Kategoriarkiv: 1900-talet

1500-talet, 1800-talet, 1900-talet

Ejbykalken återbördas 1925

Lämna en kommentar

Åbo domkyrkas kalk och paten, som den danske härföraren Otte Rud tog som krigsbyte år 1509, fann sin väg till Ejby kyrka på den danska ön Själland emedan kyrkan hörde till släkten Ruds ägor vid Tryelbygård. Föremålen bevarades i stort sett i ursprungligt skick, men en senare ändring som gjordes i Danmark var att kalkens kupa förnyades år 1851

Ejbykalken föll i glömska under flera sekler ända tills C. F. Allen i en år 1864 publicerad artikel tog upp ämnet. Åbo historiska museum försökte senare få kalken och patenen tillbaka, första gången år 1882. Ejbys kyrkoherde Aage Möller förhöll sig positiv till förslaget men hoppades att föremålen skulle användas för sitt heliga ändamål i en kyrka och inte musealiseras. År 1925 kunde kalken till sist återbördas till Åbo efter att Åbo domkyrkoförsamling inlämnat en anhållan i februari 1920.  Ejby församlings anhållan om att kalken skulle överlämnas som en gåva utan ersättning godkändes av den danska regeringen på Finlands självständighetsdag 6.12.1924. Föremålen överläts till utrikesminister Gustaf Idman av den danske ambassadören, kammarherre Fleming Lerche 2.6.1925, och till domkyrkan överfördes de 3.6.1925.

Teckning av den ljuskrona i barockstil med tolv ljus som Åboförsamlingarna skänkte kyrkan i Ejby. På kronans skaft finns en dedikation på danska: ”Fra Finland till Ejby Kirke af Församlingerne i Åbo”. Bild: Uusi Aura 21.6.1925, s. 3.

Den återbördade kalken åtföljdes av ett gåvobrev, som fritt översatt lyder:

Gåvobrev till Åbo domkyrkas föreståndare och kyrkofullmäktige – Ejby sockens församlingsråd i Roskilde stift i Danmark har denna dag fattat beslut om att Ejby kyrkas kalk och nattvardskärl, vilka ända till år 1509 tillhörde Åbo domkyrka i Finland, nu skall återbördas till denna kyrka. Och då församlingsrådet har inhämtat kyrkoministeriets medgivande till detta återbördande, ber vi nu Åbo domkyrkas styrelse motta dessa heliga kärl för kyrkligt bruk på den plats där de ursprungligen hör hemma. – Med detta återgivande vill vi framföra vår och – vågar vi säga – vår kyrkas och vårt folks sympatier för Finlands kyrka och det fria finska folket samt våra varma förhoppningar om en god framtid för Finland. Den 3 april 1925, Ejby församlingsråd. B. Bartholdij Möller, Kristian Kristiansen, L. Nielsen, Hans Kristiansen, Rasmus Knudsen, Peder Kristiansen, J. T. K. Jacobsen, Hans Jörgen Nielsen.

Åbo domkyrkoförsamling lät i Köpenhamn tillverka två kopior av föremålen, som gavs till Danmarks nationalmuseum och Ejby kyrka. De till kyrkan skänkta föremålen invigdes för liturgiskt bruk påsken 1925. Likaså fick kyrkan en ljuskrona som tack. Den hade gjutits på basis av ritningar från år 1657. Kronan överlämnades på årsdagen av Otte Ruds plundring av Åbo domkyrka 2.8.1925.

De här föremålen var inte de enda kyrkoägda objekten som tagits som krigsbyte men senare återlämnades till Finland. Till exempel återbördades samma år från Storbritannien en kyrkklocka, som tagits som krigsbyte i Skarpans kyrka nära Bomarsunds fästning under Krimkriget (1853–1856).

Ejbykalken, även känd som Särkilaxkalken, och den tillhörande patenen samt andra föremål från Åbo domkyrka på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning 24.5.2026. Bild: Riku Kauhanen.

Då detta skrivs pågår restaureringar i Åbo domkyrka, och Ejbykalken kan ses på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning Altare et Urbs – Domkyrkans skatter och donatorer.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Immonen, Visa. Golden Moments : Artefacts of Precious Metals as Products of Luxury Consumption in Finland c. 1200–1600. I, Text. Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 2009.

Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.

Merimiehen ystäwä: Suomen merimieslähetystoimen lehti 1.2.1928, nr 2.

Panu 13/1925.

Turun Sanomat 4.6.1925.

Uudenkaupungin Sanomat 23.7.1925.

Uusi Aura 26.4.1925; 4.6.1925; 21.6.1925.

1800-talet, 1900-talet

Åbo dövstumskolas första lärarinna

Lämna en kommentar

I maj 1916 firades i Åbo fröken Amanda Schalbergs 95-årsdag. Hon var känd i staden som den första lärarinnan vid Åbo dövstumskola. Den tjänsten innehade hon beundransvärt länge, i hela 36 år innan hon pensionerades år 1897. Schalberg, född i Åbo år 1821, var en samhällsmedveten dam som också var medlem i Fruntimmersföreningen i Åbo.

