Kategoriarkiv: 1400-talet

1400-talet

En tysk köpmans testamente

Lämna en kommentar

Den 4 juli år 1454 utställde köpmannen Hinrik Hoveman sitt testamente i Lübeck i vilket han inkluderade gåvomottagare i hemstaden men även på andra orter, däribland i Åbo. Vad är det då som gör Hinrik Hovemans testamente särskilt intressant med tanke på Åbo stads historia? Jo, genom testamentet får man en inblick i hansaköpmännens koppling till andliga institutioner i staden:

För det första fick de spetälskesjuka på St Görans hospital i Åbo två lybska mark, vilka skulle fördelas jämnt mellan patienterna som var och en skulle tilldelas sin andel direkt i handen. För det andra fick de fattiga på Helgeandshuset i staden fem lybska mark, vilka också skulle få sin andel direkt tillfördelad. Därtill uppmanade Hinrik att de fattiga skulle komma ihåg att be för hans själ. För det tredje fick St Erasmus brödraskap, i vilket han var medlem, en engelsk nobel (ett slags guldmynt) samt fyra lybska mark. Hinrik önskade också att hans namn efter hans död skulle inskrivas i brödraskapets tänkebok bland namnen på dess andra döda medlemmar. För det fjärde fick Nådendals kloster en mässbok (missale) och en altartavla föreställande treenigheten. För det femte fick Åbo domkyrka en altartavla som testamentets verkställare skulle låta tillverka och den skulle föreställa helgonen St Antonius, Fabianus och Sebastianus.

Hinrik Hovemans testamente 04.07.1454, Archiv der Hansestadt Lübeck.

Gåvorna visar att Hinrik hade en särskilt nära anknytning till Åbo och han hade troligen också varit bosatt där en tid. Att utställa sitt testamente var ett sätt att förbereda sig inför döden och att säkerställa vad som skulle ske med testatorns materiella tillgångar efter hans bortgång. Vanligt var att just inkludera andliga institutioner på sådana orter dit testatorn hade någon koppling, vilket innebar att de hanseatiska köpmännens testamenten vanligen omfattade flera orter runt omkring Östersjön.

Hinriks testamente är betydande eftersom det visar att de hanseatiska köpmännen också skapade en andlig gemenskap i staden genom Erasmus-brödraskapet. Dessutom bidrog de till fattig- och sjukvården genom sina testamentsgåvor. I övrigt finns det väldigt litet information om dessa institutioner men de hanseatiska köpmännens testamenten ger nya insikter om det andliga livet i Åbo.

Hinrik Hoveman var antagligen ganska ung vid utställandet av testamentet och det går inte att veta om det någonsin verkställdes eller om han senare utställde en ny version av det. Han nämner ingen hustru eller några barn, men dock föräldrar och syskon, varför man kan anta att han var ogift och därmed inte var särskilt gammal vid tillfället. Livet som köpman innebar många långväga resor och därmed var det viktigt att upprätta ett testamente som ett led i att förbereda sig för döden, eftersom en plötslig död enligt medeltidens andliga ideal var katastrofalt och kunde leda till långvariga plågor i skärselden. För den som gav sig ut på långväga resor var det därmed klokt att upprätt ett testamente.

Anna-Stina Hägglund

Läs mer om Hinrik Hoveman här: https://journal.fi/mirator/article/view/131230 

1300-talet, 1400-talet

Birgitta i domkyrkans sångbok

Lämna en kommentar

Den Heliga Birgittas festdag den 7 oktober etablerade sig i slutet av 1300-talet i Åbo stifts liturgiska kalender. I Åbo domkyrka – liksom i alla församlingskyrkor – började förberedelserna inför Birgittadagen kvällen innan med en vesper eller bönestund och följande hymn:

Rosa rorans bonitatem,
Stella stillans claritatem,
Birgitta, vas gratie,
Rora celi pietatem,
Stilla vite puritatem
In vallem miserie.

Ros med godhetens dagg,
stjärna som droppar klarhet,
Birgitta nådens kärl:
droppa himlens kärlek,
stänk livets renhet
ner i tåredalen.

