Den 16 december 1939 låg en plåtslagare från Åbo i en sjuksäng på länssjukhuset i staden. När han vaknat upp ur sin medvetslöshet inleddes förhören, som leddes av chefen för 2:a maskingevärskompaniet vid Björneborgs regemente. Förhörsprotokoll förde en tillkallad korpral. Förutom dessa två var en av sjukhusets sköterskor närvarande vid förhöret.
Vinterkriget hade redan börjat och varat i en dryg vecka. Plåtslagaren, som utbildats till vapensmed och hade graden soldat, hade fått order att anmäla sig till Björneborgs regementes extra reservövning den 9 december 1939, antagligen på kasernen i det område som numera hör till universitetet. Härifrån begav han sig den 15 december utan tillstånd till sitt hem i Kähäri, dåvarande Stickbacken. Som orsak anförde han ”påverkan av någon sorts tyngande känsla”. Hans fru var inte hemma.
När mannen var ensam hemma hade han gått in i badrummet för att raka sig. I detsamma, berättade han med ena ord, blev han nervös och skar några snitt i sin vänstra arm ungefär vid armbågen. Blodflödet hade tydligen varit kraftigt eftersom mannen hade varit medvetslös när länssjukhusets läkare tog emot honom.
I förhörsprotokollet står att mannen inte kunde uppge någon orsak till sitt handlande. Han berättade bara, att han varit nervös en längre tid. När förhörsledaren frågade ifall hans allvarliga avsikt varit att ta livet av sig, svarade han jakande.
Förhören framskred men ingen speciell orsak uppdagades. I det civila livet hade mannen inga sådana svårigheter som skulle ha drivit honom till att ta sitt liv. Han hade ett stadigvarande arbete, så ekonomiska svårigheter hade han inte, och alkohol använde han mycket litet. ”Om finska armén har han ingenting att säga” och värnplikten hade han avlagt utan anmärkning vid Björneborgs regemente. Till avslutning konstaterades att han ”ansåg att gärningen berodde på något slags för honom okänt infall.”
Förhörsprotokollet nämner inte att mannen, som var utbildad till vapensmed, knappast skulle ha kommenderats till främsta linjen. Antagligen skulle han ha tjänstgjort vid någon depå på hemmafronten inom vapenvården och -underhållet. Krigstillståndet inverkade givetvis, men det är omöjligt att bedöma vad som sist och slutligen drev mannen att utföra sin desperata handling.
Plåtsmedens dödsorsak år 1940 anges i Statistiska centralbyråns dokument med sifferserien 8950, som betyder ”Döda i krig”. Bild: Riksarkivet.
Plåtsmeden avled efter vinterkriget i april 1940, alltså under mellanfreden. Dödsorsaken har angetts med koden 8950, som betyder ”Döda i krig”. Stamkorten för stupade och krigsdöda är helt digitaliserade och kan beställas via Riksarkivets e-tjänst. Plåtsmedens stamkort är bara två sidor långt. Omnämnanden om deltagande i strider eller tjänstgöring i krigstida enheter saknas. Likaså saknas dödsattesten, som ofta finns med i kortet. Men emedan dödsorsakskoden 8950 täcker alla dödsfall som i vid bemärkelse beror på krig, kan man anse att beteckningen är korrekt i detta fall.
Riku Kauhanen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Riksarkivet, Helsingfors. K03Ab:70 Förteckningar över avlidna, Åbo och Björneborgs län: Kimito–Nagu 1940.
Riksarkivet, Helsingfors. De stupades persondokument (samling). Stamkorten.
Idérika skådespelare har alltid skaffat sig extrainkomster genom olika slags gig. Åbo stadsteaters skådespelare Senni Nieminen och Taito Mäkelä skapade i mitten av 1950-talet gestalterna Sandra och Arvidy, en duo med humoristiska dialoger, som blev ett populärt par på sin tid. I verkliga livet var skådespelarna också gifta med varandra och dessutom arbetskamrater. Senni Nieminen berättade i oktober 1958 för tidningen Somero att det fiktiva paret uppkom som av en slump. Skådespelarna hade repeterat en humoristisk text som inte ville sitta, och ”till sist gick det så, att det uppstod en helt annan historia än vad som ursprungligen var meningen”.
Sandra och Arvidy (Senni Nieminen och Taito Mäkelä) i radioprogrammet Toist pualt jokke. Bild ur verket Viihdevuosien vilinässä (1988).
