Etikettarkiv: kämnärrätt

När borgmästarinnan ville förgöra borgmästaren

Det kokade i Åbo sommaren 1688. På stan skvallrade man om det påstådda otillbörliga förhållandet mellan justitieborgmästaren Olaus Beckius och inspektör Lars Lambs hustru Maria Lambska. Borgmästarinnan Magdalena Kyhn gick på gatan och gastade att Lambska var hennes mans hora. Dessutom ryktades det i staden att borgmästarinnan sökt hjälp hos en häxa för att straffa sin make och Lambska. Magdalena Kyhn tillkännagav att hon verkligen inte sökt hjälp för att förgöra sin man utan för att åter vinna hans hårda hjärta. 

*

Justitieborgmästare Beckius var tvungen att föra fallet till domstolen för att rentvå sitt eget, hustruns och Lambskas rykte. Hans utläggning avbröts emellertid nästan genast då borgmästarinnan förklarade att hon kände till sanningen. Magdalena Kyhn berättade att hon våren 1686 haft ett ärende till Nystad och till vägvisare och tolk på färden fått kavalleristhustrun Valborg Jöransdotter. På återresan hade kvinnorna rastat på Thomas Keijainens gård i Virmo. 

När borgmästare Beckius familjegräl började behandlas vid kämnärsrätten i Åbo i maj 1688 framförde borgmästaren inledningsvis att hans hustru Magdalena Kyhn velat förgöra honom. RA z:196 ÅKP 8.5.1688, 192.

Emedan borgmästarinnan inte kunde finska hade hon bett Valborg fråga bonden om borgmästaren var förhäxad. Bonden hade svarat att Maria Lambska förhäxat borgmästaren med brännvin. Borgmästarinnan hade sedan frågat om bonden kunde bota hennes make. Bonden hade givit kvinnorna lite salt och bett hustru Kyhn att lägga det under makens dyna, vilket hon också hade gjort. 

I rätten tillfrågades borgmästarinnan hur det kom sig att hon bad den här bonden om hjälp. Hon svarade att en kvinna i Åbo rått henne att vända sig till en annan bonde, som skulle visa henne den hemliga vägen till en häxa. Enligt Thomas Keijainen hade kvinnorna bett honom sätta trolldom på borgmästaren och Lambska så att de skulle bli vansinniga och Lambska skulle bryta benet när hon nästa gång begav sig till borgmästaren. Han sade att kvinnorna betett sig som förryckta när de försökte tvinga honom att göra som de ville. Särskilt gällde detta Magdalena Kyhn, som tjatat om saken med höjda händer. Thomas hade gett dem lite salt bara för att bli av med dem, eftersom han inte kunde göra sådana häxkonster som de önskade. 

Borgmästarinnan berättade att hon några år tidigare besökts av en man från Norrbotten. Mannen hade stirrat stint på Magdalena och hennes man. När Magdalena frågat varför, hade mannen sagt att borgmästaren älskade en annan mans hustru och att han efter två år skulle komma att slå och misshandla sin egen hustru. Magdalena Kyhn berättare vidare, att körsnären Matthias Rauch och sotaren Lorentz Timme hade pratat om hur fel det var att borgmästaren hatade sin hustru. De hade ansett att han var förhäxad. Rauch hade berättat att han i sin ägo hade en tysk bok där det stod hur man kunde häva förbannelsen. Man skulle ta lite salt och hälla det i den förhäxades vänstra sko. Sedan skulle saltet kastas över axlarna. 

*

Borgmästarinnan blev nervös mitt under rättegången och skällde sin make flera gånger för kanalje och hundsvott. Borgmästaren medgav att han ibland besökt inspektor Lamb om aftonen för att röka en pipa tillsammans med honom men att han sedan alltid avlägsnat sig från huset. Magdalena kallade åter Lambska flera gånger för en lättfotad hora och sade, att hennes man och Lambska tagit in på tre eller fyra ställen i Stockholm och legat och levt tillsammans som man och hustru. Borgmästare Beckius förnekade fortsättningsvis detta men meddelade att han genast tänkte bege sig till Lamb på nytt för att reta sin hustru. Sin hustru höll han för en ärans tjuv och sade, att om han fått göra med henne som han ville så skulle hon för länge sedan ha lagts styckad på stegel och hjul.