(Svensk version: Societas Sanctae Birgittae, https://www.societasbirgittae.org/hymner/ läst 16.7.2026) 

Den vackra sången ”Ros med godhetens dagg” beredde åhörarna för följande dags stora fest. Hymnens ord kan förstås som en inbjudan till helgonet, som omnämns både som ros, stjärna och kärl, att närvara dels vid Birgittafesten, dels i församlingsbornas vardagsliv.

Sångbok F.m. IV.156 folio 21r, Birgittafestens inledning, De sancta Birgitta (röd text). Nationalbibliotekets samlingar.

De medeltida hymner som tillägnats Birgitta har i Finland bevarats som fragment. Det kanske mest spännande fragmentet är en sångbok, som i Nationalbiblioteket har signumet F.m. IV.156. Av boken har 24 pergamentblad bevarats, men ursprungligen var bladen långt fler. Boken är en handskriven kopia, uppenbarligen från åren 1460–1475, och antas ha skrivits i kopieringsverkstaden i Nådendal. I handskriftsfragmentet ingår en exceptionellt diger serie hymner till Birgitta. I Åbo stift firades endast Henrik den helige, domkyrkans skyddshelgon, lika festligt som Birgitta.

Handskriften har knappast någonsin använts i Nådendal eftersom birgittasystrarna hade sina egna traditioner för Birgittafesten. Tillräckligt kunniga sångare, som kunde klara av det i fragmentet bevarade långa och högtidliga liturgiska mönstret, fanns förutom i Nådendal troligen endast vid Åbo domkyrka. Därför kan man anta, att handskriften i tiden skräddarsyddes i enlighet med beställarens önskemål för det i Åbo domkyrka belägna altaret till S:ta Birgittas, det heliga korsets och alla änglars lov. Altaret hade upprättats av Åbobiskopen Magnus Tavast år 1421 (se dokumentet Diplomatarium Fennicum, 1685: https://df.narc.fi/document/1685). Magnus Tavast och andra donatorer skänkte även medel till altaret, vilket möjliggjorde ett liturgiskt liv som var festligare än vad som var vanligt; så hölls tydligen mässa vid altaret varje dag, en gång i veckan turvis till Birgittas och de heliga änglarnas lov. De bevarade dokumenten innehåller inga direkta bestämmelser om Birgittafesten, men det förefaller som om man hållit mässa till Birgittas lov samt bönestunder både dagen före festen och på den egentliga festdagen (möjligen under flera på varandra följande dagar). Då domkyrkan i övrigt tystnat har hymner till Birgittas lov fortfarande hörts från sidokapellet.

Marika Räsänen

Översättning: Brita Löflund

Läs mer:

Vuori, Hilkka-Liisa och Marika Räsänen: ”Rosa rorans bonitatem -antifoni Turun hiippakunnan nuottikäsikirjoituksissa”, Pyhä Birgitta ja birgittalaisuus myöhäiskeskiajan Suomessa, red. A-S. Hägglund & S. Lahti. SKS 2025, 183–221. Open Access: DOI-number 10.21435/ht.294.

1400-talet

Åbostiftets egen mässbok

Lämna en kommentar

Åbo stift hade på medeltiden ett uppenbart problem: prästerna hade skaffat liturgiska manuskript lite här och var, vilket innebar att stiftets gudstjänstliv var varierande till innehållet. Biskop Konrad Bitz (biskop 1460–1489) förefaller att ha tagit tag i problemet med stor effektivitet vid den tid då man kunde ty sig till tryckpressarna.Av mängden bevarade handskrivna 1400-talsfragment ur Missale har man slutit sig till att Bitz genomförde ett stort projekt för förenhetligande av liturgin i stiftet. Eventuellt gjorde han på församlingarnas vägnar en gemensam beställning hos boktryckaren Bartholomeus Gothan i Lybeck, som sedan tryckte den som Missale Aboense kända boken i Lybeck år 1488. Denna bok, Åbostiftets egen mässbok, innehåller texter och anvisningar för mässorna i den ordning de hålls under kalenderåret

Första bilden i Missale Aboense, vattenfärgskopia i Museiverket. Bild Finna.fi

 De inledande meningarna i Missale Aboense har formulerats av beställaren biskop Bitz och låter förstå, att den tryckta mässan baserar sig på det liturgiska mönster som etablerats i Åbo stift. Syftet med den nya tryckta boken var enligt Bitz att korrigera och förenhetliga den uppenbart varierande mässpraxis som följts i de olika församlingarna. Det tryckta materialet åtföljdes fortfarande av handskrivna tillägg, vilket kan tyda på att det fanns ett behov av att omforma den tradition som härrörde från den allmänna liturgiska kulturen så att den bättre skulle svara mot stiftets egna särdrag.

