Kategoriarkiv: 1700-talet

1700-talet

Lärdomsprov med arkitekturtema vid Åbo Akademi på 1700-talet

Lämna en kommentar

Nyttans tidevarv och intresset för fornminnen gav ett lyft åt de första avhandlingarna med arkitekturtema vid Åbo Akademi. Sådana lärdomsprov skrevs inom såväl ämnet ekonomi som ämnet historia, beroende på avhandlingens inriktning. 

Eric Inbergs lärdomsprov Enfaldiga tankar huru trähus kunna i anseende til golf, tak och wäggar göras wäl warma (1762), pärmbladet. Bild: Doria.fi.

En av de första skrifterna var Nicolaus Turdins avhandling Templi cathedralis Aboensis historia (1748), som handlade om Åbo domkyrkas byggnadshistoria. Den blivande magistern Turdin hade emellertid så lite pengar att han bara kunde låta trycka de första åtta sidorna av arbetet, vars handskrivna övriga delar har kommit bort. Avhandlingen har i dag inget särskilt vetenskapligt värde, men den är en intressant historisk kuriositet som berättar hur man såg på domkyrkans byggnadshistoria för närmare trehundra år sedan.

De arkitekturanknutna lärdomsproven inom ämnet ekonomi hade ett annat fokus och skrevs ofta på svenska enligt tidens trend. Bruket av svenska i akademiska lärdomsprov var en nyhet som kom med nyttans tid på 1700-talet.

Ett av de mest intressanta lärdomsproven med arkitektur som tema inom ämnet ekonomi är Eric Inbergs Enfaldiga tankar huru trähus kunna i anseende til golf, tak och wäggar göras wäl warma (1762). Skribenten beskriver detaljerat hur ett trähus ska byggas för att hållas varmt på vintern och inte murkna eller mögla. 

Lärdomsprovet var en reaktion på tidens dåliga byggen. Strävan var att främja bruket av en trossbotten, det vill säga ett nedre bjälklag med ventilation. Största delen av de mindre bemedlade stadsbornas hus hade fortfarande mullbänksgrund, vars nedersta bjälklag snabbt murknade. Lärdomsproven var i vissa fall också samhälleliga ställningstaganden, liksom Inbergs arbete.

Andra avhandlingar med arkitektur som tema under 1700-talet vid Åbo Akademi behandlade bland annat stadsplanering och den befintliga litteraturen om arkitektur. Gustav Frid. Aurenius lärdomsprov Enfalliga tankar om det, som bör i achttagas, wid en stads anlägning, vid vars framläggande år 1753 Pehr Kalm var preses, kan kanske kallas vårt lands första vetenskapliga undersökning av stadsplaneringen. Jämfört med de ovannämnda arbetena är denna avhandling betydligt digrare. Skribenten presenterar en grundlig granskning av städernas placering med tanke på lämpliga trafikförbindelser samt ett ändamålsenligt utnyttjande av klimat och naturtillgångar.

Ovannämnda arbeten är fragmentariska men ger trots det en relativt god bild av byggnadskonstens tillstånd i den finska landsdelen: här fanns ingen arkitektutbildning och inte en enda utbildad arkitekt. Särskilt bra kommer detta fram i Isaak Estlanders år 1787 pubicerade avhandling Anmärkningar uti Byggnings-Konsten i allmänhet och den Finska i synnerhet, där han beskriver den finsk arkitekturens förnedringstillstånd så här:

”[Vi har] ganska få Svenske Författare i Architecturen, och nästan alsingen skrift i Finska Byggningskonsten. Wåra Offentliga och enskildta Bibliotheker äro nästan tome på böcker i denna Vetenskap, och hvad än värre är, så finnes hos oss få eller inga Architecter i landet at nyttja, och ganska obetydeliga mönster af byggnader at se och efterfölja.”

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

 Magistersavhandlingarna vid Åbo Akademi (Doria).

1700-talet

Undersökningen av stadsbranden i Åbo år 1775

Lämna en kommentar

Den 10 augusti 1775 drabbades Åbo efter en paus på flera decennier åter av en stor stadsbrand. Branden började i ett hus som tillhörde kopparslagare Nordquists änka Dorothea Boman och förstörde 150 tomter i Norra kvarteret. Branden var en av de första där man framgångsrikt kämpade mot elden med brandsegel, och på det sättet kunde man begränsa den till Brahe tvärgata.

Stadsbränderna var enorma ekonomiska och samhälleliga katastrofer och granskades därför noga i domstolen. Så även i detta fall. Ärendet behandlades i Åbo kämnärsrätt 15.8–25.11.1775. Rätten hörde Dorothea Boman och hennes son, kopparslagaregesällen Carl Petter Nordquist och Bomans vän Anna Helena Hedvall, som befann sig i huset då branden bröt ut, samt en stor mängd övriga vittnen som vistats i husets närhet.