Amanda Schalbergs foto publicerades i de dövstummas tidning Kuuromykkäin lehti år 1917 i samband med nekrologen. Bild: Kuuromykkäin lehti.

Schalberg inledde sin bana som lärarinna vid Åbo dövstumskola år 1860, då skolan grundades. Den var den första i sitt slag i hela Finland.  Ensam behövde hon inte sköta undervisningen då skolan hade ytterligare en lärare, Carl Oskar Malm som själv var döv. Föreståndare var Carl Henrik Alopaeus. Den första terminen hade skolan bara 12 elever, men ganska snart översteg elevantalet etthundra.

Amanda Schalberg kan ses som ett slags pionjär för skolväsendet i Åbo emedan hon undervisade inte bara i dövstumskolan utan också i stadens första småbarnsskola. Hon inledde troligen sin lärarbana som privatlärare, för åtminstone på 1850-talet undervisade hon barn från arbetarfamiljer i Åbo. År 1856 grundades med donationsmedel en småbarnsskola i Åbo, och Schalberg ombads ställa upp som lärare. Skolan var särskilt avsedd för barn i åldern 4–7 år från fattiga arbetarfamiljer.

Schalberg var en omtyckt lärare och hon var också intresserad av att utveckla sitt kunnande. Hon gjorde en studieresa till dövstumskolan Manilla nära Stockholm där många finländare tidigare studerat. Schalbergs modersmål var svenska, men hon lärde sig också finska för att kunna undervisa skolans finskspråkiga elever. 

Under de dryga tre decennier som Schalberg verkade som lärare vid dövstumskolan hann hon undervisa hundratals elever. Hon var en uppskattad lärare och ihågkoms av forna elever som besökte henne bland annat på hennes födelsedagar. En av de tidigare eleverna, Vilhelmiina Lundström, hade börjat arbeta som tjänarinna hos Schalberg då hon var 9 år och sedan stannat kvar i arbetet i 54 år, det vill säga mer än halva Sahlbergs liv. ”Denna goda tjänarinna är en förebild för andra. Fröken Amanda älskar henne också varmt”, berättade Kuuromykkäin lehti år 1916.

Amanda Schalberg avled vid 96 års ålder i januari 1917 och är begravd på Gamla begravningsplatsen i Åbo.

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor

Kuuromykkäin lehti 1.6.1911, nr 6‒7; 1.5.1916, nr 5; 1.2.1917, nr 2.

Uusi Aura 17.1.1917, nr 14.

Suomen aistivialliskoulujen lehti 1.5.1915, nr 5.

Vartija 1.2.1910, nr 2.

Åbo Tidningar 28.4.1956, nr 33.

1900-talet

Förgyllarmästarens kristallapparat

Lämna en kommentar

Intervjun med förgyllarmästaren Johan Anshelm Nurmi fick en överraskande start då den ”vitala och glada” åldringen satt i gungstolen med hörlurarna på sängen bredvid. Turun Sanomats redaktör gissade att han lyssnat på nyheterna i kristallapparaten då dörrklockan ringde. I januari 1938 var Nurmi 72 år och en av de sista förgyllarna i Åbo. Han berättade mycket gärna minnen från sin levnadsbana. Kristallapparaten och hörlurarna, som Nurmi i hast lagt ifrån sig, blev bortglömda då han berättade om de stora åren på 1800-talet.

ASAs kristallapparat. Bild: Åbo stadsmuseum.

Nurmi, som hade arbetat i en ”aristokratisk förgyllarverkstad” utan hjälp av maskiner, var också en åldrig teknikfreak och speciellt intresserad av kristallapparater och evighetsmaskiner. Det var ingen slump: båda apparaterna fungerade utan någon yttre strömtillförsel. I fråga om evighetsmaskinerna måste Nurmi vara självförsörjande, med dåligt resultat: han utvecklade en apparat där en liten propeller började snurra då man blåste i ett vid den fastsatt rör. Emellertid snurrade den inte i evighet, vilket alla Nurmis gäster som blåst i röret snart insåg.

När det gäller kristallapparaterna lyckades självförsörjningen bättre. En kristallapparat eller kristallmottagare (eng. crystal radio) förvandlade radiovågorna till hörbara ljudsignaler utan någon yttre strömkälla, eftersom den behövliga energin erhölls direkt från radiovågorna. När radioverksamheten utvecklades vidare på 1920-talet var kristallmottagarna mycket populära, men på 1930-taler minskade bruket. Så sent som år 1930 använde 37,7 % av radiolyssnarna en kristallmottagare, men diskussionen om problemen ökade hela tiden. Även i Åbo klagade man över att apparaterna ständigt drabbades av olika slags störningar.

