Etikettarkiv: tidningarna

Tidningsrapporter om benfynd från 1800-talet i Åbo

Under hela 1800-talet påträffades i Åbo i samband med byggnads-, diknings- och gatuarbeten mänskliga kvarlevor från gångna århundraden. Lokaltidningarna i Åbo berättade ofta om de här fynden, som ibland också uppmärksammades på riksnivå. Madeleine Simon-Bellamy kopplade i sin pro gradu-avhandling i arkeologi många av de här rapporterade fynden till de gamla begravningsplatserna i Åbo. Inalles fann hon i de finskspråkiga tidningarna tio olika fall av benfynd i Åbo åren 1868–1890.

Särskilt i det område där det gamla dominikanklostret låg har man hittat kvarlevor upprepade gånger, och tidningsrapporter om dem finns från åren 1868, 1879 och 1882. Till exempel då man 29.8.1879 grävde ett dike på färgaren Malins gård vid Stora Tavastgatan fann man ett flertal ben, som den på samma ställe bosatte läkaren identifierade som mänskliga. Enligt tidningsrapporten var de så murkna att man kunde anta att de legat i jorden i årtionden. Tidningen berättade också, att de låg på högst 10 tums djup och att det i jorden bland benen fanns ”rostiga järnstycken, bitar av kläde, skärvor av porslinsleksaker, uniformsknappar, musselskal och ruttet inkråm av frukt.”  Knapparna var sådana som vid den aktuella tiden fortfarande användes i domarnas tjänsteuniform.  Inga spår av någon likkista hittades, och benen antogs på grund av deras skick vara äldre än avfallet. Benen samlades ihop för att förvaras i en av färgare Malins bodar.

Mindre uppmärksamhet ägnades ett skelett som i april 1888 påträffades i samband med grävningsarbeten på gård nummer 4 vid Eriksgatan. Huset gränsade till det gamla Helgeandshuset, som var kyrkans fattighus, samt området för fattighusets kapell och hospitalets begravningsplats. Vid två tillfällen, i maj och i september 1884, gjorde man benfynd vid Puolalagatan på det gamla Sankt Göran-hospitalets begravningsplats. Bägge fynden gjordes på samma plats. Vid Västra Strandgatan 47, på Åbo slotts begravningsplats, påträffade man också ben i mars 1883.

Utöver dessa finns det några spridda fynd. Vid Kaserngatan 32 påträffades i mars 1884 i samband med grävningsarbetena för en husgrund ett skelett av en vuxen man i en trälåda under grannhusets stenfot. Vid Slottsgatan 28 gjorde man grävarbeten för en vattenledning i oktober 1887 och fann då synnerligen medfarna delar av ett och samma skelett. Vid restaurang Saima på Eriksgatan, dvs. i hörnet av Eriksgatan och Kristinegatan, gjordes benfynd i maj 1890. De här fynden härrör troligen från enstaka gravsättningar och har inget samband med begravningsplatser. 

En tidig rapport i Åbo Tidningar om benfynd i Åbo. Bild: Åbo Tidningar 22.4.1853.

De svenskspråkiga tidningarna kompletterar bilden endast litet, men det finns en nyhetstext som tidigarelägger det första benfyndet. Enligt en kort notis i Åbo Tidningar hittades skelett vid grävningar på St. Eriksgatan i april 1853. Tidningen hänvisar till Daniel Juslenius Åbo förr och nu i sitt förmodande att Helgeandskyrkan låg på denna plats.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 19.10.1887.

Aura 29.4.1888.

Aura 20.5.1890.

Kalpa, Harri et al. Casagrandentalo: Pyhän Hengen kirkosta Pyhän Hengen kappeliin. 3:e utökade upplagan. Åbo: fastighetsbolaget Kiinteistö oy Casagrandentalo, 2011.

Päivän Uutiset 1.5.1888.

Sanomia Turusta 19.6.1868.

Sanomia Turusta 3.9.1879.

