Alla inlägg av Editor

1900-talet

Angivare på fabriken Tolfan

Lämna en kommentar

Ammunitionsfabriken Oy Tolfan Ab, i folkmun ”bombfabriken”, verkade i Farmos-fabrikernas lokaliteter i stadsdelen Kärsämäki i Åbo under krigsåren 1939–1944. Emedan dess produktion var livsviktig för Finlands försvar var fabriken föremål för speciell övervakning i syfte att förhindra sabotage eller annat liknande.

Oy Tolfan Ab:s fabriker år 1938 i Kärsämäki, Åbo. Åbo stadsmuseum, bild Val727:48:1-2083. 

Snickaren, arbetsledaren August Johansson på Tolfans träarbetsavdelning blev i juli 1941 hämtad till förhör av Statspolisens Åboavdelning. En annan snickare hade 4.7 gjort en angivelse enligt vilken Johansson skulle ha uppmanat män att inte delta i reservövningarna och att läsa de hemliga publikationer som spreds av Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS). Angivaren påstod rentav att Johansson skulle ha sagt att man borde ta livet av Mannerheim. Även en annan av arbetarna gav samma utlåtande. Eftersom Johansson hade blivit dömd i samband med händelserna 1918 anhölls han för att förhöras.

Vid förhören nekade Johansson till anklagelserna och framförde en misstanke, att angivaren – som han kände väl – var förbittrad över att inte ha fått den tjänst som arbetsledare för träavdelningen som gavs åt Johansson. Johansson karakteriserade angivaren som en inte särskilt kunnig arbetskarl och en ”stor suput”, och berättade att denne i berusat tillstånd flera gånger försökt bära hand på honom. Tydligen nådde bitterheten sin höjdpunkt vårvintern 1942, i samband med att angivaren försökt våldföra sig på träavdelningens städerska ”som redan passerat medelåldern”. Han hade också ”lyckats riva sönder en del av hennes klädesplagg, men hans avsikt blev inte slutförd eftersom den förhörde hade råkat komma in”. Johansson hade då givit mannen en sträng varning och sagt, att om denne försökte sig på samma sak igen skulle han anmäla det för fabriksledningen.

Till sitt försvar anförde Johansson ytterligare, att om han ”skulle ha tillägnat sig en sådan syn på vårt lands försvar och våra ledande statsmän som i förenämnda utlåtanden påstås”, så skulle han inte under vinterkriget ha arbetat med sådan energi på Tolfan. Efter förhören släpptes Johansson på fri fot.

Förhören fortsatte med fabrikens andra arbetare och angivaren. Utlåtandena var något vaga, men de som haft mer att göra med Johansson på fabriken försvarade honom och nekade till att han någonsin skulle ha talat illa on samhällsordningen eller regeringen. Många konstaterade också att angivaren var en hård drinkare, som fick fortsätta att arbeta på fabriken endast på nåder. Till sist gav Tolfans överingenjör ett utlåtande, där han konstaterade att Johansson fått berömligt betyg för sitt arbete under vinterkriget och nämnde att angivaren var ”en helt omoralisk natur”.  Dessutom styrkte han Johanssons berättelse om våldtäktsförsöket.

Protokollen avslutades av detektiven Oskar Valkama vid Statspolisens Åboavdelning på detta sätt: ”Då det blev uppenbart, att angivelsen grundade sig på personlig avund och hämndlystnad, avslutades ärendets vidare utredning härmed.”

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv. 1292/1. Underavdelningarnas förhörsprotokoll nr 711–841. 1941. Statspolisens Åboavdelnings förhörsprotokoll nr 124/41.

1700-talet, 1800-talet

Italiensk fäktningsmästare i Åbo

Lämna en kommentar

Gioacchino Otta, född 1775 i en läkarfamilj i Turin i norra Italien, påverkade kraftgt den finska gymnastik- och idrottsundervisningens tidigaste skeden. Ynglingen Otta gick med i Napoleons armé, där han vann löjtnants grad. I samband med Pommerska kriget 1807 blev han emellertid tillfångatagen av de svenska trupperna. Efter återvunnen frihet stannade Otta kvar i Östersjöländerna, där han blev en långvarig påverkare.

I Sverige förtjänade han sitt uppehälle genom att ge lektioner i fäktning. Detta låg rätt i tiden, eftersom man på olika håll i Europa började fästa alltmer uppmärksamhet vid fysisk fostran. Sverige gick i spetsen för denna utveckling, och särskilt inflytelserik blev Per Henrik Ling, som år 1805 utnämndes till lärare i fäktning vid Lunds universitet.

Otta, vars förnamn under årens gång antagit den nordiska formen Joachim, fick motsvarande tjänst vid Åbo Akademi år 1812. Hans företrädare som fäktnings- och danslärare var Sverigefödde Johan Baptista Meyer, men tjänsten var obesatt i tre år innan Otta kom till Åbo.

Ottas livsverk väckte journalisternas intresse på 1930-talet, speciellt i samband med rivningen av Helsingfors universitets gymnastikinstitution. Kansan Kuvalehti 12.5.1934.

I Åbo inträdde också Hedvig Finnberg från Sagu i Ottas liv. Hon hade blivit änka år 1812. Hon började då driva ett värdshus vid Tavasttull och utvidgade snart sin affärsverksamhet till en lokal som hon skaffat i Klosterkvarteret. På det senare stället kunde man med myndigheternas tillstånd spela biljard, vilket alldeles uppenbart fascinerade Otta. När Otta gift sig med Finnberg våren 1816 började också han delta i affärsverksamheten. Ett exempel på detta är en av honom undertecknad annons i Åbo Allmänna Tidning i juni följande år, där ett använt biljardbord samt köer och bollar utbjuds till salu.

