Kategoriarkiv: 1700-talet

I tjänst hos magister Porthan

03.04.2026 Editor Lämna en kommentar

Författaren och konsthistorikern Emil Nervander reste sommaren 1871 omkring på Åland och i Egentliga Finland för att skaffa sig kännedom om de finska fornminnena. Nervanders expedition hade anlänt till Korpo gård, som då var i släkten Stigzelius ägo. Sällskapet stannade upp för att beundra gårdens vackra möbler och gamla sköldemärken. Samtidigt träffade de familjens ålderstigna trotjänarinna, som var synbart entusiastisk över de akademiska forskarnas besök. Åldringen började berätta om ”magister Porthan”, som hon en gång tjänat åt, och uttryckte sin glädje över att med egna ögon ha fått se denne mans ärofulla plats i nationens historia. Nervander kunde emellertid inte stanna kvar och lyssna till berättelserna eftersom han och hans sällskap hade bråttom med kartläggningen av fornminnena. Han nedskrev dock en förhoppning om att någon skulle ha tid att ”från hennes läppar uppteckna de snart förklingande efterljuden från hennes ungdomstid”.

Den berömde och lärde Åbobon, professorn i retorik Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) avled den 16 mars 1804 i Åbo, alltså 67 år före Nervanders sommarresa. Nervander berättar inte vad tjänarinnan hette, men det måste ha varit fråga om Anna Maria Runér, som enligt Korpo församlings konfirmationsbok tjänade på Korpo gård och var född år 1780. Vid tiden för mötet med Nervander hade hon redan uppnått den vördnadsbjudande åldern av 91 år.

*Mamsell Arfvidsson återgiven av Lorens Pasch den yngre, 1780. Bild: Wikimedia Commons.*

Anna Maria Runér levde ännu länge efter mötet med forskarna och var till sist en av landets äldsta invånare. Hon avled den 25 april 1883, gott och väl över 102 år gammal. Enligt kyrkböckerna hade hon kommit till Korpo från Merimasku tillsammans med familjen Stigzelius redan år 1828, men hon hade hunnit uppleva mycket före det. Redan som barn hade hon hamnat i Sverige, där hon arbetade som tjänarinna hos den berömda spåkvinnan Ulrica Arfvidsson (1734–1801). Mamsell Arfvidsson hade blivit känd som Gustav III:s spåkvinna, och Runér erinrade sig att många berömda personer kommit till Arfvidsson för att be om hjälp under hennes sista år. Från Stockholm kom Runér efter många turer till Åbo, och i Åbo svenska församlings konfirmationsbok har hon antecknats som medlem i Akademins jurisprofessor Matthias Calonius (1738–1817) hushåll åren 1800–1802. Det var just vid denna tid som hon blev närmare bekant också med Porthan. Minnesskriften i Åbo Tidning år 1883 berättar att Porthan var en ofta sedd gäst i Calonius hem, som låg på tomt 15 i Norra kvarteret. De sammankomster som professorn höll i sitt hem hade stannat i tjänarinnans minne, liksom också studenternas många upptåg.

*Anna Maria Runérs namn i Åbo svenska församlings konfirmationsbok. Riksarkivet.*

Troligen lärde Anna Maria Runér känna Porthan till och med mycket väl eftersom denne inte bara var en regelbunden gäst utan också bodde en liten tid i Calonius hem, vilket konstateras i M. G. Schybergsons biografi över Porthan och också framgår av konfirmationsboken. Porthan var trött på sin tidigare bostad, som var i dåligt skick, och bodde tillfälligt hos sin kollega medan han letade efter ett bättre ställe att bo. Av allt att döma var Anna Maria Runér anställd av Calonius, men i samtalet med Nervander berättade åldringen uttryckligen om Porthan, som blev en verklig kultgestalt under 1860-talet. Otvivelaktigt var Runér mycket väl medveten om detta.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”Dödsfall”, Åbo Tidning 5.5.1883.

G. C.: ”Den älsta kvinna jag känt”, Åbo Tidning 9.3.1905.

Forsstrand, Carl: Spåkvinnor och trollkarlar. Minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1913. Korpo församlings flyttningslängder 1821–1883, Riksarkivet.

Korpo församlings konfirmationsbok 1850–1858, Riksarkivet.

Merimasku församlings konfirmationsbok 1821–1827, Riksarkivet.

Nervander, Emil: Sommarresor i Finland. På Åland och i Åbo-trakten. G. W. Edlunds förlag, Helsingfors 1872.

