Alla inlägg av Editor

1900-talet

Finlands första byggnadsskyddslista

Lämna en kommentar

Åbosjukan är en av de tråkigaste saker som Åbo blivit känt för i hemlandet. Ursprungligen anspelade ordet på korruption, det vill säga avtal mellan byggfirmorna och de lokala politikerna som möjliggjorde den stora rivningsvågen på 1960- och 1970-talet. Sedermera har ordet börjat syfta på rivning av gamla byggnader i allmänhet. 

Åbo kan emellertid också ses som byggnadsskyddets pionjär i vårt land. År 1955, när rivningsboomen bara börjat, uppgjorde nämligen chefen för Åbo stads historiska museum Irja Sahlberg och amanuens Carl Jacob Gardberg på museinämndens vägnar en lista över kulturhistoriskt värdefulla byggnader som det var skäl att skydda från rivning. Denna förteckning var veterligen Finlands första byggnadsskyddslista.

 Vy från Biskopsgatan, foto taget av C. J. Gardberg år 1958. Raden av trähus i empire fanns med på byggnadsskyddslistan. Till sist revs dock alla hus utom de som låg närmast domkyrkan. Bild: Carl Jacob Gardberg/Åbo stadsmuseum.

Gardberg berättade senare, att stadsdirektör Kalervo Pellinen förhöll sig avog till listan och beskyllde museinämnden för att vilja skydda halva staden. Enligt Gardbergs uppskattning motsvarade tomterna för de hus som upptogs på skyddslistan i verkligheten ungefär fyra procent av Åbos rutplaneområde, och listan omfattade bara en del av de byggnader som senare ansetts värdefulla.  

Av de 68 husen på listan revs 28 under de år och årtionden som följde på uppgörandet av listan. Gardberg uppskattade i efterhand att många av de rivna husen var så värdefulla att man under senare decennier absolut inte skulle ha jämnat dem med marken.

Flera decennier senare kommenterade Gardberg listan från 1955 på ett självkritiskt sätt. Där upptogs bara byggnader från tiden före Åbo brand eller tiden strax därefter. Skyddstänkandet hade tagit stora steg framåt under de decennier som gått sedan listan skrevs. Man hade övergått från att skydda enstaka byggnadsminnesmärken till att bevara större helheter. Därför tycktes också tanken på skyddslistor föråldrad.

På listan från 1955 fanns emellertid också objekt som var större än en enda byggnad. Hit hör till exempel Biskopsgatans empirehus i trä som bildade en enhetlig rad med början vid domkyrkan. Den långa husraden bevarades dock inte utan revs, med undantag för husen närmast domkyrkan. 

Tiina Männistö-Funk

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Gardberg, C. J. (1993). Byggnadsskydd i Åbo på 1950-talet. Ingår i verket M. Kairamo, M. Mattinen & S. Joutsalmi (red.), Rakennettu aika. ICOMOSin Suomen osasto 25 vuotta. Helsingfors: ICOMOS, avdelningen i Finland.

Gardberg, C. J. (1980). Skyddet av den bebyggda miljön. Ingår i verket K. Mikkola (red.), Genius loci. Otto-I. Meurmanin 90-vuotisjuhlakirja 4.6.1980. Helsingfors: Rakennuskirja Oy.

Gardberg, C. J. (1977). Rakennetun miljöön suojelu. Suomen Turku 1977 (4), 11–13.

Lahtinen, Rauno (2013). Turun puretut talot. Femte upplagan, första utökade upplagan. Åbo: Sammakko.

Männistö-Funk, Tiina (2022). Vanha kaupunki tuhon valossa: Carl Jacob Gardberg ja rakennussuojelu Turussa. Yhdyskuntasuunnittelu 60 (3), 50–70.

1900-talet

Tom of Finland

Lämna en kommentar

Touko Laaksonens systerson beskrev sin morbror som en man som lekte med barn, var sällskaplig och humoristisk, berättade roliga historier och tyckte om god mat. Det var roligt att hälsa på hos honom vid besök i Helsingfors. När morbrodern sedan avled 1991 förstod släkten först i samband med begravningen, dit hans vänkrets också infunnit sig, att han var den internationellt erkände konstnären och homoikonen Tom of Finland. Det har gått nästan 35 år sedan Laaksonens död och hans konst uppskattas fortfarande. Numera kallas han förkämpe för jämlikheten och ambassadör för världsfreden, emedan de positiva män han tecknade befriar människor från misstänksamhet och fobier. 

Under 1800-talet fick Åbo känna av ett inflyttningstryck. Utanför Tavasttull uppstod det därför under århundradets lopp en bosättning med småhantverkare och arbetare. I området bortom tullen hölls också en boskapsmarknad två gånger per år. Till exempel år 1880 räknade man att det redan fanns 733 invånare i Nummisbacken. Detta område, som låg i början av Tavastvägen och hörde till S:t Karins, hade stadsliknande bebyggelse redan i början av 1900-talet och en stor del av invånarna arbetade i Åbo. Området blev en del av Åbo stad från och med början av 1939.

Domkyrkobron i Åbo. Tidig teckning av Touko Laaksonen. Veli Pekka Toropainens samling.

