Kategoriarkiv: 1800-talet

1800-talet

En mångsidig företagare – Selma Nordlin

Lämna en kommentar

Näringsfriheten öppnade dörrarna för en stadsekonomi av nytt slag i slutet av 1800-talet. När de gamla strukturerna rasade blev det också lättare för kvinnorna att hitta marknadsnischer för en egen, självständig företagsverksamhet. En av de mest synliga kvinnliga företagarna i Åbo var år 1845 födda Selma Paulina Nordlin (f. Pettersson).

Selma gifte sig som 17-åring år 1868 med kapten Gustav Reinhold Nordlin, som avlagt sin examen vid navigationsskolan i Åbo. Redan året därpå grundade paret en affär, som verkade i samband med deras hem i staden och sålde kolonialvaror, frukt och delikatesser. Skötseln av affären var i stor utsträckning Selmas ansvar emedan Gustav alltmer var till sjöss, och syftet med affären var också att den skulle trygga familjens försörjning då han var på sjön.

Selma var en handlande som förstod reklamens betydelse för affärernas framgång. Det är därför möjligt att följa familjens affärsverksamhet tack vare de meddelanden och annonser som publicerades nästan dagligen. I affärens utbud ingick från första början delikatesser från olika håll i Europa, till exempel äpplen från Krim, portvin från Portugal, apelsiner från Valencia, rödvin från Bordeaux och kalkoner till julbordet från S:t Petersburg. Affären sålde också det mycket populära munvattnet Amykos, som åtminstone enligt tidningsannonsen hjälpte mot nästan vad som helst.

Annons för munvattnet Amykos, som framtagits av den svenske apotekaren Henrik Gahn. Åbo Posten 27.11.1878, nr 277.

I början av år 1883 utvidgade Selma sitt företag och startade ett modemagasin tillsammans med sin vän Serafia Jacobsson. Serafia dog emellertid redan samma år och affären övergick helt i Selmas ägo. Verksamheten i modebranschen blev framgångsrik. Affären erbjöd kunderna det senaste modet: tyger, kläder och hattar, som Selma skaffade runtom i Europa då hon regelbundet besökte bland annat Lybeck och Berlin. Framgången sporrade Selma till att öppna ytterligare en affär.

Selma Nordlins annons om en kommande resa till Berlin för inköp av säsongvaror. Åbo Tidning 21.4 och 18.8.1886.

Selma blev änka och ensam med åtta barn vid 42 års ålder år 1887. Det bromsade emellertid inte upp hennes affärsverksamhet, snarare tvärtom. Hon startade ett sockerbageri, öppnade en andra affär för delikatesser, grundade stadens första wienercafé samt köpte en ramponerad ångslup och lät reparera den för persontrafik i Åbo skärgård. Hon annonserade flitigt i tidningarna efter ny arbetskraft både till sina affärer och till sitt hem för att hjälpa till med barnomsorgen. Samtidigt nådde företagsverksamheten sin kulmen.

Finland drabbades i början av 1890-talet av en depression som till sist drev Selma i konkurs år 1892. Hemstaden Åbo byttes mot Mariehamn, där Selma gjorde en nystart. Hon bedrev kolonialvaruhandel och tillverkade karameller under de följande 20 åren, innan hon flyttade tillbaka till Åbo, där hon avled vid 83 års ålder år 1928.

Jarkko Keskinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 18.5.1888 nr 114 (Wiener café)

Sanomia Turusta 28.3.1883 nr 64 (modemagasinet); 22.11.1887 nr 271 (sockerbageriet); 3.5.1888 nr 78 (båtköpet), 6.2.1888 nr 30 (arbetstagare), 24.4.1888 nr 94 (hemhjälp)

Åbo Posten 27.11.1878 nr 277 (munvattnet Akomys)

Åbo Tidning 16.5.1883 nr 129 (vin); 12.2.1884 nr 41 (äpplen); 13.2.1884 nr 42 (portvin och apelsiner); 12.12.1884 nr 338 (kalkon); 21.4.1886 nr 108 och 18.8.1886 nr 222 (Berlin); 18.10.1887 nr 283 (makens död); 6.9.1892 nr 241 (konkurs)

Axelsson, Kristina: Selma Nordlin – siirtomaatuotteita turkulaisille. Naisten ääni. https://www.naistenaani.fi/selma-nordlin-siirtomaatuotteita-turkulaisille/

Ekman, Arne: Norlin – Nordlin, Genos. Suomen sukututkimusseuran Aikakauskirja 3/1953.

1800-talet

Åderlåtning och blodiglar i Åbo på 1800-talet

Lämna en kommentar

Blodiglar har sedan antikens tid använts för att behandla sjukdomar och andra kroppsliga besvär. Från antiken fram till 1800-talet påverkades hälsobegreppen av den så kallade humoralläran, enligt vilken kroppens fyra grundvätskor – blod, gul galla, svart galla och slem – skulle vara i balans sinsemellan. Om en läkare eller botare ansåg att blodets andel var för stor i relation till de andra vätskorna måste man tappa blod ur kroppen antingen genom åderlåtning eller koppning eller till exempel genom att låta blodsugande iglar fästa sig vid patientens hud. Blodigeln suger vid en och samma måltid i sig 5–10 milliliter blod ur sin värd. Man behandlade till och med fetma med blodiglar.

Blodigel. Bild: Art.com.

