Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Mannen som ville bli dömd

Lämna en kommentar

Hösten 1889 reste Waldemar Churberg till Åbo. Han besökte Åbo slott för att bese de rum som där använts som fängelse — men han var ingen turist utan en man som förberedde sig för sitt eget straff. Churberg ämnade begå ett brott, erkänna det och bli dömd. Han ville i förväg se hurdana rum han kanske skulle bli tvungen att vistas i.

Waldemar Churberg år 1877 fotograferad av Daniel Nyblin. Bild: Samling Atelier Nyblin, Historiska bildsamlingen, Museiverket.

Den 28 november 1889 drog Churberg framför Helsingfors universitet fram en revolver och sköt mot professorn i straffrätt Jaakko Forsman. Den första kulan träffade Forsman i vänster arm, den andra träffade vänstra låret. Det tredje skottet var riktat mot Forsmans mage, men kulan träffade en knapp och plattades till mot den. Forsman sårades, men benstommen skadades inte. Såren läkte och Forsman klarade sig.

Churberg flydde inte. Han gick raka vägen till poliskammaren, erkände sitt brott och sov gott över natten. Enligt hans berättelse hade skjutningen samband med hans heder, ett påstått äktenskapsbrott och en sviken vänskap. Han ville ha en rättegång, en dom och ett straff. Och just det fick han inte. Churberg ansåg att Forsmans relationer till förvaltningen hindrade honom att få en rättvis rättegång.

Medicinalstyrelsen kom med i bilden nästan genast då domstolen fick hand om fallet. Ärendet gick vidare från Helsingfors rådstuvurätt till Åbo hovrätt, som var Finlands äldsta hovrätt. Via hovrätten blev Churbergs öde en länk i en större myndighetskedja, där ett brottsfall blev en fråga om sinnessjukdom, farlighetsgrad och förmynderskap. Churberg förpassades till Lappvikens mentalsjukhus för observation och därefter till asylinrättningen i Kexholm. Även efter tiden på vårdanstalterna hölls han kvar under förmynderskap: han hade inte bestämmanderätt över sin egendom och fick inte röra sig fritt, inte heller var han en fullvärdig medborgare, och när han till sist befriades fick han inte ens vistas i hemlandet.

I Åbo hade Churberg föreställt sig att han skulle få en dom och ett fängelsestraff och sålunda sona sitt brott. Sist och slutligen fick han något som var diffusare och mera långverkande än ett straff: han blev stämplad som mentalsjuk, ställdes under förmynderskap och måste delta i en rättstvist som räckte ungefär 23 år.

När Churberg förlorat sin frihet gjorde han det som för en författare var det enda möjliga: han skrev. Klagoskrivelserna, hemställningarna och breven växte till en femdelad skrift som han utgav på eget förlag:  Huru finska domstolar och myndigheter skipa rättvisa (1903–1913).

Churbergs fråga lever vidare: Sådant var mitt brott — hurudant var deras?

Mia Kavasto

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Förgyllarmästarens kristallapparat

Lämna en kommentar

Intervjun med förgyllarmästaren Johan Anshelm Nurmi fick en överraskande start då den ”vitala och glada” åldringen satt i gungstolen med hörlurarna på sängen bredvid. Turun Sanomats redaktör gissade att han lyssnat på nyheterna i kristallapparaten då dörrklockan ringde. I januari 1938 var Nurmi 72 år och en av de sista förgyllarna i Åbo. Han berättade mycket gärna minnen från sin levnadsbana. Kristallapparaten och hörlurarna, som Nurmi i hast lagt ifrån sig, blev bortglömda då han berättade om de stora åren på 1800-talet.

ASAs kristallapparat. Bild: Åbo stadsmuseum.

Nurmi, som hade arbetat i en ”aristokratisk förgyllarverkstad” utan hjälp av maskiner, var också en åldrig teknikfreak och speciellt intresserad av kristallapparater och evighetsmaskiner. Det var ingen slump: båda apparaterna fungerade utan någon yttre strömtillförsel. I fråga om evighetsmaskinerna måste Nurmi vara självförsörjande, med dåligt resultat: han utvecklade en apparat där en liten propeller började snurra då man blåste i ett vid den fastsatt rör. Emellertid snurrade den inte i evighet, vilket alla Nurmis gäster som blåst i röret snart insåg.

