Etikettarkiv: litteratur

1800-talet

En bokmals liv

Lämna en kommentar

I företalet till sin roman Rosens namn, som utspelas på medeltiden,citerar Umberto Eco Thomas a Kempis: “”I allt sökte jag vila, men ingenstans fann jag den utom i en vrå med en bok.” Alla bokvänner kan säkert godkänna det här uttalandet av den nederländske mystikern och skolastikern, men särskilt väl beskriver det den livsstil som Anders Johan Sjögren, studerande i Åbo på 1810-talet, följde.

Anders Johan Sjögren (1794–1855). Ingår i verket G. Heinricius, Anteckningar om Immanuel Ilmoni, 1912.

Anders Johan Sjögren kom från Itis socken, gick i skola i Lovisa och Borgå och började studera vid Kejserliga universitetet i Åbo hösten 1813. Med sig till den nya staden hade han sina boklådor och sitt passionerade läsintresse. Under skoltiden hade han levt ett mycket isolerat liv – så isolerat, att lektor Magnus Alopaeus vid Borgå gymnasium i sina avskedsord till honom med högaktning nämnde hans benägenhet för att sitta stilla och fundera i studerkammaren. Sjögren rörde sig inte bland societeten, var ingen teaterbesökare och tyckte inte om kortspel. Böckerna upptog hans tid, och så blev det också i början av studietiden i Åbo.

Sjögrens digra dagboksserie på ungefär 8 300 sidor har bevarats. Den omfattar hela hans liv och berättar noggrant om dagshändelserna och vardagssysslorna också under studietiden i Åbo. Den är sålunda en värdefull källa till kunskap om studentlivet i början av 1800-talet.  Sjögren hade för vana att också anteckna uppgifter om de böcker och tidningar han köpt, lånat och läst. Dessutom använde han sin dagbok för minnesanteckningar.  Där finns hundratals sidor med sammandrag av och direktcitat ur böcker och tidningar. Därför har Sjögrenforskaren Michael Branch kallat den ett kulturhistoriskt uppslagsverk, vars syfte var att utöka skribentens möjligheter att välja lämpliga universitetskurser och föreläsningar.

I Åbo pluggade Sjögren naturligtvis akademisk kurslitteratur, bland annat klassiska grekiska och romerska verk, men utöver dem bekantade han sig också med geografi, reseskildringar, historia, romaner och skådespel. År 1815 erkände han att han egentligen läste precis vad han hade lust till eftersom han inte ännu fattat beslut om sin levnadsbana. Denna mångsidighet var emellertid ett omen för framtiden, för efter åren i Åbo blev Sjögren i Ryssland en berömd etnograf och upptäcktsresande.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Jukka Sarjala, “Kiertävät kirjat. Painotuotteiden aineellis-sosiaalinen vaikuttavuus Anders Johan Sjögrenin elämässä ja opiskelussa 1810-luvulla”. Historiallinen Aikakauskirja 119:3 (2021) s. 275–287.

Anders Johan Sjögren, Allmänna Ephemerider. Dagböckerna 1806–1855. Utgivna av Michael Branch, Esko Häkli & Marja Leinonen. Helsingfors: Nationalbiblioteket, 2020. [https://www.doria.fi/handle/10024/177355]

1900-talet

Arroganta hågkomster från Åbo

Lämna en kommentar

Författaren Pekka Lounela (1932–2002) var född i Helsingfors men tillbringade sina skolår 1940–1950 i Åbo. Han var en mångsidig kulturpersonlighet och räknades som radikal på sin tid, men hans starkaste sida var kanske teatern. År 1957 anställde Rundradions chef för teateravdelningen Olavi Paavolainen honom som enhetens dramaturg. Senare blev han Paavolainens efterträdare och ledde teateravdelningen åren 1965–1973. Därefter verkade han som fri författare.

Professor Yrjö Littunen, författaren Pekka Lounela och poeten Väinö Kirstinä på evenemanget Jyväskylän Kesä år 1965. Bild ur Kirsti Sarmantos artikel ”Oli kymmenes kesä”. Bild: Kalle Kultala. Suomen Kuvalehti 10.7.1965.

Den blivande debattören tyckte inte om sin skolstad Åbo. De första sidorna i den fyrtioårige författarens självbiografi Rautainen nuoruus (1976) berättar om åren i Åbo. Sitt lärosäte Klassillinen lyseo kallar han ironiskt för ett koncentrat av det aboensiska kulturlivet och hånar dess ”gamla och svulstiga traditioner som bara har slumpmässiga beröringspunkter med det vanliga livet”.

Med medelålderns efterklokhet lyfter Lounela fram exempel på sin skolas konservativa drag och den yttre apparansens betydelse för vitsorden. De aboensiska skoleleverna tycktes sky ”alla djupare hobbyer”. Skribenten verkar inte ha hittat någon kanal där han kunde ge uttryck åt sina konstnärliga ambitioner.

Den vresige levnadstecknaren anför i alla fall två positiva omdömen om sin skolstad. För det första var teatern enligt hans åsikt det minst inkrökta stället vid Aura ås mynning. Lounela berömmer Turun Työväen Teatteris framstegsvänliga traditioner, som härrörde från 1930-talet och den dåvarande teaterchefen Eero Leväluomas ambitiösa repertoar med internationella vindfläktar. När arbetarteatern förenades med Turun teatteri år 1946 och blev vårt lands första helt kommunala scen tog teaterchefen Jorma Nortimo i repertoaren in ambitiösa franska dramer, till exempel pjäser av Jean Anouilh och Jean-Paul Sartre.

Det andra positiva omdömet gällde också en kulturinstitution och dess service. Lounela skrev: ”Till de få oaserna i Åbo hörde Stadsbiblioteket och tidningsläsesalen vid Humlegårdsgatan. På biblioteket fanns dikterna och i läsesalen information om både politiska och kulturella tilldragelser.”

De surmulna hågkomsterna från skol- och barndomstiden ger biografin en start som låter ana bättre tider. Författaren går vidare från den beklämmande miljön till de förmodat öppnare förhållandena i Helsingfors. Men kunde det bakom den kyliga inställningen till Åbo finnas andra, mera dolda orsaker är stadens hävdvunna frid som Lounela kritiserade?

Kanske inverkade det också att Lounela mot sin vilja kastades in i en ny miljö innan han fyllt tio år. Det var krig, och vardagen var därför dyster såväl i Åbo som annorstädes. Lounela minns att Åbo på grund av sin hamn hörde till de centrala bombningsmålen under krigen.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kalemaa, Kalevi och Kolbe, Laura: Lounela, Pekka. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 6.12.2025], http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-008295 (ISSN 1799-4349, nätpublikation).

Lounela, Pekka: Rautainen nuoruus. Välikysyjien kronikka. Förlagsaktiebolaget Tammi, 1976.

1800-talet

Skräckromantik i Åbo

Lämna en kommentar

Det är inte många, inte ens bland de litteraturintresserade, som vet att den första finländska skräckromanen utkom i Åbo. Verket var svenskspråkigt, hette Det gråa slottet och utkom ursprungligen på Johan Wilhelm Lilljas förlag under årets mörka tid, i november 1851. Romanen blev så populär att en andra svenskspråkig upplaga trycktes på 1880-talet, och senare har flera finska översättningar publicerats, den nyaste av dem år 2009.

Titelbladet i förstaupplagan av Ingelius roman 1851. Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Förstaupplagans titelblad ståtar med pseudonymen ”Förf. Till Granriskojan”. Skribenten bakom pseudonymen var välkänd bland de samtida. Han var den aboensiske kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius, som skrivit sin bok på Ylikylä gård i Hirvensalo. Enligt dåtida kriterier var romanen ovanligt diger för att vara ett inhemskt verk, 394 sidor i storleken sexodecimo som motsvarade en pocketbok. Den utspelas dock inte i Åbo eller i stadens näromgivning utan i Satakunda på den fiktiva herrgården Ristilä, dit den unge magistern Harald Thalberg i början av berättelsen anländer för att verka som informator.

Ingelius var inte i egentlig mening pionjär för den litterära skräckromantiken i Finland eftersom Zacharias Topelius och Fredrik Berndtson redan tidigare hade gett ut skräckromantiska berättelser i Helsingfors. Men Det gråa slottet är ett mer ambitiöst verk än sina föregångare. Fast boken för en modern läsare ter sig i någon mån osammanhängande var den medryckande tack vare sin berättarteknik, som var typisk för den gotiska litteraturen, och den är uppbyggd så att de hemligheter som döljs i det förgångna successivt avslöjas. I handlingen väver Ingelius in antydningar, små informationsfragment, hörsägner och illavarslande aningar hos romangestalterna. Handlingens olika turer inrymmer mordförsök, oväder, spökerier, kusliga platser och dolda identiteter. Många av romanens teman och scener presenteras melodramatiskt med hjälp av skarpa kontraster. I berättelsen finns såväl föredömlig godhet som lumpen falskhet och ibland kryddar Ingelius texten med humor och ironi.

Romanens händelser och persongestalter härrör ur skribentens fantasi men verket inspirerades också av rykten som den unge Ingelius hört. De gällde rusthållet Koivisto, som fanns nära Björneborg i Ulfsby socken, och den tråkiga händelse som där inträffade år 1839 och ledde till misstanke om brott som dock inte kunde bevisas. Koivisto gårds imponerande huvudbyggnad i två våningar kallades på 1800-talet i folkmun Gråa slottet, och det namnet lånade Ingelius till sin roman. I boken har namnet Koivisto bytts ut mot Ristilä. Hurudan tråkig händelse det var fråga om kan den vetgirige läsaren nu ta reda på till exempel genom att läsa den nyaste finska översättningen av romanen samt dess efterord!

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Det gråa slottet. Original af förf. till Granriskojan. Åbo: J. W. Lillja & Co, 1851.

Axel Gabriel Ingelius, Harmaa linna. Finsk översättning: Eeva-Liisa Järvinen. Efterord: Jukka Sarjala. Åbo: Faros-kustannus Oy, 2009.

Jukka Sarjala, Salonkien aaveet. Varhaisin kauhuromantiikka Suomen kirjallisuudessa. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2007.

1800-talet

Axel Gabriel Ingelius – den genialiska slarvern

Lämna en kommentar

Teatervännerna i Åbo fick kring årsskiftet 1861–1862 njuta av Berthas piano, en komedi i en akt skriven av Théodore Barrière och Jules Lorin. Pjäsen blev en succé. Texten hade översatts från franska till svenska, och styckets kuplettnummer hade komponerats av den i staden välkände Axel Gabriel Ingelius. Den entusiastiska publiken ropade in honom efter en föreställning i januari 1862. Kompositören ville emellertid inte stiga upp på scenen för att tacka för applåderna ensam utan endast tillsammans med orkesterns musiker. Det var inte fråga om anspråkslöshet, som var rätt främmande för den snart 40-årige Ingelius, utan snarare om sårad stolthet. I sin dåvarande livssituation ville kompositören inte buga för Åboborna, som han ansåg att till stor del var skyldiga till de svårigheter han upplevt.

Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868).
Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868). Visitkortsfotografi, Wikimedia Commons.

Ingelius relation till publiken och till människor i allmänhet var många gånger svår varhelst han befann sig, ofta just i Åbo. Mycket talande är Topelius beskrivning av honom: ”den genialiska slarven”. Ingelius var till en början en lovande talang inom flera områden, inte bara inom musiken utan också inom litteraturen och som kritiker, men han förstörde sitt rykte genom sitt egocentriska och nonchalanta uppträdande. Han studerade till magister i Helsingfors men misslyckades som doktorand. Till sist förstörde alkoholen hans liv, även om det inte berodde på dryckenskap att han frös ihjäl i en snöstorm nära Nystad på vårvintern 1868.

Ingelius bopålar fanns enligt kyrkböckerna länge i Hirvensalo och Reso, men det är ändå befogat att se honom framförallt som en aboensisk konstnär. I Åbo förtjänade han sitt uppehälle med tillfälliga lärar- och journalistuppdrag och här skördade han sina viktigaste konstnärliga lagrar. Här knöt han också sina samarbetskontakter. Till hans produktion hör många romaner och berättelser, en symfoni, en opera, några skådespel, pianokompositioner, åtskilliga solosånger samt recensioner och tidningsartiklar.

Ingelius privatliv anknöts starkt till Åbo med omnejd och sydvästra Finland genom släkt- och familjeband. Lika starkt var hans konstnärsroll knuten till den under romantiken uppkomna uppfattningen att kreativa (manliga) genier i sista hand skulle vara trogna sig själva och sin uppfinningsrikedom och bära ansvar endast inför sig själva. Man skulle nästan kunna säga, att Ingelius berömmelse bars av myten om avvikande individer ända tills han gav upp och inte längre orkade kämpa med sin konstnärsroll och sitt stora ego. I litteraturen omnämndes han efter sin död som ”ett brustet geni”. Den stora allmänheten glömde honom och hans verk, men under de senaste decennierna har det uppstått ett nytt intresse för hans produktion.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Jukka Sarjala, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä-kirjailija Axel Gabriel Ingelius. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2005.

1900-talet

Urho Verho, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Urho Verho föddes i Åbo 1912 och avlade universitetsexamen i hemstaden. Han blev med tiden en mångsidig påverkare inom stadens kulkulturliv och bildningsarbete. Efter krigen arbetade han som biträdande föreståndare för det finskspråkiga arbetarinstitutet i Åbo och fortsatte sedan som dess föreståndare fram till 1964.

Från och med senare hälften av 1950-talet undervisade han vid Åbo universitet i ämnena inhemsk litteratur och allmän litteraturvetenskap. Han skötte biträdande professorstjänster och en kort tid även professuren i inhemsk litteratur. År 1970 flyttade han till Tammerfors universitet. Enligt matrikeluppgifterna var det i början av karriären fråga om akademiska korttidsanställningar.

Turun Sanomat publicerade även en bild i samband med nyheten om att tidningens frilansskribent Urho Verho blivit vald till föreståndare för Turun työväenopisto. Turun Sanomat 27.5.1948.

Kulturvännerna i Åbo lärde känna honom som frilansskribent i dagstidningen Turun Sanomat. Skrivglade Verho började som litteraturkritiker 1937, och tiden var sådan, att en artikel om en bok kunde uppta en halv sida i en broadsheet-tidning. Teaterkritiken var emellertid hans specialitet.

Verho doktorerade vid Åbo universitet år 1951 med en avhandling om Kaarlo Bergboms dramauppfattning. Hans handledare var professor V. A. Koskenniemi. I sin avhandling inplacerade Verho den ryktbare chefen för Nationalteatern i personhistoriska, idéhistoriska, litteraturhistoriska och socialhistoriska ramar. Man kan säga, att han försökte visa vilka olika delar som tillsammans byggt upp teaterchefens monumentala rykte.

Som teaterkritiker i Turun Sanomat kunde Verho vara verbalt vassare än sin företrädare Teppo Samooja. Detsamma kan emellertid inte sägas om språkbruket i hans två essäsamlingar, som gavs ut av Åboförlaget Tajo. I dem är tonen försynt och texten tät.

År 1963 utkom Uuden teatterin tiennäyttäjiä, som presenterade Georg Bernard Shaw, T. S. Eliot, Eugene O’Neill och Thornton Wilder. Teaterentusiasten Verho var intresserad av det anglosaxiska moderna dramat och ansåg, att mycket i de dåtida trenderna var av övergående art. Exemplen visar att han i sin förståelse för det moderna dels ville hålla ett långt perspektiv, dels ta fasta på det som rörde sig i tiden.

Efter krigen presenterade de finska teatrarna scenkonst från det engelska språkområdet. Så även i Åbo.

Åbo universitets bibliotek Feeniks har i sitt lager ett exemplar av Uuden teatterin tiennäyttäjiä som skribenten signerat till professor Lauri Viljanen. Denne hade varit opponent vid Verhos doktorsdisputation. Vem som designade pärmbilden nämns inte.

Den andra Tajo-boken Vanhaa ja uuttaa draamaa utkom 1964, och där utnyttjar Verho en del av sina teaterrecensioner från åren 1961–63. Kritikerns tankar sysselsattes fortfarande av mötet mellan gammalt och nytt och av det som håller över tid. Ett slags svar ger kanske samlingens text ”Hyvästijättö kuolevalle elämänmuodolle” (Farväl till en döende livsform). Där analyserar författaren Anton Tjechov och noterar att den relativa frånvaron av aktiviteter har avspeglingar i det då moderna anglosaxiska dramat: ”Tjechov har helt uppenbart varit förebild även här.”

Verho träffade rätt i sina spekulationer om Tjechov-dramatikens framtida dragningskraft  Den ryska klassikern har behållit sin ställning i teatrarnas repertoarer.

Urho Verho skrev också om den tyske författaren Hans Carossas tankevärld och om det finska arbetarinstitutets historia. Han avled i Pargas år 1988.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Litteratur:

Ellonen, Leena (red.): Suomen professorit 1640–2007, Professorsförbundet, Helsingfors 2008.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

Verho, Urho: Uuden teatterin tiennäyttäjiä. Förlaget Tajo, Åbo 1963.

Verho, Urho: Vanhaa ja uutta draamaa. Förlaget Tajo, Åbo 1964.