Etikettarkiv: fortsättningskriget

1900-talet

De flydde undan kriget till Sverige – tre krigsbarn från Åbo

Lämna en kommentar

Åbo hamn under vinterkriget. En stor mängd föräldrar säger farväl till sina barn, som med vit lapp om halsen väntar på att få gå ombord. Stämningen är spänd och på samma gång tröstlös. Det är osäkert när barnen får återse sina föräldrar – om det överhuvudtaget blir ett återseende. De minsta barnen förstår inte riktigt vad som håller på att hända, men särskilt för de vuxna är avskedet upprivande även om de anser att det är bäst som sker och att barnen nu reser till tryggheten, bort från krigets fasor. 

Finska krigsbarn i Åbo, foto av okänt datum. Wikimedia Commons.

Hela livet vändes upp och ned för tre Åbobarn, Else-Maj 9 år, Mikko 7 år och Hely 4 år, när de under fortsättningskriget sällades till de ungefär 80 000 barn som åren 1939–1945 sändes i säkerhet undan kriget till grannländerna Sverige, Danmark och Norge. Else-Maj, Mikko och Hely sändes alla iväg med båt, troligen S/S Arcturus, som transporterade tusentals krigsbarn från Åbo till Sverige. Med båt till Sverige reste också största delen av krigsbarnen efter att Norge och Danmark ockuperats av tyskarna år 1940. 

Orsakerna till att barnen skickades till Sverige var varierande.  Också för den här bloggens tre barn var situationen olika. Else-Majs familj blev hemlös när deras hus jämnades med marken midsommaren 1941, då ryssarna inledde fortsättningskriget med ett massivt bombardemang som orsakade stor förödelse i både Åbo och Helsingfors. Else-Majs far var chaufför och arbetade under kriget vid Crichton-Vulcans vapenfabrik, så han var befriad från fronttjänst. Modern behövde alltså inte ensam ta hand om familjens enda barn under kriget. Else-Maj ville emellertid själv gärna åka till Sverige, och som svenskspråkig hade hon inte samma svårigheter som många barn som bara kunde finska. I november 1941 vinkade föräldrarna adjö till Else-Maj som inledde sin resa över havet till Sverige. 

När fortsättningskriget bröt ut fanns det fem barn i Mikkos familj; det yngsta barnet var bara 2 år. Familjefadern var timmerman och stuvare, och arbetade under fortsättningskriget vid luftvärnet. Modern var hemma. I den fattiga storfamiljen var det ont om mat och kläder. Ett av barnen led dessutom av svår tuberkulos, vilket ledde till en situation där moderns krafter och de andra barnens välmående var hotade. Därför sändes 7-årige Mikko till Sverige i början av år 1942, och hans 9-årige bror följde efter litet senare. Också pojkarnas två systrar sändes år 1944 iväg som krigsbarn för en tid.

Hely, yngst av barnen i den här bloggen, var evakuerad tillsammans med sin mamma i Sverige på ett barnhem redan under vinterkriget, men hennes första resa på egen hand som krigsbarn till Sverige ägde rum när hon var 4 år, våren 1942. Helys far var gjutare, och han arbetade liksom Else-Majs far på vapenfabriken och var befriad från fronttjänst. Hely hade också en tre år yngre lillasyster. Under fortsättningskriget skickades en del av de barn som Hely brukade leka med på gården iväg som krigsbarn, och då bad Hely sina föräldrar om att också få resa till Sverige. Barnets egen vilja kombinerad med livsmedelsbristen fick till sist Helys föräldrar att sända sin lilla flicka över havet till Sverige. 

Anpassningen till mottagarhemmen i Sverige gick inte så bra för alla krigsbarn, för att inte tala om återkomsten till Finland efter krigen. Else-Maj, Mikko och Hely trivdes emellertid bra i Sverige att döma av deras och de svenska värdföräldrarnas brev till hemmet i Finland. Alla tre återvände till Åbo, liksom många andra krigsbarn, först hösten 1942 under ställningskriget och slutgiltigt under 1945, då ungefär 18 000 krigsbarn återbördades till Finland medan största delen stannade kvar i Sverige. Såväl barnen som värdföräldrarna i Sverige och de biologiska föräldrarna i Finland drabbades av motstridiga känslor i samband med återflyttningen. I mars 1945 beskrev Helys Sverigemamma flickans känslor i ett brev till Helys föräldrar:

”Själv är Hely som hemma här och glad så länge hon får stanna, men hon gläder sig också åt att få träffa Mamma[,] Pappa och Marja […]. Det säger hon alltid när vi talar om hemresan.” (A.M:s brev till T.M 14.3.1945)

Anna-Leena Perämäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Brev:

A.M:s brev till T.M 1942–1945. I privat ägo. 