Kristallapparater köptes emellertid fortfarande. I Åbo anlitade många affären Radioliike Arvo Sakrelius, som år 1930 bytte namn till ASA-Radio. I början av 1930-talet sålde firman kristallmottagare och annan audioteknisk utrustning i affären vid Eriksgatan 20. Det är lätt att föreställa sig att J. A. Nurmi stack sig in i affären för att ta en titt på de nyaste kristallapparaterna, för hans egen affär låg vid Kristinegatan.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

J. A. Nurmis apparatsamling. I privat ägo.
Turun Sanomat 25.4.1930, 16.1.1934, 23.1.1934, 21.1.1938.

Hirvikunnas, Teppo. ASA Radio Oy – Suomalaisen elektroniikkateollisuuden edelläkävijän tarina. AV Plus. https://avplus.fi/asa-radio-oy-suomalaisen-elektroniikkateollisuuden-edellakavijan-tarina/

Hoffman, Kai: Sakrelius, Arvo. Suomen talouselämän vaikuttajat -verkkojulkaisu. Studia Biographica 8. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2008– (läst 29.5.2026).

1900-talet

Bageriföretagare från Åbo blev missionärshustru i Afrika

Lämna en kommentar

Under en av de sista veckorna år 1900 anmälde kontoristen Ellen Johanna Cajander till magistraten att hon skulle inrätta ett bageri i Åbo. Firman ”Uleåborgska hembageriet” verkade till en början vid Observatoriegatan 1 men flyttade snart till Birgersgatan 12 B. Cajander, som i sina annonser och sin övriga reklam vanligen använde förnamnet Elli, sålde åtminstone många slags småbröd i sitt bageri.

Elli Cajanders flärdfria annons i Åbo Tidning 5.3.1903.

Hembageriets öden kan i viss mån följas med hjälp av tidningsannonser och -meddelanden.  Uleåborgska hembageriet hade en stående annonsplats i

Åbo Tidning åren 1901–1903, och på basis av den vet vi åtminstone att verksamheten fortsatte på samma adress. Den övriga informationen om bageriet och dess ägare är knapphändig. Hurdana bakverk togs ut ur ugnen om morgnarna? Vem njöt av dem, hade bageriet stamkunder? Betjänade Cajander kunderna själv, var det någon som hon fäste särskild uppmärksamhet vid?

Tidningarna berättar i varje fall att stora förändringar skedde i Cajanders liv i september 1903. Uusi Aura meddelade nämligen den 20 september att Uleåborgska hembageriet framdeles skulle skötas av Maria Cajander. Samtidigt annullerade Elli Cajander den näringsanmälan som hon gjort för samma firmanamn. Om någon läsare förundrade sig över detta kom förklaringen raskt: på listan över de till äktenskap förelysta fanns den 29 september även fröken Ellen Johanna Cajander och hennes trolovade, missionären Heikki Saari.

Man kan kanske anta att Cajander och Saari hade träffats vid denna tid i Åbo. Eller kanske hade de känt varandra redan länge. Ganska snart efter lysningen, i november, kunde man i Åbo Tidnings lista över bortresta läsa att Elli Cajander rest till Afrika, där fästmannen väntade på sin blivande hustru. Så tog den aboensiska kontoristen som blev bagare farväl av ugnarna i sitt hembageri. Gift blev hon ett år senare, på missionsstationen i Ontananga.

Meddelandena om Elli Cajanders affärer och äktenskap upphör här. Nästa gång Åbotidningarna skrev något om henne var i samband med hennes död i juni 1923. Tidningsannonserna och -meddelandena berättar bara om några år av hennes liv, som i övrigt förblir osynligt.  Kärleken och livets senare skeden förblir en privatsak mellan Elli och hennes missionär.

Elina Lahdenniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Lehti 9.2.1905.

Turun Sanomat 18.6.1923.

Uusi Aura 20.9.1903.

Uusi Aura 29.9.1903.

Uusi Aura 30.11.1900.

Åbo Tidning 1.12.1900.

Åbo Tidning 15.12.1900.

Åbo Tidning 7.6.1901.

Åbo Tidning 20.10.1903.

Åbo Tidning 6.11.1903.

1900-talet

Sabotage vid Paju hållplats

Lämna en kommentar

Sabotage mot järnvägsförbindelserna hörde till den finska underjordiska motståndsrörelsens mest synliga skadegörelser riktade mot Finland och den finska armén under fortsättningskriget (1941–1944). Vanligtvis misslyckades visserligen sabotageförsöken, dels för att statsjärnvägarnas personal upptäckte de på spåren utplacerade sprängladdningarna i tid, dels emedan de improviserade laddningarna inte fungerade eller åstadkom endast liten skada. I Åbotrakten gjorde en av möbelpoleraren Väinö Johannes Ketonen (1915–1944) bildad grupp åren 1941 och 1942 flera sabotageförsök i närheten av Paju hållplats i S:t Marie.