Bruket av blodiglar i vården fick dittills osedda proportioner i Europa på 1700- och 1800-talet. I Frankrike kunde ett enskilt sjukhus förbruka tiotusentals iglar per år.  Också i Finland blev iglarna på 1800-talet ett trendigt botemedel, och man försökte på alla sätt skaffa fram sådana antingen från hemlandet eller utlandet. Elias Lönnrot skrev om bruket av blodiglar bland annat i sin bok Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri, som publicerades 1839. Om någon hade ont i ögat skulle man enligt Lönnrot placera flera iglar runt ögat, och öronåkommor åter skulle behandlas med iglar bakom örat. Blodiglar användes mycket allmänt ända till slutet av 1800-talet, då den moderna medicinska vetenskapen började ta avstånd från tanken att avlägsna ”ont blod” eller ”sjukt blod” genom att slå åder.

När igelmetoden ökade i popularitet blev tillgången på blodiglar ett bekymmer. Varje apotek i Åbo på 1800-talet försökte lösa problemet på sitt sätt. Det fanns tre alternativ: att skaffa blodiglar från olika ställen i hemlandet, att importera iglar från utlandet och att planmässigt föda upp iglar i dammar.

Den inhemska produktionen av blodiglar i början av 1800-talet uppskattades till cirka 10 000 per år. Eftersom man i Åbo behövde omkring 15 000 iglar per år stod det klart, att det inte räckte med att samla iglar i naturliga vattensamlingar. Man visste att iglarna trivdes i grunda gölar med stillastående vatten och frodig växtlighet men inga fiskar.  Vattnet måste vara varmt och strandfloran fick gärna vara ymnig. Enligt biologen Kaarlo Levander var insamlingsmetoden enkel:  han hade hört att gamla käringar samlade iglar genom att stiga barfota i vattnet och låta iglarna suga sig fast. En kvinna i Teisko som kallades Mato-Pirjo sades ha skaffat sig sin utkomst i 40 år genom att fånga iglar. I Keuru räknades insamling av blodiglar rentav som ett eget näringsfång på 1840-talet.  

Trots allt fick man i Åbo inhemska iglar, åtminstone från Åland och från Rimito, Pargas och Nagu i Åbo skärgård. Men man måste ändå ty sig till import från utlandet. Det finns belägg för att iglar importerades till Åbo åtminstone från Sverige och kanske också från Ryssland. Statsmakten förhöll sig dock avog till importen från utlandet.

Erik Julin (1796–1874). Bild: Wikimedia Commons.

Man måste alltså åtminstone försöka använda det tredje alternativet, uppfödning av iglar i dammar, en metod som var vanlig i Frankrike och Tyskland. Det är ingen överraskning att den kände aboensiske köpmannen och apoteksägaren Erik Julin (1796–1874), sedermera kommerseråd, gav sig i kast med ett sådant projekt. Julin är också känd för att ha grundat Åbo FBK och för sitt arbete för anläggandet av en stadspark på Vårdberget.

Uusi Aura berättade om Julins förtjänstfulla verksamhet den 29 augusti 1948: ”Han hade en tvål- och ljusfabrik, han tillverkade ättika, han hade en kakel-, porslins- och fajansfabrik och han sände varor till Ryssland. På kakelfabrikens område lät han gräva en damm där han odlade blodiglar då efterfrågan på sådana under en tid var vida större än tillgången. Men företaget lyckades inte: de utplanterade iglarna insjuknade och dog.” (Fri översättning.)

Julin startade det misslyckade igelprojektet tillsammans med bokhandlaren G. O. Wasenius (1789–1852) från Helsingfors. I sitt brev till senaten i oktober 1838 ansökte kompanjonerna om fem års ensamrätt till dammodling av blodiglar i Åbo och Björneborgs län (Julin) och i Nylands län (Wasenius). Som ovan konstaterades misslyckades herrarnas projekt i bägge områdena av någon anledning ”ganska totalt”.

Timo Vuorisalo och Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Artikeln baserar sig på en understreckare i Turun Sanomat 1.9.2024.

1800-talet

Stadsmiljön som förstördes i Åbo brand

Lämna en kommentar

Åbo brand 4–5.9.1827 var den största stadsbranden i de nordiska ländernas historia. Det kulturarv och det lösöre som gick förlorade var en oersättlig förlust och branden var också en arkitekturkatastrof. Tusentals byggnader förstördes och lågorna slukade också största delen av bland annat stadsarkitekt Christian Friedrich Schröders (1722–1789) produktion.

De områden i stadens utkanter som skonades i branden – av vilka endast en liten del av Klosterbacken finns kvar – låg uppe på kullarna och beboddes av fattigt folk. Därför ger de en förvrängd bild av hur stadskärnan, där det bodde mera välbärgade människor, såg ut före branden.

Endast få landskapsvyer och teckningar av Åbo före branden har bevarats och de avbildar nästan alla ungefär samma plats vid Aura ås strand. Texter som skildrar stadens omgivning och byggnaderna där finns det däremot gott om: tiotusentals sidor med brandstodsbrev, auktionsdokument, besiktningsinstrument och annat myndighetsmaterial. Det här materialet innehåller ett slags textuell kod med vars hjälp man kan återskapa en stor del av den stad som förstördes i branden i september 1827 i form av en digital 3D-modell.

Museet för historia och framtid i Åbo startade år 2018 ett projekt som syftade till att skapa digitala 3D-modeller av den stad som förstördes i den stora branden. I början av 2019 lanserades en pilotmodell med vars hjälp man virtuellt kunde uppleva miljön kring Stortorget och hela modellen blev klar i etapper före ingången av 2022. För historieforskningen svarade undertecknad, och själva datormodelleringen och användargränssnitten skapades till en början av aboensiska CTRL Reality och senare av Helsingforsföretaget Zoan.

