Måndagen den 13 februari faller en bok i gatan mellan Akademin och Lilla Klostergatan. Året är 1815 och det är middagstid i Åbo. Boken behandlar den hebreiska grammatiken, och ägaren skulle fortfarande haft bruk för den eftersom en annons om den borttappade boken dyker upp i nästa veckas tidning. Upphittaren ombeds inlämna boken till Frenckells boklåda (bokhandel) på Stora Kyrkogatan.
Släkten Frenckells bokhandel i Åbo i början av 1900-talet. Museiverket.
Liknande tidningsannonser om borttappade böcker förekom då och då i Åbo i början av 1800-talet. De publicerades i den tidning som trycktes i Frenckells tryckeri, Åbo Tidning eller Åbo Allmänna Tidning. Böckernas ägare hade kanske tappat sina böcker när de rörde sig i staden till exempel på väg till något matställe. Så hade det måhända gått för den yngling (troligen en studerande vid Akademin) som haft sin hebreiska grammatikbok med sig. Alltid var det inte möjligt att ange namnet på den gata där boken tappats bort. I annonsen kunde det stå att boken förkommit i området mellan Kuppis och staden. Men ibland angavs också en exakt plats: en psalmbok hade förkommit i domkyrkan år 1810.
I tidningen publicerades också annonser om böcker som upphittats i staden. En bok som fallit i gatan hade omhändertagits och kunde avhämtas på en given adress. Ibland hade upphittaren lämnat in boken till exempel till Frenckellska bokhandeln, där den väntade på sin rätta ägare. Förutom sporadiska annonser om borttappade eller upphittade böcker kunde det i tidningen också ingå efterlysningar av utlånade böcker som inte återlämnats. Så var fallet till exempel i april 1802, då herr Collan efterlyste en bok som han lånat åt en vän. Lånet hade tydligen dragit ut på tiden, eftersom Collan inte längre kom ihåg vilken vän det var fråga om. Boken mindes han dock väl. Den behandlade moraliska reflektioner.
Heli Heino
Texten baserar sig på uppgifter i boken Kirjojen kaipuu. Kirjakulttuuria 1800-luvun alun Suomessa. Gaudeamus 2024. Författare: Heli Rantala, Jukka Sarjala, Janne Tunturi, Ulla Ijäs och Heidi Hakkarainen.
Två drängar, Jacob Michelsson och Gustav Matsson från Lundo, hade tröttnat på det slitsamma lantarbetet och beslöt sig för att söka arbete i Åbo. Staden erbjöd efter branden 1827 många arbetsuppgifter inom byggnadsverksamhet, transport och underhållning och det här lockade också drängarna. Avsikten var god men det hela slutade i stället med en fyllefest och klädesstölder. Drängarnas eskapader i staden finns rikt dokumenterade i polisförhör och rättsprotokoll. De öppnar upp det historiska landskapet i Åbo och ger en unik tidsbild i gästgiverier och krogar, gator och gränder några sena höstdagar den 12:te till 14:de november 1833.
Sjökapten Fredrik Willhelm Hjelt lät 1830 uppföra ett tvåvånings stenbyggnad i petersbursk empirestil vid Gamla Stortorget. Hjelt hade sin bostad i husets övre våning medan utrymmena på gatuplanet hyrdes ut som affärslokaler, bland annat till fanjunkarehustrun Hedvig Helena Hjelms värdshus. Bild Åbo stadsmuseum.
Drängarna inkvarterade sig i Åbo i klockringare Lauréns gård i första stadsdelen invid Lilla Tavastgatan. De såg sig omkring i staden och sökte sig bland annat till gästgiveriet Ringsberg utanför Nylands tull. De träffade en gammal bekant från en tidigare marknad, borgarsonen Ephraim Eklund, som bad dem följa med till fanjunkarhustru Hedvig Helena Hjelms värdshus i det nybyggda så kallade Hjeltska huset invid gamla Stortorget eller redan då benämnt Nikolajtorg. Först avnjöt de tre koppar kaffe och fortsatte med både öl och porter. Från Hjelm gick de till traktören Gustaf Enbergs värdshus i hörnet av Arsenigatan och Stora Tavastgatan. Värdshuset hade både skänkrum och biljardrum. Efter att ha druckit varsitt spetsglas vin fortsatte de till norra sidan av Aura å till traktörsänkan Maria Sjöberg vid Hampspinnaregatan och förfriskade sig med åtskilliga dryckesvaror, bland annat tre koppar té; även de uppassande pigorna bjöds på drycker. Kumpanerna återkom snart tillbaka till södra sidan av åstranden till Anton Soltanis konditori, även schweitzeri kallad, vid Stora Tavastgatan, inte långt från Nikolajtorget. De beställde och erhöll sex spetsglas portvin. Vid det här laget måste sällskapet säkert ha varit på ganska gott humör så de fortsatte till hattmakare åldermannen Henrik Öhmans värdshus, som låg avskilt i ändan av Tavastgatan invid Tavasttull nedanför den så kallade Ryssbacken i före detta kyrkokvarteret. Stället kallades för ”Parken” och sköttes av Öhmans hustru Anna Maria. Där serverades dem ytterligare åtminstone tre glas franskt vin. Efter att Erlund gått hem fortsatte drängarna festandet.