När intervjun gjordes hade Nieminen och Mäkelä uppträtt med sina dialoger på olika ställen i fyra år. Nieminen konstaterade, att Sandras och Arvidys dialoger var sådana att de kunde uppföras på en restaurang lika väl som på ett scoutmöte. Hon beskrev skådespelarnas situation vid den tiden så här: ”Det vill gå så, att det här paret upptar all vår fritid”.
Den humoristiska duon var inte bara en lokal glädjespridare utan Sandra och Arvidy fick överraskande inbjudningar och uppmärksamhet också på riksnivå. Rundradions underhållningsredaktion började i slutet av 1950-talet producera program från landskapen, så det uppstod en efterfrågan på lokala programmakare. I Åbo producerade denna redaktion våren 1959 sin första regionala programhelhet, som levererades i direktsändning under namnet Toist pualt jokke. Programledare var Börje Aura och publiken, som fyllde hela salen, bidrog till att skapa en förtätad stämning i Åbo konserthus.
Hur var Sandras och Arvidys dialog uppbyggd? Det var fråga om kärlek på äldre dagar: två brevvänner träffas, lär känna varandra och kommenterar på Åbodialekt såväl vardagen som världens gång. Det roliga var de ikoniska typerna. ”Antaa olla jämpti niin!” (Och därmed jämnt!) löd Sandras standardreplik. Fotot från ljudradions sändning av Toist pualt jokke visar huvudpersonernas sobra yttre: framför mikrofonen står Sandra iklädd sommarklänning, och Arvidy har mörk kostym samt en mustasch fastklämd under näsan.
Senni Nieminen konstaterade i tidningen Someros intervju, att alltihop emellanåt föreföll henne barnsligt. Men programnumrets charm kanske var just barnsligheten. Redaktören avslutade sin artikel med ett talande konstaterande: ”Sandra och Arvidy är i all sin naivitet så intagande att vi inte kan låta bli att tycka om dem.”
Paavo Oinonen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Alpola, Antero: Viihdevuosien vilinässä. Radiokauteni ensimmäinen puoliaika 1945–1960. Karisto Oy, Tavastehus 1988.
P–tta, ”Sandra ja Arvidy”: Somero. Someron ja Somerniemen uutis- ja ilmoituslehti, 17.10.1958.
Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.
Åbo hamn under vinterkriget. En stor mängd föräldrar säger farväl till sina barn, som med vit lapp om halsen väntar på att få gå ombord. Stämningen är spänd och på samma gång tröstlös. Det är osäkert när barnen får återse sina föräldrar – om det överhuvudtaget blir ett återseende. De minsta barnen förstår inte riktigt vad som håller på att hända, men särskilt för de vuxna är avskedet upprivande även om de anser att det är bäst som sker och att barnen nu reser till tryggheten, bort från krigets fasor.
Finska krigsbarn i Åbo, foto av okänt datum. Wikimedia Commons.
Hela livet vändes upp och ned för tre Åbobarn, Else-Maj 9 år, Mikko 7 år och Hely 4 år, när de under fortsättningskriget sällades till de ungefär 80 000 barn som åren 1939–1945 sändes i säkerhet undan kriget till grannländerna Sverige, Danmark och Norge. Else-Maj, Mikko och Hely sändes alla iväg med båt, troligen S/S Arcturus, som transporterade tusentals krigsbarn från Åbo till Sverige. Med båt till Sverige reste också största delen av krigsbarnen efter att Norge och Danmark ockuperats av tyskarna år 1940.
Orsakerna till att barnen skickades till Sverige var varierande. Också för den här bloggens tre barn var situationen olika. Else-Majs familj blev hemlös när deras hus jämnades med marken midsommaren 1941, då ryssarna inledde fortsättningskriget med ett massivt bombardemang som orsakade stor förödelse i både Åbo och Helsingfors. Else-Majs far var chaufför och arbetade under kriget vid Crichton-Vulcans vapenfabrik, så han var befriad från fronttjänst. Modern behövde alltså inte ensam ta hand om familjens enda barn under kriget. Else-Maj ville emellertid själv gärna åka till Sverige, och som svenskspråkig hade hon inte samma svårigheter som många barn som bara kunde finska. I november 1941 vinkade föräldrarna adjö till Else-Maj som inledde sin resa över havet till Sverige.
När fortsättningskriget bröt ut fanns det fem barn i Mikkos familj; det yngsta barnet var bara 2 år. Familjefadern var timmerman och stuvare, och arbetade under fortsättningskriget vid luftvärnet. Modern var hemma. I den fattiga storfamiljen var det ont om mat och kläder. Ett av barnen led dessutom av svår tuberkulos, vilket ledde till en situation där moderns krafter och de andra barnens välmående var hotade. Därför sändes 7-årige Mikko till Sverige i början av år 1942, och hans 9-årige bror följde efter litet senare. Också pojkarnas två systrar sändes år 1944 iväg som krigsbarn för en tid.
