavhandling studerar jag dessa skriftpraktiker och på vilket sätt färdigheter och kunskaper användes i tillverkningen av förfalskningar. För dessa frågor är skrivandets platser intressanta att utforska, eftersom de ger information om de sammanhang där skrivfärdigheter gjordes relevanta och användes samt hurdana aktörer som var delaktiga vid dessa skrifthändelser. Begreppet skrifthändelse syftar på en helhet av aktiviteter där texter på ett eller annat sätt står i centrum – allt från prat om texter till själva skrivandet av en text. I min avhandling studerar jag förfalskningsfallen som sådana skrifthändelser.

Landsvägarna fungerade som mötesplatser där det förhandlades om förfalskningsskrivandets villkor och utformning. Själva förfalskandet kunde sedan ske på en plats i anslutning till vägen – i källmaterialet finns fall där förfalskningar berättas ha skrivits på en åker, bakom en lada eller i en skog. De här förfalskningsfallen på landsvägarna berättar om förekomsten av personer som ägnade sig åt skrivande av förfalskningar åt andra som en form av försörjning. Ett exempel på en sådan person var den före detta soldaten Henric Johan Morelius. Hans situation beskrivs i domstolsprotokoll från år 1829 enligt följande: ”efter det han för par år sedan blef utströken från Krigs tjenst, [har han] sysselsatt sig med Kringvandring och att författa falska skrifter”.

Landsvägarna kan ses ha utgjort naturliga platser för utövning av denna slags försörjning, med tanke på att en av de största grupperna av fotgängare som rörde sig på landsvägarna under tidigmodern tid var just arbetssökande. Skrivkunniga som ville tjäna pengar på sina färdigheter kunde alltså på vägarna hitta sådana människor som var i angeläget behov av olika slag av dokument och inte själva behärskade skrivkonsten eller de kunskaperna i svenskt administrativt språk som behövdes. På vägarna möttes således människor med olika kunskapsnivåer, som tillsammans kunde samarbeta för att navigera i det tidigmoderna samhället där skriftkulturen började spela en allt större roll i människors vardag.

Josefine Sjöberg

Skribenten är doktorand vid Åbo Akademi och skriver sin doktorsavhandling inom projektet ”Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under 1800-talets första hälft” (TY & ÅA), som finansieras av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Litteratur

David Barton & Mary Hamilton. Local Literacies: Reading and Writing in One Community. Milton Park, 2012.

Lars Levander. Landsväg, krog och marknad. Stockholm, 1935.