Man slås av hur mycket och vilka olika sorter alkohol drängarna förtärde under dagen. De besökte inte vanliga brännvinskrogar, där drängar, gesäller, sjömän och annat löst folk fördrev tiden, utan finare värdshus, kaféer, restauranger och konditorier som fungerade som mötesplatser för stadens mer välsituerade invånare och besökare. Det gav kanske drängarna impulsen att från skänkrum och tamburer stjäla fina och dyrbara kläder: rockar och pälsar, hattar och silverskedar och till och med en bordduk, galoscher och ett hästtäcke. Stöldgodsets värde uppgick till totalt 202 riksdaler banco eller 127 silverrubler, vilket vid den tiden var en mycket stor summa. Enbart en lantarbetares dagslön var enligt markegångstaxan 1833 för Åbo och Björneborgs län en halv rubel silver.
De stulna handgjorda kläderna var värdefulla och kunde säljas vidare eller användas som betalningsmedel. De bars främst av medlemmar av de högre stånden och var ett uttryck för deras samhälleliga ställning och förmögenhet. Drängarna Jacob och Gustaf bar inte sådana klädesplagg, utan de hade enkla hemvävda gråa och blåfärgade vadmalskläder. Kläder var lätta att transportera, svåra att identifiera och kunde snabbt omvandlas till pengar eller bytas ut mot andra varor. Stulna kläder hamnade ofta i den livliga klädhandeln på marknader, hos hälare eller klädmäklare. Så högst troligt är att drängarnas avsikt var att förtjäna en passlig slant vid försäljning av kläderna i staden. Kläder fyllde samma funktioner som pengar, det vill säga de var värdebevarare, värdebärare och betalningsmedel. Begagnade kläder och textilier kunde gå som hårdvaluta; ett par stövlar eller en finare jacka kunde motsvara flera veckolöner för en arbetare eller till och med priset för en häst.
Drängarna hann dock inte långt med stöldgodset utan häktades rätt så snart och ägodelarna återlämnades till sina ägare. Förutom stulna kläder lyckades drängarna stjäla en brännvinspanna av koppar, men det är redan en helt annan historia. Ephraim Erlund och Jacob Michelsson hårdnekade till brott och kunde inte trots flera vittnen dömas. Gustaf Mattsson hann död i feber innan domstolsbehandlingen började.
Mikael Korhonen
Källor och litteratur
Åbo hovrätts arkiv, Jacob Michelssons personakt ÅD 56/1834, Riksarkivet Åbo enhet.
Åbo Allmänna Tidning och Åbo tidningar.
Jonsson, Pernilla & Kristina Lilja, ” Strategier för krediter. Begagnade kläder och textilier som värdebevarare och värdebärare i 1800-talets Västerås”, Historisk tidskrift 3/2015.
Uotila, Merja, ”Kun talonpojat ryhtyivät kuluttamaan. Pukeutuminen miehen aseman ja varallisuuden ilmentäjänä 1800-luvun alun suomalaisesssa maaseutuyhteisössä”, Säädyllistä ja säädytöntä. Pukeutumisen historiaa renessanssista 2000-luvulle, Helsinki 2019.
Åbo har varit hemort för ett flertal olika sällskap, och man hittar många spår efter varierande invånarsammanslutningar som redan upphört med sin verksamhet. I november 1892 grundades här föreningen Åbo Teknici, på finska Turun Teknikot. Dess livligaste verksamhet inföll under de återstående åren av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet.
Åbo Teknicis första ordförande Stigzelius tillsammans med lärarkollegerna vid Turun Teknillinen reaalikoulu, eventuellt 1880-talet. Bakre raden fr. v. Johan Jakob Reinberg, Johan Simelius, Karl Johan Wahlström och Theodor Uschanoff, främre raden fr. v. Karl Stenberg, Karl Emil Stigzelius och Knut Ridderström. Bild: Åbo stadsmuseum.
Bakgrunden till den nya föreningen var diskussionerna om att utvidga den lokala verksamheten inom ingenjörernas och arkitekternas riksförening, den 12 år tidigare grundade Tekniska Föreningen i Finland. Åbo Teknici blev dock en självständig förening, inte en underavdelning, och var i praktiken landets andra ingenjörsförening.
