Kategoriarkiv: 1700-talet

1700-talet, 1800-talet

Italiensk fäktningsmästare i Åbo

Lämna en kommentar

Gioacchino Otta, född 1775 i en läkarfamilj i Turin i norra Italien, påverkade kraftgt den finska gymnastik- och idrottsundervisningens tidigaste skeden. Ynglingen Otta gick med i Napoleons armé, där han vann löjtnants grad. I samband med Pommerska kriget 1807 blev han emellertid tillfångatagen av de svenska trupperna. Efter återvunnen frihet stannade Otta kvar i Östersjöländerna, där han blev en långvarig påverkare.

I Sverige förtjänade han sitt uppehälle genom att ge lektioner i fäktning. Detta låg rätt i tiden, eftersom man på olika håll i Europa började fästa alltmer uppmärksamhet vid fysisk fostran. Sverige gick i spetsen för denna utveckling, och särskilt inflytelserik blev Per Henrik Ling, som år 1805 utnämndes till lärare i fäktning vid Lunds universitet.

Otta, vars förnamn under årens gång antagit den nordiska formen Joachim, fick motsvarande tjänst vid Åbo Akademi år 1812. Hans företrädare som fäktnings- och danslärare var Sverigefödde Johan Baptista Meyer, men tjänsten var obesatt i tre år innan Otta kom till Åbo.

Ottas livsverk väckte journalisternas intresse på 1930-talet, speciellt i samband med rivningen av Helsingfors universitets gymnastikinstitution. Kansan Kuvalehti 12.5.1934.

I Åbo inträdde också Hedvig Finnberg från Sagu i Ottas liv. Hon hade blivit änka år 1812. Hon började då driva ett värdshus vid Tavasttull och utvidgade snart sin affärsverksamhet till en lokal som hon skaffat i Klosterkvarteret. På det senare stället kunde man med myndigheternas tillstånd spela biljard, vilket alldeles uppenbart fascinerade Otta. När Otta gift sig med Finnberg våren 1816 började också han delta i affärsverksamheten. Ett exempel på detta är en av honom undertecknad annons i Åbo Allmänna Tidning i juni följande år, där ett använt biljardbord samt köer och bollar utbjuds till salu.

Stadsbranden 1827 var för Gioacchino Otta liksom för otaliga andra Åbobor en livsomvälvande händelse. Otta förlorade det hus som han ägde, och sedan följde han med Åbo Akademi till Helsingfors för att där fortsätta sitt arbete. Ända till sin död i januari 1848 verkade Otta sedan i Helsingfors, där bland annat Zacharias Topelius var en av hans elever.

Otta var mycket initiativkraftig och bidrog bland annat till att den till Helsingfors flyttade akademin och dess elever år 1834 fick bruka en byggnad enkom för gymnastik- och fäktningslektioner. När huset jämnt hundra år senare revs blev Ottas arbete som en av banbrytarna för den finska gymnastik- och idrottsundervisningen uppmärksammat i olika sammanhang. Särskilt lyftes Otta fram av professor Ivar Wilskman, som kring 1930-talsskiftet berättade om den italienske fäktningsmästarens livsöden inte bara i sina böcker och tidningsartiklar utan också bland annat i sitt öppningstal på en utställning kring fysisk fostran och idrotts- och motionsredskap sommaren 1930.

Joonas Kananen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo Allmänna Tidning, 3.6.1817, nr 64, s. 4

Dahlström, Svante. Promenader 2. Åbo: Åbo tidnings- och tryckeri aktiebolags förlag. 1960.

Uusi Suomi 13.6.1930, nr 156, s. 1

Wilskman, Ivar. Muistelmiani voimistelu- ja voimailuelämämme alkuajoilta. Helsingfors: Otava. 1929.

1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Gamla skjutbanor i Åbo

Lämna en kommentar

När eldvapnen blev vanliga behövdes områden där man kunde öva sig i deras bruk på ett tryggt sätt och utan att ljuden från skottlossningen störde någon. På 1700-talet använde soldaterna i Åbo bland annat slottsfältet och sandheden nära S:t Karins kyrka som övningsområden. Senare, under hattarnas krig (1741–1743), övade Åboborgarna i Nummisbacken. Det är dock inte säkert om deras övningar inbegrep skjutning med laddade vapen eller endast marsch- och gevärsgreppsträning.