För den växande befolkningen behövdes ordnad skolgång. Åren 1911–1912 letade man efter en plats för ett skolhus för det nya skoldistriktet Littois, och man valde en tomt på gården Vähä-Kohmos ägor i Kurala. Tomten låg på en tio meter hög strandbank vid Aura å. Ritningarna till skolan blev färdiga 1913 och skolgången i det nya huset kunde börja året därpå. Då var backen trädlös och från skolan hade man en vid utsikt över Aura ådal. 

Skolans första lärare hette Saima Ritalahti. När elevantalet ökade anställdes i augusti 1914 ytterligare en lärare, Edvin Laaksonen. De båda lärarna gifte sig med varandra, bildade familj och bodde i skolan i decennier. Touko Valio Laaksonen föddes den 8 maj 1920 i den här familjen. 

När Touko Laaksonen gick i skola i Ristimäki beundrade och iakttog han arbetarna i den närliggande byn Kurala. Han tyckte att de i sina arbetskläder var förebilder för en riktig karl.  Skolpojken Touko Laaksonen tyckte om att rita, särskilt serier, och den äldsta bevarade av hans serier är från tiden då han fyllt fem år. Där är en pojke ute på äventyr i staden och i slutet räddas han och hans familj av stora starka poliser. Senare tecknade Laaksonen också ofta homoerotisk konst i serieform. Från och med år 1935 åkte Touko Laaksonen buss till läroverket i Åbo, och det var då han fann uniformerna. Busschaufförerna representerade för honom samma typ av män som de kraftigt byggda drängarna i Kurala. 

Laaksonen skrev studenten i Åbo och flyttade år 1939 till Helsingfors för att studera reklam. Enligt honom själv möjliggjorde det krigstida mörklagda Helsingfors homosexuella erfarenheter med tyska soldater, speciellt i parkerna. Männen var ensamma och längtade efter nära kontakter. Samtidigt identifierade Laaksonen sin sexuella fixering vid uniformer, något som han anat redan som barn.

Arbeten av Tom of Finland började publiceras regelbundet i USA, och det ledde till att Laaksonen år 1973 lämnade sitt arbete som konstnärlig ledare i ett storbolag och helt koncentrerade sig på sin egen konst. Under 1960-talet skapade han småningom en figur, Kake, som äventyren i hans serier handlade om. Kake lanserades 1968. Den här fiktiva gestalten representerade idealmannen för Touko Laaksonen. Han hade en stilig kropp och såg bra ut, han var präktig och temperamentsfull och han hade humor. Det var uttryckligen teckningar av män av Kakes typ som gav Tom of Finland världsrykte och för dem är han fortfarande känd.

Medan Tom of Finland redan var känd och erkänd ute i världen måste de homosexuella i Finland fortfarande dölja sin läggning. Enligt Sveriges rikes lag av år 1734 var ett förhållande mellan två personer av samma kön inte straffbart, något som det blev först 1894. Ett sådant förhållande kunde ge två års fängelse, men så långa domar var dock ett undantag. Straffbarheten bibehölls i lagen till år 1971, sjukdomsklassificeringen ströks i Finland år 1981. Av dessa orsaker var Tom of Finland okänd i hemlandet utom i en liten krets som kände till hans konst och hans identitet. Det gick ytterligare tio år innan Tom of Finland kunde träda fram i Finland.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat 14.11.1915, nr 3272B, Sunnuntailiite; Turun Sanomat 27.10.1918, nr 4184.

Frilander, Aino 2017: Millainen mies löytyy Tom of Finland -kuvien takaa? Touko Laaksosen sisarenpoika avasi kotialbumit HS:lle. Helsingin Sanomat. Kultursektionen.

Hooven, Valentine III sa.: Tom of Finland. A short biography. http://www.tomoffinlandfoundation.org/foundation/touko.html. Tom of Finland Foundation. Läst 14.10.2025.

Ikonen, Kimmo 2014: Sata opetuksen ja oppimisen vuotta. Ristimäen ja Hannunniitun koulujen vaiheita 1914─2014. Hansängens skola. Åbo.

Kalha, Harri 2012: Tom of Finland. Taidetta seksin vuoksi. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1378/Tieto. Tavastehus.

Laaksonen, Mika 1993: Kuralan kylämäen historiallisia vaiheita. Turun maakuntamuseo/Åbo landskapsmuseum. Stenciler 6. Åbo

Perälä, Tauno 1951: Turun esikaupunkien historia. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Akademisk avhandling, Åbo universitet, Åbo.

1900-talet

Mauno Koivistos doktorsavhandling om Åbo hamn

Lämna en kommentar

Mauno Koivisto, senare Republiken Finlands president, doktorerade i samhällsvetenskaper vid Åbo universitet år 1956. Han avhandling Sosiaaliset suhteet Turun satamassa (De sociala relationerna i Åbo hamn) granskade de komplicerade sociala relationerna och den sociala utvecklingen i Åbo hamn i början av 1950-talet. Koivisto hade som ung arbetat som varvspojke vid Crichton-Vulcan i Åbo och senare som stuvare i hamnen. Han deltog i det socialdemokratiska lägret i den häftiga kampen mellan fackförbunden i Åbo hamn. År 1948 arbetade han en tid som föreståndare för hamnkontoret.

