Kategoriarkiv: 1800-talet

1800-talet

Vår med vingar av fröjd

Lämna en kommentar

Hur upplevde en ung Åbobo våren för 170 år sedan, i maj 1856? En aning om detta ger adertonårige Josef Julius Wecksells första publicerade dikt, som kunde läsas i Åbo Underrättelser 13.5.1856.

J. J. Wecksells dikt i Åbo Underrättelser 13.5.1856.

I sin dikt ”Frid och vår” skildrar Wecksell vårens grunddrag så som flyttfåglarnas återkomst, naturens grönska och vimpelns glada fladder i båtmasten. Men dikten hade också ett politiskt innehåll: Krimkriget hade nyligen tagit slut och den unge poeten, som använde pseudonymen –s –l, lovsjöng åskmolnets flykt bort från Finlands himmel.  

Finland var ett storfurstendöme under den ryske kejsaren, och Ryssland hade drivit in i ett flerårigt krig mot Osmanska riket, Frankrike och Storbritannien. Kriget utspelade sig främst på Krim och Balkanhalvön, men också Östersjön fick sin beskärda del.

Medan kriget i Europa under våren 2026 varit synligt i Finland genom enstaka vilsekomna drönare blev finländarna på 1850-talet påminda om kriget av hot från havet. De allierade franska och brittiska flottorna hade åstadkommit förödelse på Åland – därav namnet Åländska kriget – och också hotat Hangö, Ekenäs, Gamlakarleby och Åbo.

Havet var minerat – minorna representerade då ny och effektiv krigsteknik. De vanliga invånarna i Åbo och de andra kuststäderna var förberedda på det värsta. Den unge Wecksell hade alltså framlevt sina tonår i skuggan av ett diffust krigshot. Men nu var freden sluten och den blivande diktaren uttryckte sin tacksamhet över att åskmolnet hade skridit över landet ”skonsamt ändå”.

Wecksells diktarbana fortsatte på Åbo Underrättelsers sidor, och senare publicerades hans poem också i andra tidningar. År 1858 flyttade han till Helsingfors för att studera, och studiekamraten Emil Nervander minns honom som en glad och begåvad yngling.

Wecksell älskade Shakespeare och hade redan som skolgosse skisserat upp ett skådespel, som senare blev tragedin Daniel Hjort. Detta sorgespel, som blev färdigt 1862, berättar om en student som drogs in i klubbekrigets maktkamp. Det är fråga om en historisk person som emellertid fick en ny familjebakgrund i Wecksells berättelse.

Skådespelet berättar om hämnd och tvekan i Hamlets anda och om en ung mans uppvaknande till medvetenhet om sin finska härkomst och sin plikt att hämnas de oförrätter hans folk utsatts för.

När skådespelet färdigställdes plågades Wecksell redan av mentala problem som kvävde hans kreativa förmåga. Åbo Nation vid Helsingfors universitet hyllar dock hans minne än i dag, och varje nationsmöte inleds alltid med en dikt av Wecksell. Framför Åbo Akademis bibliotek finns en staty av en melankolisk Wecksell.

Wecksells tidiga dikter visar emellertid inga tecken på dysterhet, utan diktaren blickar mot en ljus framtid och lovsjunger våren med jubel på vingar av fröjd. Hans ungdomliga röst kunde också förmedla känslor och erfarenheter av i dag – bekymmer, krigets skugga men också det hopp som våren för med sig.

Anu Lahtinen

Skribenten är professor i historia samt inspektor för Åbo Nation vid Helsingfors universitet och docent vid Åbo universitet.

Översättning: Brita Löflund

Källor och litteratur:

Åbo Underrättelser 13.5.1856  

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/361768?page=3

Auvinen, Eero. Krimin sota, Venäjä ja suomalaiset. Doktorsavhandling. Åbo universitet 2015. https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-29-5881-8   

Emil Nervander. Blad ur Finlands kulturhistoria. Wenzel Hagelstams förlag 1900. Tidigare version ”Wecksells första framträdande som skald” utkom i Lördagsqvällen 15.12.1888 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/780650?page=5

En svenskspråkig text med samma tema utkom i Åbo Underrättelser 25.5.2026
https://www.abounderrattelser.fi/artikel/jubel-pa-vingar-av-frojd/

Numers-Ekman, Katarina von. Wecksell, Josef Julius (1838-1907). Biografiskt Lexikon för Finland (webbpublicering 2014). http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-4600-1416928957206 

1800-talet

Ormar och bärplockare i Åbo på 1800-talet

Lämna en kommentar

I juli 1890 var timmerman Anderssons nioårige son ute och plockade bär i skogen på Hirvensaloön. Han gick troligen barfota, för det var en varm sommardag. Plötsligt kände han en skarp smärta i foten. Han hade satt ner foten alltför nära en huggorm, kanske rentav trampat på den. Ormen hade känt sig hotad och huggit pojken i foten. Pojken kanske hann se ormen innan den försvann in i växtligheten och förstod då genast vad som hänt. Eller kanske han insåg det först senare, då smärtan ökade och det ställe där ormen huggit svullnade upp, liksom hela foten lite senare.