Salste, Tuomas, Suomen vanhimmat ihmiset, https://www.tuomas.salste.net/suku/vanhimmat.html

Schybergson, M. G.: Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning. Senare delen. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1911.

Åbo svenska församlings konfirmationsbok 1798–1803, Riksarkivet.

1600-talet, 1700-talet

Tullstaketet runt Åbo

02.04.2026 Editor Lämna en kommentar

I det svenska riket följde man alltsedan 1500-talet en merkantilistisk ekonomisk politik, vilket innebar noggrann reglering från kronans sida. Riket behövde pengar till krigföringen och därför infördes nya skatter gång på gång under 1600-talet. En av dem var lilla tullen, som kom 1622 och erlades för produkter som skulle säljas i staden. Kronans väl krävde att tullstaket byggdes omkring städerna. Även Åbo omgavs efter nämnda år av ett tullstaket med tullportar och tullstugor. Det var borgarnas skyldighet att bygga och underhålla staketet, och varje borgare svarade för ett eget avsnitt. Tullavgifterna uppbars av tullförmännen, tullinspektörerna, tullskrivarna och tullmännen. Tullstaketet blev onödigt först år 1808 då lilla tullen avskaffades.

Staketets struktur varierade beroende på terrängens form. Staketet på vissa ställen kallades stadsgraven, vilket ger en bra beskrivning av utseendet. På en del ställen var staketet byggt av plankor, på andra av stockar. På bergiga backar radade man stenar till grund för trästaketet. Någon stadsmur var tullstaketet alltså inte. Att bygga tullstaketet krävde många år, eftersom borgarna var ovilliga att fullgöra denna skyldighet. Den som försummade sin skyldighet straffades. Till exempel borgaren Erik Nukaris änka Elin Persdotter hade underlåtit att reparera sitt staketavsnitt men lovade göra det före följande inspektion, och hon förpliktigades därtill vid äventyr av straff.

Gamla tullstaketsgrunder i Åbo på Ryssbacken, det vill säga Universitetsbacken. När bilden togs stod fotografen på den sida av staketet som hörde till S:t Karins; han befann sig alltså på landsbygden. Tullstaketet var en gräns mellan landet och staden. Staketet innebar också att olika lagar och privilegier gällde på olika sidor. Kyrkan stod i varje fall mitt i byn även i staden. Museiverket.

Vid äventyr av straff fick man inte passera tullstaketet någon annanstans än genom de särskilda tullportarna. Sådana fanns vid Fägatan eller nuvarande Nylandstull, därifrån det gick en väg till Nyland och Karelen, samt på nuvarande akademiska Heses plats vid Tavastgatan, varifrån vägen ledde till Tavastland, och på nuvarande Hotell Helmis plats vid Aningaisgatan, varifrån man tog sig till Satakunda och Österbotten. Införseln av produkter till staden övervakades dessutom av lilla tullen i Multavieru vid åstranden och av stora sjötullen vid Slottsbommen.

Vid tullportarna fanns också vakttorn. Ett rättsfall berättar nämligen att Petter Jessenhausens dräng Matts Mattsson år 1639 arbetade med ett tullstaketbygge nära tornet vid lilla tullens bom. Hans Byggmästare fällde ned ett järnspett från tornet efter att först ha ropat en varning åt dem som fanns nedanför. Ovetande om detta fick drängen Matts spettet i huvudet. Fallet ansågs som en ren olyckshändelse och mannen höll också på att tillfriskna.

De smitare och tjuvar som försökte smyga sig in i staden förbi tullen orsakade ständigt skador på tullstaketet. Tullmännen bevakade visserligen staketet, men det fanns alltid de som bröt loss plankor. Även vid tullportarna förekom det problem, för en del av dem som kom till staden kunde rida förbi i full galopp eller så misstänktes tullmännen för att ha tagit mutor.

Tull skulle betalas för alla produkter som infördes i staden för att säljas. Om en bondmora från Pargas ville ta in till exempel ägg och stickstrumpor och sälja dem i staden måste hon betala tull vid tullporten. Pigan Brita Larsdotter handlade enligt reglerna då hon vid porten förtullade 44 alnar lärft som hon ville sälja i staden. Borgarhustrun Anna Mattsdotter däremot tog sig in i staden på kvällen klockan nio via Aningais tullport med fyra getabockar som hon inte förtullade. Tullmännen hade inte lagt märke till henne i kvällsmörkret. Eftersom hustrun bröt mot tullreglementet för första gången beslagtogs hälften av bockarna.