Missale Aboense uppvisar en del drag som tyder på att texthelheten bearbetats så, att den passade just Åbo stift. Sådana drag är bokens inledande sida, den därpå följande kalendern, avsnittet ”Om rikets skyddshelgons festdagar” (De festo patronorum regni) och rubrikorden ”pro ecclesia aboensis”. 

Inledningssidan domineras av en träsnittsbild som föreställer Åbostiftets skyddshelgon Henrik tillsammans med biskop Konrad Bitz och domprosten Magnus Nicolai Stjernkors (Maunu Särkilahti). Kalenderns samband med Åbostiftet antyds särskilt av två i den upptagna festdagar: domkyrkans invigningsdag (Dedicatio ecclesie) och Henrik den heliges translationsdag (Translatio Henrici), som infaller efter varandra, den 17:e och 18:e juni. Det avsnitt som ägnas rikets skyddshelgon upptar vanliga nordiska helgon, inte uttryckligen sådana som anknyter till kungariket Sverige. Den del som ägnas kyrkan i Åbo förefaller på intet sätt speciell utan innehåller de typiska, omtyckta sånger som användes i dominikanordens liturgi. 

Matti Parvio har också framfört att orden pro ecclesia Aboensis helt enkelt har fogats till rubriken för Missale Aboenses sista avsnitt. Varför man gjorde så och varför man ville tillägna avsnittet just domkyrkan i Åbo förblir en obesvarad fråga. Kanske man i slutet av boken ville återknyta till den i inledningen skapade illusionen om en egen liturgi för Åbo stift; på hedersplats i träsnittet återges ju Åbostiftets skyddshelgon Henrik med en bok i handen och dråparen Lalli vid sina fötter.

Marika Räsänen 

Översättning: Brita Löflund

Texten baserar sig på: Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen, Pyhimys naapurissa. Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa. Gaudeamus 2026.

1400-talet, 1500-talet

Åboköpmännen och informationsgången på medeltiden

Lämna en kommentar

Kung Gustav Vasa insåg på 1500-talet vilket värde informationsgången hade: Om alla visste med vilka varor man skall handla och var, desto större skulle profiten bli. Kungen såg sig själv som den bäste experten på handel. De Åboköpmän som han kritiserade förstod emellertid betydelsen av informationsgången minst lika bra som regenten. Under medeltiden betonades informationens betydelse genom att kommunikationen var långsam och prisförändringarna tidvis snabba. Hur snabbt fick man i Åbo kännedom om händelserna i Östersjöns hansestäder och förändringar som påverkade handeln?

Fartygen och informationsgången var på medeltiden utsatta för många olika slags hot, börjande med naturkrafterna. Bild: Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken. Wikimedia Commons.

Information förmedlades i praktiken antingen muntligt från en köpman till en annan eller skriftligt i handelsbreven. Den muntliga informationen har inte efterlämnat spår på samma sätt som den skriftliga, men det är uppenbart att dess betydelse var större än man trott. Särskilt skepparna var värdefulla ”nyhetsbyråer” som handlandena besökte genast skeppen kommit i hamn för att få del av de färskaste nyheterna. Skepparna förmedlade också meddelanden direkt från en köpman till en annan. Till exempel skepparen Peter van Aken från Åbo berättade i början av 1500-talet i Gdansk vilka varor handelsmännen i Åbo ville köpa. 

Brevväxlingen var särskilt inom fjärrhandeln en central form för informationsutbytet. Kommunikationen brevledes begränsade sig inte till affärsavtal, överenskommelser om frakter eller uppgifter om priserna. Breven var också ett sätt att upprätthålla förtroendet köpmän emellan och grundade sig ibland till och med på vänskap. Breven färdades med fartygen över Östersjön och var framme lika snabbt som skeppen. Om de aboensiska skeppens seglingshastighet kan man bilda sig en uppfattning genom att granska tullförteckningarna från mitten av 1500-talet. När man känner till fartygets avseglings- och ankomstdatum samt resmål kan man med ett dygns exakthet räkna ut hur lång tid en tur- och returresa tog.