De äldsta uppgifterna om egentliga skjutbanor härrör från den ryska tiden. Åbo 2:a Skarpskyttebataljons skjutbana fanns först i Kuppis och efter sekelskiftet i Kärsämäki. Kuppis skjutbana hade genom ett avtal 18.9.1882 uthyrts åt bataljonen på 25 år. På området fanns också en krutdepå och lokaler för målskytte. Avtalet hävdes 1899 och byggnaderna revs år 1900 då banan såldes på auktion. Banan i Kärsämäki var avsedd för de i Åbo stationerade soldaterna och blev klar i slutet av seklet, men viss renovering återstod. Banan beredde bekymmer då den låg i ett sumpigt kärr. Åbobataljonens soldater utförde torrläggningsarbeten år 1900 och banan inhägnades år 1901.

Åbo jaktförenings meddelande i Åbo Underrättelser i september 1874. Bild: Åbo Underrättelser, 5.9.1874.

Åbo jaktförening hade en egen, år 1874 färdigställd skjutbana på ”stadens betesmark”. Noggrannare uppgifter om läget finns inte. På jaktföreningens bana hölls till exempel en skyttetävling som Helsingfors Sportklubb anordnade 17.6.1883. Information om tävlingen ingick i Turun lehti för ”de ärade medlemmar av bondeståndet som önska delta”. Samma klubb arrangerade ytterligare en tävling kort därefter, 28.6.1883. Skjutavståndet var 200 alnar (ungefär 118 meter).

Även andra föreningar, till exempel 1893 grundade Skjutkonstens Vänner i Åbo, hade egna skjutbanor. Nämnda förening hade år 1903 en bana i Åbo i Södra utmarken, några kilometer från Nylandstull. Efter att reglerna skärpts övade man från och med 1922 på en ny bana i Kärsämäki. Marken måste år 1921 inlösas av två olika markägare emedan gränsen mellan byarna Kaerla och Kärsämäki gick tvärs igenom området.

Åbo skyddskårsdistrikts skyttetävling på banan i Kärsämäki år 1925. Bild: Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 11–12/1925, s. 11.

Skjutbanorna var av central betydelse för skyddskårerna. Åbo skyddskår använde sig av banan i Kärsämäki tills en ny bana år 1925 färdigställdes på Ispois gårds marker, vid gränsen mellan Åbo stad och S:t Karins kommun. Banan var avsedd att brukas av stadsborna och läget var valt så, att den var lätt att nå från staden. Den låg i en dal som avgränsades av skogiga backar, vilket dämpade ljudet från skottlossningen. Det fanns banor med skjutavstånd på 100, 150 och 300 meter. I samband med invigningen 28.6.1925 berömdes särskilt banans skyttepaviljong. Även banan i Kärsämäki användes fortsättningsvis. Varsinais-Suomen Vartio skrev om den nya banan: ”Må den finska skjutkonsten frodas och växa i dess hägn och må den fasta viljan att försvara fosterlandet stärkas på dess marker.” Banan övergick i stadens ägo år 1944 och skytteverksamheten upphörde 1964. På dess plats byggdes flervåningshus.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Aitamäki, Aaro. Turun seutu ja sotaväki: piirteitä alueen varuskunnallisesta kehityksestä ja sotilaselämästä. Åbo stad, 1991.

Ahola, Harri. Kartalta ja muistoista kadonneet. Turun Sanomat 1.3.2024.

Ampujain lehti: Suomen ampujain liiton äänenkannattaja 13/1930.

Länsisuomen Työmies 9.3.1901.

Turun Lehti 13.6.1883; 17.3.1900.

Sanomia Turusta 15.5.1874; 29.6.1900.

Uusi Aura 21.11.1899; 11.11.1923

Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 9/1923.

Åbo Underrättelser 11.05.1874.

1700-talet

Geografiska observationer om Åbo

Lämna en kommentar

Om du skulle skriva en sida om dagens Åbo, vad skulle du lyfta fram? Vad skulle du vilja berätta för dem som läser texten om 250 år?

Denna geografibok från 1770-talet undgick att förtäras av elden. 

I min hand har jag Daniel Djurbergs (1744–1834) bok Geografie, som utkom år 1778. Det här exemplaret har veterligen räddats från vinden i ett brinnande apotekshus i Umeå i Sverige på 1940-talet. Verket är andra delen i en serie, och där återfinns också Åbo. 

Först beskrivs stadens geografiska läge. Inte särskilt lockande: jordmånen är dålig och trakten upptas till en del av kärr och sankmarker. Den katalogmässigt framskridande berättelsen ger emellertid en bild av en riktigt livlig plats. I staden finns till exempel en hovrätt, ett universitet, en katedralskola och ett tryckeri. De publika byggnaderna ger staden värdighet. Speciellt nämns de två kyrkorna samt hovrättens och akademins byggnader, rådhuset samt presidentens, landshövdingens och biskopens hus. Lasarett och spinnhus finns här också. Av industrianläggningarna nämns ett sockerbruk, en ylletygs- och klädesfabrik, två tobaksspinnerier, två manufakturer för garn-, tröj- och strumptillverkning, en parkumsfabrik samt ett linne-, bomulls- och bomullsdamastväveri. Och det här var ännu inte allt! I staden fanns också ett skeppsvarv och ett tegelbruk.