Den digitala 3D-modellen Turku Åbo 1827 återupplivar den stadsmiljö som Åbo brand förstörde. På bilden ses Tavastgatan som leder österut. Den höga byggnaden är hovrättspresidentens ämbetshus. https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) 

Forskningsarbetet avslöjade en färgrik och tätt bebyggd stad och också en stor mängd arkitekturhistoriskt basforskningsmaterial som fortfarande väntar på att publiceras i vetenskapliga artiklar. Tillsvidare kan allmänheten ta del av modellen endast på Digimuseets virtuella utställning (https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) och på videor i Youtube (t.ex. https://www.youtube.com/watch?v=pgEsegtkvks&list=PLjv1L3MBgATBfZbMmdFNNdVBZP0WlmYze&index=5), men Åbo stadsmuseum kommer att skapa nya användargränssnitt och erfarenhetsplattformar på det Museum för historia och framtid som ska öppnas i sinom tid.

Redan i början av 1900-talet drömde man om en miniatyr som skulle visa Åbo före branden. Svante Dahlström skrev i sin bok Åbo brand 1827 (1929) att det skulle vara möjligt men arbetsdrygt att insamla täckande och noggranna uppgifter om hur Åbo såg ut före branden. Nu har den här grundforskningen äntligen utförts, men slutresultatet är inte en miniatyr utan en digital modell.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1800-talet

På utflykt till Hallis fors

Lämna en kommentar

Hallis fors var redan på 1800-talet ett omtyckt mål för Åbobornas utflykter. Forsens stränder hörde till S:t Karins och S:t Marie socknar ända fram till 1900-talet, men de styrdes alltsedan 1600-talet av magistraten i Åbo som hade fått dem som lönejord. Kring forsen hade olika anläggningar som drevs med vattenkraft koncentrerats. På den strand som låg i S:t Marie fanns också en kallbastu, där man kunde vederkvicka sig i strömmande vatten. Om söndagarna fylldes stränderna av Åbobor som firade sin lediga dag, vilket inte alltid tilltalade dem som hade en gård där.

*

En liten presentation av Åbo från juli 1842 ger resande rådet att bege sig ut från staden genom Tavasttull och göra en avstickare till den nyöppnade och trevliga duschinrättningen i Hallis för att förfriska sig. Hallis duschbad var tudelat: den ena sidan var för herrar, den andra för damer. Inrättningen låg i S:t Marie i kanalen nedanför kvarnen Isomylly. Besökarna hängde i rep i kanalens strömmande vatten. För att locka kunder till badinrättningen hade man tagit i bruk en slup som fyra gånger om dagen roddes från köpman Hummelins gård i staden till Hallis. Åbo Tidningar ondgjorde sig redan i augusti 1847 över att det inte fanns någon badinrättning som var lämplig för stadens arbetarbefolkning. Badet i Hallis var avsett för bättre folk och låg för långt borta för att arbetarna skulle kunna ta sig dit efter en lång arbetsdag. Under de följande decennierna tog man sig vanligen till Hallis till fots.

I slutet av seklet sköttes kallbastun av änkan Marja Eriksson, som skaffade bastukvastar för tvätt av besökarna. Gästerna skrevs in i en särskild bastubok. Juli var den viktigaste månaden för inrättningens ekonomi; till exempel år 1875 inflöt den avsevärda summan om 433 mark. I juli 1880 stod det i tidningen att vattnet i Hallisforsen var så lågt att en del av kvarnens stenpar stod stilla. Även badinrättningens tjänster måste minskas. Dusch fick man visserligen beställa, men bara för en gång och inte som vanligt för en vecka. Badinrättningen nämns för sista gången i kvarnbolagets kassaböcker år 1883. 

*

Hallis fors var ett utfärdsmål för såväl privatpersoner som föreningar. Till exempel i maj 1893 meddelade nykterhetsföreningen Raittiusyhdistys Toivo II, att föreningen skulle arrangera en promenadutflykt till Hallis annandag pingst. I Hallis skulle deltagarna få ta del av tal, recitation, sång, komik med mera. ”Må alla sångare och föreningsmedlemmar delta.” 

Sommardag vid Hallis fors år 1907. Viktor H. Auer. Åbo museicentral.

Forsen drog också till sig oroliga element, men ibland skällde man vid fel träd när det gällde opassande beteende. Ett brev från Åbo i augusti 1901 berättar om svettig sommarvärme som fick Åboborna att söka svalka i Hallis.

”Men föreställ er hur det känns, när man först fotvandrat hela den tröttsamma långa vägen för att komma fram till badvattnet och sedan får stryk eller åtminstone en utskällning mätt med Borgåmått. Det vet ett litet sällskap Åbobor som söndagen den 14:e sistlidne juli gav sig av till Hallis för att åtminstone en gång under året få vederkvicka kropp och själ i det välsignade badvattnet där. Knappt hade de hunnit fram till en där belägen strandäng, där solen bränt bort inte bara gräset utan också gräsrötterna och där den gula marken påminde om någon sorts bränd sved, när de redan såg ängens ägare, en man som troligen var på sniskan, en jordbrukare från samma by, komma till stranden. Och då fick de sina fiskar varma.