När det gäller kristallapparaterna lyckades självförsörjningen bättre. En kristallapparat eller kristallmottagare (eng. crystal radio) förvandlade radiovågorna till hörbara ljudsignaler utan någon yttre strömkälla, eftersom den behövliga energin erhölls direkt från radiovågorna. När radioverksamheten utvecklades vidare på 1920-talet var kristallmottagarna mycket populära, men på 1930-taler minskade bruket. Så sent som år 1930 använde 37,7 % av radiolyssnarna en kristallmottagare, men diskussionen om problemen ökade hela tiden. Även i Åbo klagade man över att apparaterna ständigt drabbades av olika slags störningar.

Kristallapparater köptes emellertid fortfarande. I Åbo anlitade många affären Radioliike Arvo Sakrelius, som år 1930 bytte namn till ASA-Radio. I början av 1930-talet sålde firman kristallmottagare och annan audioteknisk utrustning i affären vid Eriksgatan 20. Det är lätt att föreställa sig att J. A. Nurmi stack sig in i affären för att ta en titt på de nyaste kristallapparaterna, för hans egen affär låg vid Kristinegatan.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

J. A. Nurmis apparatsamling. I privat ägo.
Turun Sanomat 25.4.1930, 16.1.1934, 23.1.1934, 21.1.1938.

Hirvikunnas, Teppo. ASA Radio Oy – Suomalaisen elektroniikkateollisuuden edelläkävijän tarina. AV Plus. https://avplus.fi/asa-radio-oy-suomalaisen-elektroniikkateollisuuden-edellakavijan-tarina/

Hoffman, Kai: Sakrelius, Arvo. Suomen talouselämän vaikuttajat -verkkojulkaisu. Studia Biographica 8. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2008– (läst 29.5.2026).

1900-talet

”Jag gissar att Åbo landsarkiv blir ett bra forskningsinstitut”

Lämna en kommentar

I februari 1932 publicerade Turun Sanomat en artikel med rubriken ”Åbo landsarkivs färdigställande och bruk”. Den byggnad som planerats för det nya landsarkivet hade då redan mellantak, och rappningsarbetena inomhus var nästan klara. Byggnaden skulle stå färdig i juli.

Den nya arkivbyggnaden hade fyra våningar. I de nedre våningarna fanns personal- och forskarrum, i de övre våningarna arkivmagasin. Den som arbetat i det översta magasinet en het sommardag vet, att kraven på arkivdugliga förhållanden inte uppfylldes vad temperaturen beträffar, men under de rådande ekonomiskt kärva tiderna var redan byggandet av en arkitektoniskt imponerande, för arkivbruk planerad byggnad en bragd. Arkivet skulle redan med sin arkitektur manifestera den nationella kulturens och historiens betydelse.

Åbo landsarkiv. Fotograf Eemeli Reuna, Atelier Alppila, Åbo stadsmuseum. Reprofoto: Eija Karnisto.

Den knappa ekonomin kom däremot till synes i dimensioneringen av personalen. Tidningens reporter hade för artikeln intervjuat riksarkivarie Kaarlo Blomstedt, som berättade att man ämnade anställa bara en tillfällig arkivarie och en vaktmästare för det första halvåret. Det berodde på statsbudgeten hur mycket pengar man skulle få för kommande rekryteringar: ”I varje fall kommer vi att försöka komma till rätta med en så liten personal och så låga kostnader som det bara är möjligt.”

För forskarna fanns det en stor forskarsal och ett mindre rum, där ”en känd forskare” kunde få studera arkivmaterial utan övervakning. I arkivsalar övervakas ju forskare för att skydda det unika materialet, men Blomstedt berättade att han varit ”ganska vidsynt” när det var fråga om en etablerad forskare som han kände väl. Tack vare sådana här personliga kontakter kunde man få rätt att använda material utan övervakning. Blomstedt hänvisade här till praxis i Helsingfors. I Åbo fick man troligtvis denna ynnest genom att klara den granskning som förrättades av Kaarlo Österbladh, som valdes till arkivets förste arkivföreståndare.

Turun Sanomats artikel slutar med riksarkivarie Blomstedts optimistiska prognos: ”Jag gissar att Åbo landsarkiv blir ett bra forskningsinstitut.”