Geografi från år 1778. Åbo ingår!

Centrum för den internationella handeln är naturligtvis hamnen. Handeln är livlig med Medelhavsområdet, Holland, Portugal, England, Ryssland och Danmark. Främst exporteras järn, spannmål, torkade livsmedel, hudar, talg, lin, hampa, tjära, trävaror och andra skogsprodukter. Om importen sägs att varorna är desamma som vanligen säljer bra också i andra städer. Dagens läsare får således inte veta om de skepp som kom till Åbo hade med sig till exempel kaffe, socker eller kryddor. Skribenten nämner, att möjligheterna till handel skulle ha varit ännu bättre ifall de finska böndernas seglationsfrihet inte skulle ha bromsat Åbos och de andra städernas tillväxt.  

Geografi blev ett viktigt läroämne i skolorna på 1700-talet.  Djurberg, som tituleras geograf och skolman, skrev också den populära läroboken Geografie för Begynnare, varur bland annat den unge Zacharias Topelius hämtade sina geografikunskaper. 

Texten om 1700-talets Åbo väcker tankar om de livsöden som den korta redogörelsen vittnar om. Bakgrundskunskaper behövs för en  djupare förståelse. Vem odlade, fiskade, torkade, byggde skepp, spann, garvade eller odlade tobak? Vem sålde, köpte, blev rik, blev fattig? 

Många slags livsöden får rum på och mellan raderna. 

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Geografie, Sammandragen utur de Nyaste och Tilförliteligaste Auctorer, af Daniel Djurberg, II Delen. Stockholm, Tryckt hos P. Hesselberg 1778.

1700-talet

Fången på Åbo slott

Lämna en kommentar

”Kölden är sträng”, skrev Petter Schäfer på Åbo slott den 3 mars 1712. ”På grund av kylan kan jag inte upprätthålla skrivandet.” Schäfer hade då suttit i fängelse i fem långa år. Han skrev dagbok på finska, antecknade händelser och erfarenheter nästan varje dag, och läste pietistisk litteratur som regelbundet insmugglades till honom.

Åbo slott. Robert Wilhelm Ekmans målning Vinterfiske utanför Åbo slott, 1872 (detalj). Bild: Nationalgalleriet.

Petter Schäfer (ca 1660–1729) var en av sin tids radikaler och magister från Åbo Akademi. Han hade upplevt väckelsen redan under studieåren. Han hade lärt känna Lars Ulstadius, som år 1688 hade skapat uppståndelse och väckt anstöt, avbrutit en predikan i Åbo domkyrka och själv stigit upp och klandrat både prästerskapet och kyrkfolket. Schäfer blev Ulstadius anhängare och förkunnare av hans läror. Han flydde utomlands år 1694 och hamnade via London i Nordamerika och kolonin Nya Sverige. Vid sekelskiftet återvände han emellertid till Åbo men drogs åter in i konflikter. Han anklagade lutherdomen för att vara en falsk lära och presenterade sina dystra profetior. Han vägrade delta i nattvarden, och till sist spärrades han in i slottsfängelset den 8 april 1707.

I rannsakningsfängelset försökte man få Schäfer att återta sina ord, men han vägrade envist att ge upp: ”Jag lyder inte. Hetsigt motsatte jag mig biskopen. Jag slog näven i bordet 2 eller 3 gånger. Jag satte mössan på huvudet. Jag talade mycket och modigt om biskopens onda framfart.” Till sist dömdes Schäfer till döden år 1709, men kungliga majestätet benådade honom. För att förhindra pietismens vidare spridning beslöt man hålla oliktänkaren fängslad, och han isolerades på Åbo slott fram till år 1713. Då närmade sig de ryska styrkorna och han flyttades till Gävle.

Petter Schäfers dagbok öppnar ett fönster mot världen i början av 1700-talet. Han beskriver sina skriftliga arbeten och de verk han läst men ger också noggranna upplysningar både om sitt fastande och om den mat han fick. Han tycks inte ha varit isolerad på något sätt utan fick hela tiden information om händelserna både i staden och ute i världen. Våren 1710 hade han fått vetskap om assessor Gyllenkroks oblida öde:

”Assessor Anders Gyllenkrok föll plötsligt omkull framför Wittfots bod vid broändan, slog munnen och näsan i blod, bars hem och dog efter en stund. Fort gick det.”