I rätten utreddes huruvida eld hanterats i köket, bagarstugan eller verkstaden före branden Nordquist svarade att man lagat lunchmat och efter middagen kokat lite kaffe på spisen. Hennes son hade inte hanterat eld i verkstaden, och bakugnen hade använts till brödbak senast för flera veckor sedan.

Efter flera månaders domstolsbehandling och många vittnesutsagor kunde Dorothea Boman och Carl Petter Nordquist dra en lättnadens suck då kämnärsrätten den 25 november förklarade dem oskyldiga:

”Som afledne kopparslagaren Nordquists enka Dorothea Bohman och dess son kopparslagaregesällen Carl Petter Nordquist med sielf sins wåde ed witat, det elden den 10. sidstl. augusti icke genom deras förwallande eller wangiömmo löskommit. Så pröfwar mnerts rätten ställat dem ifrån widare answar i den en sak befria.” 

På en byggnadsritning från 1777 i samband med återuppbyggnaden av det av elden förstörda området ses ett stentak, som blev populärt efter branden. Åbo stadsmuseums arkiv.

Stadsbranden år 1775 skrämde upp Åboborna. Den ledde till nya byggnadsregler och man började arbeta för en brandsäker stadsplan. Landshövding Christoffer Rappe kampanjade för brandsäkra stentak. Man ville ersätta lättantändliga material såsom trä och torv med sten, som radades ovanpå vattenisolerande näver. Sådana här stentak kan än idag ses på Klosterbacken i Åbo som bebyggdes just under 1700-talets sista decennier.

Även om brandsäkerheten uppmärksammades mer än förr var det inte nog för att förhindra den katastrofala brand som 52 år senare förvandlade hela det historiska Åbo till aska.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo kämnärsrätts dombok 1775. Riksarkivet.

1700-talet

Sex på en 1700-talsrestaurang i Åbo

Lämna en kommentar

Sex utom äktenskapet var förbjudet i Sverige på 1700-talet. På grund av denna paragraf i strafflagen förevigades en stor mängd uppgifter om människornas intima liv i domstolsprotokoll och andra rättsliga dokument, i synnerhet om resultatet var ett utomäktenskapligt barn och fallet därför lättare kom i dagen.

Särskilt tjänstefolket och de mindre bemedlade stadsborna hade föga privata utrymmen. Därför flammade den brinnande kärleken ibland upp på de mest märkvärdiga ställen: på ängarna under höbärgningen, under kvarnarna på backarna i stadens utkanter, i skafferier och på krogarnas vindar.

Byggnaden där Johan och Margaretha för 251 år sedan älskade med varandra finns fortfarande kvar, och också i dag verkar en restaurang i huset.

Ett intressant fall av lönskaläge inträffade år 1775 i Seipells Källare, som redan då var en Åborestaurang med anor. Det var vintermarknad i staden, och vaktkorpral Simon Modig hade tillsammans med bodbetjänten Johan Dahlstedt gått in på Seipells Källare för att dricka några glas vin. Pigan Margaretha Biörckman från grannhuset hade gått förbi, och Johan hade bett Simon gå ut och hämta in henne till deras bord. Det var allmänt känt att Johan och Margaretha sällskapade, och man hade sett dem vänslas om nätterna i Margarethas pigkammare.

Sällskapets vinpaus fortsatte, och så måste Simon gå ut i ett ärende. När han återvände fann han Johan och Margaretha liggande på varandra i en säng på restaurangen (som också var värdshus). Det var uppenbart att det var bråttom, för Johan hade på sig sin kapprock, en typisk ytterrock för herrar på den tiden.

Fallet gick enligt tidens sed till domstolsbehandling. Då Johan Dahlstedt förhördes i Åbo kämnärsrätt påstod han, att han inte legat i sängen utan suttit på en stol bredvid den. På den tiden var det endast få som hade ett rättegångsbiträde eller en sakförare, och i många fall som gällde lönskaläge anförde de åtalade fåfängt mer eller mindre märkliga ting till sitt försvar, liksom i detta fall Johan med sitt prat om stolen.

Kriminaliseringen av lönskaläge eller samlag mellan ogifta nådde fram till det autonoma Finlands lagstiftning och även till det självständiga Finlands jurisdiktion. Paragrafen ströks ur strafflagen såsom föråldrad för jämnt hundra år sedan, år 1926.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo kämnärsrätts protokoll 1775, Riksarkivet.