Liisa Vuonokari-Bomström

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Turun Sanomat 3.2.1932.

1900-talet

Svarvningsuppvisning på Dövskolan

Lämna en kommentar

På Dövskolan i Åbo arrangerades i början av juni 1911 en utställning av en mera sällsynt typ, enligt tidningarna ”den första i sitt slag här i Finland”.  I skollokalerna hade man byggt upp en hantverksutställning som presenterade ett brett urval av konstverk och handarbeten som skapats av döva. Platsen var av betydelse emedan Åbo var en av pionjärstäderna i fråga om undervisningen av döva i Finland. Den unge Carl Oscar Malm hade grundat en privat dövskola i Borgå redan år 1846, men den skola som Malm grundade i Åbo blev landets första statliga dövskola. Den arbetade till en början i ett anspråkslöst trähus vid nuvarande Universitetsbacken. År 1899 ritade arkitekten Theodor Granstedt ett stiligt nytt skolhus av sten som i dag är känt som Åbo Universitets Hus Signum.

Dövskolan år 1936.Bild: Turun Sanomat/Åbo stadsmuseum.

Till utställningen 1911 kom det både hantverk och hantverkare från alla håll i Finland. Mest uppmärksamhet fick den dövblinde svarvaren Frans Leijon (1878–1947), som hade gått i dövskolan i Jakobstad och ursprungligen kom från Yläne. Han hade mist synen och hörseln som barn och levt ett liv som naturbarn tills han som tioåring skickades till Jakobstad för att få undervisning. Under skolåren blev Frans en skicklig trähantverkare och snart lärde han sig också svarva, trots lärarnas motstånd.

En reporter från tidningen Uusi Aura besökte utställningen och fäste sig särskilt vid Frans. Han skrev: ”Förundransvärt var det att betrakta hans arbeten. En människa saknar syn och hörsel och kan trots det åstadkomma något dugligt! Han hade tillverkat en ogrässpade av järn, en ring av silver, en stoppsvamp och nåldynor av trä, en tallriksring och en nyckelplatta av mässing samt en namnskylt av nickel. Ett arbete som heter duga, gjort av en blind och dövstum. Till yrket är Frans Leijon svarvare.”

Två dövblinda på ett gemensamt porträtt, Frans Leijon och Maria Lovisa Nyman. Bild: Dövas museum. Arbetarmuseet Werstas.

Frans hade ett speciellt bra känselsinne oh använde mycket tid till att göra träföremålens fogar sömlösa och ytorna släta. Hans handaskicklighet imponerade inte bara på redaktören utan också på de övriga utställningsbesökarna. Redaktören kunde inte låta bli att undra hur den här unge mannen kommunicerade. ”Med stor nyfikenhet följer man hans rörelser och gester. Med hjälp av känseln bildar han sig mycket behändigt en uppfattning om saker och ting. En annan person kan delge honom sina tankar medelst fingeralfabetet, som talas eller rättare sagt ritas i hans hand. På samma sätt ställer han själv många frågor med hjälp av fingrarna. Också på ett annat sätt kan han få reda på den andras tankar.  Han har nämligen alltid med sig en kubformad mässingsskiva med punktskriftsalfabetet. Då den andre för Leijons fingrar över bokstäverna kan denne snabbt forma ord och meningar.”

Vid tiden för Åbobesöket var Leijon 32 år. Då kunde han inte ännu ana att han efter några decennier skulle komma att bosätta sig nära Åbo, på ön Satava. Först efter flera decennier fann Frans sin familj, som han skiljts ifrån då han skickades till skolan i Jakobstad. Under de kommande åren skulle Frans komma att besöka dövskolan i Åbo på nytt flera gånger.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”Kuuromykkä Frans Leijon”, Uusi Aura 4.6.1911.

Salmi, Hannu: Frans Leijon. Kuurosokean ihmeellinen elämä. Otava, Helsingfors 2025.

1500-talet, 1800-talet, 1900-talet

Ejbykalken återbördas 1925

Lämna en kommentar

Åbo domkyrkas kalk och paten, som den danske härföraren Otte Rud tog som krigsbyte år 1509, fann sin väg till Ejby kyrka på den danska ön Själland emedan kyrkan hörde till släkten Ruds ägor vid Tryelbygård. Föremålen bevarades i stort sett i ursprungligt skick, men en senare ändring som gjordes i Danmark var att kalkens kupa förnyades år 1851

Ejbykalken föll i glömska under flera sekler ända tills C. F. Allen i en år 1864 publicerad artikel tog upp ämnet. Åbo historiska museum försökte senare få kalken och patenen tillbaka, första gången år 1882. Ejbys kyrkoherde Aage Möller förhöll sig positiv till förslaget men hoppades att föremålen skulle användas för sitt heliga ändamål i en kyrka och inte musealiseras. År 1925 kunde kalken till sist återbördas till Åbo efter att Åbo domkyrkoförsamling inlämnat en anhållan i februari 1920.  Ejby församlings anhållan om att kalken skulle överlämnas som en gåva utan ersättning godkändes av den danska regeringen på Finlands självständighetsdag 6.12.1924. Föremålen överläts till utrikesminister Gustaf Idman av den danske ambassadören, kammarherre Fleming Lerche 2.6.1925, och till domkyrkan överfördes de 3.6.1925.

Teckning av den ljuskrona i barockstil med tolv ljus som Åboförsamlingarna skänkte kyrkan i Ejby. På kronans skaft finns en dedikation på danska: ”Fra Finland till Ejby Kirke af Församlingerne i Åbo”. Bild: Uusi Aura 21.6.1925, s. 3.

Den återbördade kalken åtföljdes av ett gåvobrev, som fritt översatt lyder:

Gåvobrev till Åbo domkyrkas föreståndare och kyrkofullmäktige – Ejby sockens församlingsråd i Roskilde stift i Danmark har denna dag fattat beslut om att Ejby kyrkas kalk och nattvardskärl, vilka ända till år 1509 tillhörde Åbo domkyrka i Finland, nu skall återbördas till denna kyrka. Och då församlingsrådet har inhämtat kyrkoministeriets medgivande till detta återbördande, ber vi nu Åbo domkyrkas styrelse motta dessa heliga kärl för kyrkligt bruk på den plats där de ursprungligen hör hemma. – Med detta återgivande vill vi framföra vår och – vågar vi säga – vår kyrkas och vårt folks sympatier för Finlands kyrka och det fria finska folket samt våra varma förhoppningar om en god framtid för Finland. Den 3 april 1925, Ejby församlingsråd. B. Bartholdij Möller, Kristian Kristiansen, L. Nielsen, Hans Kristiansen, Rasmus Knudsen, Peder Kristiansen, J. T. K. Jacobsen, Hans Jörgen Nielsen.

Åbo domkyrkoförsamling lät i Köpenhamn tillverka två kopior av föremålen, som gavs till Danmarks nationalmuseum och Ejby kyrka. De till kyrkan skänkta föremålen invigdes för liturgiskt bruk påsken 1925. Likaså fick kyrkan en ljuskrona som tack. Den hade gjutits på basis av ritningar från år 1657. Kronan överlämnades på årsdagen av Otte Ruds plundring av Åbo domkyrka 2.8.1925.

De här föremålen var inte de enda kyrkoägda objekten som tagits som krigsbyte men senare återlämnades till Finland. Till exempel återbördades samma år från Storbritannien en kyrkklocka, som tagits som krigsbyte i Skarpans kyrka nära Bomarsunds fästning under Krimkriget (1853–1856).

Ejbykalken, även känd som Särkilaxkalken, och den tillhörande patenen samt andra föremål från Åbo domkyrka på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning 24.5.2026. Bild: Riku Kauhanen.

Då detta skrivs pågår restaureringar i Åbo domkyrka, och Ejbykalken kan ses på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning Altare et Urbs – Domkyrkans skatter och donatorer.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Immonen, Visa. Golden Moments : Artefacts of Precious Metals as Products of Luxury Consumption in Finland c. 1200–1600. I, Text. Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 2009.

Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.

Merimiehen ystäwä: Suomen merimieslähetystoimen lehti 1.2.1928, nr 2.

Panu 13/1925.

Turun Sanomat 4.6.1925.

Uudenkaupungin Sanomat 23.7.1925.

Uusi Aura 26.4.1925; 4.6.1925; 21.6.1925.

1800-talet, 1900-talet

Åbo dövstumskolas första lärarinna

Lämna en kommentar

I maj 1916 firades i Åbo fröken Amanda Schalbergs 95-årsdag. Hon var känd i staden som den första lärarinnan vid Åbo dövstumskola. Den tjänsten innehade hon beundransvärt länge, i hela 36 år innan hon pensionerades år 1897. Schalberg, född i Åbo år 1821, var en samhällsmedveten dam som också var medlem i Fruntimmersföreningen i Åbo.

Amanda Schalbergs foto publicerades i de dövstummas tidning Kuuromykkäin lehti år 1917 i samband med nekrologen. Bild: Kuuromykkäin lehti.

Schalberg inledde sin bana som lärarinna vid Åbo dövstumskola år 1860, då skolan grundades. Den var den första i sitt slag i hela Finland.  Ensam behövde hon inte sköta undervisningen då skolan hade ytterligare en lärare, Carl Oskar Malm som själv var döv. Föreståndare var Carl Henrik Alopaeus. Den första terminen hade skolan bara 12 elever, men ganska snart översteg elevantalet etthundra.

Amanda Schalberg kan ses som ett slags pionjär för skolväsendet i Åbo emedan hon undervisade inte bara i dövstumskolan utan också i stadens första småbarnsskola. Hon inledde troligen sin lärarbana som privatlärare, för åtminstone på 1850-talet undervisade hon barn från arbetarfamiljer i Åbo. År 1856 grundades med donationsmedel en småbarnsskola i Åbo, och Schalberg ombads ställa upp som lärare. Skolan var särskilt avsedd för barn i åldern 4–7 år från fattiga arbetarfamiljer.

Schalberg var en omtyckt lärare och hon var också intresserad av att utveckla sitt kunnande. Hon gjorde en studieresa till dövstumskolan Manilla nära Stockholm där många finländare tidigare studerat. Schalbergs modersmål var svenska, men hon lärde sig också finska för att kunna undervisa skolans finskspråkiga elever. 

Under de dryga tre decennier som Schalberg verkade som lärare vid dövstumskolan hann hon undervisa hundratals elever. Hon var en uppskattad lärare och ihågkoms av forna elever som besökte henne bland annat på hennes födelsedagar. En av de tidigare eleverna, Vilhelmiina Lundström, hade börjat arbeta som tjänarinna hos Schalberg då hon var 9 år och sedan stannat kvar i arbetet i 54 år, det vill säga mer än halva Sahlbergs liv. ”Denna goda tjänarinna är en förebild för andra. Fröken Amanda älskar henne också varmt”, berättade Kuuromykkäin lehti år 1916.

Amanda Schalberg avled vid 96 års ålder i januari 1917 och är begravd på Gamla begravningsplatsen i Åbo.

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor

Kuuromykkäin lehti 1.6.1911, nr 6‒7; 1.5.1916, nr 5; 1.2.1917, nr 2.

Uusi Aura 17.1.1917, nr 14.

Suomen aistivialliskoulujen lehti 1.5.1915, nr 5.

Vartija 1.2.1910, nr 2.

Åbo Tidningar 28.4.1956, nr 33.

1900-talet

Förgyllarmästarens kristallapparat

Lämna en kommentar

Intervjun med förgyllarmästaren Johan Anshelm Nurmi fick en överraskande start då den ”vitala och glada” åldringen satt i gungstolen med hörlurarna på sängen bredvid. Turun Sanomats redaktör gissade att han lyssnat på nyheterna i kristallapparaten då dörrklockan ringde. I januari 1938 var Nurmi 72 år och en av de sista förgyllarna i Åbo. Han berättade mycket gärna minnen från sin levnadsbana. Kristallapparaten och hörlurarna, som Nurmi i hast lagt ifrån sig, blev bortglömda då han berättade om de stora åren på 1800-talet.

ASAs kristallapparat. Bild: Åbo stadsmuseum.