Alla förtullade produkter skulle utbjudas till salu på torget. Om man började göra affärer redan vid tullporten ansågs det som olaglig handel i förtid. Borgaren Gabriel Johansson gjorde sig skyldig till sådana affärer då han vid Aningais tullport tog emot tre lass varor av Jöran Vehkapuntari.

Stadens boskap fördes om morgnarna ut på bete via tullportarna genom försorg av antingen stadsherden eller borgarfamiljerna. Assessor Anders Gyllenkrook berättade i september 1694, att hans ko lämnats utanför tullstaketet över natten på grund av herdens vårdslöshet och där blivit uppäten av vargar.

Tullstaketet var inte bara en fysisk utan också en andlig gräns. Innanför staketet tillämpades ända fram till 1734 års riksomfattande lag kung Magnus Erikssons stadslag med rötter i 1350-talet. I denna lag stadgades separat om borgarnas näringsidkande. Varje stad hade sina egna privilegier, och städerna avvek därför något från varandra. Dessutom hade stadens råd vittomfattande rättigheter att handha ärenden som rörde det egna området och de egna invånarna. På landsbygden följdes landslagen från samma tid, och dess innehåll skiljde sig från stadslagens. I städerna delades till exempel ett arv lika mellan söner och döttrar, men på landet fick en dotter endast en tredjedel.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Kämnersrättens i Åbo protokoll, z:171, 184–186, 201 (åren 1640, 1665, 1667, 1669, 1694).

Veli Pekka Toropainen 2025: Turun tulliaita 1600-luvulla. Publicerad på finska 27.9.2025 i sällskapet Suomen Sukututkimusseuras blogg.

Veli Pekka Toropainen 2017: Vuosikirja 2017 – sarjassaan kymmenes. Melkein maalla – lähes kaupungissa. Vuosikirja 2017. Red. Sari Ahonen, Veli Pekka Toropainen, Päivi Kuusenlaakso, Olavi Hyvärinen. Åbonejdens släktforskare rf. Åbo.

1700-talet

Prusi batteri, från år nånting

01.04.2026 Editor Lämna en kommentar

Taas Auran rannat, peltosarat näen
ja vanhain valtateiden kiemurteet,
ja kirkot Kaarinan ja Räntämäen –
Halisten kosken kuohuu veet
Ja Unikankareelta muurit temppelin
ylväänä kohoo yli maiseman;
niin tutunomaisna nään Prusin patterin
partaalla jokilaakson Maarian

Ur dikten ”Turun seutu” (v. 1934)

Prusi batteri i Räntämäki vid Lillåns östra strand i gamla S:t Marie socken är en mytomspunnen plats. Som dikten berättar är kullen ett tydligt landmärke. För dem som kom längs Tammerforsvägen var den en av de första imponerande vyerna. Intill kullen finns numera Orions fabrik. Batteriet omgavs länge av åkrar och var alltså ännu mer iögonenfallande i landskapet.

I ägokartan från 1697 ses ”Prusi batteri” som en tom kulle omgiven av åkrar i kartans nord. Källa: Riksarkivet, Lantmäteristyrelsens arkiv för renoverade kartor. LMS U Renoverade kartor och dokument. A Åbo och Björneborgs län. Åbo. A105:61/1-2 Räntämäki; Ägokarta och redogörelse för Räntämäki, Pappila och Virusmäki enstaka hemmans odlingar (1697).

Kullen har också kallats Kapeenhaudantöykäs eller ”Kapehen haudan töykäs”. Ordet ”kape” har enligt Mikael Agricola syftat på djävulen eller den lede. Platsen är också känd under namnet Patterimäki (Batteribacken). Många namn på platser går tillbaka på Åbobornas uppfattningar och föreställningar om stället i fråga. Man har trott att batterikullen gömmer en vikingakonungs grav, och arkeologen A. M. Tallgren ansåg vid sitt besök på platsen år 1902 att det är fråga om en gravkulle. År 1961 undersöktes platsen av lektor Veikko Lehtosalo, som konstaterade att kullens nedre del befann sig i naturtillstånd och att jorden där var hård och grov, varutöver sluttningen var full av stora stenar. Endast till den övre delen hade man forslat jord för byggandet av ett pjäsbatteri.