I många länder verkade ingenjörssällskapen som tekniska rådgivare för de växande städerna, och så var fallet också i Åbo. Under de tidiga åren behandlade föreningen oftast tekniska frågor av väsentlig betydelse för staden, till exempel alternativen till ångsprutor inom brandväsendet och valet mellan olika brokonstruktioner. I princip intresserade man sig för allt beslutsfattande som gällde tekniska angelägenheter
Åbo Teknicis första ordförande var ingenjör K. E. Stigzelius (Karl Emil Stigzelius, 1837–1907). Den del av hans yrkesliv som hade den långsiktigaste verkan var lärarbanan, då han undervisade blivande teknikproffs. Många av medlemmarna i de tidiga ingenjörssällskapen verkade som lärare inom sina specialbranscher. Stigzelius hörde till en i Åbo känd industrisläkt, sedermera ingenjörssläkt. Han studerade till ingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Efter sin examen arbetade han till en början som teknisk ledare för John Barkers bomullsfabrik, som inköpts av hans far, tidigare apotekare samt ägare till Korpo gård.
Industriskolan (Teollisuuskoulu) i Åbo producerade planerare och ledare för den aboensiska industrin. Det första egna skolhuset blev färdigt år 1903, och samma år pensionerades skolans första rektor Karl Emil Stigzelius. Bild: Finlands Järnvägsmuseums bildsamling.
Mycket längre arbetade Stigzelius vid den tekniska realskolan i Åbo (Turun Teknillinen reaalikoulu, grundad 1849) och dess efterföljare: från slutet av 1860-talet framåt, inalles över tre decennier. Till en början undervisade han i maskinbyggnadslära, och sedan fortsatte han sitt pedagogiska värv som den år 1887 reformerade industriskolans första rektor, en post som han innehade ända fram till pensioneringen år 1903. Samma år färdigställdes industriskolans första egna byggnad i hörnet av Smedsgatan och Klostergatan.
År 1894 arrangerade föreningen en konstindustriell utställning i industriskolan, som besöktes av över 2 000 personer. En öppen inbjudan till intresserade utställare publicerades i tidningarna, och till de manliga arrangörernas uppenbara förvåning anmälde sig en stor mängd kvinnor som ville ställa ut sina konstfärdiga handarbeten. Många av kvinnorna fick också pris, bland annat ”fröken Wawa Armfelt, för bilder ritade i läder”.
Samhället förändrades, och särskilt från och med 1920-talet ställdes den utpräglat svenskspråkiga föreningen Åbo Teknici inför en del utmaningar. I Åbo grundades nya föreningar i teknikbranschen som bättre svarade mot ingenjörskårens behov; ingenjörerna var tvåspråkiga, men en förfinskning pågick. Åbo Teknicis verksamhet var tynande i flera årtionden innan föreningen nedlades år 1975. Om dess historia har endast litet nedtecknats. Det konkreta arvet efter sällskapet består av några publikationer och ett arkiv, som förvaras på Riksarkivets verksamhetsställe i Åbo.
Petri Paju
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Palmén, K. E.: ”Öfversikt av Tekniska föreningens verksamhet under år 1893.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 4/1893, 156–160.
Granberg, Andreas. Ett välförrättat livsverk: Om kommunalrådet C.G. Sundell och en stiftelse. Libraria, 2025.
Impivaara, Ilmo. Turun Teknillinen oppilaitos 1849–1949. Åbo, 1949.
Lassenius, K. A.: ”Kortfattad översikt över föreningens Åbo teknici r. f. Turun teknikot r. y. verksamhet under de senast förflutna 50 åren.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 6/1943, 118–122.
Paju, Petri ja Katariina Mauranen. Tekniikkaa hyvässä Seurassa: Tampereen Teknillinen Seura 125 vuotta. Tampereen Teknillinen Seura ry, Tampere 2018.
På fattighuset i Åbo firades en ovanlig bemärkelsedag den 6 maj 1910. Husets långvariga invånare, fröken Eva Elisabeth Wechter fyllde då hundra år och blev därmed Åbo stads äldsta invånare. Det här intresserade naturligtvis stadsborna, och hundraåringen till ära arrangerades en stilig fest trots att festföremålet själv hade skadat sin fot och var sängliggande.
Eva Lisa Wechters födelsedag torde ha firats med blommor och telegram på ungefär samma sätt som bildens Ika (Fredrika) Färdig hyllades i Nystad. Fotot har daterats till 1910‒1920-talet. Bild: Nystads museums fotografisamling. Nystads museum.
Inget avkall gjordes på festligheterna fast Wechter bodde i fattighuset och inte var någon höjdare i staden. Man ordnade ett kaffekalas och åldringen ihågkoms med bland annat blommor, penninggåvor och gratulationstelegram. ”Åldringens lilla krypin till rum doftade av rosor och andra blommor”, berättade Turun lehti. Och självaste domprosten höll tal vid uppvaktningen. Av de lokala tidningarna skrev åtminstone Turun lehti och Åbo Underrättelser om tilldragelsen.