Information om krigsfronten och kung Karl XII:s förehavanden trängde också igenom murarna. Schäfer skrev den 14 september 1709:

”Hårda bud om kung Carl XII. Ryssen slog hela armén i Ukraina vid staden Poltava: 27.6 har striden stått. Kungen har kommit undan. Postmeddelanden berättar att han varit mycket sjuk 28.8 i staden Bender. Han är nu i Turkiet.”

I Schäfers vardag växlade längtan efter kärlek och passion med fasta och kroppslig späkning. Han levde med smärtor, smalbenen värkte och även tänderna föreföll att ge upp:

”Jag drog ut den första med en tråd, den andra med fingret. Alla tänderna är lösa; jag kunde inte tugga mjukt bröd. – – -, munnen är svullen; jag kunde inte tala tydligt. Jag prövade att dricka, thee och caphe, men det hjälpte inte. Jag måste överge fastan för tändernas och den svåra skörbjuggens skull.”

Mitt i allt detta fick den säregna predikaren besök av allehanda Åbobor och han skickade meddelanden, ”blad” och ”zedlar”, till sina bekanta. I slutet av dagboken förtätas stämningen då de ryska trupperna närmar sig och Åbo förefaller att falla i fiendens händer. För Schäfer var förstörelsen ett bevis på andliga villfarelser.

”Herren slår dem, de förstår inte; han sänder dem förstörelse, men de lyder inte. Gud må se till detta elände! Den andliga förstörelsen är sorgligare och mer skadlig än den yttre, timliga. Ingen förstår, ingen gör riktig bot, amen!”

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Petter Schäfer: Minä Pietar ja minä Anna. Päiväkirja vuosilta 1707–1714. Red. Matti Piispa. Otava, Helsingfors 2000.

Esko M. Laine: Schäfer, Petter. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997–. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Anders Gyllenkrok. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2230>. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Lars Ulstadius. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2817>. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Petter Schaefer. Nätpublikation 2005, https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2565. Läst 21.2.2026.

1700-talet

Musikaliska Sällskapet i Åbo och dess rötter

Lämna en kommentar

Musikaliska Sällskapet i Åbo grundades år 1790 och verkar än i dag. Dess stadgar sägs uppvisa intryck från sällskapet Utile dulci, som verkade i Stockholm och som det i Åbo år 1770 grundade Aurorasällskapet kan anses vara en filial till. Ingetdera av de här vittra sällskapen fokuserade enbart på musik. 1700-talet var ett slags guldålder för olika hemliga sällskap och föreningar. Överallt i Europa grundades ett stort antal musikföreningar. Kan  någon annan sammanslutning än Utile dulci ha varit en viktig påverkare när det gäller Musikaliska Sällskapet i Åbo?

De andliga inflytelserna från Europa kom till Sverige inte bara i litterär form utan också genom förmedling av privatpersoner. År 1751 valdes Adolf Fredrik, född i Schleswig, till Sveriges kung. Hans hustru Lovisa Ulrika var syster till Preussens kung Fredrik den Store och mor till Sveriges följande kung Gustav III. Kungaparet hade nära förbindelser till det preussiska hovet, vars konserter tjänade som exempel för de borgerliga musikföreningar som bildades i Berlin.

En av dem var Musikausübende Gesellschaft, vars stadgar skrevs 1749. När man jämför Musikausübende Gesellschafts stadgar, som har 23 paragrafer, med Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar, som är indelade i 5 klasser och 48 paragrafer, ser man att 29 av de senare innehållsmässigt är desamma som i den tyska föreningens stadgar. Sålunda kan 60 % av Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar härledas till den 40 år äldre förebilden i Berlin. Olikheterna kan förklaras av den långa tidsskillnaden mellan stadgarnas tillkomst. Upplysningstidens andliga och samhälleliga utveckling hade förändrat allt agerande. Musikausübende Gesellschafts stadgar skapades av professionella musiker med tanke på deras behov medan Musikaliska Sällskapet i Åbo åter var mer allmännyttigt och inriktat på att vägleda vänner av musik. Den process som inleddes under Musikausübende Gesellschafts tid ledde till att det uppstod en borgerligt administrerad publik konsertverksamhet.

De första konserterna för allmänheten i Finland arrangerades av Aurorasällskapet: Pergolesis Stabat mater framfördes den 19 augusti 1773 och på nytt ett år senare i Åbo. Sedan övertogs arrangörsansvaret av Musikaliska Sällskapet i Åbo, och dess årsfest på Gustav III:s födelsedag firades alltid med en konsert och ett föredrag om något ämne av allmänt intresse.

Bilden visar biskop Jacob Gadolins inträdesbiljett till Musikaliska Sällskapets i Åbo konserter år 1797. Sällskapet har lånat sitt motto av Vergilius: Ipse laetus citharam Apollo dabat, fritt översatt Själv vid glatt lynne gav Apollo oss citharan.