─ P-keles busar! hälsade han. ─ Vad gör ni här, ni trampar ner gräset, h-tes lymlar. Det här är min mark, era skurkar; jag har köpt den för egna pengar, era bovar! Stick härifrån, p-keles lurkar, till er egen strand och simma där, och kom inte hit, era svin… Och på det sättet jojkade han vidare på sin upplyftande litania tills kreatursskötselns ordförråd var uttömt och den förbaskade adelskalendern genomgången, och tills någon sade att det var helt onödigt att vidare öppna sitt hjärta, i synnerhet som sällskapet ändå förstod vad han ville och medgav att det var han som var ägaren, varefter de avlägsnade sig. Det var ju helt sant, att det var han som var ägaren och hade rätt att be dem avvika. Om han hade betett sig som folk skulle jag inte säga någonting om saken.” (Fri översättning.)

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (Åbo), Topographica, Maaria 11 e, Halissten Rahasto-Kirja 1873─76, ?.8.1875, 187.

Aura 13.5.1893, 3.

Åbo Tidningar 21.8.1847, 1.

Åbo Underrättelser 16.7.1842, 2; 12.6.1844, 4; 3.7.1844, 4; 6.7.1869, 2; 14.7.1880, 2; 22.7.1883, 4.

Veli Pekka Toropainen 2015: Aurajoen Halistenkosken historiaa. Suomen Sukututkimusseuran Vuosikirja 48 (2015). Helsingfors. https://journal.fi/ssvk/article/view/53302 Läst 23.10.2025.

1800-talet

Geografiskt sällskapsspel från år 1890

Lämna en kommentar

År 1890 lanserade Nya Stentryckeriet i Åbo ett geografiskt sällskapspel som presenterade Finland. Brädspelets hela namn var Maantieteellinen seurapeli: Matka kautta Suomen eller Geografiskt Sällskapsspel – En resa Genom Finland.  Anvisningarna fanns på både svenska och finska; på svenska med latinska bokstäver, på finska med frakturskrift. Spelet var helt uppenbart skapat på svenska eftersom anvisningarnas versmått fungerar bättre i den svenska versionen. På spelplanen reste man genom det dåvarande storfurstendömet via etthundra på varandra följande cirklar med hjälp av en tärning eller två. Spelframgången var alltså beroende av turen. Spännande blev det genom penninginsatsen: varje spelare betalade vid spelets början fem marker till kassan.

Åbotrakten och en vy över stadens ålandskap i det geografiska sällskapsspelet. Bild: Geografiskt Sällskapsspel/Doria.fi

Resan börjar i Porkala, går västerut och slutar i S:t Petersburg. Vid var fjärde ort får spelaren en specialanvisning som i allmänhet betyder att hen kan fortsätta framåt, ska stanna kvar på stället eller måste betala mera pengar till kassan. Betala måste man till exempel när man i Ekenäs köpt en kagge vassbuk för en mark. I Oravais drabbas spelaren av bråd död: ”Vid Oravais förr stod ett blodigt slag, / Och der måste också du dö nu i dag!” 

Spelplanen är en relativt tydlig karta över vattendrag och vägar i Finland, och av de viktigaste sevärdheterna finns små bilder. På kartan finns olika tecken med förklaringar, bland annat ”Jernväg”, ”Jernväg, föreslagen”, ”Erkebiskopssäte” och ”Biskopssäte” samt ”Fästning” (på finska ”Västinki”). Också landskaps- och länsgränserna är utritade. Trafikförbindelserna är viktiga, och till exempel från Kervo kan man resa direkt till Borgå med tåg. Kustbanan från Åbo till Helsingfors finns ännu inte, och till följande cirkel, nr 13 Salo, kommer man bara längs landsvägen.

I cirkel 12 stoltserar Åbo med en bild, och anvisningen här lyder ”I Gamla Åbo stannar du ett kast! / Bese dess minnen under denna rast!”, på finska ”Kun yli yhden heiton nyt viiwyt Turussa / Woit käydä katsomassa sen muinaismuistoja!” Till Åbo kommer man direkt med båt från Mariehamn: ”Ifrån Mariehamn dig båten för / direkt till Åbo. Var vid godt humör.”

Spelets sista cirkel är nummer 100, S:t Petersburg. Anvisningen här lyder:  ”Från stora kejsarestaden – för dig en främmande värld –, / Med ångbåt genast du ställer till Helsingfors din färd. / När så till först du har målet hunnit, / Har spelet och kassan och äran du vunnit!”

Brädspelet lanserades i butikerna i december 1890, alltså strax före jul. Reklam för spelet fanns i huvudsak i hemstadens tidning Aura. Den första annonsen i Aura 13.12.1890 ses på bilden nedan, och texten lyder i översättning:  ”Nyhet! Nyhet! Till jul. Säljs i Nya stentryckeriet härstädes. Geografiskt sällskapsspel med bilder: EN RESA genom vårt land”. 

Den första annonsen för det geografiska sällskapsspelet i tidningen Aura 13.12.1890. Bild: Aura 13.12.1890/digi.kansalliskirjasto.fi

Spelet kunde fortfarande köpas i november 1891, och då var ”detta angenäma” sällskapsspel till salu i stadens alla bokhandlar, i leksaksaffärerna och på Nya Stentryckeriet. Därefter försvinner spelet så gott som helt.

