Tidningen Rannikkoseutu presenterade det under hösten 1959 totalrenoverade huset Antintalo och dess affärslokaler. Enligt artikeln kunde man göra sina inköp i en handvändning i Turun Osuuskauppas snabbköp. Rannikkoseutu 18.11.1959.
Turun Osuuskauppa öppnade år 1958 ett snabbköp i huset Antintalo på Eriksgatan. Handelslaget såg sin affär som stadens första riktiga snabbköp trots att handelslaget Tarmola hade öppnat en sådan butik redan fyra år tidigare. Turun Osuuskauppa betonade i sin kommunikation att Antintaloaffären var större och hade ett mångsidigare urval än konkurrenten.
Vid tiden för grundandet talade man också om självbetjäningsaffärer, och deras verksamhetskoncept förändrade helt inhandlandet av dagligvaror i Finland. USA var föregångarlandet, och modellen kom därifrån. I en självbetjäningsbutik fanns en stor del av varorna på öppna hyllor eller placerade på något annat tillgängligt ställe, så att kunderna själva kunde plocka ihop sina varor i varukorgen eller -vagnen, gå med den till kassan och betala inköpen där.
En butiksinspektör gör provinköp i Eriksgatans affär strax efter att den blivit färdig. Bild ur boken ”Sata vuotta yhteistä matkaa 1901–2001”.
Självbetjäningsaffären förutsatte en ny sorts teknik. Till verksamhetskonceptet hörde ju att man skulle erbjuda kunderna så färska produkter som möjligt. Antintaloaffärens livsmedel förvarade i tre olika kylrum och ställdes fram i hela sjutton olika butiksdiskar. Den maskinella luftkonditioneringen hindrade kött- och fisklukterna från att spridas inne i butiken. Luftkonditioneringen hade varit en förutsättning för beviljandet av verksamhetstillståndet.
Det var emellertid inte alldeles problemfritt att övergå till självbetjäning. En del av kunderna tyckte inte om den långsmala butikslokalen i Antintalo. Affärsföreståndaren Olavi Lundström berättade senare, ett det var rena turen om en kund gick hela rundan och inte vände om mot kassan på halva vägen. Eriksgatans affär var hyfsat lönsam. Turun Osuuskauppa vidareutvecklade sina snabbköpsprojekt men stängde Antintaloaffären i mitten av 1960-talet och fokuserade på att utvidga snabbköpsnätet till områdena utanför innerstaden.
Paavo Oinonen
Översättning: Brita Löflund
Källa:
Paavo Oinonen: ”Amerikan mittapuulla” – uusi pikamyymälä. Leena Rossi, Paavo Oinonen, Henri Terho och Tomi Ahti: Sata vuotta yhteistä matkaa 1901–2001. Vähäväkisten Osuusliike–Turun Osuuskauppa–TOK-yhtymä. TOK-koncernen, Åbo 2001, 144–145.
Onsdagen den 26 juli 1933 drabbades Åbo av ett oväder. ”Juli, som i Åbo har varit relativt regnfattig, bjöd i går plötsligt på en verklig överraskning”, summerade Turun Sanomat följande dag. Tretiden på eftermiddagen hade himlen fyllts av mörka moln och innan klockan hunnit bli fyra störtregnade det. ”Gatorna liknade snart strömmande floder, där bilarna klöv vattnet som motorbåtar och åstadkom höga duschar”, skrev tidningen vidare. ”Regnet avtog inte när det väl kommit i gång, utan det fortsatte att ösregna i en dryg timme.”
Slottsgatans och Auragatans hörn under störtregnet. Bild: Åbo stadsmuseum.
De följande dagarna väckte ”syndafloden i Åbo” uppmärksamhet överallt i landet. Tidningen Laatokka konstaterade i sitt lördagsnummer: ”Stadens gatubrunnar hann inte svälja de väldiga vattenmassorna och flera gator översvämmades helt” Tidningen berättade vidare att hela salutorget snabbt översvämmades så att ”vattnet nådde ända upp till bilarnas bromstrummor”.
”Vattnet störtade in i butikerna och källarna i Viklunds järnaffärs hus”, rapporterade Turun Sanomat. ”Vattnet strömmade som en rasande fors in på husets gård och fyllde den med ungefär en halv meter vatten samt kastade omkull de tomma tunnor som stod där i rad och trängde sig in i källarnas alla vrår. Viklunds järnaffärs källare fylldes med vatten upp till en och en halv meters höjd, och vattnet förstörde målarfärgsburkar och mutterbultar samt blandades med olja som runnit ut från faten osv. Inalles uppgår skadorna till tiotusentals mark.”
Brandkåren larmades och småningom fick man vattennivån att sjunka. När Turun Sanomats reporter besökte platsen klockan 21 nådde vattnet fortfarande upp till en halv meters höjd. Även andra butiker skadades illa, bland annat Edgrens bokhandel. Expediten försökte stänga dörren då vattnet började välla in, men strömmens kraft slog omkull försäljaren och snart var hela butiken i syndaflodens grepp. Vattnet forsade också in i Hamburger Börs hus och en skobutik vid torget samt förstörde Åbo Pås- och Kuvertfabriks lager.
Störtregnet ackompanjerades av åska, och under dagen hade brandkåren i Åbo 21 utryckningar. Ovädret rasade på olika håll i Egentliga Finland. I Pöytis skadade blixtarna telefontrådar och elledningar samt ”splittrade en björk och dödade några hönor”. I Pöytis slog blixten ned så att ”två kvinnor avdånade”, och i Kuuskoski i Aura uppstod ”en brand som man visserligen snabbt kunde släcka”. I Yliskulma i Lundo hade blixten redan på eftermiddagen slagit ned i och förstört en transformator. I Bjärnå hade en hölada brunnit ner.
Hannu Salmi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
”Ankara rankkasade Turussa”, Turun Sanomat 27.7.1933.
”Rajuilma riehui Turussa ja Riihimäellä”, Laatokka 29.7.1933.
Åbo har varit hemort för ett flertal olika sällskap, och man hittar många spår efter varierande invånarsammanslutningar som redan upphört med sin verksamhet. I november 1892 grundades här föreningen Åbo Teknici, på finska Turun Teknikot. Dess livligaste verksamhet inföll under de återstående åren av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet.
Åbo Teknicis första ordförande Stigzelius tillsammans med lärarkollegerna vid Turun Teknillinen reaalikoulu, eventuellt 1880-talet. Bakre raden fr. v. Johan Jakob Reinberg, Johan Simelius, Karl Johan Wahlström och Theodor Uschanoff, främre raden fr. v. Karl Stenberg, Karl Emil Stigzelius och Knut Ridderström. Bild: Åbo stadsmuseum.
Bakgrunden till den nya föreningen var diskussionerna om att utvidga den lokala verksamheten inom ingenjörernas och arkitekternas riksförening, den 12 år tidigare grundade Tekniska Föreningen i Finland. Åbo Teknici blev dock en självständig förening, inte en underavdelning, och var i praktiken landets andra ingenjörsförening.
I många länder verkade ingenjörssällskapen som tekniska rådgivare för de växande städerna, och så var fallet också i Åbo. Under de tidiga åren behandlade föreningen oftast tekniska frågor av väsentlig betydelse för staden, till exempel alternativen till ångsprutor inom brandväsendet och valet mellan olika brokonstruktioner. I princip intresserade man sig för allt beslutsfattande som gällde tekniska angelägenheter
Åbo Teknicis första ordförande var ingenjör K. E. Stigzelius (Karl Emil Stigzelius, 1837–1907). Den del av hans yrkesliv som hade den långsiktigaste verkan var lärarbanan, då han undervisade blivande teknikproffs. Många av medlemmarna i de tidiga ingenjörssällskapen verkade som lärare inom sina specialbranscher. Stigzelius hörde till en i Åbo känd industrisläkt, sedermera ingenjörssläkt. Han studerade till ingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Efter sin examen arbetade han till en början som teknisk ledare för John Barkers bomullsfabrik, som inköpts av hans far, tidigare apotekare samt ägare till Korpo gård.
Industriskolan (Teollisuuskoulu) i Åbo producerade planerare och ledare för den aboensiska industrin. Det första egna skolhuset blev färdigt år 1903, och samma år pensionerades skolans första rektor Karl Emil Stigzelius. Bild: Finlands Järnvägsmuseums bildsamling.
Mycket längre arbetade Stigzelius vid den tekniska realskolan i Åbo (Turun Teknillinen reaalikoulu, grundad 1849) och dess efterföljare: från slutet av 1860-talet framåt, inalles över tre decennier. Till en början undervisade han i maskinbyggnadslära, och sedan fortsatte han sitt pedagogiska värv som den år 1887 reformerade industriskolans första rektor, en post som han innehade ända fram till pensioneringen år 1903. Samma år färdigställdes industriskolans första egna byggnad i hörnet av Smedsgatan och Klostergatan.
År 1894 arrangerade föreningen en konstindustriell utställning i industriskolan, som besöktes av över 2 000 personer. En öppen inbjudan till intresserade utställare publicerades i tidningarna, och till de manliga arrangörernas uppenbara förvåning anmälde sig en stor mängd kvinnor som ville ställa ut sina konstfärdiga handarbeten. Många av kvinnorna fick också pris, bland annat ”fröken Wawa Armfelt, för bilder ritade i läder”.
Samhället förändrades, och särskilt från och med 1920-talet ställdes den utpräglat svenskspråkiga föreningen Åbo Teknici inför en del utmaningar. I Åbo grundades nya föreningar i teknikbranschen som bättre svarade mot ingenjörskårens behov; ingenjörerna var tvåspråkiga, men en förfinskning pågick. Åbo Teknicis verksamhet var tynande i flera årtionden innan föreningen nedlades år 1975. Om dess historia har endast litet nedtecknats. Det konkreta arvet efter sällskapet består av några publikationer och ett arkiv, som förvaras på Riksarkivets verksamhetsställe i Åbo.
Petri Paju
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Palmén, K. E.: ”Öfversikt av Tekniska föreningens verksamhet under år 1893.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 4/1893, 156–160.
Granberg, Andreas. Ett välförrättat livsverk: Om kommunalrådet C.G. Sundell och en stiftelse. Libraria, 2025.
Impivaara, Ilmo. Turun Teknillinen oppilaitos 1849–1949. Åbo, 1949.
Lassenius, K. A.: ”Kortfattad översikt över föreningens Åbo teknici r. f. Turun teknikot r. y. verksamhet under de senast förflutna 50 åren.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 6/1943, 118–122.
Paju, Petri ja Katariina Mauranen. Tekniikkaa hyvässä Seurassa: Tampereen Teknillinen Seura 125 vuotta. Tampereen Teknillinen Seura ry, Tampere 2018.
Åbo universitets studentkår (TYY) och dess studerande har från första början haft en livlig nöjeskultur med stadgeenlig verksamhet. Överhuvudtaget har studenterna varit en synlig del av stadsbilden, som de på många sätt satt sina spår i. TYY:s historia från och med 1922 har emellertid dokumenterades ganska litet fotografiskt, speciellt när det gäller festkulturen. På Turun Ylioppilaslehtis sidor finns en del glimtar från fester från och med 1930-talet, men originalfotografierna hittas inte i tidningens eller studentkårens arkiv.
Därför blev jag glad när jag upptäckte att Åbo stadsmuseum digitaliserat över fyrtio foton från olika fester ordnade av TYY på 1930-talet. Bilderna är tagna av företagaren Eemeli Reuna vid fotofirman Atelier Alppila som fotograferade åt studentkåren. Bilderna användes till exempel som illustrationer i Turun Ylioppilaslehti, men av de bilder som nu digitaliserats återfinns inte många i tidningen. Reuna, som grundade sin fotofirma år 1916, förefaller inte att ha haft någon direkt koppling till studentkåren utan fotona från ungdomarnas nöjestillställningar var beställningsarbeten.
Största delen av Reunas foton är tagna inomhus, vilket ännu på den tiden var sällsynt. Visst var studentkårens fester upplysta, men eftersom de anordnades på kvällstid saknades det naturliga ljuset. Reuna använde blixtljuslampor då han fotograferade, vilket på 1930-talet fortfarande var en ny teknik i Finland. När det gäller inomhusfotograferingen hade fototekniken hade även i övrigt gått framåt på 1920- och 1930-talen. Objektiven var ljusstarkare, slutarna snabbare och filmerna känsligare än förut.
Inomhusbilderna kan grovt indelas i två kategorier: foton av officiell natur från någon tilldragelse i studentkårens regi samt situationsbilder, där kompositionen och idéerna kanske tillkommit medan tillställningen pågick. På bilderna i den sistnämnda kategorin sitter människorna vanligen vid ett bord eller på en soffa eller så poserar de på ett spontant sätt för Reunas kamera. De mer officiella poseringsbilderna åter visar studerande som förefaller helt fokuserade på sin sak.
På bilderna från fester är personerna naturligtvis glada och stämningen ledig. Kvinnorna och männen på fotona var aktiva inom studentkåren, vilket delvis förklarar det kamratskap som bilderna förmedlar. En del av fotona är tagna på studentkårens eller nationernas årsfester eller andra tillställningar av officiell natur, en del åter på maskerader eller kräftskivor.
Kamratskapet kryddades redan på 1930-talet helt öppet med alkohol, medan man under det föregående decenniet hade varit tvungen att servera alkohol i smyg. Som motvikt till det öppna alkoholbruket och tobaksrökningen fanns det vid studentkåren också en aktiv nykterhetsförening, T.Y.R.Y., på vars tillställningar man uttryckligen drack surmjölk. Också sådana stunder förevigade Reuna med sin kamera.
