”När vi hunnit ut på hafvet, gick vinden nordlig, blef starkare och med häftiga byar,” berättar Adolf Ivar Arwidsson om sin sjöresa på Bottniska viken. ”Snart skralade den af med några streck åt vester. Sålunda hunno vi i åsynen av Svenska båken, och nu mörknade det i lovart. Ingen gaf akt därpå eller förstod detta förebud. Kl. var 3 e.m. Gnisslande ilar tjöto i tågvirket och af kastningen i vågen sprang bardon-haken i styrbord. Då denna åter var fastgjord, störtade en orkan öfver oss, – – -; den som stod till roders ropade: ´fíra storsegel!´, men i ögonblicket var det, med mast och tackel, öfver bord. Den förra bröts ungefär en aln under däck, och slog spillrorna af detsamma himmelshögt i luften. En allmän bestörtning och förskräckelse bemäktigade sig alla sinnen och vi sågo stumma på hvarandra.”

Arwidsson och några av hans vänner, som eftervärlden klassificerat som Åboromantiker, råkade riktigt illa ut på Östersjön. De hade avseglat från Åbo mot Stockholm med fartyget Aurora i slutet av september 1817 för att sedan fortsätta till Uppsala, där de skulle studera vid universitetet. Fartygets namn betyder ”morgonrodnad”, vilket passade väl ihop med romantikens teman. Början av resan hade gått långsamt på grund av svaga vindar. Efter avfärden från Åland fick Aurora sedan bättre fart. Den 3:e oktober, då grannlandet redan hägrade i horisonten, ändrades förhållandena med ens, och det föreföll som om alla passagerarna skulle hamna i havets kalla grav.

Fartyget lydde inte roder och stormen förde det tillbaka ut på öppna havet. Skepparen var till ingen nytta, eftersom han var rådlös och bara ”lopp omkring och ängslades”. Sjömännen åter hade börjat spela kort och dricka upp det sista av sitt brännvin innan de kom till himlen, ”ty där gagnade det dem icke mera”. Vågorna var höga och Aurora kastades omkring som ett flarn på havet, och det kom både regn, hagel och våt snö från himlen. Många bad till den Allsmäktige. Arwidsson skildrar resan i sina biografiska anteckningar och framställer sig själv som hjältemodig, men han medger att även han greps av misströstan när stormen var som värst.

Åboborna klarade sig till sist. Stormen gav med sig och fartyget, vars skrov inte skadats, drev till Fårökusten norr om Gotland. Därifrån kom resenärerna efter många turer till Uppsala i slutet av oktober. Ingenting hade hörts från dem på en lång tid, så i Åbo antog man att de mist livet. Nyheten om att de klarat sig nådde Åbo samtidigt som man där firade 300-årsminnet av reformationen och invigningen av det nya Akademihuset invid domkyrkan.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

G[ustaf] Heinricius, ”A. I. Arwidssons svenska resor 1817 och 1821 och några litterära minnen från dem”. Finsk Tidskrift 69:1–2 (1910) s. 92–115.

Jukka Sarjala, Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag, 2025.