1700-talet

Porthan i Tyskland

Lämna en kommentar

Henrik Gabriel Porthan erhöll den 18 maj 1779 av kansler vid Åbo Akademi det beslut om tjänstledighet som han länge väntat på. Hela våren hade han planerat en resa till Tyskland, främst till det berömda universitetet i Göttingen, och nu säkerställdes resan äntligen. Akademins bibliotek var Porthans ögonsten, och samtidigt som resan erbjöd en möjlighet att utöka olika kunskaper och färdigheter skulle den också göra det möjligt att gagna ”vårt arma bibliotek”, som Porthan konstaterade. Någon uppgift om den exakta avresedagen har inte bevarats, men på basis av olika källor kan man anta att Porthan sade farväl till hemstaden senast i mitten av juni. Båtresan till Lybeck gick raskt och sedan fortsatte Porthan till Göttingen, där han sist och slutligen kom att tillbringa fem veckor, ända fram till augusti.

Johann Heinrich Wilhelm Tischbeins målning av Christian Gottlob Heyne från år 1772. Bild: Wikimedia Commons.

Universitetet i Göttingen hade grundats bara 40 år tidigare, men där arbetade många ryktbara forskare, vars verk var kända också i Åbo. Till dem hörde bland annat historikern August Ludwig von Schlözer, vars verk Allgemeine Nordische Geschichte Porthan hade läst två år tidigare. Under sin resa träffade Porthan förutom Schlözer professorn i gammaltestamentlig exegetik Johann David Michaelis samt antikforskaren och förespråkaren för nyhumanismen Christian Gottlob Heyne, som i likhet med Porthan var professor i vältalighet.

Förutom med Schlözer hade Porthan särskilt mycket samröre med Heyne. Samtalsspråket var latin, då Porthan ansåg sin tyska alltför styv. Växelverkan på latin var inte heller lätt, eftersom Heyne hade en kraftig accent: ”I synnerhet kostade det på mig i början att veta, det fel skulle betyda vel, sey vara seu, schentes och maschis heta gentes och magis, dedit heta tetit o. s. v. Då han i kongl. vetenskapssocieteten uppläste en annars rätt vacker afhandling, så förekom mig i synnerhet denna pronunciation rätt underlig.”

Gipskopior av antika statyer i universitetssamlingarna i Göttingen. Bild: Hannu Salmi.

Det akademiska livet i Göttingen skiljde sig mycket från det i Åbo. Studiekulturen och arbetsmoralen imponerade på Porthan. I ett brev skrev han: ”Akademien härstädes är i högsta flor, har käcke lärare och vid pass 900 studenter. Man är utomordenteligen flitig; ifrån kl. 7 om morgonen till 8 om aftonen hålles dageliga kollegier, utom söndagarna och lördags middagarne; och jämväl då läsa någre. Då klockan slår, äro alla gator fulla af studenter; men under timmarna ses ej många vanka omkring. De lata spela och dricka inom sina kamrar.”

Porthan nämner särskilt det sätt på vilket föreläsaren fick betalt av eleverna: ”När en professor läser för 50, 150 å 200 åhörare och får af hvar ifrån 1 till 3 dukater, så förtjänar det att vara flitig; och så hålla de fleste 3 å 4 privata kollegier dageligen.” I Åbo skulle detta system dock inte kunna genomföras. Det medgav Porthan beredvilligt.

De givande veckorna i Göttingen gick snabbt och resan fortsatte. I september stannade Porthan upp i Dresden och anhöll brevledes om mera tjänstledighet emedan hemresan skulle dra ut på tiden. I brevet sammanfattade han förutom den rutt han redan tillryggalagt också planen för hemresan: ”Jag har, Gudi lof! hela tiden haft hälsan, vistades några dar i Lübeck, 1 vecka i Hamburg, 5 d:o i Göttingen, vid pass 1 i Kassel, en och annan dag i Gotha, Erfurt, Weimar, Jena, Halle, Leipzig; tänker härifrån öfver Wittenberg resa till Berlin, Greifswald och Stralsund samt så med posten till Ystad.”

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Klinge, Matti: Nyhumanismen i Finland. Finlands svenska litteraturhistoria. Förra delen. Åren 1400–1900. Utgiven av Johan Wrede. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1999.

Riikonen, H. K.: Saksalainen ja ”saksalainen” professori:
C. G. Heyne ja H. G. Porthan. Auraica. Scripta a Societate Porthan edita, Vol. 16, 2025: 47–55.

Schybergson, M. G.: Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning. Förra delen. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1908.

1700-talet

”Vår Allernådigste Konung”

Lämna en kommentar

Åbo väntade besök av Sveriges konung Gustav III i maj 1775.  Landshövding Christoffer Rappe med följe hade avrest till Åland för att möta kungen och därifrån följa med sällskapet till Åbo. På morgonen den 25 maj dånade äntligen de kanonskott som förkunnade att kungens skepp närmade sig. Hovrättens medlemmar, magistraten, Akademins professorer och officerarna från de olika regementena ställde upp sig på Slottsfältet för att invänta Hans Majestät. Vid tiotiden kom det kungliga skeppet till sist glidande in till Beckholmen. Om kungens ankomst berättar Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo i juli, att morgonen varit töcknig och kulen men att vädret blivit klart och varmt då Gustav III landsteg i Åbo.

Gustav III avporträtterad av Alexander Roslin, 1777. Bild: Wikimedia Commons.

På eftermiddagen steg kungen i land, satte sig till häst och gjorde sitt intåg i staden. De församlade Åboborna följde honom med glädjerop när han red genom en vid stadsgränsen uppsatt äreport, som planerats av stadsarkitekt Christian Friedrich Schröder. Porten hade inskriptioner på latin, på slottssidan bland annat ”Fäderneslandets fader” och ”Återställaren av friheten”, på stadssidan verser av Vergilius: ”Vilken lycklig tid har frambragt dig? Vilka stora föräldrar har fött dig? Din ära, ditt namn och ditt rykte skall leva för evigt!”

När Gustav III installerat sig i sitt logi, landshövdingens residens, höll han en mottagning. Hela staden var prydd till fest och ärebevisningar till konungen hade utplacerats överallt. På rådhuset fanns två transparanger, bilder som tecknats på tunt tyg eller papper och upplystes bakifrån. Den ena föreställde ett berg där bäckar flöt ned från bergstoppen och vattnade jorden. Samtidigt skyddade berget det blomstrande landet mot det bakomliggande stormande havet. På transparangen glödde även texten Tuetur & rigat (Skyddar och vattnar). Den andra visade vårens ankomst och hade texten Fert gaudia secum (Bringar glädje med sig). Bägge prisade den Allernådigste Konungens livgivande kraft: konungen var solid som ett berg och samtidigt källan till nytt liv. I Kungliga Akademins bibliotek hade man placerat en spektakulär vas som gudinnan Minerva höll i sina händer, och den var försedd med påskriften Hoc Numine lætatur Pallas (Pallas gläds över denna gudomlighet).

På kvällen var staden upplyst till fest. Magistraten hade redan i april påbjudit, att inte bara de publika lokaliteterna utan också privathemmen skulle upplysas med stearinljus om kvällen. Enligt professor Panu Savolainen var detta troligen första gången som festbelysning i större skala ålades stadsborna. Naturvetaren Pehr Kalm skrev i sin dagbok den 25 maj, att hela staden var upplyst om natten och att fyrverkeripjäser och raketer avfyrades på Wuorebergets (Vårdbergets) topp medan musik och sång hördes från kyrktornet.

Gustav III stannade i Åbo ända till den 31 maj. Han fick veta mycket om Kungliga Akademins verksamhet, alla auditorier presenterades för honom och han fick till och med åhöra en disputation. Pehr Kalm hade äran att presentera akademins trädgård, och han gjorde också en anteckning om kungens intresserade frågor. Besöket var av avgörande betydelse: ur sin penningkista skänkte kungen medel till nya planteringar och donerade senare växthusväxter från sin egen trädgård.

Gustav III:s besök stannade länge i Åbobornas minne och gav upphov till många slags historier. Det berättas bland annat, att kungen skulle ha deltagit i en militärparad i Kärsämäki, där en musikkår angav takten. Trumslagaren misslyckades emellertid så fatalt att det väckte kungens misshag, och han frågade om det inte fanns någon skickligare pukslagare. Kapellmästaren svarade, att en oboist vid namn Jahn var duktig och behärskade flera instrument. På kungens begäran övertog Jahn pukorna och skötte dem så väl, att Gustav III förtjust klappade honom på axeln och förtroligt utbrast: ”Det var vackert, kamrat!”

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

K. F. W.: Ur Gustaf III’s eriksgata i Åbo. Veckans krönika 6/1910.

Pehr Kalm: Päiväkirjamerkinnät Turun vuosilta 1772–1779. Red. Samuli Helama, Jari Holopainen och Henry Väre. Förlaget Faros-kustannus,, Åbo 2026.

Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo 15.7.1775, 31.7.1775.

Hannu Laaksonen: Kun juhlavalaistu Turku vastaanotti Kustaa III:n. Turun Sanomat 26.10.2008.

Panu Savolainen: Teksteistä rakennettu kaupunki Julkinen ja yksityinen tila turkulaisessa kielenkäytössä ja arkielämässä 1740–1810. Sigillum, Åbo 2017.

