Etikettarkiv: Åbo domkyrka

1500-talet, 1800-talet, 1900-talet

Ejbykalken återbördas 1925

Lämna en kommentar

Åbo domkyrkas kalk och paten, som den danske härföraren Otte Rud tog som krigsbyte år 1509, fann sin väg till Ejby kyrka på den danska ön Själland emedan kyrkan hörde till släkten Ruds ägor vid Tryelbygård. Föremålen bevarades i stort sett i ursprungligt skick, men en senare ändring som gjordes i Danmark var att kalkens kupa förnyades år 1851

Ejbykalken föll i glömska under flera sekler ända tills C. F. Allen i en år 1864 publicerad artikel tog upp ämnet. Åbo historiska museum försökte senare få kalken och patenen tillbaka, första gången år 1882. Ejbys kyrkoherde Aage Möller förhöll sig positiv till förslaget men hoppades att föremålen skulle användas för sitt heliga ändamål i en kyrka och inte musealiseras. År 1925 kunde kalken till sist återbördas till Åbo efter att Åbo domkyrkoförsamling inlämnat en anhållan i februari 1920.  Ejby församlings anhållan om att kalken skulle överlämnas som en gåva utan ersättning godkändes av den danska regeringen på Finlands självständighetsdag 6.12.1924. Föremålen överläts till utrikesminister Gustaf Idman av den danske ambassadören, kammarherre Fleming Lerche 2.6.1925, och till domkyrkan överfördes de 3.6.1925.

Teckning av den ljuskrona i barockstil med tolv ljus som Åboförsamlingarna skänkte kyrkan i Ejby. På kronans skaft finns en dedikation på danska: ”Fra Finland till Ejby Kirke af Församlingerne i Åbo”. Bild: Uusi Aura 21.6.1925, s. 3.

Den återbördade kalken åtföljdes av ett gåvobrev, som fritt översatt lyder:

Gåvobrev till Åbo domkyrkas föreståndare och kyrkofullmäktige – Ejby sockens församlingsråd i Roskilde stift i Danmark har denna dag fattat beslut om att Ejby kyrkas kalk och nattvardskärl, vilka ända till år 1509 tillhörde Åbo domkyrka i Finland, nu skall återbördas till denna kyrka. Och då församlingsrådet har inhämtat kyrkoministeriets medgivande till detta återbördande, ber vi nu Åbo domkyrkas styrelse motta dessa heliga kärl för kyrkligt bruk på den plats där de ursprungligen hör hemma. – Med detta återgivande vill vi framföra vår och – vågar vi säga – vår kyrkas och vårt folks sympatier för Finlands kyrka och det fria finska folket samt våra varma förhoppningar om en god framtid för Finland. Den 3 april 1925, Ejby församlingsråd. B. Bartholdij Möller, Kristian Kristiansen, L. Nielsen, Hans Kristiansen, Rasmus Knudsen, Peder Kristiansen, J. T. K. Jacobsen, Hans Jörgen Nielsen.

Åbo domkyrkoförsamling lät i Köpenhamn tillverka två kopior av föremålen, som gavs till Danmarks nationalmuseum och Ejby kyrka. De till kyrkan skänkta föremålen invigdes för liturgiskt bruk påsken 1925. Likaså fick kyrkan en ljuskrona som tack. Den hade gjutits på basis av ritningar från år 1657. Kronan överlämnades på årsdagen av Otte Ruds plundring av Åbo domkyrka 2.8.1925.

De här föremålen var inte de enda kyrkoägda objekten som tagits som krigsbyte men senare återlämnades till Finland. Till exempel återbördades samma år från Storbritannien en kyrkklocka, som tagits som krigsbyte i Skarpans kyrka nära Bomarsunds fästning under Krimkriget (1853–1856).

Ejbykalken, även känd som Särkilaxkalken, och den tillhörande patenen samt andra föremål från Åbo domkyrka på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning 24.5.2026. Bild: Riku Kauhanen.