Wechter var född i Åbo år 1810 av en ogift mor, så hon var av oäkta börd. Familjen torde ha levt ett mycket kärvt och anspråkslöst liv emedan Wechters mor aldrig gifte sig och utkomsten därför var helt avhängig av henne. En viktig vändpunkt i Wechters liv var troligen Åbo brand 1827, även om källorna inte berättar hur Wechter upplevde storbranden. Helt klart är, att livet i ruinstaden krävde uthållighet. Wechter fick sitt levebröd som tjänarinna; tidningarna berättade att hon började tjäna redan som ung.
Till fattighuset kom Wechter som 92-åring. Tidningarna vet berätta, att hon då var så sjuk att man trodde att hon snart skulle dö. Hon var ogift och barnlös, och det förefaller som om hon inte hade några anhöriga som skulle ha kunnat ta hand om henne. Uppenbarligen var omsorgen på fattighuset bra och Wechter tillfrisknade. Hon ”blev rask på nytt och ville tillbaka till sin lilla lya på Klosterbacken men gick till sist med på att stanna i fattighuset, där vården är god”, skrev Turun lehti.
På pingstdagen en dryg vecka efter hundraårsfesten avled Wechter på fattighuset, där man vidtog arrangemang för begravningen. Trots att Wechter för bara en vecka sedan varit en av hela staden firad invånare och jubilar följde man gällande begravningen det vanliga protokollet för fattighushjon. Kistan transporterades till begravningsplatsen med fattighusets anspråkslösa likvagn och nedsänktes i en fattighjonsgrav, som endast kostade tre mark och tio penni. Inget begravningsfölje fanns på plats och Wechter ihågkoms inte med några som helst högtidligheter.
Kontrasten mellan den anspråkslösa begravningen och det festliga födelsedagsfirandet var stor, vilket betonar Eva Wechters ställning som en av samhällets utslagna. Det noterade också Turun lehti, som dock avslutade sin rapport om Wechters död med en hoppfull tanke: ”I våra ögon var skillnaden stor mellan födelsedagen och begravningsdagen. Men för Eva Wächter var skillnaden ännu större. Om födelsedagsglädjen i fattighuset visste hon just inte så mycket ‒ men på begravningsdagen kunde hon fröjdas i det hem där ingen fattigdom och sjukdom finns. Där finns rikedom även för Eva Lisa Wächter.”
“O! huru glad huru innerligen nöjd lyckönskar icke jag Dig till att hafva slupit det Sväraste som Du säger at undergå Examen nemligen Gudilof. Du kan då snart säga nu är det slut, nu har jag sluppit en Tung Börda. det är sant att monga besvär väntar Dig ännu som Adjunkt, men dock i mindre grad än da Du haft som Studeranden.
– – – af mamma hade jag nyss bref, hon är så mycket bekyrad öfver dett att hon styrkte Collan til at be Dig komma hem. några har i Kides sagt henne at Du nu aldeles kommer at förspilla Din lycka genom det beslut Du fattat, at lemna Åbo eller hvad de lär mera, och det oroar Gumman ehuru hon af innersta hjerta gladde sig deråt at än hemfå sin älskade Eric, och det förat bo hos sig”. (Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 8.7.1812, Coll. 37.14, Samling Collan, Nationalbiblioteket.)
Erik Anders Crohns. Bild: Historiska bildsamlingen, Museiverket. Reprofoto: Markku Haverinen. Finna.fi.
Erik Anders Crohns avlade examen vid Åbo Akademi sommaren 1812. Han var då 28 år. Hans studiebana hade inte varit lätt. En del år hade varit svåra, och tidvis hade Crohns fått ty sig till ströjobb med vilka han förtjänade sitt uppehälle och samtidigt försökte stödja barndomsfamiljen i Kides. År 1812 tedde sig framtiden ljus. I Åbo var det livligt, studentevenemang arrangerades och faderns och broderns frånfälle med tillhörande sorgetid var över. På våren hade det varit maskerad i staden, och Erik Anders hade klätt ut sig till munk. Efter studierna hade Crohns stor nytta av de kontakter han knutit i Åbo, inte minst av stödet från lillasyster Elisabeths make Pehr Johan Collan. Collan kände alla, såväl Porthan som den nye generalguvernören Steinheil. Elisabeth retades med Erik Anders då denne var på slutrakan av sina studier genom att som adress på ett brev skriva ”Biskoppen Herr Eric Crohns i Åbo”. Biskop blev Erik Anders aldrig men väl kyrkoherde i Helsingfors och Helsinge socken, och han fick hålla predikan vid det till Helsingfors flyttade universitetets jubelfest år 1840.