1700-talet, 1800-talet

Italiensk fäktningsmästare i Åbo

Lämna en kommentar

Gioacchino Otta, född 1775 i en läkarfamilj i Turin i norra Italien, påverkade kraftgt den finska gymnastik- och idrottsundervisningens tidigaste skeden. Ynglingen Otta gick med i Napoleons armé, där han vann löjtnants grad. I samband med Pommerska kriget 1807 blev han emellertid tillfångatagen av de svenska trupperna. Efter återvunnen frihet stannade Otta kvar i Östersjöländerna, där han blev en långvarig påverkare.

I Sverige förtjänade han sitt uppehälle genom att ge lektioner i fäktning. Detta låg rätt i tiden, eftersom man på olika håll i Europa började fästa alltmer uppmärksamhet vid fysisk fostran. Sverige gick i spetsen för denna utveckling, och särskilt inflytelserik blev Per Henrik Ling, som år 1805 utnämndes till lärare i fäktning vid Lunds universitet.

Otta, vars förnamn under årens gång antagit den nordiska formen Joachim, fick motsvarande tjänst vid Åbo Akademi år 1812. Hans företrädare som fäktnings- och danslärare var Sverigefödde Johan Baptista Meyer, men tjänsten var obesatt i tre år innan Otta kom till Åbo.

Ottas livsverk väckte journalisternas intresse på 1930-talet, speciellt i samband med rivningen av Helsingfors universitets gymnastikinstitution. Kansan Kuvalehti 12.5.1934.

I Åbo inträdde också Hedvig Finnberg från Sagu i Ottas liv. Hon hade blivit änka år 1812. Hon började då driva ett värdshus vid Tavasttull och utvidgade snart sin affärsverksamhet till en lokal som hon skaffat i Klosterkvarteret. På det senare stället kunde man med myndigheternas tillstånd spela biljard, vilket alldeles uppenbart fascinerade Otta. När Otta gift sig med Finnberg våren 1816 började också han delta i affärsverksamheten. Ett exempel på detta är en av honom undertecknad annons i Åbo Allmänna Tidning i juni följande år, där ett använt biljardbord samt köer och bollar utbjuds till salu.

Stadsbranden 1827 var för Gioacchino Otta liksom för otaliga andra Åbobor en livsomvälvande händelse. Otta förlorade det hus som han ägde, och sedan följde han med Åbo Akademi till Helsingfors för att där fortsätta sitt arbete. Ända till sin död i januari 1848 verkade Otta sedan i Helsingfors, där bland annat Zacharias Topelius var en av hans elever.

Otta var mycket initiativkraftig och bidrog bland annat till att den till Helsingfors flyttade akademin och dess elever år 1834 fick bruka en byggnad enkom för gymnastik- och fäktningslektioner. När huset jämnt hundra år senare revs blev Ottas arbete som en av banbrytarna för den finska gymnastik- och idrottsundervisningen uppmärksammat i olika sammanhang. Särskilt lyftes Otta fram av professor Ivar Wilskman, som kring 1930-talsskiftet berättade om den italienske fäktningsmästarens livsöden inte bara i sina böcker och tidningsartiklar utan också bland annat i sitt öppningstal på en utställning kring fysisk fostran och idrotts- och motionsredskap sommaren 1930.

Joonas Kananen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo Allmänna Tidning, 3.6.1817, nr 64, s. 4

Dahlström, Svante. Promenader 2. Åbo: Åbo tidnings- och tryckeri aktiebolags förlag. 1960.

Uusi Suomi 13.6.1930, nr 156, s. 1

Wilskman, Ivar. Muistelmiani voimistelu- ja voimailuelämämme alkuajoilta. Helsingfors: Otava. 1929.

1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Gamla skjutbanor i Åbo

Lämna en kommentar

När eldvapnen blev vanliga behövdes områden där man kunde öva sig i deras bruk på ett tryggt sätt och utan att ljuden från skottlossningen störde någon. På 1700-talet använde soldaterna i Åbo bland annat slottsfältet och sandheden nära S:t Karins kyrka som övningsområden. Senare, under hattarnas krig (1741–1743), övade Åboborgarna i Nummisbacken. Det är dock inte säkert om deras övningar inbegrep skjutning med laddade vapen eller endast marsch- och gevärsgreppsträning.

De äldsta uppgifterna om egentliga skjutbanor härrör från den ryska tiden. Åbo 2:a Skarpskyttebataljons skjutbana fanns först i Kuppis och efter sekelskiftet i Kärsämäki. Kuppis skjutbana hade genom ett avtal 18.9.1882 uthyrts åt bataljonen på 25 år. På området fanns också en krutdepå och lokaler för målskytte. Avtalet hävdes 1899 och byggnaderna revs år 1900 då banan såldes på auktion. Banan i Kärsämäki var avsedd för de i Åbo stationerade soldaterna och blev klar i slutet av seklet, men viss renovering återstod. Banan beredde bekymmer då den låg i ett sumpigt kärr. Åbobataljonens soldater utförde torrläggningsarbeten år 1900 och banan inhägnades år 1901.