Då detta skrivs pågår restaureringar i Åbo domkyrka, och Ejbykalken kan ses på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning Altare et Urbs – Domkyrkans skatter och donatorer.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Immonen, Visa. Golden Moments : Artefacts of Precious Metals as Products of Luxury Consumption in Finland c. 1200–1600. I, Text. Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 2009.

Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.

Merimiehen ystäwä: Suomen merimieslähetystoimen lehti 1.2.1928, nr 2.

Panu 13/1925.

Turun Sanomat 4.6.1925.

Uudenkaupungin Sanomat 23.7.1925.

Uusi Aura 26.4.1925; 4.6.1925; 21.6.1925.

1500-talet

Stölden av Särkilaxkalken 1509

Lämna en kommentar

Hoten mot Finland har ofta kommit från öster, men också från väster har fiender många gånger hittat hit för att plundra eller bomba den finska kusten. Danskarna eller ”jutarna” ville slå till mot Sverige och seglade därför till Finland i krigföringssyfte. I slutet av medeltiden – början av 1500-talet – hörde länderna till samma statsförbund, Kalmarunionen, som emellertid präglades av stridigheter. Början av seklet är också känd för jutehat i Finland. Makten innehades då av unionskonungen Hans (Johan II), som kröntes till Sveriges kung 1497 efter att ha besegrat Sveriges riksföreståndare Sten Sture i slaget vid Rotebro.

På grund av Hans maktbegär vände sig medlemmarna i Sveriges riksråd, som tidigare stött honom, nu emot honom. Upproret mot Hans nådde Åbo år 1501, då Åbo slott kapitulerade för rebellerna. De danska och svenska bönderna hade emellertid fått nog av den ändlösa maktkampen, och deras ”fredsrörelse” fick slut på kriget till lands.

Maktspelet kring Östersjön innebar också att Hans strävade efter att försvaga Hansan, och krigen medförde att den danska flottan förnyades och att sjöröveriet ökade. Hans försökte få bukt med de upproriska svenskarna uttryckligen genom sin övermakt till havs samt hot om landstigning och handelsblockad, som bland annat lybeckarna gick med på. Rebellerna hade redan nästan kuvats då Lybeck år 1509 inledde ett krig mot Hans.

Maktspelets mest förödande verkningar i Finland upplevdes åren 1507–1509, då danskarna gjorde snabba tillslag utmed kusten. Särskilt förödande var det anfall mot Åbo i början av augusti 1509 som leddes av den danske slottsherren från Bornholm, Otte Jørgensen Rud (ca 1482–1510/1511). Rud, som biskopskrönikan kallar ”orättfärdighetens son”, och hans män tog sig obemärkt förbi Åbo slott natten mellan torsdagen den 2:a och fredagen den 3:e augusti och anföll staden ”utstötande ett fruktansvärt stridsrop medan trummorna smattrade och hornen ljöd”. Slottets befälhavare Josef Pedersson var inte på plats, och slottsfogden Sander Arendsson, som ledde försvaret, hade inte tillräckligt med vare sig män eller ammunition, så han förmådde närmast bara störa anfallarna något.

Ejby kyrka på den danska ön Själland. Den från Åbo domkyrka år 1509 stulna Särkilaxkalken (nattvardskärlet) och patenen (fatet för nattvardsbrödet) hamnade där, uppenbarligen genom förmedling av Otte Ruds släktingar, och stannade kvar i 400 år. Bild:  Hideko Bondensen/Wikimedia.

Många Åboborgare dödades eller fördes som fångar till Köpenhamn. Plundringen pågick i fem dagar. Domkyrkan skövlades så att den blev nästan tom. Danskarna lade beslag på bland annat biskopsmitran, herdestaven och Särkilaxkalken av förgyllt silver. Mitran och staven återbördades till Åbo år 1516 efter att riksföreståndaren Svante Sture hört sig för om dem hos Hans på begäran av biskop Johannes Olofsson; mitrans ädelstenar saknades dock. Nattvardskalken och patenen hamnade genom förmedling av Ruds släktingar i Ejby kyrka och började därför kallas Ejbykalken

Rud levde vidare i folksägnerna och sammanblandades ofta med den norsk-danske amiralen med samma namn, som levde åren 1520–1565. Rud sägs ha gripits av samvetskval för sina gärningar och gett sig av på pilgrimsfärd till Jerusalem, men fribytaren mötte döden redan i Augsburg i Bayern.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingin Sanomat 21.11.1959

Juusten, Paavali & Simo Heininen. Suomen Piispainkronikka. Suomalaisen kirjallisuuden seura, 1988.