Ilari Lehtinen

Översättning: Brita Löflund

1700-talet, 1800-talet

I tjänst hos magister Porthan

Lämna en kommentar

Författaren och konsthistorikern Emil Nervander reste sommaren 1871 omkring på Åland och i Egentliga Finland för att skaffa sig kännedom om de finska fornminnena. Nervanders expedition hade anlänt till Korpo gård, som då var i släkten Stigzelius ägo. Sällskapet stannade upp för att beundra gårdens vackra möbler och gamla sköldemärken. Samtidigt träffade de familjens ålderstigna trotjänarinna, som var synbart entusiastisk över de akademiska forskarnas besök. Åldringen började berätta om ”magister Porthan”, som hon en gång tjänat åt, och uttryckte sin glädje över att med egna ögon ha fått se denne mans ärofulla plats i nationens historia. Nervander kunde emellertid inte stanna kvar och lyssna till berättelserna eftersom han och hans sällskap hade bråttom med kartläggningen av fornminnena. Han nedskrev dock en förhoppning om att någon skulle ha tid att ”från hennes läppar uppteckna de snart förklingande efterljuden från hennes ungdomstid”.

Den berömde och lärde Åbobon, professorn i retorik Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) avled den 16 mars 1804 i Åbo, alltså 67 år före Nervanders sommarresa. Nervander berättar inte vad tjänarinnan hette, men det måste ha varit fråga om Anna Maria Runér, som enligt Korpo församlings konfirmationsbok tjänade på Korpo gård och var född år 1780. Vid tiden för mötet med Nervander hade hon redan uppnått den vördnadsbjudande åldern av 91 år.

Mamsell Arfvidsson återgiven av Lorens Pasch den yngre, 1780. Bild: Wikimedia Commons.

Anna Maria Runér levde ännu länge efter mötet med forskarna och var till sist en av landets äldsta invånare. Hon avled den 25 april 1883, gott och väl över 102 år gammal. Enligt kyrkböckerna hade hon kommit till Korpo från Merimasku tillsammans med familjen Stigzelius redan år 1828, men hon hade hunnit uppleva mycket före det. Redan som barn hade hon hamnat i Sverige, där hon arbetade som tjänarinna hos den berömda spåkvinnan Ulrica Arfvidsson (1734–1801). Mamsell Arfvidsson hade blivit känd som Gustav III:s spåkvinna, och Runér erinrade sig att många berömda personer kommit till Arfvidsson för att be om hjälp under hennes sista år. Från Stockholm kom Runér efter många turer till Åbo, och i Åbo svenska församlings konfirmationsbok har hon antecknats som medlem i Akademins jurisprofessor Matthias Calonius (1738–1817) hushåll åren 1800–1802. Det var just vid denna tid som hon blev närmare bekant också med Porthan. Minnesskriften i Åbo Tidning år 1883 berättar att Porthan var en ofta sedd gäst i Calonius hem, som låg på tomt 15 i Norra kvarteret. De sammankomster som professorn höll i sitt hem hade stannat i tjänarinnans minne, liksom också studenternas många upptåg.

Anna Maria Runérs namn i Åbo svenska församlings konfirmationsbok. Riksarkivet.

Troligen lärde Anna Maria Runér känna Porthan till och med mycket väl eftersom denne inte bara var en regelbunden gäst utan också bodde en liten tid i Calonius hem, vilket konstateras i M. G. Schybergsons biografi över Porthan och också framgår av konfirmationsboken. Porthan var trött på sin tidigare bostad, som var i dåligt skick, och bodde tillfälligt hos sin kollega medan han letade efter ett bättre ställe att bo. Av allt att döma var Anna Maria Runér anställd av Calonius, men i samtalet med Nervander berättade åldringen uttryckligen om Porthan, som blev en verklig kultgestalt under 1860-talet. Otvivelaktigt var Runér mycket väl medveten om detta.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”Dödsfall”, Åbo Tidning 5.5.1883.

G. C.: ”Den älsta kvinna jag känt”, Åbo Tidning 9.3.1905.

Forsstrand, Carl: Spåkvinnor och trollkarlar. Minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1913. Korpo församlings flyttningslängder 1821–1883, Riksarkivet.

Korpo församlings konfirmationsbok 1850–1858, Riksarkivet.

Merimasku församlings konfirmationsbok 1821–1827, Riksarkivet.

Nervander, Emil: Sommarresor i Finland. På Åland och i Åbo-trakten. G. W. Edlunds förlag, Helsingfors 1872.

Salste, Tuomas, Suomen vanhimmat ihmiset, https://www.tuomas.salste.net/suku/vanhimmat.html

Schybergson, M. G.: Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning. Senare delen. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1911.

