Kategoriarkiv: 1600-talet

Förrädiska Aura å

16.04.2026 Editor Lämna en kommentar

Aura å – som kallades Åbo å på 1600-talet – möjliggjorde stadens existens men var också farlig för dem som rörde sig på stränderna. I ån hamnade man vanligtvis i misstag då man arbetade med något eller då isen brast samt på grund av ”huvudsvaghet”, i berusat tillstånd eller i slagsmålets hetta. Drunkningsfall granskades alltid noga i rätten då man måste skilja mellan olyckor, uppsåtliga handlingar på grund av ”huvudsvaghet” och överlagda självmord; självmördare fick nämligen inte begravas i vigd jord ifall de varit vid sina sinnens fulla bruk då de tog sitt liv.

*Aura ås livliga stränder har varit såväl en välsignelse för staden som en plats för tragedier för dess invånare. Bild: Ossi Reuter, Åbo stadsmuseum. Public domain.*

Hustru Valborg Koukkar berättade i juni 1670 att hon samma morgon ramlat i ån och att det var Tövsalabon Olof Jakobssons fel. Olof svarade att han inte var skyldig till händelsen, emedan så mycket folk hade trängt sig ner i hans fiskebåt att båten höll på att sjunka och han var tvungen att skjuta ut den från stranden. Just då skulle Valborg stiga i båten, men av misstag föll hon i ån. Fiskarbonden erbjöd sig av egen fri vilja att gottgöra Valborg med soppfisk, vilket Valborg godkände.

På höstmarknaden i Åbo 1643 uppstod ett slagsmål vid borgaren Klemet Pålacks vattenport mot ån i Klosterkvarteret. Bonden Jöran från Sagu hade tillsammans med sina tre söner Erik, Jöran och Johan suttit och supit i sin båt, som låg i ån nedanför vattenporten. En man från en annan båt, Olof Eriksson från Sagu, hade anslutit sig till sällskapet och i stridens hetta slängde Johan Jöransson denne överbord, hoppade själv i ån rakt på Olofs rygg och hotade att dränka honom.

Sämskmakarmästaren Simon Mattssons son Matthias Pitonius drunknade hösten 1695 då han gick ner sig i isen på Åbo å. Han sägs ha ropat på hjälp innan han sjönk, så det var knappast fråga om självmord. Dessutom berättade hans granne, borgmästaren Berend Riggertsson, att han levt ett stilla och gudfruktigt liv och gått till nattvard. På basis av detta gav rådet den 7 maj 1696 fadern lov att begrava sonen i vigd jord på normalt sätt.

Åbo rådstuvurätt undersökte i november 1677 orsaken till ett dödsfall. Borgaren Sigfrid Hijdis hade hittats drunknad i ån vid tegelsalen. Han hade tillsammans med andra borgare varit och dragit upp Jöran Koppars båt på stranden. När det var klart hade husfrun bjudit männen på mat och öl. Sigfrid hade blivit berusad och fått bäras ut. Sedan hade han ensam gått omkring på gatorna och beskyllt folk för att vara skälmar och tjuvar. Rätten ställde ingen till ansvar för hans död men bestämde att hans kropp skulle begravas utanför kyrkogårdsstängslet. Att drunkna i fyllan ansågs nämligen som självförvållad olycka och en vanhedrande död.

En självspillings lik fick beröras bara av vissa därtill utsedda personer, till exempel bödeln i Åbo. Slottsvaktmästaren Anders Korp berättade i juni 1688 att han skickat ut en vaktsoldat och några fångar för att utföra arbeten i staden. Den för stöld dömde fången Simon Persson hade rusat tvärs över de tomma båtarna i stranden och kastat sig i ån med huvudet före. När Simon försvunnit i ån hade vakten gått för att rådfråga borgmästaren. Denne sände bödeln att leta efter liket. Under tiden hade Simons kropp stigit till ytan och bödeln drog iland den. Bud sändes till Simons bror Anders, som ombads komma för att avhämta liket. När Anders svarade att han inte ville ha liket på sitt ansvar sköt bödeln åter liket ut i vattnet och band fast det vid en påle för att det inte skulle försvinna. Rätten konstaterade i sin dom att Simon varit vid fullt förstånd då han dränkte sig i ån. Därför skulle hans lik föras till skogen och begravas där.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:44, 9.11.1677, 626−633; z:55, 16.6.1688, 429−432; z:63, 7.5.1696, 276−279; Åbo kämnärsrätts protokoll z:172, 11.9.1643, 125v–126; z:187, 2.6.1670, 214; z:196, 13.6.1688, 246−248.

1600-talet

Falska pengar

08.04.2026 Editor Lämna en kommentar

År 1696 drabbades det svenska riket och i synnerhet dess finska del av en hungersnöd som hör till de svåraste genom tiderna. Man räknar med att en tredjedel av befolkningen i det finska området dog av sjukdomar och brist på föda. I det aboensiska borgerskapets källare och bodar fanns fortfarande mat, men detta gällde ju inte alla stadsbor. De fattigaste människornas tillgång till mat var beroende av den säd som kronan delade ut och av medmänniskornas goda vilja. Bältmakaren Petter Falck och hans hustru kom emellertid på ett sätt att skaffa mat åt sig.

Guldsmedsänkan Anna Augustinsdotter hade i början av sommaren 1696 lånat fin sand och gjutformar åt Petter Falck på dennes begäran. Änkan visste emellertid inte, att Falck använde formarna till att gjuta 11 dubbla tennkaroliner, av vilka var och en var värd en silverdaler. Falck lät sin lärling och två hustrur byta dem till gångbart mynt. Om penningförfalskning hade kungliga förordningar utgivits under loppet av hela århundradet, och förfalskning var ett allvarligt majestätsbrott. Petter Falck anhöll om att rådstuvurätten skulle ha överseende med hans brott, som han varit tvungen till på grund av den svåra hungersnöden.

*Detta öresmynt från drottnings Kristinas tid förfalskades så sent som på 1970-talet. Veli Pekka Toropainens samlingar.*

Rådstuvurätten godtog inte åberopandet av hungern utan ansåg att Falck borde ha försörjt familjen genom sin yrkesutövning. Därför dömdes han enligt konungabalken i stadslagen till hängning. Han skulle också ersätta den skada han orsakat andra. Hans hustru Elin Karlsdotter Pihl, som enligt rådstuvurätten var det svagare kärilet, kunde inte i sin enfald förstå följderna av ett brott som detta. Elin var dessutom enligt Guds och Svea rikes lagar underställd sin make och skyldig att lyda denne. Hustrun erkände emellertid att hon deltagit i gärningen tillsammans med sin man. Enligt lagen borde hon inte ha lytt sin man när det gällde ett så här grovt brott. Därför dömdes också hon till döden i enlighet med tjuvnadsbalken.

Rådstuvurätten konstaterade att Falcks 12- eller 13-åriga lärling Petter Eriksson var skyldig att lyda sin husbonde om han ville undgå straff. Han hade emellertid varit närvarande då hans husbonde göt de falska mynten och borde då inte längre ha lytt denne även om han inte visste vad pengarna skulle användas till. Därför skulle han piskas i rådstuvurättens korridor och därefter enligt domarreglerna vara friad från åtal.

Domarna inte kunde verkställas genast emedan man måste vänta på Åbo hovrätts dom, och därför måste de dömda förvaras i Åbo slotts fängelse. Sålunda befallde landshövding Lorentz Creutz slottsvaktmästaren Henrik Björck att ta in de tre dömda i slottsfängelset. För deras uppehälle skulle fängelset sörja på vanligt sätt. Det innebar att de fick en ringa matpenning per dag. I praktiken betydde det att de fick vara hungriga, för under hungersnöden fanns det inte mat att få på samma sätt som under andra år.

Hovrätten gav sin dom den 18 juli 1696. Hovrätten hade för vana att leuterera eller lindra dödsstraff till böter eller kroppsstraff och utvisning ur staden. Enligt den lindrade domen skulle Petter Falck och hans hustru Elin Pihl spöas den 27 juli vid skampålen på Åbo torg och fördrivas från staden. Lärlingen Petter Erikssons piskningsdom stod fast.

När dagen för verkställigheten kom befallde landshövding Creutz vaktmästare Björck att överlämna fångarna åt Åborådet för att bestraffas. Om en förvisad återkom till staden skulle rådstuvurätten enligt stadslagen döma honom till döden. Och Falck återkom, och han fick en dödsdom. Landshövding Creutz fick åter en gång, 20.5.1697, skriva till vaktmästare Björck att Falck skulle spärras in i fängelset tills nya bestämmelser givits i ärendet.

Åbo hovrätt skrev den 3 juni 1697 till Kungliga Majestätet och frågade hur man skulle handla i fallet Falck. Hovrätten fick besked: Falck skulle dömas till att spöas på nytt och fördrivas ur staden. Om han återkom en gång till skulle dödsdomen verkställas. Fördrivning ur staden innebar att den dömde inte fick passera det tullstaket som omgav Åbo. Petter Falck tycks ha tagit lärdom denna gång, för han förekommer inte efter detta i rådstuvurättens dokument.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA, Helsingfors): RA z:63, TRO (Åbo rådstuvurätts protokoll) 4.7.1696, 414−415; 8.7.1696, 420−426; 27.7.1696, 528; Åbo och Björneborgs läns räkenskaper, Kvittensböcker RA 7401, 4229, 4231, 4333, 4335; Riksarkivet (Stockholm): Åbo hovrätt till Kungl. Maj:t 1691-1698, 7. Åbo hovrätts brev till konungen 3.6.1697, sp.Vää.

1600-talet, 1700-talet

Tullstaketet runt Åbo

02.04.2026 Editor Lämna en kommentar

I det svenska riket följde man alltsedan 1500-talet en merkantilistisk ekonomisk politik, vilket innebar noggrann reglering från kronans sida. Riket behövde pengar till krigföringen och därför infördes nya skatter gång på gång under 1600-talet. En av dem var lilla tullen, som kom 1622 och erlades för produkter som skulle säljas i staden. Kronans väl krävde att tullstaket byggdes omkring städerna. Även Åbo omgavs efter nämnda år av ett tullstaket med tullportar och tullstugor. Det var borgarnas skyldighet att bygga och underhålla staketet, och varje borgare svarade för ett eget avsnitt. Tullavgifterna uppbars av tullförmännen, tullinspektörerna, tullskrivarna och tullmännen. Tullstaketet blev onödigt först år 1808 då lilla tullen avskaffades.

Staketets struktur varierade beroende på terrängens form. Staketet på vissa ställen kallades stadsgraven, vilket ger en bra beskrivning av utseendet. På en del ställen var staketet byggt av plankor, på andra av stockar. På bergiga backar radade man stenar till grund för trästaketet. Någon stadsmur var tullstaketet alltså inte. Att bygga tullstaketet krävde många år, eftersom borgarna var ovilliga att fullgöra denna skyldighet. Den som försummade sin skyldighet straffades. Till exempel borgaren Erik Nukaris änka Elin Persdotter hade underlåtit att reparera sitt staketavsnitt men lovade göra det före följande inspektion, och hon förpliktigades därtill vid äventyr av straff.

Gamla tullstaketsgrunder i Åbo på Ryssbacken, det vill säga Universitetsbacken. När bilden togs stod fotografen på den sida av staketet som hörde till S:t Karins; han befann sig alltså på landsbygden. Tullstaketet var en gräns mellan landet och staden. Staketet innebar också att olika lagar och privilegier gällde på olika sidor. Kyrkan stod i varje fall mitt i byn även i staden. Museiverket.

Vid äventyr av straff fick man inte passera tullstaketet någon annanstans än genom de särskilda tullportarna. Sådana fanns vid Fägatan eller nuvarande Nylandstull, därifrån det gick en väg till Nyland och Karelen, samt på nuvarande akademiska Heses plats vid Tavastgatan, varifrån vägen ledde till Tavastland, och på nuvarande Hotell Helmis plats vid Aningaisgatan, varifrån man tog sig till Satakunda och Österbotten. Införseln av produkter till staden övervakades dessutom av lilla tullen i Multavieru vid åstranden och av stora sjötullen vid Slottsbommen.

Vid tullportarna fanns också vakttorn. Ett rättsfall berättar nämligen att Petter Jessenhausens dräng Matts Mattsson år 1639 arbetade med ett tullstaketbygge nära tornet vid lilla tullens bom. Hans Byggmästare fällde ned ett järnspett från tornet efter att först ha ropat en varning åt dem som fanns nedanför. Ovetande om detta fick drängen Matts spettet i huvudet. Fallet ansågs som en ren olyckshändelse och mannen höll också på att tillfriskna.

De smitare och tjuvar som försökte smyga sig in i staden förbi tullen orsakade ständigt skador på tullstaketet. Tullmännen bevakade visserligen staketet, men det fanns alltid de som bröt loss plankor. Även vid tullportarna förekom det problem, för en del av dem som kom till staden kunde rida förbi i full galopp eller så misstänktes tullmännen för att ha tagit mutor.

Tull skulle betalas för alla produkter som infördes i staden för att säljas. Om en bondmora från Pargas ville ta in till exempel ägg och stickstrumpor och sälja dem i staden måste hon betala tull vid tullporten. Pigan Brita Larsdotter handlade enligt reglerna då hon vid porten förtullade 44 alnar lärft som hon ville sälja i staden. Borgarhustrun Anna Mattsdotter däremot tog sig in i staden på kvällen klockan nio via Aningais tullport med fyra getabockar som hon inte förtullade. Tullmännen hade inte lagt märke till henne i kvällsmörkret. Eftersom hustrun bröt mot tullreglementet för första gången beslagtogs hälften av bockarna.

Alla förtullade produkter skulle utbjudas till salu på torget. Om man började göra affärer redan vid tullporten ansågs det som olaglig handel i förtid. Borgaren Gabriel Johansson gjorde sig skyldig till sådana affärer då han vid Aningais tullport tog emot tre lass varor av Jöran Vehkapuntari.

Stadens boskap fördes om morgnarna ut på bete via tullportarna genom försorg av antingen stadsherden eller borgarfamiljerna. Assessor Anders Gyllenkrook berättade i september 1694, att hans ko lämnats utanför tullstaketet över natten på grund av herdens vårdslöshet och där blivit uppäten av vargar.