Ett egentligt pjäsbatteri fanns det på kullen uppenbarligen på 1700-talet. De vanligast förekommande historierna berättar att det skulle ha varit i bruk under Stora ofreden (1713–1721), enligt andra historier också under Lilla ofreden (1742–1743). Emedan den svenska armén hade kapitulerat redan innan Åbo ockuperades är dateringen inte trolig. Batteriet berättas ha varit i användning också under Finska kriget (1808–1809). Syftet med det av svenskarna iordningställda batteriet sägs ha varit att avvärja ryssar som marscherade mot Åbo norrifrån längs huvudvägen. Batteriet har också påståtts härröra från Krimkrigets tid (1853–1856). Det är inte sällsynt att sådana här sägner ”vandrar” från en tidsperiod till en annan. Några dokument rörande batteriets ursprung har inte bevarats.

Växtligheten på batterikullen är ett kapitel för sig. Området har varit betesmark, vilket satt sin prägel på backen. Om eventuell förhistorisk verksamhet vittnar de påträffade arterna brudbröd, ängshavre och backlök. På området finns ingen sandvita, en allmän art som följt de ryska soldaterna i spåren. Däremot har man påträffat blåhallon och stor ormrot, som antagligen är rymlingar från de experimentodlingar som Per Kalm (1716–1779) hade i S:t Marie. På batteriområdet planterades lärkträd i början av 1960-talet, men lokalinvånarna var genast framme och gjorde ”ohägn”.

Till mystiken kring Prusibatteriet bidrar spökhistorierna. Barnen var förbjudna att leka i området eftersom de på kullen stupade soldaternas själar kunde ta illa vid sig. Förbudet fick bara barnen att väsnas ännu mer, men veterligen visade sig inga förargade andar. Spökhistorierna kanske fick näring av att den järnhaltiga jorden på kullens krön om vårarna gav smältvattnet, som rann längs sluttningarna, en blodröd färg.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Ilta-Sanomat 20.6.1961

Kauhanen, Riku. Väärin haudattu sotamies: Kummitustarinoita Suomen taistelukentiltä. Jyväskylä: Atena, 2018.

Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja. Nr 8-9/1916.

Lehtosalo, V. Kertomus Maarian pitäjän alueella kesällä 1961 suoritetusta kiinteitten muinaisjäännösten inventoinnista. Kulttuuriympäristön palveluikkuna. kyppi.fi. https://www.kyppi.fi/to.aspx?id=129.135714 (använd 4.12.2025)

Patru 11/1934

Suomen matkailijayhdistyksen vuosikirja, 1909.

Siikkilä, Onni et al. Prusin patteri. Suomen Turku 4/1984. s. 4–5.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

26.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet. Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader. Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar.

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten.

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år.

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

I Kuppisparken utfördes år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1700-talet

Johan Sommar grep fyllerister på 1700-talet

11.03.2026 Editor Lämna en kommentar

En milstolpe inom den personhistoriska forskningen var Alain Corbins Le Monde retrouvé de Louis-François Pinagot (1998). Bakgrunden till arbetet var Corbins beslut att skriva en biografi om en slumpmässigt vald historisk person, och objektet blev – som om han slutit ögonen och pekat med fingret – träskomakaren Louis-François Pinagot (1798–1876). Det fanns mycket få historiska källor om denne, men av de spridda fragmenten rekonstruerade Corbin den värld och tid där Pinagot levde.

Corbins publikation var i mina tankar då jag arbetade med min doktorsavhandling för mer än ett decennium sedan och stötte på en stadsvakt vid namn Johan Sommar (1721/22–1771). När jag läste kämnärsrättens protokoll nämndes han gång efter annan som vittne. Sommar berättade i domstolen om graden av berusning hos de Åbobor som han gripit på gatorna och krogarna. Synlig berusning, det vill säga offentligt fylleri, var på den tiden – och de facto ända fram till 1960-talet – ett brott enligt strafflagen.

Johan Sommar hördes som vittne bland annat i oktober 1760. Sommar och hans kolleger hade gripit skomakarlärlingar som härjade omkring i staden i fyllan beväpnade med käppar. Kämnärsrättens i Åbo protokoll 2.10.1760. Riksarkivet.

Jag blev intresserad av den här stadsvakten. När jag läste vittnesskildringarna i domstolsprotokollen under olika perioder fick jag ta del av fragment som gällde en person och människa som inte lämnat några andra spår efter sig i de skriftliga källorna. Till de fyllerister som Sommar släpat till finkan kunde han föra ett ljus eller något att äta eller dricka, vilket vittnar om en empatisk natur.