Åbotidningen Aura berättade om pojkens möte med ormen några dagar efter händelsen. I nyheten nämndes inte huruvida pojken varit ensam ute i skogen och inte heller hur han tagit sig hem på sin onda fot. Pojken föräldrar hade sökt läkarhjälp för sonen.

Samma dag blev också kusken Wilhelmsons åttaåriga dotter ormbiten. Hon hade plockat bär i backen vid Wirwotus, det vill säga nära nuvarande korsningen mellan Nylandsvägen och Begravningsplatsvägen, där det i tiden fanns en populär utomhusrestaurang vid namn Virvoitus.  ”Må dessa händelser mana bärplockarna till försiktighet!” löd avslutningen på den korta nyhetsartikel som berättade om timmermannens son och kuskens dotter.

Invånarna stötte på ormar både i Åbo och i näromgivningen, till exempel på Hirvensaloön, vid bärplockning eller höbärgning. Bild: Okänd familj på Hirvenluoto (nuv. Hirvensalo), exteriörfoto från 1905. Fotograf Viktor H. Auer / Åbo stadsmuseum.

Arbetet var en central del av barndomen för nästan alla som levde på 1800-talet. Bärplockningen hörde till de göromål som också barnen klarade av. Barnen plockade främst lingon och blåbär, av vilka det fanns mycket i skogarna. De små fingrarna sträcktes också efter smultron och hallon på ängarna, på åkerrenarna och i skogskanterna. De vilda bären var ett värdefullt tillägg till de mindre bemedlades familjernas kost samt en källa till extrainkomster, emedan man sålde bär på torgen och på gatorna i städerna. Redan i slutet av 1800-talet plockade man i Finland också bär som såldes till utlandet.

Barnen stötte på ormar särskilt på landet, där de plockade bär eller hjälpte till med höbärgningen eller vallade boskap på ängarna och i skogarna. Ormen hörde således till på vardagens arbetsplatser. Människorna vande sig vid att ormar var vanliga på vissa ställen. Tidningarna berättar också ofta om möten med ormar i städerna, till exempel i Åbo, och städernas näromgivningar. Bland annat i den steniga terrängen uppe på Korpolaisbacken och ovanför Crichtons maskinverkstad fanns det mycket ormar åtminstone i början av 1890-talet.

Barn var särskilt sårbara när det gäller möten med huggormar, emedan huggormsbett var farligare för barn än för vuxna. Vid sekelskiftet 1800–1900 var ormbett fortfarande farligare än i dag eftersom avstånden till läkare var långa och förbindelserna långsamma och vårdmetoderna inte var lika effektiva som nu.

Aino Jämsä

Översättning: Brita Löflund

Källor och litteratur:

Käärmeen puremia. Aura, 25.07.1890, 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/56011?page=1. Nationalbibliotekets digitala material.

La Mela, Matti: Property rights in conflict: wild berry-picking and the Nordic tradition of allemansrätt. Scandinavian Economic History Review, (62) 3/2014, 266–289. https://doi.org/10.1080/03585522.2013.876928.

Nimistö ja osoitteet. Turun kaupunki. [webbsida] https://www.turku.fi/tietoa-turusta/nimisto-ja-osoitteet 

Perälä, Tauno. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Åbo 1951.

Vainio-Korhonen, Kirsi: Lapset ja arki Suomessa 1600-luvulta 1900-luvun alkuun. Ingår i verket Ryysyläisyydestä osattomuuteen: Köyhyys lasten ja nuorten kertomana 1800-luvulta nykypäivään. Red. Anna-Maria Isola, Johanna Kallio, Antti Malinen och Kirsi Vainio-Korhonen, 31–53. Gaudeamus, Helsingfors 2026.

Warokaa käärmeitä. Aura 22.7.1892, 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/726508?page=2. Nationalbibliotekets digitala material.

1800-talet

Temporär teater i Åbo 1833–1839

Lämna en kommentar

Åbo brand 1827 var en stor tragedi, vars förödelser också påverkade kulturlivet. Konsert- och teaterverksamheten i Åbo hade varit livlig, och speciellt i fråga om teatern hade Åbo varit den främsta staden i hela landet. På grund av branden miste Åbo emellertid sin ledarställning då stadens stolthet, teaterchef Bonuviers teaterhus från 1817 förtärdes av lågorna.

Det aboensiska kulturlivet tog sig emellertid överraskande snabbt upp ur den svacka som branden orsakat, med beaktande av att ¾ av staden förstördes och en stor del av invånarna blev hemlösa. Konsertverksamhetens viktigaste arena, Societetshuset, klarade sig undan branden liksom Kuppis badhus, där man också brukat framföra teaterpjäser. Enligt tidningskällorna anordnades de första publika konserterna hösten 1828 och de första teaterföreställningarna just i Kuppis sommaren 1829.

Trots att man kunde anordna föreställningar var arrangemangen provisoriska, och i stadens kulturkretsar närdes ett hopp om en ny teaterbyggnad. I Engels nya stadsplan fanns en plats reserverad för ett teaterhus, men där anlades senare Rettigska palatsets trädgård. Av någon anledning började man planera en teater på köpman Kingelins tomt vid salutorget.