Sanomia Turusta 12.3.1884.

Sanomia Turusta 17.3.1884.

Sanomia Turusta 17.5.1884.

Simon-Bellamy, Madeleine. Turun kaupungin armeliaisuuslaitokset ja hautausmaat. Pro gradu-avhandling i ämnet arkeologi, Åbo universitet, Institutionen för historia, kultur och konst, 2017.

Turun Lehti 11.9.1884.

Uusi Suometar 18.9.1882.

Åbo Tidningar 22.4.1853.

Aprilskämt år 1910

Åbotidningarna har publicerat aprilskämt länge, åtminstone alltsedan 1800-talet. Kärnan i aprilskämten har varit att få människor att bege sig någonstans, ofta lockade av alla möjliga löften, till exempel förespeglingar om att få se något enastående. Våren 1910 lyckades tidningen Uusi Aura så väl med att få folk att röra på sig, att man använde framgången i marknadsföringen av tidningens OBS-värde.

Sommarcharmiga Idrottsparken i början av 1910-talet. Okänd fotograf. Bild: Åbo stadsmuseum / Finna.fi.

Fredagen den 1 april 1910 kunde man i en liten notis läsa att en ”lappländsk trupp”, det vill säga 11 samer och deras djur, befann sig i Åbo på besök: ”De här familjerna tröttnade på att vistas i Hagenbecks zoo i Hamburg, liksom också deras renar, vars håg står till det kalla men uppfriskande klimatet i Lappland. — Lapparna har rest sina kåtor i Idrottsparken, och där har Åboborna alltså tillfälle att i dag på förmiddagen betrakta äkta lappländskt liv med tillhörande skinnklädda småttingar, renar och ilskna byrackor.”

Nyheten innehöll många trovärdiga detaljer, för tidningarna hade tidigare skrivit om samernas utlandsturnéer, till exempel deras resa till den ”etnografiska utställningen” i Hamburgs zoo. Det som mest tydde på en bluff var, att det var bråttom om man ville se de ovanliga gästerna. Det kunde man göra endast samma dag på förmiddagen: ”Sällskapet reser norrut med eftermiddagståget kl. 3,20.” Kanske också tågets avgångstid var påhittad, även det en antydan om skojeri.

Tidningen hänvisade i sin förstasidesannons till det lyckade aprilskämtet dagen innan. Uusi Aura 2.4.1910, första sidan.

Följande dag (2.4.) skrev Uusi Auras redaktör en skämtsam uppföljare med rubriken ”En riktig sommardag”. Enligt den kåserande texten hade den 1 april liknat en riktig sommardag också därför, att människorna så ivrigt rört sig utomhus: ”I synnerhet styrde täta skaror sina steg till Idrottsparken, som vanligen blir bortglömd av den stora allmänheten.” En liten motionsrunda i den backiga terrängen förbättrade både humöret och blodcirkulationen!

Tidningen fortsatte: ”Om man inte där fick se allt som man väntade sig, till exempel lappar, åt vars barn många rentav lär ha haft sötsaker med sig, eller andra sällsyntheter, så förlåter man det gärna på första april”. I en fotnot fanns sättarens anmärkning: ”Den observanta läsaren kunde förresten i gårdagens nummer se att lapparna begett sig från Hagenbeck till Königsberg och London.”

På förstasidans annons 2.4.1910 marknadsför sig Uusi Aura som ett utmärkt forum för annonsörer, vilket bevisades av föregående dags ”lilla aprilskämt” som lyckades få ”hela staden” på benen. Uusi Aura lästes på ett stort område och var en politiskt högerinriktad gammalfinsk tidning. Utan andra källor kan vi inte veta hur stort genomslag aprilskämtet hade i Åbo, men otvivelaktigt hade ett trovärdigt skämt ofta samband med någon aktuell händelse, precis som i detta fall.