Mauno Koivisto disputerar för doktorsgraden 13.9.1956. Bild: Wikimedia Commons.

Arbetet i hamnen var fysiskt mycket krävande och belastande, eftersom det till stor del var kroppsligt arbete. Det var också osäkert emedan ackorden var dominerande. Arbetsförhållandena i hamnarna var ofta dåliga och jämfördes med fabriksarbetarnas förhållanden. Hamnarbetarna i Åbo hade med varierande resultat deltagit i förenings- och andelsverksamhet ända sedan 1890-talet för att förbättra arbetsförhållandena. Stuverifirmorna motsatte sig den fackliga verksamheten och utnyttjade inkallade utomstående arbetsvilliga för att slå ner arbetarnas strejker. Facklig aktivitet var farlig ur arbetarnas synpunkt eftersom den lätt kunde leda till att vederbörande miste sin arbetsplats. År 1945 ingicks ett kollektivavtal som gav arbetarnas organisationer mer makt än tidigare. Kampen om kontrollen över facken var hård mellan kommunisterna och socialdemokraterna, och därför var strejker och oroligheter vanliga. Partipolitiken hade rotat sig djupt i de sociala relationerna i hamnen.

Koivistos avhandling är en sociologisk undersökning och representerar den empiriska sociologin, vars nya metoder var banbrytande på 1950-talet. Avhandlingen skiljer sig från den tidens övriga sociologiska undersökningar genom det klart historiska perspektivet:  hamnarbetets och fackförbundsverksamhetens förgångna granskas som bakgrund till det aktuella läget.

Koivisto dryftar också arbetsförhållandenas inverkan på oroligheterna i Åbo hamn. Han anser att stuverifirmorna borde ta mera ansvar för och även satsa på stuveriarbetarnas sociala välmående. Strävandena att förbättra hamnarbetarnas förhållanden hade också redan börjat ge resultat vid den tid då Koivisto försvarade sin avhandling. Koivisto konstaterar, på basis av egna undersökningar, att förbättringarna i arbetsförhållandena ökat arbetarnas allmänna tillfredsställelse. Ett exempel på förbättringar var färdigställandet av en ny personalbyggnad, enkom för arbetarna.

Koivistos disputation var en märkeshändelse för många hamnarbetare i Åbo. När Koivisto arbetade på sin avhandling intervjuade han alla ordinarie arbetare i Åbo hamn två gånger. Avhandlingen sålde också bra i hamnen. Tack vare Koivistos avhandling fick förhållandena i hamnen mycket uppmärksamhet i offentligheten, och de resultat som presenterades bidrog till viljan att förbättra de sociala förhållandena inte bara i Åbo hamn utan också i andra hamnar i vårt land.

Kevin Mårtensson

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Koivisto, Mauno: Sosiaaliset suhteet Turun Satamassa: sosiologinen tutkimus. Åbo universitet, Åbo 1956.

Turun satamahistoria. Red. Jussi T. Lappalainen. Åbo hamn, Åbo 1999.

1800-talet

Tidningsrapporter om benfynd från 1800-talet i Åbo

Lämna en kommentar

Under hela 1800-talet påträffades i Åbo i samband med byggnads-, diknings- och gatuarbeten mänskliga kvarlevor från gångna århundraden. Lokaltidningarna i Åbo berättade ofta om de här fynden, som ibland också uppmärksammades på riksnivå. Madeleine Simon-Bellamy kopplade i sin pro gradu-avhandling i arkeologi många av de här rapporterade fynden till de gamla begravningsplatserna i Åbo. Inalles fann hon i de finskspråkiga tidningarna tio olika fall av benfynd i Åbo åren 1868–1890.

Särskilt i det område där det gamla dominikanklostret låg har man hittat kvarlevor upprepade gånger, och tidningsrapporter om dem finns från åren 1868, 1879 och 1882. Till exempel då man 29.8.1879 grävde ett dike på färgaren Malins gård vid Stora Tavastgatan fann man ett flertal ben, som den på samma ställe bosatte läkaren identifierade som mänskliga. Enligt tidningsrapporten var de så murkna att man kunde anta att de legat i jorden i årtionden. Tidningen berättade också, att de låg på högst 10 tums djup och att det i jorden bland benen fanns ”rostiga järnstycken, bitar av kläde, skärvor av porslinsleksaker, uniformsknappar, musselskal och ruttet inkråm av frukt.”  Knapparna var sådana som vid den aktuella tiden fortfarande användes i domarnas tjänsteuniform.  Inga spår av någon likkista hittades, och benen antogs på grund av deras skick vara äldre än avfallet. Benen samlades ihop för att förvaras i en av färgare Malins bodar.