Hely, yngst av barnen i den här bloggen, var evakuerad tillsammans med sin mamma i Sverige på ett barnhem redan under vinterkriget, men hennes första resa på egen hand som krigsbarn till Sverige ägde rum när hon var 4 år, våren 1942. Helys far var gjutare, och han arbetade liksom Else-Majs far på vapenfabriken och var befriad från fronttjänst. Hely hade också en tre år yngre lillasyster. Under fortsättningskriget skickades en del av de barn som Hely brukade leka med på gården iväg som krigsbarn, och då bad Hely sina föräldrar om att också få resa till Sverige. Barnets egen vilja kombinerad med livsmedelsbristen fick till sist Helys föräldrar att sända sin lilla flicka över havet till Sverige.
Anpassningen till mottagarhemmen i Sverige gick inte så bra för alla krigsbarn, för att inte tala om återkomsten till Finland efter krigen. Else-Maj, Mikko och Hely trivdes emellertid bra i Sverige att döma av deras och de svenska värdföräldrarnas brev till hemmet i Finland. Alla tre återvände till Åbo, liksom många andra krigsbarn, först hösten 1942 under ställningskriget och slutgiltigt under 1945, då ungefär 18 000 krigsbarn återbördades till Finland medan största delen stannade kvar i Sverige. Såväl barnen som värdföräldrarna i Sverige och de biologiska föräldrarna i Finland drabbades av motstridiga känslor i samband med återflyttningen. I mars 1945 beskrev Helys Sverigemamma flickans känslor i ett brev till Helys föräldrar:
”Själv är Hely som hemma här och glad så länge hon får stanna, men hon gläder sig också åt att få träffa Mamma[,] Pappa och Marja […]. Det säger hon alltid när vi talar om hemresan.” (A.M:s brev till T.M 14.3.1945)
Anna-Leena Perämäki
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Brev:
A.M:s brev till T.M 1942–1945. I privat ägo.
Arkiv:
Riksarkivet, Helsingfors
Barnförflyttningskommitténs vid socialministeriet arkiv 1939–1949.
Hinderlöshetsintyg Hc 1, Hc 45, Hc 80.
Stamkort, TT-barn Bab 1.
Ofullbordad förteckning över ut- och inresor Bdd 1.
Förteckning över ut- och inresor Bda 1.
Litteratur:
Perämäki, Anna-Leena: Kaksi kotia. Kolmen jatkosodan aikana Ruotsiin lähetetyn turkulaisen sotalapsen ja heidän kasvattivanhempiensa kokemuksia kirjeiden valossa vuosina 1941–1945. Opublicerat proseminariearbete inom ämnet kulturhistoria. Åbo universitet 2004.
Knuutila, Jarmo & Levola, Kari: Sotalapsi ei unohda. Helsingfors 2000.
Kovács, Magdolna (red.): Olin sotalapsi. Åbo 1995.
Tammerfors är känt för sin textilindustri, men i början av 1900-talet lyckades också Åbo med konststycket att lyfta fram flera konfektionsföretag på Finlands karta. Suomen Pukimo, som grundades av Heikki Kestilä år 1911, tillverkade till en början herrkostymer, senare också pälsverk för damer, och var redan på 1930-talet ett av de produktivaste företagen i klädbranschen i hela landet. En viktig roll i utvecklandet av serieproduktionen innehade August Laurén, som år 1928 valts till företagets verkställande direktör. Redan samma år grundade han vid sidan av sitt arbete trikåvarufabriken Kudos Oy Silo. Laurén var en skicklig affärsman, och det var han som kom med idén att Kestilä och Silo skulle grunda en gemensam reklambyrå, som fick namnet Ponsi Oy.
Kudos Oy Silo erbjöd sina återförsäljare färdiga bildmallar som de kunde använda i reklamen för sin egen affär. Kundtidningen Muoti ja käytäntö presenterade flera alternativ att välja bland. Källa: Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning 2/1936.
Hembygdsvänner i Åbo kunde på 1930-talet klä sig från topp till tå i kläder som tillverkats i hemstadens fabriker. Närmast kroppen kunde man klä sig i konstsilkesunderkläder från Silo och till ytterplagg och skydd mot vinterkylan välja en pälskappa från Kestilän Pukimo. Men de av Laurén ledda företagen siktade också på kunder utanför stadens gränser.
Som ett led i sin marknadsföring utgav Kestilä och Silo åren 1936–1938 tidningen Muoti ja käytäntö, som riktade sig till återförsäljarna. Tidningen var helt tydligt en del av Silos och Kestiläs strävan att ekipera hela Finland. Företagens egen reklamtjänst gjorde det lätt för återförsäljarna att publicera lockande reklambilder i lokaltidningarna. Muoti ja käytäntö innehöll också uttömmande råd om uppbyggnaden av inbjudande skyltfönster, och även till dem kunde man beställa material. Handlandena behövde bara ta kontakt med någondera fabrikens kontor och be om en bildmatris – den levererades helt gratis förutsatt att affären verkligen sålde Kestiläs eller Silos produkter. År 1938 fyllde Silo tio år, och Laurén betonade speciellt den planmässiga reklamen som en förutsättning för att Silo blivit så känt i hela landet.
På reklambyrån Ponsi Oy:s guidekarta över Åbo hade man nogsamt märkt ut Kestilän Pukimos och Kudos Oy Silos lägen i staden. Källa: Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning 2/1938.
Förutom Silo och Kestilä lyfte kundtidningen Muotija käytäntö då och då också fram Åbo stad. Nummer 2/1938 innehöll en av Ponsi Oy utarbetad bilaga med information om Åbo, och i den ingick en karta där Kestiläs och Silos fabriker märkts ut som intressanta resmål vid sidan av domkyrkan och slottet. ”Vi påpekar detta för att våra försäljare vid sitt besök i Åbo ska kunna slå två flugor i en smäll. För det första: Åbo är rikt på historia och verkligen värt att bekanta sig med. För det andra: samtidigt erbjuds ett utmärkt tillfälle att göra en exkursion till Silos och Kestiläs fabriker. Ur köpmannens synpunkt är ett sådant besök mycket hälsosamt.”
Hälsosam tycks också Åbo stads, Kestiläs och Silos symbios ha varit – åtminstone för försäljningen som gynnades av reklamen.
Elina Lahdenniemi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning. 1936–1938.
Möttönen, Tuomas: Tienraivaajia ja jälleenrakentajia: suomalaista yrityshistoriaa itsenäistymisestä jälleenrakentamiseen. Aviador, Helsingfors 2023. 330–334.
Strandén, Merja: August Laurén. Työtä yhteiskunnan, kansallisen kulttuurin ja tieteen hyväksi. Åbo museicentrals publikationer 64. Pekka Laurén & Åbo museicentral. Åbo 2012.
Trätorget år 1959. Fotograf: István Rácz. Museiverket.
”Arrangemangen på de s.k. bekvämlighetsinrättningarna i Åbo stad förundrade storligen en Åbobo, som från balkongen till sin bostad vid torget hade iakttagit händelserna på torget på midsommaraftonen. Skribenten konstaterade nämligen att damernas bekvämlighetsinrättning på torget stängdes redan vid 18-tiden. Alltmedan bussarna transporterade folk till midsommarfesterna ända fram till kl. 22.”
Så här beskrevs läget i torghörnet på midsommaraftonskvällen år 1959 i Turun Sanomat. En vacker sommarkväll och ingen toalett. Närmaste allmänna inrättning långt borta eller låst. Låter det bekant?
De allmänna toaletterna eller ”bekvämlighetsinrättningarna” har väckt delade åsikter i äldre tider och gör det fortfarande. På 1940–1960-talen var de en mer synlig del av vardagslivet i Åbo än nu, för stadsborna var trångbodda och alla hade inte egen inomhustoalett. Vid behov ledde vägen ofta till en allmän toalett. Detta för all gemensamma behov av toalettbesök behandlades också ofta i Turun Sanomats spalter på den tiden.
Brist på toaletter och dyra besök
Tillgången till allmänna toaletter, som behandlas i citatet ovan, var inte ett samtalsämne endast i 1950-talets Åbo utan skrivelser om behovet av nya bekvämlighetsinrättningar tillställdes Turun Sanomat även på 1940-talet. År 1943 mottog redaktionen klagomål över bristen på toalett på Varvstorget. Där rörde sig mycket folk men där fanns ingen ordentlig toalett. Byggnadsnämnden i Åbo svarade skribenten: det fanns för få toaletter i Åbo, men inrättandet av sådana krävde att en motion inlämnades till stadsstyrelsen. Skribentens problem kunde emellertid inte lösas, för enligt artikeln planerade man att bygga nästa offentliga toalett i Nummisbacken, inte på Varvstorget.