Åbo svenska församlings konfirmationsbok 1798–1803, Riksarkivet.

1600-talet, 1700-talet

Tullstaketet runt Åbo

Lämna en kommentar

I det svenska riket följde man alltsedan 1500-talet en merkantilistisk ekonomisk politik, vilket innebar noggrann reglering från kronans sida. Riket behövde pengar till krigföringen och därför infördes nya skatter gång på gång under 1600-talet. En av dem var lilla tullen, som kom 1622 och erlades för produkter som skulle säljas i staden. Kronans väl krävde att tullstaket byggdes omkring städerna. Även Åbo omgavs efter nämnda år av ett tullstaket med tullportar och tullstugor. Det var borgarnas skyldighet att bygga och underhålla staketet, och varje borgare svarade för ett eget avsnitt. Tullavgifterna uppbars av tullförmännen, tullinspektörerna, tullskrivarna och tullmännen. Tullstaketet blev onödigt först år 1808 då lilla tullen avskaffades.

*

Staketets struktur varierade beroende på terrängens form. Staketet på vissa ställen kallades stadsgraven, vilket ger en bra beskrivning av utseendet. På en del ställen var staketet byggt av plankor, på andra av stockar. På bergiga backar radade man stenar till grund för trästaketet. Någon stadsmur var tullstaketet alltså inte. Att bygga tullstaketet krävde många år, eftersom borgarna var ovilliga att fullgöra denna skyldighet. Den som försummade sin skyldighet straffades. Till exempel borgaren Erik Nukaris änka Elin Persdotter hade underlåtit att reparera sitt staketavsnitt men lovade göra det före följande inspektion, och hon förpliktigades därtill vid äventyr av straff.

Gamla tullstaketsgrunder i Åbo på Ryssbacken, det vill säga Universitetsbacken. När bilden togs stod fotografen på den sida av staketet som hörde till S:t Karins; han befann sig alltså på landsbygden. Tullstaketet var en gräns mellan landet och staden. Staketet innebar också att olika lagar och privilegier gällde på olika sidor. Kyrkan stod i varje fall mitt i byn även i staden. Museiverket.

Vid äventyr av straff fick man inte passera tullstaketet någon annanstans än genom de särskilda tullportarna. Sådana fanns vid Fägatan eller nuvarande Nylandstull, därifrån det gick en väg till Nyland och Karelen, samt på nuvarande akademiska Heses plats vid Tavastgatan, varifrån vägen ledde till Tavastland, och på nuvarande Hotell Helmis plats vid Aningaisgatan, varifrån man tog sig till Satakunda och Österbotten. Införseln av produkter till staden övervakades dessutom av lilla tullen i Multavieru vid åstranden och av stora sjötullen vid Slottsbommen.

Vid tullportarna fanns också vakttorn. Ett rättsfall berättar nämligen att Petter Jessenhausens dräng Matts Mattsson år 1639 arbetade med ett tullstaketbygge nära tornet vid lilla tullens bom.  Hans Byggmästare fällde ned ett järnspett från tornet efter att först ha ropat en varning åt dem som fanns nedanför. Ovetande om detta fick drängen Matts spettet i huvudet. Fallet ansågs som en ren olyckshändelse och mannen höll också på att tillfriskna.

De smitare och tjuvar som försökte smyga sig in i staden förbi tullen orsakade ständigt skador på tullstaketet. Tullmännen bevakade visserligen staketet, men det fanns alltid de som bröt loss plankor. Även vid tullportarna förekom det problem, för en del av dem som kom till staden kunde rida förbi i full galopp eller så misstänktes tullmännen för att ha tagit mutor.

*

Tull skulle betalas för alla produkter som infördes i staden för att säljas. Om en bondmora från Pargas ville ta in till exempel ägg och stickstrumpor och sälja dem i staden måste hon betala tull vid tullporten. Pigan Brita Larsdotter handlade enligt reglerna då hon vid porten förtullade 44 alnar lärft som hon ville sälja i staden. Borgarhustrun Anna Mattsdotter däremot tog sig in i staden på kvällen klockan nio via Aningais tullport med fyra getabockar som hon inte förtullade. Tullmännen hade inte lagt märke till henne i kvällsmörkret. Eftersom hustrun bröt mot tullreglementet för första gången beslagtogs hälften av bockarna.

Alla förtullade produkter skulle utbjudas till salu på torget. Om man började göra affärer redan vid tullporten ansågs det som olaglig handel i förtid. Borgaren Gabriel Johansson gjorde sig skyldig till sådana affärer då han vid Aningais tullport tog emot tre lass varor av Jöran Vehkapuntari.