Mindre uppmärksamhet ägnades ett skelett som i april 1888 påträffades i samband med grävningsarbeten på gård nummer 4 vid Eriksgatan. Huset gränsade till det gamla Helgeandshuset, som var kyrkans fattighus, samt området för fattighusets kapell och hospitalets begravningsplats. Vid två tillfällen, i maj och i september 1884, gjorde man benfynd vid Puolalagatan på det gamla Sankt Göran-hospitalets begravningsplats. Bägge fynden gjordes på samma plats. Vid Västra Strandgatan 47, på Åbo slotts begravningsplats, påträffade man också ben i mars 1883.

Utöver dessa finns det några spridda fynd. Vid Kaserngatan 32 påträffades i mars 1884 i samband med grävningsarbetena för en husgrund ett skelett av en vuxen man i en trälåda under grannhusets stenfot. Vid Slottsgatan 28 gjorde man grävarbeten för en vattenledning i oktober 1887 och fann då synnerligen medfarna delar av ett och samma skelett. Vid restaurang Saima på Eriksgatan, dvs. i hörnet av Eriksgatan och Kristinegatan, gjordes benfynd i maj 1890. De här fynden härrör troligen från enstaka gravsättningar och har inget samband med begravningsplatser. 

En tidig rapport i Åbo Tidningar om benfynd i Åbo. Bild: Åbo Tidningar 22.4.1853.

De svenskspråkiga tidningarna kompletterar bilden endast litet, men det finns en nyhetstext som tidigarelägger det första benfyndet. Enligt en kort notis i Åbo Tidningar hittades skelett vid grävningar på St. Eriksgatan i april 1853. Tidningen hänvisar till Daniel Juslenius Åbo förr och nu i sitt förmodande att Helgeandskyrkan låg på denna plats.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 19.10.1887.

Aura 29.4.1888.

Aura 20.5.1890.

Kalpa, Harri et al. Casagrandentalo: Pyhän Hengen kirkosta Pyhän Hengen kappeliin. 3:e utökade upplagan. Åbo: fastighetsbolaget Kiinteistö oy Casagrandentalo, 2011.

Päivän Uutiset 1.5.1888.

Sanomia Turusta 19.6.1868.

Sanomia Turusta 3.9.1879.

Sanomia Turusta 12.3.1884.

Sanomia Turusta 17.3.1884.

Sanomia Turusta 17.5.1884.

Simon-Bellamy, Madeleine. Turun kaupungin armeliaisuuslaitokset ja hautausmaat. Pro gradu-avhandling i ämnet arkeologi, Åbo universitet, Institutionen för historia, kultur och konst, 2017.

Turun Lehti 11.9.1884.

Uusi Suometar 18.9.1882.

Åbo Tidningar 22.4.1853.

1600-talet

Förrädiska Aura å

Lämna en kommentar

Aura å – som kallades Åbo å på 1600-talet – möjliggjorde stadens existens men var också farlig för dem som rörde sig på stränderna. I ån hamnade man vanligtvis i misstag då man arbetade med något eller då isen brast samt på grund av ”huvudsvaghet”, i berusat tillstånd eller i slagsmålets hetta. Drunkningsfall granskades alltid noga i rätten då man måste skilja mellan olyckor, uppsåtliga handlingar på grund av ”huvudsvaghet” och överlagda självmord; självmördare fick nämligen inte begravas i vigd jord ifall de varit vid sina sinnens fulla bruk då de tog sitt liv.

Aura ås livliga stränder har varit såväl en välsignelse för staden som en plats för tragedier för dess invånare. Bild: Ossi Reuter, Åbo stadsmuseum. Public domain.

Hustru Valborg Koukkar berättade i juni 1670 att hon samma morgon ramlat i ån och att det var Tövsalabon Olof Jakobssons fel. Olof svarade att han inte var skyldig till händelsen, emedan så mycket folk hade trängt sig ner i hans fiskebåt att båten höll på att sjunka och han var tvungen att skjuta ut den från stranden. Just då skulle Valborg stiga i båten, men av misstag föll hon i ån. Fiskarbonden erbjöd sig av egen fri vilja att gottgöra Valborg med soppfisk, vilket Valborg godkände.

På höstmarknaden i Åbo 1643 uppstod ett slagsmål vid borgaren Klemet Pålacks vattenport mot ån i Klosterkvarteret. Bonden Jöran från Sagu hade tillsammans med sina tre söner Erik, Jöran och Johan suttit och supit i sin båt, som låg i ån nedanför vattenporten. En man från en annan båt, Olof Eriksson från Sagu, hade anslutit sig till sällskapet och i stridens hetta slängde Johan Jöransson denne överbord, hoppade själv i ån rakt på Olofs rygg och hotade att dränka honom.

Sämskmakarmästaren Simon Mattssons son Matthias Pitonius drunknade hösten 1695 då han gick ner sig i isen på Åbo å. Han sägs ha ropat på hjälp innan han sjönk, så det var knappast fråga om självmord. Dessutom berättade hans granne, borgmästaren Berend Riggertsson, att han levt ett stilla och gudfruktigt liv och gått till nattvard. På basis av detta gav rådet den 7 maj 1696 fadern lov att begrava sonen i vigd jord på normalt sätt.