Jag hade allvarliga planer på att skriva en biografi om Sommar enligt Corbins metod. Förutom i domstolsprotokollen nämns han i dokumenten bara då han som 49-åring dog i rödsoten och begrovs år 1771. Sommar var gift med en piga och paret hade två barn. Belysande för den tidens tankegångar är att deras son studerade vid Katedralskolan i Åbo och vid Åbo Akademi, där han senare avlade lantmätarexamen. Familjen kanske såg och förstod, att utbildning var viktig för att barnen inte skulle behöva använda sitt liv till att haffa fyllerister om nätterna.

Johan Sommars liv försvinner in i historiens dunkel och biografin över honom ligger tillsvidare på is. Det torde dröja åtminstone några decennier innan den blir skriven eftersom andra uppgifter nu upptar min tid.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1700-talet, 1800-talet

Ett räddande ämbar

05.03.2026 Editor Lämna en kommentar

“Brandämbar, av läder; fyra sidstycken, ett bottenstycke; i mynningen och vid sömmarna förstärkningar dolda av läderremsor, likaså inuti bottnen en korsformad sådan. Rephandtag.”

Brandämbaret finns på Klosterbacken i museets boktryckeri. Enligt museets uppgifter köptes det 6.8.1937 av antikhandlare Ståhlman i Åbo och tvärsöver sidan har stationeringsplatsen målats med vitt.

Brandsläckningsredskap på Klosterbacken. Bild: Johanna Viitaharju/Åbo stadsmuseum, 2021.

Vad allt har det här föremålet varit med om? Vad skulle det berätta om det kunde tala?

Läderämbaret är så välbevarat att det knappast någonsin använts i praktiken. Ämbar av den här typen har emellertid spelat en viktig roll när Åboborna under seklernas lopp släckt bränder, med större eller mindre framgång.

Enligt brandförsäkringsreglerna 1796 skulle det i varje försäkrat hus finnas två handsprutor, två brandhakar, två stegar och två repkvastar samt två läderämbar och andra kärl. Läderämbar kunde användas längre än trähinkar och var också lättare och behändigare än dessa. Ämbarets rundade botten möjliggjorde en kontrollerad vattenström.

Vatten måste fås till brandplatsen så mycket som möjligt och så fort som möjligt. På Klosterbacken fanns inga brunnar, så man beredde sig för eldsvådor genom att via takrännorna samla regnvatten i tunnor. Den närmaste allmänna brunnen fanns på gatan invid Klosterbacken.

När en eldsvåda uppstått var de husägare som hade häst förpliktade att delta i vattentransporten. Övriga bildade kedjor och langade vattenämbar och -såar till brandplatsen.

Inga uppgifter om läderämbarets tillverkare har bevarats, men arbetet har krävt hantverkskunnighet och materialkännedom. En del ämbar har handtag av tvinnat rep, andra har metallhandtag. Ämbar har kanske tillverkats av skomakarna, sadelmakarna eller tunnbindarna och av andra hantverkare som hanterade trä och metall.

Åtminstone på vissa håll i Europa var det bödlarnas plikt att tillverka ämbar av läder. De var också ålagda att flå döda djur, så de förfogade över skinn som man kunde tillverka ämbar av.

Klosterbackens läderämbar skulle ha mångahanda historier att berätta, och under årens lopp har det betraktats av en stor mängd museibesökare på guidade rundvandringar. Boktryckaren och de andra arbetarna på museet kan berätta för besökarna om Åbo brand och om hur man kämpat mot lågorna med hjälp av ämbar, sprutor och kvastar.

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Klosterbackens utställningstext.

Meddelande 6.11.2025. Susanna Lahtinen och Maiju Tuisku, Åbo stadsmuseum.

Dahlström, Svante: Åbo brand 1827: studier i Åbo stads byggnadshistoria intill 1843. Styrelsen för Åbo stad historiska museum 1929.

Kanto, Anneli: Pyöveli. Gummerus 2015.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor: minnen från branden 1827. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025.

1300-talet, 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet

Helgeandskyrkan i stadsmiljön, 3D-modell

03.03.2026 Editor Lämna en kommentar

I början av sommaren 2025 lanserades en 3D-modell av de historiska miljöerna kring Casagrandehuset vid Lilltorget i Åbo vid olika tidpunkter samt en applikation med förstärkt verklighet (https://casagrandentalo.fi/omnia_vincit_amor/). Appen beställdes av arkitekt Benito Casagrande och skapades i samarbete mellan Panu Savolainen, Control Reality och Stereoscape.