Stadsbranden 1827 var för Gioacchino Otta liksom för otaliga andra Åbobor en livsomvälvande händelse. Otta förlorade det hus som han ägde, och sedan följde han med Åbo Akademi till Helsingfors för att där fortsätta sitt arbete. Ända till sin död i januari 1848 verkade Otta sedan i Helsingfors, där bland annat Zacharias Topelius var en av hans elever.

Otta var mycket initiativkraftig och bidrog bland annat till att den till Helsingfors flyttade akademin och dess elever år 1834 fick bruka en byggnad enkom för gymnastik- och fäktningslektioner. När huset jämnt hundra år senare revs blev Ottas arbete som en av banbrytarna för den finska gymnastik- och idrottsundervisningen uppmärksammat i olika sammanhang. Särskilt lyftes Otta fram av professor Ivar Wilskman, som kring 1930-talsskiftet berättade om den italienske fäktningsmästarens livsöden inte bara i sina böcker och tidningsartiklar utan också bland annat i sitt öppningstal på en utställning kring fysisk fostran och idrotts- och motionsredskap sommaren 1930.

Joonas Kananen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo Allmänna Tidning, 3.6.1817, nr 64, s. 4

Dahlström, Svante. Promenader 2. Åbo: Åbo tidnings- och tryckeri aktiebolags förlag. 1960.

Uusi Suomi 13.6.1930, nr 156, s. 1

Wilskman, Ivar. Muistelmiani voimistelu- ja voimailuelämämme alkuajoilta. Helsingfors: Otava. 1929.

1900-talet

Levande bilder på Phoenix

Lämna en kommentar

Phoenix låg vid salutorget och Åboborna minns huset som Åbo universitets första huvudbyggnad. Huset revs 1959 efter att universitetet flyttat till moderna lokaliteter. Största delen av sin historia hade Phoenix emellertid helt andra uppgifter: före den akademiska tiden var huset i mer än 40 år centrum för nöjeslivet, hotell, mötesplats, restaurang, konsertsal –  och biografteater.

Hotell Phoenix år 1908. Bild: M. L. Carstens, Museiverket.

Hotell Phoenix ritades av Axel och Hjalmar Kumlien och blev färdigt år 1878. Härbärget med sina etthundra rum var lyxigt och överdådigt. Efter en del inledande svårigheter stabiliserades hotellverksamheten och byggnaden blev känd i hela landet. När en av huvudpersonerna, Henrik, i Arvid Järnefelts roman Bröderna (1900) kommer till Åbo kan han inte motstå frestelsen att ta in på det berömda hotellet i ”ett tremarks-rum”. Han installerar sig och låter blanka sina stövlar och borsta sina kläder innan han tvättar sig med ”en välluktande, löddrande tvål”. Till rummet hör rentav en behändig duschmaskin som det forsar vatten ur då man trampar på fotpedalen.

Förutom inkvartering erbjöd Phoenix också lokaler för nöjen. När de levande bilderna började bli vanligare i slutet av 1800-talet anordnades visningar i alla slags lokaler, från restauranger till cirkusmaneger.  Före biografteatrarnas tid åkte förevisarna från ort till ort och presenterade sina levande bilder. Den första filmföreställningen i Åbo anordnades av den svenske ingenjören Herman von Bardach i mars 1897. I tidningen Uusi Aura ingick den 7 mars en annons för ingenjörens två ”kinematografvisningar” i Phoenix restaurangsal. En sittplats kostade 1 mark, en ståplats 50 penni. Enligt tidens sed bestod visningen av korta sekvenser på högst några minuter. I programmet ingick bland annat en episod från tsar Nikolaj II:s kröning (1896), troligen filmad av fransmannen Camille Cerf.

Det finns unikt samtida vittnesbörd om föreställningen på Phoenix. Signaturen K. B. hade deltagit i en extra visning för inbjudna och skriver i tidningen Västra Finland om sin förtjusning över de naturliga bilderna, gatuvimlet, livet på badstränderna, vågsvallet och många andra under. Skribenten menar, att grälen mellan svekomaner och fennomaner snart kanske upphör då allmänheten får tillfälle att se hurdant livet är ute i stora världen.

”Världen” hörde nära samman med de levande bilderna, så det är inte förvånande att Åbos första stationära biografteater, som inledde sin verksamhet i Prima-huset år 1905, fick namnet Maailman ympäri (Världen runt).

Biografteatern Arkadias annons. Bild: Åbo Underrättelser 24.12.1909/Nationalbiblioteket.

Filmförevisningarna fortsatte under de följande åren också i Phoenix. På annandag jul 1909 öppnades biografteatern Arkadia, vars ingång låg vid Auragatan. Den tidigare restaurangsalen pryddes av ståtliga oljemålningar. Enligt tidningsannonsen var Arkadia ”Åbo stads nyaste och hemtrevligaste biografteater”. Föreställningarna ackompanjerades på en ”Blüthner-flygel” och publiken underhölls av Hans Burmesters orkester, ibland av en blåsorkester. Föreställningar gavs kl. 16–22 om vardagarna och kl. 15–23 om sön- och helgdagarna.

Tapani Maskula intervjuade på 1960-talet biobranschens veteran Eino Näre, som mindes att det på Arkadia fanns en uppseendeväckande, stor och svart dörrvakt som var klädd i en röd långrock. ”Själva programmet inbegrep sex eller sju filmsnuttar på ungefär tio minuter var. Efter varje avsnitt tillkännagav vaktmästaren stående vid dörren titeln på följande avsnitt, pianisten slog an ett mäktigt inledningsackord på sitt instrument och så fortsatte programmet, som jag tyckte var riktigt spännande.”