Förargelse hos stadsborna väckte det också då en offentlig toalett togs ur bruk. År 1953 förundrade man sig över saluhallens bekvämlighetsinrättning, som var låst utifrån. Turun Sanomat berättade att särskilt kötthandlarna som transporterade varor var förtretade, emedan närmaste toa fanns inne i hallen bakom lås och bom. Till salutorgets ”kontor för behövande” (som tidningen skrev) var det för lång väg och att bege sig dit skulle ju också ha inneburit att lämna sina varor obevakade mitt under arbetsdagen.
Tidningen lyfte också fram problemet med dyra toalettbesök. År 1949 klagade man över att de allmänna toaletterna i Åbo inte var gratis för mödrar med små barn. Varje besök på en bekvämlighetsinrättning för kvinnor kostade fem mark. Billigare hade det inte heller blivit vid ingången av 1960-talet. År 1960 föreslog stadens fastighets- och byggnadsnämnd att besök på salutorgets toalett skulle kosta 20 mark per gång.
Byggnader vid salutorget i Åbo efter bombardemang 1940. Envåningsbyggnaderna på torget i förgrunden hyste toaletter och kiosker. Fotograf: Yrjö Paldán, Åbo stadsmuseum.
Försvunna tillhörigheter och stölder
Ett tema i Turun Sanomat var också tillhörigheter som tappats bort, glömts kvar eller stulits på de allmänna toaletterna. På 1940-talet efterlyste tidningen till exempel ägaren till en på Trätorgets toa upphittad säck med olika varor samt information om en luftvärnsring som försvunnit på busstationens toalett. År 1944 erbjöds god hittelön åt den som kunde återbörda ett ”herrparaply” som försvunnit på toan i hörnet av Aningais- och Eriksgatorna.
De på toaletterna borttappade sakerna var vanligen sådana som man höll i handen och lätt tappade i golvet. Om någonting försvann utanför toaletten var det ofta en cykel eller något som på ett eller annat sätt fästs vid cykeln. Miljön var ofta salutorget eftersom man parkerade cyklar där. Till exempel år 1960 berättades om ett fall där någon stulit en portfölj med pengar till ett värde av 61 700 mark; den hade hängt på styret till en på Köpmansgatans sida parkerad cykel medan ägaren besökte torgets toalett. Turun Sanomat berättade år 1957 också, att någon långfingrad utanför samma bekvämlighetsinrättning lade beslag på en cykel värd 8000 mark.
En skoltoalett vid Kloster Mellangatan. Gavelväggen är redan riven, 1954. Fotograf: Carl Jacob Gardberg, Åbo stadsmuseum.
Rivningshotade bekvämlighetsinrättningar
Då spoltoaletterna blev vanliga och vattenledningsnätet utökades minskade bruket av de offentliga toaletterna på 1960- och 1970-talet. Man krävde att de skulle rivas och hänvisade till exempel till lukten och osnyggheten. Till exempel publicerade Turun Sanomat år 1952 skrivelser i negativ anda om toaletten nära Kuppis fotbollsstadion. Enligt skribenten måste toaletten flyttas till annan plats eftersom man ”kunde lukta sig till dess existens redan på långt håll”.
Tidningen berättade också att länsbyggnadskontoret år 1959 anhållit om att pissoaren på Tavastgatan skulle avlägsnas emedan dess läge utanför länsstyrelsen var ”helt opassande”. Gatubyggnadsavdelningen avslog emellertid begäran emedan antalet offentliga toaletter i staden var på nedgång.
Bruket av ordet ”mukavuuslaitos” (bekvämlighetsinrättning) minskade överlag i de finskspråkiga tidningarna kring decennieskiftet 1960–1970, vilket visar att offentliga toaletter revs och minskade i antal i hela landet. Av de gamla offentliga toaletterna i Åbo återstår i dag toan på Trätorget (Puutorin Vessa) och wc:t på Östra Strandgatan.
Jean Lukkarinen (pronomenet: hen)
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Tidningsartiklar:
Talteenotettu. Turun Sanomat, 13.10.1940, nr 278, s. 11.
Kadonnut. Turun Sanomat, 01.06.1941, nr 145, s. 14.
Juttuja ja kuulemisia. Turun Sanomat, 23.02.1943, nr 52, s. 3.
Herrain sateenvarjo. Turun Sanomat, 05.11.1944, nr 300, s. 14.
Juttuja ja kuulemisia. Turun Sanomat, 05.06.1949, nr 131, s. 3.
Kupittaan jalkapallostadion kanadalaisen silmin nähtynä. Turun Sanomat, 09.07.1952, nr 181, s. 5.
Silmä & Korva. Turun Sanomat, 19.12.1953, nr 342, s. 6.
Juopunut tykkimies ajoi varastetulla autolla ojaan. Turun Sanomat, 26.11.1957, nr 320, s. 3.
Silmä & Korva. Turun Sanomat, 22.06.1959, nr 164, s. 4.
Hämeenkadun pisoaari jää paikoilleen. Turun Sanomat, 10.12.1959, nr 333, s. 11.
Varataan tontti itäharjulta. Turun Sanomat, 21.04.1960, nr 108, s. 10.
Varkauksia Turussa. Turun Sanomat, 26.05.1960, nr 142, s. 10.
Vårt trähusaktiebolag vid Skolgatan är över hundra år gammalt. Vi har ofta undrat hurdant livet kan ha varit här under olika tider, vem som bott här och hur omgivningen förändrats under årens lopp. Med hjälp av Nationalbibliotekets digitaliserade tidningar har vi fått en glimt av det förgångna ur en tidigare invånare synvinkel. Denna är konstnären och läraren Liisa Tanner, som bodde i vårt husbolag i sin barndom och senare som vuxen.
Liisa Tanner föddes i Åbo år 1902 och avled likaså i Åbo, för jämnt 40 år sedan år 1986. Under sin karriär målade hon hundratals porträtt och även landskap. En intervju med Tanner i Uusi Aura är gjord i hennes hem, där väggarna pryddes av många porträtt som föreställer såväl släktingar som konstnären själv. Tanners arbeten stannade emellertid inte kvar på hemmets väggar: de ställdes ut för första gången år 1928 och därefter på flera separat- och samutställningar. Även i Åbo universitets konstsamling ingår flera porträtt som hon målat.
Flera tidningsintervjuer med Tanner samt nyheter om hennes utställningar har bevarats. En av de i vårt tycke mest intressanta intervjuerna ingick i Turun Sanomat år1949. Den ingår i en artikelserie där redaktören frågar kända Åbobor hur de tjänade sina första egna pengar. I intervjun beskriver Tanner detaljerat livet i Skolgatans trähus, barnens lekar och den omgivande naturen i slutet av 1910-talet.
Tanner inleder med att berätta, att särskilt gårdens flickor var oerhört företagsamma. De hade bland annat kommit på, att de kunde sälja vilda örter åt apotekaren. Tanner plockade växter tillsammans med de andra, men hon tyckte inte om det. Växterna insamlades nämligen på järnvägsområdet intill bostadshusen, och grodorna som hoppade fram bland örterna skrämde henne. Men hon samlade växter liksom gårdens andra barn, för hon ville inte bryta den gemenskapsanda som hon berättar att rådde mellan gårdens flickor.
I intervjun minns Tanner också, att barnen inte gjorde affärer på apoteket endast med växter utan – till Tanners fasa – också med iglar, som barnen samlade vid Aura ås stränder. Emedan Tanner inte tillräckligt aktivt hade samlat in iglar skickades hon till apotekaren för att själv sälja sina maskar. Fast maskarna var långa och tjocka konstaterade provisorn att de var av fel sort.
Till sist hittade flickorna på ett sätt att tjäna pengar som också Tanner gillade. De grundade ett teatersällskap som anordnade kvällsunderhållning i bykstugan. Invånarna ställde sig positiva till teaterhobbyn även om en inträdesbiljett kostade 10 penni. Teatersällskapet fick till sist så mycket pengar att medlemmarna kunde göra ett teaterbesök.
Tanners berättelser om barndomen är intressanta på många sätt. De ger en inblick i barnens liv och lekar i Åbo i början av 1900-talet, och de berättar också om förändringarna i omgivningen. I dag förefaller redan tanken på en groda vid järnvägen eller i Åbo centrum nästan orimlig, och barnen samlar heller inte in iglar längre. Gemensamma lekar och påhitt som de boende får betala en slant för är emellertid fortfarande populära på Tanners gamla hemgård. I stället för teatersällskap har barnen emellertid i flera år satt upp en sommarkiosk.
Otto Latva och Johanna Latva
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Helinä. Turkulaisia taiteilijattaria tapaamassa. Uusi Aura 24.2.1946.
Helinä. Miten ansaitsin ensimmäiset rahani IX. Turun Sanomat 12.11.1949.
Monto, Riitta. Liisa Tannerin luonnosnäyttely on turkulaista kulttuurihistoriaa. Turun Sanomat 4.10.2006. https://www.ts.fi/a/1074151397.