Modellen vill åskådliggöra hur Aura ås strand på Aningaissidan utvecklades under tiden mellan 1300-talets slut och Åbo brand 1827. Den presenterar stadsmiljön vid olika tidpunkter: 1390, 1510, 1620, 1640, 1740 och 1790. Man kan ta fram den i webbläsaren, och då man laddar ner applikationen i sin telefon eller surfplatta kan man på plats se hur det såg ut just på den aktuella platsen för hundratals år sedan.

Då modellen utarbetades sökte vi fram all tillgänglig information om stadsmiljöns historia. Om den allra äldsta tidens byggnader finns det just inte kvar någon information alls, inte ens i det arkeologiska materialet, så den medeltida stadsbilden representeras av en kvalificerad gissning baserad på forskning. Bilden av Helgeandshuset och dess kapell, som då låg på denna plats, har utarbetats efter mönster av bevarat material i Sverige.

Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.

En central roll i den tredimensionella historia som modellen förmedlar spelar Helgeandskyrkan, som byggdes i slutet av 1500-talet i Aningais på befallning av Johan III för att tjäna som den finskspråkiga församlingens kyrka. Största delen av detta monument, som på sin tid dominerade stadsbilden, revs i samband med att gatunätet i Åbo omarbetades på 1650-talet. De sista ruinerna revs i slutet av 1600-talet. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit kyrkogrunden, och delar av den finns bevarade i Helgeandskapellet.

När vi närmar oss nutiden finns det fler bevarade skriftliga källor som beskriver stadsmiljön. Därför är modellerna av stadsbilden på 1740- och 1790-talen trovärdigare, och för den nyaste stadsbilden har vi kunnat utnyttja bevarade brandstodsbrev och inspektionsdokument för byggnaderna på flera av tomterna. Av dessa handlingar framgår till och med hur husets fönster var placerade och vilken färg fasaden hade.

Modellen utnyttjar ny teknologi: telefonens eller surfplattans kamera identifierar den aktuella platsen i stadsmiljöns geometri och placerar sig på rätt ställe. Det är alltså möjligt att på ort och ställe se hur en bifåra av Aura å i slutet av 1300-talet svallade på den plats där stadsbiblioteket och Slottsgatan nu finns. Tilläggsprogrammet gör att upplevelserna av stadens historia blir mer konkreta och vardagsnära.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1700-talet

Juslenius, pesten och en likkista

02.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Daniel Juslenius kände sig illamående. Böldpesten hade spritt sig längs Östersjökusten under Stora nordiska kriget och i september 1710 nådde farsoten Åbo. Juslenius, som var född i Mietois år 1676, hörde till de första som insjuknade. Han kände sig sjukare dag för dag. Då beslöt han att isolera sig i hemmet och sände iväg sina tjänare fastän dessa livligt protesterade. När Juslenius blev allt svagare beställde han hem en likkista och lade sig raklång i den, för han kände att hans sista stund var kommen. Liggande på detta sätt i kistan skulle han vara klar att föras bort och bärarna skulle inte behöva vara rädda för smitta. Senare har det berättats, att det då pesten härjade som mest till och med var svårt att övertala en präst att komma och ge sista smörjelsen. Fruktan för farsoten var enorm.

*Daniel Juslenius. Bild: J. F. Martin, Historiska bildsamlingen, Museiverket.*

Pesten slog till med förödande kraft. Det var man redan beredd på, för i juni 1710 hade pesten nått Stockholm, troligen med ett skepp från Pärnu. Farsoten pinade stadsborna fram till följande år och dödade uppskattningsvis 40 % av invånarna. Särskilt utsatta var de fattiga stadsdelarnas kvinnor och barn. I september 1710 nådde pesten södra Finland och drabbade förutom Åbo också bland annat Borgå och Helsingfors. När farsoten småningom avklingade i januari 1711 hade var tredje stadsbo avlidit.

År 1710 var Juslenius bara 34 år, en man i sina bästa år. Han hade blivit känd för sina skrifter Aboa vetus et nova (Åbo förr och nu, 1700) och Vindiciae Fennorum (Finnarnas försvar, 1703). Lärarbanan vid Åbo Akademi hade han inlett år 1705 efter att ha blivit adjunkt vid filosofiska fakulteten. Nu trodde Juslenius att hans sista stund var kommen.