Den anspråkslösa och obemannade hållplatsen Paju saknas på de flesta av den aktuella tidens kartor. På denna ekonomiska karta från 1953 har dess läge angetts ungefärligt. Karta: Lantmäteriverket, Vanhatkartat.fi.

Den obemannade hållplatsen Paju mellan Starrbacka (Saramäki på kartan) och Jäkärlä (S:t Marie) på Åbo–Toijala banan är i dag svår att lokalisera. I de samtida källorna sägs den ha legat 5–10 kilometer (sträckan varierar) från Åbo, men den bör ha funnits ungefär där som  Niittykulmavägens övergångsställe finns i dag. Hållplatsen inrättades på anhållan den 13:e oktober 1936 av mjölkförsäljningsandelslaget Maarian Maidonmyyntiosuuskunta för att underlätta mjölktransporterna med tåg. Järnvägsstyrelsen biföll anhållan år 1937 på villkor att andelslaget skulle svara för bygget av och kostnaderna för en mjölkbrygga. Mjölktransporterna skedde vanligen tidigt på morgonen, men bygget av mjölkbryggan blev också början till persontrafiken på hållplatsen, som inleddes den 10 mars 1937. Lokalinvånarna önskade sig sedan flera persontågsturer, men endast få tåg stannade vid hållplatsen för att ta upp passagerare. Hållplatsen slutade användas den 21 maj 1980.

GRK Infra Abp:s spårriktmaskin vid Paju gamla hållplats nära Niittykulmavägens övergång. Bild: Riku Kauhanen.

Under krigstiden gjordes flera sabotageförsök i hållplatsområdet.  Ketonen hade den 16 oktober 1941 lyckats placera 2 ½ kilo dynamit under spåret nära Paju hållplats och laddningen exploderade då ett godståg på väg till Åbo körde över spåret. Lokets högra styrhjul skadades och bägge styrhjulen spårade ur, men loket och vagnarna kom över den grop på en halv meter som explosionen orsakat utan att vräkas ur spår. Gropen var bara 25 cm djup, men explosionens kraft gjorde att telegraf- och telefonledningarna vid banan gick av.

Ketonens gäng eller det så kallade Skogsgardet från Masku misstänktes genast för sabotaget. Ett av deras läger hade funnits i Masku, och i terrängen vid nuvarande flygfältet fanns flera korsur som männen förberett redan sommaren 1941. På samma ställe nära Paju hållplats hade ett sprängningsförsök gjorts också den 11 september 1942, men då hade endast spåret skadats. Två veckor senare, den 26 september, hade det smällt igen, denna gång tre kilometer från hållplatsen mot Åbohållet, mellan S:t Marie övergångsställe och Räntämäki hållplats. Då hade spåret och loket skadats. Sabotage och sabotageförsök gjordes också på andra banområden i Åbo.

I samband med anhållandena framkom senare, att dynamiten redan i augusti 1941 hade transporterats till ett gömställe nära sabotageplatsen av den i Åbo bosatte kommunisten Leo Virtanen. Anhållandet av grupp Ketonens medlemmar på sensommaren försenade inledandet av sabotagen. Ketonen själv anhölls i november 1942 i Kurala och arkebuserades i Uleåborg i mars 1944.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Iltanen, Jussi. Radan Varrella: Suomen Rautatieliikennepaikat. Helsingfors: Kartcentralen, 2009.

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv 1395_1. Huvudavdelningens lägesöversikter 1942–1945. Lägesöversikt Nr 9. 17.10.1942. Från september 1942.

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv. 1478_1. Huvudavdelningens hemliga lägesöversikter 1939–1945. Lägesöversikt Nr 10. 20.11.1941. Från oktober 1941.

Rislakki, Jukka. Maan Alla: Vakoilua, Vastarintaa Ja Urkintaa Suomessa 1941–1944. Love kirjat, 1985.

Turun Tienoo 4.12.1959.

1900-talet

Handelslaget Turun Osuuskauppas första snabbköp

Lämna en kommentar
Tidningen Rannikkoseutu presenterade det under hösten 1959 totalrenoverade huset Antintalo och dess affärslokaler. Enligt artikeln kunde man göra sina inköp i en handvändning i Turun Osuuskauppas snabbköp.  Rannikkoseutu 18.11.1959.

Turun Osuuskauppa öppnade år 1958 ett snabbköp i huset Antintalo på Eriksgatan. Handelslaget såg sin affär som stadens första riktiga snabbköp trots att handelslaget Tarmola hade öppnat en sådan butik redan fyra år tidigare. Turun Osuuskauppa betonade i sin kommunikation att Antintaloaffären var större och hade ett mångsidigare urval än konkurrenten.