I dag kan dessa presentationer av samer med bilder och på turnéer ses dels som inhemsk kolonialism, med vars hjälp man också kunde dra nyfikna vid näsan, dels som samernas egen aktiva vilja att korsa gränser i Finland och ute i världen.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Lappalaisjoukkue. Uusi Aura, 1.4.1910, nr 73 A, s. 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803554?page=4

Lappalaisseurue Hampurissa. Uusi Aura, 31.3.1910, nr 72, s. 5. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803551?page=5

Arpi: Oikea kesäpäivä. Uusi Aura, 2.4.1910, nr 74, s. 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803557?page=4

Lehtola, Veli-Pekka. Entiset elävät meissä. Saamelaisten historiat ja Suomi. Gaudeamus, Helsingfors 2022.

Spöket på Nummisbacken

Onsdagen den 3 november 1948 begav sig Turun Sanomats reporter Matti Jämsä på upptäcktsfärd till Nummisbacken. Man hade bett honom undersöka ryktena om ett spöke som stört livet vid Åkervägen 4. Där bodde sexbarnsfamiljen Kumlander i ett egnahemshus med två våningar.

När Jämsä kom till platsen var husets herre själv hemma och konstaterade:

”Redan i en och en halv månad har andarna aktivt bråkat med oss. Från vinden hörs högljutt buller, knackningar och tunga steg. Emellanåt bankar de i köksväggarna och på dörren också.”

Turun Sanomat 4.11.1948.

Spökerierna var som livligast mellan klockan sju och tio om kvällarna, och i månadsskiftet oktober–november hade det spökat varje dag. Spöket hade till och med visat sig. Det var ”ett väsen med skinande vitt huvud och snäv svart kåpa”, 130–140 centimeter långt.  Benen liknade en tranas ben och fötterna var som hästhovar. I handen hade spöket ”ett föremål liknande en djurtarm” som det viftade med.

”I Guds namn, vad söker ni!” hade Kumlander ropat, men spöket hade bara tittat långt på honom och försvunnit.

Redaktörerna beslöt återkomma på kvällen, vid skymningstid. En hop Nummisbacksbor hade samlats på vägen för att se vad som skulle hända, men ingenting hände. Spöket höll sig undan.

Kainuun Sanomat 7.11.1948.

När Jämsäs artikel utkommit – under pseudonymen Nalli – i Turun Sanomat den 4 november spreds den snabbt till andra tidningar runtom i landet, från Helsingfors till Kemi och från Karleby till S:t Michel. Vid allhelgonatiden kunde hela Finland läsa om spöket på Nummisbacken. Berättelsen fortsatte i de påföljande dagarnas tidningar, där det berättades att även ”andeforskare” kallats till platsen för att fördriva de onda andarna.

Till sist gjorde Kumlander en brottsanmälan och redan den 8 november kom polisen till platsen för att utreda fallet. Stora skaror av nyfikna Åbobor hade också vandrat till Åkergatan och enligt uppgifter i tidningarna måste polisen bana sig väg ”genom en 300-hövdad folkmassa”. Kriminalkonstapeln behövde inte arbeta länge innan fallet löstes. Enligt tidningen Sosialisti hade ”en nära granne som tydligen hyste agg till Kumlanders för något” uppträtt som spöke. Grannen hade inte bara maskerat sig utan också lagt ut snören med vilkas hjälp han kunde framkalla klirr och skrammel. Tidningarna avslutade sin nyhetsuppföljning med ett kort konstaterande: ”Spöken lever inte länge nuförtiden”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

H. K.: ”Turun kummitusta katsomassa satoja ihmisiä ja poliiseja”, Jaakkiman Sanomat 10.11.1948.

Junttila, Veli: Suomi 1948/Nummenmäen kummitus. Turun Sanomat 1.11.1998.

”Kummitukset eivät elä kauan nykyaikana”, Sosialisti 9.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Etelä-Saimaa 5.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Kainuun Sanomat 7.11.1948.

”Kummitus Turussa”, Ylä-Vuoksi 6.11.1948.