Nurmi, som hade arbetat i en ”aristokratisk förgyllarverkstad” utan hjälp av maskiner, var också en åldrig teknikfreak och speciellt intresserad av kristallapparater och evighetsmaskiner. Det var ingen slump: båda apparaterna fungerade utan någon yttre strömtillförsel. I fråga om evighetsmaskinerna måste Nurmi vara självförsörjande, med dåligt resultat: han utvecklade en apparat där en liten propeller började snurra då man blåste i ett vid den fastsatt rör. Emellertid snurrade den inte i evighet, vilket alla Nurmis gäster som blåst i röret snart insåg.

När det gäller kristallapparaterna lyckades självförsörjningen bättre. En kristallapparat eller kristallmottagare (eng. crystal radio) förvandlade radiovågorna till hörbara ljudsignaler utan någon yttre strömkälla, eftersom den behövliga energin erhölls direkt från radiovågorna. När radioverksamheten utvecklades vidare på 1920-talet var kristallmottagarna mycket populära, men på 1930-taler minskade bruket. Så sent som år 1930 använde 37,7 % av radiolyssnarna en kristallmottagare, men diskussionen om problemen ökade hela tiden. Även i Åbo klagade man över att apparaterna ständigt drabbades av olika slags störningar.

Kristallapparater köptes emellertid fortfarande. I Åbo anlitade många affären Radioliike Arvo Sakrelius, som år 1930 bytte namn till ASA-Radio. I början av 1930-talet sålde firman kristallmottagare och annan audioteknisk utrustning i affären vid Eriksgatan 20. Det är lätt att föreställa sig att J. A. Nurmi stack sig in i affären för att ta en titt på de nyaste kristallapparaterna, för hans egen affär låg vid Kristinegatan.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

J. A. Nurmis apparatsamling. I privat ägo.
Turun Sanomat 25.4.1930, 16.1.1934, 23.1.1934, 21.1.1938.

Hirvikunnas, Teppo. ASA Radio Oy – Suomalaisen elektroniikkateollisuuden edelläkävijän tarina. AV Plus. https://avplus.fi/asa-radio-oy-suomalaisen-elektroniikkateollisuuden-edellakavijan-tarina/

Hoffman, Kai: Sakrelius, Arvo. Suomen talouselämän vaikuttajat -verkkojulkaisu. Studia Biographica 8. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2008– (läst 29.5.2026).

1900-talet

Bageriföretagare från Åbo blev missionärshustru i Afrika

Lämna en kommentar

Under en av de sista veckorna år 1900 anmälde kontoristen Ellen Johanna Cajander till magistraten att hon skulle inrätta ett bageri i Åbo. Firman ”Uleåborgska hembageriet” verkade till en början vid Observatoriegatan 1 men flyttade snart till Birgersgatan 12 B. Cajander, som i sina annonser och sin övriga reklam vanligen använde förnamnet Elli, sålde åtminstone många slags småbröd i sitt bageri.

Elli Cajanders flärdfria annons i Åbo Tidning 5.3.1903.

Hembageriets öden kan i viss mån följas med hjälp av tidningsannonser och -meddelanden.  Uleåborgska hembageriet hade en stående annonsplats i

Åbo Tidning åren 1901–1903, och på basis av den vet vi åtminstone att verksamheten fortsatte på samma adress. Den övriga informationen om bageriet och dess ägare är knapphändig. Hurdana bakverk togs ut ur ugnen om morgnarna? Vem njöt av dem, hade bageriet stamkunder? Betjänade Cajander kunderna själv, var det någon som hon fäste särskild uppmärksamhet vid?

Tidningarna berättar i varje fall att stora förändringar skedde i Cajanders liv i september 1903. Uusi Aura meddelade nämligen den 20 september att Uleåborgska hembageriet framdeles skulle skötas av Maria Cajander. Samtidigt annullerade Elli Cajander den näringsanmälan som hon gjort för samma firmanamn. Om någon läsare förundrade sig över detta kom förklaringen raskt: på listan över de till äktenskap förelysta fanns den 29 september även fröken Ellen Johanna Cajander och hennes trolovade, missionären Heikki Saari.

Man kan kanske anta att Cajander och Saari hade träffats vid denna tid i Åbo. Eller kanske hade de känt varandra redan länge. Ganska snart efter lysningen, i november, kunde man i Åbo Tidnings lista över bortresta läsa att Elli Cajander rest till Afrika, där fästmannen väntade på sin blivande hustru. Så tog den aboensiska kontoristen som blev bagare farväl av ugnarna i sitt hembageri. Gift blev hon ett år senare, på missionsstationen i Ontananga.

Meddelandena om Elli Cajanders affärer och äktenskap upphör här. Nästa gång Åbotidningarna skrev något om henne var i samband med hennes död i juni 1923. Tidningsannonserna och -meddelandena berättar bara om några år av hennes liv, som i övrigt förblir osynligt.  Kärleken och livets senare skeden förblir en privatsak mellan Elli och hennes missionär.

Elina Lahdenniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Lehti 9.2.1905.

Turun Sanomat 18.6.1923.

Uusi Aura 20.9.1903.

Uusi Aura 29.9.1903.

Uusi Aura 30.11.1900.

Åbo Tidning 1.12.1900.

Åbo Tidning 15.12.1900.

Åbo Tidning 7.6.1901.

Åbo Tidning 20.10.1903.

Åbo Tidning 6.11.1903.

1900-talet

Sabotage vid Paju hållplats

Lämna en kommentar

Sabotage mot järnvägsförbindelserna hörde till den finska underjordiska motståndsrörelsens mest synliga skadegörelser riktade mot Finland och den finska armén under fortsättningskriget (1941–1944). Vanligtvis misslyckades visserligen sabotageförsöken, dels för att statsjärnvägarnas personal upptäckte de på spåren utplacerade sprängladdningarna i tid, dels emedan de improviserade laddningarna inte fungerade eller åstadkom endast liten skada. I Åbotrakten gjorde en av möbelpoleraren Väinö Johannes Ketonen (1915–1944) bildad grupp åren 1941 och 1942 flera sabotageförsök i närheten av Paju hållplats i S:t Marie.

Den anspråkslösa och obemannade hållplatsen Paju saknas på de flesta av den aktuella tidens kartor. På denna ekonomiska karta från 1953 har dess läge angetts ungefärligt. Karta: Lantmäteriverket, Vanhatkartat.fi.

Den obemannade hållplatsen Paju mellan Starrbacka (Saramäki på kartan) och Jäkärlä (S:t Marie) på Åbo–Toijala banan är i dag svår att lokalisera. I de samtida källorna sägs den ha legat 5–10 kilometer (sträckan varierar) från Åbo, men den bör ha funnits ungefär där som  Niittykulmavägens övergångsställe finns i dag. Hållplatsen inrättades på anhållan den 13:e oktober 1936 av mjölkförsäljningsandelslaget Maarian Maidonmyyntiosuuskunta för att underlätta mjölktransporterna med tåg. Järnvägsstyrelsen biföll anhållan år 1937 på villkor att andelslaget skulle svara för bygget av och kostnaderna för en mjölkbrygga. Mjölktransporterna skedde vanligen tidigt på morgonen, men bygget av mjölkbryggan blev också början till persontrafiken på hållplatsen, som inleddes den 10 mars 1937. Lokalinvånarna önskade sig sedan flera persontågsturer, men endast få tåg stannade vid hållplatsen för att ta upp passagerare. Hållplatsen slutade användas den 21 maj 1980.

GRK Infra Abp:s spårriktmaskin vid Paju gamla hållplats nära Niittykulmavägens övergång. Bild: Riku Kauhanen.

Under krigstiden gjordes flera sabotageförsök i hållplatsområdet.  Ketonen hade den 16 oktober 1941 lyckats placera 2 ½ kilo dynamit under spåret nära Paju hållplats och laddningen exploderade då ett godståg på väg till Åbo körde över spåret. Lokets högra styrhjul skadades och bägge styrhjulen spårade ur, men loket och vagnarna kom över den grop på en halv meter som explosionen orsakat utan att vräkas ur spår. Gropen var bara 25 cm djup, men explosionens kraft gjorde att telegraf- och telefonledningarna vid banan gick av.

Ketonens gäng eller det så kallade Skogsgardet från Masku misstänktes genast för sabotaget. Ett av deras läger hade funnits i Masku, och i terrängen vid nuvarande flygfältet fanns flera korsur som männen förberett redan sommaren 1941. På samma ställe nära Paju hållplats hade ett sprängningsförsök gjorts också den 11 september 1942, men då hade endast spåret skadats. Två veckor senare, den 26 september, hade det smällt igen, denna gång tre kilometer från hållplatsen mot Åbohållet, mellan S:t Marie övergångsställe och Räntämäki hållplats. Då hade spåret och loket skadats. Sabotage och sabotageförsök gjordes också på andra banområden i Åbo.

I samband med anhållandena framkom senare, att dynamiten redan i augusti 1941 hade transporterats till ett gömställe nära sabotageplatsen av den i Åbo bosatte kommunisten Leo Virtanen. Anhållandet av grupp Ketonens medlemmar på sensommaren försenade inledandet av sabotagen. Ketonen själv anhölls i november 1942 i Kurala och arkebuserades i Uleåborg i mars 1944.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Iltanen, Jussi. Radan Varrella: Suomen Rautatieliikennepaikat. Helsingfors: Kartcentralen, 2009.

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv 1395_1. Huvudavdelningens lägesöversikter 1942–1945. Lägesöversikt Nr 9. 17.10.1942. Från september 1942.

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv. 1478_1. Huvudavdelningens hemliga lägesöversikter 1939–1945. Lägesöversikt Nr 10. 20.11.1941. Från oktober 1941.

Rislakki, Jukka. Maan Alla: Vakoilua, Vastarintaa Ja Urkintaa Suomessa 1941–1944. Love kirjat, 1985.

Turun Tienoo 4.12.1959.

1900-talet

Handelslaget Turun Osuuskauppas första snabbköp

Lämna en kommentar
Tidningen Rannikkoseutu presenterade det under hösten 1959 totalrenoverade huset Antintalo och dess affärslokaler. Enligt artikeln kunde man göra sina inköp i en handvändning i Turun Osuuskauppas snabbköp.  Rannikkoseutu 18.11.1959.

Turun Osuuskauppa öppnade år 1958 ett snabbköp i huset Antintalo på Eriksgatan. Handelslaget såg sin affär som stadens första riktiga snabbköp trots att handelslaget Tarmola hade öppnat en sådan butik redan fyra år tidigare. Turun Osuuskauppa betonade i sin kommunikation att Antintaloaffären var större och hade ett mångsidigare urval än konkurrenten.

Vid tiden för grundandet talade man också om självbetjäningsaffärer, och deras verksamhetskoncept förändrade helt inhandlandet av dagligvaror i Finland. USA var föregångarlandet, och modellen kom därifrån. I en självbetjäningsbutik fanns en stor del av varorna på öppna hyllor eller placerade på något annat tillgängligt ställe, så att kunderna själva kunde plocka ihop sina varor i varukorgen eller -vagnen, gå med den till kassan och betala inköpen där. 

En butiksinspektör gör provinköp i Eriksgatans affär strax efter att den blivit färdig. Bild ur boken ”Sata vuotta yhteistä matkaa 1901–2001”.

Självbetjäningsaffären förutsatte en ny sorts teknik. Till verksamhetskonceptet hörde ju att man skulle erbjuda kunderna så färska produkter som möjligt. Antintaloaffärens livsmedel förvarade i tre olika kylrum och ställdes fram i hela sjutton olika butiksdiskar. Den maskinella luftkonditioneringen hindrade kött- och fisklukterna från att spridas inne i butiken. Luftkonditioneringen hade varit en förutsättning för beviljandet av verksamhetstillståndet.

Det var emellertid inte alldeles problemfritt att övergå till självbetjäning. En del av kunderna tyckte inte om den långsmala butikslokalen i Antintalo. Affärsföreståndaren Olavi Lundström berättade senare, ett det var rena turen om en kund gick hela rundan och inte vände om mot kassan på halva vägen. Eriksgatans affär var hyfsat lönsam. Turun Osuuskauppa vidareutvecklade sina snabbköpsprojekt men stängde Antintaloaffären i mitten av 1960-talet och fokuserade på att utvidga snabbköpsnätet till områdena utanför innerstaden.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Paavo Oinonen: ”Amerikan mittapuulla” – uusi pikamyymälä. Leena Rossi, Paavo Oinonen, Henri Terho och Tomi Ahti: Sata vuotta yhteistä matkaa 1901–2001. Vähäväkisten Osuusliike–Turun Osuuskauppa–TOK-yhtymä. TOK-koncernen, Åbo 2001, 144–145.