Teaterhusets fasad mot torget. Bild: Riksarkivet.

På Kingelins tomt byggdes först ett teaterhus av trä i stället för ett stenhus. Tanken var från första början att det skulle tjäna som tillfällig scen för såväl inhemska som utländska turnerande sällskap tills den egentliga teatern skulle bli klar. Man har antagit att träteatern ritades av Åbos stadsarkitekt Pehr Johan Gylich, som också svarade för planeringen av det kommande stenhuset.

De första föreställningarna i träteatern gavs troligtvis fredagen den 21 februari 1834, då J. Lamberts sällskap uppförde Shakespeares Romeo och Juliette samt August von Kotzebues komedi Falkarne, eller Den olyckliga slägten. Efter Lamberts ensemble besöktes teatern med oregelbunden regelbundenhet av turnerande teatersällskap framförallt från Sverige och Tyskland, och de framförde såväl komedier och dramer som fransk opera.

Teaterhusets planritning. Bild: Riksarkivet.

Teaterhuset av trä hade, liksom många av tidens teatrar, en avlång parkettdel med ett orkesterdike framför. På parketten fanns sittplatser i rad, troligen stolar eller bänkar, på samma sätt som i den tidigare teatern i Åbo. Sittplatser fanns det också på andra våningen, i den rad av loger som löpte runt den avlånga parketten. Logerna var inalles 17. Det större rummet i ändan av andra våningen användes antagligen som foajé.

Tillfällighetsarrangemanget blev verkligt kort, för man inledde planeringen av ett teaterhus av sten redan år 1832. I ritningarna för träteatern har det kommande stenhuset också redan inplacerats på tomten. Det nya teaterhuset, det vill säga nuvarande Åbo Svenska Teater, blev klart år 1839, då också de första föreställningarna gavs. Träteatern fanns emellertid kvar ända till 1860-talet, då huset revs för att ge plats för ett tillbygge till den nuvarande teatern.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Planerna för teaterhuset, tomt 7:10:4, A13 Stadsplane-, tomtindelnings- och byggnadsinspektionsdokument, Magistratens i Åbo arkiv, Stadsarkivet Åbo.

Åbo Tidningar 3.8.1828, 19.8.1829

Åbo Underrättelser 19.2.1834, 5.3.1834, 24.5.1834, 7.6.1834, 30.7.1836

Viljo, Eeva Maija; Nyman, Lena & Zilliacus, Clas: Åbo Teaterhus 150 år. Åbo Akademi, 1989.

1800-talet

Tredje gången gillt – Åbo och spårvägen, del 2: Tidningarna kommenterar

Lämna en kommentar

Hästspårvägen i Åbo var i bruk en relativt kort tid, bara 1890–1892. Färderna under denna tid fann ofta sin väg till tidningarnas sidor. Spårvägen väckte många känslor och var inte problemfri. Man kan gott tänka sig att spårvägen var lika aktuell då som nu.

Den här skribenten hade enbart beska kommentarer om spårvägen. Aura 17.7.1892 nr 163.

Spårvägens första offer var troligen en sjöman, som enligt tidningen Aura blev överkörd av spårvagnen på Slottsgatan i slutet av år 1891. Den stackars mannens båda ben krossades under hjulen och han överlevde inte till följande morgon på lasarettet. Dessa var inte de enda skador som spårvägen orsakade. Aura publicerade 17.7.1892 en lång artikel med rubriken ”Är det meningen att spårvägen i Åbo ska göra folk till krymplingar?”; de skador som påtalas hade visserligen mer samband med avstigningen från vagnen. Skribenten hade bett konduktören stanna vagnen för att underlätta avstigningen för honom och hans sällskap. Men konduktören har svarat: ”Ingen av er är så gammal att han inte skulle kunna hoppa ner fast vagnen rör sig.” I artikeln påpekas att många skadat sig i motsvarade situationer och ”fått lida av det resten av sitt liv”.

I samma tidning fanns samma månad en annan lång artikel: ”Finsktalande diskrimineras på Åbo spårväg”. En utsocknes person hade inte lyckats med biljettköpet i spårvagnen eftersom konduktören inte kunde någon finska. De andra passagerarna hade emellertid hjälpt till att bräcka språkmuren, vilket skribenten anser att ”otvivelaktigt väckte avsky hos alla närvarande”. Han fortsätter: ”Om spårvägsstyrelsen med flit valt sådana personer, i hopp om att kunna driva spårvägstrafiken enbart med fanatiska svensksinnade, så gratulerar vi därtill. Men den har trots allt valt en dålig utväg i sin strävan att avhålla finsktalande hedervärda medborgare från att utnyttja nämnda fortskaffningsmedel.” 

Åboborna kände inte till spårvagnarna innan spårvägstrafiken inleddes. I de svenskspråkiga tidningarna hade det ingått några artiklar om dem, men den finskspråkiga pressen tog upp ämnet först då trafiken inletts i Åbo. Att spårvagnen sedan blev vardaglig kan man se bland annat i tidningarnas humorspalter, där historierna börjar röra sig i spårvägsmiljö. Vagnarna försvann ur gatubilden men spårvagnsvitsar fanns det i tidningarna så sent som sommaren 1893. Vitsarna innehåller många tidlösa element: studenternas påstådda lättja, företagens girighet samt situationskomik. Den som gillar haltande vitsar kan skrocka åt dem än i dag. I det följande några exempel på den här typens spårvägshistorier, så läsaren får själv avgöra hur roliga de är.

– Ofarligt. Bara ert arbete nu inte blir lidande av den här skadan, sa polisen till en student som ramlat av spårvagnen. 

– Vad menar ni? Jag är student.

*

I spårvagnen. En passagerare: En gammal herre föll av spårvagnen!

Konduktören: Det gör detsamma, han hade redan betalt sin biljett.

*

På en och samma fot. En ung dam som stiger av den överfulla spårvagnen: ”Så bra att jag kom bort från den där trängseln. Jag har stått på en och samma fot hela tiden”. 

Röst från vagnen: Ja, på min fot.

*

Mikko Lähdesmäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 3.11.1891 nr 254.

Aura 17.7.1892 nr 163.

Aura 2.7.1892 nr 152.

Turun lehti 15.6.1893 nr 69.

Turun lehti 27.6.1893 nr 73.

Sanomia Turusta 7.10.1892 nr 234.

1800-talet

Tredje gången gillt – Åbo och spårvägen, del 1: Hästspårväg i Åbo 1890–1892

Lämna en kommentar

Måndagen den 18 maj 2026 beslöt Åbo stadsfullmäktige att en spårväg ska byggas i staden. I motsats till vad fallet var i Tammerfors blir spårvägen inte den första i sitt slag här: elspårvagnen hade premiär i Åbo julen 1908 och före det hade Finlands första hästspårväg betjänat Åboborna åren 1890–1892. Spårvagnarna bibehölls i Åbo ända till år 1972, då man ville skapa mera utrymme för privatbilismen, som ökat mycket snabbt. Åbo kan alltså ses som en föregångare i spårvägsbranschen, i fråga om såväl införandet som avslutandet och återinförandet av spårvägstrafiken. På spåren har det hänt ett och annat, och spårvägen har varit en synlig del av stadsbilden, så det är intressant att ta en titt på kollektivtrafikens och Åbobornas gemensamma resa genom tiderna. 

Greve August Armfelt hade en högtflygande idé: Åbo borde få en hästspårväg. Den unge grevens iver smittade av sig på Åbo stadsfullmäktige och man började bygga spårvägslinjer redan samma år, dvs. 1889. Medan Åbo i dag anklagas för att ha velat med beslutet om spårvägen var andan en annan för 137 år sedan: beslutsfattandet gled ”rekordsnabbt” igenom byråkratin. Åbo Tidning berättade 29.4.1890, att de fem första spårvagnarna var på väg från Stockholm till Åbo. Enligt uppgift hade de sittplatser för 17 personer, varutöver fem kunde färdas stående i vagnens bakre del. 

Hästspårvagn i Åbo på Slottsgatan. Åbo stadsmuseum.

Sedan tog det bara en knapp vecka innan spårvagnarna körde i gång, vilket skedde söndagen den 4 maj 1890.  Åbo Underrättelser berättar: ”Alla woro naturligtwis nyfikna att profwa det nya fortskaffningsmedlet och wagnarne gingo derför från morgon till qwäll med fulla antalet passagerare”. Den enda linjen gick från Köpmansgatan till Varvstorget. Åbo Tidning skriver att de vackra vagnarna den första dagen lockade 2 100 personer att för 25 penni företa den långsam åkturen medan många människor ute på gatan betraktade vagnarna och trafiken. Priset sänktes redan följande vecka till 15 penni, och före månadsskiftet tog man i bruk rabatt- och årsbiljetter. 

Spårvägen blev emellertid inte lönsam och man avslutade trafiken i oktober 1890. Biljetterna hade visserligen gett inkomster, men utgifterna hade varit större. Aktiebolaget anhöll om ekonomiskt stöd av staden i december 1892 men fick avslag. De två sista åren hade vagnarna mestadels varit tomma enligt tidningen Aura. Uppgiften är emellertid något tvivelaktig då biljettförsäljningen tydligen hade inbringat den summa som budgeterats. I stora världen var stämningen kring spårvägarna redan elektrifierad: Aura berättade 23.4.1893 att en gasdriven spårvagn uppfunnits i Tyskland, och skribenten antog att detta var lösningen också för den olönsamma spårvägstrafiken i Åbo. Men Åboborna fick lov att vänta på den nya spårvägen ända till nästa århundrade.

Mikko Lähdesmäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 16.12.1892 nr 293.

Aura 23.4.1893 nr 93.

Sirkiä, Hanna: Hyvästi ny sitt – Raitsikat: Turun raitiovaunuliikenteen lakkautus 1961–1972. Pro graduarbete, Åbo universitet, 2003.

Åbo Tidning 12.5.1890 nr 127.

