Kategoriarkiv: 1600-talet

1600-talet

Studenten Sigfridus Boijas död

Lämna en kommentar

Åbo rådstuvurätt utredde mellan augusti och december 1642 omständigheterna kring studenten Sigfridus Erici Boijas död. Studenten var född i Åbo vid Fägatan. Han hade besökt stadskällaren den 15 augusti tillsammans med Joachimus Joachimi Stutaeus, som också var student, och hittades drunknad i Aura å nedanför David Måses hus den 22 augusti.  

Alexander Wattsons hus i Kyrkokvarteret, på den plats där Pinella nu finns. Planritningen är gjord av lantmätaren Olaus Gangius efter år 1630. Riksarkivet, Stockholm. Bild Veli Pekka Toropainen 2024.

Sigfridus gamle vän och studiekamrat Henrik Mattsson, som hade lämnat studierna och övergått till handelsbranschen, hade kommit från Stockholm föregående dag. Dagen därpå hade han pratat med Sigfridus klockan sex på bron i Åbo. Sigfridus hade bett honom komma med studenterna till stadskällaren. Henrik hade avböjt och sagt sig vara alltför trött för ett krogbesök. Sigfridus hade då bett om att få låna en mark och sagt att han senare på natten skulle komma till Henriks skuta och sova där. När de skildes åt hade Sigfridus och Joachimus gått till stadskällaren. 

På sitt logi hade Henrik badat bastu och sovit, utan att vidare träffa Sigfridus. Följande dag hade han gått till Fägatan och frågat efter denne, men ingen i huset visste var han var. Henrik hade tänkt att Sigfridus rest med Joachimus till dennes gård på ön Kakskerta, för dit hade han ämnat ta sig. När Sigfridus sedan hittades i ån hade han haft svarta hårtussar i handen och 15 mark i byxfickan fast han inte haft några pengar alls då han begav sig till källaren.

Barberaren Mårten Sumboldt, som beordrats att granska kroppen genast efter att den hittats, sade att han inte hittat några tecken på att Sigfridus skulle han blivit slagen eller huggen med något redskap. Han hade jämfört hårtussarna i Sigfridus hand med dennes eget hår och konstaterat att de härrörde från dennes eget huvud. Hur de hamnat i Sigfridus hand kunde han inte säga.

Sigfridus bror Anders Eriksson Bakare, som var bagarmästare i Åbo, berättade att en piga från gillestugan kommit för att bese Sigfridus döda kropp. Av hennes tal hade han slutit sig till att brodern på gillestugan deltagit i kortspel och råkat i gräl med någon. Gillestugan förestods av Joachim Strokercks hustru, som blev tillfrågad huruvida Sigfridus den kvällen varit på gillets krog. Hon sade att där bara funnits tre svenskar som just anlänt till staden. Något kortspel eller gräl hade inte förekommit där den kvällen. 

Alexander Wattsons piga berättade att hon kommit för att se Sigfridus för att hon känt honom då hon tidigare tjänade i Köppilä vid Fägatan. Hon hade gått förbi på morgonen då hon tillsammans med borgmästare Johan Knutssons lille son drivit kor längs Fägatan. Hon hade inte heller sett Sigfridus dricka i Wattsons hus den ifrågavarande kvällen. Uppassaren på Anders Merthens krog, Anders Kellaresven tillfrågades vilka gästerna varit den ifrågavarande aftonen. Sigfridus hade han inte sett, och han sade sig ha stängt krogens dörr klockan 9 i enlighet med magistratens föreskrifter. Efter det hade det inte heller skett någon utskänkning. 

Emedan Anders Bakare misstänkte att hans bror senare på kvällen besökt sin vän Henrik Mattsson eftersändes dennes tolvårige dräng Bengt Månsson. Pojken berättade att han var född i Örebro och börjat sin tjänst hos Henrik i Stockholm. Tillfrågad om saken svarade Bengt att han känt igen Sigfridus, som under den hårda stormnatten varit i hans husbondes skuta. Henrik och Bengt hade kommit ombord vid ett sent klockslag, och Bengt hade redan hunnit somna då han tillsades att hämta Sigfridus med jollen till skutan. Henrik och Sigfridus hade gått in i kajutan, och Henrik hade slagit eld samt stängt kajutans dörr. Han hade täckt fönstret med en hatt. Själv hade Bengt gått ner för att sova. När han på morgonen frågat Henrik vart Sigfridus tagit vägen hade denne svarat att han rott honom i land och att han gått hem till sig. Henrik förnekade allt detta och sade sig ha sovit, sjuk och illamående, i sitt logi hos Klemet Posoila. 

Därpå frågade man Bengt om han kunde berätta hurdant hår och hurdana kläder gästen hade haft. Pojken sade att denne haft mörkt hår, svarta kläder och svarta strumpor. Dessutom hade gästen varit storväxt och ganska fet, vilken stämde in på Sigfridus. Bengt berättade vidare, att samme man redan på dagen besökt skutan tillsammans med en prästman och där druckit en kanna öl. Henrik sade att Sigfridus och herr Johannes Frisius besökt skutan vid ettiden och sedan avlägsnat sig tillsammans. Bengt höll fast vid det han sagt: Sigfridus hade kommit tillbaka på natten. Men Henrik förnekade allt och sade sig ha rent samvete som han kunde leva och dö med. Även Klemet Posoilas piga intygade att Henrik först badat bastu och sedan legat hos Posoila hela måndagskvällen.

Henrik Mattsson berättade hurdan Bengt egentligen var: när Bengt på en gata i Stockholm tog emot städseln som dräng hade han sagt att han var från Örebro och att hans föräldrar var döda. När Henrik nu på hösten ånyo hade varit i Stockholm hade pojkens far Måns Smed från Nordmalin stämt honom, så att han inför rådstuvurätten måste avge en försäkran att han skulle återbörda gossen till Stockholm. Sigfridus bror Anders Bakare ville inte heller binda Henrik vid broderns död utan sade bara att han tolkat pojkens berättelser på det sättet. Sigfridus mor berättade att Sigfridus och Henrik alltid varit goda vänner och att Henrik besökt henne vid ett par tillfällen. När Henriks hår jämfördes med de hårtussar som Sigfridus haft i handen konstaterade man att färgen var densamma men att Henriks hårstrån var längre och tunnare. 

Henrik Hassu berättade att Henrik dröjt sig kvar i hans bastu till sent på kvällen. Husets kvinnfolk sade att Henrik varit så sjuk att de hade svept in honom i fällar genast han kom. Henrik uppmanades än en gång att berättade sanningen och förelades ett exempel på hur en dold gärning senare ändå avslöjas. Henrik svarade att han hade rent samvete som inte hindrade honom från att ta nattvarden och som han kunde dö med. Till sist beslöt rätten att inte döma Henrik som skyldig till Sigfridus död emedan Sigfridus och Henriks vänskap varit långvarig och trofast och emedan man inte kunde lita på pojken Bengts vittnesmål. Sigfridus död konstaterades ha varit ett olycksfall.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv BIa 15, Åbo rådstuvurätts protokoll 14.12.1642, 137─144.

1600-talet

Flickor samarbetade i stöldliga i Åbo 1697

Lämna en kommentar

Åren 1696−1698 var mycket exceptionella i Åbo kämnärs- och rådstuvurätt med avseende på de ärenden som behandlades. Största delen av fallen gällde stölder, och uttryckligen stölder begångna av omyndiga barn. De drevs till att stjäla av hungern som berodde på missväxtåren efter 1695, och många av dem hade kommit långt bort ifrån till staden för att tigga ihop till sin försörjning emedan maten tagit slut i deras hemort på landsbygden under nödåren. En av stölderna gällde änkefru Maria Rosendahls klädförråd, och för den anklagades fyra flickor: Maria, Lisbeta och två som båda hette Karin. 