Arkiv:

Riksarkivet, Helsingfors

Barnförflyttningskommitténs vid socialministeriet arkiv 1939–1949.

   Hinderlöshetsintyg Hc 1, Hc 45, Hc 80.

   Stamkort, TT-barn Bab 1.

   Ofullbordad förteckning över ut- och inresor Bdd 1.

   Förteckning över ut- och inresor Bda 1. 

Litteratur:

Perämäki, Anna-Leena: Kaksi kotia. Kolmen jatkosodan aikana Ruotsiin lähetetyn turkulaisen sotalapsen ja heidän kasvattivanhempiensa kokemuksia kirjeiden valossa vuosina 1941–1945. Opublicerat proseminariearbete inom ämnet kulturhistoria. Åbo universitet 2004. 

Knuutila, Jarmo & Levola, Kari: Sotalapsi ei unohda. Helsingfors 2000. 

Kovács, Magdolna (red.): Olin sotalapsi. Åbo 1995. 

1900-talet

Angivare på fabriken Tolfan

Lämna en kommentar

Ammunitionsfabriken Oy Tolfan Ab, i folkmun ”bombfabriken”, verkade i Farmos-fabrikernas lokaliteter i stadsdelen Kärsämäki i Åbo under krigsåren 1939–1944. Emedan dess produktion var livsviktig för Finlands försvar var fabriken föremål för speciell övervakning i syfte att förhindra sabotage eller annat liknande.

Oy Tolfan Ab:s fabriker år 1938 i Kärsämäki, Åbo. Åbo stadsmuseum, bild Val727:48:1-2083. 

Snickaren, arbetsledaren August Johansson på Tolfans träarbetsavdelning blev i juli 1941 hämtad till förhör av Statspolisens Åboavdelning. En annan snickare hade 4.7 gjort en angivelse enligt vilken Johansson skulle ha uppmanat män att inte delta i reservövningarna och att läsa de hemliga publikationer som spreds av Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS). Angivaren påstod rentav att Johansson skulle ha sagt att man borde ta livet av Mannerheim. Även en annan av arbetarna gav samma utlåtande. Eftersom Johansson hade blivit dömd i samband med händelserna 1918 anhölls han för att förhöras.

Vid förhören nekade Johansson till anklagelserna och framförde en misstanke, att angivaren – som han kände väl – var förbittrad över att inte ha fått den tjänst som arbetsledare för träavdelningen som gavs åt Johansson. Johansson karakteriserade angivaren som en inte särskilt kunnig arbetskarl och en ”stor suput”, och berättade att denne i berusat tillstånd flera gånger försökt bära hand på honom. Tydligen nådde bitterheten sin höjdpunkt vårvintern 1942, i samband med att angivaren försökt våldföra sig på träavdelningens städerska ”som redan passerat medelåldern”. Han hade också ”lyckats riva sönder en del av hennes klädesplagg, men hans avsikt blev inte slutförd eftersom den förhörde hade råkat komma in”. Johansson hade då givit mannen en sträng varning och sagt, att om denne försökte sig på samma sak igen skulle han anmäla det för fabriksledningen.

Till sitt försvar anförde Johansson ytterligare, att om han ”skulle ha tillägnat sig en sådan syn på vårt lands försvar och våra ledande statsmän som i förenämnda utlåtanden påstås”, så skulle han inte under vinterkriget ha arbetat med sådan energi på Tolfan. Efter förhören släpptes Johansson på fri fot.

Förhören fortsatte med fabrikens andra arbetare och angivaren. Utlåtandena var något vaga, men de som haft mer att göra med Johansson på fabriken försvarade honom och nekade till att han någonsin skulle ha talat illa on samhällsordningen eller regeringen. Många konstaterade också att angivaren var en hård drinkare, som fick fortsätta att arbeta på fabriken endast på nåder. Till sist gav Tolfans överingenjör ett utlåtande, där han konstaterade att Johansson fått berömligt betyg för sitt arbete under vinterkriget och nämnde att angivaren var ”en helt omoralisk natur”.  Dessutom styrkte han Johanssons berättelse om våldtäktsförsöket.