Tullstaketet var inte bara en fysisk utan också en andlig gräns. Innanför staketet tillämpades ända fram till 1734 års riksomfattande lag kung Magnus Erikssons stadslag med rötter i 1350-talet. I denna lag stadgades separat om borgarnas näringsidkande. Varje stad hade sina egna privilegier, och städerna avvek därför något från varandra. Dessutom hade stadens råd vittomfattande rättigheter att handha ärenden som rörde det egna området och de egna invånarna. På landsbygden följdes landslagen från samma tid, och dess innehåll skiljde sig från stadslagens. I städerna delades till exempel ett arv lika mellan söner och döttrar, men på landet fick en dotter endast en tredjedel.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Kämnersrättens i Åbo protokoll, z:171, 184–186, 201 (åren 1640, 1665, 1667, 1669, 1694).

Veli Pekka Toropainen 2025: Turun tulliaita 1600-luvulla. Publicerad på finska 27.9.2025 i sällskapet Suomen Sukututkimusseuras blogg.

Veli Pekka Toropainen 2017: Vuosikirja 2017 – sarjassaan kymmenes. Melkein maalla – lähes kaupungissa. Vuosikirja 2017. Red. Sari Ahonen, Veli Pekka Toropainen, Päivi Kuusenlaakso, Olavi Hyvärinen. Åbonejdens släktforskare rf. Åbo.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

26.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet. Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader. Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar.

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten.

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år.

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

I Kuppisparken utfördes år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1500-talet, 1600-talet

Nådendals siste birgittinermunks gård

24.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Åbos medeltida stadsplan motsvarade på 1600-talet inte längre den tidigmoderna stadsplaneringens ideal, som karakteriserades av rutplaner och långa raka gatulinjer. Greve Per Brahe arbetade under sina två perioder som generalguvernör på att modernisera den. Han inledde stadsregleringen på västra sidan av ån i Aningaiskvarteret.

Bredvid den gamla Aningaisgatan planerades den nya Brahegatan, som steg rakt upp för backen från Lilltorget vid bron över Aura å. Den nya gatulinjen gick över några borgares tomter och över grunderna för Helgeandskyrkan, som rivits för att vara ur vägen. Bara några få tomter eliminerades helt, liksom kyrkan. En av dem var framlidne Andreas Petris gård i ändan av Brahegatan vid åstranden.

*Andreas Petris tomt vid den gamla Brahegatans ända på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum.*

Andreas Petri (Lempelius l. Scraderus) hade i ungdomen avlagt munklöftet och flyttat in i birgittinerklostret i Nådendal. Största delen av dem som bodde där var nunnor, men en grupp munkbröder hörde också till samfundet. Klostret indrogs i samband med reformationen som började med Västerås riksdag 1527. I det svenska riket var birgittinerklostren de katolska institutioner som bevarades längst, men till sist måste även Andreas Petri år 1569 ta farväl av klostret och de sista nunnorna där.

Den före detta munken flyttade till Åbo, där han i början av 1580-talet verkade som kaplan vid domkyrkoförsamlingen. Före det torde han ha varit lärare i katedralskolan. Andreas Petri sägs ha varit styvson till den aboensiska framgångsrika affärskvinnan Valborg Innamaa. Detta skulle förklara hur det kom sig att han ägde tomten bredvid Innamaas gård vid bron över ån.

År 1584 valdes den tidigare birgittinerbrodern till kyrkoherde i Lembois. Liksom många präster som fått tjänst på landsbygden avstod Herr Andreas inte från sitt gård i staden. Han besökte även i fortsättningen Åbo och deltog ofta i kyrkliga och politiska tilldragelser under de av tronstrider präglade åren. Herr Andreas undertecknade i Åbo det beslut som fattades på kyrkomötet i Uppsala 1593. Vintern 1594 besökte han kung Sigismunds krönings riksdag i Uppsala och år 1600 Linköpings riksdag. Kung Karl IX:s förtroende vann han aldrig helt och hållet utan satt emellanåt fängslad på Åbo slott.

Andreas Petri dog år 1609, varefter hans gård i Åbo efter några turer övergick i hans sons, Måns Andreae Scraderus ägo. Denne var kyrkoherde i Kumlinge och senare i Räntämäki men miste sin tjänst 1640. Sina sista år framlevde han som präst utan tjänst och när han gick ur tiden blev gården i staden tomt.

Herr Måns hade på 1630-talet låtit bygga tre timmerstugor på tomten, men ingenting tyder på att här skulle ha funnits stenhus. Den förfallna trähustomten mellan stenhusraderna på den gamla gatusträckan underlättade byggandet av den nya Brahegatan. Herr Måns yngre bror Paulus Andreae Lempelius (död 1665), som varit skolmästare i Reval och sedermera kyrkoherde i Röicks på Dagö, påstod flera år senare att han ärvt gården av sin bror och krävde ersättning för den förlorade fastigheten, men rätten förkastade talan såsom ogrundad.

Den siste Nådendalsmunkens hus har inte undersökts arkeologiskt, till skillnad från det bredvidliggande Casagrandehuset. Andreas Petris hus och ändan av Brahegatan före branden fanns bakom den inkörsport vid Casagrandes hus som vi ser i dag.

Georg Haggrén

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Väänänen, Kyösti: Andreas Petri. Turun hiippakunnan paimenmuisto 1554–1721 -verkkojulkaisu. Studia Biographica 9. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2011– (refererad 13.2.2026).

1600-talet

Storbranden i Åbo år 1656

18.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Rådet i Åbo skrev den 13 maj 1656 i sitt protokoll att den våldsamma branden, ett av Gud sänt straff, samma dag hade förstört de tre bäst byggda stadsdelarna på stadens stora sida, med undantag för några få hus bakom domkyrkan, på Biskopsåkern, på Ryssbacken och längst bort i stadsdelen Mätäjärvi. Elden förstörde allt annat, Akademin och rådstugan inräknade, ända fram till de strandbodar som låg i yttersta ändan av Klosterkvarteret. I Kyrkokvarteret förstördes 142 hus, i Mätäjärvi 133 och i Klosterkvarteret 175. Dessutom slukade elden domkyrkans torn och trädelarna av yttertaket, och koppartaket föll ned på valven.

Åborådets protokoll från 1656. — *Åborådet beskrev i sitt protokoll 13.5.1656 noggrant hur den våldsamma branden farit fram i staden. Riksarkivet, z:25, ÅRR 13.5.1656, 117-118.*

Elden kom loss på morgonen mellan klockan fem och sex i borgaren Henrik Paturis hus vid Skolgatan. Den hann oförmärkt sprida sig till husets tak innan man hann ringa i brandklockorna. Stormvinden omintetgjorde släckningsförsöken. Närliggande hus revs för att hindra eldens framfart, men den hårda vinden spred brinnande flagor åt olika håll så att till och med fähusen utanför stadsgränserna och den där förvarade egendomen och spannmålen brann upp.

Den 23 maj förhördes Paturi av rådet angående branden. Han sade, att han och hustrun varit i kyrkan då eldsvådan bröt ut och att han inte visste hur den börjat. Bara två pigor och två studenter, som bodde i huset på hyra, hade varit hemma. Åtta borgare garanterade att Paturi skulle infinna sig i rätten på anmodan och så fick han försvara sig på fri fot.

Paturis pigor Karin Mickelsdotter och Brita Henriksdotter misstänktes vara skyldiga till branden och förhördes i slutet av maj. De förnekade sin skuld. Den ena av dem berättade att hon gjort upp eld för att på husmoderns befallning koka ärter medan husbondfolket var i kyrkan. När det var gjort gick båda pigorna ut på gården för att tvätta lärft som hängde där på stång för att blekas. När de började tvätta det tredje lärftstycket såg de rök vid skorstensroten på taket. De sprang till vindsdörren, men den var låst och flammorna slog redan upp genom taket. De visste inte om det fanns sprickor i skorstenen mellan inner- och yttertaket. För sitt vittnesmål lovade de svara med liv och död.

Därnäst hördes Henrik Paturi, som också misstänktes vara skyldig emedan han dagen innan fört ägodelar till Nummis socken och bryggt öl. Han sade att ingen kunde binda honom vid skulden för branden. Om någon kunde bevisa hans skuld lovade han godta det strängaste straffet. Han förnekade att han fört bort tillhörigheter ur huset. Rätten beslöt skjuta upp ärendet tills ytterligare klarhet nåtts.

Ärendet återupptogs i början av november 1656. Då konstaterades att några rådmän sett en stor spricka i Paturis skorsten ovanför innertaket och man misstänkte att elden spritt sig den vägen. Rätten stannade för ett interimistiskt beslut, och Paturi dömdes att i enlighet med kapitel 22 i stadslagens byggnadsbalk svära själv som tolfte att branden inte hade berott på hans vårdslöshet och dåliga skorsten.

Först i februari 1658 presenterade Paturi en lista på åtta borgare som var redo att tillsammans med honom gå ed på att han var oskyldig. Rätten påbjöd emellertid att männen skulle komma till rättegången personligen. När männen infann sig, ville de bara gå ed på att Paturi inte orsakat branden med flit utan att den berott på en olyckshändelse. De ville inte heller svära på att branden inte skulle ha berott på Paturis dåliga skorsten. Det blev alltså ingenting av Paturis ed och rätten dömde honom till döden i enlighet med ovannämnda lagbalk. Hovrätten benådade honom dock.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:25, 13.5.1656, 117−118; z:25, 23.5.1656, 121; z:27, 27.2.1658, 19−23.

1300-talet, 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet

Helgeandskyrkan i stadsmiljön, 3D-modell

03.03.2026 Editor Lämna en kommentar

I början av sommaren 2025 lanserades en 3D-modell av de historiska miljöerna kring Casagrandehuset vid Lilltorget i Åbo vid olika tidpunkter samt en applikation med förstärkt verklighet (https://casagrandentalo.fi/omnia_vincit_amor/). Appen beställdes av arkitekt Benito Casagrande och skapades i samarbete mellan Panu Savolainen, Control Reality och Stereoscape.

Modellen vill åskådliggöra hur Aura ås strand på Aningaissidan utvecklades under tiden mellan 1300-talets slut och Åbo brand 1827. Den presenterar stadsmiljön vid olika tidpunkter: 1390, 1510, 1620, 1640, 1740 och 1790. Man kan ta fram den i webbläsaren, och då man laddar ner applikationen i sin telefon eller surfplatta kan man på plats se hur det såg ut just på den aktuella platsen för hundratals år sedan.

Då modellen utarbetades sökte vi fram all tillgänglig information om stadsmiljöns historia. Om den allra äldsta tidens byggnader finns det just inte kvar någon information alls, inte ens i det arkeologiska materialet, så den medeltida stadsbilden representeras av en kvalificerad gissning baserad på forskning. Bilden av Helgeandshuset och dess kapell, som då låg på denna plats, har utarbetats efter mönster av bevarat material i Sverige.

Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.

En central roll i den tredimensionella historia som modellen förmedlar spelar Helgeandskyrkan, som byggdes i slutet av 1500-talet i Aningais på befallning av Johan III för att tjäna som den finskspråkiga församlingens kyrka. Största delen av detta monument, som på sin tid dominerade stadsbilden, revs i samband med att gatunätet i Åbo omarbetades på 1650-talet. De sista ruinerna revs i slutet av 1600-talet. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit kyrkogrunden, och delar av den finns bevarade i Helgeandskapellet.

När vi närmar oss nutiden finns det fler bevarade skriftliga källor som beskriver stadsmiljön. Därför är modellerna av stadsbilden på 1740- och 1790-talen trovärdigare, och för den nyaste stadsbilden har vi kunnat utnyttja bevarade brandstodsbrev och inspektionsdokument för byggnaderna på flera av tomterna. Av dessa handlingar framgår till och med hur husets fönster var placerade och vilken färg fasaden hade.

Modellen utnyttjar ny teknologi: telefonens eller surfplattans kamera identifierar den aktuella platsen i stadsmiljöns geometri och placerar sig på rätt ställe. Det är alltså möjligt att på ort och ställe se hur en bifåra av Aura å i slutet av 1300-talet svallade på den plats där stadsbiblioteket och Slottsgatan nu finns. Tilläggsprogrammet gör att upplevelserna av stadens historia blir mer konkreta och vardagsnära.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1500-talet, 1600-talet

Från Annikainen till Karin Hakola

20.02.2026 Editor Lämna en kommentar

Det finns en känd ballad där Annikainen från Åbo som gammal kvinna sitter vid en bro och varnar unga flickor för att falla för de tyska köpmännen, som kallades gäster. De vistades ju i staden bara över vintern för att sälja sina varor och seglade hem igen vid första öppet vatten.

Annikainen – eller Anikkainen – hade upplevt just ett sådant svek. Hela vintern försåg hon gästen med mat och dryck i sin kammare. Och sedan övergav gästen henne. Ordet ”gäst” syftar också på en man som inte svurit burskapseden och därför hade rådets tillåtelse att sälja sina varor endast under en viss tid. Om Annikainens gäst hade avlagt den aboensiska eden skulle han ha fått slå sig ned i staden för gott, men som det nu var måste han resa sin väg under hot om böter.

Finnarna var i århundraden kända som besvärjare som kunde råda över väder och vind. När ett skepp råkade i nöd var det bra om det fanns en finne ombord. Också Annikainen hade enligt sången makt över vinden: rasande ställde hon sig på stranden och frammanade en storm som dränkte gästens skepp. ”Kutti kutti kestin kelmi” (Där fick du, din skojare till gäst) sjungs det i en version av balladen.

Var de aboensiska kvinnorna då på samma gång svaga och starka, så som balladen låter förstå? Ett exempel från verkliga livet får belysa frågan, nämligen borgarhustrun Karin Hakola, som styrde ett handelshus och självständigt bedrev handel. Hon föddes på Kapellstrands gård i Pargas i en mindre betydande frälsesläkt med finska rötter. Omkring år 1550 gifte hon sig med Åboköpmannen Jakob Klemetsson Hakola och blev husmor i ett hus som låg vid nuvarande Gamla Stortorget mittemot Brinkalahuset.

*Karin Hakolas äkta män finns förtecknade i Pargas markinspektionslängd från år 1606. RA 1672a, 29v.*

Jakob Hakola var köpman, stadsskrivare i Åbo, stadsfogde och rådman. Han avled i början av år 1590. Enligt tidens sed nämns Karin inte i dokumenten innan hon blev änka, för det var familjens överhuvud, den äkta mannen, som så länge han levde representerade familjen i officiella sammanhang. När Karin blev änka blev hon också familjens överhuvud. De produkter som handelshuset importerade från Tyskland blev avsevärt mångsidigare under Karins tid vid styret. Till nyheterna hörde salt, honung, peppar, tvål, sadlar, svärd, grannlåt och tyger.

I slutet av 1591 gifte Karin sig med Matts Mårtensson, som blev Matts Hakola, rådman och borgmästare. Efter hans död, som inträffade efter 1602, gifte sig Karin år 1606 en tredje gång, nu med Erik Spåra, son till kyrkoherden i Lemo som tillhörde frälseståndet. Han tog namnet Erik Hakola och upphöjdes till rådman och borgmästare.

Handelshuset Hakola var känt som en pålitlig partner i länderna kring Östersjön vilket gjorde det lättare för en okänd man att axla rollen som husets herre. Erik var betydligt yngre än Karin; han var eventuellt född på 1570-talet medan Karin var född senast på 1530-talet. Äktenskapet blev inte långvarigt. Karin begrovs redan 12.7.1609 i Åbo domkyrka mot en för en förmögen borgare lämplig summa. Erik avled först år 1655 och begrovs också i domkyrkan.

Karin visste att hon befann sig i livets afton då hon gifte sig för sista gången. Den unge äkta mannen fick rätt att bruka hennes pengar, men situationen var inte likadan som i balladen om Annikainen. Karin gifte nämligen bort sin dotterdotter med Eriks bror och fick denne att övervaka familjens ekonomi. Med sig i boet hade Erik dessutom haft ett eget handelsfartyg och en framgångsrik handelsverksamhet i Österbotten. Mellan Karins första äktenskap och hennes tredje makes död hann det förflyta drygt hundra år – ett slags rekord, det också!

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet 261, Fogderäkenskaperna, Åbo domkyrkas räkenskaper 1609, s. 23.

Riksarkivet 1672a, Fogderäkenskaperna, Pikis härads markinspektionsurkund från år 1606, 29v.

39 tarinaa 1600-luvun turkulaisnaisista. Turun museokeskuksen julkaisuja 85. Åbo stads museicentral, Åbo 2019.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKVR IX1 98. Sääksmäki, Blåfield och Varelius. Ritvalan Helka-virret, 1846. http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kvr-046370

1600-talet

Antagning till tjänsten som länsbödel i Åbo

18.02.2026 Editor Lämna en kommentar

Det svenska riket fick på 1630-talet ett system med länsbödlar eftersom den skärpta lagstiftningen gav bödeln en allt viktigare ställning som verkställare av rättens domar. Yrket ansågs dock vanhedrande och därför undvek man bödeln. De män som valdes till bödlar var unga och hade vanligen gjort sig skyldiga endast till stölder. Många av dem var alls inte brottslingar utan hade ärvt det illa sedda yrket av sin far.

Henrik Bertilsson avgick från tjänsten år 1663 och i hans ställe valdes hans son Jöran Henriksson, som här kvitterat sin lön på tio silverdaler för utförd avrättning. Riksarkivet, Länsräkenskaperna 7289, 981. Kvittensbok för Åbo län 1663.

Bödlarna motsvarade alltså inte den moderna populärkulturens bild av en man dold i huva som dyker upp på avrättningsplattformen, verkställer dödsdomen och försvinner. Någon huva hade bödlarna inte eftersom det på grund av rädsla för hemlighetsmakeri var förbjudet att dölja ansiktet. Åbo rådstuvurätts protokoll skildrar hur Henrik blev antagen till tjänsten som bödel.

Åboborna samlades på stadens torg den 22 april 1643. På de bästa platserna stod borgmästarna och rådmännen. Man förberedde hängningen av stadens bödel Erik Larsson, som gjort sig skyldig till stölder. Även dråparen Claes Willamsson skulle möta döden. Han skulle avrättas med yxa. Dessutom skulle hans högra hand huggas av vid handleden och till varning för alla spikas fast vid skampålen, som också kallades spöpåle. Därutöver skulle hustru Brita Klemetsdotter piskas och fördrivas från staden emedan hon deltagit i stölderna tillsammans med bödeln Erik.

Man hade tillkallat Tavastlands bödel, som emellertid var gammal och orkeslös. När Britas make Henrik Bertilsson hade anhållit om nåd för sin hustru, bad rådet honom komma som hjälp åt bödeln från Tavastland. Henriks far hade nämligen varit bödel i Åbo före Erik Larsson. Henrik vägrade först men tog till sist emot uppdraget och tjänsten som bödel i Åbo mot att hans hustru i gengäld skulle benådas och inte fördrivas.

Henrik anhöll också om att bödelsmärket inte skulle brännas in i hans hud emedan han ärvt tjänsten av sin far och inte var någon brottsling. Han bad också om tillstånd att offentligt bära ett kort svärd som tjänstetecken. I lön ville han ha hundra daler och en omgång bödelskläder. Rådet frågade i hast hovrätten, som höll session invid torget, om dess åsikt om de här villkoren. Hovrätten beslöt att hustrun skulle benådas. Brännmärket måste Henrik ta meddetsamma, men han fick fritt välja var på kroppen det skulle placeras. Det brändes därför inte in i hans ansikte. Till bostad fick han bödelns hus vid Nylandstull.

Arbetsprov som bödel gav han genast genom att bistå den tillkallade Tavastlandsbödeln. Henrik höll den dödsdömde Williamsson i håret under avrättningen och spikade sedan fast hans hand vid skampålen. Därefter hjälpte Henrik Tavastlandsbödeln genom att dra upp Erik Larsson tillräckligt högt och binda fast repet vid galgen. På detta sätt förtjänade Henrik titeln bödel och han verkade sedan i tjugo år som bödel I Åbo och Björneborgs län.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:13, 22.4.1643, 304−305.

1600-talet, 1700-talet

Wittfooth, tomt nummer 1 i Åbo

06.02.2026 Editor Lämna en kommentar

I det svenska riket började man numrera stadstomterna vid tiden kring sekelskiftet 1600–1700. Den äldsta tomtnumreringen i Åbo är från 1712 men ändrades flera gånger före branden år 1827 och den helt omvälvande nya stadsplan som denna medförde.

*Tomt nummer 1 på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum.*

Kyrkokvarterets hus nummer 1 kom alltid först i tomtnumreringen i Åbo. Huset låg i Kyrko Ågatans hörn vid Stortorget och bron över Aura å. Med tanken på kommersen var platsen intill torget, Aura ås båtkajer och bron över ån en av de bästa i staden.

Tomten grundades och uppmättes redan under medeltiden – i själva verket är det fråga om två medeltida tomter som förenades år 1674. Huset torde vara samma murade hus vid åstranden som köpmannen Laurens Vadmal den 1 juli 1426 sålde åt domkyrkan till ett högt pris, 200 guldnobel och 130 Åbomark. Möjligen bodde den redan år 1386 omnämnde borgaren Hinnekinus Vadmal på den här platsen.

I samband med reformationen miste domkyrkan den här tomten och nästan alla sina övriga egendomar i staden. Det vid torget belägna husets första kända ägare efter medeltiden är kryddhandlaren Peter Kryddkrämer l. Delring, som flyttade hit från Klosterkvarteret ungefär år 1609. Han bodde här till mitten av 1620-talet och hans änka Elsa ytterligare ett tjugotal år. Krydde-Per, som köpmannen kallades, byggde till stenhuset på höjden, och efter det hade huset ett fönster mot torget i andra våningens gavel. Beskrivningen av huset baserar sig på professor Martin Stodius (f. 1590) hågkomster från barndomen, då han gick förbi kryddkrämarens hus varje dag på väg till skolan. Huset fick en ny ägare år 1647 i Tysklandsfödde svärdsliparmästaren Salomon Ludwig Ståhl, som sedan bodde där i nästan 30 år.

Peter Kryddkrämer hade också ägt granntomten vid Ågatan, men han hade år 1624 sålt den åt borgmästaren Petter Jesenhaus. Liksom borgmästaren var även husets följande invånare Gewert Bugenhagen och Hans Stamer köpmän från Lybeck. År 1649 övergick huset till den avlidne borgmästarens svärson, köpmannen Joachim Wittfooth. Denne köpte senare också grannen Ståhls hus och slog samman de två tomterna i ändan av Ågatan. Även gränden mellan tomterna anslöts till den nybildade tomten. På den så kallade ryska kartan från 1740-talet ser vi att det stora stenhus som funnits på tomten redan på medeltiden låg vid Ågatan.

Kyrkokvarterets tomt nummer 1 fick namn efter köpmannasläkten Wittfooth. Släktens medlemmar bodde där ända till 1780-talet. Efter dem kom Jacob Johan Maexmontan, senare kommerseråd. Med sin tomt införlivade han grannhuset Spiker vid Kyrko Ågatan, varefter en del av trähusen ersattes med stenhus. Maexmontans byggnader skadades svårt vid Åbo brand 1827, och i enlighet med Engels nya stadsplan anlades här en park och en del av Östra Strandgatan. Numera ligger ruinerna av Wittfooths hus och den forna tomten under parkkanten, gatuområdet och strandbrinken. De arkeologiska uppgifterna om tomten är knappa emedan endast få utgrävningar gjorts på platsen. I dag är det svårt att föreställa sig att det på platsen för det anspråkslösa gatuområdet en gång fanns ett av stadens ståtligaste och mest eftertraktade köpmannahus.

Georg Haggrén

Översättning: Brita Löflund