Erik Anders studieår inbegrep trots all stress många glada stunder och en frihet som syster Elisabeth avundades honom. Ur ett Idensalmi-perspektiv var Åbo en exotisk, urban och fascinerande stad. Så här skrev Elisabeth till sin bror:
“Här [i Idensalmi] är flere som besökt Städerne och bodt där i några år, men icke kan man urskilja dem från oss andra säger de. gärna skulle jag ändock med Dig villa vara någon Tid i Åbo, föratfå se huru der lefves dett skulle just intrisera mig att se så mycket hyggliga och välklädda mennskior också artiga och belefvande som jag sett flere vara som kommit derifrån jag menar ej sådana som våra härstädes.” (Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.12.1812, Coll. 37.14., Samling Collan, Nationalbiblioteket.)
Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 8.7.1812. Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 26.3.1812. “Biskoppen Herr Eric Crohns i Åbo”. Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.1.1812. Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.12.1812.
Hur upplevde en ung Åbobo våren för 170 år sedan, i maj 1856? En aning om detta ger adertonårige Josef Julius Wecksells första publicerade dikt, som kunde läsas i Åbo Underrättelser 13.5.1856.
J. J. Wecksells dikt i Åbo Underrättelser 13.5.1856.
I sin dikt ”Frid och vår” skildrar Wecksell vårens grunddrag så som flyttfåglarnas återkomst, naturens grönska och vimpelns glada fladder i båtmasten. Men dikten hade också ett politiskt innehåll: Krimkriget hade nyligen tagit slut och den unge poeten, som använde pseudonymen –s –l, lovsjöng åskmolnets flykt bort från Finlands himmel.
Finland var ett storfurstendöme under den ryske kejsaren, och Ryssland hade drivit in i ett flerårigt krig mot Osmanska riket, Frankrike och Storbritannien. Kriget utspelade sig främst på Krim och Balkanhalvön, men också Östersjön fick sin beskärda del.
Medan kriget i Europa under våren 2026 varit synligt i Finland genom enstaka vilsekomna drönare blev finländarna på 1850-talet påminda om kriget av hot från havet. De allierade franska och brittiska flottorna hade åstadkommit förödelse på Åland – därav namnet Åländska kriget – och också hotat Hangö, Ekenäs, Gamlakarleby och Åbo.
Havet var minerat – minorna representerade då ny och effektiv krigsteknik. De vanliga invånarna i Åbo och de andra kuststäderna var förberedda på det värsta. Den unge Wecksell hade alltså framlevt sina tonår i skuggan av ett diffust krigshot. Men nu var freden sluten och den blivande diktaren uttryckte sin tacksamhet över att åskmolnet hade skridit över landet ”skonsamt ändå”.
Wecksells diktarbana fortsatte på Åbo Underrättelsers sidor, och senare publicerades hans poem också i andra tidningar. År 1858 flyttade han till Helsingfors för att studera, och studiekamraten Emil Nervander minns honom som en glad och begåvad yngling.
Wecksell älskade Shakespeare och hade redan som skolgosse skisserat upp ett skådespel, som senare blev tragedin Daniel Hjort. Detta sorgespel, som blev färdigt 1862, berättar om en student som drogs in i klubbekrigets maktkamp. Det är fråga om en historisk person som emellertid fick en ny familjebakgrund i Wecksells berättelse.
Skådespelet berättar om hämnd och tvekan i Hamlets anda och om en ung mans uppvaknande till medvetenhet om sin finska härkomst och sin plikt att hämnas de oförrätter hans folk utsatts för.
När skådespelet färdigställdes plågades Wecksell redan av mentala problem som kvävde hans kreativa förmåga. Åbo Nation vid Helsingfors universitet hyllar dock hans minne än i dag, och varje nationsmöte inleds alltid med en dikt av Wecksell. Framför Åbo Akademis bibliotek finns en staty av en melankolisk Wecksell.
Wecksells tidiga dikter visar emellertid inga tecken på dysterhet, utan diktaren blickar mot en ljus framtid och lovsjunger våren med jubel på vingar av fröjd. Hans ungdomliga röst kunde också förmedla känslor och erfarenheter av i dag – bekymmer, krigets skugga men också det hopp som våren för med sig.
Anu Lahtinen
Skribenten är professor i historia samt inspektor för Åbo Nation vid Helsingfors universitet och docent vid Åbo universitet.
I juli 1890 var timmerman Anderssons nioårige son ute och plockade bär i skogen på Hirvensaloön. Han gick troligen barfota, för det var en varm sommardag. Plötsligt kände han en skarp smärta i foten. Han hade satt ner foten alltför nära en huggorm, kanske rentav trampat på den. Ormen hade känt sig hotad och huggit pojken i foten. Pojken kanske hann se ormen innan den försvann in i växtligheten och förstod då genast vad som hänt. Eller kanske han insåg det först senare, då smärtan ökade och det ställe där ormen huggit svullnade upp, liksom hela foten lite senare.