Artukka, Topi, Liisa Lalu, Otto Latva & Panu Savolainen: Tyylikkäät vuodet. Turun yliopiston ylioppilaskunta 100 vuotta. TYY, Åbo 2022.
Ijäs, Minna (red.): Kuvalähde. Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmista. Åbo museicentral, Åbo 2016.
Männistö-Funk, Tiina: Itse tehty moderni. Gramofoni, polkupyörä ja valokuvaus suomalaisten elämässä 1880-luvulta 1940-luvulle. Åbo universitet, Åbo 2014.
Eemeli Reunas fotografier i Åbo stadsmuseums samlingar (reprofoto: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum):
Löjtnant Nikolaj Borisov vid 3:e finländska skarpskytteregementet utnämndes år 1904 på generalguvernörens order till polismästaradjoint (biträdande polismästare) vid Åbo polisinrättning. Detta skedde alltså under den första förryskningsperioden i storfurstendömet Finland, då det ryska kejsardömets styrande kretsar attackerade storfurstendömets autonomi. Borisov tillträdde sin tjänst den 10 mars 1904 och befordrades till stabskapten redan i december.
Åbo polisinrättnings tjänstemän i statskalendern 1910. Nikolai Borisoff har tilldelats en medalj till minne av kejsarparets kröning och en med påskriften ”för räddning af människolif”. Finlands statskalender för året 1910. Fotograf: Tuukka Heikkinen, 20.2.2026.
Den nye polismästaradjointen fanns med i en av signaturen Tiitus uppgjord namnlista som publicerades i januari 1905 i Helsingin Sanomat och senare åtminstone i Tampereen Uutiset. Där förtecknades ryska eller finsk-ryska tjänstemän i storfurstendömet Finland, bland andra statsjärnvägarnas överdirektör, överste Daniil Vasiljevitj Dratsjevskij och landssekreteraren vid länsstyrelsen för Åbo och Björneborgs län Alexej Alexandrovitj Chozjainov. Tiitus ifrågasatte med sin lista tidningen Suomen Wirallinen Lehtis påstående att tjänstemannakåren hade förfinskats.
I november 1905 kunde man i Turun Sanomat läsa att polismästaradjoint Borisov vunnit stadsbornas gillande under storstrejken. I samma artikel berättas att den lokala ryska officersklubben uteslutit honom. Under sin poliskarriär genomförde Borisov olika slags uppdrag: till exempel köpte han tillsammans med länsveterinär Fabritius och ridande polisen Laaksonen i februari 1908 tio hästar i S:t Petersburg att brukas av polisinrättningen i Åbo, och biträdd av Fabritius inspekterade han i december samma år stadens hyrkuskar och åkare. Polismästaradjointen granskade också de revolvrar som anskaffades för polismanskapet och han vikarierade även polismästaren Robert Westman under dennes ledigheter.
I november 1906 utpekades Borisov av signaturen Wisa i skrivelsen Kirje Turusta (Brev från Åbo). Wisa beskyllde stabskaptenen för rysk listighet. Storstrejken hade avslutat den första förryskningsperioden, som lett till en utrensning i tjänstemannakåren. Wisa påstod att Borisov fått de svensksinnade på sin sida, och varken Mechelins senat eller Åbo stads myndigheter hade något att klaga över. Den skribent som gömde sig bakom signaturen hade en kompromisslös linje, vilket framgår av att han utan några som helst bevis provokativt skriver att de svensksinnade representerade icke-nationella krafter. Enligt signaturen Wisa strävade dessa krafter efter stöd från ryssarna och judarna i kampen mot finnarna.
Nikolaj Borisov byggde upp sin karriär under en politiskt kontroversiell tid, vilket noterades i pressen. Tidningarna skrev också om Borisovs privatliv. I januari 1907 konverterade han till lutherdomen och fick medborgerliga rättigheter i Finland, något som han anhållit om redan i juni 1906. Borisov sade upp sig från sin tjänst i oktober 1909, varefter han kanske drog sig tillbaka till den villa i Littois som han i mars 1907 köpt av E. W. Sahlstedt för 7 000 mark.
Tuukka Heikkinen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Finlands statskalender för året 1910. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag, Helsingfors 1909.
På fattighuset i Åbo firades en ovanlig bemärkelsedag den 6 maj 1910. Husets långvariga invånare, fröken Eva Elisabeth Wechter fyllde då hundra år och blev därmed Åbo stads äldsta invånare. Det här intresserade naturligtvis stadsborna, och hundraåringen till ära arrangerades en stilig fest trots att festföremålet själv hade skadat sin fot och var sängliggande.
Eva Lisa Wechters födelsedag torde ha firats med blommor och telegram på ungefär samma sätt som bildens Ika (Fredrika) Färdig hyllades i Nystad. Fotot har daterats till 1910‒1920-talet. Bild: Nystads museums fotografisamling. Nystads museum.
Inget avkall gjordes på festligheterna fast Wechter bodde i fattighuset och inte var någon höjdare i staden. Man ordnade ett kaffekalas och åldringen ihågkoms med bland annat blommor, penninggåvor och gratulationstelegram. ”Åldringens lilla krypin till rum doftade av rosor och andra blommor”, berättade Turun lehti. Och självaste domprosten höll tal vid uppvaktningen. Av de lokala tidningarna skrev åtminstone Turun lehti och Åbo Underrättelser om tilldragelsen.
Wechter var född i Åbo år 1810 av en ogift mor, så hon var av oäkta börd. Familjen torde ha levt ett mycket kärvt och anspråkslöst liv emedan Wechters mor aldrig gifte sig och utkomsten därför var helt avhängig av henne. En viktig vändpunkt i Wechters liv var troligen Åbo brand 1827, även om källorna inte berättar hur Wechter upplevde storbranden. Helt klart är, att livet i ruinstaden krävde uthållighet. Wechter fick sitt levebröd som tjänarinna; tidningarna berättade att hon började tjäna redan som ung.
Till fattighuset kom Wechter som 92-åring. Tidningarna vet berätta, att hon då var så sjuk att man trodde att hon snart skulle dö. Hon var ogift och barnlös, och det förefaller som om hon inte hade några anhöriga som skulle ha kunnat ta hand om henne. Uppenbarligen var omsorgen på fattighuset bra och Wechter tillfrisknade. Hon ”blev rask på nytt och ville tillbaka till sin lilla lya på Klosterbacken men gick till sist med på att stanna i fattighuset, där vården är god”, skrev Turun lehti.
På pingstdagen en dryg vecka efter hundraårsfesten avled Wechter på fattighuset, där man vidtog arrangemang för begravningen. Trots att Wechter för bara en vecka sedan varit en av hela staden firad invånare och jubilar följde man gällande begravningen det vanliga protokollet för fattighushjon. Kistan transporterades till begravningsplatsen med fattighusets anspråkslösa likvagn och nedsänktes i en fattighjonsgrav, som endast kostade tre mark och tio penni. Inget begravningsfölje fanns på plats och Wechter ihågkoms inte med några som helst högtidligheter.
Kontrasten mellan den anspråkslösa begravningen och det festliga födelsedagsfirandet var stor, vilket betonar Eva Wechters ställning som en av samhällets utslagna. Det noterade också Turun lehti, som dock avslutade sin rapport om Wechters död med en hoppfull tanke: ”I våra ögon var skillnaden stor mellan födelsedagen och begravningsdagen. Men för Eva Wächter var skillnaden ännu större. Om födelsedagsglädjen i fattighuset visste hon just inte så mycket ‒ men på begravningsdagen kunde hon fröjdas i det hem där ingen fattigdom och sjukdom finns. Där finns rikedom även för Eva Lisa Wächter.”
Byggnadsarbetena på Ömsesidiga försäkringsbolaget Sampos hus, ritat av arkitekt Erik Bryggman, i hörnet av Universitetsgatan och Puolalagatan inleddes år 1936 och huset blev färdigt ett par år senare. Bolaget flyttade in i de nya arbetslokalerna i maj 1938. Planeringen av Sampohuset var inte lätt eftersom höjdskillnaden på den tomt som bolaget köpt var tre meter på den branta Puolalagatans sida.
Byggnaden avviker till det yttre från flera andra Bryggmanhus vid Universitetsgatan emedan arkitekten redan slagit in på vägen från klassicismen mot funktionalismen. Husets moderna ytbeläggning med Kupittaan Savis keramikplattor väckte förtjusning. Speciellt berömdes den goda ljudisoleringen mellan våningarna, som effektiverades med olika specialämnen; till exempel i kontorssalen sprutades taken med ”Asbesto Spray”. Konstigt nog noterade de samtida medierna knappast alls den specialitet som än i dag väcker särskild uppmärksamhet i huset: den så kallade paternosterhissen. Sampohusets hiss förenade behändigt garderoben med kontorsvåningarna högre upp.
Sampohusets paternosterhissar i original år 1939. Bild: Hissilehti 3/1939, s. 10.
Hisstypens namn kommer från bönen ”Fader vår” på latin. I ställer för en enda hisskorg har paternosterhissen flera öppna hisskorgar som rör sig i en oavbruten ström efter varandra uppåt och neråt i en slinga, och de erinrar sålunda om pärlorna i ett katolskt radband. De här hissarna var populära på 1800-talet och i början av 1900-talet i förvaltningsbyggnader och stora kontorshus eftersom de kunde transportera fler människor än de vanliga hissarna. Hissarna i Sampohuset tillverkades av Hissitehdas Kone Oy, som förutom de vanliga personhissarna i huset också skapade en unik brevhiss som tömde sig själv.
På videon ses Sampohusets paternosterhissar i rörelse. Numera används de endast av personalen vid Åbo stads koncernförvaltning, som arbetar i huset. Video: Riku Kauhanen.
Numera är paternosterhissarna förbjudna i flera länder på grund av skärpta säkerhetsbestämmelser, och vid en tidpunkt ämnade man också ersätta dem alla med vanliga hissar. Till exempel största delen av ”direktörshissarna” i Storbritannien har rivits. Hissolyckor har ofta orsakats av att man använt de här personhissarna också som varuhissar. Förutom i Finland finns det paternosterhissar kvar främst i Nederländerna, Tyskland, Tjeckien och Ungern. I andra länder finns enstaka paternosterhissar.
I Finland är sex paternosterhissar i bruk i dag, och Sampohusets hiss är den enda utanför Helsingfors. Finlands mest kända paternosterhiss finns i Riksdagshuset. Det är den hissen samt hisstypens herrskapsaktiga mödolöshet som gett upphov till att hissen på finska kallas ”herrahissi”, ett ord som bildligt också syftar på karriärframsteg på politiska grunder.
De övriga paternosterhissarna finns i andelslaget Elantos huvudkontorsbyggnad, på Stockmann i Helsingfors, i FPA-huset vid Nordenskiöldsgatan och i före detta andelspartiaffären OTK:s hus vid Tavastvägen 19. Också det år 1936 färdigställda huvudkontoret för Nordiska Föreningsbanken vid Alexandersgatan hade en paternosterhiss. Sampohusets hiss används numera endast av personalen vid Åbo stads koncernförvaltning, som arbetar i huset.
Riku Kauhanen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Bryggman, Erik. Keskinäisen Vakuutusyhtiö Sammon Keskustoimisto/Turku. Arkkitehti 3/1939. s. 33–47.
Reklamaffisch för filmen Skämtsamma skojares skälmstycken från 1945. Bild: Elonet.fi.
Bröderna Aarne och Eino Kivimäki trotsade på 1940-talet den finska filmdramaproduktionens Helsingforscentrering. Efter vinterkriget köpte de en 16 mm kamera och ställde som mål att producera en långfilm. Resultatet var farsen Kulkurin holhokki (1940, fritt översatt Vagabondens skyddsling). Intryck tog bröderna av komedierna med Charles Chaplin, Harold Lloyd och Fyrtornet och Släpvagnen. De arbetade på Crichton-Vulcans varv i Åbo och ägnade fritiden åt att skapa film. Berättelsen kretsar kring luffaren Teemu (Akseli Jouppi alias Aarne Kivimäki), i vars vård sexåriga Anja (Rauni Helin) placeras när hon mist sin far under vinterkriget. Samtidigt sysslar sjömannen Kujanen (Jere Jouppi alias Eino Kivimäki) med juvelstölder i Åbo hamn.
Efter det första experimentet fortsatte bröderna med sin filmhobby i slutet av fortsättningskriget. Förhållandena var sådana, att det måste ha varit en stor utmaning att anskaffa råfilm. Ambitionsnivån illustreras av att de följande tre filmerna producerades på 35 mm film. För melodramat En mans fånge (1943) lyckades man värva en verklig proffsfotograf, Oskar Lindelöf. Denna film följdes av ytterligare två, som också blev brödernas sista: spänningskomedin Två roliga kamrater (1944) och äventyrskomedin Skämtsamma skojares skälmstycken (1945).
Mikko Miehelä och Eino Hyrsky spelade huvudrollerna i Skämtsamma skojares skälmstycken. Bild: Elonet.fi.
Skämtsamma skojares skälmstycken är regisserad av Aarne Kivimäki. Den är ett stycke intressant aboensisk kulturhistoria redan därför att huvudrollerna spelades av estradkomikerna Eino Hyrsky och Mikko Miehelä. Filmen börjar med att huvudpersonerna Sami (Miehelä) och Santtu (Hyrsky) kommit från Amerika för att hjälpa till med krigsansträngningarna, men någon plats för dem vid fronten fanns det tydligen inte. Även Veikko Koivunen (Jouni Sarto), som drömmer om att grunda ett utopistiskt samhälle, har kommit från Amerika. Brottsligheten under krigstiden lyfts fram genom restaurangägaren Oskari Olikka (Kullervo Hurttia) som i den undre världen sysslar med att förfalska ransoneringskort.
Skämtsamma skojares skälmstycken uppvisar starka intryck av det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen. Sami och Santtu klantar till saker och ting runtom i Åbo och särskilt på Runsala, där man filmade både i närheten av Honkapirtti och vid Runsala gård. Dansscenen till musik av Pentti Viherluoto filmades nära den nuvarande botaniska trädgården.
Salmi, Hannu: ”Turkulainen välinäytös. Aarne ja Eino Kivimäen elokuvaura”, Suomen Kansallisfilmografia. Osa 3: 1942–1947. Utgiven av Finlands filmarkiv. Tryckericentralen, Helsingfors 1993, 297– 306.
Den finlandssvenske författaren Walentin Chorell (1912–1983) kom från Nummisbacken i Åbos utkant, varifrån han visserligen tidigt flyttade till Helsingfors. Den produktive författaren publicerade över hundra verk, såväl prosa som dikter, hörspel och teaterpjäser. Chorells pjäser blev snabbt Helsingforspublikens favoriter och fann sin väg också till de finskspråkiga scenerna.
Efter krigen behövde den inhemska dramatiken tolkningar av människans själsliv. Chorell var erkänt en sådan tolk. Författaren berömdes för att han gav sina gestalter en dubbelexponering där den sympatiframkallande ömkligheten vävdes samman med hjälplösheten.
Nationalteaterns biträdande direktör Jack Witikka och Walentin Chorell. Bild: Suomen Kuvalehti 17/1957, 21.
Pjäser av denne skildrare av vilsna identiteter fann sin väg också till de aboensiska scenerna. Åbo Svenska Teater uppförde författarens första skådespel år 1950 och lite senare hans enaktare, tablån Haman. Fast Chorell blev känd som en strängt allvarlig tolk av den splittrade människan presenterade stadsteatern Turun Kaupunginteatteri honom i mars 1957 med komedin Äidittömät (De moderlösa), där dramatikern prövade på absurd humor.
Teaterchefen Jouko Paavola hade kallat Eine Laine till föreställningens gästande regissör. Hon var känd för sin långa teaterbana och inte minst för rollen som farmor i radioserien Suomisen perhe (Familjen Suominen). En aboensisk kritiker undrade om det var klokt att presentera Chorell på ett lättsamt sätt och offra ett regissörsbesök på komedins altare. Orsaken till att så gjordes var emellertid uppenbar. Äidittömät med Jack Witikka som regissör hade varit en enorm succé på Nationalteaterns lilla scen med 60 slutsålda föreställningar dittills. Den något senare filmversionen, även den regisserad av Witikka, nådde inte samma framgång som teaterpjäsen.
Töntiga mammas gossar i pjäsen Äidittömät på Åbo stadsteater. Hemmo Airamo spelade professor och Taito Mäkelä hans son. Bild ur boken Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle.
Ur en modern synvinkel förefaller handlingen i pjäsen fördomsfull och klumpig. En medelålders manlig professor och hans vuxne son vaknar upp då familjens försummade mor spårlöst försvinner. Den samtida publiken ansåg uppläggningen underhållande, och pjäsen blev populär också i Åbo. Turun Sanomats kritiker Teppo Samooja sammanfattade sina intryck i recensionen av premiären:
”Eine Laines gästregi var en riktig succé. Hon hade fått in en mycket träffande anda i föreställningen, kryddat den med sprakande intelligenta satsningar, gett handlingen temperament och prickat in den äkta humorn i pjäsen.”
Samooja hade rätt när han bromsade upp lovorden och skrev att experimentet med en fars för författaren innebar ”en vilopaus mellan bättre arbeten”. Åbo stadsteater fortsatte sedan med Chorells allvarligare pjäser. Fram till år 1965 hade stadsteatern efter Äidittömät satt upp fem pjäser av Chorell. Därefter försvann uttolkaren av människosjälens dissonanser från stadsteaterns repertoar. På sjuttiotalet ondgjorde man sig över att författarens verk saknade en samhällelig synvinkel. Tiderna och förväntningarna hade förändrats, men om man ser noga efter så är åtminstone samhällsklasserna synliga i Chorells produktion.
Paavo Oinonen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
E–o L–n [Eino Lehtinen]: Äidittömät – Turun Kaupunginteatterissa. Uusi Päivä 3.3.1957.
Lindberg, Petter: Chorell, Walentin. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 14.5.2026].
T. S-ja [Teppo Samooja]: Walentin Chorell: Äidittömät. Turun Sanomat 3.3.1957.
Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.
Kulturlandskapet har förändrats enormt under hundra år. Om vi ställdes till exempel i ett för oss välkänt byalandskap eller industrikomplex sådant det var år 1900, skulle det dröja en bra stund innan vi kände igen platsen. Den här texten behandlar inte byggnadsbeståndets förändringar utan det trädbestånd som erövrat det tidigare öppna landskapet.
Vi gör en runda
Det var rymd omkring Ristimäki skola i Kurala för drygt hundra år sedan. Museiverket.
På vår runda vandrar vi förbi Ristimäki skola och Kurala bybacke. För hundra år sedan var Kurala en kal backe, där man placerat en bytomt. Trädgårdsintresset hade ännu inte vuxit sig så stort som det blev i det självständiga Finland tack vare marthornas verksamhet. På sekelgammalt sätt fanns byarna fortfarande ofta på bergiga backar som inte dög till odlingsmark. Mellan bergsknallarna fanns det sänkor dit man forslade jord ifall sådan inte redan fanns. I de här svackorna odlade man nyttoväxter, till exempel kål, lin och tobak. På bytomten kunde det finns något enstaka träd, men största delen av växtligheten åts upp av boskapen. Det gräs som blev kvar togs till vara som vinterfoder.
Ristimäki vid Aura ås strand hörde till Kurala by och fick en skola år 1913. Fotografierna visar att skolan byggdes på en kal och trädlös backe som höjde sig från åstranden. Vyerna åt alla håll var ståtliga. Enligt en karta från 1700-talet fanns här ängar och betesmark, tidigare också en väderkvarn. Platsen var trädlös, men på det brantaste strandberget fanns liksom i dag ett trädbestånd. Vid skolan anlade läraren Edvin Laaksonen en trädgård med ädellövträd. Sedermera har flera hus byggt på backen, och man kan på grund av alla trädgårdarna inte längre se skolan från Tavastvägen.
Hallis fors och by
Vid Hallis fors 1907. I bakgrunden Hallis by. Viktor H. Auer 1907, Åbo stadsmuseum.
År 1907 fanns det ett livskraftigt industrikluster vid Hallis fors. På S:t Marie kommuns sida fanns en stor kvarn som malde säd till både människo- och djurföda. På S:t Karins sida åter fanns en benmjölskvarn som producerade gödsel, en såg, en snickeriverkstad och en färgmjölsfabrik med bostads- och servicehus. Inte heller här fanns det plats för träd. Till mjölnarstugorna hörde små åkerlappar, där man odlade nyttoväxter. Fotografiet från 1907 visar att läget var detsamma också på Hallis bybacke.
Från Hallis gamla bro hade man för hundra år sedan fri utsikt mot byggnaderna både vid forsen och i byn. Boskapen som åt upp växtligheten gjorde man sig sedan av med och runt lantgårdarna anlade man trädgårdar. Landskapet vid forsen planerades för rekreationsbruk. Området är ett typexempel på hur ett av människan format landskap förändras i snabb takt då bruksändamålet blir ett annat. Det finns en stor mängd bevarade fotografier på Hallisområdet med vars hjälp man kan studera förändringens olika skeden. Man kan leta fram dem på adressen Finna.fi, där man samlat bland annat museernas och bibliotekens material att fritt brukas av allmänheten.
Tillbaka på hemgatan
Nya hus bland Hansängens tallar 1964. Juhani Klemis samling.
Hagtornshäcken borde klippas. Men vad nu? Bara hälften av häcken består av hagtorn. När huset blev färdigt planterade man lönnar och bergsalmar bland tallarna på gården. Nu har skotten från dem tagit över häcken, som förnyades för några år sedan. Den bank som lät bygga husen gjorde på 1960-talet reklam för dem med affischer där det nämndes att de var belägna i en frisk tallskog. Affischens bild ger vid handen att detta också var korrekt. De här gårdarna har fått nya planteringar, som främst utgörs av ädellövträd och buskar. Landskapet har kvävts också här. Bostadsområdena i Åbo har blivit lövträdsdominerade, och till exempel tallar planteras numera endast sällan. Trädbeståndet har alltså förändrats kraftigt under hundra år. På joggingrundan lönar det sig sålunda att också studera landskapet med det förgångna för ögonen.