Åbo Tidning 29.4.1890 nr 114.

Åbo Tidning 5.5.1890 nr 120.

Åbo Underrättelser 5.5.1890 nr 120 .

1800-talet

Bagarhustrun som betedde sig opassande

Lämna en kommentar

Näringsfrihetslagen från år 1879 erbjöd för första gången kvinnorna rätt att utöva ett eget, självständigt näringsfång. Helt fritt fram var det ändå inte, för de gifta kvinnorna var omyndiga under sina förmyndare ända fram till 1930-talet – de behövde med andra ord sin makes godkännande av det arbete de tänkte ägna sig åt.  Och det var inte alltid så lätt att få, vilket Amanda Calenius (1846–1890) fall visar.

Amanda, gift med bagarmästare August Calenius, startade sin affärsverksamhet redan år 1879, då hon meddelade att hon i eget namn sålde memma, piroger, pastejer och tårtor samt färska ägg. Amanda stod också till tjänst med kalasservice och arrangerade bröllop och andra fester mot betalning. På en auktion ropade hon för 500 mark dessutom in ett års restaurangrättigheter för terrassen på Allmänna Promenadeni Runsala folkpark. Två år senare betalade hon 1 000 mark för rättigheterna, men magistraten ansåg att hon inte längre var duglig till att driva restaurangen. Orsaken var upprepade konflikter med myndigheterna, ordningsstörningar på festerna,  smädande av polis samt opassande beteende. 

Gruppfoto från Allmänna Promenadens terrass i Runsala folkpark år 1894. Fotograf: Axel Tammelander. Vapriikkis bildarkiv.

Amanda gav sig emellertid inte. Hon skaffade sig vinförsäljningsrättigheter, hyrde en lokal i Storheikkilä för bröllop och fester, hyrde en försäljningsplats på Alexanderstorget och började sköta en badinrättning. I början av år 1885 blev Amandas verksamhet så omfattande att hennes man inte längre godkände den. Han meddelade i lokaltidningen, att han varnar alla för att bedriva köpenskap med hustrun eller sälja varor till henne på kredit.

Bagaren August Calenius meddelande i lokaltidningen, där han varnar för affärer med hustrun. Turun Lehti 23.3.1886 nr 23.

Orsaken till varningen klarnade snabbt. Först meddelade Amanda att hon slutar med sin affärsverksamhet. Därpå meddelade maken att paret försatts i konkurs och att hustrun avlägsnat sig från staden. Amanda hade nämligen blivit åtalad för ärekränkning av polis och för svärjande. Eftersom hon inte hade pengar hade hon dömts till 24 dagars fängelse. Dessutom framgick det att Amanda på auktion köpt en stor mängd möbler för festbruk på kredit och sedan lämnat räkningen obetald. 

Inför rätta ställdes Amanda emellertid först i juli, och då åtalades hon i Helsingfors för olaglig restaurangverksamhet, olaglig ölutskänkning och brott mot helgdagsfriden. Det fick inte Amanda att förändra sitt beteende, utan som många andra kvinnor som bedrev småskalig handel måste hon gång på gång ty sig till olaglig ölförsäljning för att trygga sin utkomst. Sista gången hon straffades för detta var i Hangö i slutet av 1890-talet.

Jarkko Keskinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hans Kejserliga Majestäts nådiga förordning 31.3.1879.

Aura 1.10.1885 nr 115 (vinförsäljningsrättigheten); 23.3.1886 nr 35 (uppgivandet av köpmannarättigheten); 13.5.1886 nr 56 (opassande beteende och fängelsestraff). 

Sanomia Turusta 19.9.1885 nr 217 (festarrangerandet); 17.12.1885 nr 293 (festlokalen); 29.1.1886 nr 23 (badinrättningen); 30.4.1886 nr 98 (konkursen); 19.5.1886 nr 114 (obetalda möbler).

Turun Lehti 21.3.1883 nr 22 (restaurangrättigheterna);23.3.1886 nr 23 (varningen).

Åbo Posten 16.4.1878 nr 89 och 23.3.1879 nr 1879 (livsmedelsförsäljningen).

Åbo Tidning 24.4.1885 nr 109 (restaurangrättigheterna); 14.10.1885 nr 279 (bröllops- och festarrangerandet); 18.12.1885 nr 344 (konflikterna med polisen); 20.1.1886 nr 18 (torghandeln); 3.1.1886 nr 2 (badinrättningen); 19.7.1886 nr 192 (åtalen i Helsingfors); 11.10.1890 nr 276 (åtalen i Hangö).

1800-talet

Presidentbesök i Åbo år 1878

Lämna en kommentar

Åbo har alltsedan 1700-talet haft en fördelaktig ställning på rutten mellan Stockholm och S:t Petersburg. Staden var en rast- och genomfartsplats mellan två metropoler, vilket medförde att Åbo besöktes av en hel mängd prominenta utländska gäster. En av dem var Förenta Staternas 18:e president Ulysses S. Grant (1822–1885), känd även som krigshjälte, som besökte Åbo i juli 1878. Efter sina presidentperioder hade Grant tillsammans med sin hustru Julia Dent gett sig av på en grand tour i Europa år 1877, och ett av huvudmålen för deras resa var S:t Petersburg.

