Kategoriarkiv: 1800-talet

1500-talet, 1800-talet, 1900-talet

Ejbykalken återbördas 1925

Lämna en kommentar

Åbo domkyrkas kalk och paten, som den danske härföraren Otte Rud tog som krigsbyte år 1509, fann sin väg till Ejby kyrka på den danska ön Själland emedan kyrkan hörde till släkten Ruds ägor vid Tryelbygård. Föremålen bevarades i stort sett i ursprungligt skick, men en senare ändring som gjordes i Danmark var att kalkens kupa förnyades år 1851

Ejbykalken föll i glömska under flera sekler ända tills C. F. Allen i en år 1864 publicerad artikel tog upp ämnet. Åbo historiska museum försökte senare få kalken och patenen tillbaka, första gången år 1882. Ejbys kyrkoherde Aage Möller förhöll sig positiv till förslaget men hoppades att föremålen skulle användas för sitt heliga ändamål i en kyrka och inte musealiseras. År 1925 kunde kalken till sist återbördas till Åbo efter att Åbo domkyrkoförsamling inlämnat en anhållan i februari 1920.  Ejby församlings anhållan om att kalken skulle överlämnas som en gåva utan ersättning godkändes av den danska regeringen på Finlands självständighetsdag 6.12.1924. Föremålen överläts till utrikesminister Gustaf Idman av den danske ambassadören, kammarherre Fleming Lerche 2.6.1925, och till domkyrkan överfördes de 3.6.1925.

Teckning av den ljuskrona i barockstil med tolv ljus som Åboförsamlingarna skänkte kyrkan i Ejby. På kronans skaft finns en dedikation på danska: ”Fra Finland till Ejby Kirke af Församlingerne i Åbo”. Bild: Uusi Aura 21.6.1925, s. 3.

Den återbördade kalken åtföljdes av ett gåvobrev, som fritt översatt lyder:

Gåvobrev till Åbo domkyrkas föreståndare och kyrkofullmäktige – Ejby sockens församlingsråd i Roskilde stift i Danmark har denna dag fattat beslut om att Ejby kyrkas kalk och nattvardskärl, vilka ända till år 1509 tillhörde Åbo domkyrka i Finland, nu skall återbördas till denna kyrka. Och då församlingsrådet har inhämtat kyrkoministeriets medgivande till detta återbördande, ber vi nu Åbo domkyrkas styrelse motta dessa heliga kärl för kyrkligt bruk på den plats där de ursprungligen hör hemma. – Med detta återgivande vill vi framföra vår och – vågar vi säga – vår kyrkas och vårt folks sympatier för Finlands kyrka och det fria finska folket samt våra varma förhoppningar om en god framtid för Finland. Den 3 april 1925, Ejby församlingsråd. B. Bartholdij Möller, Kristian Kristiansen, L. Nielsen, Hans Kristiansen, Rasmus Knudsen, Peder Kristiansen, J. T. K. Jacobsen, Hans Jörgen Nielsen.

Åbo domkyrkoförsamling lät i Köpenhamn tillverka två kopior av föremålen, som gavs till Danmarks nationalmuseum och Ejby kyrka. De till kyrkan skänkta föremålen invigdes för liturgiskt bruk påsken 1925. Likaså fick kyrkan en ljuskrona som tack. Den hade gjutits på basis av ritningar från år 1657. Kronan överlämnades på årsdagen av Otte Ruds plundring av Åbo domkyrka 2.8.1925.

De här föremålen var inte de enda kyrkoägda objekten som tagits som krigsbyte men senare återlämnades till Finland. Till exempel återbördades samma år från Storbritannien en kyrkklocka, som tagits som krigsbyte i Skarpans kyrka nära Bomarsunds fästning under Krimkriget (1853–1856).

Ejbykalken, även känd som Särkilaxkalken, och den tillhörande patenen samt andra föremål från Åbo domkyrka på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning 24.5.2026. Bild: Riku Kauhanen.

Då detta skrivs pågår restaureringar i Åbo domkyrka, och Ejbykalken kan ses på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning Altare et Urbs – Domkyrkans skatter och donatorer.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Immonen, Visa. Golden Moments : Artefacts of Precious Metals as Products of Luxury Consumption in Finland c. 1200–1600. I, Text. Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 2009.

Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.

Merimiehen ystäwä: Suomen merimieslähetystoimen lehti 1.2.1928, nr 2.

Panu 13/1925.

Turun Sanomat 4.6.1925.

Uudenkaupungin Sanomat 23.7.1925.

Uusi Aura 26.4.1925; 4.6.1925; 21.6.1925.

1800-talet, 1900-talet

Åbo dövstumskolas första lärarinna

Lämna en kommentar

I maj 1916 firades i Åbo fröken Amanda Schalbergs 95-årsdag. Hon var känd i staden som den första lärarinnan vid Åbo dövstumskola. Den tjänsten innehade hon beundransvärt länge, i hela 36 år innan hon pensionerades år 1897. Schalberg, född i Åbo år 1821, var en samhällsmedveten dam som också var medlem i Fruntimmersföreningen i Åbo.

Amanda Schalbergs foto publicerades i de dövstummas tidning Kuuromykkäin lehti år 1917 i samband med nekrologen. Bild: Kuuromykkäin lehti.