Åbo rådstuvurätt undersökte i november 1677 orsaken till ett dödsfall. Borgaren Sigfrid Hijdis hade hittats drunknad i ån vid tegelsalen. Han hade tillsammans med andra borgare varit och dragit upp Jöran Koppars båt på stranden. När det var klart hade husfrun bjudit männen på mat och öl. Sigfrid hade blivit berusad och fått bäras ut. Sedan hade han ensam gått omkring på gatorna och beskyllt folk för att vara skälmar och tjuvar. Rätten ställde ingen till ansvar för hans död men bestämde att hans kropp skulle begravas utanför kyrkogårdsstängslet. Att drunkna i fyllan ansågs nämligen som självförvållad olycka och en vanhedrande död.

En självspillings lik fick beröras bara av vissa därtill utsedda personer, till exempel bödeln i Åbo. Slottsvaktmästaren Anders Korp berättade i juni 1688 att han skickat ut en vaktsoldat och några fångar för att utföra arbeten i staden. Den för stöld dömde fången Simon Persson hade rusat tvärs över de tomma båtarna i stranden och kastat sig i ån med huvudet före. När Simon försvunnit i ån hade vakten gått för att rådfråga borgmästaren. Denne sände bödeln att leta efter liket. Under tiden hade Simons kropp stigit till ytan och bödeln drog iland den. Bud sändes till Simons bror Anders, som ombads komma för att avhämta liket. När Anders svarade att han inte ville ha liket på sitt ansvar sköt bödeln åter liket ut i vattnet och band fast det vid en påle för att det inte skulle försvinna. Rätten konstaterade i sin dom att Simon varit vid fullt förstånd då han dränkte sig i ån. Därför skulle hans lik föras till skogen och begravas där.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:44, 9.11.1677, 626−633; z:55, 16.6.1688, 429−432; z:63, 7.5.1696, 276−279; Åbo kämnärsrätts protokoll z:172, 11.9.1643, 125v–126; z:187, 2.6.1670, 214; z:196, 13.6.1688, 246−248.

1900-talet

Tauno Palo i Åbo

Lämna en kommentar

I november 1957 hade den aboensiska teaterpubliken förmånen att få uppleva brasilianaren Pedro Blochs (1914–2004) monologpjäs Naisen kädet (As Mãos de Eurídice).  Pjäsen var en internationell sensation, och den första skådespelaren som tolkade monologen, Rodolfo Mayer, framförde den veterligen över 3 000 gånger. Bloch var född i Žytomyr i Ukraina men flyttade redan som barn med föräldrarna till Brasilien.

Skådespelaren Tauno Palo år 1952. Fotograf: U. A. Saarinen. Journalistiska bildarkivet, Museiverket.

I Finland blev Tauno Palo starkt intresserad av det särpräglade skådespelet, som strävade efter att utplåna gränsen mellan publiken och scenen. Huvudpersonen, en författare som övergivit sin familj, vandrar omkring bland åskådarna, ställer frågor och visar fotografier. Monologen lämpade sig utmärkt för turnéer. Pjäsen översattes till finska av Albert Saloranta och regisserades av Jack Witikka. I pressen kunde man senare läsa att Bloch fått vetskap om att en Tauno Palo från Finland var intresserad av hans monolog. ”Är han en bra skådespelare?” hade den i Rio de Janeiro bosatte Bloch frågat av sin vän, dåvarande finska sändebudet Oskari Vahervuori. ”Visst är han bra”, hade Vahervuori försäkrat.

Åboborna fick se Palos tolkning måndagen den 4 november 1957 på Åbo Svenska Teater. Scendekoren bestod endast av några meter rött tyg, ett bord och en bänk på scenen samt en stol för skådespelaren i salongen och rekvisitan av en överrock, två vanliga herrkostymer och två par skor.  Utgående från detta trollband Palo publiken. ”Han lät tidvis åskådarna möta den mest spontana och uttrycksfulla man som man kan föreställa sig. Med enbart en liten gest, ett leende, en glimt i ögat kunde han skapa en bild av det som orden dolde”, skrev Turun Päivälehti.

Efter föreställningen övernattade Palo hos sina aboensiska vänner, skådespelarna Senni Nieminen och Taito Mäkelä. En redaktör från Turun Sanomat, signaturen Ad., fick en intervju med de tre aktörerna direkt efter premiären.

”Jag vet inte om jag spelar bra eller dåligt”, sade Palo fundersamt i början av intervjun. ”Jag agerar bara enligt mina känslor. Jag tror att människans största svårighet är, att hon inte vill visa vad hon känner, att hon inte tror på sig själv och därför undervärderar sin förmåga.”

Skådespelarna Senni Nieminen och Taito Mäkelä på en parkbänk. Fotograf: Matti Poutvaara. Bild: Etnologiska bildarkivet, Museiverket.

Här ingrep den slagfärdiga Senni Nieminen och konstaterade (på Åbodialekt, som också bibehölls i tidningstexten): ”Du har alltid haft så lätt att lyfta fram det som du känner”.

”Kanske det är en Guds gåva”, svarade Palo.

”Men Gud ger många en så falsk natur att det är omöjligt att få fram nånting.”