Stadens boskap fördes om morgnarna ut på bete via tullportarna genom försorg av antingen stadsherden eller borgarfamiljerna. Assessor Anders Gyllenkrook berättade i september 1694, att hans ko lämnats utanför tullstaketet över natten på grund av herdens vårdslöshet och där blivit uppäten av vargar.

*

Tullstaketet var inte bara en fysisk utan också en andlig gräns. Innanför staketet tillämpades ända fram till 1734 års riksomfattande lag kung Magnus Erikssons stadslag med rötter i 1350-talet. I denna lag stadgades separat om borgarnas näringsidkande. Varje stad hade sina egna privilegier, och städerna avvek därför något från varandra. Dessutom hade stadens råd vittomfattande rättigheter att handha ärenden som rörde det egna området och de egna invånarna. På landsbygden följdes landslagen från samma tid, och dess innehåll skiljde sig från stadslagens. I städerna delades till exempel ett arv lika mellan söner och döttrar, men på landet fick en dotter endast en tredjedel.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Kämnersrättens i Åbo protokoll, z:171, 184–186, 201 (åren 1640, 1665, 1667, 1669, 1694).

Veli Pekka Toropainen 2025: Turun tulliaita 1600-luvulla. Publicerad på finska 27.9.2025 i sällskapet Suomen Sukututkimusseuras blogg.

Veli Pekka Toropainen 2017: Vuosikirja 2017 – sarjassaan kymmenes. Melkein maalla – lähes kaupungissa. Vuosikirja 2017. Red. Sari Ahonen, Veli Pekka Toropainen, Päivi Kuusenlaakso, Olavi Hyvärinen. Åbonejdens släktforskare rf. Åbo.

1700-talet

Prusi batteri, från år nånting

Lämna en kommentar

Taas Auran rannat, peltosarat näen
ja vanhain valtateiden kiemurteet,
ja kirkot Kaarinan ja Räntämäen –
Halisten kosken kuohuu veet
Ja Unikankareelta muurit temppelin
ylväänä kohoo yli maiseman;
niin tutunomaisna nään Prusin patterin
partaalla jokilaakson Maarian

Ur dikten ”Turun seutu” (v. 1934)

Prusi batteri i Räntämäki vid Lillåns östra strand i gamla S:t Marie socken är en mytomspunnen plats. Som dikten berättar är kullen ett tydligt landmärke. För dem som kom längs Tammerforsvägen var den en av de första imponerande vyerna. Intill kullen finns numera Orions fabrik. Batteriet omgavs länge av åkrar och var alltså ännu mer iögonenfallande i landskapet.

I ägokartan från 1697 ses ”Prusi batteri” som en tom kulle omgiven av åkrar i kartans nord. Källa: Riksarkivet, Lantmäteristyrelsens arkiv för renoverade kartor. LMS U Renoverade kartor och dokument. A Åbo och Björneborgs län. Åbo. A105:61/1-2 Räntämäki; Ägokarta och redogörelse för Räntämäki, Pappila och Virusmäki enstaka hemmans odlingar (1697).

Kullen har också kallats Kapeenhaudantöykäs eller ”Kapehen haudan töykäs”. Ordet ”kape” har enligt Mikael Agricola syftat på djävulen eller den lede. Platsen är också känd under namnet Patterimäki (Batteribacken). Många namn på platser går tillbaka på Åbobornas uppfattningar och föreställningar om stället i fråga. Man har trott att batterikullen gömmer en vikingakonungs grav, och arkeologen A. M. Tallgren ansåg vid sitt besök på platsen år 1902 att det är fråga om en gravkulle. År 1961 undersöktes platsen av lektor Veikko Lehtosalo, som konstaterade att kullens nedre del befann sig i naturtillstånd och att jorden där var hård och grov, varutöver sluttningen var full av stora stenar. Endast till den övre delen hade man forslat jord för byggandet av ett pjäsbatteri.

Ett egentligt pjäsbatteri fanns det på kullen uppenbarligen på 1700-talet. De vanligast förekommande historierna berättar att det skulle ha varit i bruk under Stora ofreden (1713–1721), enligt andra historier också under Lilla ofreden (1742–1743). Emedan den svenska armén hade kapitulerat redan innan Åbo ockuperades är dateringen inte trolig. Batteriet berättas ha varit i användning också under Finska kriget (1808–1809). Syftet med det av svenskarna iordningställda batteriet sägs ha varit att avvärja ryssar som marscherade mot Åbo norrifrån längs huvudvägen. Batteriet har också påståtts härröra från Krimkrigets tid (1853–1856). Det är inte sällsynt att sådana här sägner ”vandrar” från en tidsperiod till en annan. Några dokument rörande batteriets ursprung har inte bevarats.

