Kategoriarkiv: 1800-talet

1800-talet

Tidningsrapporter om benfynd från 1800-talet i Åbo

Lämna en kommentar

Under hela 1800-talet påträffades i Åbo i samband med byggnads-, diknings- och gatuarbeten mänskliga kvarlevor från gångna århundraden. Lokaltidningarna i Åbo berättade ofta om de här fynden, som ibland också uppmärksammades på riksnivå. Madeleine Simon-Bellamy kopplade i sin pro gradu-avhandling i arkeologi många av de här rapporterade fynden till de gamla begravningsplatserna i Åbo. Inalles fann hon i de finskspråkiga tidningarna tio olika fall av benfynd i Åbo åren 1868–1890.

Särskilt i det område där det gamla dominikanklostret låg har man hittat kvarlevor upprepade gånger, och tidningsrapporter om dem finns från åren 1868, 1879 och 1882. Till exempel då man 29.8.1879 grävde ett dike på färgaren Malins gård vid Stora Tavastgatan fann man ett flertal ben, som den på samma ställe bosatte läkaren identifierade som mänskliga. Enligt tidningsrapporten var de så murkna att man kunde anta att de legat i jorden i årtionden. Tidningen berättade också, att de låg på högst 10 tums djup och att det i jorden bland benen fanns ”rostiga järnstycken, bitar av kläde, skärvor av porslinsleksaker, uniformsknappar, musselskal och ruttet inkråm av frukt.”  Knapparna var sådana som vid den aktuella tiden fortfarande användes i domarnas tjänsteuniform.  Inga spår av någon likkista hittades, och benen antogs på grund av deras skick vara äldre än avfallet. Benen samlades ihop för att förvaras i en av färgare Malins bodar.

Mindre uppmärksamhet ägnades ett skelett som i april 1888 påträffades i samband med grävningsarbeten på gård nummer 4 vid Eriksgatan. Huset gränsade till det gamla Helgeandshuset, som var kyrkans fattighus, samt området för fattighusets kapell och hospitalets begravningsplats. Vid två tillfällen, i maj och i september 1884, gjorde man benfynd vid Puolalagatan på det gamla Sankt Göran-hospitalets begravningsplats. Bägge fynden gjordes på samma plats. Vid Västra Strandgatan 47, på Åbo slotts begravningsplats, påträffade man också ben i mars 1883.

Utöver dessa finns det några spridda fynd. Vid Kaserngatan 32 påträffades i mars 1884 i samband med grävningsarbetena för en husgrund ett skelett av en vuxen man i en trälåda under grannhusets stenfot. Vid Slottsgatan 28 gjorde man grävarbeten för en vattenledning i oktober 1887 och fann då synnerligen medfarna delar av ett och samma skelett. Vid restaurang Saima på Eriksgatan, dvs. i hörnet av Eriksgatan och Kristinegatan, gjordes benfynd i maj 1890. De här fynden härrör troligen från enstaka gravsättningar och har inget samband med begravningsplatser. 

En tidig rapport i Åbo Tidningar om benfynd i Åbo. Bild: Åbo Tidningar 22.4.1853.

De svenskspråkiga tidningarna kompletterar bilden endast litet, men det finns en nyhetstext som tidigarelägger det första benfyndet. Enligt en kort notis i Åbo Tidningar hittades skelett vid grävningar på St. Eriksgatan i april 1853. Tidningen hänvisar till Daniel Juslenius Åbo förr och nu i sitt förmodande att Helgeandskyrkan låg på denna plats.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 19.10.1887.

Aura 29.4.1888.

Aura 20.5.1890.

Kalpa, Harri et al. Casagrandentalo: Pyhän Hengen kirkosta Pyhän Hengen kappeliin. 3:e utökade upplagan. Åbo: fastighetsbolaget Kiinteistö oy Casagrandentalo, 2011.

Päivän Uutiset 1.5.1888.

Sanomia Turusta 19.6.1868.

Sanomia Turusta 3.9.1879.

Sanomia Turusta 12.3.1884.

Sanomia Turusta 17.3.1884.

Sanomia Turusta 17.5.1884.

Simon-Bellamy, Madeleine. Turun kaupungin armeliaisuuslaitokset ja hautausmaat. Pro gradu-avhandling i ämnet arkeologi, Åbo universitet, Institutionen för historia, kultur och konst, 2017.

Turun Lehti 11.9.1884.

Uusi Suometar 18.9.1882.

Åbo Tidningar 22.4.1853.

1800-talet

En bokmals liv

Lämna en kommentar

I företalet till sin roman Rosens namn, som utspelas på medeltiden,citerar Umberto Eco Thomas a Kempis: “”I allt sökte jag vila, men ingenstans fann jag den utom i en vrå med en bok.” Alla bokvänner kan säkert godkänna det här uttalandet av den nederländske mystikern och skolastikern, men särskilt väl beskriver det den livsstil som Anders Johan Sjögren, studerande i Åbo på 1810-talet, följde.

Anders Johan Sjögren (1794–1855). Ingår i verket G. Heinricius, Anteckningar om Immanuel Ilmoni, 1912.

Anders Johan Sjögren kom från Itis socken, gick i skola i Lovisa och Borgå och började studera vid Kejserliga universitetet i Åbo hösten 1813. Med sig till den nya staden hade han sina boklådor och sitt passionerade läsintresse. Under skoltiden hade han levt ett mycket isolerat liv – så isolerat, att lektor Magnus Alopaeus vid Borgå gymnasium i sina avskedsord till honom med högaktning nämnde hans benägenhet för att sitta stilla och fundera i studerkammaren. Sjögren rörde sig inte bland societeten, var ingen teaterbesökare och tyckte inte om kortspel. Böckerna upptog hans tid, och så blev det också i början av studietiden i Åbo.

Sjögrens digra dagboksserie på ungefär 8 300 sidor har bevarats. Den omfattar hela hans liv och berättar noggrant om dagshändelserna och vardagssysslorna också under studietiden i Åbo. Den är sålunda en värdefull källa till kunskap om studentlivet i början av 1800-talet.  Sjögren hade för vana att också anteckna uppgifter om de böcker och tidningar han köpt, lånat och läst. Dessutom använde han sin dagbok för minnesanteckningar.  Där finns hundratals sidor med sammandrag av och direktcitat ur böcker och tidningar. Därför har Sjögrenforskaren Michael Branch kallat den ett kulturhistoriskt uppslagsverk, vars syfte var att utöka skribentens möjligheter att välja lämpliga universitetskurser och föreläsningar.

I Åbo pluggade Sjögren naturligtvis akademisk kurslitteratur, bland annat klassiska grekiska och romerska verk, men utöver dem bekantade han sig också med geografi, reseskildringar, historia, romaner och skådespel. År 1815 erkände han att han egentligen läste precis vad han hade lust till eftersom han inte ännu fattat beslut om sin levnadsbana. Denna mångsidighet var emellertid ett omen för framtiden, för efter åren i Åbo blev Sjögren i Ryssland en berömd etnograf och upptäcktsresande.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Jukka Sarjala, “Kiertävät kirjat. Painotuotteiden aineellis-sosiaalinen vaikuttavuus Anders Johan Sjögrenin elämässä ja opiskelussa 1810-luvulla”. Historiallinen Aikakauskirja 119:3 (2021) s. 275–287.

Anders Johan Sjögren, Allmänna Ephemerider. Dagböckerna 1806–1855. Utgivna av Michael Branch, Esko Häkli & Marja Leinonen. Helsingfors: Nationalbiblioteket, 2020. [https://www.doria.fi/handle/10024/177355]

1700-talet, 1800-talet

I tjänst hos magister Porthan

Lämna en kommentar

Författaren och konsthistorikern Emil Nervander reste sommaren 1871 omkring på Åland och i Egentliga Finland för att skaffa sig kännedom om de finska fornminnena. Nervanders expedition hade anlänt till Korpo gård, som då var i släkten Stigzelius ägo. Sällskapet stannade upp för att beundra gårdens vackra möbler och gamla sköldemärken. Samtidigt träffade de familjens ålderstigna trotjänarinna, som var synbart entusiastisk över de akademiska forskarnas besök. Åldringen började berätta om ”magister Porthan”, som hon en gång tjänat åt, och uttryckte sin glädje över att med egna ögon ha fått se denne mans ärofulla plats i nationens historia. Nervander kunde emellertid inte stanna kvar och lyssna till berättelserna eftersom han och hans sällskap hade bråttom med kartläggningen av fornminnena. Han nedskrev dock en förhoppning om att någon skulle ha tid att ”från hennes läppar uppteckna de snart förklingande efterljuden från hennes ungdomstid”.

Den berömde och lärde Åbobon, professorn i retorik Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) avled den 16 mars 1804 i Åbo, alltså 67 år före Nervanders sommarresa. Nervander berättar inte vad tjänarinnan hette, men det måste ha varit fråga om Anna Maria Runér, som enligt Korpo församlings konfirmationsbok tjänade på Korpo gård och var född år 1780. Vid tiden för mötet med Nervander hade hon redan uppnått den vördnadsbjudande åldern av 91 år.

Mamsell Arfvidsson återgiven av Lorens Pasch den yngre, 1780. Bild: Wikimedia Commons.

Anna Maria Runér levde ännu länge efter mötet med forskarna och var till sist en av landets äldsta invånare. Hon avled den 25 april 1883, gott och väl över 102 år gammal. Enligt kyrkböckerna hade hon kommit till Korpo från Merimasku tillsammans med familjen Stigzelius redan år 1828, men hon hade hunnit uppleva mycket före det. Redan som barn hade hon hamnat i Sverige, där hon arbetade som tjänarinna hos den berömda spåkvinnan Ulrica Arfvidsson (1734–1801). Mamsell Arfvidsson hade blivit känd som Gustav III:s spåkvinna, och Runér erinrade sig att många berömda personer kommit till Arfvidsson för att be om hjälp under hennes sista år. Från Stockholm kom Runér efter många turer till Åbo, och i Åbo svenska församlings konfirmationsbok har hon antecknats som medlem i Akademins jurisprofessor Matthias Calonius (1738–1817) hushåll åren 1800–1802. Det var just vid denna tid som hon blev närmare bekant också med Porthan. Minnesskriften i Åbo Tidning år 1883 berättar att Porthan var en ofta sedd gäst i Calonius hem, som låg på tomt 15 i Norra kvarteret. De sammankomster som professorn höll i sitt hem hade stannat i tjänarinnans minne, liksom också studenternas många upptåg.

Anna Maria Runérs namn i Åbo svenska församlings konfirmationsbok. Riksarkivet.

Troligen lärde Anna Maria Runér känna Porthan till och med mycket väl eftersom denne inte bara var en regelbunden gäst utan också bodde en liten tid i Calonius hem, vilket konstateras i M. G. Schybergsons biografi över Porthan och också framgår av konfirmationsboken. Porthan var trött på sin tidigare bostad, som var i dåligt skick, och bodde tillfälligt hos sin kollega medan han letade efter ett bättre ställe att bo. Av allt att döma var Anna Maria Runér anställd av Calonius, men i samtalet med Nervander berättade åldringen uttryckligen om Porthan, som blev en verklig kultgestalt under 1860-talet. Otvivelaktigt var Runér mycket väl medveten om detta.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”Dödsfall”, Åbo Tidning 5.5.1883.

G. C.: ”Den älsta kvinna jag känt”, Åbo Tidning 9.3.1905.

Forsstrand, Carl: Spåkvinnor och trollkarlar. Minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1913. Korpo församlings flyttningslängder 1821–1883, Riksarkivet.

Korpo församlings konfirmationsbok 1850–1858, Riksarkivet.

Merimasku församlings konfirmationsbok 1821–1827, Riksarkivet.

Nervander, Emil: Sommarresor i Finland. På Åland och i Åbo-trakten. G. W. Edlunds förlag, Helsingfors 1872.

Salste, Tuomas, Suomen vanhimmat ihmiset, https://www.tuomas.salste.net/suku/vanhimmat.html

Schybergson, M. G.: Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning. Senare delen. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1911.

Åbo svenska församlings konfirmationsbok 1798–1803, Riksarkivet.

1800-talet

Skräckromantik i Åbo

Lämna en kommentar

Det är inte många, inte ens bland de litteraturintresserade, som vet att den första finländska skräckromanen utkom i Åbo. Verket var svenskspråkigt, hette Det gråa slottet och utkom ursprungligen på Johan Wilhelm Lilljas förlag under årets mörka tid, i november 1851. Romanen blev så populär att en andra svenskspråkig upplaga trycktes på 1880-talet, och senare har flera finska översättningar publicerats, den nyaste av dem år 2009.