Maria Lambska brusade också upp och sade att hon inte skulle ge sig innan Magdalena satts i järn på torget vid skampålen. Både borgmästaren och Lambska påstod, att Magdalena tillsammans med sin syster Barbro Kyhn bakom lyckta dörrar hade malt sönder borgmästarens byxor och Lambskas strumpor för att bringa olycka över dem. Därför hade Lambska på den femte pingstdagen ute på gatan skrikit och flera gånger kallat Kyhn för häxa, hora och tjuv.

Hela soppan berodde sist och slutligen på det agg som kvinnorna hyste för varandra. Grälet hade sina rötter några år bakåt i tiden då kvinnorna fortfarande hade varit vänner.  När borgmästarinnan sedan tyckte att borgmästaren trivdes alltför bra i Lambs och hans hustru Marias sällskap var fröet till grälet sått.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Åbo kämnärsrätts protokoll (ÅKP) z:196 8.5.1688, 192−201; 26.7.1688, 284−286.

Johan Sommar grep fyllerister på 1700-talet

En milstolpe inom den personhistoriska forskningen var Alain Corbins Le Monde retrouvé de Louis-François Pinagot (1998). Bakgrunden till arbetet var Corbins beslut att skriva en biografi om en slumpmässigt vald historisk person, och objektet blev – som om han slutit ögonen och pekat med fingret – träskomakaren Louis-François Pinagot (1798–1876). Det fanns mycket få historiska källor om denne, men av de spridda fragmenten rekonstruerade Corbin den värld och tid där Pinagot levde.

Corbins publikation var i mina tankar då jag arbetade med min doktorsavhandling för mer än ett decennium sedan och stötte på en stadsvakt vid namn Johan Sommar (1721/22–1771). När jag läste kämnärsrättens protokoll nämndes han gång efter annan som vittne. Sommar berättade i domstolen om graden av berusning hos de Åbobor som han gripit på gatorna och krogarna. Synlig berusning, det vill säga offentligt fylleri, var på den tiden – och de facto ända fram till 1960-talet – ett brott enligt strafflagen.

Johan Sommar hördes som vittne bland annat i oktober 1760. Sommar och hans kolleger hade gripit skomakarlärlingar som härjade omkring i staden i fyllan beväpnade med käppar. Kämnärsrättens i Åbo protokoll 2.10.1760. Riksarkivet.
Johan Sommar hördes som vittne bland annat i oktober 1760. Sommar och hans kolleger hade gripit skomakarlärlingar som härjade omkring i staden i fyllan beväpnade med käppar. Kämnärsrättens i Åbo protokoll 2.10.1760. Riksarkivet.

Jag blev intresserad av den här stadsvakten. När jag läste vittnesskildringarna i domstolsprotokollen under olika perioder fick jag ta del av fragment som gällde en person och människa som inte lämnat några andra spår efter sig i de skriftliga källorna. Till de fyllerister som Sommar släpat till finkan kunde han föra ett ljus eller något att äta eller dricka, vilket vittnar om en empatisk natur.

Jag hade allvarliga planer på att skriva en biografi om Sommar enligt Corbins metod. Förutom i domstolsprotokollen nämns han i dokumenten bara då han som 49-åring dog i rödsoten och begrovs år 1771. Sommar var gift med en piga och paret hade två barn. Belysande för den tidens tankegångar är att deras son studerade vid Katedralskolan i Åbo och vid Åbo Akademi, där han senare avlade lantmätarexamen. Familjen kanske såg och förstod, att utbildning var viktig för att barnen inte skulle behöva använda sitt liv till att haffa fyllerister om nätterna. 

Johan Sommars liv försvinner in i historiens dunkel och biografin över honom ligger tillsvidare på is. Det torde dröja åtminstone några decennier innan den blir skriven eftersom andra uppgifter nu upptar min tid. 

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund