Kategoriarkiv: 1600-talet

1600-talet

Söndervittrande stenmurar i 1600-talets Åbo

Lämna en kommentar

I Åbo upplevde man på 1650-talet en rivningsperiod då många medeltida och på 1500-talet byggda stenhus i centrum försvann ur stadsbilden. Det var inte fråga om Åbosjukan, det vill säga en vilja att riva för att ge plats åt nybyggen, utan om ett praktiskt tvång. I staden härjade flera bränder på 1500- och 1600-talet, och de fick husens stenmurar att vittra ner så att de rasade av sig självt. Särskilt ödesdiger för stenhusen var branden år 1656. Rådet måste meddela husägarna, att husen skulle rivas emedan de var farliga. 

*

Borgarna förväntades hålla sina hus i sådant skick att de inte till Åborådets förfäran skulle hånas av de köpmän som gästade staden. Därför tillsades köpman Petter Wedrich den 23 juni 1634 att sätta sin tomt i anständigt skick emedan den var en skam för staden, speciellt då den hade ett centralt läge. Han hade tidigare lovat upplåta tomten åt staden till plats för ett våghus, och om han inte nu reparerade byggnaderna skulle staden ta tomten i besittning. Försök gjordes att reparera byggnaderna, och till exempel i juni 1641 meddelades att murarmästare Matts Kössi hade arbetat med reparationer på Gregorius Sylvius gamla mur. Han hade stått på byggställningen och kastat en sten in på framlidne Johan De la Gardies gård, varvid stenen träffat knekten Mårten Jöransson i huvudet och orsakat ett sår.

Det finns uppgifter om brandskadade hus redan från 1500-talet. Under åren 1509−1600 drabbades Åbo av inalles 14 stora bränder som förstörde minst ett kvarter av fyra. Till exempel bränderna åren 1546 och 1593 förstörde bosättning i Kyrko- och Klosterkvarteren. Där låg bland annat Äijäläs hus. Vesilax dominus Jacobus Matthiae ville i februari 1598 dela arvet efter sin syster Barbro Mattsdotter till dennas dotter Brita Larsdotter Äijälä. Brita tillskrevs hälften av värdet på Äijäläs hus, 200 daler, samt ytterligare 50 daler som hennes styvmor Brita Sigfridsdotter hade lagt ut för reparation av Äijälähusets tak och murar efter branden. 

En av stadens värdefullaste bebyggda tomter hade vid sekelskiftet ägts av sedermera framlidna borgerskan Valborg Innamaa. I juli 1642 uppskattades värdet på huset med tillhörande stallgård till 6 000 koppardaler eller 3 000 silverdaler. Byggnaderna på tomten hade också en representativ interiör, för borgmästare Erik Knape, som kommit i besittning av huset, hade låtit måla salen i början av 1630-talet. Innamaas hus förlorade snabbt sitt värde efter Valborgs död emedan underhållet försummades då huset ställdes som säkerhet för ett lån. Räntmästare Balthazar Wernle fick i april 1650 meddelande om att den del av Innamaas hus som låg vid bron måste rivas emedan det var förfallet och lutade så kraftigt att man fruktade att det skulle orsaka andra skada. Stadens värderingsmän utförde i mars 1657 en inspektion av Innamaas hus. Då kunde man inte längre ge huset högre värde än 2 000 koppardaler emedan det hade så stora skador.

Också den del av Brinkalahuset som låg närmast porten var i mars 1661 i så dåligt skick att huset kunde rasa. Rådet beslöt att huset skulle rivas, men den i augusti avlidne Lars Kruus änka, grevinnan Agneta Horn anhöll om uppskov för att låta utföra reparationsarbeten emedan huset tillhörde de minderåriga barnen. Ett års uppskov beviljades. Om arbetena inte inleddes skulle huset tillfalla staden. Arbetena framskred inte, och hovrättsassessorn Anders Andersson klagade i april 1663 över att en del av Brinkalas mur hade rasat och bitar av den hade träffat hans hustru då hon några dagar tidigare varit på väg till kyrkan. Stadsfogden befalldes att låta riva de delar av huset som inte var beboeliga. Samma förfarande skulle verkställas gällande framlidne marskalk Gustaf Horns hus vid Kyrko Ågatan.

*

Gamla Hakola i Åbo låg på en tomt som gränsade till Stortorget, Tavastgatan och Kyrkogatan i Kyrkokvarteret. Tomten var så stor att två stenhus med två våningar och tillhörande övriga byggnader fick plats där. Tomthörnet var ändpunkten för Tavastländska Oxvägen och strandvägen från Viborg. Ett stenhus i två våningar på denna tomt nämns redan år 1456, då Ragvald Suurpää donerade det till Nådendals kloster. År 1479 övergick huset i den aboensiske vapendragaren Bengt Jönssons ägo. 

Tomten torde ha kommit i släkten Hakolas ägo efter branden 15.2.1546, som förstörde Kyrkokvarteret. Efter branden inledde kronan en omfattande försäljning av tomter till privatpersoner. Denna tomt köptes av borgaren Klemet Hakola, som nämns åren 1548−1553 Bränderna åren 1576 och 1593 förstörde största delen av staden. Om Hakolas öde finns inga uppgifter, men den senare branden hade skadat en del hus i närheten. Åbo brann åter år 1603, men branden i Klosterkvarteret begränsade sig till Hakolas grannar på andra sidan Fägatan. Hakolahusets medeltida murar stod kvar efter branden och reparerades efter behov. 

Söndervittrade murar orsakade även i Hakola en olycka som krävde ett människoliv. Stenhusen var byggda så att det uppstod en öppen gård. Den ena byggnaden löpte parallellt med torget och den andra fanns vid Kyrkogatan. I huset mot torget bodde professor Johannes Terserus med familj. Hovrättspresidenten Jöns Kurcks son, akademikern Gabriel Kurck hade nyligen flyttat in i övre våningen i huset vid Kyrkogatan i en lägenhet med storstuga och kammare. Tillsammans med honom bodde hans tyska och franska tjänare av vilka han lärde sig språk. Det föll murbruk från taket över dem, och Gabriels far hade beordrat en murare att inspektera läget på plats. Denne hann emellertid inte fram innan husets gavel helt överraskande rasade den 15 april 1642 klockan fyra på eftermiddagen. Gabriel satt då vid bordet och Nicolaus Champagnie på fönsterbänken. Fransmannen hann bara utropa ”Jesus Maria!” innan han krossades till döds av takbjälkarna som föll ned på gatan. Den tyske tjänaren var på väg in från kammaren, och bjälkarna gav också honom en smäll så att han förlorade medvetandet. En dryg timme efter raset grävdes Gabriel fram ur gruset som nådde honom till armhålorna. Som genom ett under skadades han inte. Också hans hund, som grävdes fram flera dagar senare, var oskadd. 

Hakola medeltida gård försvann slutligt ur gatubilden i Åbo då det bestämdes att huset skulle rivas efter storbranden 1656. Tvärsöver tomten planerades en ny gata, Stora Kyrkogatan, som skulle gå till domkyrkan. I april 1657 beslöt man inleda arbetena på den nya gatan, som drogs från Hakolatomten rakt till domkyrkan. Stadens skeppskarlar beordrades att riva ned husets murar, och som lön skulle de få alla tegel.

*

En del av Pargashusets trappa, där Mechtild Stensdotter en gång gått. Museet Aboa Vetus. Veli Pekka Toropainen 2023.

På 1630- och 1640-talet tvistade man i tio år i rätten om huset Pargas i Klosterkvarteret. Fastebrev för gården Pargas stora stenhus hade den 13 maj 1587 beviljats Elias Simonis, kyrkoherde i Pargas. Huset hade värderats till 250 dåtida daler. Kyrkoherden hade haft två söner, kyrkoherden i Töfsala Jeremias Eliae och Åboköpmannen Isak Eliasson, av vilka de övriga nu krävde arvedel. De övriga arvingarna var de sju döttrarna, nämligen Korpoherden Jöns hustru Sara, i Pargas bosatte Herr Pers hustru Karin, i Pargas bosatte Erik Kuts hustru Elin, i Lemlax bosatte Erik Bertilsson Hugguts hustru Margareta, i Nådendal bosatte Mårten Turissons hustru vars namn Giös ej visste, i Pargas bosatte Herr Thomas hustru Agneta och Giös mor, i Hattula bosatte Herr Grels hustru Elisabet. Domstolen beslöt att huset skulle delas mellan alla nio arvingarna enligt det pris som det värderats till efter Herr Elias död då Isak kommit i besittning av huset. I rätten presenterades åtta dokument, enligt vilka de övriga arvingarna redan fått olika summor, så Pargas Isaks familj behövde bara betala några tiotal daler. Det stora stenhuset hade tydligen tre våningar, för i övre våningen fanns åtminstone tre kammare med eldstad, och i en av dem bodde Isak Pargas änka Mechtild Stensdotter i slutet av 1640-talet.

Huset Pargas var förfallet, uppenbarligen på grund av bränder och bristande underhåll, och stadsfogden krävde i maj 1643 att Johan Isaksson Pargas skulle straffas för att han beordrats riva sin farliga stenmur inom två veckor men inte gjort det. Han befalldes ånyo att riva muren, och om någon olycka hade skett skulle ansvaret ha varit hans. I maj 1653 förklarades till sist framlidne Isak Pargas hus vara stadens egendom eftersom huset länge stått tomt. Husets värde uppskattades endast till 400 koppardaler. Samtidigt gavs order om att riva Fläskilä gårds mur i närheten av Pargas då man fruktade att den skulle rasa ner i gatan och skada förbipasserande. Husägarna hade inte rivit muren trots befallning, så kämnern beordrades att verkställa rivningen redan samma dag före solnedgången.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Rådstuvurätternas renoverade protokoll, Åbo kämnärsrätts protokoll z 171 (1641)

Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv, Åbo rådstuvurätts protokoll BIa 6−33 (1634−1663)

Hausen, Reinhold 1906: Landshöfdingen Friherre Gabriel Kurcks lefnadsminnen upptecknade af honom själf. Helsingfors.

Nikula, Oscar & Nikula, Sigrid 1987: Åbo stads historia 1521−1600. Första bandet. Åbo.

1600-talet

Guld, pärlor och silver

Lämna en kommentar

I Åbo var 1600-talet barockens tid. Stilen gynnade tunga och pompösa former, vilket också kom till synes i storborgarnas smycken. De bevarade porträtten av den tidens aboensiska borgare är inte så många, men bouppteckningar, pantsättningslistor och rådstuvurättens protokoll avslöjar en del om dyrbarheterna och de hals- och dräktsmycken som kvinnorna i Åbo då åtrådde.

*

En allmän uppfattning om Åbobornas ädelmetallsmycken får man av de panter som samlats hos Jakob Wolle d.y.:s änka Ingeborg Gerdner. Paret idkade omfattande bankirverksamhet, vari ingick lån mot pant. Åborådet uppbevarade dessa panter i rådhuset efter Wolles död. En av kistorna öppnades den 4 februari 1640 och visade sig innehålla 129 värdeföremål. Vid samma tid fanns det i Wolles eget hushåll 71 skedar, varav största delen var oinlösta panter.

Porträtt av Magdalena Wernle från år 1666. Förutom av smycken pryds Magdalenas dräkt av Binchespets från Flandern som det tagit ungefär ettusen timmar att knyppla. WAM Åbo stads konstmuseum.

Den öppnade kistan innehöll silverskålar, -stop, -kåsor, -remmare och -bägare, halskedjor av guld, förgyllda och oförgyllda halskedjor med vidhängande mynt, silverbeslag, guld- och silverringar, en amulettring, diamant- och pärlringar, en nyckelkedja och en kalk av silver, silverbälten med tillhörande kedjor, ett lock till en kredens (ett större dryckeskärl), silverknappar, etthundra lösa granatstenar samt silvertråd för pärlstickeri. Föremålen tillhörde representanter för det ledande borgerskapet, småborgarna, hantverkarna, adeln, tjänstemännen och prästerna. Dessutom fanns det i kistan tiotals förgyllda och oförgyllda silverskedar, som också var de vanligaste metallföremålen av värde i dokumenten. En sked var i allmänhet värd endast några koppardaler, så många hade råd att skaffa sig sådana. De var också lätta att transporterna och pantsätta eller sälja.

Stadens enda pärlstickarfamilj fick sina uppdrag av kyrkan och de adliga. De kyrkotextiler som bevarats i Åbo domkyrkomuseum är broderade med guld- eller silvertråd. Till adelsmännens klädedräkt hörde guld- och silvergaloner. Från och med år 1664 reglerades galonmängden av kronans överflödsförordningar. Pärlstickarfamiljens kvinnor, Hebla och Maria Pärlestickerska, mor och dotter, anlitades som brudfrämmor eftersom de i sin ägo hade dyrbarheter som fem guldprydnader, en förgylld krona, guldringar och silverbälten. 

Köpman Johan Såger efterlämnade diamant-, safir-, rubin- och turkosguldringar i arv åt Elin Plagman och barnen. Dödsboets övriga guld- och silverföremål vägde 52 resp.  900 lod, tillsammans 12,5 kilo. Köpman Thomas Trälls bouppteckning från år 1636 belyser hurdana dyrbarheter en enskild familj inom det ledande borgerskapet kunde ha i sin ägo. På borden kunde man ställa fram tiotals tennfat och -tallrikar och dessutom hade man en silverskål, tre silverkannor varav en med guldbård, en halvfärdig silverkanna, ett silverstop, en förgylld kredens och dito bordskrans samt tre förgyllda och tio silverskedar. Bland smyckena nämns ett förgyllt bälte med sammetsremmar, två silverbälten, en silverkedja, en halskedja av guld, ett pärlhalsband, ett armband gjort av tio gulddukater, två halssmycken gjorda av penningar, två släta guldringar, en pärlring av guld, en emaljring, en ring med sten, en signetring av silver, en slät ring och en kedjering. Dessa smycken tillföll döttrarna och svärsönerna.

* 

År 1646 behandlades i rätten ett fall där Isak Rothovius hustru, biskopinnan Karin Andersdotter hade lånat ett pärlhalsband med en vikt på 2½ lod i januari 1642 och i pant givit kaptenshustrun Barbro Stahl en silverskål som vägde 84 lod samt en mängd silverknappar. För bruket av pärlorna hade hon betalt ett lispund lin och ett lispund fläsk. Biskopinnan ville ha tillbaks sina silversaker, men Barbro påstod att det var fråga om en byteshandel. Biskopinnan genmälde, att hon aldrig skulle ha bytt hundra lod silver mot 2½ lod pärlor. Johan Silfverspåra svarade på sin hustrus vägnar och framhöll, att biskopinnan fortfarande vägrat överlämna pärlorna då hustrun något senare skulle resa till Riga. Barbro hade då lagt fram ett erbjudande om byteshandel, som parterna också enats om. Silvret hade Barbro haft med sig till Riga och där visat det för sin make. Biskopinnan vidhöll att hon gått med på byteshandeln endast på villkor att Barbro skulle skaffa henne fler pärlor i Riga. Domstolen beslöt att parterna skulle återbörda föremålen till de ursprungliga ägarna.

Ett annat rättsfall, där biskopinnan också var inblandad, visar att kvinnorna noga iakttog varandras klädsel och att de till exempel visste vem som ägde vilket smycke. När någon skaffade ett nytt smycke använde hon det och visade det tydligen också för andra. På det sättet ville man manifestera sin sociala ställning, men beteendet kunde också ha ett mer praktiskt ändamål: när alla kände till varandras dyrbarheter var det svårt att sälja dem ifall de blev stulna. Smyckesamlaren och pärlvännen biskopinnan Karin Andersdotter anförde i juni 1646 klagomål över att köpman Johan Sågers änka Elin Plagman påstått att biskopinnan bytt ut hennes guldkedja mot en av sämre kvalitet då hon lånat den av Elins dotter Brita Såger, hustru till köpman Kristoffer Franck. Elin hade deponerat kedjan hos sin dotter då hon själv reste bort från staden. 

Biskopinnan hade lånat kedjan sommaren 1645 då hon var brudfrämma i Uskela prästgård och en andra gång på hösten inför Wijsa Knutsdotters bröllop. När Elin Plagman sedan hade återfått kedjan av sin dotter, hade hon genast märkt att det inte var hennes egen kedja. I samband med von Birckholtz bröllop hade biskopinnan velat köpa Elin Plagmans smycke och som betalning erbjudit förgyllda kredenser. Om Elin Plagman inte ville sälja hade biskopinnan sagt sig vara redo att spela om smycket. Robert Ranckens hustru Elin Klöfverblad, Casper Ekmans hustru, Joachim Schultz hustru Elin Jemse, Henrik Scheffers hustru Margareta Wernberg och Balthazar Wernles hustru Katarina Gubbertz, som väl kände till Elin Plagmans smycken, var säkra på att hon hade fått fel kedja.

Det har bevarats ett exempel på hur en förmögen borgarhustru i Åbo klädde sig i mitten av 1600-talet. Sidenhandlanden Jost Schultz och hans hustru Magdalena Wernle lät måla sina porträtt år 1666. Målningen visar 34-åriga Magdalena iklädd en svart klänning av växtmönstrad klippt sammet med bred spetskrage och spetsmanschetter samt svart mössa. Kring halsen har hon en femradig guldkedja. Handlederna pryds av likaledes femradiga guldarmband, som har ett emaljerat lås med växtornament i rött, blått och vitt. På bröstet ovanför två svarta sidenrosetter bär hon en guldbrosch med ett emaljmotiv i samma färger och med samma ornament som armbanden. De stenprydda ringarna och solfjädern, som är gjord av ben och tydligen bemålad med röda tulpaner, kompletterar accessoarerna. Magdalenas smycken är av samma typ som nämns i de bevarade dokumenten.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

ÅSA (Åbo stadsarkiv), ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) BIa 12, 4.2.1640, 417–421; ÅSA, ÅRP BIa 12, Bilaga 4.2.1640, sp; ÅSA, ÅRP BIa 8, Bilaga 20.11.1635, sp; ÅSA, ÅRP BIa 18, 25.2.1646, 173─180; 26.11.1646, 78; ÅSA, ÅRP BIa 18, 3.6.1646, 279−286; ÅSA, ÅRP BIa 5, 24.5.1633, 60─60v; ÅSA, ÅRP BIa 31, 27.4.1661, 122−139; Åbo museicentral, Åbo slott, Barockrummet.

1600-talet

En hedersam begravning

Lämna en kommentar
Försilvrade kopparprydnader på år 1677 avlidna fru Märta Oxenstiernas kista i släkten Horns grav i Åbo domkyrka. Veli Pekka Toropainen 2025.

Vad behövdes för en hedersam begravning på 1600-talet? Pengar, förstås! De adliga behövde pengar till de begravningssköldar som bars i begravningstågen, till de utsmyckade kistorna och till de av sten skulpterade gravmonumenten. Både adeln och borgarna donerade dopfuntar, mässkrudar och annat dyrbart till Åbo domkyrka till Guds ära och bevarandet av sitt eget minne. Men också den fattige måste betala sina skillingar för att begrava någon eller själv komma i graven på ett hedersamt sätt.

*

Medlemmen i Åborådet Johan Graan anförde sommaren 1695 klagomål över att Per Nissiläs hustrus, Elisabet Jakobsdotters lik hade hittats i en öppen källare vid Gamla Kyrkogatan, där det legat redan i tre år efter att därförinnan ha förvarats i hemmet i ett halvt år. Nissilä förklarade att han inte haft råd att låta begrava sin hustru. Han hade väntat på att hustruns släktingar från Onnistaipale i Orivesi skulle komma till staden och ta hand om saken. Nissilä sade dessutom, att det bara gått ett halvt år sedan han i hemlighet en natt drog hustruns lik till källaren på en kälke. Före det hade liket funnits i hans hem ända sedan hustrun dog strax före jul år 1692. Rätten ville höra de kvinnor som varit med om att lägga liket i kistan. Kvinnorna intygade att paret hade haft ett gott samliv och att hustrun varit sjuk länge innan hon dog. Rätten beslöt att Hustru Elisabet skulle begravas. Emedan maken skulle ha kunnat låta begrava henne utan kostnad på grund av att han var fattig, dömdes han till att böta ettusen silverdaler – det motsvarade värdet på en rik köpmans hus. Ärendet underställdes hovrätten eftersom mannen inte förmådde betala böterna.

*

Prästerskapet fick ersättning för sitt deltagande i begravningsprocessen. Det gillades inte av alla, utan man tyckte att prästerna var giriga. Så klagade också domkyrkans finskspråkige kaplan Jacobus Kilovius och hospitalspredikanten Lars Kanis i maj 1669 över att hustru Gertrud Ambrosiusdotter från Klosterkvarteret hade sjungit följande nidvisa om dem på finska till melodi av psalmen Herre tu äst min skiölldh:  

Kilo virren allcka,
Kanis saa marckan pallcka,
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sit rumin edell.
Kanis hän edes prise,
Ja Kilo peräs härise.
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sitt rumin edell,
puall marcka aja taka,
eij hän sijt ikän laka.

*

Adelsmannahustrun Ingeborg Stensdotter Tavast berättade för rätten i maj 1686, att hon redan år 1678 avtalat med Simon Lydeman om att denne av hennes egen koppar skulle förfärdiga delar till hennes mans, major Kristian Fredrik von Wedells likkista. Det överenskomna priset var 50 daler, och Lydeman hade redan fått hälften av summan. Nu krävde hustru Ingeborg att få tillbaka såväl kopparn som pengarna eftersom arbetet inte blivit färdigt. Lydeman genmälde, att han använt kopparn till fötter och prydnader på kistan och att han tillverkat dessa efter guldsmed Kasper Kellners mönster. Men enligt honom hade frun inte på långa tider visat något intresse för arbetet. Koppardelarna sade sig Lydeman ha sänt till Kellner för att försilvras, och han hade också skickat med åtta lod silver. Kellner var närvarande i rätten och berättade, att han också försilvrat delarna och att han blivit lovad 120 daler i lön. Lydeman fick behålla sina 25 daler, för han hade gjort vad han skulle och sänt kopparn till Kellner. Denne åter kunde inte framlägga bevis för sitt påstående att prydnaderna hade förstörts i en eldsvåda. Han blev tvungen att betala 20 daler för materialet åt Ingeborg Tavast och han miste sitt arbete. I det här skedet hade majoren redan begravts i en annan kista.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Lähteet:

RA (Riksarkivet) z:37, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 19.5.1669, 234–241; RA z:62, ÅRP 8.7.1695, 288–290.

RA z:194, ÅKP (Åbo kämnärsrätts protokoll) 12.5.1686, 48−49; RA z:202, ÅKP 25.6.1695, 386−387.

1600-talet

När borgmästarinnan ville förgöra borgmästaren

Lämna en kommentar

Det kokade i Åbo sommaren 1688. På stan skvallrade man om det påstådda otillbörliga förhållandet mellan justitieborgmästaren Olaus Beckius och inspektör Lars Lambs hustru Maria Lambska. Borgmästarinnan Magdalena Kyhn gick på gatan och gastade att Lambska var hennes mans hora. Dessutom ryktades det i staden att borgmästarinnan sökt hjälp hos en häxa för att straffa sin make och Lambska. Magdalena Kyhn tillkännagav att hon verkligen inte sökt hjälp för att förgöra sin man utan för att åter vinna hans hårda hjärta. 

*

Justitieborgmästare Beckius var tvungen att föra fallet till domstolen för att rentvå sitt eget, hustruns och Lambskas rykte. Hans utläggning avbröts emellertid nästan genast då borgmästarinnan förklarade att hon kände till sanningen. Magdalena Kyhn berättade att hon våren 1686 haft ett ärende till Nystad och till vägvisare och tolk på färden fått kavalleristhustrun Valborg Jöransdotter. På återresan hade kvinnorna rastat på Thomas Keijainens gård i Virmo. 

När borgmästare Beckius familjegräl började behandlas vid kämnärsrätten i Åbo i maj 1688 framförde borgmästaren inledningsvis att hans hustru Magdalena Kyhn velat förgöra honom. RA z:196 ÅKP 8.5.1688, 192.

Emedan borgmästarinnan inte kunde finska hade hon bett Valborg fråga bonden om borgmästaren var förhäxad. Bonden hade svarat att Maria Lambska förhäxat borgmästaren med brännvin. Borgmästarinnan hade sedan frågat om bonden kunde bota hennes make. Bonden hade givit kvinnorna lite salt och bett hustru Kyhn att lägga det under makens dyna, vilket hon också hade gjort. 

I rätten tillfrågades borgmästarinnan hur det kom sig att hon bad den här bonden om hjälp. Hon svarade att en kvinna i Åbo rått henne att vända sig till en annan bonde, som skulle visa henne den hemliga vägen till en häxa. Enligt Thomas Keijainen hade kvinnorna bett honom sätta trolldom på borgmästaren och Lambska så att de skulle bli vansinniga och Lambska skulle bryta benet när hon nästa gång begav sig till borgmästaren. Han sade att kvinnorna betett sig som förryckta när de försökte tvinga honom att göra som de ville. Särskilt gällde detta Magdalena Kyhn, som tjatat om saken med höjda händer. Thomas hade gett dem lite salt bara för att bli av med dem, eftersom han inte kunde göra sådana häxkonster som de önskade. 

Borgmästarinnan berättade att hon några år tidigare besökts av en man från Norrbotten. Mannen hade stirrat stint på Magdalena och hennes man. När Magdalena frågat varför, hade mannen sagt att borgmästaren älskade en annan mans hustru och att han efter två år skulle komma att slå och misshandla sin egen hustru. Magdalena Kyhn berättare vidare, att körsnären Matthias Rauch och sotaren Lorentz Timme hade pratat om hur fel det var att borgmästaren hatade sin hustru. De hade ansett att han var förhäxad. Rauch hade berättat att han i sin ägo hade en tysk bok där det stod hur man kunde häva förbannelsen. Man skulle ta lite salt och hälla det i den förhäxades vänstra sko. Sedan skulle saltet kastas över axlarna. 

*

Borgmästarinnan blev nervös mitt under rättegången och skällde sin make flera gånger för kanalje och hundsvott. Borgmästaren medgav att han ibland besökt inspektor Lamb om aftonen för att röka en pipa tillsammans med honom men att han sedan alltid avlägsnat sig från huset. Magdalena kallade åter Lambska flera gånger för en lättfotad hora och sade, att hennes man och Lambska tagit in på tre eller fyra ställen i Stockholm och legat och levt tillsammans som man och hustru. Borgmästare Beckius förnekade fortsättningsvis detta men meddelade att han genast tänkte bege sig till Lamb på nytt för att reta sin hustru. Sin hustru höll han för en ärans tjuv och sade, att om han fått göra med henne som han ville så skulle hon för länge sedan ha lagts styckad på stegel och hjul.

Maria Lambska brusade också upp och sade att hon inte skulle ge sig innan Magdalena satts i järn på torget vid skampålen. Både borgmästaren och Lambska påstod, att Magdalena tillsammans med sin syster Barbro Kyhn bakom lyckta dörrar hade malt sönder borgmästarens byxor och Lambskas strumpor för att bringa olycka över dem. Därför hade Lambska på den femte pingstdagen ute på gatan skrikit och flera gånger kallat Kyhn för häxa, hora och tjuv.

Hela soppan berodde sist och slutligen på det agg som kvinnorna hyste för varandra. Grälet hade sina rötter några år bakåt i tiden då kvinnorna fortfarande hade varit vänner.  När borgmästarinnan sedan tyckte att borgmästaren trivdes alltför bra i Lambs och hans hustru Marias sällskap var fröet till grälet sått.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Åbo kämnärsrätts protokoll (ÅKP) z:196 8.5.1688, 192−201; 26.7.1688, 284−286.

1600-talet

Gatlopp

Lämna en kommentar

Gatloppet blev en vanlig bestraffningsform på 1600-talet, först inom armén och senare också inom den civila jurisdiktionen. Det går ut på att ett visst antal män ställer sig i två led mittemot varandra och den dömde måste löpa längs ”gatan” mellan leden. Varje man i ledet måste slå den förbipasserande brottslingen med en piska. Den dömde sprang längs gatan så många gånger som rätten beslutat, och varje man måste piska med kraft, vid hot om böter. Gatloppsstraffet gällde endast män.

Gatlopp år 1525 enligt Jost Amman. Wikimedia Commons, Public domain.

Det var svårt att få män att ställa upp för gatlopp eftersom hela etthundra kunde behövas på en gång. I Åbo anhöll de rika köpmännen hos rådet om att inte behöva delta i ett sådant nesligt företag. De var rentav redo att köpa sig fria från förrättningen. Rådet biföll emellertid inte deras anhållan utan konstaterade att också gatloppet hörde till skyldigheterna för dem som svurit burskapseden. Borgarna i Helsingfors åter frågade rådet i Åbo om det i staden var brukligt att borgarna själva ställde upp; de tyckte att det skulle ha räckt att drängarna gjorde det.

Man försökte lösa problemet på annat sätt. I Åbo kallade man till exempel i februari 1670 in fattiga borgare från olika kvarter till rätten och uppmanade dem att delta i bestraffningen av lagbrytare. I gengäld lovades de efterskänkning av skatt och böter samt befrielse från vaktpassen i stadsvakten. En del av dem gick med på detta och en särskild lista uppgjordes över dem. Den 22 februari ställde de upp i ett gatlopp där fyra män bestraffades. 

År 1698 nödgades rådet konstatera, att alla de borgare som använts som piskare vid gatloppen hade dött under de föregående två svåra hungeråren. De övriga borgarna ville inte delta i gatloppsförrättningarna, och man kunde inte beordra dem till detta utan beslut från högre instans eftersom man inte heller tidigare tillämpat tvång. Rådstuvurätten beslöt fråga hovrätten eller landshövdingen huruvida man i Åbo och de andra städerna skulle kunna beordra det lägre borgerskapet att ställa upp som piskare ifall man inte fick ihop 50 man från stadsvakten. Detta ville man veta för att dåliga seder inte skulle sprida sig på grund av att det saknades deltagare för verkställandet av bestraffningen.

*

Enligt drottning Kristinas straffordning år 1653 kunde man sona en bot på åtta daler med att löpa ett lopp mellan femtio män. Det blev inalles hundra piskrapp. Ju högre böter, desto fler lopp. Enligt en kunglig förordning från 1698 kunde böter sonas med spö- eller piskrapp. Detta straff gällde både män och kvinnor och verkställdes vid skampålen som fanns på torget. En karl skulle för varje 2 ½ silverdaler straffas med tre rapp givna med två spön och en kvinna med tre slag givna med två piskor.

Antalet rapp var sålunda direkt proportionellt med värdet av stöldgodset. Sporrmakaren Jonas Höök åtalade i september 1683 lösdrivaren Erik Mattsson för att i Åbo slott på Jakobsdagen av honom ha stulit föremål till ett värde av 66 koppardaler. Bland föremålen fanns en ljusstake och många klädesplagg. Erik dömdes till att ersätta föremålens värde och till att betala en bötessumma på tre gånger detta värde. Dessutom dömdes han till offentlig avbön. Då han inte kunde betala sina böter fick han löpa gatlopp, sex gånger fram och tillbaka mellan leden. Det fanns 25 man i vartdera ledet, så antalet slag blev 600! Efter ett gatlopp hotade alltid sårfeber, som kunde vara dödlig.

Rättens uppgift var emellertid inte att åsamka de svaga och sjuka onödigt lidande, varför domen kunde mildras vid behov. Därför sprang svärdsmedsgesällen Knut Jöransson i sitt gatlopp endast två gånger fram och tillbaka mellan leden den 30 juli 1679. Hans dom hade mildrats på grund av hans sjuklighet. Med loppet sonade han den höga bot på hundra silverdaler som hovrätten dömt honom till.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA): RA z:38, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 11.2.1670, 76−77; 12.2.1670, 78−79; 14.2.1670, 80; 22.2.1670, 90; RA z:46, ÅRP 30.7.1679, 422; RA z:50, ÅRP 3.11.1683, 485−488; 7.11.1683, 501; RA z:65, ÅRP 29.10.1698, 399v−401v; RA z:80, ÅRP 17.8.1711, 374v−375; 21.8.1711, 387v; 26.8.1711, 389−389v.

Drottning Christinæ Straff-Ordning dat. Stockholm 18.Maji åhr 1653. J. Schmedeman, Kongliga stadgar, förordningar etc. Stockholm 1706, 294−296. 

Carl von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet. Första bandet. Bidrag till Åbo stads historia. J. Simelii arfvingars boktryckeri aktiebolag 1894, 315.

1600-talet

Olagligt bröd

Lämna en kommentar

Hans Majestät Konungen utgav under hela 1600-talet förordningar om brödbakningen för arméns behov och om hur de manliga yrkesbagarna i städerna skulle baka. Det skulle bakas tillräckligt med bröd, för redan på 1600-talet fanns det i städerna sådana invånare som inte själva kunde baka utan förlitade sig på köpebröd. Till exempel Petter then Hertzen, som kommit till staden från Holland, bodde på hyra och bakade inte själv utan köpte sitt bröd av stadens bagare. Därför behövde han inte betala den ugnsskatt som kronan tog ut för rätten att använda en ugn till bakning.

Bagarnas symbol på Klosterbackens museum i Åbo. Veli Pekka Toropainen 2025.

I Åbo klagade accisinspektören Hans Bogge i juli 1629 över att det inte var någon ordning på ölbryggandet, bakandet och slaktandet. Skråna ombads att se till att förpliktelserna uppfylldes i enlighet med majestätets förordningar. Särskilt yrkesbagarna var strängt övervakade.

Bagaren Sigfrid Kara åtalades i juli 1651 för att hans bröd inte varit reglementsenliga. De hade vägt bara 27 lod (ett lod var 13,3 gram) fast de borde ha vägt 36 lod. Eftersom Kara redan fått flera tillsägelser om detta men inte gjort något åt saken dömdes han till höga böter, hundra silvermark, i enlighet med konung Gustav Adolfs stora bageriordning. Med den summan kunde man ha köpt ett anspråkslöst hus i staden.

Enstaka borgarhustrur och fattiga madamer i staden fick sälja grovt bröd för att förtjäna sitt uppehälle, men deras verksamhet fick inte störa yrkesbagarnas värv. Markus Turvas hustru hade emellertid gjort olaga intrång på bagarskråets revir sommaren 1651. Dessutom hade hennes bröd vägt bara 17 lod mot reglementsenliga 36 lod. Turva fick 40 mark i böter. Med den summan kunde man ha köpt ett par kor.

Stadsfiskalen Didrich Tegelman åtalade i september 1687 å ämbetets vägnar bagarna Johan From och Mårten Schultz för att det bröd de sålde inte höll rätt vikt. Dessutom hade man hittat sand i Schultz bröd. I rätten framvisades ett bröd som en kund köpt föregående dag och det innehöll faktiskt sand. Schultz hävdade att sanden kom från kvarnen, vars stenar nyligen försetts med nya räfflor. 

Stadsfiskal Tegelman åtalade år 1691 också andra brödbakare i staden: färgaren Staffan Meuniers hustru Agneta Thomasdotter, Mårten Schultz samt Johan Froms änka Brita Henriksdotter. De hade alla sålt bröd som var mindre än de enligt reglerna skulle vara. Vars och ens bröd vägdes i rätten. Hustru Meuniers brödkaka vägde 5½ lod för lite, men vetebröden och limporna höll rätt vikt. Schultz bröd åter vägde mer än behövligt. Bara hans vetebulle vägde för litet eftersom den var torr och bakad redan tidigare. Av änkan Froms bröd vägde vetebullen 2½ lod för litet medan limpan borde ha vägt 4 lod mer och brödkakan 6 lod mer.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Rådstuvurättens i Åbo protokoll z:2, 6.7.1629, sp; z:11, 20.10.1640; z:11, 22.9.1641; Kämnärsrättens i Åbo protokoll z:175, 24.7.1651, 61v; z:175, 2.8.1651, 63v; z:175, 5.9.1651, 68v; z:195, 15.9.1687, 187; z:198, 11.11.1691, 318.

1600-talet

Förrädiska Aura å

Lämna en kommentar

Aura å – som kallades Åbo å på 1600-talet – möjliggjorde stadens existens men var också farlig för dem som rörde sig på stränderna. I ån hamnade man vanligtvis i misstag då man arbetade med något eller då isen brast samt på grund av ”huvudsvaghet”, i berusat tillstånd eller i slagsmålets hetta. Drunkningsfall granskades alltid noga i rätten då man måste skilja mellan olyckor, uppsåtliga handlingar på grund av ”huvudsvaghet” och överlagda självmord; självmördare fick nämligen inte begravas i vigd jord ifall de varit vid sina sinnens fulla bruk då de tog sitt liv.

Aura ås livliga stränder har varit såväl en välsignelse för staden som en plats för tragedier för dess invånare. Bild: Ossi Reuter, Åbo stadsmuseum. Public domain.

Hustru Valborg Koukkar berättade i juni 1670 att hon samma morgon ramlat i ån och att det var Tövsalabon Olof Jakobssons fel. Olof svarade att han inte var skyldig till händelsen, emedan så mycket folk hade trängt sig ner i hans fiskebåt att båten höll på att sjunka och han var tvungen att skjuta ut den från stranden. Just då skulle Valborg stiga i båten, men av misstag föll hon i ån. Fiskarbonden erbjöd sig av egen fri vilja att gottgöra Valborg med soppfisk, vilket Valborg godkände.

På höstmarknaden i Åbo 1643 uppstod ett slagsmål vid borgaren Klemet Pålacks vattenport mot ån i Klosterkvarteret. Bonden Jöran från Sagu hade tillsammans med sina tre söner Erik, Jöran och Johan suttit och supit i sin båt, som låg i ån nedanför vattenporten. En man från en annan båt, Olof Eriksson från Sagu, hade anslutit sig till sällskapet och i stridens hetta slängde Johan Jöransson denne överbord, hoppade själv i ån rakt på Olofs rygg och hotade att dränka honom.

Sämskmakarmästaren Simon Mattssons son Matthias Pitonius drunknade hösten 1695 då han gick ner sig i isen på Åbo å. Han sägs ha ropat på hjälp innan han sjönk, så det var knappast fråga om självmord. Dessutom berättade hans granne, borgmästaren Berend Riggertsson, att han levt ett stilla och gudfruktigt liv och gått till nattvard. På basis av detta gav rådet den 7 maj 1696 fadern lov att begrava sonen i vigd jord på normalt sätt.

Åbo rådstuvurätt undersökte i november 1677 orsaken till ett dödsfall. Borgaren Sigfrid Hijdis hade hittats drunknad i ån vid tegelsalen. Han hade tillsammans med andra borgare varit och dragit upp Jöran Koppars båt på stranden. När det var klart hade husfrun bjudit männen på mat och öl. Sigfrid hade blivit berusad och fått bäras ut. Sedan hade han ensam gått omkring på gatorna och beskyllt folk för att vara skälmar och tjuvar. Rätten ställde ingen till ansvar för hans död men bestämde att hans kropp skulle begravas utanför kyrkogårdsstängslet. Att drunkna i fyllan ansågs nämligen som självförvållad olycka och en vanhedrande död.

En självspillings lik fick beröras bara av vissa därtill utsedda personer, till exempel bödeln i Åbo. Slottsvaktmästaren Anders Korp berättade i juni 1688 att han skickat ut en vaktsoldat och några fångar för att utföra arbeten i staden. Den för stöld dömde fången Simon Persson hade rusat tvärs över de tomma båtarna i stranden och kastat sig i ån med huvudet före. När Simon försvunnit i ån hade vakten gått för att rådfråga borgmästaren. Denne sände bödeln att leta efter liket. Under tiden hade Simons kropp stigit till ytan och bödeln drog iland den. Bud sändes till Simons bror Anders, som ombads komma för att avhämta liket. När Anders svarade att han inte ville ha liket på sitt ansvar sköt bödeln åter liket ut i vattnet och band fast det vid en påle för att det inte skulle försvinna. Rätten konstaterade i sin dom att Simon varit vid fullt förstånd då han dränkte sig i ån. Därför skulle hans lik föras till skogen och begravas där.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:44, 9.11.1677, 626−633; z:55, 16.6.1688, 429−432; z:63, 7.5.1696, 276−279; Åbo kämnärsrätts protokoll z:172, 11.9.1643, 125v–126; z:187, 2.6.1670, 214; z:196, 13.6.1688, 246−248.

1600-talet

Falska pengar

Lämna en kommentar

År 1696 drabbades det svenska riket och i synnerhet dess finska del av en hungersnöd som hör till de svåraste genom tiderna. Man räknar med att en tredjedel av befolkningen i det finska området dog av sjukdomar och brist på föda. I det aboensiska borgerskapets källare och bodar fanns fortfarande mat, men detta gällde ju inte alla stadsbor. De fattigaste människornas tillgång till mat var beroende av den säd som kronan delade ut och av medmänniskornas goda vilja. Bältmakaren Petter Falck och hans hustru kom emellertid på ett sätt att skaffa mat åt sig.

*

Guldsmedsänkan Anna Augustinsdotter hade i början av sommaren 1696 lånat fin sand och gjutformar åt Petter Falck på dennes begäran. Änkan visste emellertid inte, att Falck använde formarna till att gjuta 11 dubbla tennkaroliner, av vilka var och en var värd en silverdaler. Falck lät sin lärling och två hustrur byta dem till gångbart mynt. Om penningförfalskning hade kungliga förordningar utgivits under loppet av hela århundradet, och förfalskning var ett allvarligt majestätsbrott. Petter Falck anhöll om att rådstuvurätten skulle ha överseende med hans brott, som han varit tvungen till på grund av den svåra hungersnöden.

Detta öresmynt från drottnings Kristinas tid förfalskades så sent som på 1970-talet. Veli Pekka Toropainens samlingar.

Rådstuvurätten godtog inte åberopandet av hungern utan ansåg att Falck borde ha försörjt familjen genom sin yrkesutövning. Därför dömdes han enligt konungabalken i stadslagen till hängning. Han skulle också ersätta den skada han orsakat andra. Hans hustru Elin Karlsdotter Pihl, som enligt rådstuvurätten var det svagare kärilet, kunde inte i sin enfald förstå följderna av ett brott som detta. Elin var dessutom enligt Guds och Svea rikes lagar underställd sin make och skyldig att lyda denne. Hustrun erkände emellertid att hon deltagit i gärningen tillsammans med sin man. Enligt lagen borde hon inte ha lytt sin man när det gällde ett så här grovt brott. Därför dömdes också hon till döden i enlighet med tjuvnadsbalken.

Rådstuvurätten konstaterade att Falcks 12- eller 13-åriga lärling Petter Eriksson var skyldig att lyda sin husbonde om han ville undgå straff. Han hade emellertid varit närvarande då hans husbonde göt de falska mynten och borde då inte längre ha lytt denne även om han inte visste vad pengarna skulle användas till. Därför skulle han piskas i rådstuvurättens korridor och därefter enligt domarreglerna vara friad från åtal.

*

Domarna inte kunde verkställas genast emedan man måste vänta på Åbo hovrätts dom, och därför måste de dömda förvaras i Åbo slotts fängelse. Sålunda befallde landshövding Lorentz Creutz slottsvaktmästaren Henrik Björck att ta in de tre dömda i slottsfängelset. För deras uppehälle skulle fängelset sörja på vanligt sätt. Det innebar att de fick en ringa matpenning per dag. I praktiken betydde det att de fick vara hungriga, för under hungersnöden fanns det inte mat att få på samma sätt som under andra år. 

Hovrätten gav sin dom den 18 juli 1696. Hovrätten hade för vana att leuterera eller lindra dödsstraff till böter eller kroppsstraff och utvisning ur staden. Enligt den lindrade domen skulle Petter Falck och hans hustru Elin Pihl spöas den 27 juli vid skampålen på Åbo torg och fördrivas från staden. Lärlingen Petter Erikssons piskningsdom stod fast.

När dagen för verkställigheten kom befallde landshövding Creutz vaktmästare Björck att överlämna fångarna åt Åborådet för att bestraffas. Om en förvisad återkom till staden skulle rådstuvurätten enligt stadslagen döma honom till döden. Och Falck återkom, och han fick en dödsdom. Landshövding Creutz fick åter en gång, 20.5.1697, skriva till vaktmästare Björck att Falck skulle spärras in i fängelset tills nya bestämmelser givits i ärendet. 

Åbo hovrätt skrev den 3 juni 1697 till Kungliga Majestätet och frågade hur man skulle handla i fallet Falck. Hovrätten fick besked: Falck skulle dömas till att spöas på nytt och fördrivas ur staden. Om han återkom en gång till skulle dödsdomen verkställas. Fördrivning ur staden innebar att den dömde inte fick passera det tullstaket som omgav Åbo. Petter Falck tycks ha tagit lärdom denna gång, för han förekommer inte efter detta i rådstuvurättens dokument.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA, Helsingfors): RA z:63, TRO (Åbo rådstuvurätts protokoll) 4.7.1696, 414−415; 8.7.1696, 420−426; 27.7.1696, 528; Åbo och Björneborgs läns räkenskaper, Kvittensböcker RA 7401, 4229, 4231, 4333, 4335; Riksarkivet (Stockholm): Åbo hovrätt till Kungl. Maj:t 1691-1698, 7. Åbo hovrätts brev till konungen 3.6.1697, sp.Vää.

1600-talet, 1700-talet

Tullstaketet runt Åbo

Lämna en kommentar

I det svenska riket följde man alltsedan 1500-talet en merkantilistisk ekonomisk politik, vilket innebar noggrann reglering från kronans sida. Riket behövde pengar till krigföringen och därför infördes nya skatter gång på gång under 1600-talet. En av dem var lilla tullen, som kom 1622 och erlades för produkter som skulle säljas i staden. Kronans väl krävde att tullstaket byggdes omkring städerna. Även Åbo omgavs efter nämnda år av ett tullstaket med tullportar och tullstugor. Det var borgarnas skyldighet att bygga och underhålla staketet, och varje borgare svarade för ett eget avsnitt. Tullavgifterna uppbars av tullförmännen, tullinspektörerna, tullskrivarna och tullmännen. Tullstaketet blev onödigt först år 1808 då lilla tullen avskaffades.

*

Staketets struktur varierade beroende på terrängens form. Staketet på vissa ställen kallades stadsgraven, vilket ger en bra beskrivning av utseendet. På en del ställen var staketet byggt av plankor, på andra av stockar. På bergiga backar radade man stenar till grund för trästaketet. Någon stadsmur var tullstaketet alltså inte. Att bygga tullstaketet krävde många år, eftersom borgarna var ovilliga att fullgöra denna skyldighet. Den som försummade sin skyldighet straffades. Till exempel borgaren Erik Nukaris änka Elin Persdotter hade underlåtit att reparera sitt staketavsnitt men lovade göra det före följande inspektion, och hon förpliktigades därtill vid äventyr av straff.

Gamla tullstaketsgrunder i Åbo på Ryssbacken, det vill säga Universitetsbacken. När bilden togs stod fotografen på den sida av staketet som hörde till S:t Karins; han befann sig alltså på landsbygden. Tullstaketet var en gräns mellan landet och staden. Staketet innebar också att olika lagar och privilegier gällde på olika sidor. Kyrkan stod i varje fall mitt i byn även i staden. Museiverket.

Vid äventyr av straff fick man inte passera tullstaketet någon annanstans än genom de särskilda tullportarna. Sådana fanns vid Fägatan eller nuvarande Nylandstull, därifrån det gick en väg till Nyland och Karelen, samt på nuvarande akademiska Heses plats vid Tavastgatan, varifrån vägen ledde till Tavastland, och på nuvarande Hotell Helmis plats vid Aningaisgatan, varifrån man tog sig till Satakunda och Österbotten. Införseln av produkter till staden övervakades dessutom av lilla tullen i Multavieru vid åstranden och av stora sjötullen vid Slottsbommen.

Vid tullportarna fanns också vakttorn. Ett rättsfall berättar nämligen att Petter Jessenhausens dräng Matts Mattsson år 1639 arbetade med ett tullstaketbygge nära tornet vid lilla tullens bom.  Hans Byggmästare fällde ned ett järnspett från tornet efter att först ha ropat en varning åt dem som fanns nedanför. Ovetande om detta fick drängen Matts spettet i huvudet. Fallet ansågs som en ren olyckshändelse och mannen höll också på att tillfriskna.

De smitare och tjuvar som försökte smyga sig in i staden förbi tullen orsakade ständigt skador på tullstaketet. Tullmännen bevakade visserligen staketet, men det fanns alltid de som bröt loss plankor. Även vid tullportarna förekom det problem, för en del av dem som kom till staden kunde rida förbi i full galopp eller så misstänktes tullmännen för att ha tagit mutor.

*

Tull skulle betalas för alla produkter som infördes i staden för att säljas. Om en bondmora från Pargas ville ta in till exempel ägg och stickstrumpor och sälja dem i staden måste hon betala tull vid tullporten. Pigan Brita Larsdotter handlade enligt reglerna då hon vid porten förtullade 44 alnar lärft som hon ville sälja i staden. Borgarhustrun Anna Mattsdotter däremot tog sig in i staden på kvällen klockan nio via Aningais tullport med fyra getabockar som hon inte förtullade. Tullmännen hade inte lagt märke till henne i kvällsmörkret. Eftersom hustrun bröt mot tullreglementet för första gången beslagtogs hälften av bockarna.

Alla förtullade produkter skulle utbjudas till salu på torget. Om man började göra affärer redan vid tullporten ansågs det som olaglig handel i förtid. Borgaren Gabriel Johansson gjorde sig skyldig till sådana affärer då han vid Aningais tullport tog emot tre lass varor av Jöran Vehkapuntari.

Stadens boskap fördes om morgnarna ut på bete via tullportarna genom försorg av antingen stadsherden eller borgarfamiljerna. Assessor Anders Gyllenkrook berättade i september 1694, att hans ko lämnats utanför tullstaketet över natten på grund av herdens vårdslöshet och där blivit uppäten av vargar.

*

Tullstaketet var inte bara en fysisk utan också en andlig gräns. Innanför staketet tillämpades ända fram till 1734 års riksomfattande lag kung Magnus Erikssons stadslag med rötter i 1350-talet. I denna lag stadgades separat om borgarnas näringsidkande. Varje stad hade sina egna privilegier, och städerna avvek därför något från varandra. Dessutom hade stadens råd vittomfattande rättigheter att handha ärenden som rörde det egna området och de egna invånarna. På landsbygden följdes landslagen från samma tid, och dess innehåll skiljde sig från stadslagens. I städerna delades till exempel ett arv lika mellan söner och döttrar, men på landet fick en dotter endast en tredjedel.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Kämnersrättens i Åbo protokoll, z:171, 184–186, 201 (åren 1640, 1665, 1667, 1669, 1694).

Veli Pekka Toropainen 2025: Turun tulliaita 1600-luvulla. Publicerad på finska 27.9.2025 i sällskapet Suomen Sukututkimusseuras blogg.

Veli Pekka Toropainen 2017: Vuosikirja 2017 – sarjassaan kymmenes. Melkein maalla – lähes kaupungissa. Vuosikirja 2017. Red. Sari Ahonen, Veli Pekka Toropainen, Päivi Kuusenlaakso, Olavi Hyvärinen. Åbonejdens släktforskare rf. Åbo.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet.  Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

*

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader.  Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar. 

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten. 

*

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år. 

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

*

I Kuppisparken utfördes  år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.