Schalberg inledde sin bana som lärarinna vid Åbo dövstumskola år 1860, då skolan grundades. Den var den första i sitt slag i hela Finland.  Ensam behövde hon inte sköta undervisningen då skolan hade ytterligare en lärare, Carl Oskar Malm som själv var döv. Föreståndare var Carl Henrik Alopaeus. Den första terminen hade skolan bara 12 elever, men ganska snart översteg elevantalet etthundra.

Amanda Schalberg kan ses som ett slags pionjär för skolväsendet i Åbo emedan hon undervisade inte bara i dövstumskolan utan också i stadens första småbarnsskola. Hon inledde troligen sin lärarbana som privatlärare, för åtminstone på 1850-talet undervisade hon barn från arbetarfamiljer i Åbo. År 1856 grundades med donationsmedel en småbarnsskola i Åbo, och Schalberg ombads ställa upp som lärare. Skolan var särskilt avsedd för barn i åldern 4–7 år från fattiga arbetarfamiljer.

Schalberg var en omtyckt lärare och hon var också intresserad av att utveckla sitt kunnande. Hon gjorde en studieresa till dövstumskolan Manilla nära Stockholm där många finländare tidigare studerat. Schalbergs modersmål var svenska, men hon lärde sig också finska för att kunna undervisa skolans finskspråkiga elever. 

Under de dryga tre decennier som Schalberg verkade som lärare vid dövstumskolan hann hon undervisa hundratals elever. Hon var en uppskattad lärare och ihågkoms av forna elever som besökte henne bland annat på hennes födelsedagar. En av de tidigare eleverna, Vilhelmiina Lundström, hade börjat arbeta som tjänarinna hos Schalberg då hon var 9 år och sedan stannat kvar i arbetet i 54 år, det vill säga mer än halva Sahlbergs liv. ”Denna goda tjänarinna är en förebild för andra. Fröken Amanda älskar henne också varmt”, berättade Kuuromykkäin lehti år 1916.

Amanda Schalberg avled vid 96 års ålder i januari 1917 och är begravd på Gamla begravningsplatsen i Åbo.

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor

Kuuromykkäin lehti 1.6.1911, nr 6‒7; 1.5.1916, nr 5; 1.2.1917, nr 2.

Uusi Aura 17.1.1917, nr 14.

Suomen aistivialliskoulujen lehti 1.5.1915, nr 5.

Vartija 1.2.1910, nr 2.

Åbo Tidningar 28.4.1956, nr 33.

1800-talet

Besök i Åbo stads historiska museum 1891

Lämna en kommentar

Lyceisten Alfons Takolander berättar i ett brev till sina föräldrar och syskon hemma i Bromarv i Västra Nyland om sitt besök i Åbo stads historiska museet i Åbo slott söndagen den 4 april 1891. Museet hade grundats 1881 och öppnades upp för allmänheten första gången i januari 1885. Nya utställningsutrymmen hade tagits i bruk i förborgen efter att slottet slutat fungera som fängelse 1890. Alfons beskriver sitt museibesök på följande sätt:

”Sista söndags var jag till Slottet och besökte dess historiska museum; där var mycket att se där; det var öppet då och dit var så mycket menniskor; det kostade inträde 25 penni men där var också mycket att se; dock voro föremålen ännu ej riktigt ordnade och man visste sålunda ej af hvilken betydelse månget minne var där, synnerligen som där ännu tillföljd af att de ännu ej hunnit ordna riktigt ej fanns någon katalog öfver dessa historiska minnen. Men när en katalog blir upprättad skulle det vara roligt att gå dit. Jag hoppas pappa ej är ledsen öfver att det kostade 25 penni ty man fick ändå se där mycket och mångt som man fick veta hvad det var. Jag skall sedan i sommar när vi alla personligen träffas berätta därom, men vill nu ändå nämna några föremål som jag såg: t.ex. en bit trä af den ladan där biskop Henrik predikade 1157, ett exemplar af de sedlar som pappa har talt om att en baron Walter Ramsay förut utgaf då han egde Dalsbruk, biskopsmössan (af den gamla trekantiga sorten af hvilken också biskop Henrik hade), ja där var en mängd gamla taflor, speglar, dukar, mattor, yxor, harneskar, fat, hjälmar, svärd m.m., m.m. flere tusen föremål; pappa skulle någon passlig sommar när pappa någongång är i Åbo borde gå och se desamma äfvenledes mamma. Där i slottet var man så besynnerlig till mods, när man gick genom de 10-12 salarne der museum var uppställt, då man tänkte att under desamma hvalfven, hvilka nu genljudde af de besökande folkmassans steg, engång de gamla konungarne Erik XIV, Johan III, Karl IX m.fl. vandrat; det är skönt när man tänker på så sköna minnen.”

Barockrummet. Fotografiet visar ett så kallat stilrum i Åbo slott där museiföremål och porträtt från olika tidsepoker har samlats. Bilden togs av fotografen Rurik Hjelt, som dokumenterade slottets rum precis innan sekelskiftet. Bysten på byrån föreställer den svenske konungen Karl XII. Målningarna på väggen föreställer flera andra kungligheter såsom Karl XI, Fredrik I och Adolf Fredrik med gemål Lovisa Ulrika. Åbo stads historiska museum 1898.