Inräknat tiden i resmålets hamn tog en tur- och returresa till Reval tre eller fyra veckor medan man måste reservera mellan sex och sju veckor för en resa till Gdansk eller Lybeck och tillbaka. Om förhållandena var gynnsamma gick det klart fortare undan: en resa från Åbo till Gdansk och tillbaka kunde rentav kräva mindre än tre veckor. En enkel resa till Östersjöns sydkust tog vanligen mindre än 20 dygn, en färd till Reval kanske bara några dygn.

Mätt med nutida mått var informationsgången på medeltiden långsam. Intressant nog försnabbades den inte särskilt mycket under seklernas lopp. Så sent som i mitten av 1800-talet tog det i medeltal mellan 10 och 19 dygn innan ett brev från Lybeck till Åbo kom fram. En avgörande förändring inträdde först på 1850-talet, då den elektriska telegrafen revolutionerade den uråldriga informationsförmedlingen och framförallt dess hastighet. 

Mika Kallioinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kallioinen, Mika, ’Medieval merchants’ letters in Northern Europe. Functions and conventions’. Scandinavian Journal of History 44 (1) 2019, 53–76.

Kallioinen, Mika, Verkostoitu tieto. Informaatio ja ulkomaiset markkinat Dahlströmin kauppahuoneen liiketoiminnassa 1800-luvulla. SKS, 2003.

1400-talet

Besvärjelser och försvunna brev i domkapitlet

Lämna en kommentar

Ärkediakonen vid domkapitlet i Åbo Magnus Olai (Magnus Tavast, d. 1452) valdes till stiftets biskop år 1412. Början av biskopstiden var emellertid inte alldeles problemfri. Efter beslutet på stiftsnivå skulle den som valts till biskop, electus, söka påvens godkännande av valet. För detta ändamål anskaffades vanligen ett rekommendationsbrev från kungen. Uppsala ärkestifts världsliga förvaltning handhades inom den samnordiska Kalmarunionen, och unionskonung var vid denna tid Erik av Pommern (1382–1459). Magnus hade en god relation till denne: efter sina studier i Prag hade han arbetat på Eriks kansli i flera år innan han blev medlem i Åbo domkapitel. 

Ett rekommendations- och skyddsbrev av konungen behövdes i många situationer. På bilden kung Birgers skyddsbrev för kvinnor, Finlands äldsta bevarade ursprungsdokument, från år 1316. Källa: Wikipedia.

Några problem räknade man såldes inte med då kaniken vid Åbo domkyrka Johannes Yölintu utsändes för att anskaffa det kungliga rekommendationsbrevet. Resan gick också bra och Johannes fick brevet. På hemresan tappade han emellertid bort det dyrbara dokumentet, och han tordes inte återvända till kungen för att be om ett nytt brev. Johannes tydde sig till det problemlösningssätt som var vanligt på hans tid och bad om hjälp av helgonen – förgäves. I sin nöd tog Johannes rentav till förfärliga besvärjelser. Källorna berättar inte om det rörde sig om svärande i nutida bemärkelse eller om något värre; kanske vände han sig till de övernaturliga krafternas andra ytterlighet, demonerna, vilket termen coniuraciones antyder.

Problemet löstes och brevet återfanns först då Johannes kom på att be om hjälp av Linköpings före detta biskop Nicolaus. Ett lämpligt slut på historien är, att det mirakulösa återfinnandet av det kungliga brevet hörde till de underverk som skulle bedömas då en juridisk process påbörjades för att Nikolaus skulle kunna helgonförklaras, och Magnus Olai var kanoniseringsprocessens kommissarie. De kaniker vid Åbo domkyrka som vittnade om händelsen nämnde dock ingenting om besvärjelserna. Den detaljen återfinns alltså inte i de påvliga dokumenten utan endast i de världsliga berättelserna om händelsen.

Sari Katajala-Peltomaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Diplomatarium Fennicum (=DF) https://df.narc.fi/ #1368

Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa – Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa. Helsingfors: Gaudeamus 2026.