Åbotidningen Aura berättade om pojkens möte med ormen några dagar efter händelsen. I nyheten nämndes inte huruvida pojken varit ensam ute i skogen och inte heller hur han tagit sig hem på sin onda fot. Pojken föräldrar hade sökt läkarhjälp för sonen.
Samma dag blev också kusken Wilhelmsons åttaåriga dotter ormbiten. Hon hade plockat bär i backen vid Wirwotus, det vill säga nära nuvarande korsningen mellan Nylandsvägen och Begravningsplatsvägen, där det i tiden fanns en populär utomhusrestaurang vid namn Virvoitus. ”Må dessa händelser mana bärplockarna till försiktighet!” löd avslutningen på den korta nyhetsartikel som berättade om timmermannens son och kuskens dotter.
Invånarna stötte på ormar både i Åbo och i näromgivningen, till exempel på Hirvensaloön, vid bärplockning eller höbärgning. Bild: Okänd familj på Hirvenluoto (nuv. Hirvensalo), exteriörfoto från 1905. Fotograf Viktor H. Auer / Åbo stadsmuseum.
Arbetet var en central del av barndomen för nästan alla som levde på 1800-talet. Bärplockningen hörde till de göromål som också barnen klarade av. Barnen plockade främst lingon och blåbär, av vilka det fanns mycket i skogarna. De små fingrarna sträcktes också efter smultron och hallon på ängarna, på åkerrenarna och i skogskanterna. De vilda bären var ett värdefullt tillägg till de mindre bemedlades familjernas kost samt en källa till extrainkomster, emedan man sålde bär på torgen och på gatorna i städerna. Redan i slutet av 1800-talet plockade man i Finland också bär som såldes till utlandet.
Barnen stötte på ormar särskilt på landet, där de plockade bär eller hjälpte till med höbärgningen eller vallade boskap på ängarna och i skogarna. Ormen hörde således till på vardagens arbetsplatser. Människorna vande sig vid att ormar var vanliga på vissa ställen. Tidningarna berättar också ofta om möten med ormar i städerna, till exempel i Åbo, och städernas näromgivningar. Bland annat i den steniga terrängen uppe på Korpolaisbacken och ovanför Crichtons maskinverkstad fanns det mycket ormar åtminstone i början av 1890-talet.
Barn var särskilt sårbara när det gäller möten med huggormar, emedan huggormsbett var farligare för barn än för vuxna. Vid sekelskiftet 1800–1900 var ormbett fortfarande farligare än i dag eftersom avstånden till läkare var långa och förbindelserna långsamma och vårdmetoderna inte var lika effektiva som nu.
La Mela, Matti: Property rights in conflict: wild berry-picking and the Nordic tradition of allemansrätt. Scandinavian Economic History Review, (62) 3/2014, 266–289. https://doi.org/10.1080/03585522.2013.876928.
Perälä, Tauno. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Åbo 1951.
Vainio-Korhonen, Kirsi: Lapset ja arki Suomessa 1600-luvulta 1900-luvun alkuun. Ingår i verket Ryysyläisyydestä osattomuuteen: Köyhyys lasten ja nuorten kertomana 1800-luvulta nykypäivään. Red. Anna-Maria Isola, Johanna Kallio, Antti Malinen och Kirsi Vainio-Korhonen, 31–53. Gaudeamus, Helsingfors 2026.
Åbo brand 1827 var en stor tragedi, vars förödelser också påverkade kulturlivet. Konsert- och teaterverksamheten i Åbo hade varit livlig, och speciellt i fråga om teatern hade Åbo varit den främsta staden i hela landet. På grund av branden miste Åbo emellertid sin ledarställning då stadens stolthet, teaterchef Bonuviers teaterhus från 1817 förtärdes av lågorna.
Det aboensiska kulturlivet tog sig emellertid överraskande snabbt upp ur den svacka som branden orsakat, med beaktande av att ¾ av staden förstördes och en stor del av invånarna blev hemlösa. Konsertverksamhetens viktigaste arena, Societetshuset, klarade sig undan branden liksom Kuppis badhus, där man också brukat framföra teaterpjäser. Enligt tidningskällorna anordnades de första publika konserterna hösten 1828 och de första teaterföreställningarna just i Kuppis sommaren 1829.
Trots att man kunde anordna föreställningar var arrangemangen provisoriska, och i stadens kulturkretsar närdes ett hopp om en ny teaterbyggnad. I Engels nya stadsplan fanns en plats reserverad för ett teaterhus, men där anlades senare Rettigska palatsets trädgård. Av någon anledning började man planera en teater på köpman Kingelins tomt vid salutorget.