Arkadia ägdes av fru Lucie Widell. Den socialistiska tidningen Arbetet misstänkte emellertid att hon var poliskommissarie Enbergs bulvan. Teatern bytte ägare redan år 1911 emedan konkurrensen var hård. År 1912 köptes salen av baron Hjalmar Stackelberg, som lät renovera den helt. Det nya värmesystemet och luftkonditioneringen hjälpte emellertid inte. Till slut, i januari 1913, utauktionerades teaterns hela inredning, även kinematograferna, mattorna, stolarna och oljemålningarna på väggarna.

Arkadia stängdes men Phoenix levde kvar som centrum för nöjeslivet. I den tidigare biografsalen öppnades ett kafé, och hösten 1913 intogs Phoenix av den internationella favoritdansen tango, som Åboborna fick beundra.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Arkadias annons, Sosialisti 24.12.1909.
Arvid Järnefelt: Bröderna. Otava, Helsingfors 1900.
Annons för Herman von Bardachs visning, Uusi Aura 7.3.1897.
K. B.: ”Bref från Åbo”, Västra Finland 13.3.1897.
”Polisteatern”, Arbetet 7.1.1910.
Tapani Maskula: ”Turkulaisia eläviä kuvia”, Studio 7, Elokuvan vuosikirja 1961–1962. Finlands filmarkiv, Helsingfors 1963.
Hannu Salmi: ”Elävien kuvien Phoenix”, Turun Sanomat 15.2.2020.

1900-talet

Ammoniaklagrets explosion hördes över hela Åbo

Lämna en kommentar

Åbo industrialiserades snabbt under första hälften av 1900-talet, och till exempel Veikko Laakso har skrivit om detta och berättat om fabriker och affärsrörelser inom olika branscher. Industrin och handeln behövde många slags starka kemikalier, även sådana som inte var ofarliga och som Åboborna sedan fick stifta bekantskap med på varierande sätt. Ett dylikt ämne var ammoniak. I dag talar man om grön ammoniak, som används för att producera ett rent, det vill säga koldioxidfritt framtidsbränsle för fartygsmotorer.

Ammoniak användes redan under första hälften av 1900-talet – och används fortfarande – för nedfrysning och i kylanläggningar. I offentligheten, till exempel i tidningarna, nämndes ammoniak oftast i samband med olyckshändelser. De här tidningsnyheterna berättar sin historia om hur vi under årens lopp lärt oss hantera ammoniak på ett tryggt sätt.

Ammoniak är en färglös gas som är giftig för människan. Fast ämnet inte är lättantändligt kan en ammoniakblandning eller en ammoniakbehållare explodera till exempel på grund av hetta.

År 1948 exploderade ett helt ammoniaklager i Åbo. Ammoniakbehållarna fanns i hamnområdet i en frysanläggning, dit branden spred sig från den bredvidliggande lagerbyggnaden. Uusi Aura och Turun Sanomat publicerade täckande rapporter om branden, vilka kopierades och kunde läsas i komprimerad form i tidningar runtom i landet de påföljande dagarna.

Tidningen Uusi Aura publicerade i sin rapport en bild på Tukos hus i byggnadsskedet. Bild: Uusi Aura 3.3.1948, s. 1. Nationalbibliotekets digitaliserade material.

Fram på kvällskanten antändes först Tukos, dvs. bolaget Tukkukauppojen Oy:s lagerbyggnad av trä i hamnen. En reporter från Uusi Aura följde händelserna från Vallgravsgatan nära Åbo slott. ”Tukos nya djupfrysnings-, kylanläggnings- och kontorsbyggnad låg bredvid lagerbyggnaden. Husen var förenade genom ett magasin av sten med tjärat tak. Vinden blåste rakt mot detta, och inom kort hade elden spritt sig via taket till det ståtliga stenhuset.”

Snart nådde elden ammoniakbehållarna: ”Efter en stund skakades hela nejden av en dov explosion, som hade till följd att den nyfikna folkhopen flyttade sig längre bort från de brinnande byggnaderna.” Explosionen berodde på att ammoniakbehållarna gett vika. Ammoniaken var avsedd för kylanläggningens specialutrustning.

Turun Sanomat visste berätta, att rätt mycket folk anlänt till brandplatsen med spårvagn, med bil och till fots. Polisen måste mota bort åskådarna, bland annat kringsvärmande ungdomar, från det farliga området. De kraftiga ljuden och det väldiga skenet från flammorna fick många människor att ringa till tidningsredaktionen och fråga efter information. Det är lätt att förstå, att brandkvällen och -natten hos mången återuppväckte minnen från krigstiden.

När trettio ammoniakbehållare sprängdes med kraft blev det en sådan smäll att den enligt tidningarna hördes överallt i staden. Rättare sagt exploderade behållarna en efter en, som  i en serie. Uusi Auras redaktör räknade till sju explosioner och beskrev den skrämmande synen: ”Kriget mot elden började då påminna om ett verkligt krig. När behållarna sprängdes spred sig ammoniakgaserna i omgivningen som komna ur eldkastare, varför släckningsarbetet avsevärt försvårades.” Dessutom splittrades stålbehållarna som sprängbomber.

Flera brandmän blev skadade av giftmolnet som spred sig mycket snabbt. De skadade fördes till sjukhus. Enligt tidningarna klarade de sig utan större men.

I samband med industrins och handelns utveckling fick Åboborna också uppleva exceptionella händelser, som skedde oväntat och likt sällsamma sevärdheter samlade många åskådare. Om någon som läser detta minns olyckshändelser orsakade av ammoniak, andra industriolyckor eller övriga säregna erfarenheter vore det trevligt att få läsa om dem i artikelkommentarerna.

Texten är skriven inom ramen för forskningsprojektet  Ammonia Energy Conversion and Social Acceptance, som finansieras av Business Finland. Projektet undersöker möjligheterna att av ammoniak utveckla ett miljövänligt bränsle för fartygsmotorer samt arbetar för ett socialt accepterande av ammoniakbruket.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kring 100-talet miljoner röra sig skadorna vid Tuko-branden. Åbo Underrättelser, 04.03.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2322051?page=1

Noin 100 miljoonan markan vahingot Tukon tehdaslaitosten tulipalossa. Uusi Aura, 3.3.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2800560?page=1

Suurpalo Tukon tehdasrakennuksessa. Turun Sanomat, 3.3.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2968866?page=1

Säkerhetsanvisningar för ämnen som orsakar fara för olycka. Ammoniak. Arbetshälsoinstitutet. Finsk version, senast uppdaterad 19.03.2025, https://ova.ttl.fi/ammoniakki

1800-talet

Tomtegubben i Åbo slott (1849)

Lämna en kommentar

”Matts Mursten var den tiden en flink pojke om tolf år, för hvilken hela verlden dansade på en kalfsvans. Han sökte gamla muskötkulor bland gruset i slottshvalfven, när han en morgon råkade finna öppningen till den underjordiska gången och företog sig af nyfikenhet att se åt hvart det kryphålet kunde leda.”

Zacharias Topelius (1818–1898) publicerade sagan ”Tomtegubben i Åbo slott” år 1849. Den utkom senare i redigerad form i samlingsvolymen Läsning för barn. Sagan berättar om Matts, 12 år, som av en slump finner en underjordisk gång som leder från Åbo slott till Åbo domkyrka. Matts blir fast i en fälla då gången rasar framför honom och bakom honom. Pojken blir ändå inte en livstidsfånge under jorden, för han räddas av tomtegubben i Åbo slott, den över 700 år gamle beskyddaren av slottet som nästan fallit i ruiner. 

I denna saga från romantikens tid möter ett 12-årigt barn det förflutna i ett sönderfallande slott, på en plats som är förknippad med förluster och tidens gång. Utforskningen av de materiella spåren efter den gångna tiden är fröjdefull men också farlig, emedan ruinerna kan bli ett fängelse. Det sorglösa äventyret där en pojke letade efter muskötkulor får med tiden en ny betydelse. Matts, som räddades av slottstomten, växer upp och blir med tiden vaktmästare på det förfallna medeltida slottet. Han vakar över slottets skatter och stenmurar också på gamla dagar. Men det räcker inte med att en ungdom gått förlorad: tomten kräver att också Matts efterkommande ska vaka över minnesmärkena från det förflutna. En människoålder är en kort tid i relation till slottet och dess långa förflutna. Ansvaret för att minnena och det gemensamma arvet bevaras flyttas enligt tomten från en generation till en annan.  

Illustration till sagan Tomtegubben i Åbo slott (1849). Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Topelius saga bidrog till att intresset för att restaurera slottet vaknade på 1800-talet. En restaureringsplan utarbetades på 1880-talet och vid samma tid togs en del av slottets rum i museibruk. De första restaureringsarbetena gjordes åren 1929–1933. Vid samma tider, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, förekom tomtegubben i Åbo slott i pressen i artiklar som behandlade slottets restaurering och bevarandet av kulturarvet.

På 1840-talet inkluderade Topelius historiska personer och platser för historiska händelser i sin sagovärld. Skildringarna av slottets materiella aspekter och förfallna ställen band den aktuella tiden samman med den förflutna. Tornen, salarna och trapporna erinrade om slottets invånare och det liv som där en gång levts. Den gamle tomtegubben i Åbo slott, byggnadens beskyddare, mindes de gångna händelserna och var en förmedlande länk mellan det förflutna, den aktuella tiden och framtiden. Topelius romantiska saga har under tidernas lopp tilltalat också läsarnas fantasi och bidragit till de sinnebilder som kombinerats med slottet. 

Martin Rudolf Heland Château d´Åbo. Ingår i verket A. F. Skjöldebrand: Voyage Pittoresque au Cap Nord, Stockholm 1801. Museiverket, Historiska bildsamlingen.

Hembygdsforskarnas i Finland språkrör, tidningen Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja hade år 1910 en artikel ”Maanalaisista käytävistä” (Om underjordiska gångar) som granskade intresset för underjordiska gångar och historiska fantasier såväl i Åbo som i andra europeiska städer. Texten börjar med en beskrivning av hur en besökare från Sverige ser på Åbo slott inspirerad av Topelius saga. Artikeln visar hur förväntningar och inspiration från litteraturen ofta påverkar synen på historiska minnesmärken: ”[…] otaliga gamla berättelser och minnen omger och fascinerar betraktaren och åhöraren i de gamla salarna. Topelius tomtegubbe i Åbo slott hade trollbundit också den här främlingen – enligt hans egen utsago – redan då han steg in genom slottsporten.”

Tomtegubben i Åbo slott nämns också i samband med beskrivningar av arkeologernas och museiproffsens arbete med att utforska och bevara kulturarvet. I början av 1900-talet jämfördes det arbete som olika branschexperter tillsammans utförde för att bevara kulturarvet åt kommande generationer med sagans berättelse om människans och tomtens gemensamma ansträngningar för att skydda slottet mot förfall och glömska. 

I augusti 1939, bara ett par veckor före andra världskrigets utbrott, publicerade Suomen kuvalehti en artikel om reparationerna på Åbo slott: 

”I slottet, särskilt dess gamla del, har man utfört omfattande forsknings- och reparationsarbeten i syfte att restaurera eller återställa slottet i dess forna skick. […] Och även om dagens forskare inte i Åbo slotts innandömen skulle hitta den tomtegubbe som Z. Topelius beskriver, så finner de i varje fall miljön för de sekelgamla händelser som tomten kommer ihåg, Åbo slotts mystikomspunna romantik.” 

Vinterkriget och fortsättningskriget avbröt restaureringsarbetena. Det på 1280-talet grundade slottet fick allvarliga skador vid bombningarna år 1941. Huvudborgens träsektioner förstördes helt av elden. Efter krigen restaurerades slottet i 15 år. Det öppnades för allmänheten, återställt i sitt forna skick, år 1961.

Heidi Hakkarainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

A.M. T., Maanalaisista käytävistä. Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja 1.3.1910. Nationalbibliotekets digitala material.

Kommentarer till Tomtegubben i Åbo slott
Läsning för barn
Zacharias Topelius Skrifter – https://topelius.sls.fi
https://topelius.sls.fi/sv/collection/221/text/21604

Herman Paul, Key issues in Historical Theory. New York, Routledge 2015.

Kyllikki Penttilä, Turun linnan tonttu-ukon puheilla. Kansan kuvalehti 18.12.1831. Nationalbibliotekets digitala material.

Zacharias Topelius, Lukemisia lapsille. 3:mas osa. WSOY, Borgå 1893, s. 52. Nationalbibliotekets digitala material.

Zacharias Topelius, Tomtegubben i Åbo slott. Sagor af Topelius, tredje samlingen. Wasenius, Helsingfors 1849. Nationalbibliotekets digitala material.

Turun linnan menneisyyttä etsitään. Suomen Kuvalehti 12.8.1939. Nationalbibliotekets digitala material.

Turun linna, Turku. Museovirasto restauroi. http://museovirastorestauroi.nba.fi/linnat/turun-linna

1900-talet

 ”Första flygturen från Sverige till Finland”

Lämna en kommentar
Flygvapnets första flygplan, Thulin typ D, i Vasa i mars 1918. Bild: Flygvapnet.  

Söndagen den 28 april 1918 publicerade Turun Sanomat på första sidan nyheten ”Första flygturen från Sverige till Finland”. Dagen innan hade ”två svenskar” gjort ”en handelsresa med flyg till Åbo”. Enligt tidningen hade planet startat från Stockholm på morgonen klockan 6.30.: ”Vädret var det raraste tänkbara, nästan ingen vind alls.” Löjtnant Nils Kindberg styrde planet till Åbo med säker hand och resan tog inalles 2 timmar 41 minuter. Planet var ett likadant Thulin-plan som bilden visar och som de vita hade fått från Sverige att brukas av flygvapnet.

Turun Sanomats redaktör fick tillfälle att intervjua resenärerna på Hamburger Börs på eftermiddagen. Den ene av dem, Anton Wahlberg, berättade att han kommit till Åbo på en handelsresa: han ville sälja 400 000 kilo kött till Finland. Enligt nyheten var flygturen den första handelsresan per flyg till Finland. Vid samma tillfälle framgick, att flyget också haft med sig tryckplattor från Stockholmstidningen Aftonbladet till Turun Sanomat, så flygturen betjänade också pressen.

Turun Sanomats redaktör frågade till sist löjtnant Kindberg om hans inställning till kriget i Finland. Tidningen skriver: ”Han berättade, att han för en månad sedan vid ett besök hos general Mannerheim anhållit om att få delta som flygare i Finlands frihetskamp, men det lyckades inte emedan Sveriges regering strängt förbjöd det. Ett minne från den första resan till Finland blev den hemarrest som han ådömdes på grund av sitt agerande i Finland. På frågan om han kände speciell sympati för Finlands frihetskamp svarade han, att varje svensk borde tänka likadant som han och att ingen regering borde få förbjuda det.”

Nils Kindberg och Mary och Eric von Rosen i Umeå 1918.Bild: Wikimedia Commons.

Sist och slutligen var Turun Sanomats rubrik ”Första flygturen från Sverige till Finland” inkorrekt. Nils Kindberg (1892–1984) hade nämligen flugit till Finland redan tidigare, från Umeå till Vasa den 6 mars, och det var han som flugit artikelfotots plan till Finland. Den svenske greven Eric von Rosen hade köpt planet, som var konstruerat av Enoch Thulin, och han flög tillsammans med Kindberg över Bottniska viken för att donera det åt de vita. von Rosen lät måla stora blå hakkors på planets vingar som symboler för god tur. När planet blev det finska flygvapnets första flygplan bibehölls von Rosens personliga symboler, som sedan blev de framtida finska flygplanens igenkänningstecken.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Texten har tidigare publicerats i bloggen Elämää Turussa 1917–1918, https://blogit.utu.fi/elamaaturussa/2018/04/28/ensimmainen-lentoretki-ruotsista-suomeen/

1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Gamla skjutbanor i Åbo

Lämna en kommentar

När eldvapnen blev vanliga behövdes områden där man kunde öva sig i deras bruk på ett tryggt sätt och utan att ljuden från skottlossningen störde någon. På 1700-talet använde soldaterna i Åbo bland annat slottsfältet och sandheden nära S:t Karins kyrka som övningsområden. Senare, under hattarnas krig (1741–1743), övade Åboborgarna i Nummisbacken. Det är dock inte säkert om deras övningar inbegrep skjutning med laddade vapen eller endast marsch- och gevärsgreppsträning.

De äldsta uppgifterna om egentliga skjutbanor härrör från den ryska tiden. Åbo 2:a Skarpskyttebataljons skjutbana fanns först i Kuppis och efter sekelskiftet i Kärsämäki. Kuppis skjutbana hade genom ett avtal 18.9.1882 uthyrts åt bataljonen på 25 år. På området fanns också en krutdepå och lokaler för målskytte. Avtalet hävdes 1899 och byggnaderna revs år 1900 då banan såldes på auktion. Banan i Kärsämäki var avsedd för de i Åbo stationerade soldaterna och blev klar i slutet av seklet, men viss renovering återstod. Banan beredde bekymmer då den låg i ett sumpigt kärr. Åbobataljonens soldater utförde torrläggningsarbeten år 1900 och banan inhägnades år 1901.

Åbo jaktförenings meddelande i Åbo Underrättelser i september 1874. Bild: Åbo Underrättelser, 5.9.1874.

Åbo jaktförening hade en egen, år 1874 färdigställd skjutbana på ”stadens betesmark”. Noggrannare uppgifter om läget finns inte. På jaktföreningens bana hölls till exempel en skyttetävling som Helsingfors Sportklubb anordnade 17.6.1883. Information om tävlingen ingick i Turun lehti för ”de ärade medlemmar av bondeståndet som önska delta”. Samma klubb arrangerade ytterligare en tävling kort därefter, 28.6.1883. Skjutavståndet var 200 alnar (ungefär 118 meter).

Även andra föreningar, till exempel 1893 grundade Skjutkonstens Vänner i Åbo, hade egna skjutbanor. Nämnda förening hade år 1903 en bana i Åbo i Södra utmarken, några kilometer från Nylandstull. Efter att reglerna skärpts övade man från och med 1922 på en ny bana i Kärsämäki. Marken måste år 1921 inlösas av två olika markägare emedan gränsen mellan byarna Kaerla och Kärsämäki gick tvärs igenom området.

Åbo skyddskårsdistrikts skyttetävling på banan i Kärsämäki år 1925. Bild: Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 11–12/1925, s. 11.

Skjutbanorna var av central betydelse för skyddskårerna. Åbo skyddskår använde sig av banan i Kärsämäki tills en ny bana år 1925 färdigställdes på Ispois gårds marker, vid gränsen mellan Åbo stad och S:t Karins kommun. Banan var avsedd att brukas av stadsborna och läget var valt så, att den var lätt att nå från staden. Den låg i en dal som avgränsades av skogiga backar, vilket dämpade ljudet från skottlossningen. Det fanns banor med skjutavstånd på 100, 150 och 300 meter. I samband med invigningen 28.6.1925 berömdes särskilt banans skyttepaviljong. Även banan i Kärsämäki användes fortsättningsvis. Varsinais-Suomen Vartio skrev om den nya banan: ”Må den finska skjutkonsten frodas och växa i dess hägn och må den fasta viljan att försvara fosterlandet stärkas på dess marker.” Banan övergick i stadens ägo år 1944 och skytteverksamheten upphörde 1964. På dess plats byggdes flervåningshus.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Aitamäki, Aaro. Turun seutu ja sotaväki: piirteitä alueen varuskunnallisesta kehityksestä ja sotilaselämästä. Åbo stad, 1991.

Ahola, Harri. Kartalta ja muistoista kadonneet. Turun Sanomat 1.3.2024.

Ampujain lehti: Suomen ampujain liiton äänenkannattaja 13/1930.

Länsisuomen Työmies 9.3.1901.

Turun Lehti 13.6.1883; 17.3.1900.

Sanomia Turusta 15.5.1874; 29.6.1900.

Uusi Aura 21.11.1899; 11.11.1923

Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 9/1923.

Åbo Underrättelser 11.05.1874.

1700-talet

Geografiska observationer om Åbo

Lämna en kommentar

Om du skulle skriva en sida om dagens Åbo, vad skulle du lyfta fram? Vad skulle du vilja berätta för dem som läser texten om 250 år?

Denna geografibok från 1770-talet undgick att förtäras av elden. 

I min hand har jag Daniel Djurbergs (1744–1834) bok Geografie, som utkom år 1778. Det här exemplaret har veterligen räddats från vinden i ett brinnande apotekshus i Umeå i Sverige på 1940-talet. Verket är andra delen i en serie, och där återfinns också Åbo. 

Först beskrivs stadens geografiska läge. Inte särskilt lockande: jordmånen är dålig och trakten upptas till en del av kärr och sankmarker. Den katalogmässigt framskridande berättelsen ger emellertid en bild av en riktigt livlig plats. I staden finns till exempel en hovrätt, ett universitet, en katedralskola och ett tryckeri. De publika byggnaderna ger staden värdighet. Speciellt nämns de två kyrkorna samt hovrättens och akademins byggnader, rådhuset samt presidentens, landshövdingens och biskopens hus. Lasarett och spinnhus finns här också. Av industrianläggningarna nämns ett sockerbruk, en ylletygs- och klädesfabrik, två tobaksspinnerier, två manufakturer för garn-, tröj- och strumptillverkning, en parkumsfabrik samt ett linne-, bomulls- och bomullsdamastväveri. Och det här var ännu inte allt! I staden fanns också ett skeppsvarv och ett tegelbruk.

Geografi från år 1778. Åbo ingår!

Centrum för den internationella handeln är naturligtvis hamnen. Handeln är livlig med Medelhavsområdet, Holland, Portugal, England, Ryssland och Danmark. Främst exporteras järn, spannmål, torkade livsmedel, hudar, talg, lin, hampa, tjära, trävaror och andra skogsprodukter. Om importen sägs att varorna är desamma som vanligen säljer bra också i andra städer. Dagens läsare får således inte veta om de skepp som kom till Åbo hade med sig till exempel kaffe, socker eller kryddor. Skribenten nämner, att möjligheterna till handel skulle ha varit ännu bättre ifall de finska böndernas seglationsfrihet inte skulle ha bromsat Åbos och de andra städernas tillväxt.  

Geografi blev ett viktigt läroämne i skolorna på 1700-talet.  Djurberg, som tituleras geograf och skolman, skrev också den populära läroboken Geografie för Begynnare, varur bland annat den unge Zacharias Topelius hämtade sina geografikunskaper. 

Texten om 1700-talets Åbo väcker tankar om de livsöden som den korta redogörelsen vittnar om. Bakgrundskunskaper behövs för en  djupare förståelse. Vem odlade, fiskade, torkade, byggde skepp, spann, garvade eller odlade tobak? Vem sålde, köpte, blev rik, blev fattig? 

Många slags livsöden får rum på och mellan raderna. 

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Geografie, Sammandragen utur de Nyaste och Tilförliteligaste Auctorer, af Daniel Djurberg, II Delen. Stockholm, Tryckt hos P. Hesselberg 1778.

1900-talet

Polisarbete i Åbo 1916

Lämna en kommentar

Under första världskriget behandlades vid polisinrättningen i Åbo ett brottmål som rörde två män. Detektiva avdelningens kriminalkommissarie Carl Welander redogjorde i sin rapport 26.10.1916 för arbetaren Väinö Saarinens och drängen Kustaa Einar Leivos fall. Leivo och Saarinen hade gripits redan den 18:e i Lundo socken. Landskansliet vid länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län klandrade tjänsteförrättande länsmannen i Lundo distrikt för bristfälligt polisundersökningsprotokoll.

Utredningarna i Åbo inbegrep en telefonledes 20.10 gjord begäran om uppgifter från Asikkala angående fallet Saarinen samt telefonsamtal 20.10 till Letala och 23.10 till länsmannen i Nykyrko distrikt i fallet Leivo för verifierande av signalement. Efter två dagar mottog länsstyrelsens biträdande kamrer Kurt Egon Ramström ett av konstapel Salonen dikterat telefonbud från länsmanskontoret i Nykyrko, varav Leivos signalement och ålder framgick. Allt detta ledde till Welanders undersökningar vid detektiva avdelningen i syfte att klarlägga de gripna männens identitet efter ett interimistiskt beslut av guvernör Eliel Ilmari Wuorinen 26.10.1916.

Vid förhör anställda av kriminalkonstapeln framkom följande. Saarinen hade i onyktert tillstånd tappat sitt eget respass i Lundo och haft med sig en Kaarle Perttulas arbetsbok, som han hade i sin besittning. Leivo åter hade avsiktligt utgett sig för att vara Frans Arttur Heininen. Han hade rymt från sitt tjänstgöringsställe, köpt Heininens respass för en mark och givit länsmannen i Lundo distrikt falska uppgifter om sig själv av rädsla för rymningens följder. I Welanders rapport beskrevs också männens fysiska kännetecken, till exempel kroppsbyggnaden, skägget och ansiktsformen. 

Respass för Frans Arttur Heininen, utfärdat av länsmannen i Letala. Två av Carl Welander utsända detektiver fann dokumentet i en arbetsförmedling vid Humlegårdsgatan, gård nr 15, i Åbo. K. E. Leivo hade inlämnat respasset på förmedlingen i egenskap av arbetssökande. Riksarkivet, Åbo. Fotograf: Tuukka Heikkinen, 22.5.2025.

För att vi ska kunna förstå i vilken situation de gripna männen befann sig redogör jag i det följande för generalen av infanteriet Vladimir Nikolajevitj Gorbatovskis obligatoriska föreskrift, som utgjorde den juridiska grunden för att deras fall behandlades som ett brottmål. Bestämmelsen utfärdades i juli 1916.

Den obligatoriska föreskriften gällde rätten att färdas inom Finland och de tillståndsbevis som därvid krävdes samt uppräknade de ansvariga myndigheterna då misstankar om brott mot föreskriften förelåg. Förbjudna var enligt Gorbatovskis föreskrift de områden i de finska socknarna som låg i en 15 km bred zon vid nationsgränsen till lands eller till havs. Om en person ertappades utan vederbörligt tillstånd eller gav falska uppgifter vid ansökan om tillstånd skulle denne avlägsnas från det förbjudna området, och straffet kunde vara antingen högst 8 000 mark i böter eller tre månaders fängelse enligt vederbörande guvernörs beslut.

V. Saarinen och K. E. Leivo dömdes 27.10.1916, med stöd av såväl infanterigeneralen Gorbatovskis 15.7.1916 givna föreskrift som Finlands generalguvernör Frans Albert Aleksandrovitj Seyns den 31 mars 1915 givna obligatoriska föreskrift nr 28, till följande straff: Saarinen dömdes till fördrivning från det förbjudna området och 40 marks böter, som kan ha motsvarat 8 dagars fängelsestraff, eftersom det i beslutsprotokollet finns ett likhetstecken mellan penningsumman och anteckningen 8d. Leivo fick tre månaders fängelsestraff. Saarinens och Leivos fall är konkreta exempel på överhetens strävan att begränsa invånarnas rörelsefrihet. De avspeglar samtidigt krigets inverkan på medborgarsamhället. Två civila finländare dömdes, i de förhållanden som rådde under första världskriget, till rättsliga påföljder på basis av två ryska militärers administrativa agerande.