Kung Karl XI avled, kung Karl XII kröntes och kungliga slottet Tre kronor i Stockholm brann ned under den värsta hungersnödens tid. Tecken på världens undergång präglade stämningarna. Karl XI:s begravning, gravyr av Sébastien Leclerc, ursprunglig bild av Nicodemus Tessin d.y. 1697. Museiverket.

Anna Remmare, piga hos häradsdomare Erik Tavaststiernas änka Maria Rosendahl, berättade i kämnärsrätten att 14-åriga tiggarflickan Karin Hansdotter den 1 juli 1697 övernattade i fruns hus. På natten hade tyg försvunnit från fruns egen kammare och pigan hade blivit av med ett förkläde. Eftersom inga andra fanns i huset ansåg pigan att Karin var skyldig till stölden. Karin anhölls, och hon berättade att hon var född i Stockholm men vistats i Reval och i Nyland, varifrån hon föregående vinter kommit till Åbo. Hon nekade till stölden, men Anna sade att hon redan erkänt att hon stulit och gett de stulna sakerna till en annan tiggarflicka. Karin sade, att hon erkänt då frun och Remmare klätt av henne och piskat henne. Hon påstod visserligen att det var den andra tiggarflickan som övertalat henne att stjäla. 

Den här andra flickan, Maria Mickelsdotter från Sahalax, nekade till att ha fått något av Karin. Hon klagade över att hon förts till häktet i rådhuset och försetts med handbojor så att hennes händer fortfarande var ömma. Rådhusets vaktmästare Henrik Kleen blev tvungen att erkänna, att han satt handbojor på Maria för att få henne att erkänna. Karin bedyrade sin oskuld och påpekade att porten till huset varit låst då hon sovit i änkefruns hus och att hon sovit längre än Anna Remmare.

Stölden hos änkefru Maria Rosendahl behandlades åter den 17 juli 1697. Änkan hade fått veta, att flickan Karin Hansdotter, som tidigare anklagats för stöld, hade samarbetat med ytterligare två tiggarflickor, Lisbeta Jöransdotter och Karin Thomasdotter, som togs in för förhör. Av dem berättade Lisbeta att hon var född i Stockholm, fyllt 16 år och nu vistats i några år hos Erik Tull i Åbo. Karin åter berättade att hon var dotter till en kavallerist i Polusmäki i Reso och vistats i Tammela. Hon hade kommit till staden föregående vår och hade ingen fast bostad. 

De här två hade börjat prata med Karin Hansdotter på torget. Hon hade sagt sig känna till ett ställe där det fanns saker att stjäla. Karin Hansdotter hade lett flickorna till änkefru Rosendahls port, där de lagt sig att sova. På morgonsidan hade Karin släppt in dem genom porten och visat Karin Thomasdotter vägen till fruns stuga, där denna tagit klädespersedlar ur kistan och sedan fört dem till Tulls änka Elin Grelsdotter. Elin hade lovat skaffa klädpengar åt flickan, men i rätten förnekade hon detta. Hon förnekade också att Lisbeta vistats hos henne. Lisbeta hade endast en gång legat i huset då hon var sjuk, och då levde ännu Elins make. Karin Hansdotter sade att hon inte kände flickorna och inte varit på tjuvnadsstråt tillsammans med dem. 

Änkan och Lisbeta visades ut ur rättssalen och Karin Thomasdotter hördes i närvaro av Karin Hansdotter. Thomasdotter höll fast vid sin redogörelse för stölden och vid att hon fört persedlarna till Tulls änka. Dessutom hade Lisbeta dagen innan stulit kläder på Ryssbacken och fört dem till änkan, som lagt dem i sin kista. Änkan hade velat ha flickorna med sig på bärplockning, men de hade inte varit hågade. När änkan gett sig av för att plocka bär hade Lisbeta ur kistan tagit de kläder hon stulit på Ryssbacken och sedan sålt dem åt okända personer i båtarna vid åstranden. Hon förnekade att hon sett Hansdotter hemma hos änkan. Därpå inkallades Elin Tulls dotter Kirstin i rättssalen, och hon sade att hon inte sett någondera Karin hos modern före den föregående måndagen. När Lisbeta påstod sig ha bott hos Tulls i tre år ville änkan att hennes grannar skulle höras, så att det skulle bli klart att detta inte stämde.

När ärendet övertogs av rådstuvurätten förnekade Karin fortfarande att hon stulit något. Hon sade sig ha erkänt stölden enbart därför att Anna Remmare bakbundit hennes händer med ett rep och sedan piskat henne så hårt att hon var tvungen att erkänna. Anna medgav piskandet men sade att allt skett på befallning av hennes matmor Maria Rosendahl. Karin klagade ytterligare över att hon kastats helt naken ner i häktets källare, där hon fick försmäkta i kylan. Också Maria Mickelsdotter klagade över att hon försetts med handbojor och kastats i tjuvkällaren. För rådhusets vaktmästare Henrik Kleen påpekades, att ingenting nämndes om en sådan behandling i Marias dom. Kleen svarade att han handlat på detta sätt för att skrämma Maria till att erkänna mottagandet av de stulna kläderna.

Fallets vidare behandling i rätten måste uppskjutas ända till augusti eftersom varken änkan Rosendahl eller hennes piga Anna Remmare infann sig i rätten utan i stället anhöll om uppskov. När fallet återupptogs erkände Lisbeta Jöransdotter att hon fört klädespersedlar till Erik Tulls änka Elin Grelsdotter. Denna förnekade emellertid mottagandet och ville bevisa att hon vid den ifrågavarande tidpunkten befunnit sig på landsbygden. De tjuvaktiga flickebarnen hade kommit från landet till Åbo, och deras öde blev att dömas till piskning och förvisas från staden.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:64,  5.7.1697, 758–759; 14.7.1697, 794−795; Riksarkivet, Åbo kämnärsrätts protokoll z:204, 3.7.1697, 491–493; 17.7.1697, 514−516.

1500-talet, 1600-talet

Fångar på Åbo slott under 1500-talet

Lämna en kommentar

Kronans borgar var naturliga fängelser från medeltiden fram till 1900-talet. Fängelsestraff föregicks av brott. Orsakerna till frihetsberövandena kan indelas i tre större grupper: politiska skäl, rannsakning före domslutet och oförmåga att betala skuld. De här grupperna skiljde sig markant från varandra. Det var de politiska fångarna som fick skaka galler den längsta tiden, till och med i årtionden. Redan på 1600-talet fanns också livstidsfångar, visserligen inte så många. I bysättningshäktet eller gäldstugan hamnade den som inte kunde betala sina skulder. I rannsakningshäkte satt man en tid, mellan en vecka och några månader, före domens avkunnande. Efter domslutet sattes den skyldige ofta i tvångsarbete på någon av kronans borgar. Till exempel Sveaborgs fästning byggdes med fångar som arbetskraft. I gäldstugan satt gäldenären tills skulden i fråga var betald. Borgarna var också förvaringsplatser för dem som motsatte sig kronans representanter, varmed avsågs kungen och hans tjänstemän. De mest kända av de fängslade överhetsmotståndarna på Åbo slott torde vara kung Erik XIV och Jaakko Ilkka. 

Den mest kända internen i detta rum på Åbo slott var Erik XIV. Keijo Hakanen 1962, Åbo stadsmuseum.

På Åbo slott skrev man från och med år 1569 veckovisa mantalslängder, som har bevarats. I dem antecknades alla personer, även fångarna, för vars kost slottet svarade. För en del av fångarna angavs namn och hemort. Från och med slutet av 1610-talet saknas de här dokumenten, så det är inte möjligt att följa upp utvecklingen av antalet fångar under det seklet. Oftast satt det endast få fångar samtidigt på slottet, ibland fanns ingen fånge alls. Till exempel år 1584 var fem ryska politiska fångar inspärrade. De övriga fångarna var från Åbotrakten och anklagade för brott. Av brotten under de sju första räkenskapsperioderna nämns hor fem gånger, dråp två gånger, slagsmål tre gånger, stöld och häxeri en gång. Bara en kvinna fanns bland fångarna, och hon hade gjort sig skyldig till hor med granngårdens husbonde. Sju bönder från Lemu tillbringade i april ett par veckor på slottet för att de hade misshandlat kungliga majestätets dräng. Som brottslingarnas hemorter anges Lemu, Loimaa, S.t Marie, Virmo, Nagu, Pargas, Satava och Sagu.

År 1597 nämndes fångarna endast som en grupp, och samtidigt var 3–31 personer fängslade på slottet. Nästan alla var bönder från Nyland, Tavastland och Österbotten som tagits som krigsfångar under klubbekriget vintern 1597. I början av år 1598 fanns bara några fångar på slottet. De var hemma i Vintala i Lundo, Somero och Tövsala, och som yrken nämns bokhållare, länsman, hjulmakare och djäkne (skolelev). I början av sommaren kom tre fängslade romer till slottet; de hade vistats i det svenska riket trots förbud. På sommaren ökade antalet fångar då sju–åtta fängslade soldater var inspärrade samtidigt. På hösten fängslade man flera anhängare till hertig Karl på Åland och transporterade dem till Åbo slott. De åtalades för tjuvnad, svartmålande av kung Sigismund och anslutning till hertig Karl.

Under räkenskapsperioden 1599 var antalet fångar på Åbo slott störst i december: 19 inspärrade. Av fångarna nämns kavallerister från Upplands regemente och tjänare hos änkedrottningen som krigsfångar. Däremot torde fru Ceciias tre drängar på Haga gård ha gjort sig skyldiga till stöld av fruns egendom, vilket den turbulenta tiden underlättat. Fångarnas hemorter täcker ett stort område: Åland, Hangslax i Nagu, Granvik i Pargas, Bjärnå, Österbotten, Skåne och Vemo. En exceptionell fånge var österbottningen Brusius Henriksson, som kommit till slottet i början av året och somnade in i Gud den 10 mars mellan klockan nio och tio på dagen. Som nämndes var fångenskapen vanligen orsakad av rannsakning och det var inte meningen att fången skulle avlida där. Det fanns också exceptionella skäl till fångenskapen: två kavallerister från Skåne fängslades efter att ha brukat våld i Åbo stad, en hustru från Ulfsby hade mördat en annan hustru och Ingel Hansson från Lom i Korpo hade förfallit till att plundra en annan mans båt. Även en skånsk hovman fick hålla hov i slottsfängelset.

Hertig Karl avgick med segern i maktkampen och räkenskapsåret 1600 fanns det under årets sjunde vecka nästan 60 fångar i slottsfängelset, bland dem en biskop och flera adelsmän, soldater och tjänstemän. Under den här räkenskapsperioden upplevde slottet en fortlöpande tillströmning av rannsakningsfångar som anklagades för våldshandlingar och förtal under de oroliga åren. Fångarnas antal minskade och kvar blev de som begått faktiska brott. Kyrkoherden i Kumo, Herr Hans, fördes till slottet den 14 januari och fick sitta fängslad i flera månader. Till exempel de i fångrullan nämnda Johan Fleming och Hartvig Henriksson avrättades hösten 1600, och de nämns i Åbo domkyrkas förteckning över begravda eftersom de fick begravas i kyrkan med tillstånd av hertig Karl. Under år 1600 ökade också antalet fängslade gäldenärer.

Åbo slotts mantalslängd för åren 1609─10 berättar sin egen kärva historia om krigstiden. Största delen av slottsfängelsets interner var soldater som antingen begått något brott i de egna trupperna eller rymt. Kapten Mickel Bagge vistades i fängelset nästan ett helt år. Dessutom satt där sex kavallerister samtidigt; de hade rymt från sitt svenska truppförband i Ryssland. Från januari till februari förvarades där två polska fångar och från juni till november två livländare. I oktober anslöt sig en borgare från Reval till sällskapet. Civila fångar var i märkbar minoritet. Av deras brott nämns åtminstone slagsmål och dråp. Hemorter som nämns är Kankas, Loimaa, Nådendal, Pargas, Savolax och Övre Satakunda. Den fängslade före detta fogden i Borgå hade kanske ouppklarade räkenskaper med kronan.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Riksarkivet, Helsingfors (RA)

RA 1428, Åbo slotts räkenskaper 1584, 1─61; RA 1569, Åbo slotts räkenskaper 1597, 12─26; RA 1574, Åbo slotts räkenskaper 1598, 84─103v; RA 1579, Åbo slotts räkenskaper 1599, 66─89; RA 1585, Åbo slotts räkenskaper 1600, 10─19; RA 1713, Åbo slotts räkenskaper 1609─1610, 47─69v.

Nikula, Oscar och Sigrid 1987: Åbo stads historia 1521–1600 I─II. Åbo.

Ruuth, J. W. 1916: Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet III. Helsingfors.

1600-talet

S:t Mikaels fattiga hungeråret 1697

Lämna en kommentar

Sommaren 2024 utfördes arkeologiska utgrävningar nedanför Kakolabacken vid Slottsgatan i Åbo. Man påträffade ett hörn av S:t Mikaels kyrka, som hörde till fattighuset i Åbo och flyttades hit i mitten av 1670-talet, och ungefär 400 skelett, som ska undersökas innan de återbördas till gravens ro. Den svåra hungersnöden år 1697 betydde döden för många fattighjon och för 300 tiggare som vallfärdat till staden. En del av dem begrovs på fattighusets kyrkogård och en del på den tillfälliga begravningsplatsen utanför Tavasttull, emedan utrymmet på S:t Mikaels begravningsplats inte längre räckte till. Vad vet vi om förhållandena på fattighuset under den här svåra tiden?

S:t Mikaels kyrka vid Slottsgatan har utmärkts på Gadolins karta från mitten av 1700-talet. Bild: P.T. Kuusiluoma 2006.

Staden var endast skyldig att ta hand om sina egna fattiga, barn födda i Åbo och dem som arbetat här och betalat skatt till staden. Folk från andra orter skickades till hemsocknen för att omhändertas där. Detta grundade sig på Örebrostadgan från 1617, där varje församling ålades att själv ta hand om sina fattiga. Dessutom skulle staden begrava sina fattiga på ett hedersamt sätt ifall man inte kunde få pengar av släktingarna eller på annat sätt.

Till exempel änkan Elin Jöransdotter anhöll underdånigast i augusti 1697 om att stadshospitalet skulle ge henne någon försörjningshjälp då hennes liv var så eländigt och fattigt. Hennes make, borgaren Henrik Arkapoika hade betalat skatt till staden i knappa 30 år. Rådman Bertil Letzle visste berätta, att 16 av hospitalets inhysingar hade avlidit, varför man av hospitalets medel kunde betala Elin åtminstone något.

Stadshospitalets, dvs. fattighusets, medel övervakades under året av fyra borgare, som utsetts av stadens råd. De turades om att ha ansvaret, en månad i taget. Från vart och ett av stadens fyra kvarter, som stadsdelarna kallades, utsågs en övervakare. Dessutom svarade fattighusets predikant Samuel Justander för matvarorna och veden, som levererades till de fattiga för deras försörjning och husets uppvärmning. 

Fattighusets inhysingar och kassaförvaltarna hade motsatta uppfattningar om vad som var en tillräcklig försörjning, särskilt under hungeråren. Stadshospitalets inhysingar anförde sålunda i januari 1697 klagomål över förvaltarna: för det första var kosten alltför knapp, för det andra var det brist på ved och värme. Förvaltaren, köpman Gabriel Miltopaeus svarade att mat levererats på samma sätt som under hans företrädares tid och att han nyss köpt tio lass ved åt fattighjonen. Det konstaterades också, att inhysingarna brukat ved i onödan, vad det nu kunde betyda. 

*

Fattighushjonens försörjning var i fara under hungeråren eftersom de borgare som skulle leverera säd var benägna att själva använda säden eller sälja den. Därför beslöt rådet i juli 1697 att skriva till landshövdingen för att förmå de därtill utsedda borgarna att leverera säd till fattighuset.

Då livet i hospitalet blev kärvt gav sig en del inhysingar ut i staden för att tigga om bidrag till sin försörjning. Inhysingarna hade emellertid inte rätt att avlägsna sig från hospitalet och uppträda störande. Därför upplästes i rådstuvurätten ett brev skrivet av landshövdingen 2.10.1697 enligt vilket magistraten framdeles skulle se till att hospitalets inhysingar inte störde borgarna i deras hem. Uppgiften ålades fattighusets drängar.

Begravningen av avlidna fattighjon innebar en hel del arbete för dem som tog hand om de döda, och rådet fanns sig tvunget att påpeka, att de avlidna skulle hanteras med respekt. Hospitalets kassaförvaltare fick också i april 1697, då antalet dödsfall ökade, ett meddelande om att de skulle fastställa en lön för hospitalsdrängarna, som hade mycket arbete. Då två gravgrävare inte förslog beslöt rådet i maj 1697 anställa fyra fattiga drängar för att gräva gravar. I lön skulle var och en få 20 koppardaler och dessutom det arv som hjonen eventuellt efterlämnade. Stadens kuskar tillsades att de skulle visa respekt vid hanteringen av de döda kroppar som de forslade till hospitalets begravningsplats, så att inga fler klagomål skulle inkomma.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

RA (Riksarkivet) z:64, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 1697, passim.

1600-talet

Söndervittrande stenmurar i 1600-talets Åbo

Lämna en kommentar

I Åbo upplevde man på 1650-talet en rivningsperiod då många medeltida och på 1500-talet byggda stenhus i centrum försvann ur stadsbilden. Det var inte fråga om Åbosjukan, det vill säga en vilja att riva för att ge plats åt nybyggen, utan om ett praktiskt tvång. I staden härjade flera bränder på 1500- och 1600-talet, och de fick husens stenmurar att vittra ner så att de rasade av sig självt. Särskilt ödesdiger för stenhusen var branden år 1656. Rådet måste meddela husägarna, att husen skulle rivas emedan de var farliga. 

*

Borgarna förväntades hålla sina hus i sådant skick att de inte till Åborådets förfäran skulle hånas av de köpmän som gästade staden. Därför tillsades köpman Petter Wedrich den 23 juni 1634 att sätta sin tomt i anständigt skick emedan den var en skam för staden, speciellt då den hade ett centralt läge. Han hade tidigare lovat upplåta tomten åt staden till plats för ett våghus, och om han inte nu reparerade byggnaderna skulle staden ta tomten i besittning. Försök gjordes att reparera byggnaderna, och till exempel i juni 1641 meddelades att murarmästare Matts Kössi hade arbetat med reparationer på Gregorius Sylvius gamla mur. Han hade stått på byggställningen och kastat en sten in på framlidne Johan De la Gardies gård, varvid stenen träffat knekten Mårten Jöransson i huvudet och orsakat ett sår.

Det finns uppgifter om brandskadade hus redan från 1500-talet. Under åren 1509−1600 drabbades Åbo av inalles 14 stora bränder som förstörde minst ett kvarter av fyra. Till exempel bränderna åren 1546 och 1593 förstörde bosättning i Kyrko- och Klosterkvarteren. Där låg bland annat Äijäläs hus. Vesilax dominus Jacobus Matthiae ville i februari 1598 dela arvet efter sin syster Barbro Mattsdotter till dennas dotter Brita Larsdotter Äijälä. Brita tillskrevs hälften av värdet på Äijäläs hus, 200 daler, samt ytterligare 50 daler som hennes styvmor Brita Sigfridsdotter hade lagt ut för reparation av Äijälähusets tak och murar efter branden. 

En av stadens värdefullaste bebyggda tomter hade vid sekelskiftet ägts av sedermera framlidna borgerskan Valborg Innamaa. I juli 1642 uppskattades värdet på huset med tillhörande stallgård till 6 000 koppardaler eller 3 000 silverdaler. Byggnaderna på tomten hade också en representativ interiör, för borgmästare Erik Knape, som kommit i besittning av huset, hade låtit måla salen i början av 1630-talet. Innamaas hus förlorade snabbt sitt värde efter Valborgs död emedan underhållet försummades då huset ställdes som säkerhet för ett lån. Räntmästare Balthazar Wernle fick i april 1650 meddelande om att den del av Innamaas hus som låg vid bron måste rivas emedan det var förfallet och lutade så kraftigt att man fruktade att det skulle orsaka andra skada. Stadens värderingsmän utförde i mars 1657 en inspektion av Innamaas hus. Då kunde man inte längre ge huset högre värde än 2 000 koppardaler emedan det hade så stora skador.

Också den del av Brinkalahuset som låg närmast porten var i mars 1661 i så dåligt skick att huset kunde rasa. Rådet beslöt att huset skulle rivas, men den i augusti avlidne Lars Kruus änka, grevinnan Agneta Horn anhöll om uppskov för att låta utföra reparationsarbeten emedan huset tillhörde de minderåriga barnen. Ett års uppskov beviljades. Om arbetena inte inleddes skulle huset tillfalla staden. Arbetena framskred inte, och hovrättsassessorn Anders Andersson klagade i april 1663 över att en del av Brinkalas mur hade rasat och bitar av den hade träffat hans hustru då hon några dagar tidigare varit på väg till kyrkan. Stadsfogden befalldes att låta riva de delar av huset som inte var beboeliga. Samma förfarande skulle verkställas gällande framlidne marskalk Gustaf Horns hus vid Kyrko Ågatan.

*

Gamla Hakola i Åbo låg på en tomt som gränsade till Stortorget, Tavastgatan och Kyrkogatan i Kyrkokvarteret. Tomten var så stor att två stenhus med två våningar och tillhörande övriga byggnader fick plats där. Tomthörnet var ändpunkten för Tavastländska Oxvägen och strandvägen från Viborg. Ett stenhus i två våningar på denna tomt nämns redan år 1456, då Ragvald Suurpää donerade det till Nådendals kloster. År 1479 övergick huset i den aboensiske vapendragaren Bengt Jönssons ägo. 

Tomten torde ha kommit i släkten Hakolas ägo efter branden 15.2.1546, som förstörde Kyrkokvarteret. Efter branden inledde kronan en omfattande försäljning av tomter till privatpersoner. Denna tomt köptes av borgaren Klemet Hakola, som nämns åren 1548−1553 Bränderna åren 1576 och 1593 förstörde största delen av staden. Om Hakolas öde finns inga uppgifter, men den senare branden hade skadat en del hus i närheten. Åbo brann åter år 1603, men branden i Klosterkvarteret begränsade sig till Hakolas grannar på andra sidan Fägatan. Hakolahusets medeltida murar stod kvar efter branden och reparerades efter behov. 