Alfons observation att föremålen var otillräckligt katalogiserade och att det saknades information om dem var riktig. Den första katalogen över samlingarna färdigställdes av intendent Walter von Konow 1897 och innehöll beskrivningar på 4 569 förtecknade föremål grupperade i utställningssalarna i olika kategorier. Det fanns rum med åkdon, kyrkliga föremål, möbler, husgeråd, porträtt ordnade i stilar och tidsföljd, verktyg, köksredskap, skråämbetens föremål, jordfynd, metallföremål och vapen, mynt och medaljer, textiler, kartor och planscher över Åbo. Katalogen nämner också ”det torn som i tiden torde hafva utgjort Erik XIV:s fängelse”. Det var dock fortfarande i det skick som då det intill 1890 användes som fångrum.

I den form utställningen av de historiska föremålen i förborgen förverkligades levde länge kvar i slottet och besågs av flera generationer av museibesökare. Idag omfattar Åbo stadsmuseet förutom Åbo slott även Klosterbacken, Apotekmuseet och Qwenselska huset, Biologiska museet samt Kurala Bybacke.

Walter von Konow (1866–1943) tillträdde som förste innehavare av den nyinrättade intendentbefattningen vid Åbo historiska museum 1896. Han tjänstgjorde i 33 år. Hans uppgift var att ta hand om och ordna samlingarna samt iordningsställa nya utställningsrum.

Alfons Takolander (1875–1935) blev student 1896 från Åbo svenska reallyceum. Han studerade vid Helsingfors universitet och avlade filosofie magisterexamen 1903, Takolander var en framstående pedagog och skolman som aktivt deltog i utvecklandet av det svenska folkskole- och seminarieväsendet i Finland. Han var även kyrkohistoriker och psalmdiktare och skrev många läroböcker, historiska arbeten och levnadsskildringar.


Mikael Korhonen

Källor och litteratur:

Takolanders familjearkiv. Alfons brev till hemmet 7.4.1891. Åbo Akademis handskriftavdelning.

Axel Haartman, ”Walter von Konow”, Finsk Museum.1943.

Kari Hintsala, Turun linnan tyylihuoneet vuonna 1898. https://kaponieeri.blogspot.com/2019/04/turun-linnan-tyylihuoneet-vuonna-1898.html

Mikael Korhonen, ”Alfons Takolander”, URN:NBN:fi:sls-4820-1416928957426, Biografiskt lexikon för Finland, elektronisk utgåva, Svenska litteratursällskapet i Finland 2014, www.blf.fi.

1800-talet

Böcker på gatorna i Åbo

Lämna en kommentar

Måndagen den 13 februari faller en bok i gatan mellan Akademin och Lilla Klostergatan. Året är 1815 och det är middagstid i Åbo. Boken behandlar den hebreiska grammatiken, och ägaren skulle fortfarande haft bruk för den eftersom en annons om den borttappade boken dyker upp i nästa veckas tidning. Upphittaren ombeds inlämna boken till Frenckells boklåda (bokhandel) på Stora Kyrkogatan.

Släkten Frenckells bokhandel i Åbo i början av 1900-talet. Museiverket.      

Liknande tidningsannonser om borttappade böcker förekom då och då i Åbo i början av 1800-talet. De publicerades i den tidning som trycktes i Frenckells tryckeri, Åbo Tidning eller Åbo Allmänna Tidning. Böckernas ägare hade kanske tappat sina böcker när de rörde sig i staden till exempel på väg till något matställe. Så hade det måhända gått för den yngling (troligen en studerande vid Akademin) som haft sin hebreiska grammatikbok med sig. Alltid var det inte möjligt att ange namnet på den gata där boken tappats bort. I annonsen kunde det stå att boken förkommit i området mellan Kuppis och staden. Men ibland angavs också en exakt plats: en psalmbok hade förkommit i domkyrkan år 1810.

I tidningen publicerades också annonser om böcker som upphittats i staden. En bok som fallit i gatan hade omhändertagits och kunde avhämtas på en given adress. Ibland hade upphittaren lämnat in boken till exempel till Frenckellska bokhandeln, där den väntade på sin rätta ägare. Förutom sporadiska annonser om borttappade eller upphittade böcker kunde det i tidningen också ingå efterlysningar av utlånade böcker som inte återlämnats. Så var fallet till exempel i april 1802, då herr Collan efterlyste en bok som han lånat åt en vän. Lånet hade tydligen dragit ut på tiden, eftersom Collan inte längre kom ihåg vilken vän det var fråga om. Boken mindes han dock väl. Den behandlade moraliska reflektioner.

Heli Heino

Texten baserar sig på uppgifter i boken Kirjojen kaipuu. Kirjakulttuuria 1800-luvun alun Suomessa. Gaudeamus 2024. Författare: Heli Rantala, Jukka Sarjala, Janne Tunturi, Ulla Ijäs och Heidi Hakkarainen.

1800-talet

Fyllefest och klädesstölder i Åbo 1833

Lämna en kommentar

Två drängar, Jacob Michelsson och Gustav Matsson från Lundo, hade tröttnat på det slitsamma lantarbetet och beslöt sig för att söka arbete i Åbo. Staden erbjöd efter branden 1827 många arbetsuppgifter inom byggnadsverksamhet, transport och underhållning och det här lockade också drängarna. Avsikten var god men det hela slutade i stället med en fyllefest och klädesstölder. Drängarnas eskapader i staden finns rikt dokumenterade i polisförhör och rättsprotokoll. De öppnar upp det historiska landskapet i Åbo och ger en unik tidsbild i gästgiverier och krogar, gator och gränder några sena höstdagar den 12:te till 14:de november 1833.