Klemettilä, Hannele (red.). Suomalainen sotilas 3, Muinaisurhosta nihtiin. Kartcentralen, 2010.

Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.

Panu 13/1925.

Turun Sanomat 4.6.1925.

1800-talet, 1900-talet

Domkyrkans kajor

2 kommentarer

Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

Magnus von Wright & Wilhelm von Wright: Kajan, 1828–1838. Nationalgalleriets samling / Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleriet / Tero Suvilammi.

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.

1400-talet

Andlig kost av Guds nåde

Lämna en kommentar

Åbobiskopen Magnus Olai (Magnus Tavast, biskop 1412–1450) var missnöjd med stiftsinvånarnas sätt att öva andakt. Det var hans plikt som stiftsherde att leda in folket på den rätta vägen. I detta syfte övertygade han på synodalkonsiliet i juni 1441 de övriga biskoparna i ärkestiftet om nödvändigheten av avlatsbrev. I brevet konstaterades att de kristna i landet inte besökte kyrkan så ofta som önskvärt på grund av långa avstånd och svårframkomliga vägar, och därför uppmanade biskoparna alla aboensiska invånare – invånarna i såväl staden som stiftet – att besöka Åbo domkyrka och de övriga församlingskyrkorna och -kapellen i stiftet. På det sättet skulle de styrka sina själar med andlig kost av Guds nåde.

Magnus Tavasts biskopsvapen. Bild: Wikimedia Commons.

Förutsättningen för den 40 dagars straffefterskänkning som brevet utlovade var att man uppriktigt ångrade sina synder och biktade sig. Syftet med avlatsbrevet var att leda in de kristna på den rätta vägen; avlaten skulle förkorta tiden i skärselden efter döden. Ett villkor var också att man besökte katedralen – eller en annan kyrka – på den dag då man firade kyrkans skyddspatron eller på årsdagarna av kyrkans invigning. Åbo domkyrkas skyddspatron var Henrik den Helige, vars translationsdag var den 18 juni; dagen innan högtidlighölls kyrkans helgelse. Brevet har bidragit till domkyrkans festligheter i juni. Den andra himmelska beskyddaren av Åbo domkyrka var Jungfru Maria. Brevet uppmanade till kyrkobesök även vid alla högtidlighållanden av Maria och Jesus. Avlat fick man också om man deltog i söndagsmässan och noga lyssnade på predikan samt besökte varje helgonaltare i kyrkan. På 1400-talet fanns det redan flera tiotal olika helgonaltaren i domkyrkan.

För att få avlat skulle besökarna också läsa bönen Ave Maria, som hörde till de mest omtyckta bönerna på medeltiden och som alla lekmän antogs kunna. Vid nämnda biskopsmöte förpliktigades prästerna att läsa bland annat Ave Maria på kyrkfolkets språk varje söndag. ” Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig” torde alltså ofta ha hörts i Åbo domkyrka. Besökarna skulle dessutom donera ljus, prydnader, smycken, kläder, böcker, skålar, dukar, tyger, pengar, mark eller annat behövligt till kyrkornas och altarnas underhåll. Magnus torde ha haft som mål att undervisa lekmännen och förbättra kyrkans ekonomi samt dessutom stimulera domkyrkans andaktsliv. Ytterligare ett villkor för avlaten var att man skulle delta i de varierande festtåg som arrangerades på helgondagarna och böndagarna. Separat uppmanades man också till att delta i begravningsföljen, tåga med dem runt kyrkan och be för de avlidnas själar.