Söndervittrade murar orsakade även i Hakola en olycka som krävde ett människoliv. Stenhusen var byggda så att det uppstod en öppen gård. Den ena byggnaden löpte parallellt med torget och den andra fanns vid Kyrkogatan. I huset mot torget bodde professor Johannes Terserus med familj. Hovrättspresidenten Jöns Kurcks son, akademikern Gabriel Kurck hade nyligen flyttat in i övre våningen i huset vid Kyrkogatan i en lägenhet med storstuga och kammare. Tillsammans med honom bodde hans tyska och franska tjänare av vilka han lärde sig språk. Det föll murbruk från taket över dem, och Gabriels far hade beordrat en murare att inspektera läget på plats. Denne hann emellertid inte fram innan husets gavel helt överraskande rasade den 15 april 1642 klockan fyra på eftermiddagen. Gabriel satt då vid bordet och Nicolaus Champagnie på fönsterbänken. Fransmannen hann bara utropa ”Jesus Maria!” innan han krossades till döds av takbjälkarna som föll ned på gatan. Den tyske tjänaren var på väg in från kammaren, och bjälkarna gav också honom en smäll så att han förlorade medvetandet. En dryg timme efter raset grävdes Gabriel fram ur gruset som nådde honom till armhålorna. Som genom ett under skadades han inte. Också hans hund, som grävdes fram flera dagar senare, var oskadd. 

Hakola medeltida gård försvann slutligt ur gatubilden i Åbo då det bestämdes att huset skulle rivas efter storbranden 1656. Tvärsöver tomten planerades en ny gata, Stora Kyrkogatan, som skulle gå till domkyrkan. I april 1657 beslöt man inleda arbetena på den nya gatan, som drogs från Hakolatomten rakt till domkyrkan. Stadens skeppskarlar beordrades att riva ned husets murar, och som lön skulle de få alla tegel.

*

En del av Pargashusets trappa, där Mechtild Stensdotter en gång gått. Museet Aboa Vetus. Veli Pekka Toropainen 2023.

På 1630- och 1640-talet tvistade man i tio år i rätten om huset Pargas i Klosterkvarteret. Fastebrev för gården Pargas stora stenhus hade den 13 maj 1587 beviljats Elias Simonis, kyrkoherde i Pargas. Huset hade värderats till 250 dåtida daler. Kyrkoherden hade haft två söner, kyrkoherden i Töfsala Jeremias Eliae och Åboköpmannen Isak Eliasson, av vilka de övriga nu krävde arvedel. De övriga arvingarna var de sju döttrarna, nämligen Korpoherden Jöns hustru Sara, i Pargas bosatte Herr Pers hustru Karin, i Pargas bosatte Erik Kuts hustru Elin, i Lemlax bosatte Erik Bertilsson Hugguts hustru Margareta, i Nådendal bosatte Mårten Turissons hustru vars namn Giös ej visste, i Pargas bosatte Herr Thomas hustru Agneta och Giös mor, i Hattula bosatte Herr Grels hustru Elisabet. Domstolen beslöt att huset skulle delas mellan alla nio arvingarna enligt det pris som det värderats till efter Herr Elias död då Isak kommit i besittning av huset. I rätten presenterades åtta dokument, enligt vilka de övriga arvingarna redan fått olika summor, så Pargas Isaks familj behövde bara betala några tiotal daler. Det stora stenhuset hade tydligen tre våningar, för i övre våningen fanns åtminstone tre kammare med eldstad, och i en av dem bodde Isak Pargas änka Mechtild Stensdotter i slutet av 1640-talet.

Huset Pargas var förfallet, uppenbarligen på grund av bränder och bristande underhåll, och stadsfogden krävde i maj 1643 att Johan Isaksson Pargas skulle straffas för att han beordrats riva sin farliga stenmur inom två veckor men inte gjort det. Han befalldes ånyo att riva muren, och om någon olycka hade skett skulle ansvaret ha varit hans. I maj 1653 förklarades till sist framlidne Isak Pargas hus vara stadens egendom eftersom huset länge stått tomt. Husets värde uppskattades endast till 400 koppardaler. Samtidigt gavs order om att riva Fläskilä gårds mur i närheten av Pargas då man fruktade att den skulle rasa ner i gatan och skada förbipasserande. Husägarna hade inte rivit muren trots befallning, så kämnern beordrades att verkställa rivningen redan samma dag före solnedgången.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Rådstuvurätternas renoverade protokoll, Åbo kämnärsrätts protokoll z 171 (1641)

Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv, Åbo rådstuvurätts protokoll BIa 6−33 (1634−1663)

Hausen, Reinhold 1906: Landshöfdingen Friherre Gabriel Kurcks lefnadsminnen upptecknade af honom själf. Helsingfors.

Nikula, Oscar & Nikula, Sigrid 1987: Åbo stads historia 1521−1600. Första bandet. Åbo.

1600-talet

Guld, pärlor och silver

Lämna en kommentar

I Åbo var 1600-talet barockens tid. Stilen gynnade tunga och pompösa former, vilket också kom till synes i storborgarnas smycken. De bevarade porträtten av den tidens aboensiska borgare är inte så många, men bouppteckningar, pantsättningslistor och rådstuvurättens protokoll avslöjar en del om dyrbarheterna och de hals- och dräktsmycken som kvinnorna i Åbo då åtrådde.

*

En allmän uppfattning om Åbobornas ädelmetallsmycken får man av de panter som samlats hos Jakob Wolle d.y.:s änka Ingeborg Gerdner. Paret idkade omfattande bankirverksamhet, vari ingick lån mot pant. Åborådet uppbevarade dessa panter i rådhuset efter Wolles död. En av kistorna öppnades den 4 februari 1640 och visade sig innehålla 129 värdeföremål. Vid samma tid fanns det i Wolles eget hushåll 71 skedar, varav största delen var oinlösta panter.

Porträtt av Magdalena Wernle från år 1666. Förutom av smycken pryds Magdalenas dräkt av Binchespets från Flandern som det tagit ungefär ettusen timmar att knyppla. WAM Åbo stads konstmuseum.

Den öppnade kistan innehöll silverskålar, -stop, -kåsor, -remmare och -bägare, halskedjor av guld, förgyllda och oförgyllda halskedjor med vidhängande mynt, silverbeslag, guld- och silverringar, en amulettring, diamant- och pärlringar, en nyckelkedja och en kalk av silver, silverbälten med tillhörande kedjor, ett lock till en kredens (ett större dryckeskärl), silverknappar, etthundra lösa granatstenar samt silvertråd för pärlstickeri. Föremålen tillhörde representanter för det ledande borgerskapet, småborgarna, hantverkarna, adeln, tjänstemännen och prästerna. Dessutom fanns det i kistan tiotals förgyllda och oförgyllda silverskedar, som också var de vanligaste metallföremålen av värde i dokumenten. En sked var i allmänhet värd endast några koppardaler, så många hade råd att skaffa sig sådana. De var också lätta att transporterna och pantsätta eller sälja.

Stadens enda pärlstickarfamilj fick sina uppdrag av kyrkan och de adliga. De kyrkotextiler som bevarats i Åbo domkyrkomuseum är broderade med guld- eller silvertråd. Till adelsmännens klädedräkt hörde guld- och silvergaloner. Från och med år 1664 reglerades galonmängden av kronans överflödsförordningar. Pärlstickarfamiljens kvinnor, Hebla och Maria Pärlestickerska, mor och dotter, anlitades som brudfrämmor eftersom de i sin ägo hade dyrbarheter som fem guldprydnader, en förgylld krona, guldringar och silverbälten. 

Köpman Johan Såger efterlämnade diamant-, safir-, rubin- och turkosguldringar i arv åt Elin Plagman och barnen. Dödsboets övriga guld- och silverföremål vägde 52 resp.  900 lod, tillsammans 12,5 kilo. Köpman Thomas Trälls bouppteckning från år 1636 belyser hurdana dyrbarheter en enskild familj inom det ledande borgerskapet kunde ha i sin ägo. På borden kunde man ställa fram tiotals tennfat och -tallrikar och dessutom hade man en silverskål, tre silverkannor varav en med guldbård, en halvfärdig silverkanna, ett silverstop, en förgylld kredens och dito bordskrans samt tre förgyllda och tio silverskedar. Bland smyckena nämns ett förgyllt bälte med sammetsremmar, två silverbälten, en silverkedja, en halskedja av guld, ett pärlhalsband, ett armband gjort av tio gulddukater, två halssmycken gjorda av penningar, två släta guldringar, en pärlring av guld, en emaljring, en ring med sten, en signetring av silver, en slät ring och en kedjering. Dessa smycken tillföll döttrarna och svärsönerna.

* 

År 1646 behandlades i rätten ett fall där Isak Rothovius hustru, biskopinnan Karin Andersdotter hade lånat ett pärlhalsband med en vikt på 2½ lod i januari 1642 och i pant givit kaptenshustrun Barbro Stahl en silverskål som vägde 84 lod samt en mängd silverknappar. För bruket av pärlorna hade hon betalt ett lispund lin och ett lispund fläsk. Biskopinnan ville ha tillbaks sina silversaker, men Barbro påstod att det var fråga om en byteshandel. Biskopinnan genmälde, att hon aldrig skulle ha bytt hundra lod silver mot 2½ lod pärlor. Johan Silfverspåra svarade på sin hustrus vägnar och framhöll, att biskopinnan fortfarande vägrat överlämna pärlorna då hustrun något senare skulle resa till Riga. Barbro hade då lagt fram ett erbjudande om byteshandel, som parterna också enats om. Silvret hade Barbro haft med sig till Riga och där visat det för sin make. Biskopinnan vidhöll att hon gått med på byteshandeln endast på villkor att Barbro skulle skaffa henne fler pärlor i Riga. Domstolen beslöt att parterna skulle återbörda föremålen till de ursprungliga ägarna.

Ett annat rättsfall, där biskopinnan också var inblandad, visar att kvinnorna noga iakttog varandras klädsel och att de till exempel visste vem som ägde vilket smycke. När någon skaffade ett nytt smycke använde hon det och visade det tydligen också för andra. På det sättet ville man manifestera sin sociala ställning, men beteendet kunde också ha ett mer praktiskt ändamål: när alla kände till varandras dyrbarheter var det svårt att sälja dem ifall de blev stulna. Smyckesamlaren och pärlvännen biskopinnan Karin Andersdotter anförde i juni 1646 klagomål över att köpman Johan Sågers änka Elin Plagman påstått att biskopinnan bytt ut hennes guldkedja mot en av sämre kvalitet då hon lånat den av Elins dotter Brita Såger, hustru till köpman Kristoffer Franck. Elin hade deponerat kedjan hos sin dotter då hon själv reste bort från staden. 

Biskopinnan hade lånat kedjan sommaren 1645 då hon var brudfrämma i Uskela prästgård och en andra gång på hösten inför Wijsa Knutsdotters bröllop. När Elin Plagman sedan hade återfått kedjan av sin dotter, hade hon genast märkt att det inte var hennes egen kedja. I samband med von Birckholtz bröllop hade biskopinnan velat köpa Elin Plagmans smycke och som betalning erbjudit förgyllda kredenser. Om Elin Plagman inte ville sälja hade biskopinnan sagt sig vara redo att spela om smycket. Robert Ranckens hustru Elin Klöfverblad, Casper Ekmans hustru, Joachim Schultz hustru Elin Jemse, Henrik Scheffers hustru Margareta Wernberg och Balthazar Wernles hustru Katarina Gubbertz, som väl kände till Elin Plagmans smycken, var säkra på att hon hade fått fel kedja.

Det har bevarats ett exempel på hur en förmögen borgarhustru i Åbo klädde sig i mitten av 1600-talet. Sidenhandlanden Jost Schultz och hans hustru Magdalena Wernle lät måla sina porträtt år 1666. Målningen visar 34-åriga Magdalena iklädd en svart klänning av växtmönstrad klippt sammet med bred spetskrage och spetsmanschetter samt svart mössa. Kring halsen har hon en femradig guldkedja. Handlederna pryds av likaledes femradiga guldarmband, som har ett emaljerat lås med växtornament i rött, blått och vitt. På bröstet ovanför två svarta sidenrosetter bär hon en guldbrosch med ett emaljmotiv i samma färger och med samma ornament som armbanden. De stenprydda ringarna och solfjädern, som är gjord av ben och tydligen bemålad med röda tulpaner, kompletterar accessoarerna. Magdalenas smycken är av samma typ som nämns i de bevarade dokumenten.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

ÅSA (Åbo stadsarkiv), ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) BIa 12, 4.2.1640, 417–421; ÅSA, ÅRP BIa 12, Bilaga 4.2.1640, sp; ÅSA, ÅRP BIa 8, Bilaga 20.11.1635, sp; ÅSA, ÅRP BIa 18, 25.2.1646, 173─180; 26.11.1646, 78; ÅSA, ÅRP BIa 18, 3.6.1646, 279−286; ÅSA, ÅRP BIa 5, 24.5.1633, 60─60v; ÅSA, ÅRP BIa 31, 27.4.1661, 122−139; Åbo museicentral, Åbo slott, Barockrummet.

1600-talet

En hedersam begravning

Lämna en kommentar
Försilvrade kopparprydnader på år 1677 avlidna fru Märta Oxenstiernas kista i släkten Horns grav i Åbo domkyrka. Veli Pekka Toropainen 2025.

Vad behövdes för en hedersam begravning på 1600-talet? Pengar, förstås! De adliga behövde pengar till de begravningssköldar som bars i begravningstågen, till de utsmyckade kistorna och till de av sten skulpterade gravmonumenten. Både adeln och borgarna donerade dopfuntar, mässkrudar och annat dyrbart till Åbo domkyrka till Guds ära och bevarandet av sitt eget minne. Men också den fattige måste betala sina skillingar för att begrava någon eller själv komma i graven på ett hedersamt sätt.

*

Medlemmen i Åborådet Johan Graan anförde sommaren 1695 klagomål över att Per Nissiläs hustrus, Elisabet Jakobsdotters lik hade hittats i en öppen källare vid Gamla Kyrkogatan, där det legat redan i tre år efter att därförinnan ha förvarats i hemmet i ett halvt år. Nissilä förklarade att han inte haft råd att låta begrava sin hustru. Han hade väntat på att hustruns släktingar från Onnistaipale i Orivesi skulle komma till staden och ta hand om saken. Nissilä sade dessutom, att det bara gått ett halvt år sedan han i hemlighet en natt drog hustruns lik till källaren på en kälke. Före det hade liket funnits i hans hem ända sedan hustrun dog strax före jul år 1692. Rätten ville höra de kvinnor som varit med om att lägga liket i kistan. Kvinnorna intygade att paret hade haft ett gott samliv och att hustrun varit sjuk länge innan hon dog. Rätten beslöt att Hustru Elisabet skulle begravas. Emedan maken skulle ha kunnat låta begrava henne utan kostnad på grund av att han var fattig, dömdes han till att böta ettusen silverdaler – det motsvarade värdet på en rik köpmans hus. Ärendet underställdes hovrätten eftersom mannen inte förmådde betala böterna.

*

Prästerskapet fick ersättning för sitt deltagande i begravningsprocessen. Det gillades inte av alla, utan man tyckte att prästerna var giriga. Så klagade också domkyrkans finskspråkige kaplan Jacobus Kilovius och hospitalspredikanten Lars Kanis i maj 1669 över att hustru Gertrud Ambrosiusdotter från Klosterkvarteret hade sjungit följande nidvisa om dem på finska till melodi av psalmen Herre tu äst min skiölldh:  

Kilo virren allcka,
Kanis saa marckan pallcka,
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sit rumin edell.
Kanis hän edes prise,
Ja Kilo peräs härise.
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sitt rumin edell,
puall marcka aja taka,
eij hän sijt ikän laka.

*

Adelsmannahustrun Ingeborg Stensdotter Tavast berättade för rätten i maj 1686, att hon redan år 1678 avtalat med Simon Lydeman om att denne av hennes egen koppar skulle förfärdiga delar till hennes mans, major Kristian Fredrik von Wedells likkista. Det överenskomna priset var 50 daler, och Lydeman hade redan fått hälften av summan. Nu krävde hustru Ingeborg att få tillbaka såväl kopparn som pengarna eftersom arbetet inte blivit färdigt. Lydeman genmälde, att han använt kopparn till fötter och prydnader på kistan och att han tillverkat dessa efter guldsmed Kasper Kellners mönster. Men enligt honom hade frun inte på långa tider visat något intresse för arbetet. Koppardelarna sade sig Lydeman ha sänt till Kellner för att försilvras, och han hade också skickat med åtta lod silver. Kellner var närvarande i rätten och berättade, att han också försilvrat delarna och att han blivit lovad 120 daler i lön. Lydeman fick behålla sina 25 daler, för han hade gjort vad han skulle och sänt kopparn till Kellner. Denne åter kunde inte framlägga bevis för sitt påstående att prydnaderna hade förstörts i en eldsvåda. Han blev tvungen att betala 20 daler för materialet åt Ingeborg Tavast och han miste sitt arbete. I det här skedet hade majoren redan begravts i en annan kista.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Lähteet:

RA (Riksarkivet) z:37, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 19.5.1669, 234–241; RA z:62, ÅRP 8.7.1695, 288–290.

RA z:194, ÅKP (Åbo kämnärsrätts protokoll) 12.5.1686, 48−49; RA z:202, ÅKP 25.6.1695, 386−387.

1600-talet

När borgmästarinnan ville förgöra borgmästaren

Lämna en kommentar

Det kokade i Åbo sommaren 1688. På stan skvallrade man om det påstådda otillbörliga förhållandet mellan justitieborgmästaren Olaus Beckius och inspektör Lars Lambs hustru Maria Lambska. Borgmästarinnan Magdalena Kyhn gick på gatan och gastade att Lambska var hennes mans hora. Dessutom ryktades det i staden att borgmästarinnan sökt hjälp hos en häxa för att straffa sin make och Lambska. Magdalena Kyhn tillkännagav att hon verkligen inte sökt hjälp för att förgöra sin man utan för att åter vinna hans hårda hjärta. 

*

Justitieborgmästare Beckius var tvungen att föra fallet till domstolen för att rentvå sitt eget, hustruns och Lambskas rykte. Hans utläggning avbröts emellertid nästan genast då borgmästarinnan förklarade att hon kände till sanningen. Magdalena Kyhn berättade att hon våren 1686 haft ett ärende till Nystad och till vägvisare och tolk på färden fått kavalleristhustrun Valborg Jöransdotter. På återresan hade kvinnorna rastat på Thomas Keijainens gård i Virmo. 

När borgmästare Beckius familjegräl började behandlas vid kämnärsrätten i Åbo i maj 1688 framförde borgmästaren inledningsvis att hans hustru Magdalena Kyhn velat förgöra honom. RA z:196 ÅKP 8.5.1688, 192.

Emedan borgmästarinnan inte kunde finska hade hon bett Valborg fråga bonden om borgmästaren var förhäxad. Bonden hade svarat att Maria Lambska förhäxat borgmästaren med brännvin. Borgmästarinnan hade sedan frågat om bonden kunde bota hennes make. Bonden hade givit kvinnorna lite salt och bett hustru Kyhn att lägga det under makens dyna, vilket hon också hade gjort. 

I rätten tillfrågades borgmästarinnan hur det kom sig att hon bad den här bonden om hjälp. Hon svarade att en kvinna i Åbo rått henne att vända sig till en annan bonde, som skulle visa henne den hemliga vägen till en häxa. Enligt Thomas Keijainen hade kvinnorna bett honom sätta trolldom på borgmästaren och Lambska så att de skulle bli vansinniga och Lambska skulle bryta benet när hon nästa gång begav sig till borgmästaren. Han sade att kvinnorna betett sig som förryckta när de försökte tvinga honom att göra som de ville. Särskilt gällde detta Magdalena Kyhn, som tjatat om saken med höjda händer. Thomas hade gett dem lite salt bara för att bli av med dem, eftersom han inte kunde göra sådana häxkonster som de önskade. 

Borgmästarinnan berättade att hon några år tidigare besökts av en man från Norrbotten. Mannen hade stirrat stint på Magdalena och hennes man. När Magdalena frågat varför, hade mannen sagt att borgmästaren älskade en annan mans hustru och att han efter två år skulle komma att slå och misshandla sin egen hustru. Magdalena Kyhn berättare vidare, att körsnären Matthias Rauch och sotaren Lorentz Timme hade pratat om hur fel det var att borgmästaren hatade sin hustru. De hade ansett att han var förhäxad. Rauch hade berättat att han i sin ägo hade en tysk bok där det stod hur man kunde häva förbannelsen. Man skulle ta lite salt och hälla det i den förhäxades vänstra sko. Sedan skulle saltet kastas över axlarna. 

*

Borgmästarinnan blev nervös mitt under rättegången och skällde sin make flera gånger för kanalje och hundsvott. Borgmästaren medgav att han ibland besökt inspektor Lamb om aftonen för att röka en pipa tillsammans med honom men att han sedan alltid avlägsnat sig från huset. Magdalena kallade åter Lambska flera gånger för en lättfotad hora och sade, att hennes man och Lambska tagit in på tre eller fyra ställen i Stockholm och legat och levt tillsammans som man och hustru. Borgmästare Beckius förnekade fortsättningsvis detta men meddelade att han genast tänkte bege sig till Lamb på nytt för att reta sin hustru. Sin hustru höll han för en ärans tjuv och sade, att om han fått göra med henne som han ville så skulle hon för länge sedan ha lagts styckad på stegel och hjul.

Maria Lambska brusade också upp och sade att hon inte skulle ge sig innan Magdalena satts i järn på torget vid skampålen. Både borgmästaren och Lambska påstod, att Magdalena tillsammans med sin syster Barbro Kyhn bakom lyckta dörrar hade malt sönder borgmästarens byxor och Lambskas strumpor för att bringa olycka över dem. Därför hade Lambska på den femte pingstdagen ute på gatan skrikit och flera gånger kallat Kyhn för häxa, hora och tjuv.

Hela soppan berodde sist och slutligen på det agg som kvinnorna hyste för varandra. Grälet hade sina rötter några år bakåt i tiden då kvinnorna fortfarande hade varit vänner.  När borgmästarinnan sedan tyckte att borgmästaren trivdes alltför bra i Lambs och hans hustru Marias sällskap var fröet till grälet sått.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Åbo kämnärsrätts protokoll (ÅKP) z:196 8.5.1688, 192−201; 26.7.1688, 284−286.

1600-talet

Gatlopp

Lämna en kommentar

Gatloppet blev en vanlig bestraffningsform på 1600-talet, först inom armén och senare också inom den civila jurisdiktionen. Det går ut på att ett visst antal män ställer sig i två led mittemot varandra och den dömde måste löpa längs ”gatan” mellan leden. Varje man i ledet måste slå den förbipasserande brottslingen med en piska. Den dömde sprang längs gatan så många gånger som rätten beslutat, och varje man måste piska med kraft, vid hot om böter. Gatloppsstraffet gällde endast män.

Gatlopp år 1525 enligt Jost Amman. Wikimedia Commons, Public domain.

Det var svårt att få män att ställa upp för gatlopp eftersom hela etthundra kunde behövas på en gång. I Åbo anhöll de rika köpmännen hos rådet om att inte behöva delta i ett sådant nesligt företag. De var rentav redo att köpa sig fria från förrättningen. Rådet biföll emellertid inte deras anhållan utan konstaterade att också gatloppet hörde till skyldigheterna för dem som svurit burskapseden. Borgarna i Helsingfors åter frågade rådet i Åbo om det i staden var brukligt att borgarna själva ställde upp; de tyckte att det skulle ha räckt att drängarna gjorde det.

Man försökte lösa problemet på annat sätt. I Åbo kallade man till exempel i februari 1670 in fattiga borgare från olika kvarter till rätten och uppmanade dem att delta i bestraffningen av lagbrytare. I gengäld lovades de efterskänkning av skatt och böter samt befrielse från vaktpassen i stadsvakten. En del av dem gick med på detta och en särskild lista uppgjordes över dem. Den 22 februari ställde de upp i ett gatlopp där fyra män bestraffades. 

År 1698 nödgades rådet konstatera, att alla de borgare som använts som piskare vid gatloppen hade dött under de föregående två svåra hungeråren. De övriga borgarna ville inte delta i gatloppsförrättningarna, och man kunde inte beordra dem till detta utan beslut från högre instans eftersom man inte heller tidigare tillämpat tvång. Rådstuvurätten beslöt fråga hovrätten eller landshövdingen huruvida man i Åbo och de andra städerna skulle kunna beordra det lägre borgerskapet att ställa upp som piskare ifall man inte fick ihop 50 man från stadsvakten. Detta ville man veta för att dåliga seder inte skulle sprida sig på grund av att det saknades deltagare för verkställandet av bestraffningen.

*

Enligt drottning Kristinas straffordning år 1653 kunde man sona en bot på åtta daler med att löpa ett lopp mellan femtio män. Det blev inalles hundra piskrapp. Ju högre böter, desto fler lopp. Enligt en kunglig förordning från 1698 kunde böter sonas med spö- eller piskrapp. Detta straff gällde både män och kvinnor och verkställdes vid skampålen som fanns på torget. En karl skulle för varje 2 ½ silverdaler straffas med tre rapp givna med två spön och en kvinna med tre slag givna med två piskor.

Antalet rapp var sålunda direkt proportionellt med värdet av stöldgodset. Sporrmakaren Jonas Höök åtalade i september 1683 lösdrivaren Erik Mattsson för att i Åbo slott på Jakobsdagen av honom ha stulit föremål till ett värde av 66 koppardaler. Bland föremålen fanns en ljusstake och många klädesplagg. Erik dömdes till att ersätta föremålens värde och till att betala en bötessumma på tre gånger detta värde. Dessutom dömdes han till offentlig avbön. Då han inte kunde betala sina böter fick han löpa gatlopp, sex gånger fram och tillbaka mellan leden. Det fanns 25 man i vartdera ledet, så antalet slag blev 600! Efter ett gatlopp hotade alltid sårfeber, som kunde vara dödlig.

Rättens uppgift var emellertid inte att åsamka de svaga och sjuka onödigt lidande, varför domen kunde mildras vid behov. Därför sprang svärdsmedsgesällen Knut Jöransson i sitt gatlopp endast två gånger fram och tillbaka mellan leden den 30 juli 1679. Hans dom hade mildrats på grund av hans sjuklighet. Med loppet sonade han den höga bot på hundra silverdaler som hovrätten dömt honom till.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA): RA z:38, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 11.2.1670, 76−77; 12.2.1670, 78−79; 14.2.1670, 80; 22.2.1670, 90; RA z:46, ÅRP 30.7.1679, 422; RA z:50, ÅRP 3.11.1683, 485−488; 7.11.1683, 501; RA z:65, ÅRP 29.10.1698, 399v−401v; RA z:80, ÅRP 17.8.1711, 374v−375; 21.8.1711, 387v; 26.8.1711, 389−389v.

Drottning Christinæ Straff-Ordning dat. Stockholm 18.Maji åhr 1653. J. Schmedeman, Kongliga stadgar, förordningar etc. Stockholm 1706, 294−296. 

Carl von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet. Första bandet. Bidrag till Åbo stads historia. J. Simelii arfvingars boktryckeri aktiebolag 1894, 315.

1600-talet

Olagligt bröd

Lämna en kommentar

Hans Majestät Konungen utgav under hela 1600-talet förordningar om brödbakningen för arméns behov och om hur de manliga yrkesbagarna i städerna skulle baka. Det skulle bakas tillräckligt med bröd, för redan på 1600-talet fanns det i städerna sådana invånare som inte själva kunde baka utan förlitade sig på köpebröd. Till exempel Petter then Hertzen, som kommit till staden från Holland, bodde på hyra och bakade inte själv utan köpte sitt bröd av stadens bagare. Därför behövde han inte betala den ugnsskatt som kronan tog ut för rätten att använda en ugn till bakning.

Bagarnas symbol på Klosterbackens museum i Åbo. Veli Pekka Toropainen 2025.

I Åbo klagade accisinspektören Hans Bogge i juli 1629 över att det inte var någon ordning på ölbryggandet, bakandet och slaktandet. Skråna ombads att se till att förpliktelserna uppfylldes i enlighet med majestätets förordningar. Särskilt yrkesbagarna var strängt övervakade.

Bagaren Sigfrid Kara åtalades i juli 1651 för att hans bröd inte varit reglementsenliga. De hade vägt bara 27 lod (ett lod var 13,3 gram) fast de borde ha vägt 36 lod. Eftersom Kara redan fått flera tillsägelser om detta men inte gjort något åt saken dömdes han till höga böter, hundra silvermark, i enlighet med konung Gustav Adolfs stora bageriordning. Med den summan kunde man ha köpt ett anspråkslöst hus i staden.

Enstaka borgarhustrur och fattiga madamer i staden fick sälja grovt bröd för att förtjäna sitt uppehälle, men deras verksamhet fick inte störa yrkesbagarnas värv. Markus Turvas hustru hade emellertid gjort olaga intrång på bagarskråets revir sommaren 1651. Dessutom hade hennes bröd vägt bara 17 lod mot reglementsenliga 36 lod. Turva fick 40 mark i böter. Med den summan kunde man ha köpt ett par kor.

Stadsfiskalen Didrich Tegelman åtalade i september 1687 å ämbetets vägnar bagarna Johan From och Mårten Schultz för att det bröd de sålde inte höll rätt vikt. Dessutom hade man hittat sand i Schultz bröd. I rätten framvisades ett bröd som en kund köpt föregående dag och det innehöll faktiskt sand. Schultz hävdade att sanden kom från kvarnen, vars stenar nyligen försetts med nya räfflor. 

Stadsfiskal Tegelman åtalade år 1691 också andra brödbakare i staden: färgaren Staffan Meuniers hustru Agneta Thomasdotter, Mårten Schultz samt Johan Froms änka Brita Henriksdotter. De hade alla sålt bröd som var mindre än de enligt reglerna skulle vara. Vars och ens bröd vägdes i rätten. Hustru Meuniers brödkaka vägde 5½ lod för lite, men vetebröden och limporna höll rätt vikt. Schultz bröd åter vägde mer än behövligt. Bara hans vetebulle vägde för litet eftersom den var torr och bakad redan tidigare. Av änkan Froms bröd vägde vetebullen 2½ lod för litet medan limpan borde ha vägt 4 lod mer och brödkakan 6 lod mer.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Rådstuvurättens i Åbo protokoll z:2, 6.7.1629, sp; z:11, 20.10.1640; z:11, 22.9.1641; Kämnärsrättens i Åbo protokoll z:175, 24.7.1651, 61v; z:175, 2.8.1651, 63v; z:175, 5.9.1651, 68v; z:195, 15.9.1687, 187; z:198, 11.11.1691, 318.