Växtligheten på batterikullen är ett kapitel för sig. Området har varit betesmark, vilket satt sin prägel på backen. Om eventuell förhistorisk verksamhet vittnar de påträffade arterna brudbröd, ängshavre och backlök. På området finns ingen sandvita, en allmän art som följt de ryska soldaterna i spåren. Däremot har man påträffat blåhallon och stor ormrot, som antagligen är rymlingar från de experimentodlingar som Per Kalm (1716–1779) hade i S:t Marie. På batteriområdet planterades lärkträd i början av 1960-talet, men lokalinvånarna   var genast framme och gjorde ”ohägn”.

Till mystiken kring Prusibatteriet bidrar spökhistorierna. Barnen var förbjudna att leka i området eftersom de på kullen stupade soldaternas själar kunde ta illa vid sig. Förbudet fick bara barnen att väsnas ännu mer, men veterligen visade sig inga förargade andar. Spökhistorierna kanske fick näring av att den järnhaltiga jorden på kullens krön om vårarna gav smältvattnet, som rann längs sluttningarna, en blodröd färg.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Ilta-Sanomat 20.6.1961

Kauhanen, Riku. Väärin haudattu sotamies: Kummitustarinoita Suomen taistelukentiltä. Jyväskylä: Atena, 2018. 

Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja. Nr 8-9/1916.

Lehtosalo, V. Kertomus Maarian pitäjän alueella kesällä 1961 suoritetusta kiinteitten muinaisjäännösten inventoinnista. Kulttuuriympäristön palveluikkuna. kyppi.fi. https://www.kyppi.fi/to.aspx?id=129.135714 (använd 4.12.2025)

Patru 11/1934

Suomen matkailijayhdistyksen vuosikirja, 1909.

Siikkilä, Onni et al. Prusin patteri. Suomen Turku 4/1984. s. 4–5.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet.  Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

*

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader.  Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar. 

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten. 

*

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år. 

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

*

I Kuppisparken utfördes  år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1700-talet

Johan Sommar grep fyllerister på 1700-talet

Lämna en kommentar

En milstolpe inom den personhistoriska forskningen var Alain Corbins Le Monde retrouvé de Louis-François Pinagot (1998). Bakgrunden till arbetet var Corbins beslut att skriva en biografi om en slumpmässigt vald historisk person, och objektet blev – som om han slutit ögonen och pekat med fingret – träskomakaren Louis-François Pinagot (1798–1876). Det fanns mycket få historiska källor om denne, men av de spridda fragmenten rekonstruerade Corbin den värld och tid där Pinagot levde.

Corbins publikation var i mina tankar då jag arbetade med min doktorsavhandling för mer än ett decennium sedan och stötte på en stadsvakt vid namn Johan Sommar (1721/22–1771). När jag läste kämnärsrättens protokoll nämndes han gång efter annan som vittne. Sommar berättade i domstolen om graden av berusning hos de Åbobor som han gripit på gatorna och krogarna. Synlig berusning, det vill säga offentligt fylleri, var på den tiden – och de facto ända fram till 1960-talet – ett brott enligt strafflagen.

Johan Sommar hördes som vittne bland annat i oktober 1760. Sommar och hans kolleger hade gripit skomakarlärlingar som härjade omkring i staden i fyllan beväpnade med käppar. Kämnärsrättens i Åbo protokoll 2.10.1760. Riksarkivet.
Johan Sommar hördes som vittne bland annat i oktober 1760. Sommar och hans kolleger hade gripit skomakarlärlingar som härjade omkring i staden i fyllan beväpnade med käppar. Kämnärsrättens i Åbo protokoll 2.10.1760. Riksarkivet.

Jag blev intresserad av den här stadsvakten. När jag läste vittnesskildringarna i domstolsprotokollen under olika perioder fick jag ta del av fragment som gällde en person och människa som inte lämnat några andra spår efter sig i de skriftliga källorna. Till de fyllerister som Sommar släpat till finkan kunde han föra ett ljus eller något att äta eller dricka, vilket vittnar om en empatisk natur.

Jag hade allvarliga planer på att skriva en biografi om Sommar enligt Corbins metod. Förutom i domstolsprotokollen nämns han i dokumenten bara då han som 49-åring dog i rödsoten och begrovs år 1771. Sommar var gift med en piga och paret hade två barn. Belysande för den tidens tankegångar är att deras son studerade vid Katedralskolan i Åbo och vid Åbo Akademi, där han senare avlade lantmätarexamen. Familjen kanske såg och förstod, att utbildning var viktig för att barnen inte skulle behöva använda sitt liv till att haffa fyllerister om nätterna. 

Johan Sommars liv försvinner in i historiens dunkel och biografin över honom ligger tillsvidare på is. Det torde dröja åtminstone några decennier innan den blir skriven eftersom andra uppgifter nu upptar min tid. 

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund