Hösten 1889 reste Waldemar Churberg till Åbo. Han besökte Åbo slott för att bese de rum som där använts som fängelse — men han var ingen turist utan en man som förberedde sig för sitt eget straff. Churberg ämnade begå ett brott, erkänna det och bli dömd. Han ville i förväg se hurdana rum han kanske skulle bli tvungen att vistas i.
Waldemar Churberg år 1877 fotograferad av Daniel Nyblin. Bild: Samling Atelier Nyblin, Historiska bildsamlingen, Museiverket.
Den 28 november 1889 drog Churberg framför Helsingfors universitet fram en revolver och sköt mot professorn i straffrätt Jaakko Forsman. Den första kulan träffade Forsman i vänster arm, den andra träffade vänstra låret. Det tredje skottet var riktat mot Forsmans mage, men kulan träffade en knapp och plattades till mot den. Forsman sårades, men benstommen skadades inte. Såren läkte och Forsman klarade sig.
Churberg flydde inte. Han gick raka vägen till poliskammaren, erkände sitt brott och sov gott över natten. Enligt hans berättelse hade skjutningen samband med hans heder, ett påstått äktenskapsbrott och en sviken vänskap. Han ville ha en rättegång, en dom och ett straff. Och just det fick han inte. Churberg ansåg att Forsmans relationer till förvaltningen hindrade honom att få en rättvis rättegång.
Medicinalstyrelsen kom med i bilden nästan genast då domstolen fick hand om fallet. Ärendet gick vidare från Helsingfors rådstuvurätt till Åbo hovrätt, som var Finlands äldsta hovrätt. Via hovrätten blev Churbergs öde en länk i en större myndighetskedja, där ett brottsfall blev en fråga om sinnessjukdom, farlighetsgrad och förmynderskap. Churberg förpassades till Lappvikens mentalsjukhus för observation och därefter till asylinrättningen i Kexholm. Även efter tiden på vårdanstalterna hölls han kvar under förmynderskap: han hade inte bestämmanderätt över sin egendom och fick inte röra sig fritt, inte heller var han en fullvärdig medborgare, och när han till sist befriades fick han inte ens vistas i hemlandet.
I Åbo hade Churberg föreställt sig att han skulle få en dom och ett fängelsestraff och sålunda sona sitt brott. Sist och slutligen fick han något som var diffusare och mera långverkande än ett straff: han blev stämplad som mentalsjuk, ställdes under förmynderskap och måste delta i en rättstvist som räckte ungefär 23 år.
När Churberg förlorat sin frihet gjorde han det som för en författare var det enda möjliga: han skrev. Klagoskrivelserna, hemställningarna och breven växte till en femdelad skrift som han utgav på eget förlag: Huru finska domstolar och myndigheter skipa rättvisa (1903–1913).
Churbergs fråga lever vidare: Sådant var mitt brott — hurudant var deras?
Intervjun med förgyllarmästaren Johan Anshelm Nurmi fick en överraskande start då den ”vitala och glada” åldringen satt i gungstolen med hörlurarna på sängen bredvid. Turun Sanomats redaktör gissade att han lyssnat på nyheterna i kristallapparaten då dörrklockan ringde. I januari 1938 var Nurmi 72 år och en av de sista förgyllarna i Åbo. Han berättade mycket gärna minnen från sin levnadsbana. Kristallapparaten och hörlurarna, som Nurmi i hast lagt ifrån sig, blev bortglömda då han berättade om de stora åren på 1800-talet.
ASAs kristallapparat. Bild: Åbo stadsmuseum.
Nurmi, som hade arbetat i en ”aristokratisk förgyllarverkstad” utan hjälp av maskiner, var också en åldrig teknikfreak och speciellt intresserad av kristallapparater och evighetsmaskiner. Det var ingen slump: båda apparaterna fungerade utan någon yttre strömtillförsel. I fråga om evighetsmaskinerna måste Nurmi vara självförsörjande, med dåligt resultat: han utvecklade en apparat där en liten propeller började snurra då man blåste i ett vid den fastsatt rör. Emellertid snurrade den inte i evighet, vilket alla Nurmis gäster som blåst i röret snart insåg.
När det gäller kristallapparaterna lyckades självförsörjningen bättre. En kristallapparat eller kristallmottagare (eng. crystal radio) förvandlade radiovågorna till hörbara ljudsignaler utan någon yttre strömkälla, eftersom den behövliga energin erhölls direkt från radiovågorna. När radioverksamheten utvecklades vidare på 1920-talet var kristallmottagarna mycket populära, men på 1930-taler minskade bruket. Så sent som år 1930 använde 37,7 % av radiolyssnarna en kristallmottagare, men diskussionen om problemen ökade hela tiden. Även i Åbo klagade man över att apparaterna ständigt drabbades av olika slags störningar.
Kristallapparater köptes emellertid fortfarande. I Åbo anlitade många affären Radioliike Arvo Sakrelius, som år 1930 bytte namn till ASA-Radio. I början av 1930-talet sålde firman kristallmottagare och annan audioteknisk utrustning i affären vid Eriksgatan 20. Det är lätt att föreställa sig att J. A. Nurmi stack sig in i affären för att ta en titt på de nyaste kristallapparaterna, för hans egen affär låg vid Kristinegatan.
Janne Tunturi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
J. A. Nurmis apparatsamling. I privat ägo. Turun Sanomat 25.4.1930, 16.1.1934, 23.1.1934, 21.1.1938.
Hirvikunnas, Teppo. ASA Radio Oy – Suomalaisen elektroniikkateollisuuden edelläkävijän tarina. AV Plus. https://avplus.fi/asa-radio-oy-suomalaisen-elektroniikkateollisuuden-edellakavijan-tarina/
Hoffman, Kai: Sakrelius, Arvo. Suomen talouselämän vaikuttajat -verkkojulkaisu. Studia Biographica 8. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2008– (läst 29.5.2026).
Redan på 1600-talet hade det i Åbo uppstått en invånargrupp som inte hade möjlighet att förvara matvaror eller drycker utan dagligen, eller åtminstone nästan dagligen, köpte det som behövdes av försäljarna och krögarna. Enligt 1619 års stadga om städernas administration hörde endast handel och hantverk till de borgerliga yrkena. Förutom dessa yrkesutövare räknades dock till exempel städernas krögare och gästgivare till borgerskapet. I Åbo åtnjöt de gästgivare och krögare som avsågs i 1638 års stadga om handelns fördelning borgerliga rättigheter, och man försökte trygga deras näringsfång genom att belägga övrigt företagande i branschen med kännbara bötesstraff. Rådet tillät också kvinnorna att driva krogrörelse om det ansågs behövligt på grund av antingen rörelsernas ringa antal eller sökandens ekonomiska situation. De övervakades emellertid noga.
Öl importerades i tunnor också från länderna söder om Östersjön, och i Åbo kände man bland annat till de högklassiga produkterna från Lybeck och Rostock. Tunna för hembryggt öl, Nationalmuseet.
Ölbryggningen och kroghållningen reglerades noga redan i början av 1600-talet genom kungliga majestätets förordningar eller ordinantior. Inspektör Joachim Timme, som ledde övervakningen, anklagade sålunda i november 1640 Joachim Krukomakares hustru för att i strid med ölbryggnings- och krögareförordningen ha sålt öl till Klemet Karhus piga. Hustrun nekade till att ha sålt något till utomstående. Hon hade dock inte betalt den accis eller tillverkningsskatt som ordinantian föreskrev innan hon tänt elden under ölbryggningspannan. Detta räckte till grund för höga böter eftersom ingen fick tända elden innan skatten betalts i stadens tullstuga. Hustrun sade att hon misslyckats med första bryggningen då ölet inte hade börjat rinna och att hon därför inte gått till tullstugan. Av denna orsak fick hon betala 40 mark i böter.
Verksamheten var så lönande att man i den ovannämnda handelsfördelningen klassificerade Alexander Wattson och rådman Nils Olofsson som ölbryggare samt borgmästare Johan Knutsson, Anders Merthen och Wellam Hollender med hustru som krögare. Trots dessa nedskrivna yrken hörde de till det ledande borgerskapet genom sitt medlemskap i rådet och sin förmögenhet. Änkan efter nämnde borgmästare Johan Knutsson, Anna Persdotter, fick dessutom i februari 1651 tillstånd att brygga öl hemma och att sälja det. Hon fick dock inte sälja andras öl. Dessutom beslöt rådet att andra som bryggde öl hos henne fick sälja det till krogarna under en tid.
Krögarna beviljades inte alltid tillstånd att brygga öl, så de måste skaffa ölet hos godkända bryggare. Till exempel i mars 1643 dömdes krögaren Henrik Frågers änka att betala fem koppardaler till ölbryggaren Matts Tontti. I juli samma år dömdes Jöran Kakolainens änka, som drev en krog, att betala ölbryggaren Hans Berndtsson för den öltunna som hon tagit med sig hem och öppnat för att medicinera sig. Ölförsäljningen kombinerades också med annan ekonomisk verksamhet. Sålunda klagade krögarhustrun Malin Häger i juli 1643 över att framlidne mästaren Jöran Skreddare sistlidna vinter av henne lånat fyra dyrbara glas, värda 1 daler styck, till Nils Olofssons dotters bröllop, där han varit uppassare. Skreddares änka dömdes att ersätta glasen.
År 1651 fanns det i staden sex officiella bryggerier som sålde öl till krogarna. Samtidigt omnämns i staden krogar som drevs av hantverkargillet, Erik Mattsson, Johan Nålmakare, Ernst Skinnare, Joachim Bandeman Skräddare, Bengt Sämskmakare, Henrik Knivsmed, Margareta Myssmakerska, borgmästardottern Elisabet Mårtensdotter, Karin Balbererska, köpman Mickel Ryttares änka Anna Larsdotter, Påval Eskilsson, Matts Köpi, Henrik Arkapoika, Bertil Bryggares änka, skräddare Johan Lillefooth och hustru Elsa Klaschou.
En av de nämnda krögarna, den tyske murarmästaren Matts Klaschous hustru Elsa, meddelades redan i oktober 1647 att grannarna klagat över att hon höll sin krog öppen efter stängningstid. Hantverksgesällerna ställde då till med slagsmål, förde oväsen och svor grovt samt missbrukade Guds heliga namn. Hustrun genmälde att hon inte sålt öl på olaga tid, och rådet beslöt hålla henne under uppsikt i framtiden.
Veli Pekka Toropainen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Riksarkivet (Helsingfors), Åbo rådstuvurätts protokoll z:11, 7.11.1640, 53−56; Åbo kämnärsrätts protokoll z 172, 28.3.1643, 98; 8.7.1643, 115; 10.7.1643, 116−116v.
Riksarkivet (Stockholm), Städers Acta. Åbo Vol. 83. sp.
Åbo stadsarkiv, Åbo rådstuvurätts protokoll BIa 19, 18.10.1647, 413; BIa 22, 8.2.1651, 17.
Katajala-Peltomaa, Sari & Toivo, Raisa Maria 2009: Noitavaimo ja neitsytäiti. Naisten arki keskiajalta uudelle ajalle. Atena. Jyväskylä, 139.
Nallinmaa-Luoto, Terhi 1973: Ylioppilaitten ja kaupunkilaisten suhteet Turun vanhan akatemian alkuaikoina. Pro gradu-avhandling inom ämnet Finlands historia, Åbo universitet, Åbo, 40−41.
Ling, Sofia 2011: Genusarbetsdelning i tidigmoderna städer. Levebröd. Vad vet vi om tidigmodern könsarbetsdelning? Benny Jacobsson & Maria Ågren (red.). Opuscula Historica Upsaliensia 47. Uppsala, 164−165.
Ranta, Raimo 1977: Åbo stads historia 1600−1721. Band I. Åbo.
Stadin, Kekke 2004: Stånd och genus i stormaktstidens Sverige. Nordic Academic Press. Riga, 212−214.
När pigan Anna Catharina Engerer avled i Åbo år 1806 inskrevs i hennes bouppteckning en klänning av vit nättelduk. Den värderades till en daler och var sålunda Engerers värdefullaste klädesplagg. Dessutom upptar bouppteckningen en halsduk och en kjol, likaledes av nättelduk, och en sidensjal. I en pigas garderob väntar man sig inte att finna moderiktiga och ganska värdefulla textilier. Vem var då Anna Catharina?
Anna Catharina Engerer avled i lungsot den 25 augusti 1806. Hon var då bara 27 år, och enligt bouppteckningens första sida efterlämnade hon ingen släkting. Med stöd av detta dokument kan man emellertid gissa sig till ett och annat om hennes bakgrund. Hennes efternamn Engerer tyder på tysk släkt, och i hennes bouppteckning nämns till exempel följande: 1: Tysk Psalm bok, en tysk psalmbok, och under denna rad 1: Dito Böne bok, en dito (= tysk) bönbok. Intill dessa finns en intressant bok upptagen, nämligen Mamsell Wargs Kokbok, troligtvis den kända kokboken av Cajsa Warg. Kokboken utgavs ursprungligen år 1755 och var vida känd i den östra delen av det svenska riket i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. På basis av böckerna kan man anta att Engerer var läskunnig, vilket inte var någon självklarhet vid denna tid, särskilt inte när det gällde en person som hörde till tjänstefolket. Böckerna ger oss en viss uppfattning om Engerers identitet och språkkunskaper.
Låt oss återgå till Engerers klänning. Nättelduk är ett övergripande namn på ett fint, tunt tyg, som tidigare tillverkades av nässlor och senare också av lin och bomull. Tyget var en dyr importvara och användes i moderiktiga klänningar i empirestil kring sekelskiftet 1700–1800. Dessutom användes tyget till accessoarer, bland annat halsdukar. Tre objekt i bouppteckningen är av nättelduk, vilket är anmärkningsvärt eftersom bruket av tyget begränsades i 1794 års överflödsförordning. I förordningen riktades förbuden särskilt mot fina utländska importtyger. Klänningen av nättelduk vittnar om att det internationella modet vid denna tid blivit så känt i Åbo att moderiktiga kläder gått vidare från ståndspersonerna till tjänstefolket. Bouppteckningarna bidrar till att visa att pigorna inte var materiellt osynliga utan hade en egen position i modeklädernas cirkulation och konsumtion.
Bröllopsklänning av nättelduk från år 1797. Anna Catharina Engerers klänning kan ha varit av liknande tyg och modell. Bild: Danmarks nationalmuseum.
Vid första ögonkastet förefaller bouppteckningarna torra och enformiga, men en närmare granskning ger vid handen att de kan förmedla en intressant bild av en människa som man i övrigt inte vet just någonting om. I de bouppteckningar efter pigor i Åbo som gjordes kring sekelskiftet 1700–1800 har textilierna vanligen utgjort den största och högst värderade delen av egendomen. Det är inte ovanligt att i de här bouppteckningarna påträffa till exempel klädesplagg och accessoarer av siden. Pigorna fick klädesplagg i lön, så under årens lopp kunde en piga samla ihop ägodelar i form av just textilier. Engerer var kanske en särskilt gynnad piga då hon kunde skaffa sig en så värdefull egendom redan som ung. Det är möjligt att pigorna inte själva använde sina dyraste klädesplagg utan förvarade dem som ett slags sparkonto. Det faktum att det bland pigornas ägodelar funnits modekläder visar dock hur de sociala gränserna fördunklats när även de mindre lyckligt lottade kunnat få dyra klädesplagg i sin ägo. Men på basis av enstaka exempel på mer välbärgade pigor kan man givetvis inte anta, att någon större del av de lokala pigorna skulle ha ägt flera och dyra klädesplagg. Även om pigorna utgjorde en stor del av stadens befolkning är de inte särskilt väl representerade i de bevarade bouppteckningarna. Exempel på pigor som Engerer vidgar dock uppfattningen om hurdana personer som under historiens gång tjänat som pigor i Åbo och visar att pigorna bildat en mångsidig invånargrupp i stadens vardag.
Elina Saari
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Åbo stadsarkiv, Magistratens och rådstuvurättens i Åbo arkiv, Bouppteckningar 1798–1809 (B1c:4–15)
Den 4 juli år 1454 utställde köpmannen Hinrik Hoveman sitt testamente i Lübeck i vilket han inkluderade gåvomottagare i hemstaden men även på andra orter, däribland i Åbo. Vad är det då som gör Hinrik Hovemans testamente särskilt intressant med tanke på Åbo stads historia? Jo, genom testamentet får man en inblick i hansaköpmännens koppling till andliga institutioner i staden:
För det första fick de spetälskesjuka på St Görans hospital i Åbo två lybska mark, vilka skulle fördelas jämnt mellan patienterna som var och en skulle tilldelas sin andel direkt i handen. För det andra fick de fattiga på Helgeandshuset i staden fem lybska mark, vilka också skulle få sin andel direkt tillfördelad. Därtill uppmanade Hinrik att de fattiga skulle komma ihåg att be för hans själ. För det tredje fick St Erasmus brödraskap, i vilket han var medlem, en engelsk nobel (ett slags guldmynt) samt fyra lybska mark. Hinrik önskade också att hans namn efter hans död skulle inskrivas i brödraskapets tänkebok bland namnen på dess andra döda medlemmar. För det fjärde fick Nådendals kloster en mässbok (missale) och en altartavla föreställande treenigheten. För det femte fick Åbo domkyrka en altartavla som testamentets verkställare skulle låta tillverka och den skulle föreställa helgonen St Antonius, Fabianus och Sebastianus.
Hinrik Hovemans testamente 04.07.1454, Archiv der Hansestadt Lübeck.
Gåvorna visar att Hinrik hade en särskilt nära anknytning till Åbo och han hade troligen också varit bosatt där en tid. Att utställa sitt testamente var ett sätt att förbereda sig inför döden och att säkerställa vad som skulle ske med testatorns materiella tillgångar efter hans bortgång. Vanligt var att just inkludera andliga institutioner på sådana orter dit testatorn hade någon koppling, vilket innebar att de hanseatiska köpmännens testamenten vanligen omfattade flera orter runt omkring Östersjön.
Hinriks testamente är betydande eftersom det visar att de hanseatiska köpmännen också skapade en andlig gemenskap i staden genom Erasmus-brödraskapet. Dessutom bidrog de till fattig- och sjukvården genom sina testamentsgåvor. I övrigt finns det väldigt litet information om dessa institutioner men de hanseatiska köpmännens testamenten ger nya insikter om det andliga livet i Åbo.
Hinrik Hoveman var antagligen ganska ung vid utställandet av testamentet och det går inte att veta om det någonsin verkställdes eller om han senare utställde en ny version av det. Han nämner ingen hustru eller några barn, men dock föräldrar och syskon, varför man kan anta att han var ogift och därmed inte var särskilt gammal vid tillfället. Livet som köpman innebar många långväga resor och därmed var det viktigt att upprätta ett testamente som ett led i att förbereda sig för döden, eftersom en plötslig död enligt medeltidens andliga ideal var katastrofalt och kunde leda till långvariga plågor i skärselden. För den som gav sig ut på långväga resor var det därmed klokt att upprätt ett testamente.
I februari 1932 publicerade Turun Sanomat en artikel med rubriken ”Åbo landsarkivs färdigställande och bruk”. Den byggnad som planerats för det nya landsarkivet hade då redan mellantak, och rappningsarbetena inomhus var nästan klara. Byggnaden skulle stå färdig i juli.
Den nya arkivbyggnaden hade fyra våningar. I de nedre våningarna fanns personal- och forskarrum, i de övre våningarna arkivmagasin. Den som arbetat i det översta magasinet en het sommardag vet, att kraven på arkivdugliga förhållanden inte uppfylldes vad temperaturen beträffar, men under de rådande ekonomiskt kärva tiderna var redan byggandet av en arkitektoniskt imponerande, för arkivbruk planerad byggnad en bragd. Arkivet skulle redan med sin arkitektur manifestera den nationella kulturens och historiens betydelse.
Åbo landsarkiv. Fotograf Eemeli Reuna, Atelier Alppila, Åbo stadsmuseum. Reprofoto: Eija Karnisto.
Den knappa ekonomin kom däremot till synes i dimensioneringen av personalen. Tidningens reporter hade för artikeln intervjuat riksarkivarie Kaarlo Blomstedt, som berättade att man ämnade anställa bara en tillfällig arkivarie och en vaktmästare för det första halvåret. Det berodde på statsbudgeten hur mycket pengar man skulle få för kommande rekryteringar: ”I varje fall kommer vi att försöka komma till rätta med en så liten personal och så låga kostnader som det bara är möjligt.”
För forskarna fanns det en stor forskarsal och ett mindre rum, där ”en känd forskare” kunde få studera arkivmaterial utan övervakning. I arkivsalar övervakas ju forskare för att skydda det unika materialet, men Blomstedt berättade att han varit ”ganska vidsynt” när det var fråga om en etablerad forskare som han kände väl. Tack vare sådana här personliga kontakter kunde man få rätt att använda material utan övervakning. Blomstedt hänvisade här till praxis i Helsingfors. I Åbo fick man troligtvis denna ynnest genom att klara den granskning som förrättades av Kaarlo Österbladh, som valdes till arkivets förste arkivföreståndare.
Turun Sanomats artikel slutar med riksarkivarie Blomstedts optimistiska prognos: ”Jag gissar att Åbo landsarkiv blir ett bra forskningsinstitut.”
Den Heliga Birgittas festdag den 7 oktober etablerade sig i slutet av 1300-talet i Åbo stifts liturgiska kalender. I Åbo domkyrka – liksom i alla församlingskyrkor – började förberedelserna inför Birgittadagen kvällen innan med en vesper eller bönestund och följande hymn:
Rosa rorans bonitatem, Stella stillans claritatem, Birgitta, vas gratie, Rora celi pietatem, Stilla vite puritatem In vallem miserie.
Ros med godhetens dagg, stjärna som droppar klarhet, Birgitta nådens kärl: droppa himlens kärlek, stänk livets renhet ner i tåredalen.
Den vackra sången ”Ros med godhetens dagg” beredde åhörarna för följande dags stora fest. Hymnens ord kan förstås som en inbjudan till helgonet, som omnämns både som ros, stjärna och kärl, att närvara dels vid Birgittafesten, dels i församlingsbornas vardagsliv.
Sångbok F.m. IV.156 folio 21r, Birgittafestens inledning, De sancta Birgitta (röd text). Nationalbibliotekets samlingar.
De medeltida hymner som tillägnats Birgitta har i Finland bevarats som fragment. Det kanske mest spännande fragmentet är en sångbok, som i Nationalbiblioteket har signumet F.m. IV.156. Av boken har 24 pergamentblad bevarats, men ursprungligen var bladen långt fler. Boken är en handskriven kopia, uppenbarligen från åren 1460–1475, och antas ha skrivits i kopieringsverkstaden i Nådendal. I handskriftsfragmentet ingår en exceptionellt diger serie hymner till Birgitta. I Åbo stift firades endast Henrik den helige, domkyrkans skyddshelgon, lika festligt som Birgitta.
Handskriften har knappast någonsin använts i Nådendal eftersom birgittasystrarna hade sina egna traditioner för Birgittafesten. Tillräckligt kunniga sångare, som kunde klara av det i fragmentet bevarade långa och högtidliga liturgiska mönstret, fanns förutom i Nådendal troligen endast vid Åbo domkyrka. Därför kan man anta, att handskriften i tiden skräddarsyddes i enlighet med beställarens önskemål för det i Åbo domkyrka belägna altaret till S:ta Birgittas, det heliga korsets och alla änglars lov. Altaret hade upprättats av Åbobiskopen Magnus Tavast år 1421 (se dokumentet Diplomatarium Fennicum, 1685: https://df.narc.fi/document/1685). Magnus Tavast och andra donatorer skänkte även medel till altaret, vilket möjliggjorde ett liturgiskt liv som var festligare än vad som var vanligt; så hölls tydligen mässa vid altaret varje dag, en gång i veckan turvis till Birgittas och de heliga änglarnas lov. De bevarade dokumenten innehåller inga direkta bestämmelser om Birgittafesten, men det förefaller som om man hållit mässa till Birgittas lov samt bönestunder både dagen före festen och på den egentliga festdagen (möjligen under flera på varandra följande dagar). Då domkyrkan i övrigt tystnat har hymner till Birgittas lov fortfarande hörts från sidokapellet.
Marika Räsänen
Översättning: Brita Löflund
Läs mer:
Vuori, Hilkka-Liisa och Marika Räsänen: ”Rosa rorans bonitatem -antifoni Turun hiippakunnan nuottikäsikirjoituksissa”, Pyhä Birgitta ja birgittalaisuus myöhäiskeskiajan Suomessa, red. A-S. Hägglund & S. Lahti. SKS 2025, 183–221. Open Access: DOI-number 10.21435/ht.294.
På Dövskolan i Åbo arrangerades i början av juni 1911 en utställning av en mera sällsynt typ, enligt tidningarna ”den första i sitt slag här i Finland”. I skollokalerna hade man byggt upp en hantverksutställning som presenterade ett brett urval av konstverk och handarbeten som skapats av döva. Platsen var av betydelse emedan Åbo var en av pionjärstäderna i fråga om undervisningen av döva i Finland. Den unge Carl Oscar Malm hade grundat en privat dövskola i Borgå redan år 1846, men den skola som Malm grundade i Åbo blev landets första statliga dövskola. Den arbetade till en början i ett anspråkslöst trähus vid nuvarande Universitetsbacken. År 1899 ritade arkitekten Theodor Granstedt ett stiligt nytt skolhus av sten som i dag är känt som Åbo Universitets Hus Signum.
Dövskolan år 1936.Bild: Turun Sanomat/Åbo stadsmuseum.
Till utställningen 1911 kom det både hantverk och hantverkare från alla håll i Finland. Mest uppmärksamhet fick den dövblinde svarvaren Frans Leijon (1878–1947), som hade gått i dövskolan i Jakobstad och ursprungligen kom från Yläne. Han hade mist synen och hörseln som barn och levt ett liv som naturbarn tills han som tioåring skickades till Jakobstad för att få undervisning. Under skolåren blev Frans en skicklig trähantverkare och snart lärde han sig också svarva, trots lärarnas motstånd.
En reporter från tidningen Uusi Aura besökte utställningen och fäste sig särskilt vid Frans. Han skrev: ”Förundransvärt var det att betrakta hans arbeten. En människa saknar syn och hörsel och kan trots det åstadkomma något dugligt! Han hade tillverkat en ogrässpade av järn, en ring av silver, en stoppsvamp och nåldynor av trä, en tallriksring och en nyckelplatta av mässing samt en namnskylt av nickel. Ett arbete som heter duga, gjort av en blind och dövstum. Till yrket är Frans Leijon svarvare.”
Två dövblinda på ett gemensamt porträtt, Frans Leijon och Maria Lovisa Nyman. Bild: Dövas museum. Arbetarmuseet Werstas.
Frans hade ett speciellt bra känselsinne oh använde mycket tid till att göra träföremålens fogar sömlösa och ytorna släta. Hans handaskicklighet imponerade inte bara på redaktören utan också på de övriga utställningsbesökarna. Redaktören kunde inte låta bli att undra hur den här unge mannen kommunicerade. ”Med stor nyfikenhet följer man hans rörelser och gester. Med hjälp av känseln bildar han sig mycket behändigt en uppfattning om saker och ting. En annan person kan delge honom sina tankar medelst fingeralfabetet, som talas eller rättare sagt ritas i hans hand. På samma sätt ställer han själv många frågor med hjälp av fingrarna. Också på ett annat sätt kan han få reda på den andras tankar. Han har nämligen alltid med sig en kubformad mässingsskiva med punktskriftsalfabetet. Då den andre för Leijons fingrar över bokstäverna kan denne snabbt forma ord och meningar.”
Vid tiden för Åbobesöket var Leijon 32 år. Då kunde han inte ännu ana att han efter några decennier skulle komma att bosätta sig nära Åbo, på ön Satava. Först efter flera decennier fann Frans sin familj, som han skiljts ifrån då han skickades till skolan i Jakobstad. Under de kommande åren skulle Frans komma att besöka dövskolan i Åbo på nytt flera gånger.
Hannu Salmi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
”Kuuromykkä Frans Leijon”, Uusi Aura 4.6.1911.
Salmi, Hannu: Frans Leijon. Kuurosokean ihmeellinen elämä. Otava, Helsingfors 2025.
Konstantin Ivanovitj Fischer var chef för den finska generalguvernörens kansli i S:t Petersburg under 1800-talets första hälft samt adjoint hos ministerstatssekreteraren för Finland. Han var generalguvernör åren 1833–1855 och furst Aleksandr Sergejevitj Menschikoffs betrodde medarbetare. Fischer skrev senare sina memoarer. som publicerades i början av 1900-talet. Memoarerna har använts som källor av professor Osmo Jussila och docent Kristiina Kalleinen. Jussila beskriver Fischers memoarer som självgoda. Förutom att skribenten kanske betonat sin egen ställning alltför kraftigt har han också använt skönlitterära element i sina beskrivningar av händelserna.
Geheimerådet Konstantin Fischer, ministerstatssekreterareadjoint i S:t Petersburg. Framställt 1860–1863. S.t Petersburg. Laddat 20.5.2026. Historiska bildsamlingen, Museiverket.
I sina memoarer berättar Fischer om en resa till Åbo som han gjorde tillsammans med generalguvernör Menschikoff, troligen under perioden 1835–1837. Efter ankomsten till Åbo träffade det ryska sällskapet i hamnen representanter för stadens myndigheter med länsguvernören Lars Gabriel von Haartman i spetsen. Herrarna samlades i hovrättshuset. Där framförde furst Menschikoff på franska en grov vits om att taket skulle falla ned och krossa dessa gentlemän. von Haartman svarade leende: ”Min herre, vi hoppas att Försynen, som har omtanke om Finland, inte låter dessa förtjänstfulla domare förgås.”
Gästerna inkvarterades i Åbo i apotekare Julins vackra och stora hus, där de bjöds på en utmärkt frukost. I den ingick bland annat kallt kalvkött i söt sås. Senare var det dags för lunch med musik för de 60 gästerna. På festen spelade musikerna en rysk aria för deltagarna. Fischer skrev i sina memoarer att kalvköttet visserligen var gott men inte i gästernas smak. Arian var förvisso rysk men i verkligheten ”Gå hem, min lilla ko!”. Från Åbo fortsatte Menschikoff och hans följe sedan till Bomarsunds fästningsbygge på Åland.
Fischer fortsatte att utvärdera Åbo i sina memoarer. Han vidhöll att Åbo varit Finlands politiska, intellektuella och andliga centrum eftersom det i staden funnits en hovrätt, ett universitet och ett ärkebiskopssäte. Den funktionella hamnen och närheten till Stockholm gjorde att intryck från den europeiska civilisationen lätt kunde nå Åbo, så tanken på Åbo som Finlands huvudstad godkändes inte av de ryska regeringskretsarna. Kejsar Alexander I fruktade, enligt Fischer, ett anfall från Sverige, så det ansågs lämpligt att flytta huvudstaden till Helsingfors. Den staden skyddades ju av Sveaborgs fästning, som användes av den ryska armén och flottan.
När förvaltningen och universitetet flyttades till Helsingfors minskade Åbos betydelse. Fischer nämner också inrättandet av Viborgs hovrätt som en orsak till att Åbo hovrätts inflytande försvagades. Här misstar han sig dock, eller så har han drabbats av glömska. Han låter nämligen förstå, att Åbo hovrätt varit den enda rättskipande institutionen på denna nivå fastän Vasa hovrätt grundats redan 1775. Fischer hade heller inga höga tankar om von Haartmans efterträdare som länsguvernör, Gabriel Anton Cronstedt, för han beskrev denne officer i ryska armén som töntig och plattfotad. När von Haartman blev senator miste Åbo och Björneborgs län också återstoden av sin storhetsglans och blev enligt Fischer utan tvekan en provins.
Tuukka Heikkinen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Фишер, Константин Иванович: Записки сенатора К. И. Фишера. Исторический вестник. Т. CXII. Тип. А. С. Суворина. Апреля 1908. Санкт-Петербург. Fišer, Konstantin Ivanovitš: Zapiski senatora K. I. Fišera. Istoritšeskij vestnik. T. CXII. Tip. A. S. Suvorina. Aprelja 1908. S:t Petersburg. URL: https://archive.org/details/istoricheskvies31shubgoog/page/57/mode/2up. Läst 20.5.2026.
Юссила, Осмо: Великое Княжество Финляндии 1809–1917. Перевод с финского под редакцией академика А. Ю. Румянцева. Ruslania. Хельсинки. Jussila, Osmo: Velikoe Knjažestvo Finljandii 1809–1917. Perevod s finskogo pod redaktsiej akademika A. Ju. Rumjantseva. Ruslania. Helsingfors.
Kalleinen, Kristiina: Isänmaani onni on kuulua Venäjälle – Vapaaherra Lars Gabriel von Haartmanin elämä. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 2001,
Kalleinen, Kristiina: Suuriruhtinaskunnan etuvartiossa: ministerivaltiosihteeri R.H. Rehbinder Suomen etujen puolustajana Pietarissa 1811–1841. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 2017.
Åbo domkyrkas kalk och paten, som den danske härföraren Otte Rud tog som krigsbyte år 1509, fann sin väg till Ejby kyrka på den danska ön Själland emedan kyrkan hörde till släkten Ruds ägor vid Tryelbygård. Föremålen bevarades i stort sett i ursprungligt skick, men en senare ändring som gjordes i Danmark var att kalkens kupa förnyades år 1851
Ejbykalken föll i glömska under flera sekler ända tills C. F. Allen i en år 1864 publicerad artikel tog upp ämnet. Åbo historiska museum försökte senare få kalken och patenen tillbaka, första gången år 1882. Ejbys kyrkoherde Aage Möller förhöll sig positiv till förslaget men hoppades att föremålen skulle användas för sitt heliga ändamål i en kyrka och inte musealiseras. År 1925 kunde kalken till sist återbördas till Åbo efter att Åbo domkyrkoförsamling inlämnat en anhållan i februari 1920. Ejby församlings anhållan om att kalken skulle överlämnas som en gåva utan ersättning godkändes av den danska regeringen på Finlands självständighetsdag 6.12.1924. Föremålen överläts till utrikesminister Gustaf Idman av den danske ambassadören, kammarherre Fleming Lerche 2.6.1925, och till domkyrkan överfördes de 3.6.1925.
Teckning av den ljuskrona i barockstil med tolv ljus som Åboförsamlingarna skänkte kyrkan i Ejby. På kronans skaft finns en dedikation på danska: ”Fra Finland till Ejby Kirke af Församlingerne i Åbo”. Bild: Uusi Aura 21.6.1925, s. 3.
Den återbördade kalken åtföljdes av ett gåvobrev, som fritt översatt lyder:
Gåvobrev till Åbo domkyrkas föreståndare och kyrkofullmäktige – Ejby sockens församlingsråd i Roskilde stift i Danmark har denna dag fattat beslut om att Ejby kyrkas kalk och nattvardskärl, vilka ända till år 1509 tillhörde Åbo domkyrka i Finland, nu skall återbördas till denna kyrka. Och då församlingsrådet har inhämtat kyrkoministeriets medgivande till detta återbördande, ber vi nu Åbo domkyrkas styrelse motta dessa heliga kärl för kyrkligt bruk på den plats där de ursprungligen hör hemma. – Med detta återgivande vill vi framföra vår och – vågar vi säga – vår kyrkas och vårt folks sympatier för Finlands kyrka och det fria finska folket samt våra varma förhoppningar om en god framtid för Finland. Den 3 april 1925, Ejby församlingsråd. B. Bartholdij Möller, Kristian Kristiansen, L. Nielsen, Hans Kristiansen, Rasmus Knudsen, Peder Kristiansen, J. T. K. Jacobsen, Hans Jörgen Nielsen.
Åbo domkyrkoförsamling lät i Köpenhamn tillverka två kopior av föremålen, som gavs till Danmarks nationalmuseum och Ejby kyrka. De till kyrkan skänkta föremålen invigdes för liturgiskt bruk påsken 1925. Likaså fick kyrkan en ljuskrona som tack. Den hade gjutits på basis av ritningar från år 1657. Kronan överlämnades på årsdagen av Otte Ruds plundring av Åbo domkyrka 2.8.1925.
De här föremålen var inte de enda kyrkoägda objekten som tagits som krigsbyte men senare återlämnades till Finland. Till exempel återbördades samma år från Storbritannien en kyrkklocka, som tagits som krigsbyte i Skarpans kyrka nära Bomarsunds fästning under Krimkriget (1853–1856).
Ejbykalken, även känd som Särkilaxkalken, och den tillhörande patenen samt andra föremål från Åbo domkyrka på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning 24.5.2026. Bild: Riku Kauhanen.
Då detta skrivs pågår restaureringar i Åbo domkyrka, och Ejbykalken kan ses på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning Altare et Urbs – Domkyrkans skatter och donatorer.
Riku Kauhanen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Immonen, Visa. Golden Moments : Artefacts of Precious Metals as Products of Luxury Consumption in Finland c. 1200–1600. I, Text. Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 2009.
Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.
Merimiehen ystäwä: Suomen merimieslähetystoimen lehti 1.2.1928, nr 2.