Intresserade kan fritt ladda ner spelplanen och reglerna på Nationalbibliotekets publikationsarkiv Dorias sidor.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 13.12.1890

Aura 27.11.1891

Geografiskt sällskapspel. Doria.fi Doria.fi https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2018060725494 (använt 8.12.2025)

1800-talet

Kaplan i eldstorm

Lämna en kommentar

Ei ole enää oloo eikä taloo,
Waikka mun täytyy asuu Turussa,
Sill’ mieleeni muistuu wiel’ se kowa palo,
Jonka tähden sydämmen’ on surussa,
Kuin lapset ne itkit ja ihmiset huusit,
Hädässä apua odotit ja pyysit,
Ja kellot ne kläppäsit niin kowasti :,:

Ej finnes längre hem eller hus,
Fastän i Åbo jag nödgas bo,
Ty än jag minns den grymma brand,
Som fyller mitt hjärta med sorg,
Hur barnen grät och människor skrek,
Väntade, bönade om hjälp i sin nöd,
Och klockorna, de klämtade så högt :,:

(Svensk översättning: Tobias Pettersson)

Matthias Jernvalls namnteckning på hans brandskadeanmälan. Bild: Hannu Salmi / Åbo stadsarkiv.

Åbo finska församlings kaplan Matthias Jernvall (1784–1832) gjorde ett oförglömligt intryck med sitt skillingtryck som han diktade efter storbranden 1827. Domkyrkans och rådhusets klockringning, nödropen och offrens lidanden tycks fortfarande ha tyngt hans sinne då han skrev sin dikt. Den är skriven till en melodi av Carl Michael Bellman, som många av de samtida kände till. Dikten levde förvånansvärt länge i folkminnet, som ett budskap från gångna tider. En av de boende på Klosterbacken, Hjalmar Kanervo, kunde fortfarande första versen utantill på 1950-talet.

Jernvall föddes i Rautela by i Somero i mars 1784 och var känd under namnet Rautelius ända till år 1814. Rautelius/Jernvall avlade studentexamen 1809 och prästvigdes 1812. Efter att först ha varit biträdande kaplan i Aura blev han tf. kaplan i Åbo finska församling år 1818. Livet fann sina fåror och Jernvall fick en ordinarie tjänst. År 1821 gifte han sig med sergeantdottern Christina Maria von Hausen. När stadsbranden bröt ut bodde familjen i Östra kvarteret på tomt 112 vid Lilla Nylandsgatan. Denna gata började vid Tavastgatan, löpte upp för backen och förenade sig där med Nylandsgatan. Familjen hade då tre barn: Carl Johan som snart skulle fylla sex år, Mathilda Maria som var fyra år och Frans Matthias Evert som bara var två månader. På samma tomt bodde aktuarie Renfors änka Sophia och murargesällen Gustaf Friberg.

De historiska källorna berättar inte vad som hände med familjen natten mellan den 4:e och 5:e september, då den rasande eldstormen förstörde tre fjärdedelar av staden. Jernvall deltog säkerligen i släckningsarbetena, vilket alla stadens män var skyldiga att göra. När eldhavet böljat fram till Kyrkokvarteret och stormen inte såg ut att vilja avta föreföll det uppenbart, att inte heller Östra kvarteret skulle undgå förödelsen. Från tomt 112 var det naturligt att fly mot Nylandstull, och bakom tullen på Kuppisplanen uppstod ett flyktingläger. Kanske också Jernvalls familj hamnade där, räddade undan elden.

Matthias Jernvalls familj bodde i Östra kvarteret i Åbo. Bas för bilden är Johan Tillbergs karta från år 1818.Bild: Hannu Salmi / Riksarkivet.

Efter branden skrev Jernvall en ansökan till brandskadekommittén och bifogade en lista över all den egendom som blivit eldens rov. Byggnaderna hade brandförsäkrats år 1808, och då hade det på tomten funnits en huvudbyggnad med sex uppvärmningsbara rum, kök, bagarstuga och källare. På gården fanns ekonomibyggnader. Försäkringen täckte dock bara en del av förlusterna, skrev Jernvall i sin ansökan. Kaplanens hem hade varit fattigt och silvret på listan representeras av en enda sked. Skadeförteckningen är uppgjord efter föremålens material; de värdefullaste ägodelarna kom först. På listan över kopparföremål finns två kaffepannor och två kastruller. Förutom kaffe drack man te i familjen, för bland tennföremålen nämns en ”teburk, större modell”. Möblerna ger en bild av interiören. I familjen Jernvalls hem fanns en skänk, ett bokskåp med lås och ett skrivbord, ett ovalt tebord, ett matbord och många stolar, en spegel med förgylld ram och en väggklocka, brödspett och ett degtråg, vattensåar och tvättbaljor, en gungstol och två vaggor. Enligt brandskadeförteckningen miste familjen också största delen av sitt klädförråd; barnkläder fanns det så mycket av att det inte gick att värdera dem exakt. Utan tvekan slukade elden också innehållet i det låsförsedda bokskåpet: Bibeln, Postillan, lagboken och många andra böcker.

Under vintern efter branden fortsatte Matthias Jernvall sitt arbete som kaplan och predikade för det mesta i spinnhusets kyrka i Södra kvarteret. Under dessa månader gav han utlopp för sina känslor i ett skillingtryck som fick titeln Wärsyt, joita yksi turkulainen M. J. ittekseen hyräili muistaissansa sitä kowaa ja haikiaa yötä 4:n ja 5:n päiwän wälillä syyskuussa w. 1827, jona hän Turun kaupungin palon tähden, ynnä tuhanten ystäwäinsä kanssa, täytyi lapsinensa paeta ja jättää majansa ja tawaransa tulen saalihiksi. (Fritt översatt: Verser som Åbobon M. J. nynnade för sig själv vid minnet av den grymma och vemodiga natten mellan den 4:e och 5:e september 1827, då han på grund av Åbo brand tillsammans med sina barn, plus tusentals vänner, måste fly och lämna sitt hus och sina ägodelar att bli eldens rov.)

Jernvall bodde med sin familj i Åbo tills han år 1830 återvände till sin barndoms trakter för att bli kyrkoherde i Somero. Där avled han också, 48 år gammal, i augusti 1832.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Brandskadeanmälan nr 333, Brandskadekommittén 1827–1836, Åbo stadsarkiv.

Somero församlings förteckning över avlidna 1811–1858, Riksarkivet.

T:19 Mantalslängd (1827), Åbo och Björneborgs läns mantalslängder, Riksarkivet.

Åbo finska församlings konfirmationsböcker, Riksarkivet.

Kotivuori, Yrjö: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Matias Jernvall. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=12234>. Läst 7.2.2026.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor Minnen från branden 1827. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2025.

1800-talet

Tidningsrapporter om benfynd från 1800-talet i Åbo

Lämna en kommentar

Under hela 1800-talet påträffades i Åbo i samband med byggnads-, diknings- och gatuarbeten mänskliga kvarlevor från gångna århundraden. Lokaltidningarna i Åbo berättade ofta om de här fynden, som ibland också uppmärksammades på riksnivå. Madeleine Simon-Bellamy kopplade i sin pro gradu-avhandling i arkeologi många av de här rapporterade fynden till de gamla begravningsplatserna i Åbo. Inalles fann hon i de finskspråkiga tidningarna tio olika fall av benfynd i Åbo åren 1868–1890.

Särskilt i det område där det gamla dominikanklostret låg har man hittat kvarlevor upprepade gånger, och tidningsrapporter om dem finns från åren 1868, 1879 och 1882. Till exempel då man 29.8.1879 grävde ett dike på färgaren Malins gård vid Stora Tavastgatan fann man ett flertal ben, som den på samma ställe bosatte läkaren identifierade som mänskliga. Enligt tidningsrapporten var de så murkna att man kunde anta att de legat i jorden i årtionden. Tidningen berättade också, att de låg på högst 10 tums djup och att det i jorden bland benen fanns ”rostiga järnstycken, bitar av kläde, skärvor av porslinsleksaker, uniformsknappar, musselskal och ruttet inkråm av frukt.”  Knapparna var sådana som vid den aktuella tiden fortfarande användes i domarnas tjänsteuniform.  Inga spår av någon likkista hittades, och benen antogs på grund av deras skick vara äldre än avfallet. Benen samlades ihop för att förvaras i en av färgare Malins bodar.

Mindre uppmärksamhet ägnades ett skelett som i april 1888 påträffades i samband med grävningsarbeten på gård nummer 4 vid Eriksgatan. Huset gränsade till det gamla Helgeandshuset, som var kyrkans fattighus, samt området för fattighusets kapell och hospitalets begravningsplats. Vid två tillfällen, i maj och i september 1884, gjorde man benfynd vid Puolalagatan på det gamla Sankt Göran-hospitalets begravningsplats. Bägge fynden gjordes på samma plats. Vid Västra Strandgatan 47, på Åbo slotts begravningsplats, påträffade man också ben i mars 1883.

Utöver dessa finns det några spridda fynd. Vid Kaserngatan 32 påträffades i mars 1884 i samband med grävningsarbetena för en husgrund ett skelett av en vuxen man i en trälåda under grannhusets stenfot. Vid Slottsgatan 28 gjorde man grävarbeten för en vattenledning i oktober 1887 och fann då synnerligen medfarna delar av ett och samma skelett. Vid restaurang Saima på Eriksgatan, dvs. i hörnet av Eriksgatan och Kristinegatan, gjordes benfynd i maj 1890. De här fynden härrör troligen från enstaka gravsättningar och har inget samband med begravningsplatser. 

En tidig rapport i Åbo Tidningar om benfynd i Åbo. Bild: Åbo Tidningar 22.4.1853.

De svenskspråkiga tidningarna kompletterar bilden endast litet, men det finns en nyhetstext som tidigarelägger det första benfyndet. Enligt en kort notis i Åbo Tidningar hittades skelett vid grävningar på St. Eriksgatan i april 1853. Tidningen hänvisar till Daniel Juslenius Åbo förr och nu i sitt förmodande att Helgeandskyrkan låg på denna plats.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 19.10.1887.

Aura 29.4.1888.

Aura 20.5.1890.

Kalpa, Harri et al. Casagrandentalo: Pyhän Hengen kirkosta Pyhän Hengen kappeliin. 3:e utökade upplagan. Åbo: fastighetsbolaget Kiinteistö oy Casagrandentalo, 2011.

Päivän Uutiset 1.5.1888.

Sanomia Turusta 19.6.1868.

Sanomia Turusta 3.9.1879.

Sanomia Turusta 12.3.1884.

Sanomia Turusta 17.3.1884.

Sanomia Turusta 17.5.1884.

Simon-Bellamy, Madeleine. Turun kaupungin armeliaisuuslaitokset ja hautausmaat. Pro gradu-avhandling i ämnet arkeologi, Åbo universitet, Institutionen för historia, kultur och konst, 2017.

Turun Lehti 11.9.1884.

Uusi Suometar 18.9.1882.

Åbo Tidningar 22.4.1853.

1800-talet

En bokmals liv

Lämna en kommentar

I företalet till sin roman Rosens namn, som utspelas på medeltiden,citerar Umberto Eco Thomas a Kempis: “”I allt sökte jag vila, men ingenstans fann jag den utom i en vrå med en bok.” Alla bokvänner kan säkert godkänna det här uttalandet av den nederländske mystikern och skolastikern, men särskilt väl beskriver det den livsstil som Anders Johan Sjögren, studerande i Åbo på 1810-talet, följde.

Anders Johan Sjögren (1794–1855). Ingår i verket G. Heinricius, Anteckningar om Immanuel Ilmoni, 1912.

Anders Johan Sjögren kom från Itis socken, gick i skola i Lovisa och Borgå och började studera vid Kejserliga universitetet i Åbo hösten 1813. Med sig till den nya staden hade han sina boklådor och sitt passionerade läsintresse. Under skoltiden hade han levt ett mycket isolerat liv – så isolerat, att lektor Magnus Alopaeus vid Borgå gymnasium i sina avskedsord till honom med högaktning nämnde hans benägenhet för att sitta stilla och fundera i studerkammaren. Sjögren rörde sig inte bland societeten, var ingen teaterbesökare och tyckte inte om kortspel. Böckerna upptog hans tid, och så blev det också i början av studietiden i Åbo.

Sjögrens digra dagboksserie på ungefär 8 300 sidor har bevarats. Den omfattar hela hans liv och berättar noggrant om dagshändelserna och vardagssysslorna också under studietiden i Åbo. Den är sålunda en värdefull källa till kunskap om studentlivet i början av 1800-talet.  Sjögren hade för vana att också anteckna uppgifter om de böcker och tidningar han köpt, lånat och läst. Dessutom använde han sin dagbok för minnesanteckningar.  Där finns hundratals sidor med sammandrag av och direktcitat ur böcker och tidningar. Därför har Sjögrenforskaren Michael Branch kallat den ett kulturhistoriskt uppslagsverk, vars syfte var att utöka skribentens möjligheter att välja lämpliga universitetskurser och föreläsningar.

I Åbo pluggade Sjögren naturligtvis akademisk kurslitteratur, bland annat klassiska grekiska och romerska verk, men utöver dem bekantade han sig också med geografi, reseskildringar, historia, romaner och skådespel. År 1815 erkände han att han egentligen läste precis vad han hade lust till eftersom han inte ännu fattat beslut om sin levnadsbana. Denna mångsidighet var emellertid ett omen för framtiden, för efter åren i Åbo blev Sjögren i Ryssland en berömd etnograf och upptäcktsresande.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Jukka Sarjala, “Kiertävät kirjat. Painotuotteiden aineellis-sosiaalinen vaikuttavuus Anders Johan Sjögrenin elämässä ja opiskelussa 1810-luvulla”. Historiallinen Aikakauskirja 119:3 (2021) s. 275–287.

Anders Johan Sjögren, Allmänna Ephemerider. Dagböckerna 1806–1855. Utgivna av Michael Branch, Esko Häkli & Marja Leinonen. Helsingfors: Nationalbiblioteket, 2020. [https://www.doria.fi/handle/10024/177355]

1700-talet, 1800-talet

I tjänst hos magister Porthan

Lämna en kommentar

Författaren och konsthistorikern Emil Nervander reste sommaren 1871 omkring på Åland och i Egentliga Finland för att skaffa sig kännedom om de finska fornminnena. Nervanders expedition hade anlänt till Korpo gård, som då var i släkten Stigzelius ägo. Sällskapet stannade upp för att beundra gårdens vackra möbler och gamla sköldemärken. Samtidigt träffade de familjens ålderstigna trotjänarinna, som var synbart entusiastisk över de akademiska forskarnas besök. Åldringen började berätta om ”magister Porthan”, som hon en gång tjänat åt, och uttryckte sin glädje över att med egna ögon ha fått se denne mans ärofulla plats i nationens historia. Nervander kunde emellertid inte stanna kvar och lyssna till berättelserna eftersom han och hans sällskap hade bråttom med kartläggningen av fornminnena. Han nedskrev dock en förhoppning om att någon skulle ha tid att ”från hennes läppar uppteckna de snart förklingande efterljuden från hennes ungdomstid”.

Den berömde och lärde Åbobon, professorn i retorik Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) avled den 16 mars 1804 i Åbo, alltså 67 år före Nervanders sommarresa. Nervander berättar inte vad tjänarinnan hette, men det måste ha varit fråga om Anna Maria Runér, som enligt Korpo församlings konfirmationsbok tjänade på Korpo gård och var född år 1780. Vid tiden för mötet med Nervander hade hon redan uppnått den vördnadsbjudande åldern av 91 år.

Mamsell Arfvidsson återgiven av Lorens Pasch den yngre, 1780. Bild: Wikimedia Commons.

Anna Maria Runér levde ännu länge efter mötet med forskarna och var till sist en av landets äldsta invånare. Hon avled den 25 april 1883, gott och väl över 102 år gammal. Enligt kyrkböckerna hade hon kommit till Korpo från Merimasku tillsammans med familjen Stigzelius redan år 1828, men hon hade hunnit uppleva mycket före det. Redan som barn hade hon hamnat i Sverige, där hon arbetade som tjänarinna hos den berömda spåkvinnan Ulrica Arfvidsson (1734–1801). Mamsell Arfvidsson hade blivit känd som Gustav III:s spåkvinna, och Runér erinrade sig att många berömda personer kommit till Arfvidsson för att be om hjälp under hennes sista år. Från Stockholm kom Runér efter många turer till Åbo, och i Åbo svenska församlings konfirmationsbok har hon antecknats som medlem i Akademins jurisprofessor Matthias Calonius (1738–1817) hushåll åren 1800–1802. Det var just vid denna tid som hon blev närmare bekant också med Porthan. Minnesskriften i Åbo Tidning år 1883 berättar att Porthan var en ofta sedd gäst i Calonius hem, som låg på tomt 15 i Norra kvarteret. De sammankomster som professorn höll i sitt hem hade stannat i tjänarinnans minne, liksom också studenternas många upptåg.