Nalli: ” Nummenmäellä kummittelee vallan kamalasti”, Turun Sanomat 4.11.1948.

Nalli: ”Nummenmäen kummitus”, Turun Sanomat 5.11.1948.

”Nummenmäen ’kummitusjuttu’”, Turun Sanomat 7.11.1948.

”Turun kummitus mielikuvitusta”, Vaasa 13.11.1948.

De försvunna katternas stad

Åbo var i slutet av 1800-talet – liksom alltid – inte bara människornas utan också djurens, till exempel katternas, hundarnas och hästarnas eller mössens och råttornas stad. De fritt kringströvande katterna och hundarna var så många att guvernören år 1892 beslöt att hundarna skulle ha munkorg. Katterna åter gjorde klokt i att hålla sig inomhus, för utomhus fick man avliva dem utan påföljder. De frigående katterna och hundarna utgjorde en risk då läget var sådant att man fruktade vattuskräck.

Katt på trähylla.
Katt på trähylla. Foto: E. Ekman. Bild: Åbo stadsmuseum.

I tidningarnas annonsspalter fanns det på 1880-talet många efterlysningar av försvunna husdjur, främst katter. I en handelsbod vid Eriksgatan 2 bodde en blågrå katt som hette Pikku. Den hade en vit ring på halsen, vitt bröst och vita tassar. Vid samma gata, på numer 32, bodde den svarta Mirre, som hade en vit ram kring ena ögat. På Lilla Tavastgatan åter rörde sig Misse och Eko, som var nästan grannar. Båda var ljusgula eller gulaktiga. Eko tillhörde fröken Emma, som efterlyste sitt kära husdjur i tidningen.

Men hurdan var Hessu från Hantverkaregatan som beslöt ge sig ut på äventyr i november 1887? Eller ålderstigna släthåriga grå Mikko, som tycks ha rymt hemifrån för första gången 1884 och på nytt tre år senare? Vart försvann Pekka från Slottsgatan i juni 1889 och Mirkku från Humlegårdsgatan i december 1893?

Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1.
Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1. Bild: Åbo Underrättelser 17.2.1882. Annonsen publicerades på finska i Sanomia Turusta 18.2.1882.

Försvunna katter kunde efterlysas i flera tidningar. Olga W. Ihander som bodde på Nylandsgatans 19 hade en bastant grå katt vid namn Mirri som hade mörka ränder men vita tassar, vitt bröst och vit svansspets. Hon drev en kolonial- och matvaruaffär, och många kunder hade säkert sett den stiliga Mirri. Ihanders make, skomakaren Johan Gustaf, hade hastigt avlidit i augusti 1890 vid endast 29 års ålder och Olga blev ensam med parets son. Uppgifterna i tidningarna vittnar om att livet inte var lätt: senare på hösten berättades det att änkan åkt fast för olovlig ölförsäljning. Och sommaren därpå rymde den kära Mirri. Den förtvivlade Olga satte in annons i såväl Aura som Sanomia Turusta.

Det förblir en gåta vad som hände med Mirri, Mikko och de andra katterna som valde sin egen väg. Åbo framstår som de försvunna katternas stad och samtidigt visar annonserna hur mycket keldjur det faktiskt fanns. Det av guvernören påbjudna ”utegångsförbudet” för katter väckte oro men stängde inte in katterna och hindrade dem inte från att rymma. Katter efterlystes flitigt i tidningarna också under de kommande årtiondena.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 2.8.1890, 3.6.1891.
”Kadonnut”, Sanomia Turusta 18.2.1882, 21.10.1884, 15.10.1887, 7.11.1887, 29.2.1888, 16.4.1888, 28.2.1889, 30.6.1889, 8.3.1890, 12.12.1890, 6.1.1891, 3.2.1891, 3.6.1891, 10.7.1891, 17.12.1891, 18.2.1891, 4.3.1892, 12.11.1892, 5.7.1892, 20.12.1892, 17.12.1893.
”Kadonnut kissa”, Turun Lehti 5.4.1884.
”Kissat ja koirat Turussa”, Aura 23.8.1892.
”Sakotettu”, Sanomia Turusta 29.11.1890.
Syrjämaa, Taina: ”Monilajinen kaupunkiyhteisö. Koiria, kissoja ja ihmisiä 1800- ja 1900-luvun vaihteen Uudessakaupungissa”, Historiallinen Aikakauskirja 2/2019, DOI: https://doi.org/10.54331/haik.140609