Brevet har undertecknats av alla biskoparna i Uppsala ärkestift, men det nämns att de hade låtit sig övertalas till detta beslut av den vördade broderns, Åbobiskopen Magnus och hans domkapitels böner och önskningar.  Biskoparnas motivering var att de ansåg det som en Gudi behaglig och from åtgärd att uppmuntra de kristna till att delta i gudstjänsterna, prisa Gud och göra andra goda gärningar. De kristna erbjöds avlat som belöning och lockande gåva.

Sari Katajala-Peltomaa 

Översättning: Brita Löflund 

Källor:

DF 2390, 2393

Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa — Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa (Gaudeamus 2026, ej ännu utgiven).

1900-talet

Prinsessan Sibyllas sommardag i Åbo

Lämna en kommentar

I juni 1955 fick Åbo besök av en sällsynt gäst. Hertiginnan av Västerbotten, prinsessan Sibylla av Sverige kom till Finland tillsammans med sina döttrar Birgitta och Desiré. Besöket inleddes i Helsingfors, där det kungliga följet bland annat besåg Riksdagshuset, Presidentens slott och Sveaborg. De togs emot av president J. K. Paasikivi och fru Alli Paasikivi, och kvällsfesten hölls på Fiskartorpet. 

Prinsessan Sibylla av Sverige på besök i Helsingfors 8.6.1955. Fotograf UA Saarinen. Bild: Journalistiska bildarkivet JOKA, Samling UA Saarinen. Museiverket.

Resan fortsatte till Borgå, Villmanstrand och Imatra och till sist till Åbo. Prinsessornas bilkolonn anlände till Pargas vägskäl den 13 juni. Automobilklubbens representanter i bruna uniformsmössor överräckte ljusröda rosor till prinsessan Sibylla. Hon tog emot dem sittande i bilen, men när hon lade märke till fotografernas svårigheter frågade hon vänligt: “Är det för mörkt, borde jag stiga ut?” En bild blev också tagen. Där ler prinsessan sittande mot kameran iförd stålgrå promenaddräkt och svartvit hatt.

I Åbo bekantade sig det kungliga sällskapet med Domkyrkan, vars historia presenterades av professor Svante Dahlström. Prinsessan Sibylla var speciellt intresserad av Karin Månsdotters sarkofag och uppehöll sig en god stund vid den. På Klosterbacken svarvade kammakarmästaren hornkammar åt det kungliga följet, krukmakaren fick applåder för exemplarisk drejning och skomakarmästaren tog mått på prinsessornas fötter för tillverkning av handgjorda skor. På Åbo slott sjöng flickscouterna en marschvisa och prinsessorna gick en rundtur på museet, där de skrev sina namn i den av kung Gustav V donerade gästboken. 

Lunch intogs på svenska konsulatet i bergsrådet Hans von Rettigs hem vid Aura ås strand. Gossen Carl-Gustav räckte prinsessan en rosenbukett och sällskapet förflyttade sig inomhus på den utlagda röda mattan. Med i sällskapet var stadsdirektör Kalervo Pellinen, landshövding Erkki Härmä och stadsfullmäktiges ordförande Arvo Toivonen.

Besökets slutpunkt var Åbo hamn, där prinsessorna äntrade jagaren Uppland för hemresa. Finlandsbesöket var en del av ett större kulturellt och diplomatiskt kontaktprojekt och förevigades också på film. Suomen Filmiteollisuus dokumentär Resan till Finland är ett minne från den kungliga resan och den dag då Åbo fick kungligt besök.

Noora Kallioniemi 

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Suomen Filmiteollisuus (1955) Resan till Finland. https://elonet.finna.fi/Record/kavi.elonet_elokuva_1043874
Helsingin Sanomat, 14.6.1955, nr 158, s. 12, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2516891?page=12
Uusi Aura, 1.6.1955, nr 145, s. 12
https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/3086159?page=12
Kansan Tahto, 12.6.1955, nr 134, s. 3
https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/3080962?page=3