Protokollen avslutades av detektiven Oskar Valkama vid Statspolisens Åboavdelning på detta sätt: ”Då det blev uppenbart, att angivelsen grundade sig på personlig avund och hämndlystnad, avslutades ärendets vidare utredning härmed.”

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv. 1292/1. Underavdelningarnas förhörsprotokoll nr 711–841. 1941. Statspolisens Åboavdelnings förhörsprotokoll nr 124/41.

1900-talet

Spår efter bombningar i gatubilden i Åbo

Lämna en kommentar

Åbo och framförallt stadens hamn var viktiga för sjövägen västerut och därför ett centralt mål för de sovjetiska bombplanen under andra världskriget. Bomber föll på olika håll i staden och orsakade materiell förödelse på många platser samt krävde även människoliv.  Sammanfattningsvis kan sägas att de svåraste bombningarna av Åbo under vinterkriget ägde rum i tre perioder: den första inföll 25.12.1939–4.1.1940, den andra en vecka senare 12.1–4.2 och den tredje 14.2–9.3. Endast väderförhållandena begränsade bombningsflygningarna. 

Viborg oräknat var Åbo den stad som bombades mest under vinterkriget. Bombskadekartorna visar tydligt hur bombmattorna under vinterkriget sträckte sig från sydost, det vill säga Estland, mot nordväst. Bombplanen öppnade vanligen sina luckor ovanför Aura å eller Kuppisgatan.

De mest kända spåren i gatubilden i Åbo efter bombningar under vinterkriget härrör från den ”svarta måndagen” 29.1.1940 och kan ses som skador i posthusets stenfot vid Eriksgatan 25. Till minne av händelsen har man låtit göra två stenplaketter, varav den första monterades på väggen år 1986 och berättar att spåren härrör från bombningar under vinterkriget. Den andra, kompletterande plaketten placerades under den första år 2011 och upplyser om att bombanfallet krävde 29 personers liv.

Förutom i posthusväggen finns det spår efter bomberna också på andra håll i Åbo. På den svarta måndagen miste tre personer livet framför Finlands Banks hus, och det finska lejonet av sten ovanför samma banks dörr träffades också av splitter vid samma bombanfall. Det sårade lejonet har fortfarande sin skada kvar; möjligen har man avsiktligt låtit bli att reparera det för att bevara det som ett minnesmärke över tragedin under vinterkriget.

Spår efter bombning i passagen till innergården vid Puolalagatan1. De uppkom uppenbarligen vid en bombning på morgonnatten 19–20.2.1940. Bild: Riku Kauhanen.

Mikaelskyrkans trappa mot Lasarettsgatan uppvisar också tydliga märken efter bombningar under vinterkriget. På gatan fälldes fyra bomber den 2 februari 1940, och de skadade ett bostadshus vid Lasarettsgatan 18. Vid samma bombanfall fick Betelkyrkan (Universitetsgatan 29) smärre skador. De spår som kanske är mest okända för Åboborna finns vid Puolalagatan 1, mellan byggnaderna mittemot Sampo-huset i passagen till innergården.  Stenfoten träffades vid bombningar som fortsatte i fyra nätter, 17–21.2.1940, troligtvis vid anfallet på morgonnatten 19–20.2.

Förödelse i stadsdelen Martins efter bombningarna i juni 1941. Bilden föreställer kvarteret mellan Stapelgatan och Vilhelmsgatan väster om Martinskyrkan. De sovjetiska planen bombade området svårt 26.6.1941, men den 25:e juni har antecknats som datum för fotograferingen. Bild: Försvarsmaktens bildarkiv, bild 20998.

Åbo bombades också under fortsättningskriget. Särskilt svår var förödelsen kring Betaniakyrkan i Martins stadsdel. Kyrkan bombades sönder redan under vinterkriget den 25 och 27 december 1939, och i början av fortsättningskriget förvandlade de sovjetiska planen stadsdelen till ett eldhav 26.6.1941. Vid Betaniakyrkans ruiner (Österlånggatan 51) finns en plakett till minne av bombningarna. I början av fortsättningskriget var Åbo hamn åter ett viktigt mål för bombplanen, och Åbo slott träffades av flera bomber och åsamkades svåra skador. I trämagasinen vid slottet kan man fortfarande se spår efter bombsplitter, och en del av hålen i väggstockarna kan också härröra från de här bombningarna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hallanvaara, Lea-Kaarina. 1975. Turun pommitukset talvisodan aikana. Publikationsserien Turun historiallinen arkisto 30. Turun Historiallinen Yhdistys, Åbo: s. 257–322.

Penttilä, Eino. 1988. Turku talvi- ja jatkosodassa. Karisto Oy, Tavastehus.

Pesonen, Aake. 1982. Tuli-iskuja taivaalle: ilmatorjuntajoukkojen taisteluista talvi- ja jatkosodassa. Karisto, Tavastehus.

Raevuori, Antero. 2016. Tuho taivaalta: talvisodan pommitukset 1939–1940. Otavan Kirjapaino, Keuru.

Hintsala, Kari. Pommeja Turkuun talvisodassa  http://kaponieeri.blogspot.fi/2016/01/pommeja-turkuun-talvisodassa.html

1900-talet

När framtiden är dold i dunkel

Lämna en kommentar

Maija Rajainen befann sig i Åbo den 4 september 1944 när hon skrev ett brev till sin chef Pentti Renvall med begäran om direktiv. Hennes liv hade inga klara fästpunkter just då. Den dag hon skrev brevet trädde vapenvilan som avslutade fortsättningskriget i kraft. För Rajainen betydde krigsslutet att hon måste ställa om hela sitt liv. Hon hade en tjänst som lärare i historia och samhällslära vid lyceet i Terijoki, men Terijoki och hemmet där var nu i Sovjetunionens besittning och lyceet verkade i Lahtis. Rajainens make Sergej var fortfarande i arméns tjänst. Till Åbo hade Rajainen kommit på grund av att hon under kriget i olika perioder arbetat vid Staben för Östkarelens militärförvaltning på ett arkiv som tagits som krigsbyte. 

Forskarsalen i Åbo landsarkiv. Fotot är taget 8.2.1944, ett halvt år innan Rajainen kom till Åbo för att där fortsätta med sitt arbete. Bild: Åbo stadsmuseum RF020107.

Krigsbytesarkivets egentliga verksamhet hade upphört då finnarna lämnade Petrozavodsk 21.6.1944, men Rajainen arbetade fortfarande tack vare ett stipendium från Finska kulturfonden som forskare vid Pentti Renvalls projekt, vars syfte var att granska Sovjetkarelens historia utgående från materialet i krigsbytesarkivet. Rajainens brev till Renvall öppnar ett intressant fönster mot livet i den stund då allt förändras och framtiden är dold i dunkel.

Rajainen var på väg hem för att sköta personliga ärenden och frågade vad Renvall ansåg: skulle hon göra resan så kort som möjligt och fortsätta sitt arbete i det längsta? Rajainens bekymmer berodde på att det material ur krigsbytesarkivets samlingar som hon studerade på Åbo landsarkiv hade insamlats i det ockuperade Sovjetkarelen. Hon antog helt korrekt att de förväntade fredsvillkoren också skulle stipulera att materialet skulle återlämnas till Sovjetunionen.

Ämnet för Rajainens doktorsavhandling var normalskolorna i Gamla Finland, och nu var det meningen att hon skulle studera skolorna i Sovjetkarelen. Om krigsbytesarkivets material återlämnades till Sovjetunionen skulle hon inte längre ha de behövliga källorna till sitt förfogande utan endast sina anteckningar.

Å andra sidan ifrågasatte Rajainen det meningsfulla i hela arbetet. Hon skrev till Renvall att hon var pessimist och att hon trodde att ingen i Finland skulle publicera en sådan bok som hennes arbete med källmaterialet skulle resultera i, även om relationerna till Sovjetunionen skulle bli ”vänskapliga” och även om hon till det yttersta skulle bemöda sig om att se saker och ting ur sovjetisk synvinkel. ”Opartisk vetenskap existerar helt enkelt inte enligt grannarnas uppfattning, och en objektiv framställning grundad på arkivmaterial är ett ännu starkare uttryck för illvilja än subjektiva memoarer någonsin,” skrev hon.  

Med facit i hand ser vi, att Rajainens analys av situationen träffade helt rätt. Även Renvall hade rätt när han i sitt svarsbrev säger sig ana att Sovjetunionens och Förenta Staternas goda relationer bara skulle vara tillfälliga. Läget blev inte sådant att det skulle ha varit möjligt att publicera en undersökning om skolorna i Sovjetkarelen baserad på material som tagits som krigsbyte under ockupationstiden. 

Liisa Vuonokari-Bomström

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Vuonokari-Bomström Liisa: Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941-1944 Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941–1944 – UTUPub

1900-talet

Åboforskare på kärrmarkerna i Östkarelen

Lämna en kommentar

I fortsättningskrigets anfallsskede år 1941 överskred finnarna den gamla gränsen från freden i Tartu och ockuperade områden i Östkarelen. Redan i december 1941 aktualiserades frågan om områdets ekonomiska möjligheter samt annan forskning. Ett syfte var att bevisa, att regionen var en del av Finlands ”naturliga” områden, och år 1942 behövde man olika slag av praktisk information för omedelbart bruk av Staben för Östkarelens militärförvaltning, som styrde territoriet.

Harry Waris tog detta färgfoto på ett rikkärr i en forndalssluttning i Vieljärvi i Östkarelen 1.7.1943. På bilden ses major Mauno J. Kotilainen, fjärrpatrullman i Avdelning Kuismanen och ledare för den botaniska forskningen i östra Karelen. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Undervisningsministeriet tillsatte i slutet av 1941 en delegation för Östkarelen. Denna vände sig till olika aktörer inom vetenskapen i Finland och framförde önskemål om listor över nyligen utförd forskning kring Östkarelen samt planer för och initiativ till framtida undersökningar. Delegationen hade för avsikt att utarbeta en egen plan för sommaren 1942 tillsammans med militärförvaltningen.

Ett brev sändes också till Åbo universitets rektor 3.1.1942. Frågan dryftades länge, för rektor Einar Juva (1892–1966) besvarade brevet först i slutet av februari. Åbo universitet hade inga egna planer på forskning i dessa områden, som länge varit stängda för forskarna, men man hade ändå beslutat att överväga vilka möjligheter universitetet hade att delta. När det gällde humaniora var professorn i finska språket med släktspråk Paavo Ravila (1902–1974) i krigstjänst och det var inte lätt att av honom få reda på om det fanns möjlighet att sända iväg lämpliga studerande eller dialektforskare.

Vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten fanns det däremot flera forskare som kunde göra undersökningar om flora och fauna. Till dem hörde professor Harry Waris (1893–1973), Kaarlo ”Jukka” Lounamaa (1913–1978), Paavo Kallio (1914–1992), Matti Laurila (1915–1942), Aimo Merisuo (1907–1984) och Paavo Niemelä (1911–1951). Waris och Lounamaa var kärrmarksforskare, Kallios forskarbana hade avbrutits av kriget. Laurila var en lovande forskare med sporväxter och fröväxter som specialitet. Hans krig och forskning fick ett abrupt slut då han träffades i huvudet av granatsplitter i Krivi 15.9.1942. Aimo Merisuo åter var specialist på rovsteklar, och Paavo Niemelä var en insektforskare som skulle ägna sig åt bin och andra gaddsteklar. Viktigt för insektforskarna var att jämföra stammarna i Finland med motsvarande stammar i Östkarelen och att notera östliga invandrade arter i finska Karelen.

På bilden kapten Jukka Lounamaa, botanikforskare vid Åbo universitet, i Östkarelen nära Äänislinna (Petrozavodsk) 5.7.1942. Fotografens egentliga objekt var ”Thalictrum”, dvs rutasläktet. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Av Åbo universitets sex kandidater fick två, Waris och Lounamaa, stipendium för kärrmarksforskning sommaren 1942. Det berodde främst på att professorn i botanik Kaarlo Linkola (1888–1942), som innehade en betydelsefull ställning i kommittén, avled i april 1942 och ledarrollen övertogs av Mauno J. Kotilainen (1895–1961). Denne favoriserade starkt sitt eget specialområde, det vill säga kärrmarksforskningen.