Henry Ulkes målning av president Grant från år 1875. Bild: Wikimedia Commons.

Grants resa till Nordeuropa och Finland fick mycket uppmärksamhet i Storfurstendömet Finlands tidningspress även om det naturligtvis inte var fråga om något statsbesök. Tidningarna skrev redan i juni 1878 om hur Grant blivit mottagen i Paris och hur den fortsatta resan därifrån till Tyskland hade gått och berättade när paret äntligen skulle komma till Stockholm före besöket i Finland. Nyheterna spreds snabbt till tidningarna medels telegram. 

I tidningarna redogjorde man också för Grants livsskeden och bedrifter och byggde för finländarna sålunda upp en bild av en storman. Även Åbo Underrättelser beskrev Grant i sitt nummer 29.7.1876 som ”en af wår tids största celebriteter”. Det medieintresse som Grants besök orsakade var en del av den borgerliga kändiskultur som uppstått redan på 1700-talet. Det var uttryckligen pressen som skapade intresset för författare, politiker och andra personer i offentligheten, till exempel Rousseau, Madame de Staël, Goethe, Napoleon eller Liszt.

Till Åbo kom Grant och hans hustru den 28 juli 1878 med ångaren Finland. De möttes av en grupp prominenta Åbobor. På plats fanns borgmästare Herman Höckert och en av Åbos rikaste köpmän, Ernst Dahlström, som också var sällskapets tolk. Hundratals stadsbor hade tagit sig till hamnen och hälsade de högt uppsatta gästerna med hurrarop. På Samppalinnabacken vajade det amerikanska stjärnbaneret som en speciell hedersbevisning.

Grants fick under dagen bekanta sig med sevärdheterna i Åbo. Paret åkte hästskjuts till Vårdbergsbacken, där Engels observatorium besågs, och därifrån till Kuppisbadet. Därefter stod Domkyrkan i tur. Efter middagen var det dags för en ångbåtstur till Runsala och kaffe på Allmänna Promenaden, senare känd som Folkparken. Efter kaffet promenerade presidentparet på strandpromenaden och samtalade med Åbobor som kunde engelska.

Åboborna anordnade dessutom en supé för Grants på nya Hotell Phoenix vid Salutorget. Tillsvidare kan vi bara föreställa oss vad presidentparet bjöds på. En flera rätters meny, kanske ett glas champagne och gott franskt rödvin, möjligen kaffe och konjak samt en cigarr, så som det var brukligt vid många fina fester på den tiden. 

Hotellet, kanske också maten, föll presidenten i smaken, för enligt tidningarna hade han jämfört hotellet med Vita huset i Washington. Hur det än var med den saken, så var Åboborna säkert glada över hans artiga omdöme. Phoenis hade ju blivit färdigt samma år och representerade den nya kontinentala hotellkulturen i staden.

Grant övernattade emellertid inte på Phoenix utan avreste med sitt sällskap redan samma kväll till Helsingfors. Resan företogs med ångaren Finland, som var framme i Helsingfors följande morgon. I huvudstaden mottogs presidenten, som i tidningarna beskrivits som ”förträfflig”, åter med hurrarop. Från Helsingfors avreste presidentparet med båt till S:t Petersburg samma kväll.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

En längre version av texten ingick i föreningen Turun historiallinen yhdistys publikation Historia nyt år 2025.

Källor

Åbo Posten, Åbo Underrättelser, Suomen Wirallinen Lehti, Sanomia Turusta, Tampereen Sanomat, Hufvudstadsbladet, Vaasan Sanomat, Wiborgs Tidning, Helsingfors Dagblad, under sommaren 1878

Lagerstedt, Ilpo: ”Malja vapaudelle!”. Yliopisto 7/1997, s. 21–23.

Leimu, Pekka: Phoenixin kohtaloita. Yliopisto 8/1997.

1800-talet

När telegrafen förenade Åbo med världen

Lämna en kommentar

”Hwad sägs om en snabblöpare, som icke behöver 2 sekunder, för att springa kring jorden?” frågade Zacharias Topelius år 1850, då han som redaktör vid Helsingfors Tidningar förundrade sig över den elektriska telegrafen, en ny uppfinning som spritt sig i Europa. Liksom alla samtida häpnade även Topelius över den elektriska kommunikationens snabbhet. Han räknade ut att ”den elektriska gnistan” bara behövde en tvåhundradedels sekund för att tillryggalägga den drygt 200 svenska mil långa sträckan från Helsingfors till Åbo och sedan via Uleåborg, Kuopio, Viborg och S:t Petersburg åter till Helsingfors.

Tidig telegraf från decennieskiftet 1830–1840. En telegraflinje till Åbo byggdes år 1856 och revolutionerade informationsflödet helt. För första gången kopplades Åbo till den omgivande världen via en förbindelse som var snabb även om den inte ännu låg helt i realtid. Källa: Wikimedia Commons.

Trots att man på 1800-talet tog i bruk flera tekniska nyheter som förbättrade kommunikationerna var den elektriska telegrafens inverkan den mest revolutionerande: det var telegrafin som på ett avgörande sätt skiljde åt transport och kommunikation. Telegrafen möjliggjorde underhandlingar över långa avstånd utan flera dagars eller veckors fördröjningar. Dagens datateknik, som fungerar i realtid, anses vara en unik teknisk nyhet, men tack vare telegrafin närmade sig den internationella kommunikationen realtid redan för nästan 200 år sedan.

De finska tidningarna berättade om telegrafnätets utbredning i Västeuropa redan från och med 1840-talet, så fördelarna med den nya tekniken var kända också här. Finland följde det övriga Europas exempel och år 1855 byggdes landets första telegraflinje till Helsingfors via Moskva och S:t Petersburg. Året därpå utsträcktes linjen till Åbo, där den löpte från Tavastgatan över Aura å till köpman Nomells hus vid Köpmansgatan. 

Åboborna tog emot telegrafen med iver men också med skräckblandad spänning. Åbo Underrättelser målade upp en bild av hur en tunn tråd förenade oss med det civiliserade Europa. Många såg dock telegrafin nästan som något magiskt. Enligt tidningen var det en vanlig föreställning att även den minsta fingerkontakt med telegrafapparaten fick ens allra hemligaste tankar att flyga runt hela världen.

Köpmännen i Åbo började omedelbart utnyttja det nya kommunikationsmedlet även om de tekniska problemen var många i början. En knapp månad efter att telegrafstationen öppnats sände handelshusägaren Carl Magnus Dahlström tre ”eldepescher” till utlandet. Den första gick fram, men innehållet i de två övriga hade man inte förstått på telegrafstationerna. De på svenska skrivna meddelandena förändrades så mycket vid översättningen till ryska att de inte längre var förståeliga i S:t Petersburg. Till exempel namnet ”Johan Granfeldt” hade blivit ”Ragano Granfeldt”. Telegrafins pålitlighet förbättrades från och med år 1860, då den nya förbindelsen till Sverige vid Haparanda blev färdig.

Mika Kallioinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingfors Tidningar 8.5.1850.

Åbo Underrättelser 27.5.1856.

Kallioinen, Mika, Verkostoitu tieto. Informaatio ja ulkomaiset markkinat Dahlströmin kauppahuoneen liiketoiminnassa 1800-luvulla. 2003.

Risberg, Einar, Suomen lennätinlaitoksen historia 1855-1955. 1959.

Wenzlhuemer, Roland, Connecting the Nineteenth-Century World: The Telegraph and Globalization. 2013.

1800-talet, 1900-talet

Firade Åbo 700-årsjubileum två gånger?

Lämna en kommentar
Skärmdump från Turun Sanomat 2.12.1928 (Nationalbibliotekets digitala material)

Åbo firade 700-årsjubileum år 1929 under spektakulära former. I staden anordnades en stor mängd olika evenemang och nöjen som stadsborna fick delta i. I samband med jubileet hölls också en stor Åbomässa, som stannat i historien som en av de begivenheter där modernismen ryckte fram. Men kan det vara så, att Åbo redan en gång tidigare hade firat sin 700-åriga historia? Den uppfattningen får man av en rubrik i Turun Sanomat 2.12.1928: ”När Åbo firade 700-årsjubileum”.

Det officiella syftet med den i tidningen avsedda jubelfesten år 1857 var att högtidlighålla kristendomens förmodade införande i den finska delen av det svenska riket i och med det första korståget år 1157. I ljuset av det som vi vet i dag är festens datum problematiskt (liksom motivet), men för de samtida invånarna representerade festen inte bara lutherdomens jubileum utan också ett framlyft av de nationella rötterna. Festen var riksomfattande, och till exempel Helsingfors universitet firade jubileet redan i maj med att promovera doktorer och magistrar vid två separata promotioner.

I Åbo firades jubileet på traditionellt sätt genom att förena gudstjänster med den påföljande stora gemensamma programfesten. Festdagen startade tidigt med kanonsalut och i Domkyrkan hölls gudstjänster redan från morgonen. I Kuppis åter firade man med hornmusik och körsång i en dekorativ miljö som idealiserade korstågen. Festens värdiga karaktär betonades för invånarna bland annat genom att man beställde en specialkomponerad festkantat och lät prägla en minnesmedalj.

Medalj till åminnelse av 700-årsjubileet år 1857 för att högtidlighålla kristendomens införande. Designer Alexander Ljalin, gravör Michail Kutjkin, beställare Kejserliga Senaten för Finland. Bild: Helsingfors stadsmuseum.

Men varför kombinerade Turun Sanomat festen till åminnelse av kristendomens införande med Åbo stads 700-årsfirande? Det förefaller som om tidningen Turun Sanomat och redaktör Julius F–g velat knyta samman kristendomens införande och uppkomsten av Åbo stad. Tidningen påstår inte direkt att Åbo skulle ha grundats redan 1157, men artikeln inger läsarna en föreställning om att staden skulle ha funnits redan då. Därför skulle man fira såväl kristendomens införande som Åbo stads historia.