Tuukka Heikkinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Finlands Statskalender för året 1916. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag. Helsingfors, 1915.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 15.08.1916, nr 188, s. 1 URL: https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1296948?page=1. Nationalbiblioteketes digitala material. Referens 23.01.2026.

Landskansliets vid Åbo och Björneborgs län arkiv. C Protokoll. Ce Protokoll över personer dömda för brott mot obligatoriska föreskrifter. Ce:4. Protokoll över personer dömda för brott mot obligatoriska föreskrifter jämte bilagor, nr 1–100 (1916–1916). Riksarkivet, Åbo.

1700-talet

Fången på Åbo slott

Lämna en kommentar

”Kölden är sträng”, skrev Petter Schäfer på Åbo slott den 3 mars 1712. ”På grund av kylan kan jag inte upprätthålla skrivandet.” Schäfer hade då suttit i fängelse i fem långa år. Han skrev dagbok på finska, antecknade händelser och erfarenheter nästan varje dag, och läste pietistisk litteratur som regelbundet insmugglades till honom.

Åbo slott. Robert Wilhelm Ekmans målning Vinterfiske utanför Åbo slott, 1872 (detalj). Bild: Nationalgalleriet.

Petter Schäfer (ca 1660–1729) var en av sin tids radikaler och magister från Åbo Akademi. Han hade upplevt väckelsen redan under studieåren. Han hade lärt känna Lars Ulstadius, som år 1688 hade skapat uppståndelse och väckt anstöt, avbrutit en predikan i Åbo domkyrka och själv stigit upp och klandrat både prästerskapet och kyrkfolket. Schäfer blev Ulstadius anhängare och förkunnare av hans läror. Han flydde utomlands år 1694 och hamnade via London i Nordamerika och kolonin Nya Sverige. Vid sekelskiftet återvände han emellertid till Åbo men drogs åter in i konflikter. Han anklagade lutherdomen för att vara en falsk lära och presenterade sina dystra profetior. Han vägrade delta i nattvarden, och till sist spärrades han in i slottsfängelset den 8 april 1707.

I rannsakningsfängelset försökte man få Schäfer att återta sina ord, men han vägrade envist att ge upp: ”Jag lyder inte. Hetsigt motsatte jag mig biskopen. Jag slog näven i bordet 2 eller 3 gånger. Jag satte mössan på huvudet. Jag talade mycket och modigt om biskopens onda framfart.” Till sist dömdes Schäfer till döden år 1709, men kungliga majestätet benådade honom. För att förhindra pietismens vidare spridning beslöt man hålla oliktänkaren fängslad, och han isolerades på Åbo slott fram till år 1713. Då närmade sig de ryska styrkorna och han flyttades till Gävle.

Petter Schäfers dagbok öppnar ett fönster mot världen i början av 1700-talet. Han beskriver sina skriftliga arbeten och de verk han läst men ger också noggranna upplysningar både om sitt fastande och om den mat han fick. Han tycks inte ha varit isolerad på något sätt utan fick hela tiden information om händelserna både i staden och ute i världen. Våren 1710 hade han fått vetskap om assessor Gyllenkroks oblida öde:

”Assessor Anders Gyllenkrok föll plötsligt omkull framför Wittfots bod vid broändan, slog munnen och näsan i blod, bars hem och dog efter en stund. Fort gick det.”

Information om krigsfronten och kung Karl XII:s förehavanden trängde också igenom murarna. Schäfer skrev den 14 september 1709:

”Hårda bud om kung Carl XII. Ryssen slog hela armén i Ukraina vid staden Poltava: 27.6 har striden stått. Kungen har kommit undan. Postmeddelanden berättar att han varit mycket sjuk 28.8 i staden Bender. Han är nu i Turkiet.”

I Schäfers vardag växlade längtan efter kärlek och passion med fasta och kroppslig späkning. Han levde med smärtor, smalbenen värkte och även tänderna föreföll att ge upp:

”Jag drog ut den första med en tråd, den andra med fingret. Alla tänderna är lösa; jag kunde inte tugga mjukt bröd. – – -, munnen är svullen; jag kunde inte tala tydligt. Jag prövade att dricka, thee och caphe, men det hjälpte inte. Jag måste överge fastan för tändernas och den svåra skörbjuggens skull.”

Mitt i allt detta fick den säregna predikaren besök av allehanda Åbobor och han skickade meddelanden, ”blad” och ”zedlar”, till sina bekanta. I slutet av dagboken förtätas stämningen då de ryska trupperna närmar sig och Åbo förefaller att falla i fiendens händer. För Schäfer var förstörelsen ett bevis på andliga villfarelser.

”Herren slår dem, de förstår inte; han sänder dem förstörelse, men de lyder inte. Gud må se till detta elände! Den andliga förstörelsen är sorgligare och mer skadlig än den yttre, timliga. Ingen förstår, ingen gör riktig bot, amen!”

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Petter Schäfer: Minä Pietar ja minä Anna. Päiväkirja vuosilta 1707–1714. Red. Matti Piispa. Otava, Helsingfors 2000.

Esko M. Laine: Schäfer, Petter. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997–. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Anders Gyllenkrok. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2230>. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Lars Ulstadius. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2817>. Läst 22.2.2026.

Yrjö Kotivuori: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Petter Schaefer. Nätpublikation 2005, https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=2565. Läst 21.2.2026.