Anna Maria Runérs namn i Åbo svenska församlings konfirmationsbok. Riksarkivet.

Troligen lärde Anna Maria Runér känna Porthan till och med mycket väl eftersom denne inte bara var en regelbunden gäst utan också bodde en liten tid i Calonius hem, vilket konstateras i M. G. Schybergsons biografi över Porthan och också framgår av konfirmationsboken. Porthan var trött på sin tidigare bostad, som var i dåligt skick, och bodde tillfälligt hos sin kollega medan han letade efter ett bättre ställe att bo. Av allt att döma var Anna Maria Runér anställd av Calonius, men i samtalet med Nervander berättade åldringen uttryckligen om Porthan, som blev en verklig kultgestalt under 1860-talet. Otvivelaktigt var Runér mycket väl medveten om detta.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”Dödsfall”, Åbo Tidning 5.5.1883.

G. C.: ”Den älsta kvinna jag känt”, Åbo Tidning 9.3.1905.

Forsstrand, Carl: Spåkvinnor och trollkarlar. Minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1913. Korpo församlings flyttningslängder 1821–1883, Riksarkivet.

Korpo församlings konfirmationsbok 1850–1858, Riksarkivet.

Merimasku församlings konfirmationsbok 1821–1827, Riksarkivet.

Nervander, Emil: Sommarresor i Finland. På Åland och i Åbo-trakten. G. W. Edlunds förlag, Helsingfors 1872.

Salste, Tuomas, Suomen vanhimmat ihmiset, https://www.tuomas.salste.net/suku/vanhimmat.html

Schybergson, M. G.: Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning. Senare delen. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1911.

Åbo svenska församlings konfirmationsbok 1798–1803, Riksarkivet.

1800-talet

Skräckromantik i Åbo

Lämna en kommentar

Det är inte många, inte ens bland de litteraturintresserade, som vet att den första finländska skräckromanen utkom i Åbo. Verket var svenskspråkigt, hette Det gråa slottet och utkom ursprungligen på Johan Wilhelm Lilljas förlag under årets mörka tid, i november 1851. Romanen blev så populär att en andra svenskspråkig upplaga trycktes på 1880-talet, och senare har flera finska översättningar publicerats, den nyaste av dem år 2009.

Titelbladet i förstaupplagan av Ingelius roman 1851. Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Förstaupplagans titelblad ståtar med pseudonymen ”Förf. Till Granriskojan”. Skribenten bakom pseudonymen var välkänd bland de samtida. Han var den aboensiske kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius, som skrivit sin bok på Ylikylä gård i Hirvensalo. Enligt dåtida kriterier var romanen ovanligt diger för att vara ett inhemskt verk, 394 sidor i storleken sexodecimo som motsvarade en pocketbok. Den utspelas dock inte i Åbo eller i stadens näromgivning utan i Satakunda på den fiktiva herrgården Ristilä, dit den unge magistern Harald Thalberg i början av berättelsen anländer för att verka som informator.

Ingelius var inte i egentlig mening pionjär för den litterära skräckromantiken i Finland eftersom Zacharias Topelius och Fredrik Berndtson redan tidigare hade gett ut skräckromantiska berättelser i Helsingfors. Men Det gråa slottet är ett mer ambitiöst verk än sina föregångare. Fast boken för en modern läsare ter sig i någon mån osammanhängande var den medryckande tack vare sin berättarteknik, som var typisk för den gotiska litteraturen, och den är uppbyggd så att de hemligheter som döljs i det förgångna successivt avslöjas. I handlingen väver Ingelius in antydningar, små informationsfragment, hörsägner och illavarslande aningar hos romangestalterna. Handlingens olika turer inrymmer mordförsök, oväder, spökerier, kusliga platser och dolda identiteter. Många av romanens teman och scener presenteras melodramatiskt med hjälp av skarpa kontraster. I berättelsen finns såväl föredömlig godhet som lumpen falskhet och ibland kryddar Ingelius texten med humor och ironi.

Romanens händelser och persongestalter härrör ur skribentens fantasi men verket inspirerades också av rykten som den unge Ingelius hört. De gällde rusthållet Koivisto, som fanns nära Björneborg i Ulfsby socken, och den tråkiga händelse som där inträffade år 1839 och ledde till misstanke om brott som dock inte kunde bevisas. Koivisto gårds imponerande huvudbyggnad i två våningar kallades på 1800-talet i folkmun Gråa slottet, och det namnet lånade Ingelius till sin roman. I boken har namnet Koivisto bytts ut mot Ristilä. Hurudan tråkig händelse det var fråga om kan den vetgirige läsaren nu ta reda på till exempel genom att läsa den nyaste finska översättningen av romanen samt dess efterord!

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Det gråa slottet. Original af förf. till Granriskojan. Åbo: J. W. Lillja & Co, 1851.

Axel Gabriel Ingelius, Harmaa linna. Finsk översättning: Eeva-Liisa Järvinen. Efterord: Jukka Sarjala. Åbo: Faros-kustannus Oy, 2009.

Jukka Sarjala, Salonkien aaveet. Varhaisin kauhuromantiikka Suomen kirjallisuudessa. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2007.