Teaterhusets fasad mot torget. Bild: Riksarkivet.
På Kingelins tomt byggdes först ett teaterhus av trä i stället för ett stenhus. Tanken var från första början att det skulle tjäna som tillfällig scen för såväl inhemska som utländska turnerande sällskap tills den egentliga teatern skulle bli klar. Man har antagit att träteatern ritades av Åbos stadsarkitekt Pehr Johan Gylich, som också svarade för planeringen av det kommande stenhuset.
De första föreställningarna i träteatern gavs troligtvis fredagen den 21 februari 1834, då J. Lamberts sällskap uppförde Shakespeares Romeo och Juliette samt August von Kotzebues komedi Falkarne, ellerDen olyckliga slägten. Efter Lamberts ensemble besöktes teatern med oregelbunden regelbundenhet av turnerande teatersällskap framförallt från Sverige och Tyskland, och de framförde såväl komedier och dramer som fransk opera.
Teaterhusets planritning. Bild: Riksarkivet.
Teaterhuset av trä hade, liksom många av tidens teatrar, en avlång parkettdel med ett orkesterdike framför. På parketten fanns sittplatser i rad, troligen stolar eller bänkar, på samma sätt som i den tidigare teatern i Åbo. Sittplatser fanns det också på andra våningen, i den rad av loger som löpte runt den avlånga parketten. Logerna var inalles 17. Det större rummet i ändan av andra våningen användes antagligen som foajé.
Tillfällighetsarrangemanget blev verkligt kort, för man inledde planeringen av ett teaterhus av sten redan år 1832. I ritningarna för träteatern har det kommande stenhuset också redan inplacerats på tomten. Det nya teaterhuset, det vill säga nuvarande Åbo Svenska Teater, blev klart år 1839, då också de första föreställningarna gavs. Träteatern fanns emellertid kvar ända till 1860-talet, då huset revs för att ge plats för ett tillbygge till den nuvarande teatern.
Topi Artukka
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Planerna för teaterhuset, tomt 7:10:4, A13 Stadsplane-, tomtindelnings- och byggnadsinspektionsdokument, Magistratens i Åbo arkiv, Stadsarkivet Åbo.
Åbo Tidningar 3.8.1828, 19.8.1829
Åbo Underrättelser 19.2.1834, 5.3.1834, 24.5.1834, 7.6.1834, 30.7.1836
Viljo, Eeva Maija; Nyman, Lena & Zilliacus, Clas: Åbo Teaterhus 150 år. Åbo Akademi, 1989.
Hästspårvägen i Åbo var i bruk en relativt kort tid, bara 1890–1892. Färderna under denna tid fann ofta sin väg till tidningarnas sidor. Spårvägen väckte många känslor och var inte problemfri. Man kan gott tänka sig att spårvägen var lika aktuell då som nu.
Den här skribenten hade enbart beska kommentarer om spårvägen. Aura 17.7.1892 nr 163.
Spårvägens första offer var troligen en sjöman, som enligt tidningen Aura blev överkörd av spårvagnen på Slottsgatan i slutet av år 1891. Den stackars mannens båda ben krossades under hjulen och han överlevde inte till följande morgon på lasarettet. Dessa var inte de enda skador som spårvägen orsakade. Aura publicerade 17.7.1892 en lång artikel med rubriken ”Är det meningen att spårvägen i Åbo ska göra folk till krymplingar?”; de skador som påtalas hade visserligen mer samband med avstigningen från vagnen. Skribenten hade bett konduktören stanna vagnen för att underlätta avstigningen för honom och hans sällskap. Men konduktören har svarat: ”Ingen av er är så gammal att han inte skulle kunna hoppa ner fast vagnen rör sig.” I artikeln påpekas att många skadat sig i motsvarade situationer och ”fått lida av det resten av sitt liv”.
I samma tidning fanns samma månad en annan lång artikel: ”Finsktalande diskrimineras på Åbo spårväg”. En utsocknes person hade inte lyckats med biljettköpet i spårvagnen eftersom konduktören inte kunde någon finska. De andra passagerarna hade emellertid hjälpt till att bräcka språkmuren, vilket skribenten anser att ”otvivelaktigt väckte avsky hos alla närvarande”. Han fortsätter: ”Om spårvägsstyrelsen med flit valt sådana personer, i hopp om att kunna driva spårvägstrafiken enbart med fanatiska svensksinnade, så gratulerar vi därtill. Men den har trots allt valt en dålig utväg i sin strävan att avhålla finsktalande hedervärda medborgare från att utnyttja nämnda fortskaffningsmedel.”