Titelbladet i förstaupplagan av Ingelius roman 1851. Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Förstaupplagans titelblad ståtar med pseudonymen ”Förf. Till Granriskojan”. Skribenten bakom pseudonymen var välkänd bland de samtida. Han var den aboensiske kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius, som skrivit sin bok på Ylikylä gård i Hirvensalo. Enligt dåtida kriterier var romanen ovanligt diger för att vara ett inhemskt verk, 394 sidor i storleken sexodecimo som motsvarade en pocketbok. Den utspelas dock inte i Åbo eller i stadens näromgivning utan i Satakunda på den fiktiva herrgården Ristilä, dit den unge magistern Harald Thalberg i början av berättelsen anländer för att verka som informator.

Ingelius var inte i egentlig mening pionjär för den litterära skräckromantiken i Finland eftersom Zacharias Topelius och Fredrik Berndtson redan tidigare hade gett ut skräckromantiska berättelser i Helsingfors. Men Det gråa slottet är ett mer ambitiöst verk än sina föregångare. Fast boken för en modern läsare ter sig i någon mån osammanhängande var den medryckande tack vare sin berättarteknik, som var typisk för den gotiska litteraturen, och den är uppbyggd så att de hemligheter som döljs i det förgångna successivt avslöjas. I handlingen väver Ingelius in antydningar, små informationsfragment, hörsägner och illavarslande aningar hos romangestalterna. Handlingens olika turer inrymmer mordförsök, oväder, spökerier, kusliga platser och dolda identiteter. Många av romanens teman och scener presenteras melodramatiskt med hjälp av skarpa kontraster. I berättelsen finns såväl föredömlig godhet som lumpen falskhet och ibland kryddar Ingelius texten med humor och ironi.

Romanens händelser och persongestalter härrör ur skribentens fantasi men verket inspirerades också av rykten som den unge Ingelius hört. De gällde rusthållet Koivisto, som fanns nära Björneborg i Ulfsby socken, och den tråkiga händelse som där inträffade år 1839 och ledde till misstanke om brott som dock inte kunde bevisas. Koivisto gårds imponerande huvudbyggnad i två våningar kallades på 1800-talet i folkmun Gråa slottet, och det namnet lånade Ingelius till sin roman. I boken har namnet Koivisto bytts ut mot Ristilä. Hurudan tråkig händelse det var fråga om kan den vetgirige läsaren nu ta reda på till exempel genom att läsa den nyaste finska översättningen av romanen samt dess efterord!

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Det gråa slottet. Original af förf. till Granriskojan. Åbo: J. W. Lillja & Co, 1851.

Axel Gabriel Ingelius, Harmaa linna. Finsk översättning: Eeva-Liisa Järvinen. Efterord: Jukka Sarjala. Åbo: Faros-kustannus Oy, 2009.

Jukka Sarjala, Salonkien aaveet. Varhaisin kauhuromantiikka Suomen kirjallisuudessa. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2007.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet.  Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

*

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader.  Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar. 

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten. 

*

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år. 

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

*

I Kuppisparken utfördes  år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1800-talet

En ödesdiger sjöresa från Åbo 1817

Lämna en kommentar

”När vi hunnit ut på hafvet, gick vinden nordlig, blef starkare och med häftiga byar,” berättar Adolf Ivar Arwidsson om sin sjöresa på Bottniska viken. ”Snart skralade den af med några streck åt vester. Sålunda hunno vi i åsynen av Svenska båken, och nu mörknade det i lovart. Ingen gaf akt därpå eller förstod detta förebud. Kl. var 3 e.m. Gnisslande ilar tjöto i tågvirket och af kastningen i vågen sprang bardon-haken i styrbord. Då denna åter var fastgjord, störtade en orkan öfver oss, – – -; den som stod till roders ropade: ´fíra storsegel!´, men i ögonblicket var det, med mast och tackel, öfver bord. Den förra bröts ungefär en aln under däck, och slog spillrorna af detsamma himmelshögt i luften. En allmän bestörtning och förskräckelse bemäktigade sig alla sinnen och vi sågo stumma på hvarandra.”

En ung Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858), effektiv organisatör av Åboromantikerna. Åbo Akademis bildsamling.

Arwidsson och några av hans vänner, som eftervärlden klassificerat som Åboromantiker, råkade riktigt illa ut på Östersjön. De hade avseglat från Åbo mot Stockholm med fartyget Aurora i slutet av september 1817 för att sedan fortsätta till Uppsala, där de skulle studera vid universitetet. Fartygets namn betyder ”morgonrodnad”, vilket passade väl ihop med romantikens teman. Början av resan hade gått långsamt på grund av svaga vindar. Efter avfärden från Åland fick Aurora sedan bättre fart. Den 3:e oktober, då grannlandet redan hägrade i horisonten, ändrades förhållandena med ens, och det föreföll som om alla passagerarna skulle hamna i havets kalla grav.