Kinesisk-afrikansk utställning i FBK-huset i oktober 1911

I Frivilliga brandkårens hus vid Eskilsgatan öppnades en unik utställning i oktober 1911. Som namnet säger presenterades kinesiska och afrikanska objekt som insamlats på Finska Missionssällskapets dåvarande två arbetsfält, i provinsen Hunan i sydöstra Kina och i Owambo-området i nuvarande norra Namibia.

Utställningen i Åbo ingick som en del i en större utställningsturné, som startat i februari samma år i Helsingfors och slutade i Riihimäki i april 1912.  Under mellantiden visades utställningen på 15 orter runtom i Finland. Den monterades upp i varierande lokaliteter, till exempel i skolor, bönehus och nykterhetsgårdar. Man planerade ingen turné från början, men det stora intresse som utställningen i Helsingfors väckte födde tanken på att presentera utställningshelheten även på andra orter.

Turun Sanomat publicerade denna bild från utställningens afrikanska avdelning (19.10.1911).

På den här utställningen fick den stora allmänheten i Finland för första gången bekanta sig med kinesiska och afrikanska föremål.  Utställningens syfte var att informera om Missionssällskapets kristningsarbete ute i världen och att övertyga publiken om vikten av att trygga fortsatt verksamhet. Detta ledde till speciella infallsvinklar: utställningen ville presentera främmande kulturer för finländarna men samtidigt betona, med hjälp av utställningsobjekten, vilka sidor av dem som ansågs vara i behov av förändringar. Särskilt fokuserades på de lokala trosföreställningarna och ritualerna, som sågs som märkvärdiga och förlegade samt som tecken på irrläror eller avsaknad av tro.

Åbotidningarna publicerade flera utställningsannonser. Redaktörerna besökte också FBK-huset och skrev egna artiklar. En skribent berättade i Turun Sanomat att hen tillbringat över två timmar på utställningen men att det ändå kändes som om hen bara tagit sig en liten titt, för det fanns så mycket att se. Turun Sanomat publicerade också bilder från utställningen.

Erland Sihvonen bar kinesisk klädsel under utställningsturnén. Atelier Apollo. Finska Missionssällskapets bildsamling, Museiverket.

Utställningens primus motor Erland Sihvonen, som länge arbetat som missionär i Kina, höll under sitt besök i Åbo en föreläsning i Solennitetssalen om buddhismens ankomst till Kina. Vid det tillfället och också då han uppträdde i brandkårshuset bar han kinesisk klädsel. Det väckte förundran och intresse under hela turnén, otvivelaktigt också bland Åboborna.

Leila Koivunen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Koivunen, Leila: Terweisiä Kiinasta ja Afrikasta. Suomen Lähetysseuran näyttelytoiminta 1870–1930-luvuilla. Helsingfors 2011.

Afrikalaisia kuvia kiinalais-afrikalaisesta näyttelystä. Turun Sanomat 24.10.1911. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1179649?page=5

Boman: Kiinalaisten ja afrikalaisten esineiden näyttely. Turun Sanomat 19.10.1911. 

Bilder från Kinautställningen. Turun Sanomat 22.10.1911. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1179932?page=5

Mycket ståhej kring rocken

Rock and roll-musiken kom till Finland år 1956, vilket inte gick de inhemska medierna förbi. Det hade också varit omöjligt, eftersom tidningarna själva varit med om att i förväg göra stor affär av nyheten. En central händelse blev Finlands första rockkonsert, som arrangerades i Åbo konserthus.