Lundén,Tryggve (red.): Sankt Nicolaus’ av Linköping Kanonisationsprocess – Processus canonizacionis beati Nicolai Lincopensis. Stockholm: Bonniers 1963.

Palola, Ari-Pekka: Maunu Tavast ja Olavi Maununpoika – Turun piispat 1412–1460. Finska kyrkohistoriska samfundets publikationer 178. Helsingfors: Finska kyrkohstoriska samfundet, 1997.

1400-talet

Andlig kost av Guds nåde

Lämna en kommentar

Åbobiskopen Magnus Olai (Magnus Tavast, biskop 1412–1450) var missnöjd med stiftsinvånarnas sätt att öva andakt. Det var hans plikt som stiftsherde att leda in folket på den rätta vägen. I detta syfte övertygade han på synodalkonsiliet i juni 1441 de övriga biskoparna i ärkestiftet om nödvändigheten av avlatsbrev. I brevet konstaterades att de kristna i landet inte besökte kyrkan så ofta som önskvärt på grund av långa avstånd och svårframkomliga vägar, och därför uppmanade biskoparna alla aboensiska invånare – invånarna i såväl staden som stiftet – att besöka Åbo domkyrka och de övriga församlingskyrkorna och -kapellen i stiftet. På det sättet skulle de styrka sina själar med andlig kost av Guds nåde.

Magnus Tavasts biskopsvapen. Bild: Wikimedia Commons.

Förutsättningen för den 40 dagars straffefterskänkning som brevet utlovade var att man uppriktigt ångrade sina synder och biktade sig. Syftet med avlatsbrevet var att leda in de kristna på den rätta vägen; avlaten skulle förkorta tiden i skärselden efter döden. Ett villkor var också att man besökte katedralen – eller en annan kyrka – på den dag då man firade kyrkans skyddspatron eller på årsdagarna av kyrkans invigning. Åbo domkyrkas skyddspatron var Henrik den Helige, vars translationsdag var den 18 juni; dagen innan högtidlighölls kyrkans helgelse. Brevet har bidragit till domkyrkans festligheter i juni. Den andra himmelska beskyddaren av Åbo domkyrka var Jungfru Maria. Brevet uppmanade till kyrkobesök även vid alla högtidlighållanden av Maria och Jesus. Avlat fick man också om man deltog i söndagsmässan och noga lyssnade på predikan samt besökte varje helgonaltare i kyrkan. På 1400-talet fanns det redan flera tiotal olika helgonaltaren i domkyrkan.

För att få avlat skulle besökarna också läsa bönen Ave Maria, som hörde till de mest omtyckta bönerna på medeltiden och som alla lekmän antogs kunna. Vid nämnda biskopsmöte förpliktigades prästerna att läsa bland annat Ave Maria på kyrkfolkets språk varje söndag. ” Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig” torde alltså ofta ha hörts i Åbo domkyrka. Besökarna skulle dessutom donera ljus, prydnader, smycken, kläder, böcker, skålar, dukar, tyger, pengar, mark eller annat behövligt till kyrkornas och altarnas underhåll. Magnus torde ha haft som mål att undervisa lekmännen och förbättra kyrkans ekonomi samt dessutom stimulera domkyrkans andaktsliv. Ytterligare ett villkor för avlaten var att man skulle delta i de varierande festtåg som arrangerades på helgondagarna och böndagarna. Separat uppmanades man också till att delta i begravningsföljen, tåga med dem runt kyrkan och be för de avlidnas själar.

Brevet har undertecknats av alla biskoparna i Uppsala ärkestift, men det nämns att de hade låtit sig övertalas till detta beslut av den vördade broderns, Åbobiskopen Magnus och hans domkapitels böner och önskningar.  Biskoparnas motivering var att de ansåg det som en Gudi behaglig och from åtgärd att uppmuntra de kristna till att delta i gudstjänsterna, prisa Gud och göra andra goda gärningar. De kristna erbjöds avlat som belöning och lockande gåva.

Sari Katajala-Peltomaa 

Översättning: Brita Löflund 

Källor:

DF 2390, 2393

Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa — Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa (Gaudeamus 2026, ej ännu utgiven).