Sjökapten Fredrik Willhelm Hjelt lät 1830 uppföra ett tvåvånings stenbyggnad i petersbursk empirestil vid Gamla Stortorget. Hjelt hade sin bostad i husets övre våning medan utrymmena på gatuplanet hyrdes ut som affärslokaler, bland annat till fanjunkarehustrun Hedvig Helena Hjelms värdshus. Bild Åbo stadsmuseum.

Drängarna inkvarterade sig i Åbo i klockringare Lauréns gård i första stadsdelen invid Lilla Tavastgatan. De såg sig omkring i staden och sökte sig bland annat till gästgiveriet Ringsberg utanför Nylands tull. De träffade en gammal bekant från en tidigare marknad, borgarsonen Ephraim Eklund, som bad dem följa med till fanjunkarhustru Hedvig Helena Hjelms värdshus i det nybyggda så kallade Hjeltska huset invid gamla Stortorget eller redan då benämnt Nikolajtorg. Först avnjöt de tre koppar kaffe och fortsatte med både öl och porter. Från Hjelm gick de till traktören Gustaf Enbergs värdshus i hörnet av Arsenigatan och Stora Tavastgatan. Värdshuset hade både skänkrum och biljardrum. Efter att ha druckit varsitt spetsglas vin fortsatte de till norra sidan av Aura å till traktörsänkan Maria Sjöberg vid Hampspinnaregatan och förfriskade sig med åtskilliga dryckesvaror, bland annat tre koppar té; även de uppassande pigorna bjöds på drycker. Kumpanerna återkom snart tillbaka till södra sidan av åstranden till Anton Soltanis konditori, även schweitzeri kallad, vid Stora Tavastgatan, inte långt från Nikolajtorget. De beställde och erhöll sex spetsglas portvin. Vid det här laget måste sällskapet säkert ha varit på ganska gott humör så de fortsatte till hattmakare åldermannen Henrik Öhmans värdshus, som låg avskilt i ändan av Tavastgatan invid Tavasttull nedanför den så kallade Ryssbacken i före detta kyrkokvarteret. Stället kallades för ”Parken” och sköttes av Öhmans hustru Anna Maria.  Där serverades dem ytterligare åtminstone tre glas franskt vin. Efter att Erlund gått hem fortsatte drängarna festandet.

Man slås av hur mycket och vilka olika sorter alkohol drängarna förtärde under dagen. De besökte inte vanliga brännvinskrogar, där drängar, gesäller, sjömän och annat löst folk fördrev tiden, utan finare värdshus, kaféer, restauranger och konditorier som fungerade som mötesplatser för stadens mer välsituerade invånare och besökare. Det gav kanske drängarna impulsen att från skänkrum och tamburer stjäla fina och dyrbara kläder: rockar och pälsar, hattar och silverskedar och till och med en bordduk, galoscher och ett hästtäcke. Stöldgodsets värde uppgick till totalt 202 riksdaler banco eller 127 silverrubler, vilket vid den tiden var en mycket stor summa. Enbart en lantarbetares dagslön var enligt markegångstaxan 1833 för Åbo och Björneborgs län en halv rubel silver.

De stulna handgjorda kläderna var värdefulla och kunde säljas vidare eller användas som betalningsmedel. De bars främst av medlemmar av de högre stånden och var ett uttryck för deras samhälleliga ställning och förmögenhet. Drängarna Jacob och Gustaf bar inte sådana klädesplagg, utan de hade enkla hemvävda gråa och blåfärgade vadmalskläder. Kläder var lätta att transportera, svåra att identifiera och kunde snabbt omvandlas till pengar eller bytas ut mot andra varor. Stulna kläder hamnade ofta i den livliga klädhandeln på marknader, hos hälare eller klädmäklare. Så högst troligt är att drängarnas avsikt var att förtjäna en passlig slant vid försäljning av kläderna i staden. Kläder fyllde samma funktioner som pengar, det vill säga de var värdebevarare, värdebärare och betalningsmedel. Begagnade kläder och textilier kunde gå som hårdvaluta; ett par stövlar eller en finare jacka kunde motsvara flera veckolöner för en arbetare eller till och med priset för en häst.

Drängarna hann dock inte långt med stöldgodset utan häktades rätt så snart och ägodelarna återlämnades till sina ägare. Förutom stulna kläder lyckades drängarna stjäla en brännvinspanna av koppar, men det är redan en helt annan historia.  Ephraim Erlund och Jacob Michelsson hårdnekade till brott och kunde inte trots flera vittnen dömas. Gustaf Mattsson hann död i feber innan domstolsbehandlingen började.

Mikael Korhonen

Källor och litteratur

Åbo hovrätts arkiv, Jacob Michelssons personakt ÅD 56/1834, Riksarkivet Åbo enhet.

Åbo Allmänna Tidning och Åbo tidningar.

Jonsson, Pernilla & Kristina Lilja, ” Strategier för krediter. Begagnade kläder och textilier som värdebevarare och värdebärare i 1800-talets Västerås”, Historisk tidskrift 3/2015.

Uotila, Merja, ”Kun talonpojat ryhtyivät kuluttamaan. Pukeutuminen miehen aseman ja varallisuuden ilmentäjänä 1800-luvun alun suomalaisesssa maaseutuyhteisössä”, Säädyllistä ja säädytöntä. Pukeutumisen historiaa renessanssista 2000-luvulle, Helsinki 2019.

1800-talet, 1900-talet

Åbo Teknici – Turun teknikot

Lämna en kommentar

Åbo har varit hemort för ett flertal olika sällskap, och man hittar många spår efter varierande invånarsammanslutningar som redan upphört med sin verksamhet. I november 1892 grundades här föreningen Åbo Teknici, på finska Turun Teknikot. Dess livligaste verksamhet inföll under de återstående åren av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet.

Åbo Teknicis första ordförande Stigzelius tillsammans med lärarkollegerna vid Turun Teknillinen reaalikoulu, eventuellt 1880-talet. Bakre raden fr. v. Johan Jakob Reinberg, Johan Simelius, Karl Johan Wahlström och Theodor Uschanoff, främre raden fr. v.  Karl Stenberg, Karl Emil Stigzelius och Knut Ridderström. Bild: Åbo stadsmuseum.

Bakgrunden till den nya föreningen var diskussionerna om att utvidga den lokala verksamheten inom ingenjörernas och arkitekternas riksförening, den 12 år tidigare grundade Tekniska Föreningen i Finland. Åbo Teknici blev dock en självständig förening, inte en underavdelning, och var i praktiken landets andra ingenjörsförening.

I många länder verkade ingenjörssällskapen som tekniska rådgivare för de växande städerna, och så var fallet också i Åbo. Under de tidiga åren behandlade föreningen oftast tekniska frågor av väsentlig betydelse för staden, till exempel alternativen till ångsprutor inom brandväsendet och valet mellan olika brokonstruktioner. I princip intresserade man sig för allt beslutsfattande som gällde tekniska angelägenheter

Åbo Teknicis första ordförande var ingenjör K. E. Stigzelius (Karl Emil Stigzelius, 1837–1907). Den del av hans yrkesliv som hade den långsiktigaste verkan var lärarbanan, då han undervisade blivande teknikproffs. Många av medlemmarna i de tidiga ingenjörssällskapen verkade som lärare inom sina specialbranscher. Stigzelius hörde till en i Åbo känd industrisläkt, sedermera ingenjörssläkt. Han studerade till ingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Efter sin examen arbetade han till en början som teknisk ledare för John Barkers bomullsfabrik, som inköpts av hans far, tidigare apotekare samt ägare till Korpo gård. 

Industriskolan (Teollisuuskoulu) i Åbo producerade planerare och ledare för den aboensiska industrin. Det första egna skolhuset blev färdigt år 1903, och samma år pensionerades skolans första rektor Karl Emil Stigzelius. Bild: Finlands Järnvägsmuseums bildsamling.

Mycket längre arbetade Stigzelius vid den tekniska realskolan i Åbo (Turun Teknillinen reaalikoulu, grundad 1849) och dess efterföljare: från slutet av 1860-talet framåt, inalles över tre decennier. Till en början undervisade han i maskinbyggnadslära, och sedan fortsatte han sitt pedagogiska värv som den år 1887 reformerade industriskolans första rektor, en post som han innehade ända fram till pensioneringen år 1903. Samma år färdigställdes industriskolans första egna byggnad i hörnet av Smedsgatan och Klostergatan.

År 1894 arrangerade föreningen en konstindustriell utställning i industriskolan, som besöktes av över 2 000 personer. En öppen inbjudan till intresserade utställare publicerades i tidningarna, och till de manliga arrangörernas uppenbara förvåning anmälde sig en stor mängd kvinnor som ville ställa ut sina konstfärdiga handarbeten. Många av kvinnorna fick också pris, bland annat ”fröken Wawa Armfelt, för bilder ritade i läder”.

Samhället förändrades, och särskilt från och med 1920-talet ställdes den utpräglat svenskspråkiga föreningen Åbo Teknici inför en del utmaningar. I Åbo grundades nya föreningar i teknikbranschen som bättre svarade mot ingenjörskårens behov; ingenjörerna var tvåspråkiga, men en förfinskning pågick. Åbo Teknicis verksamhet var tynande i flera årtionden innan föreningen nedlades år 1975. Om dess historia har endast litet nedtecknats. Det konkreta arvet efter sällskapet består av några publikationer och ett arkiv, som förvaras på Riksarkivets verksamhetsställe i Åbo.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Palmén, K. E.: ”Öfversikt av Tekniska föreningens verksamhet under år 1893.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 4/1893, 156–160.

Taideteollisuusnäyttelyn palkinnot. Aura, 21.09.1894, nro 218, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/721456?page=2

Litteratur

Granberg, Andreas. Ett välförrättat livsverk: Om kommunalrådet C.G. Sundell och en stiftelse. Libraria, 2025. 

Impivaara, Ilmo. Turun Teknillinen oppilaitos 1849–1949. Åbo, 1949.

Lassenius, K. A.: ”Kortfattad översikt över föreningens Åbo teknici r. f. Turun teknikot r. y. verksamhet under de senast förflutna 50 åren.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 6/1943, 118–122.

Paju, Petri ja Katariina Mauranen. Tekniikkaa hyvässä Seurassa: Tampereen Teknillinen Seura 125 vuotta. Tampereen Teknillinen Seura ry, Tampere 2018.