Senni Nieminen beskrev också skådespelarnas långvariga samarbete för redaktören: ”Tauno hjälpte mig alltid i filmerna också. Han sa ’Låt gå bara!’, när jag var rädd.”

Palo tycktes besvärad över artigheterna och återvände till skådespelararbetet:

”Ju äldre människan blir, desto oftare finner man människan. Det må sen vara fråga om en kung eller en tiggare, alltid finns det en människa där under skalet. Det här får en skådespelare att skaka av sig onödig barlast. Först nu tycker jag att jag kan förstå vad som rör sig i en liten pojkes sinne. Men om jag nu skulle ge uttryck åt det, så skulle ingen längre tro på det”, sade Tauno Palo lite vemodigt.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Ad.: ”Tauno Palo on oma vihollisensa ja ikuinen ihmisen etsijä”, Turun Sanomat 6.11.1957.

A. T–n: ”Tauno Palon voitokas vierailu eilen Turussa”, Turun Päivälehti 5.11.1957.

”Tauno Palo Turussa”, Uusi Aura 4.11.1957.

”Tauno Palon erikoislaatuinen näyttelijänsuoritus”, Itä-Häme 29.10.1957.

”Tauno tulkitsee Naisen käsiä”, Ilta-Sanomat 4.1.1958.

1900-talet

Pärlor bland förorternas köpcenter

Lämna en kommentar

I vårt lands stora städer och också i Åbo finns det en byggnadstyp som blir alltmer sällsynt och snart försvinner tyst och stilla: förorternas köpcenter, som nått tröskeln till ålderdomen. Deras nedgång började redan under recessionen på 1990-talet, och i dag utarmas de alltmer av att minuthandeln koncentreras till stora enheter. 

Det första köpcentret i Suikkila år 2006. Bild: Maarit Lassila, Åbo stadsmuseum.

Det första förortsköpcentret i Åbo byggdes i slutet av 1950-talet i Batterihagen, men shoppingcentrens egentliga gyllene tid var 1960-talet. Då fick alla nya förorter basarliknande köpcenter med platt tak, och dit koncentrerades områdets service. 

I Åbos förorter finns det många stiliga köpcenter som nu är rivningshotade. En del av dem har redan rivits. Rivningshotat är till exempel Suikkilas första köpcenter, som ritades av den kände arkitekten Pekka Pitkänen. Dess arkitektoniska värde är obestridligt – byggnaden hör till 1960-talets vackraste inom den på handel inriktade arkitekturen i vårt land. Ett center som tillsvidare klarat sig undan rivningshotet är Kråkkärrets köpcenter, som på sin tid var det första i Finland som byggdes ovanför en väg.

Köpcentren i förorterna har inte enbart arkitektoniskt värde. De bereder och kan bereda verksamhetsmöjligheter för sådana aktörer som inte har möjlighet att hyra in sig i de kliniska komplex, t.ex. Mylly, som byggs vid ringvägarna. Dessutom planerades köpcentren ursprungligen med tanke på att de skulle kunna nås till fots, utan bil. I Helsingfors finns det flera köpcenter som har upplevt en renässans. De mest markanta exemplen är centren i Munkshöjden och Gårdsbacka. 

Köpcentrens öde kan granskas parallellt med saluhallarnas nedgång. Redan på 1950-talet planerade man att riva Åbo saluhall emedan man ansåg att den levt ut sin tid. På den tiden sågs detta butikscentrum på knappa 60 år som en utsliten produkt av sin tid. Till all tur bevarades hallen, där Åboborna i dag älskar att handla och äta lunch. Då man planerade rivning var saluhallen lika gammal som förorternas köpcenter är nu.

En dag kommer man att sakna de köpcenter som försvunnit. Man borde därför skydda och underhålla dem nu, medan det fortfarande finns tid. I dag skulle det vara viktigt att genomföra trafikregleringar för att mota klimatförändringen och att åtgärda finländarnas tilltagande fetma, men samtidigt är markbruket sådant att man koncentrerar den kommersiella servicen till platser långt utanför bebyggelsen och på det sättet stärker en livsstil där bilen är norm. 

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Johannesnycklar, en general och det finskspråkiga universitetet

Lämna en kommentar

Åbo universitets botaniska museums växtsamling innehåller många rariteter. Ibland är själva växten inte lika kuriös som dess väg till Åbo. Ett sådant fall är specimen nummer 126178, johannesnycklar.

En av de i Frankrike funna växterna, johannesnycklar, som Lennart Oesch, sedermera generallöjtnant, donerade till Åbo universitets botaniska museum. Bild: Samuli Lehtonen/Åbo universitetets botaniska museum.

Vid tiden för första världskriget studerade Karl Lennart Oesch (1892–1978) i Helsingfors för att avlägga examen inom botanik. Hans pro gradu-avhandling om mögelsvampar blev aldrig färdigt eftersom jägarrörelsen år 1915 lockade den blivande botanikern att resa till Tyskland. Krigaren Oesch återvände till Helsingfors i februari 1918 och stannade kvar i arméns tjänst. Efter många turer befann sig Oesch år 1923 i Frankrike där man utbildade finländska generalstabsofficerare på 1920-talet.

Samtidigt som Oesch bytte växterna mot arméns reglemente jäste det i den finska universitetsvärlden. Den zoologisk-botaniska föreningen Vanamo som grundats 1896 fick nya stadgar år 1919 och blev därmed en uttryckligen finskspråkig förening, till åtskillnad från ”svenskspråkiga” Societas pro Fauna et Flora Fennica (grundad i Åbo 1821). Dessutom var finska folket ivriga över planerna på ett nytt universitet i Åbo. Det första helt finskspråkiga universitetet öppnade sina dörrar i Åbo år 1920. Det hade en humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet.

Vanamo, som i åratal insamlat egna naturvetenskapliga specimina, donerade snart sitt bibliotek och sina samlingar till Åbo. Det ugnsfärska universitetet och föreningen hade från första början nära relationer. Så skickades till exempel följande hälsningstelegram till Vanamos årsmöte 1923: ”Terwehdys taeaeltae uudesta suomalaisesta tieteenahjosta ja sen liepeiltae, huoltakaahan siellae Helsingissae lisaewaekeae suomalaisen luonnontieteen wiinamaekeen.” (Ungefär: Hälsningar från den nya finska vetenskapshärden, ni där i Helsingfors ska se till att mer folk kommer till den finska naturvetenskapens brännvinsbacke”.)

När Oesch studerade i Frankrike lärde han känna den franske artilleriöversten Louis Verguin (1868–1936), som var botaniker liksom Oesch. Översten hade en diger växtsamling men vissa arter saknades. Oesch sände år 1925 ett brev från Paris till sin gamle vän, Vanamomedlemmen och botanikprofessorn Kaarlo Linkola (1888–1942) och redogjorde där för överstens önskningar: ”Hans heta önskan är dock att få några nordiska arter som han saknar, såsom Saxifraga nivalis (fjällbräcka) och S. hieracifolia (styvbräcka).”

Som gentjänst lovade Oesch att bistå Åbo: ”Jag för min del vill försöka ge en gengåva till det finska universitetet i Åbo. Jag insamlade nämligen redan förra sommaren ungefär 150 lokala rariteter och skall fortsätta med samlandet nästa sommar, om möjligt. När jag kommer tillbaka till Finland, detta har jag beslutat, skall jag donera åtminstone 50 franska arter till det finska universitetet i Åbo.” Bland de bildade klasserna var ”botanismen” populär och de därmed förenade växtbytena var ett sätt att skapa viktiga kontakter.

De växter som den till general befordrade Oesch hade lovat, bland annat den i inledningen nämnda arten johannesnycklar, anlände till Åbo universitet. Den angivna växtplatsen är franska Le Valdahon, en år 1907 grundad armébas nära den schweiziska gränsen. Av en händelse är växtens latinska namn Orchis militaris.

Riku Kauhanen

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Nationalbibliotekets manuskriptsamling. Linkola, Kaarlo. Coll. 132.8. Lennart Oeschs brev till Kaarlo Linkola 13.2.1925.

Nationalbiblioteket, Helsingfors. Föreningen Vanamos mötesprokoll jämte bilagor från år 1923. Föreningen Vanamos årsmöte 10.2.1923. Bilaga 2. Telegram från Åbo till Helsingfors 287,35,10/2,12,24.

Määttä, Vesa. K.L. Oesch: Ylivoimaa vastassa. Helsingfors: Gummerus, 2015.

1800-talet

En bokmals liv

Lämna en kommentar

I företalet till sin roman Rosens namn, som utspelas på medeltiden,citerar Umberto Eco Thomas a Kempis: “”I allt sökte jag vila, men ingenstans fann jag den utom i en vrå med en bok.” Alla bokvänner kan säkert godkänna det här uttalandet av den nederländske mystikern och skolastikern, men särskilt väl beskriver det den livsstil som Anders Johan Sjögren, studerande i Åbo på 1810-talet, följde.

Anders Johan Sjögren (1794–1855). Ingår i verket G. Heinricius, Anteckningar om Immanuel Ilmoni, 1912.

Anders Johan Sjögren kom från Itis socken, gick i skola i Lovisa och Borgå och började studera vid Kejserliga universitetet i Åbo hösten 1813. Med sig till den nya staden hade han sina boklådor och sitt passionerade läsintresse. Under skoltiden hade han levt ett mycket isolerat liv – så isolerat, att lektor Magnus Alopaeus vid Borgå gymnasium i sina avskedsord till honom med högaktning nämnde hans benägenhet för att sitta stilla och fundera i studerkammaren. Sjögren rörde sig inte bland societeten, var ingen teaterbesökare och tyckte inte om kortspel. Böckerna upptog hans tid, och så blev det också i början av studietiden i Åbo.