Åboborna kände inte till spårvagnarna innan spårvägstrafiken inleddes. I de svenskspråkiga tidningarna hade det ingått några artiklar om dem, men den finskspråkiga pressen tog upp ämnet först då trafiken inletts i Åbo. Att spårvagnen sedan blev vardaglig kan man se bland annat i tidningarnas humorspalter, där historierna börjar röra sig i spårvägsmiljö. Vagnarna försvann ur gatubilden men spårvagnsvitsar fanns det i tidningarna så sent som sommaren 1893. Vitsarna innehåller många tidlösa element: studenternas påstådda lättja, företagens girighet samt situationskomik. Den som gillar haltande vitsar kan skrocka åt dem än i dag. I det följande några exempel på den här typens spårvägshistorier, så läsaren får själv avgöra hur roliga de är.
– Ofarligt. Bara ert arbete nu inte blir lidande av den här skadan, sa polisen till en student som ramlat av spårvagnen.
– Vad menar ni? Jag är student.
*
I spårvagnen. En passagerare: En gammal herre föll av spårvagnen!
Konduktören: Det gör detsamma, han hade redan betalt sin biljett.
*
På en och samma fot. En ung dam som stiger av den överfulla spårvagnen: ”Så bra att jag kom bort från den där trängseln. Jag har stått på en och samma fot hela tiden”.
Måndagen den 18 maj 2026 beslöt Åbo stadsfullmäktige att en spårväg ska byggas i staden. I motsats till vad fallet var i Tammerfors blir spårvägen inte den första i sitt slag här: elspårvagnen hade premiär i Åbo julen 1908 och före det hade Finlands första hästspårväg betjänat Åboborna åren 1890–1892. Spårvagnarna bibehölls i Åbo ända till år 1972, då man ville skapa mera utrymme för privatbilismen, som ökat mycket snabbt. Åbo kan alltså ses som en föregångare i spårvägsbranschen, i fråga om såväl införandet som avslutandet och återinförandet av spårvägstrafiken. På spåren har det hänt ett och annat, och spårvägen har varit en synlig del av stadsbilden, så det är intressant att ta en titt på kollektivtrafikens och Åbobornas gemensamma resa genom tiderna.
Greve August Armfelt hade en högtflygande idé: Åbo borde få en hästspårväg. Den unge grevens iver smittade av sig på Åbo stadsfullmäktige och man började bygga spårvägslinjer redan samma år, dvs. 1889. Medan Åbo i dag anklagas för att ha velat med beslutet om spårvägen var andan en annan för 137 år sedan: beslutsfattandet gled ”rekordsnabbt” igenom byråkratin. Åbo Tidning berättade 29.4.1890, att de fem första spårvagnarna var på väg från Stockholm till Åbo. Enligt uppgift hade de sittplatser för 17 personer, varutöver fem kunde färdas stående i vagnens bakre del.
Hästspårvagn i Åbo på Slottsgatan. Åbo stadsmuseum.
Sedan tog det bara en knapp vecka innan spårvagnarna körde i gång, vilket skedde söndagen den 4 maj 1890. Åbo Underrättelser berättar: ”Alla woro naturligtwis nyfikna att profwa det nya fortskaffningsmedlet och wagnarne gingo derför från morgon till qwäll med fulla antalet passagerare”. Den enda linjen gick från Köpmansgatan till Varvstorget. Åbo Tidning skriver att de vackra vagnarna den första dagen lockade 2 100 personer att för 25 penni företa den långsam åkturen medan många människor ute på gatan betraktade vagnarna och trafiken. Priset sänktes redan följande vecka till 15 penni, och före månadsskiftet tog man i bruk rabatt- och årsbiljetter.
Spårvägen blev emellertid inte lönsam och man avslutade trafiken i oktober 1890. Biljetterna hade visserligen gett inkomster, men utgifterna hade varit större. Aktiebolaget anhöll om ekonomiskt stöd av staden i december 1892 men fick avslag. De två sista åren hade vagnarna mestadels varit tomma enligt tidningen Aura. Uppgiften är emellertid något tvivelaktig då biljettförsäljningen tydligen hade inbringat den summa som budgeterats. I stora världen var stämningen kring spårvägarna redan elektrifierad: Aura berättade 23.4.1893 att en gasdriven spårvagn uppfunnits i Tyskland, och skribenten antog att detta var lösningen också för den olönsamma spårvägstrafiken i Åbo. Men Åboborna fick lov att vänta på den nya spårvägen ända till nästa århundrade.
Mikko Lähdesmäki
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Aura 16.12.1892 nr 293.
Aura 23.4.1893 nr 93.
Sirkiä, Hanna: Hyvästi ny sitt – Raitsikat: Turun raitiovaunuliikenteen lakkautus 1961–1972. Pro graduarbete, Åbo universitet, 2003.