Waris och Lounamaa botaniserade i östra Karelens kärrmarker också år 1943, då tillsammans med docenten i botanik Lauri Kari (1901–1962), som hade färgfotografering som hobby. Från denna tid härrör de 120 färgfoton i botaniska museets samling som ”återupptäcktes” så sent som 2022.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Laine, Antti. Tiedemiesten Suur-Suomi – Itä-Karjalan tutkimus jatkosodan vuosina. Historiallinen Arkisto 102. Helsingfors: SHS, 1993, 91–202.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet. Arkivbox 1. Brev till Åbo universitet. Helsingfors 3.1.1942. Nr 24.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet.  Arkivbox 1. Åbo universitets rektor. Brev till Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen. 26.2.1942. Nr 126/1 b.

Färgfoton tagna av finska krigsbotaniker i Östkarelen finns i Åbo universitets botaniska museums samlingar. 17.8.2022. Utu.fi. https://www.utu.fi/fi/ajankohtaista/mediatiedote/suomalaisten-sotabotanistien-ita-karjalassa-ottamia-varivalokuvia-loytyi (använt 20.11.2025)

1900-talet

Försök att värva desertörer i Porthansskvären 

Lämna en kommentar

På tröskeln till fortsättningskriget sommaren 1941 försökte tusentals män undvika att dra på sig den grå soldatuniformen. De hade fått kallelse till extra övning, vilket betydde att mobiliseringen hade inletts. De bakomliggande orsakerna till männens attityd var varierande, till exempel trauman från vinterkriget, en pacifistisk eller religiös övertygelse eller en politisk ideologi.

I Åbo verkade vid tiden för krigets början en med finska mått mätt ganska omfattande underjordisk kommunistisk motståndsrörelse, låt vara att dess medlemsantal var litet. Dess medlemmar tänkte sig, att de skulle kunna övertala en del av de soldater som samlats i staden vid mobiliseringen i juni att bli desertörer och komma med i deras led. På det sättet skulle man kunna försvåra finska arméns agerande och stärka de egna motståndscellerna.

På bänkarna i Porthansskvären kunde man under fortsättningskriget få suspekt sällskap. Bild: Riku Kauhanen.

Många av motståndsrörelsens medlemmar hade hört till det under mellanfreden i maj 1940 grundade freds- och vänskapssällskapet Suomen-Neuvostoliiton Rauhan ja Ystävyyden Seura (SNS), som förbjöds i januari 1941. Till upplösningen bidrog våldsamma kravaller mellan polisen och demonstranterna i Åbo 7.8.1940, då 17 personer skadades och en utomstående dog. Åboavdelningen av SNS hade vid tiden för upplösningen uppskattningsvis 5 000 medlemmar. Efter sällskapets nedläggning stod dess forna medlemmar under särskild övervakning, och på basis av Statspolisens (Stapos) rapporter bevakade man noga deras umgänge med soldaterna.

Vid den tid då de extra övningarna pågick skedde den 20 juni 1941 ett säreget försök att ”värva desertörer” i Porthansskvären, alltså bokstavligen mitt framför den dåtida polisstationen. Den kvällen satt en reservist från Åbo med sin fru på en bänk i parken då en man slog sig ned bredvid dem trots att det fanns flera lediga bänkar. Den påträngande mannen hävdade att den som tar krigstjänst är dum i huvudet och berättade att han redan uppmanat många att desertera.

Enligt polisprotokollet klandrade han samtidigt förhållandena i Finland och klagade över ”att man kantänka inte kunnat bevara de vänskapliga relationerna med Sovjetunionen som ’försåg oss med mat’”. Om sin egen bakgrund berättade mannen att han undvikit krigstjänst genom att komma från Helsingfors till Åbo och att hans avsikt var att via Åbo försvinna utomlands. Under samtalet kom det också fram att han var väl underrättad om de tyska trupperna i norra Finland.

Redan en halv timme efter samtalet i parken greps ”folkuppviglaren”. Under det inledande förhöret fann polisen förutom hans identitetsbevis och utrikespass också SNS medlemskort. Enligt de uppgifter som myndigheterna fick från Helsingfors var mannen helt befriad från krigstjänst på grund av ”debilitas” eller ”svagsinthet”. Efter kriminalpolisens inledande förhör fick han vänta på att representanter för den statliga polisen skulle infinna sig.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Grönholm, Pertti et al. Elämää sotavuosien Turussa 1939–1945. Åbo: Turun Historiallinen Yhdistys, 2014.

Riksarkivet, verksamhetsstället i Åbo. Cb:12. Kriminalavdelningens vid Åbo polisinrättning arkiv. Utkast till polisens undersökningsprotokoll 401–800. 1941.