Ödet ville emellertid annorlunda. När Juslenius legat ett dygn i likkistan mådde han plötsligt bättre. Han steg upp ur kistan och redan efter några dagar kände han att krafterna återvände.

Daniel Juslenius fick ett långt liv efter peståret. Han hade många världsliga och andliga uppdrag och avled först år 1754. Men Stora nordiska krigets år var svåra. Åbo drabbades förutom av pesten och kriget också av en storbrand i maj 1711. Nästan en fjärdedel av staden förstördes av elden. Juslenius miste sitt hus, nästan alla sina möbler och en stor del av sin boksamling.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Pietilä, Antti J.: Daniel Juslenius, hänen elämänsä ja vaikutuksensa. Tampereen kirjapaino, Tammerfors 1907.

Pitkäranta, Reijo: Juslenius, Daniel. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– (referens 17.10.2025)

Ranta, Raimo: Åbo stads historia 1600–1721. Åbo stad, Åbo 1977.

Vuorinen, Heikki S. History of Plague Epidemics in Finland. Plague: Epidemics and Societies. Eds. Michel Signoli et al. Firenze University Press, Florens 2007, 53–56.

1700-talet

Herman Spöring den äldres mineralsamling

25.02.2026 Editor Lämna en kommentar

Herman Spöring slog sig åter ned vid sitt skrivbord, trött men nöjd. Han hade just sagt farväl till Carolus Linnæus, en naturforskare i början av sin bana, som åkte hem till Uppsala efter att i några dagar ha varit Spörings gäst i ett regnigt Åbo. Han hade också lånat den fattige ynglingen pengar till hemresan. Man skrev oktober 1732.

*Georg Engelhardt Schröder: Herman Spöring den äldre, 1756.* http://libris.kb.se/bib/8205855

Spöring, som sedan 1728 varit professor i medicin vid Åbo Akademi, hoppades kunna inspirera den unge studeranden eftersom han själv i tiden haft stor nytta av diskussioner med erfarnare kollegor. Mötet med Linnæus hade också varit mycket angenämt. Spöring hade uppmanat denne att söka sig till Nederländerna, som var ett viktigt centrum för naturforskningen. Han hade också presenterat sin mussel- och mineralsamling för ynglingen.

Spöring visste att det naturvetenskapliga tänkesätt som han representerade var något nytt i Åbo, som fortfarande led av sviterna efter Stora ofreden. Han hade som den första akademiskt utbildade läkaren i Finland bara ett par år tidigare valts till medlem i Uppsala vetenskapssocietet, som också finansierat Linnæus resa. I Åbo strävade Spöring efter att förnya undervisningen i medicin. Han kom även att två gånger verka som rektor för Åbo Akademi, först åren 1737–1738 och sedan 1746–1747.

Spöring ansågs som en mångsidigt begåvad forskare och han talade flera språk. Språkkunskaperna var, liksom mineralsamlingen, ett resultat av intryck under studieperioderna i Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Motsvarande samlingar runtom i Europa följde på 1700-talet fortfarande samma modell som de privata samlingarna på 1500- och 1600-talet: de var kuriosakabinett med föremål som formats av såväl naturen som människan. I mer än hundra år hade särskilt Nederländerna varit känt som ett centrum inte bara för naturforskningen utan också för kuriosahandeln.

Under Spörings tid hade de naturvetenskapliga proverna gått förbi de teologiska skrifterna som huvudrollsinnehavare inom vetenskapen. Tillsammans med sina studenter skapade Spöring en mineralsamling som år 1736 blev grunden för Åbo Akademis naturvetenskapliga kabinett. Naturalie-kammaren växte och blev sedermera mycket diger; till exempel omfattade dess herbarium som mest prov på 10 000 växtarter. Även Spörings samling gick i arv till Akademin.

Spörings son, som också fick namnet Herman och föddes vid tiden för Linnæus besök, ärvde intresset för resor. Spöring den yngre blev känd för sitt deltagande i James Cooks första resa till Stilla havet år 1768. Men också stenarna ingår i hans levnadshistoria: i muren till museet Aboa vetus Ars nova kan man i dag beundra en sten från en efter honom namngiven ö i Tolagabukten.

Måhända tog även Linnæus, som från och med 1762 är känd som Carl von Linné, intryck av sitt besök i Åbo. I varje fall reste han till Nederländerna strax efter sin Åbovisit. Bara tre år senare, år 1765, presenterade han där sin berömda taxonomi i verket Systema naturæ. I samma arbete kritiserade han Åbo Akademis bibliotek, som han ansåg uselt, men berömde Spörings mineral- och stenmuseum, vars urval han ansåg vara alldeles utmärkt.