Turun Sanomat baserade sin artikel framförallt på den sammanställning av jubelfestens evenemang som ingick i tidningen Sanomia Turusta 23.6.1857. Redaktören berättar hur man firade jubileet i Åbo, ”den plats där Kristi lära veterligen först predikades”.  Samma infallsvinkel hade Åbo Tidningar 23.6.1857.

Inget annat material stöder emellertid tanken på att man i Åbo skulle ha firat stadens 700-årsjubileum sommaren 1857. Tvärtom koncentrerades ceremonierna kring kristendomen och de predikningar som troddes vara de första, inte kring Åbo stads tillkomst. Därför var också Åbo domkyrka den viktigaste festplatsen och gudstjänsterna de främsta evenemangen, även om man också firade årsdagen i Kuppis vid den gamla S:t Henrikskällan.

Kopplingen mellan kristendomens ankomst och Åbo stads tillkomst fanns alltså bara i några redaktörers tankar, och Åbo stads 700-årsjubileum firades inte förrän år 1929. Också då var årtalet en felbedömning men blev trots det en livskraftig milstolpe.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Sanomia Turusta 2.6.1857, 23.6.1857, 15.9.1857, 27.10.1857.

Suometar 5.6.1857.

Turun Sanomat 2.12.1928.

Åbo Tidningar 23.6.1857.

1700-talet, 1800-talet

Italiensk fäktningsmästare i Åbo

Lämna en kommentar

Gioacchino Otta, född 1775 i en läkarfamilj i Turin i norra Italien, påverkade kraftgt den finska gymnastik- och idrottsundervisningens tidigaste skeden. Ynglingen Otta gick med i Napoleons armé, där han vann löjtnants grad. I samband med Pommerska kriget 1807 blev han emellertid tillfångatagen av de svenska trupperna. Efter återvunnen frihet stannade Otta kvar i Östersjöländerna, där han blev en långvarig påverkare.

I Sverige förtjänade han sitt uppehälle genom att ge lektioner i fäktning. Detta låg rätt i tiden, eftersom man på olika håll i Europa började fästa alltmer uppmärksamhet vid fysisk fostran. Sverige gick i spetsen för denna utveckling, och särskilt inflytelserik blev Per Henrik Ling, som år 1805 utnämndes till lärare i fäktning vid Lunds universitet.

Otta, vars förnamn under årens gång antagit den nordiska formen Joachim, fick motsvarande tjänst vid Åbo Akademi år 1812. Hans företrädare som fäktnings- och danslärare var Sverigefödde Johan Baptista Meyer, men tjänsten var obesatt i tre år innan Otta kom till Åbo.

Ottas livsverk väckte journalisternas intresse på 1930-talet, speciellt i samband med rivningen av Helsingfors universitets gymnastikinstitution. Kansan Kuvalehti 12.5.1934.

I Åbo inträdde också Hedvig Finnberg från Sagu i Ottas liv. Hon hade blivit änka år 1812. Hon började då driva ett värdshus vid Tavasttull och utvidgade snart sin affärsverksamhet till en lokal som hon skaffat i Klosterkvarteret. På det senare stället kunde man med myndigheternas tillstånd spela biljard, vilket alldeles uppenbart fascinerade Otta. När Otta gift sig med Finnberg våren 1816 började också han delta i affärsverksamheten. Ett exempel på detta är en av honom undertecknad annons i Åbo Allmänna Tidning i juni följande år, där ett använt biljardbord samt köer och bollar utbjuds till salu.

Stadsbranden 1827 var för Gioacchino Otta liksom för otaliga andra Åbobor en livsomvälvande händelse. Otta förlorade det hus som han ägde, och sedan följde han med Åbo Akademi till Helsingfors för att där fortsätta sitt arbete. Ända till sin död i januari 1848 verkade Otta sedan i Helsingfors, där bland annat Zacharias Topelius var en av hans elever.

Otta var mycket initiativkraftig och bidrog bland annat till att den till Helsingfors flyttade akademin och dess elever år 1834 fick bruka en byggnad enkom för gymnastik- och fäktningslektioner. När huset jämnt hundra år senare revs blev Ottas arbete som en av banbrytarna för den finska gymnastik- och idrottsundervisningen uppmärksammat i olika sammanhang. Särskilt lyftes Otta fram av professor Ivar Wilskman, som kring 1930-talsskiftet berättade om den italienske fäktningsmästarens livsöden inte bara i sina böcker och tidningsartiklar utan också bland annat i sitt öppningstal på en utställning kring fysisk fostran och idrotts- och motionsredskap sommaren 1930.

Joonas Kananen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo Allmänna Tidning, 3.6.1817, nr 64, s. 4

Dahlström, Svante. Promenader 2. Åbo: Åbo tidnings- och tryckeri aktiebolags förlag. 1960.

Uusi Suomi 13.6.1930, nr 156, s. 1

Wilskman, Ivar. Muistelmiani voimistelu- ja voimailuelämämme alkuajoilta. Helsingfors: Otava. 1929.