1800-talet, 1900-talet

En hundraårings födelsedagsfest år 1910

Lämna en kommentar

På fattighuset i Åbo firades en ovanlig bemärkelsedag den 6 maj 1910. Husets långvariga invånare, fröken Eva Elisabeth Wechter fyllde då hundra år och blev därmed Åbo stads äldsta invånare. Det här intresserade naturligtvis stadsborna, och hundraåringen till ära arrangerades en stilig fest trots att festföremålet själv hade skadat sin fot och var sängliggande.

Eva Lisa Wechters födelsedag torde ha firats med blommor och telegram på ungefär samma sätt som bildens Ika (Fredrika) Färdig hyllades i Nystad. Fotot har daterats till 1910‒1920-talet. Bild: Nystads museums fotografisamling. Nystads museum.

Inget avkall gjordes på festligheterna fast Wechter bodde i fattighuset och inte var någon höjdare i staden. Man ordnade ett kaffekalas och åldringen ihågkoms med bland annat blommor, penninggåvor och gratulationstelegram. ”Åldringens lilla krypin till rum doftade av rosor och andra blommor”, berättade Turun lehti. Och självaste domprosten höll tal vid uppvaktningen. Av de lokala tidningarna skrev åtminstone Turun lehti och Åbo Underrättelser om tilldragelsen.

Wechter var född i Åbo år 1810 av en ogift mor, så hon var av oäkta börd. Familjen torde ha levt ett mycket kärvt och anspråkslöst liv emedan Wechters mor aldrig gifte sig och utkomsten därför var helt avhängig av henne. En viktig vändpunkt i Wechters liv var troligen Åbo brand 1827, även om källorna inte berättar hur Wechter upplevde storbranden. Helt klart är, att livet i ruinstaden krävde uthållighet. Wechter fick sitt levebröd som tjänarinna; tidningarna berättade att hon började tjäna redan som ung.

Till fattighuset kom Wechter som 92-åring. Tidningarna vet berätta, att hon då var så sjuk att man trodde att hon snart skulle dö. Hon var ogift och barnlös, och det förefaller som om hon inte hade några anhöriga som skulle ha kunnat ta hand om henne. Uppenbarligen var omsorgen på fattighuset bra och Wechter tillfrisknade. Hon ”blev rask på nytt och ville tillbaka till sin lilla lya på Klosterbacken men gick till sist med på att stanna i fattighuset, där vården är god”, skrev Turun lehti.

På pingstdagen en dryg vecka efter hundraårsfesten avled Wechter på fattighuset, där man vidtog arrangemang för begravningen. Trots att Wechter för bara en vecka sedan varit en av hela staden firad invånare och jubilar följde man gällande begravningen det vanliga protokollet för fattighushjon. Kistan transporterades till begravningsplatsen med fattighusets anspråkslösa likvagn och nedsänktes i en fattighjonsgrav, som endast kostade tre mark och tio penni. Inget begravningsfölje fanns på plats och Wechter ihågkoms inte med några som helst högtidligheter.

Kontrasten mellan den anspråkslösa begravningen och det festliga födelsedagsfirandet var stor, vilket betonar Eva Wechters ställning som en av samhällets utslagna. Det noterade också Turun lehti, som dock avslutade sin rapport om Wechters död med en hoppfull tanke: ”I våra ögon var skillnaden stor mellan födelsedagen och begravningsdagen. Men för Eva Wächter var skillnaden ännu större. Om födelsedagsglädjen i fattighuset visste hon just inte så mycket ‒ men på begravningsdagen kunde hon fröjdas i det hem där ingen fattigdom och sjukdom finns. Där finns rikedom även för Eva Lisa Wächter.”

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun lehti, 7.5.1910 nr 53 och 24.5.1910 nr 59.

Åbo Underrättelser, 7.5.1910 nr 123.

1800-talet

Erik Anders Crohns studiebana vid Åbo Akademi

Lämna en kommentar

“O! huru glad huru innerligen nöjd lyckönskar icke jag Dig till att hafva slupit det Sväraste som Du säger at undergå Examen nemligen Gudilof. Du kan då snart säga nu är det slut, nu har jag sluppit en Tung Börda. det är sant att monga besvär väntar Dig ännu som Adjunkt, men dock i mindre grad än da Du haft som Studeranden.

 – – – af mamma hade jag nyss bref, hon är så mycket bekyrad öfver dett att hon styrkte Collan til at be Dig komma hem. några har i Kides sagt henne at Du nu aldeles kommer at förspilla Din lycka genom det beslut Du fattat, at lemna Åbo eller hvad de lär mera, och det oroar Gumman ehuru hon af innersta hjerta gladde sig deråt at än hemfå sin älskade Eric, och det förat bo hos sig”. (Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 8.7.1812, Coll. 37.14, Samling Collan, Nationalbiblioteket.)

Erik Anders Crohns. Bild: Historiska bildsamlingen, Museiverket. Reprofoto: Markku Haverinen. Finna.fi.