Sjögrens digra dagboksserie på ungefär 8 300 sidor har bevarats. Den omfattar hela hans liv och berättar noggrant om dagshändelserna och vardagssysslorna också under studietiden i Åbo. Den är sålunda en värdefull källa till kunskap om studentlivet i början av 1800-talet.  Sjögren hade för vana att också anteckna uppgifter om de böcker och tidningar han köpt, lånat och läst. Dessutom använde han sin dagbok för minnesanteckningar.  Där finns hundratals sidor med sammandrag av och direktcitat ur böcker och tidningar. Därför har Sjögrenforskaren Michael Branch kallat den ett kulturhistoriskt uppslagsverk, vars syfte var att utöka skribentens möjligheter att välja lämpliga universitetskurser och föreläsningar.

I Åbo pluggade Sjögren naturligtvis akademisk kurslitteratur, bland annat klassiska grekiska och romerska verk, men utöver dem bekantade han sig också med geografi, reseskildringar, historia, romaner och skådespel. År 1815 erkände han att han egentligen läste precis vad han hade lust till eftersom han inte ännu fattat beslut om sin levnadsbana. Denna mångsidighet var emellertid ett omen för framtiden, för efter åren i Åbo blev Sjögren i Ryssland en berömd etnograf och upptäcktsresande.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Jukka Sarjala, “Kiertävät kirjat. Painotuotteiden aineellis-sosiaalinen vaikuttavuus Anders Johan Sjögrenin elämässä ja opiskelussa 1810-luvulla”. Historiallinen Aikakauskirja 119:3 (2021) s. 275–287.

Anders Johan Sjögren, Allmänna Ephemerider. Dagböckerna 1806–1855. Utgivna av Michael Branch, Esko Häkli & Marja Leinonen. Helsingfors: Nationalbiblioteket, 2020. [https://www.doria.fi/handle/10024/177355]

1900-talet

Arroganta hågkomster från Åbo

Lämna en kommentar

Författaren Pekka Lounela (1932–2002) var född i Helsingfors men tillbringade sina skolår 1940–1950 i Åbo. Han var en mångsidig kulturpersonlighet och räknades som radikal på sin tid, men hans starkaste sida var kanske teatern. År 1957 anställde Rundradions chef för teateravdelningen Olavi Paavolainen honom som enhetens dramaturg. Senare blev han Paavolainens efterträdare och ledde teateravdelningen åren 1965–1973. Därefter verkade han som fri författare.

Professor Yrjö Littunen, författaren Pekka Lounela och poeten Väinö Kirstinä på evenemanget Jyväskylän Kesä år 1965. Bild ur Kirsti Sarmantos artikel ”Oli kymmenes kesä”. Bild: Kalle Kultala. Suomen Kuvalehti 10.7.1965.

Den blivande debattören tyckte inte om sin skolstad Åbo. De första sidorna i den fyrtioårige författarens självbiografi Rautainen nuoruus (1976) berättar om åren i Åbo. Sitt lärosäte Klassillinen lyseo kallar han ironiskt för ett koncentrat av det aboensiska kulturlivet och hånar dess ”gamla och svulstiga traditioner som bara har slumpmässiga beröringspunkter med det vanliga livet”.

Med medelålderns efterklokhet lyfter Lounela fram exempel på sin skolas konservativa drag och den yttre apparansens betydelse för vitsorden. De aboensiska skoleleverna tycktes sky ”alla djupare hobbyer”. Skribenten verkar inte ha hittat någon kanal där han kunde ge uttryck åt sina konstnärliga ambitioner.

Den vresige levnadstecknaren anför i alla fall två positiva omdömen om sin skolstad. För det första var teatern enligt hans åsikt det minst inkrökta stället vid Aura ås mynning. Lounela berömmer Turun Työväen Teatteris framstegsvänliga traditioner, som härrörde från 1930-talet och den dåvarande teaterchefen Eero Leväluomas ambitiösa repertoar med internationella vindfläktar. När arbetarteatern förenades med Turun teatteri år 1946 och blev vårt lands första helt kommunala scen tog teaterchefen Jorma Nortimo i repertoaren in ambitiösa franska dramer, till exempel pjäser av Jean Anouilh och Jean-Paul Sartre.

Det andra positiva omdömet gällde också en kulturinstitution och dess service. Lounela skrev: ”Till de få oaserna i Åbo hörde Stadsbiblioteket och tidningsläsesalen vid Humlegårdsgatan. På biblioteket fanns dikterna och i läsesalen information om både politiska och kulturella tilldragelser.”

De surmulna hågkomsterna från skol- och barndomstiden ger biografin en start som låter ana bättre tider. Författaren går vidare från den beklämmande miljön till de förmodat öppnare förhållandena i Helsingfors. Men kunde det bakom den kyliga inställningen till Åbo finnas andra, mera dolda orsaker är stadens hävdvunna frid som Lounela kritiserade?

Kanske inverkade det också att Lounela mot sin vilja kastades in i en ny miljö innan han fyllt tio år. Det var krig, och vardagen var därför dyster såväl i Åbo som annorstädes. Lounela minns att Åbo på grund av sin hamn hörde till de centrala bombningsmålen under krigen.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kalemaa, Kalevi och Kolbe, Laura: Lounela, Pekka. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 6.12.2025], http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-008295 (ISSN 1799-4349, nätpublikation).

Lounela, Pekka: Rautainen nuoruus. Välikysyjien kronikka. Förlagsaktiebolaget Tammi, 1976.