Åbo jaktförenings meddelande i Åbo Underrättelser i september 1874. Bild: Åbo Underrättelser, 5.9.1874.

Åbo jaktförening hade en egen, år 1874 färdigställd skjutbana på ”stadens betesmark”. Noggrannare uppgifter om läget finns inte. På jaktföreningens bana hölls till exempel en skyttetävling som Helsingfors Sportklubb anordnade 17.6.1883. Information om tävlingen ingick i Turun lehti för ”de ärade medlemmar av bondeståndet som önska delta”. Samma klubb arrangerade ytterligare en tävling kort därefter, 28.6.1883. Skjutavståndet var 200 alnar (ungefär 118 meter).

Även andra föreningar, till exempel 1893 grundade Skjutkonstens Vänner i Åbo, hade egna skjutbanor. Nämnda förening hade år 1903 en bana i Åbo i Södra utmarken, några kilometer från Nylandstull. Efter att reglerna skärpts övade man från och med 1922 på en ny bana i Kärsämäki. Marken måste år 1921 inlösas av två olika markägare emedan gränsen mellan byarna Kaerla och Kärsämäki gick tvärs igenom området.

Åbo skyddskårsdistrikts skyttetävling på banan i Kärsämäki år 1925. Bild: Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 11–12/1925, s. 11.

Skjutbanorna var av central betydelse för skyddskårerna. Åbo skyddskår använde sig av banan i Kärsämäki tills en ny bana år 1925 färdigställdes på Ispois gårds marker, vid gränsen mellan Åbo stad och S:t Karins kommun. Banan var avsedd att brukas av stadsborna och läget var valt så, att den var lätt att nå från staden. Den låg i en dal som avgränsades av skogiga backar, vilket dämpade ljudet från skottlossningen. Det fanns banor med skjutavstånd på 100, 150 och 300 meter. I samband med invigningen 28.6.1925 berömdes särskilt banans skyttepaviljong. Även banan i Kärsämäki användes fortsättningsvis. Varsinais-Suomen Vartio skrev om den nya banan: ”Må den finska skjutkonsten frodas och växa i dess hägn och må den fasta viljan att försvara fosterlandet stärkas på dess marker.” Banan övergick i stadens ägo år 1944 och skytteverksamheten upphörde 1964. På dess plats byggdes flervåningshus.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Aitamäki, Aaro. Turun seutu ja sotaväki: piirteitä alueen varuskunnallisesta kehityksestä ja sotilaselämästä. Åbo stad, 1991.

Ahola, Harri. Kartalta ja muistoista kadonneet. Turun Sanomat 1.3.2024.

Ampujain lehti: Suomen ampujain liiton äänenkannattaja 13/1930.

Länsisuomen Työmies 9.3.1901.

Turun Lehti 13.6.1883; 17.3.1900.

Sanomia Turusta 15.5.1874; 29.6.1900.

Uusi Aura 21.11.1899; 11.11.1923

Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 9/1923.

Åbo Underrättelser 11.05.1874.

1700-talet

Geografiska observationer om Åbo

Lämna en kommentar

Om du skulle skriva en sida om dagens Åbo, vad skulle du lyfta fram? Vad skulle du vilja berätta för dem som läser texten om 250 år?

Denna geografibok från 1770-talet undgick att förtäras av elden. 

I min hand har jag Daniel Djurbergs (1744–1834) bok Geografie, som utkom år 1778. Det här exemplaret har veterligen räddats från vinden i ett brinnande apotekshus i Umeå i Sverige på 1940-talet. Verket är andra delen i en serie, och där återfinns också Åbo. 

Först beskrivs stadens geografiska läge. Inte särskilt lockande: jordmånen är dålig och trakten upptas till en del av kärr och sankmarker. Den katalogmässigt framskridande berättelsen ger emellertid en bild av en riktigt livlig plats. I staden finns till exempel en hovrätt, ett universitet, en katedralskola och ett tryckeri. De publika byggnaderna ger staden värdighet. Speciellt nämns de två kyrkorna samt hovrättens och akademins byggnader, rådhuset samt presidentens, landshövdingens och biskopens hus. Lasarett och spinnhus finns här också. Av industrianläggningarna nämns ett sockerbruk, en ylletygs- och klädesfabrik, två tobaksspinnerier, två manufakturer för garn-, tröj- och strumptillverkning, en parkumsfabrik samt ett linne-, bomulls- och bomullsdamastväveri. Och det här var ännu inte allt! I staden fanns också ett skeppsvarv och ett tegelbruk.