Vid tiden för grundandet talade man också om självbetjäningsaffärer, och deras verksamhetskoncept förändrade helt inhandlandet av dagligvaror i Finland. USA var föregångarlandet, och modellen kom därifrån. I en självbetjäningsbutik fanns en stor del av varorna på öppna hyllor eller placerade på något annat tillgängligt ställe, så att kunderna själva kunde plocka ihop sina varor i varukorgen eller -vagnen, gå med den till kassan och betala inköpen där. 

En butiksinspektör gör provinköp i Eriksgatans affär strax efter att den blivit färdig. Bild ur boken ”Sata vuotta yhteistä matkaa 1901–2001”.

Självbetjäningsaffären förutsatte en ny sorts teknik. Till verksamhetskonceptet hörde ju att man skulle erbjuda kunderna så färska produkter som möjligt. Antintaloaffärens livsmedel förvarade i tre olika kylrum och ställdes fram i hela sjutton olika butiksdiskar. Den maskinella luftkonditioneringen hindrade kött- och fisklukterna från att spridas inne i butiken. Luftkonditioneringen hade varit en förutsättning för beviljandet av verksamhetstillståndet.

Det var emellertid inte alldeles problemfritt att övergå till självbetjäning. En del av kunderna tyckte inte om den långsmala butikslokalen i Antintalo. Affärsföreståndaren Olavi Lundström berättade senare, ett det var rena turen om en kund gick hela rundan och inte vände om mot kassan på halva vägen. Eriksgatans affär var hyfsat lönsam. Turun Osuuskauppa vidareutvecklade sina snabbköpsprojekt men stängde Antintaloaffären i mitten av 1960-talet och fokuserade på att utvidga snabbköpsnätet till områdena utanför innerstaden.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Paavo Oinonen: ”Amerikan mittapuulla” – uusi pikamyymälä. Leena Rossi, Paavo Oinonen, Henri Terho och Tomi Ahti: Sata vuotta yhteistä matkaa 1901–2001. Vähäväkisten Osuusliike–Turun Osuuskauppa–TOK-yhtymä. TOK-koncernen, Åbo 2001, 144–145.

1900-talet

Syndafloden i Åbo

Lämna en kommentar

Onsdagen den 26 juli 1933 drabbades Åbo av ett oväder. ”Juli, som i Åbo har varit relativt regnfattig, bjöd i går plötsligt på en verklig överraskning”, summerade Turun Sanomat följande dag. Tretiden på eftermiddagen hade himlen fyllts av mörka moln och innan klockan hunnit bli fyra störtregnade det. ”Gatorna liknade snart strömmande floder, där bilarna klöv vattnet som motorbåtar och åstadkom höga duschar”, skrev tidningen vidare. ”Regnet avtog inte när det väl kommit i gång, utan det fortsatte att ösregna i en dryg timme.” 

Slottsgatans och Auragatans hörn under störtregnet. Bild: Åbo stadsmuseum.



De följande dagarna väckte ”syndafloden i Åbo” uppmärksamhet överallt i landet. Tidningen Laatokka konstaterade i sitt lördagsnummer: ”Stadens gatubrunnar hann inte svälja de väldiga vattenmassorna och flera gator översvämmades helt” Tidningen berättade vidare att hela salutorget snabbt översvämmades så att ”vattnet nådde ända upp till bilarnas bromstrummor”. 

”Vattnet störtade in i butikerna och källarna i Viklunds järnaffärs hus”, rapporterade Turun Sanomat. ”Vattnet strömmade som en rasande fors in på husets gård och fyllde den med ungefär en halv meter vatten samt kastade omkull de tomma tunnor som stod där i rad och trängde sig in i källarnas alla vrår. Viklunds järnaffärs källare fylldes med vatten upp till en och en halv meters höjd, och vattnet förstörde målarfärgsburkar och mutterbultar samt blandades med olja som runnit ut från faten osv. Inalles uppgår skadorna till tiotusentals mark.”

Brandkåren larmades och småningom fick man vattennivån att sjunka. När Turun Sanomats reporter besökte platsen klockan 21 nådde vattnet fortfarande upp till en halv meters höjd. Även andra butiker skadades illa, bland annat Edgrens bokhandel. Expediten försökte stänga dörren då vattnet började välla in, men strömmens kraft slog omkull försäljaren och snart var hela butiken i syndaflodens grepp. Vattnet forsade också in i Hamburger Börs hus och en skobutik vid torget samt förstörde Åbo Pås- och Kuvertfabriks lager.

Störtregnet ackompanjerades av åska, och under dagen hade brandkåren i Åbo 21 utryckningar. Ovädret rasade på olika håll i Egentliga Finland. I Pöytis skadade blixtarna telefontrådar och elledningar samt ”splittrade en björk och dödade några hönor”. I Pöytis slog blixten ned så att ”två kvinnor avdånade”, och i Kuuskoski i Aura uppstod ”en brand som man visserligen snabbt kunde släcka”. I Yliskulma i Lundo hade blixten redan på eftermiddagen slagit ned i och förstört en transformator. I Bjärnå hade en hölada brunnit ner.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”Ankara rankkasade Turussa”, Turun Sanomat 27.7.1933.