Saara Penttinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Forsius, Arno: “Spöring, Herman Diedrich (1701–1747)”. Nätpublikationen Kansallisbiografia, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 9.10.2006. Artikelns permanenta kod http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-002582 (referens 2.10.2025).

Marjomaa Risto: “Spöring, Herman Dietrich (noin 1733–1771)”. Nätpublikationen Kansallisbiografia, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 9.10.2006. Artikelns permanenta kod http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-008155 (referens 2.10.2025).

Siukonen, Jyrki: Mies palavassa hatussa. Professori Johan Welinin maailma. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 2006.

Stén, Johan: Kulta-aika. Valistus ja luonnontieteet Turun Akatemiassa. Art House Oy, Helsingfors 2021.

1700-talet

Svårt att lämna Åbo

24.02.2026 Editor Lämna en kommentar

Åbo, i början av maj 1795. En ung akademiskt bildad man står inför sin första utlandsresa. Han har låtit binda en anteckningsbok, vars sidor än så länge är tomma. Under resans lopp kommer sidorna att bli fullskrivna med allt från balett- och operarecensioner till referat av diskussioner med olika slags bekanta, från adelsherrar och munkar till gatubarn. På tröskeln till sitt stora äventyr skriver han: “Från Åbo till Amsterdam: hwilken himlafärd för en yngling, som föga sett werlden utom sin studentkammare och sin atlas!”

Reinberg, Johan Jakob. *Slottet. (Åbo). Åbo Slott. Vy Från Berget Vid Varvsgatan Mot Slottet, Hirvensalo, Tjärholmen Och Runsala*. 1852. Åbo Akademis arkivsamlingar.

Här överdrev Frans Michael Franzén en smula. Ung var han ju – han hade fyllt 23 i januari – men han hade i alla fall avlägsnat sig från sin kammare och rest till Uppsala för att studera. Utanför det svenska riket hade Uleåborgsfödde Franzén dock aldrig varit. Till Åbo hade han flyttat redan som 13-åring då han började studera vid Åbo Akademi. Vid 17 år var Franzén redan magister, några år senare docent. Den akademiska världen hade tidigt öppnat sig för honom tack vare hans begåvning, förmåga till snabb inlärning och beläsenhet, vilka hade noterats redan i barndomen. Men att se världen med egna ögon var givetvis en annan sak än att läsa om den. Franzén visade sig vara en utmärkt resedagboksskribent. Hans observationer av nästan allt mellan himmel och jord vittnar om en skarp blick och litterär talang. Franzén reste slutligen betydligt längre bort än till Amsterdam och besökte många platser på den europeiska kontinenten och de brittiska öarna.

Avfärden från Åbo i maj drog emellertid ut på tiden då vindarna inte var gynnsamma. Handelsfartyget med destination Helsingör låg klart för avfärd i Beckholmens hamn. Franzén och hans reskamrat Carl Fredrik Bremer skulle segla med fartyget till Danmark och sedan fortsätta resan på den europeiska kontinenten. Men nu låg fartyget bara stilla och väntade. Och Franzéns resfeber steg. Efter flera dagars försening kunde resan äntligen börja. Matrosernas hustrur strövade fortfarande omkring i hamnen, dit de kommit för att vinka av sina makar. När fartyget kastade loss brast många av kvinnorna ut i tårar.

Åbo försvann ur synhåll. Framför fartyget låg en hel labyrint av öar – så beskrev Franzén skärgården – och passagerarna fick beundra de ständigt föränderliga vyerna. I varje fall ända fram till Korpo, för där mojnade vinden åter och färden stannade av. Det blev igen en flera dagars väntan och Franzés tålamod ställdes på prov. Det stora äventyret lät vänta på sig.

Franzéns sjöresa från Åbo till Helsingör räckte sist och slutligen omkring tre veckor. Hela hans Europaresa räckte nästan ett och ett halvt år.

Heli Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Frans Michael Franzén: ”Antekningar under en Utrikes resa”, Åbo Tidning 31.1.1801 [första delen i hans berättelseserie].

Heli Rantala: Pikisaaresta Pariisiin. Suomalaismatkaajien kokemuksia 1800-luvun Euroopassa. Helsingfors: Gaudeamus, 2020.