Fartyget lydde inte roder och stormen förde det tillbaka ut på öppna havet. Skepparen var till ingen nytta, eftersom han var rådlös och bara ”lopp omkring och ängslades”. Sjömännen åter hade börjat spela kort och dricka upp det sista av sitt brännvin innan de kom till himlen, ”ty där gagnade det dem icke mera”. Vågorna var höga och Aurora kastades omkring som ett flarn på havet, och det kom både regn, hagel och våt snö från himlen. Många bad till den Allsmäktige. Arwidsson skildrar resan i sina biografiska anteckningar och framställer sig själv som hjältemodig, men han medger att även han greps av misströstan när stormen var som värst.

Åboborna klarade sig till sist. Stormen gav med sig och fartyget, vars skrov inte skadats, drev till Fårökusten norr om Gotland. Därifrån kom resenärerna efter många turer till Uppsala i slutet av oktober. Ingenting hade hörts från dem på en lång tid, så i Åbo antog man att de mist livet. Nyheten om att de klarat sig nådde Åbo samtidigt som man där firade 300-årsminnet av reformationen och invigningen av det nya Akademihuset invid domkyrkan.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

G[ustaf] Heinricius, ”A. I. Arwidssons svenska resor 1817 och 1821 och några litterära minnen från dem”. Finsk Tidskrift 69:1–2 (1910) s. 92–115.

Jukka Sarjala, Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag, 2025.

1800-talet, 1900-talet

Domkyrkans kajor

2 kommentarer

Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

Magnus von Wright & Wilhelm von Wright: Kajan, 1828–1838. Nationalgalleriets samling / Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleriet / Tero Suvilammi.

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.

1800-talet

Testamenten som finansieringsinstrument

Lämna en kommentar

Johan Fredrik Heldt (1780–1854), känd som sterbhuskamrerare, beskrevs som ”en livlig, mager och sirlig gubbe, klädd med gammaldags elegans” som sågs ”trippande omkring med spanskrörskäpp i handen och guldringar i öronen”. Heldts gestalt fastnade i minnet vid läsningen av den korta presentationen i Tor Carpelans Åbo donatorer (1910), eftersom det i 1800-talets Åbo inte fanns många donatorer som skulle ha uppträtt lika spektakulärt i offentligheten. 

Johan Fredrik Heldts nagelborste.
Johan Fredrik Heldts nagelborste. Åbo stadsmuseum, Finna.

Carpelans verk är ett stycke finländsk parallellhistoria: samtidigt som storfurstendömets statliga strukturer stärktes betonade miniatyrbiografierna över donatorerna privatpersonernas betydelse i Åbo stads historia. Många av dem var kända nyckelpersoner i samhället, men Heldts historia är lite annorlunda. Han föddes som utomäktenskapligt barn i en köpmannasläkt. 

Åboborna kände Heldt som sterbhuskamrerare. Han hjälpte till med testamentsskrivning och skötsel av avlidnas egendom, varvid han såg till att få ett tillräckligt arvode för sitt bistånd. Sterbhusen kunde förfoga över stora summor som testamentena kanaliserade åt olika håll. I många testamenten förordnades att en del av boets tillgångar skulle tillfalla Heldt, en del gå till välgörenhet och resten till den avlidnas släktingar.

Heldt hade lärt känna flera förgrundsfigurer inom stadens näringsliv. Han nämns som den Englandsinspirerade John Julins sekreterare, och kanske han just i den egenskapen började intressera sig för välgörenhet. Enligt Julin var Heldt på 1820-talet med om att grunda såväl Åbo sparbank som Bell-Lancaster-skolan. Senare understödde Heldt framförallt flickornas skolgång.

 Med Åbo brand inleddes en blomstringstid för Heldts affärer. Han gav penninglån mot markområden och sålde sedan tomter som förstörts av elden. Vinsterna kanaliserades bland annat till återuppbyggnad av Åbo stad och omsorg om stadens historia. Heldt donerade pengar till en ny orgel i domkyrkan och började samla in föremål med anknytning till Karin Månsdotter.

När Heldt dog i augusti 1854 var hans eget testamente i ordning. Den kände sterbhuskamrern hade bestämt att det skulle publiceras, och snart utgav också J. W. Lilljas tryckeri en fyrtiosidig liten bok. Där finns en flera sidor lång lista på Heldts vänner som han ville ihågkomma med olika värdeföremål, men han hade inte heller glömt välgörenheten.

Auktioneringen av hans lösöre inbringade pengar åt 111 fattiga kvinnor och andra fattiga i Åbo. Dödsboets tillgångar skulle placeras så, att årlig ränta skulle kunna betalas åt stadens tjänstemän. Dessutom grundades en pensionsfond för vissa namngivna personer.

Dödsbokamrerns stipuleringar lever kvar än i dag. Pensionsfonden utvecklades med åren till en stiftelse för Heldts stipendiefond, som stöder blivande jurister. Dessutom kan man i antikaffärerna påträffa enstaka silverskedar om vilkas fördelning det fanns noggranna bestämmelser i Heldts testamente.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Carpelan, Tor. Åbo Donatorer Intill år 1909: Biografiska Anteckningar, s. 65–66. Helsingfors 1910. Helsingfors central tryckeri.
Korpiola, Mia. Johan Fredrik Heldt (1780–1854) – eksentrinen turkulainen mesenaatti ja ”kuolinpesäkamreeri”. https://blogit.utu.fi/oikeudellinentietotaito/2021/02/08/johan-fredrik-heldt-1780-1854-eksentrinen-turkulainen-mesenaatti-ja-kuolinpesakamreeri/
Tunturi, Janne. Kuolinpesäkamreeri ja suurlahjoittaja: Johan Fredrik Heldtiä jäljittämässä. Åbo: Stiftelsen för Heldts stipendiefond, 2021.

1800-talet

Axel Gabriel Ingelius – den genialiska slarvern

Lämna en kommentar

Teatervännerna i Åbo fick kring årsskiftet 1861–1862 njuta av Berthas piano, en komedi i en akt skriven av Théodore Barrière och Jules Lorin. Pjäsen blev en succé. Texten hade översatts från franska till svenska, och styckets kuplettnummer hade komponerats av den i staden välkände Axel Gabriel Ingelius. Den entusiastiska publiken ropade in honom efter en föreställning i januari 1862. Kompositören ville emellertid inte stiga upp på scenen för att tacka för applåderna ensam utan endast tillsammans med orkesterns musiker. Det var inte fråga om anspråkslöshet, som var rätt främmande för den snart 40-årige Ingelius, utan snarare om sårad stolthet. I sin dåvarande livssituation ville kompositören inte buga för Åboborna, som han ansåg att till stor del var skyldiga till de svårigheter han upplevt.

Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868).
Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868). Visitkortsfotografi, Wikimedia Commons.

Ingelius relation till publiken och till människor i allmänhet var många gånger svår varhelst han befann sig, ofta just i Åbo. Mycket talande är Topelius beskrivning av honom: ”den genialiska slarven”. Ingelius var till en början en lovande talang inom flera områden, inte bara inom musiken utan också inom litteraturen och som kritiker, men han förstörde sitt rykte genom sitt egocentriska och nonchalanta uppträdande. Han studerade till magister i Helsingfors men misslyckades som doktorand. Till sist förstörde alkoholen hans liv, även om det inte berodde på dryckenskap att han frös ihjäl i en snöstorm nära Nystad på vårvintern 1868.

Ingelius bopålar fanns enligt kyrkböckerna länge i Hirvensalo och Reso, men det är ändå befogat att se honom framförallt som en aboensisk konstnär. I Åbo förtjänade han sitt uppehälle med tillfälliga lärar- och journalistuppdrag och här skördade han sina viktigaste konstnärliga lagrar. Här knöt han också sina samarbetskontakter. Till hans produktion hör många romaner och berättelser, en symfoni, en opera, några skådespel, pianokompositioner, åtskilliga solosånger samt recensioner och tidningsartiklar.

Ingelius privatliv anknöts starkt till Åbo med omnejd och sydvästra Finland genom släkt- och familjeband. Lika starkt var hans konstnärsroll knuten till den under romantiken uppkomna uppfattningen att kreativa (manliga) genier i sista hand skulle vara trogna sig själva och sin uppfinningsrikedom och bära ansvar endast inför sig själva. Man skulle nästan kunna säga, att Ingelius berömmelse bars av myten om avvikande individer ända tills han gav upp och inte längre orkade kämpa med sin konstnärsroll och sitt stora ego. I litteraturen omnämndes han efter sin död som ”ett brustet geni”. Den stora allmänheten glömde honom och hans verk, men under de senaste decennierna har det uppstått ett nytt intresse för hans produktion.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Jukka Sarjala, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä-kirjailija Axel Gabriel Ingelius. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2005.

1800-talet

De försvunna katternas stad

Lämna en kommentar

Åbo var i slutet av 1800-talet – liksom alltid – inte bara människornas utan också djurens, till exempel katternas, hundarnas och hästarnas eller mössens och råttornas stad. De fritt kringströvande katterna och hundarna var så många att guvernören år 1892 beslöt att hundarna skulle ha munkorg. Katterna åter gjorde klokt i att hålla sig inomhus, för utomhus fick man avliva dem utan påföljder. De frigående katterna och hundarna utgjorde en risk då läget var sådant att man fruktade vattuskräck.

Katt på trähylla.
Katt på trähylla. Foto: E. Ekman. Bild: Åbo stadsmuseum.

I tidningarnas annonsspalter fanns det på 1880-talet många efterlysningar av försvunna husdjur, främst katter. I en handelsbod vid Eriksgatan 2 bodde en blågrå katt som hette Pikku. Den hade en vit ring på halsen, vitt bröst och vita tassar. Vid samma gata, på numer 32, bodde den svarta Mirre, som hade en vit ram kring ena ögat. På Lilla Tavastgatan åter rörde sig Misse och Eko, som var nästan grannar. Båda var ljusgula eller gulaktiga. Eko tillhörde fröken Emma, som efterlyste sitt kära husdjur i tidningen.

Men hurdan var Hessu från Hantverkaregatan som beslöt ge sig ut på äventyr i november 1887? Eller ålderstigna släthåriga grå Mikko, som tycks ha rymt hemifrån för första gången 1884 och på nytt tre år senare? Vart försvann Pekka från Slottsgatan i juni 1889 och Mirkku från Humlegårdsgatan i december 1893?

Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1.
Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1. Bild: Åbo Underrättelser 17.2.1882. Annonsen publicerades på finska i Sanomia Turusta 18.2.1882.

Försvunna katter kunde efterlysas i flera tidningar. Olga W. Ihander som bodde på Nylandsgatans 19 hade en bastant grå katt vid namn Mirri som hade mörka ränder men vita tassar, vitt bröst och vit svansspets. Hon drev en kolonial- och matvaruaffär, och många kunder hade säkert sett den stiliga Mirri. Ihanders make, skomakaren Johan Gustaf, hade hastigt avlidit i augusti 1890 vid endast 29 års ålder och Olga blev ensam med parets son. Uppgifterna i tidningarna vittnar om att livet inte var lätt: senare på hösten berättades det att änkan åkt fast för olovlig ölförsäljning. Och sommaren därpå rymde den kära Mirri. Den förtvivlade Olga satte in annons i såväl Aura som Sanomia Turusta.

Det förblir en gåta vad som hände med Mirri, Mikko och de andra katterna som valde sin egen väg. Åbo framstår som de försvunna katternas stad och samtidigt visar annonserna hur mycket keldjur det faktiskt fanns. Det av guvernören påbjudna ”utegångsförbudet” för katter väckte oro men stängde inte in katterna och hindrade dem inte från att rymma. Katter efterlystes flitigt i tidningarna också under de kommande årtiondena.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 2.8.1890, 3.6.1891.
”Kadonnut”, Sanomia Turusta 18.2.1882, 21.10.1884, 15.10.1887, 7.11.1887, 29.2.1888, 16.4.1888, 28.2.1889, 30.6.1889, 8.3.1890, 12.12.1890, 6.1.1891, 3.2.1891, 3.6.1891, 10.7.1891, 17.12.1891, 18.2.1891, 4.3.1892, 12.11.1892, 5.7.1892, 20.12.1892, 17.12.1893.
”Kadonnut kissa”, Turun Lehti 5.4.1884.
”Kissat ja koirat Turussa”, Aura 23.8.1892.
”Sakotettu”, Sanomia Turusta 29.11.1890.
Syrjämaa, Taina: ”Monilajinen kaupunkiyhteisö. Koiria, kissoja ja ihmisiä 1800- ja 1900-luvun vaihteen Uudessakaupungissa”, Historiallinen Aikakauskirja 2/2019, DOI: https://doi.org/10.54331/haik.140609