”Rajuilma riehui Turussa ja Riihimäellä”, Laatokka 29.7.1933.

”Turussa vedenpaisumus”, Aamulehti 27.7.1933.

1800-talet, 1900-talet

Åbo Teknici – Turun teknikot

Lämna en kommentar

Åbo har varit hemort för ett flertal olika sällskap, och man hittar många spår efter varierande invånarsammanslutningar som redan upphört med sin verksamhet. I november 1892 grundades här föreningen Åbo Teknici, på finska Turun Teknikot. Dess livligaste verksamhet inföll under de återstående åren av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet.

Åbo Teknicis första ordförande Stigzelius tillsammans med lärarkollegerna vid Turun Teknillinen reaalikoulu, eventuellt 1880-talet. Bakre raden fr. v. Johan Jakob Reinberg, Johan Simelius, Karl Johan Wahlström och Theodor Uschanoff, främre raden fr. v.  Karl Stenberg, Karl Emil Stigzelius och Knut Ridderström. Bild: Åbo stadsmuseum.

Bakgrunden till den nya föreningen var diskussionerna om att utvidga den lokala verksamheten inom ingenjörernas och arkitekternas riksförening, den 12 år tidigare grundade Tekniska Föreningen i Finland. Åbo Teknici blev dock en självständig förening, inte en underavdelning, och var i praktiken landets andra ingenjörsförening.

I många länder verkade ingenjörssällskapen som tekniska rådgivare för de växande städerna, och så var fallet också i Åbo. Under de tidiga åren behandlade föreningen oftast tekniska frågor av väsentlig betydelse för staden, till exempel alternativen till ångsprutor inom brandväsendet och valet mellan olika brokonstruktioner. I princip intresserade man sig för allt beslutsfattande som gällde tekniska angelägenheter

Åbo Teknicis första ordförande var ingenjör K. E. Stigzelius (Karl Emil Stigzelius, 1837–1907). Den del av hans yrkesliv som hade den långsiktigaste verkan var lärarbanan, då han undervisade blivande teknikproffs. Många av medlemmarna i de tidiga ingenjörssällskapen verkade som lärare inom sina specialbranscher. Stigzelius hörde till en i Åbo känd industrisläkt, sedermera ingenjörssläkt. Han studerade till ingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Efter sin examen arbetade han till en början som teknisk ledare för John Barkers bomullsfabrik, som inköpts av hans far, tidigare apotekare samt ägare till Korpo gård. 

Industriskolan (Teollisuuskoulu) i Åbo producerade planerare och ledare för den aboensiska industrin. Det första egna skolhuset blev färdigt år 1903, och samma år pensionerades skolans första rektor Karl Emil Stigzelius. Bild: Finlands Järnvägsmuseums bildsamling.

Mycket längre arbetade Stigzelius vid den tekniska realskolan i Åbo (Turun Teknillinen reaalikoulu, grundad 1849) och dess efterföljare: från slutet av 1860-talet framåt, inalles över tre decennier. Till en början undervisade han i maskinbyggnadslära, och sedan fortsatte han sitt pedagogiska värv som den år 1887 reformerade industriskolans första rektor, en post som han innehade ända fram till pensioneringen år 1903. Samma år färdigställdes industriskolans första egna byggnad i hörnet av Smedsgatan och Klostergatan.

År 1894 arrangerade föreningen en konstindustriell utställning i industriskolan, som besöktes av över 2 000 personer. En öppen inbjudan till intresserade utställare publicerades i tidningarna, och till de manliga arrangörernas uppenbara förvåning anmälde sig en stor mängd kvinnor som ville ställa ut sina konstfärdiga handarbeten. Många av kvinnorna fick också pris, bland annat ”fröken Wawa Armfelt, för bilder ritade i läder”.

Samhället förändrades, och särskilt från och med 1920-talet ställdes den utpräglat svenskspråkiga föreningen Åbo Teknici inför en del utmaningar. I Åbo grundades nya föreningar i teknikbranschen som bättre svarade mot ingenjörskårens behov; ingenjörerna var tvåspråkiga, men en förfinskning pågick. Åbo Teknicis verksamhet var tynande i flera årtionden innan föreningen nedlades år 1975. Om dess historia har endast litet nedtecknats. Det konkreta arvet efter sällskapet består av några publikationer och ett arkiv, som förvaras på Riksarkivets verksamhetsställe i Åbo.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Palmén, K. E.: ”Öfversikt av Tekniska föreningens verksamhet under år 1893.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 4/1893, 156–160.

Taideteollisuusnäyttelyn palkinnot. Aura, 21.09.1894, nro 218, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/721456?page=2

Litteratur

Granberg, Andreas. Ett välförrättat livsverk: Om kommunalrådet C.G. Sundell och en stiftelse. Libraria, 2025. 

Impivaara, Ilmo. Turun Teknillinen oppilaitos 1849–1949. Åbo, 1949.

Lassenius, K. A.: ”Kortfattad översikt över föreningens Åbo teknici r. f. Turun teknikot r. y. verksamhet under de senast förflutna 50 åren.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 6/1943, 118–122.

Paju, Petri ja Katariina Mauranen. Tekniikkaa hyvässä Seurassa: Tampereen Teknillinen Seura 125 vuotta. Tampereen Teknillinen Seura ry, Tampere 2018.

1900-talet

Foton från studentfester i Åbo på 1930-talet

Lämna en kommentar
Festyra. Fotograf: Eemeli Reuna, Atelier Alppila. Reprofoto: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum. Finna.fi.

Åbo universitets studentkår (TYY) och dess studerande har från första början haft en livlig nöjeskultur med stadgeenlig verksamhet. Överhuvudtaget har studenterna varit en synlig del av stadsbilden, som de på många sätt satt sina spår i. TYY:s historia från och med 1922 har emellertid dokumenterades ganska litet fotografiskt, speciellt när det gäller festkulturen. På Turun Ylioppilaslehtis sidor finns en del glimtar från fester från och med 1930-talet, men originalfotografierna hittas inte i tidningens eller studentkårens arkiv.

Därför blev jag glad när jag upptäckte att Åbo stadsmuseum digitaliserat över fyrtio foton från olika fester ordnade av TYY på 1930-talet. Bilderna är tagna av företagaren Eemeli Reuna vid fotofirman Atelier Alppila som fotograferade åt studentkåren. Bilderna användes till exempel som illustrationer i Turun Ylioppilaslehti, men av de bilder som nu digitaliserats återfinns inte många i tidningen. Reuna, som grundade sin fotofirma år 1916, förefaller inte att ha haft någon direkt koppling till studentkåren utan fotona från ungdomarnas nöjestillställningar var beställningsarbeten.

Största delen av Reunas foton är tagna inomhus, vilket ännu på den tiden var sällsynt. Visst var studentkårens fester upplysta, men eftersom de anordnades på kvällstid saknades det naturliga ljuset. Reuna använde blixtljuslampor då han fotograferade, vilket på 1930-talet fortfarande var en ny teknik i Finland. När det gäller inomhusfotograferingen hade fototekniken hade även i övrigt gått framåt på 1920- och 1930-talen. Objektiven var ljusstarkare, slutarna snabbare och filmerna känsligare än förut. 

Inomhusbilderna kan grovt indelas i två kategorier: foton av officiell natur från någon tilldragelse i studentkårens regi samt situationsbilder, där kompositionen och idéerna kanske tillkommit medan tillställningen pågick. På bilderna i den sistnämnda kategorin sitter människorna vanligen vid ett bord eller på en soffa eller så poserar de på ett spontant sätt för Reunas kamera. De mer officiella poseringsbilderna åter visar studerande som förefaller helt fokuserade på sin sak. 

På bilderna från fester är personerna naturligtvis glada och stämningen ledig. Kvinnorna och männen på fotona var aktiva inom studentkåren, vilket delvis förklarar det kamratskap som bilderna förmedlar. En del av fotona är tagna på studentkårens eller nationernas årsfester eller andra tillställningar av officiell natur, en del åter på maskerader eller kräftskivor. 

Kamratskapet kryddades redan på 1930-talet helt öppet med alkohol, medan man under det föregående decenniet hade varit tvungen att servera alkohol i smyg. Som motvikt till det öppna alkoholbruket och tobaksrökningen fanns det vid studentkåren också en aktiv nykterhetsförening, T.Y.R.Y., på vars tillställningar man uttryckligen drack surmjölk. Också sådana stunder förevigade Reuna med sin kamera.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Atelier Alppilas fotografier, Åbo stadsmuseums samlingar, 1930-talet, https://www.finna.fi/Search/Results?lookfor=%22Atelier%20Alppila%22&type=Author 

Turun Ylioppilaslehti, årgång 1936.

Artukka, Topi, Liisa Lalu, Otto Latva & Panu Savolainen: Tyylikkäät vuodet. Turun yliopiston ylioppilaskunta 100 vuotta. TYY, Åbo 2022.

Ijäs, Minna (red.): Kuvalähde. Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmista. Åbo museicentral, Åbo 2016.

Männistö-Funk, Tiina: Itse tehty moderni. Gramofoni, polkupyörä ja valokuvaus suomalaisten elämässä 1880-luvulta 1940-luvulle. Åbo universitet, Åbo 2014.