Statsbesök som inkluderar idrott har på senaste tid i den offentliga debatten skapat begreppet golfdiplomati. Idrott har emellertid ingått i statsledarnas program redan tidigare. Ett exempel på detta är den svenske kungen Gustaf V:s besök i Åbo sommaren 1936.
Vid tiden för sitt besök hade den 78-årige kungen Gustaf V skapat sig ett rykte som en passionerad tennisspelare. Han hade fördjupat sig i sportgrenens hemligheter då han vistades i England i slutet av 1800-talet och introducerade ivrigt spelet i hemlandet. På spelplanerna var han känd under pseudonymen Mr G. Han var bland annat med om att grunda Stockholms kungliga tennisklubb redan i slutet av seklet då han fortfarande var kronprins.
Den 4 juni 1936 anlände kungen och hans följe med kryssaren HMS Gotland till Gullranda i Nådendal, där de fick ett festligt mottagande. Den första besöksdagen stod tennis på programmet efter lunchen, men på grund av ostadigt väder kunde man inte spela på utomhusplanen i Gullranda. Man höll emellertid fast vid planen och spelade i stället i tennishallen vid Brahegatan i Åbo.
Tennisspelen återgavs flitigt i tidningsartiklarna om kungabesöket i både ord och bild. Suomen Kuvalehti 13.6.1936.
Trots den snabba förändringen av dagsprogrammet hann ryktena till Åbo före kungen. När Gustaf V:s bilkolonn anlände till tennishallen tidigt på eftermiddagen hade en stor skara Åbobor samlats där för att bevittna kungens ankomst. Åskådarläktarens platser delades ut åt prominenta besökare; bland annat presidentparet Svinhufvud fick en stund senare se kungen tävla i dubbel mot Finlands mest kända spelare. Kungens par var doktor Arne Grahn och denna duo besegrade paret Johnny Hackman och Torsten Nyberg med siffrorna 6-4, 5-7, 6-3. Turun Sanomat visste berätta, att de sakkunniga som följt matchen var ”särskilt imponerade av Mr G:s lobbar”.
Kungen kom från Nådendal till Åbo också den andra besöksdagen. På morgonen besökte han konsul Hans von Rettig. Samma förmiddag styrde Gustaf V kosan mot Idrottsparken, där han åter fick ägna sig åt sin favoritsport. På plats i parken mottogs han av bland annat Finlands tennisförbunds ordförande Ernst Schybergson, som kallade kungen till förbundets hedersmedlem. Kungen och hans par Grahn vann över sina motståndare med överlägsna 3–0 i ett dubbelspel som allmänheten också kunde följa. Ett nytt spel hann också påbörjas, men det måste avbrytas ganska snart på grund av tidtabellen för besöket.
Nästa punkt på programmet var en lunch som Åbo stad bjöd på i stadshuset, och efter den fick kungen stifta bekantskap med en del av stadens sevärdheter. Sedan var det dags för besökets avslutningsmiddag i Nådendal, och kungen anträdde hemresan redan samma dag.
År 1930 glesnade Åboplisens led då tre poliser miste livet: äldre konstapeln Karl Jäspi, överkonstapeln Anton Lagerroos och ridande konstapeln Eino Tuomi. Lagerroos och Tuomi omkom i trafikolyckor medan Jäspi mötte döden i tjänsteutövning på grund av en serie missförstånd.
Korsningen mellan Lilla Tavastgatan och Nylandsgatan, där direktör Salomon Konsky körde på överkonstapel Anton Lagerroos i augusti 1929. Bild: Riku Kauhanen.
Anton Lagerroos avled i en hjärtattack den 30 september 1930, men den händelseserie som orsakade detta inleddes redan ett år tidigare. Lagerroos stod den 21 augusti 1929 i hörnet av Lilla Tavastgatan och Nylandsgatan och pratade med en annan konstapel. då direktör Salomon Konsky (1886–1940) helt överraskande körde sin bil mot Lagerroos och in i väggen. Den andre konstapeln hann hoppa undan, men Lagerroos fick skador i knät, vristen och bröstkorgen. Från sjukhuset blev han ivägsänd för vård i hemmet. Vid förhören sade Konsky att han glömt bromsa, men då fallet utreddes kom det fram att Åbo polisinrättning dragit in hans körkort på grund av hans dåliga syn. Konsky hade skaffat sig körkort i Björneborg, där han hade en konfektionsaffär. Lagerroos fick hjärtsymptom på grund av påkörningen och de blev hans död i september 1930.