Erik Anders Crohns avlade examen vid Åbo Akademi sommaren 1812. Han var då 28 år. Hans studiebana hade inte varit lätt. En del år hade varit svåra, och tidvis hade Crohns fått ty sig till ströjobb med vilka han förtjänade sitt uppehälle och samtidigt försökte stödja barndomsfamiljen i Kides. År 1812 tedde sig framtiden ljus. I Åbo var det livligt, studentevenemang arrangerades och faderns och broderns frånfälle med tillhörande sorgetid var över. På våren hade det varit maskerad i staden, och Erik Anders hade klätt ut sig till munk. Efter studierna hade Crohns stor nytta av de kontakter han knutit i Åbo, inte minst av stödet från lillasyster Elisabeths make Pehr Johan Collan. Collan kände alla, såväl Porthan som den nye generalguvernören Steinheil. Elisabeth retades med Erik Anders då denne var på slutrakan av sina studier genom att som adress på ett brev skriva ”Biskoppen Herr Eric Crohns i Åbo”. Biskop blev Erik Anders aldrig men väl kyrkoherde i Helsingfors och Helsinge socken, och han fick hålla predikan vid det till Helsingfors flyttade universitetets jubelfest år 1840. 

Erik Anders studieår inbegrep trots all stress många glada stunder och en frihet som syster Elisabeth avundades honom. Ur ett Idensalmi-perspektiv var Åbo en exotisk, urban och fascinerande stad. Så här skrev Elisabeth till sin bror:

“Här [i Idensalmi] är flere som besökt Städerne och bodt där i några år, men icke kan man urskilja dem från oss andra säger de. gärna skulle jag ändock med Dig villa vara någon Tid i Åbo, föratfå se huru der lefves dett skulle just intrisera mig att se så mycket hyggliga och välklädda mennskior också artiga och belefvande som jag sett flere vara som kommit derifrån jag menar ej sådana som våra härstädes.” (Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.12.1812, Coll. 37.14., Samling Collan, Nationalbiblioteket.)

Ulla Ijäs

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Släkten Collans samling, Coll. 37.14., Nationalbiblioteket.

Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 8.7.1812.
Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 26.3.1812.
“Biskoppen Herr Eric Crohns i Åbo”. Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.1.1812.
Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.12.1812.

1800-talet

Vår med vingar av fröjd

Lämna en kommentar

Hur upplevde en ung Åbobo våren för 170 år sedan, i maj 1856? En aning om detta ger adertonårige Josef Julius Wecksells första publicerade dikt, som kunde läsas i Åbo Underrättelser 13.5.1856.

J. J. Wecksells dikt i Åbo Underrättelser 13.5.1856.

I sin dikt ”Frid och vår” skildrar Wecksell vårens grunddrag så som flyttfåglarnas återkomst, naturens grönska och vimpelns glada fladder i båtmasten. Men dikten hade också ett politiskt innehåll: Krimkriget hade nyligen tagit slut och den unge poeten, som använde pseudonymen –s –l, lovsjöng åskmolnets flykt bort från Finlands himmel.  

Finland var ett storfurstendöme under den ryske kejsaren, och Ryssland hade drivit in i ett flerårigt krig mot Osmanska riket, Frankrike och Storbritannien. Kriget utspelade sig främst på Krim och Balkanhalvön, men också Östersjön fick sin beskärda del.

Medan kriget i Europa under våren 2026 varit synligt i Finland genom enstaka vilsekomna drönare blev finländarna på 1850-talet påminda om kriget av hot från havet. De allierade franska och brittiska flottorna hade åstadkommit förödelse på Åland – därav namnet Åländska kriget – och också hotat Hangö, Ekenäs, Gamlakarleby och Åbo.

Havet var minerat – minorna representerade då ny och effektiv krigsteknik. De vanliga invånarna i Åbo och de andra kuststäderna var förberedda på det värsta. Den unge Wecksell hade alltså framlevt sina tonår i skuggan av ett diffust krigshot. Men nu var freden sluten och den blivande diktaren uttryckte sin tacksamhet över att åskmolnet hade skridit över landet ”skonsamt ändå”.

Wecksells diktarbana fortsatte på Åbo Underrättelsers sidor, och senare publicerades hans poem också i andra tidningar. År 1858 flyttade han till Helsingfors för att studera, och studiekamraten Emil Nervander minns honom som en glad och begåvad yngling.

Wecksell älskade Shakespeare och hade redan som skolgosse skisserat upp ett skådespel, som senare blev tragedin Daniel Hjort. Detta sorgespel, som blev färdigt 1862, berättar om en student som drogs in i klubbekrigets maktkamp. Det är fråga om en historisk person som emellertid fick en ny familjebakgrund i Wecksells berättelse.

Skådespelet berättar om hämnd och tvekan i Hamlets anda och om en ung mans uppvaknande till medvetenhet om sin finska härkomst och sin plikt att hämnas de oförrätter hans folk utsatts för.

När skådespelet färdigställdes plågades Wecksell redan av mentala problem som kvävde hans kreativa förmåga. Åbo Nation vid Helsingfors universitet hyllar dock hans minne än i dag, och varje nationsmöte inleds alltid med en dikt av Wecksell. Framför Åbo Akademis bibliotek finns en staty av en melankolisk Wecksell.

Wecksells tidiga dikter visar emellertid inga tecken på dysterhet, utan diktaren blickar mot en ljus framtid och lovsjunger våren med jubel på vingar av fröjd. Hans ungdomliga röst kunde också förmedla känslor och erfarenheter av i dag – bekymmer, krigets skugga men också det hopp som våren för med sig.

Anu Lahtinen

Skribenten är professor i historia samt inspektor för Åbo Nation vid Helsingfors universitet och docent vid Åbo universitet.