Eemeli Reunas fotografier i Åbo stadsmuseums samlingar (reprofoto: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum):

1900-talet

Rysk polismästaradjoint i Åbo

Lämna en kommentar

Löjtnant Nikolaj Borisov vid 3:e finländska skarpskytteregementet utnämndes år 1904 på generalguvernörens order till polismästaradjoint (biträdande polismästare) vid Åbo polisinrättning. Detta skedde alltså under den första förryskningsperioden i storfurstendömet Finland, då det ryska kejsardömets styrande kretsar attackerade storfurstendömets autonomi. Borisov tillträdde sin tjänst den 10 mars 1904 och befordrades till stabskapten redan i december. 

Åbo polisinrättnings tjänstemän i statskalendern 1910. Nikolai Borisoff har tilldelats en medalj till minne av kejsarparets kröning och en med påskriften ”för räddning af människolif”.  Finlands statskalender för året 1910.  Fotograf: Tuukka Heikkinen, 20.2.2026.

Den nye polismästaradjointen fanns med i en av signaturen Tiitus uppgjord namnlista som publicerades i januari 1905 i Helsingin Sanomat och senare åtminstone i Tampereen Uutiset. Där förtecknades ryska eller finsk-ryska tjänstemän i storfurstendömet Finland, bland andra statsjärnvägarnas överdirektör, överste Daniil Vasiljevitj Dratsjevskij och landssekreteraren vid länsstyrelsen för Åbo och Björneborgs län Alexej Alexandrovitj Chozjainov. Tiitus ifrågasatte med sin lista tidningen Suomen Wirallinen Lehtis påstående att tjänstemannakåren hade förfinskats.

I november 1905 kunde man i Turun Sanomat läsa att polismästaradjoint Borisov vunnit stadsbornas gillande under storstrejken. I samma artikel berättas att den lokala ryska officersklubben uteslutit honom. Under sin poliskarriär genomförde Borisov olika slags uppdrag: till exempel köpte han tillsammans med länsveterinär Fabritius och ridande polisen Laaksonen i februari 1908 tio hästar i S:t Petersburg att brukas av polisinrättningen i Åbo, och biträdd av Fabritius inspekterade han i december samma år stadens hyrkuskar och åkare. Polismästaradjointen granskade också de revolvrar som anskaffades för polismanskapet och han vikarierade även polismästaren Robert Westman under dennes ledigheter. 

I november 1906 utpekades Borisov av  signaturen Wisa i skrivelsen Kirje Turusta (Brev från Åbo). Wisa beskyllde stabskaptenen för rysk listighet. Storstrejken hade avslutat den första förryskningsperioden, som lett till en utrensning i tjänstemannakåren. Wisa påstod att Borisov fått de svensksinnade på sin sida, och varken Mechelins senat eller Åbo stads myndigheter hade något att klaga över. Den skribent som gömde sig bakom signaturen hade en kompromisslös linje, vilket framgår av att han utan några som helst bevis provokativt skriver att de svensksinnade representerade icke-nationella krafter. Enligt signaturen Wisa strävade dessa krafter efter stöd från ryssarna och judarna i kampen mot finnarna.

Nikolaj Borisov byggde upp sin karriär under en politiskt kontroversiell tid, vilket noterades i pressen. Tidningarna skrev också om Borisovs privatliv. I januari 1907 konverterade han till lutherdomen och fick medborgerliga rättigheter i Finland, något som han anhållit om redan i juni 1906. Borisov sade upp sig från sin tjänst i oktober 1909, varefter han kanske drog sig tillbaka till den villa i Littois som han i mars 1907 köpt av E. W. Sahlstedt för 7 000 mark.

Tuukka Heikkinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Finlands statskalender för året 1910. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag, Helsingfors 1909.

Helsingin Sanomat, 18.1.1905, nr 14, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/751689?term=Tiitus&page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 30.3.2026.

Pohjois-Karjala, 24.11.1906, nr 136, s. 2–3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/681476?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 30.3.2026.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 16.3.1904, nr 63, s. 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/703646?page=1. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 27.10.1909, nr 248, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/709251?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Tampereen Uutiset, 22.1.1905, nr 18, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/719171?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 15.3.1904, nr 32, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051290?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 24.12.1904, nr 153, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051370?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 21.6.1906, nr 72, s. 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051486?page=1. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Sanomat, 28.11.1905, nr 271, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/733232?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 4.2.2026.

Turun Sanomat, 9.1.1907, nr 606, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/704499?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 29.9.1904, nr 112 (3-d. upplaga), s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/735028?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 26.1.1907, nr 22, s. 5. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/801775?page=5. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 22.3.1907, nr 68, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/801855?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 22.2.1908, nr 44, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/802309?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 5.2.2026.

Uusi Aura, 3.12.1908, nr 280, s. 7. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/802749?page=7. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 2.7.1909, nr 148, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803094?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.