Geografi från år 1778. Åbo ingår!

Centrum för den internationella handeln är naturligtvis hamnen. Handeln är livlig med Medelhavsområdet, Holland, Portugal, England, Ryssland och Danmark. Främst exporteras järn, spannmål, torkade livsmedel, hudar, talg, lin, hampa, tjära, trävaror och andra skogsprodukter. Om importen sägs att varorna är desamma som vanligen säljer bra också i andra städer. Dagens läsare får således inte veta om de skepp som kom till Åbo hade med sig till exempel kaffe, socker eller kryddor. Skribenten nämner, att möjligheterna till handel skulle ha varit ännu bättre ifall de finska böndernas seglationsfrihet inte skulle ha bromsat Åbos och de andra städernas tillväxt.  

Geografi blev ett viktigt läroämne i skolorna på 1700-talet.  Djurberg, som tituleras geograf och skolman, skrev också den populära läroboken Geografie för Begynnare, varur bland annat den unge Zacharias Topelius hämtade sina geografikunskaper. 

Texten om 1700-talets Åbo väcker tankar om de livsöden som den korta redogörelsen vittnar om. Bakgrundskunskaper behövs för en  djupare förståelse. Vem odlade, fiskade, torkade, byggde skepp, spann, garvade eller odlade tobak? Vem sålde, köpte, blev rik, blev fattig? 

Många slags livsöden får rum på och mellan raderna. 

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Geografie, Sammandragen utur de Nyaste och Tilförliteligaste Auctorer, af Daniel Djurberg, II Delen. Stockholm, Tryckt hos P. Hesselberg 1778.

1700-talet

Fången på Åbo slott

Lämna en kommentar

”Kölden är sträng”, skrev Petter Schäfer på Åbo slott den 3 mars 1712. ”På grund av kylan kan jag inte upprätthålla skrivandet.” Schäfer hade då suttit i fängelse i fem långa år. Han skrev dagbok på finska, antecknade händelser och erfarenheter nästan varje dag, och läste pietistisk litteratur som regelbundet insmugglades till honom.

Åbo slott. Robert Wilhelm Ekmans målning Vinterfiske utanför Åbo slott, 1872 (detalj). Bild: Nationalgalleriet.

Petter Schäfer (ca 1660–1729) var en av sin tids radikaler och magister från Åbo Akademi. Han hade upplevt väckelsen redan under studieåren. Han hade lärt känna Lars Ulstadius, som år 1688 hade skapat uppståndelse och väckt anstöt, avbrutit en predikan i Åbo domkyrka och själv stigit upp och klandrat både prästerskapet och kyrkfolket. Schäfer blev Ulstadius anhängare och förkunnare av hans läror. Han flydde utomlands år 1694 och hamnade via London i Nordamerika och kolonin Nya Sverige. Vid sekelskiftet återvände han emellertid till Åbo men drogs åter in i konflikter. Han anklagade lutherdomen för att vara en falsk lära och presenterade sina dystra profetior. Han vägrade delta i nattvarden, och till sist spärrades han in i slottsfängelset den 8 april 1707.

I rannsakningsfängelset försökte man få Schäfer att återta sina ord, men han vägrade envist att ge upp: ”Jag lyder inte. Hetsigt motsatte jag mig biskopen. Jag slog näven i bordet 2 eller 3 gånger. Jag satte mössan på huvudet. Jag talade mycket och modigt om biskopens onda framfart.” Till sist dömdes Schäfer till döden år 1709, men kungliga majestätet benådade honom. För att förhindra pietismens vidare spridning beslöt man hålla oliktänkaren fängslad, och han isolerades på Åbo slott fram till år 1713. Då närmade sig de ryska styrkorna och han flyttades till Gävle.

Petter Schäfers dagbok öppnar ett fönster mot världen i början av 1700-talet. Han beskriver sina skriftliga arbeten och de verk han läst men ger också noggranna upplysningar både om sitt fastande och om den mat han fick. Han tycks inte ha varit isolerad på något sätt utan fick hela tiden information om händelserna både i staden och ute i världen. Våren 1710 hade han fått vetskap om assessor Gyllenkroks oblida öde:

”Assessor Anders Gyllenkrok föll plötsligt omkull framför Wittfots bod vid broändan, slog munnen och näsan i blod, bars hem och dog efter en stund. Fort gick det.”

Information om krigsfronten och kung Karl XII:s förehavanden trängde också igenom murarna. Schäfer skrev den 14 september 1709:

”Hårda bud om kung Carl XII. Ryssen slog hela armén i Ukraina vid staden Poltava: 27.6 har striden stått. Kungen har kommit undan. Postmeddelanden berättar att han varit mycket sjuk 28.8 i staden Bender. Han är nu i Turkiet.”

I Schäfers vardag växlade längtan efter kärlek och passion med fasta och kroppslig späkning. Han levde med smärtor, smalbenen värkte och även tänderna föreföll att ge upp:

”Jag drog ut den första med en tråd, den andra med fingret. Alla tänderna är lösa; jag kunde inte tugga mjukt bröd. – – -, munnen är svullen; jag kunde inte tala tydligt. Jag prövade att dricka, thee och caphe, men det hjälpte inte. Jag måste överge fastan för tändernas och den svåra skörbjuggens skull.”

Mitt i allt detta fick den säregna predikaren besök av allehanda Åbobor och han skickade meddelanden, ”blad” och ”zedlar”, till sina bekanta. I slutet av dagboken förtätas stämningen då de ryska trupperna närmar sig och Åbo förefaller att falla i fiendens händer. För Schäfer var förstörelsen ett bevis på andliga villfarelser.

”Herren slår dem, de förstår inte; han sänder dem förstörelse, men de lyder inte. Gud må se till detta elände! Den andliga förstörelsen är sorgligare och mer skadlig än den yttre, timliga. Ingen förstår, ingen gör riktig bot, amen!”

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Petter Schäfer: Minä Pietar ja minä Anna. Päiväkirja vuosilta 1707–1714. Red. Matti Piispa. Otava, Helsingfors 2000.

Esko M. Laine: Schäfer, Petter. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997–. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Anders Gyllenkrok. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2230>. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Lars Ulstadius. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2817>. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Petter Schaefer. Nätpublikation 2005, https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2565. Läst 21.2.2026.

1700-talet

Musikaliska Sällskapet i Åbo och dess rötter

Lämna en kommentar

Musikaliska Sällskapet i Åbo grundades år 1790 och verkar än i dag. Dess stadgar sägs uppvisa intryck från sällskapet Utile dulci, som verkade i Stockholm och som det i Åbo år 1770 grundade Aurorasällskapet kan anses vara en filial till. Ingetdera av de här vittra sällskapen fokuserade enbart på musik. 1700-talet var ett slags guldålder för olika hemliga sällskap och föreningar. Överallt i Europa grundades ett stort antal musikföreningar. Kan  någon annan sammanslutning än Utile dulci ha varit en viktig påverkare när det gäller Musikaliska Sällskapet i Åbo?

De andliga inflytelserna från Europa kom till Sverige inte bara i litterär form utan också genom förmedling av privatpersoner. År 1751 valdes Adolf Fredrik, född i Schleswig, till Sveriges kung. Hans hustru Lovisa Ulrika var syster till Preussens kung Fredrik den Store och mor till Sveriges följande kung Gustav III. Kungaparet hade nära förbindelser till det preussiska hovet, vars konserter tjänade som exempel för de borgerliga musikföreningar som bildades i Berlin.

En av dem var Musikausübende Gesellschaft, vars stadgar skrevs 1749. När man jämför Musikausübende Gesellschafts stadgar, som har 23 paragrafer, med Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar, som är indelade i 5 klasser och 48 paragrafer, ser man att 29 av de senare innehållsmässigt är desamma som i den tyska föreningens stadgar. Sålunda kan 60 % av Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar härledas till den 40 år äldre förebilden i Berlin. Olikheterna kan förklaras av den långa tidsskillnaden mellan stadgarnas tillkomst. Upplysningstidens andliga och samhälleliga utveckling hade förändrat allt agerande. Musikausübende Gesellschafts stadgar skapades av professionella musiker med tanke på deras behov medan Musikaliska Sällskapet i Åbo åter var mer allmännyttigt och inriktat på att vägleda vänner av musik. Den process som inleddes under Musikausübende Gesellschafts tid ledde till att det uppstod en borgerligt administrerad publik konsertverksamhet.

De första konserterna för allmänheten i Finland arrangerades av Aurorasällskapet: Pergolesis Stabat mater framfördes den 19 augusti 1773 och på nytt ett år senare i Åbo. Sedan övertogs arrangörsansvaret av Musikaliska Sällskapet i Åbo, och dess årsfest på Gustav III:s födelsedag firades alltid med en konsert och ett föredrag om något ämne av allmänt intresse.

Bilden visar biskop Jacob Gadolins inträdesbiljett till Musikaliska Sällskapets i Åbo konserter år 1797. Sällskapet har lånat sitt motto av Vergilius: Ipse laetus citharam Apollo dabat, fritt översatt Själv vid glatt lynne gav Apollo oss citharan.

Ilari Lehtinen

Översättning: Brita Löflund