Översättning: Brita Löflund

Källor och litteratur:

Åbo Underrättelser 13.5.1856  

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/361768?page=3

Auvinen, Eero. Krimin sota, Venäjä ja suomalaiset. Doktorsavhandling. Åbo universitet 2015. https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-29-5881-8   

Emil Nervander. Blad ur Finlands kulturhistoria. Wenzel Hagelstams förlag 1900. Tidigare version ”Wecksells första framträdande som skald” utkom i Lördagsqvällen 15.12.1888 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/780650?page=5

En svenskspråkig text med samma tema utkom i Åbo Underrättelser 25.5.2026
https://www.abounderrattelser.fi/artikel/jubel-pa-vingar-av-frojd/

Numers-Ekman, Katarina von. Wecksell, Josef Julius (1838-1907). Biografiskt Lexikon för Finland (webbpublicering 2014). http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-4600-1416928957206 

1800-talet

Ormar och bärplockare i Åbo på 1800-talet

Lämna en kommentar

I juli 1890 var timmerman Anderssons nioårige son ute och plockade bär i skogen på Hirvensaloön. Han gick troligen barfota, för det var en varm sommardag. Plötsligt kände han en skarp smärta i foten. Han hade satt ner foten alltför nära en huggorm, kanske rentav trampat på den. Ormen hade känt sig hotad och huggit pojken i foten. Pojken kanske hann se ormen innan den försvann in i växtligheten och förstod då genast vad som hänt. Eller kanske han insåg det först senare, då smärtan ökade och det ställe där ormen huggit svullnade upp, liksom hela foten lite senare.

Åbotidningen Aura berättade om pojkens möte med ormen några dagar efter händelsen. I nyheten nämndes inte huruvida pojken varit ensam ute i skogen och inte heller hur han tagit sig hem på sin onda fot. Pojken föräldrar hade sökt läkarhjälp för sonen.

Samma dag blev också kusken Wilhelmsons åttaåriga dotter ormbiten. Hon hade plockat bär i backen vid Wirwotus, det vill säga nära nuvarande korsningen mellan Nylandsvägen och Begravningsplatsvägen, där det i tiden fanns en populär utomhusrestaurang vid namn Virvoitus.  ”Må dessa händelser mana bärplockarna till försiktighet!” löd avslutningen på den korta nyhetsartikel som berättade om timmermannens son och kuskens dotter.

Invånarna stötte på ormar både i Åbo och i näromgivningen, till exempel på Hirvensaloön, vid bärplockning eller höbärgning. Bild: Okänd familj på Hirvenluoto (nuv. Hirvensalo), exteriörfoto från 1905. Fotograf Viktor H. Auer / Åbo stadsmuseum.

Arbetet var en central del av barndomen för nästan alla som levde på 1800-talet. Bärplockningen hörde till de göromål som också barnen klarade av. Barnen plockade främst lingon och blåbär, av vilka det fanns mycket i skogarna. De små fingrarna sträcktes också efter smultron och hallon på ängarna, på åkerrenarna och i skogskanterna. De vilda bären var ett värdefullt tillägg till de mindre bemedlades familjernas kost samt en källa till extrainkomster, emedan man sålde bär på torgen och på gatorna i städerna. Redan i slutet av 1800-talet plockade man i Finland också bär som såldes till utlandet.

Barnen stötte på ormar särskilt på landet, där de plockade bär eller hjälpte till med höbärgningen eller vallade boskap på ängarna och i skogarna. Ormen hörde således till på vardagens arbetsplatser. Människorna vande sig vid att ormar var vanliga på vissa ställen. Tidningarna berättar också ofta om möten med ormar i städerna, till exempel i Åbo, och städernas näromgivningar. Bland annat i den steniga terrängen uppe på Korpolaisbacken och ovanför Crichtons maskinverkstad fanns det mycket ormar åtminstone i början av 1890-talet.

Barn var särskilt sårbara när det gäller möten med huggormar, emedan huggormsbett var farligare för barn än för vuxna. Vid sekelskiftet 1800–1900 var ormbett fortfarande farligare än i dag eftersom avstånden till läkare var långa och förbindelserna långsamma och vårdmetoderna inte var lika effektiva som nu.

Aino Jämsä

Översättning: Brita Löflund

Källor och litteratur:

Käärmeen puremia. Aura, 25.07.1890, 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/56011?page=1. Nationalbibliotekets digitala material.

La Mela, Matti: Property rights in conflict: wild berry-picking and the Nordic tradition of allemansrätt. Scandinavian Economic History Review, (62) 3/2014, 266–289. https://doi.org/10.1080/03585522.2013.876928.

Nimistö ja osoitteet. Turun kaupunki. [webbsida] https://www.turku.fi/tietoa-turusta/nimisto-ja-osoitteet 

Perälä, Tauno. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Åbo 1951.

Vainio-Korhonen, Kirsi: Lapset ja arki Suomessa 1600-luvulta 1900-luvun alkuun. Ingår i verket Ryysyläisyydestä osattomuuteen: Köyhyys lasten ja nuorten kertomana 1800-luvulta nykypäivään. Red. Anna-Maria Isola, Johanna Kallio, Antti Malinen och Kirsi Vainio-Korhonen, 31–53. Gaudeamus, Helsingfors 2026.

Warokaa käärmeitä. Aura 22.7.1892, 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/726508?page=2. Nationalbibliotekets digitala material.