Idrottsföreningen Pyrkivä (TUL) arrangerade två rockkonserten på måndagskvällen den 22 oktober. För musiken stod Erik Lindströms jazzband, som bestod av proffsmusiker.  Också denna måndagskväll spelade bandet i huvudsak jazz, låt vara i lite fräsigare stil än vanligt.

Rockmusiken började under senare hälften av 1950-talet synas också i barn- och ungdomsmodet. På bilden spelas Kaisa på Stapelgatans ungdomsgård i Åbo år 1956. Bild: Åbo ungdomscentral / Finna.

Reklamen för och tidningsskriverierna om fenomenet rock’n’roll medförde att bägge konserterna blev slutsålda i förväg. Konserten började klockan 19 och publiken, i huvudsak 15–20-åriga Åbobor, uppförde sig enligt Ilta-Sanomat till en början mycket lugnt. Stämningen förändrades emellertid snabbt då orkesterledaren själv ondgjorde sig över att åhörarna var så passiva. Detta orsakade enligt tidningen ”ett obeskrivligt rabalder”. En del vågade rentav klättra över stolsraderna för att komma närmare de uppträdande.

”Rabaldret” fortsatte enligt Ilta-Sanomat utomhus, framför och i närheten av Konserthuset, och antog sådana proportioner att polisen grep över tio personer. Största delen av de gripna släpptes dock efter att deras identitet kontrollerats. Poliser stannade kvar för att övervaka hur den konsert skulle sluta som börjat klockan 21, men några större oroligheter förekom inte längre.

Konserten beskrevs målande i många tidningar. Vaasa berättade hur man varit tvungen att från den ”vilt dramatiska” konserten avlägsna ”flera bänkrader” med ungdomar ”i extatiskt tillstånd”. Enligt tidningen måste polisen ännu på tisdagskvällen gripa ”platthattar som levde i efterdyningarna av konserten” och bura in dem för att de skulle lugna ner sig. Samma dag kunde man i nyheterna läsa att polismästaren i Åbo beslutat, att man i staden framdeles inte skulle få framföra rock and roll-musik ”i någon som helst form”. Kostnaderna för de skador som uppstått på grund av konserten var 3 680 mark eller i dagens pengar 136 euro. Det blev arrangörerna som fick betala reparationskostnaderna.

Turun Päivälehti berättade om ett evenemang för lärarna i Åbo den 25 oktober där man också diskuterat den omskrivna konserten i början av veckan. Arrangör var den finska lärarföreningen i Åbo och temat, ”Disciplinen som en skol- och uppfostringsfråga”, hade lockat ett hundratal deltagare. Man konstaterade att rabaldret till stor del hade orsakats av arrangörerna själva och pressen, ”eftersom man i förväg hade berättat hur publiken hade härjat på i andra länder”.

Tidigare i oktober hade många tidningar i Finland berättat, att en fotograf från United Press i Köpenhamn hade gett ungdomar pengar för att de skulle uppträda störande efter förevisningen av en rockfilm. När förevisningen var över måste polisen också ta till krafttag för att tygla oroligheterna. Den företagsamme fotografen konstaterades direkt vara skyldig till uppviglande, men till följd av händelsen förbjöds en del rockkonserter åtminstone i Danmark.

Den omskrivna konserten i Åbo var en del av en större rock’n’roll-våg i Europa hösten 1956. Vid den tiden handlade förstasidesnyheterna i huvudsak om folkresningen i Ungern och Suezkrisen, men också rockmusiken fick spaltutrymme i många tidningar.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Lehtikuvaaja yritti provosoida mellakan. Helsingin Sanomat (United Press) 7.10.1956.

Rock’n’Roll aiheutti 3.680 mkn vahingot Turun konserttisalissa. Turun Päivälehti 31.10.1956.

Rock and Roll meteli eilen illalla Turussa. ”Musta Maija” korjasi saaliin. Ilta-Sanomat 23.10.1956.

Rock and roll toi hulinoita Turkuun. Vaasa 25.10.1956.

Turun opettajat: Koulun ja kodin on totutettava nuoriso kuriin ja käytökseen. Turun Päivälehti 26.10.1956.

Uusitorppa, Harri: Suomen ensimmäinen rockkonsertti 60 vuotta sitten päättyi ”älyttömään hulluteen”, ja ”rokkirollilaisten” tapahtumat kiellettiin. Helsingin Sanomat 21.10.2016. Päivitetty 21.10.2016.

Tidningen Uusi Päiväs kvarlåtenskap i källaren

När jag studerade vid Åbo universitet flyttade jag sommaren 2014 till en lägenhet vid Västerlånggatan nära Stationsparken, där jag sedan bodde ända tills jag fick min examen. I samband med flytten fick jag av lägenhetens tidigare ägare höra, att det i källaren fanns en oanvänd och onumrerad skrubb som de antog att hörde till denna lägenhet men som de inte tagit i bruk.

Efter en liten tid började jag städa lagerskrubben, där dammet och smutsen gav vid handen att skrubben inte används på åratal. Där tycktes också finnas mest sådana saker som invånarna slängt dit för att de inte behövts eller gått sönder. Efter en tids städning hittade jag längst bak i den lilla skrubben gamla tidningar, postlådor, namnskyltar och annat typiskt redaktionsmaterial. Tidningarna hade texten ”Uusi Päivä”. Vilken Uusi Päivä? Hade jag hittat en tidningsredaktion?

En del av de föremål som hittades i skrubben finns nu i skribentens hem i Salo. Skribentens hemarkiv.

Uusi Päivä var en tidning som utgavs i Åbo åren 1945–1969. Den var språkrör i Egentliga Finland för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Dess historia finns nedtecknad av Pekka Lehtonen, som också var redaktör vid tidningen på 1960 talet, i boken Uusi Päivä kaikki muuttaa voi. Turkulainen työväenlehti ajan ja aatteiden aallokossa (2007).

Av Lehtonens bok framgår att redaktionen för tidningen, vars namn var en symbol för framtidshopp, våren 1948 hade flyttat från Folkets hus till egna lokaliteter vid Hantverkaregatan. Husbolaget låg i korsningen mellan Hantverkaregatan och Västerlånggatan.

Tidningen Kansan Uutiset, som fortfarande utkommer, grundades 1957 och blev ett hot mot Uusi Päivä på marknaden i Egentliga Finland. Man övervägde att lägga ned Uusi Päivä men fortsatte i alla fall att ge ut den. I oktober 1956 flyttade redaktionen till nya lokaliteter i gatuplanet i ett nybyggt hus vid Västerlånggatan.

Uusi Päivä lades ned i början av år 1969 efter beslut av DFFF. Den formella orsaken var ekonomiska svårigheter, men interna partipolitiska tvister inverkade också på beslutet. Tidningens sista nummer utkom 28.6.1969. Kansan Uutiset inrättade sin Åboredaktion i Uusi Päiväs gamla lokaler. I dag verkar där Antikvariaatti Arwo Paperi / Juvekim Oy.

En mera långvarig historisk Åbokuriositet än tidningen blev det årliga tävlingslopp som tidningen startade 1947: ”Uusi Päiväs maraton”, 25 kilometer, känd också under namnet Kuppispiken. Tävlingen lockade också utländska deltagare och arrangerades även efter Uusi Päiväs nedläggning, ända fram till 1992 (Helsingin Sanomat 8.9.1992).

Jag har sparat de föremål och medfarna tidningar som jag hittade, och jag planerar att göra något slags tavla eller installation för att presentera fynden. Tidningens postlådor har jag tänkt jag sätta upp på garageväggen.

Jerkko Holmi

Översättning: Brita Löflund