Samma dag som Lagerroos begrovs, den 7 oktober 1930, omkom ridande konstapeln Eino Tuomi. Han patrullerade till häst i stadsdelen Raunistula tillsammans med konstapel Suominen, och de försökte ta fast två cyklister som körde utan lyktor. En omnibuss kom emot dem och stannade, men bakom den dök det oväntat upp en cyklist. Tuomi skulle just då passera bussen och hans häst snavade på cykeln. Tuomi fastnade med foten i stigbygeln, och då hästen stegrade sig och skenade iväg släpades Tuomi efter. Han fick en allvarlig skallfraktur och avled efter en timme.
Äldre konstapeln, detektiv Karl Jäspi hade den 1 maj 1930 tillsammans med detektiv F. Lindström sickats till Björneborgs Regementes kaserner, det vill säga till det nuvarande universitetsområdet på Universitetsbacken, för att leta efter kommunister, som sades vara i farten med olagliga uppsåt. Här stötte detektiverna på två suspekta män, som de började prata med. Utan att polisen visste om det hade Björneborgs Regemente för kommunistjakten utsett två egna spanare, civilklädda reservofficersaspiranter. De undrade givetvis vad det var för skumma typer som dykt upp på kasernområdet. När soldaterna frågade männen om de var detektiver, förnekade de förstås detta. Men soldaterna fortsatte med sitt frågande och undrade om de visste något om de förbjudna flygblad som smugglats in till regementet, och då antog detektiverna att de fått fast sina kommunister. När de ämnade häkta de civilklädda soldaterna uppstod ett handgemäng, och den ena soldaten tog fram sitt fickvapen och sköt Jäspi i magen. Den andre soldaten åter sårades i foten då polisen sköt. De sårade fördes till sjukhus, där Jäspi avled av sina skador. Han begrovs 12.5.1930 på Åbo nya begravningsplats. I begravningståget deltog Björneborgs Regementes musikkår, som spelade en sorgehymn.
Riku Kauhanen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Databasen Poliisisurmat. Poliisimuseo.fi, https://poliisisurmat.poliisimuseo.fi/?s=&orderby_field=sukunimi_asc Poliisimies: poliisijärjestöjen äänenkannattaja 20/1930. Satakunnan Kansa 3.5.1930. Suomen poliisilehti 9/1930; 19/1930. Turun Sanomat 22.8.1929; 13.5.1930.
Folkkommissariatet i Åbo gav i början av april 1918 order om tvångsvärvning i Åbo. Verkställandet av ordern inleddes snabbt och på ett mycket spektakulärt sätt. Röda gardet genomförde söndagen den 7 april vid 18-tiden en stor massarrestering i Åbo centrum. Området mellan Salutorget och Slottsgatan avspärrades och alla män som befann sig där arresterades. Också en spårvagn som körde förbi stoppades och männen i vagnen arresterades. Senare verkställdes arresteringar också på teatern, på kaféer och i bönehus.
De arresterade fördes till Sirkkalakasernerna vid Brunnsgatan där det fanns utrymme efter ryssarnas vistelse. De förhördes och deras personuppgifter nedskrevs, men egentligen kunde ingen berätta för dem varför de arresterats. Uppenbarligen började läget också i Åbo vara mycket kaotiskt och stämningen mer uppjagad än förr. Bland de arresterade spreds rykten om vad som väntade dem. Ett rykte visste berätta att de röda på natten skulle spränga kasernen och fångarna i luften och lämna staden.
Nils Robert af Ursin (1854–1936) var lantdagsman och den första ordföranden för Finska Arbetarpartiet. Bild: Wikimedia Commons.
Massarresteringen mötte motstånd också bland de röda. En av de rödas ledare, Nils Robert af Ursin (1854–1936) krävde i sin insändare i Sosialisti tisdagen den 9 april 1918 att de arresterade skulle släppas fria. Ursin konstaterade (fritt översatt):
”Emedan det har kommit till min kännedom, att en stor mängd fridsamma medborgare i går skall ha gripits på gatan och inlåsts för att sedan kantänka flyttas till fronten eller till något tvångsarbete, ser jag det som min skyldighet att av tvingande samvetsskäl framföra en synnerligen skarp protest mot ett sådant förfarande. Även om det torde vara sant, att likadana åtgärder vidtagits på andra sidan krigsgränsen, berättigar det inte proletariatets försvarare att agera på samma sätt. Det kan hända att man i krigsförhållanden måste handla på ett från vanligheten avvikande sätt, men okloka och omänskliga gärningar behöver man ändå inte ägna sig åt. Ett dylikt förfarande väcker främst hat mot den sak som vi arbetar för, emedan det bland de arresterade finns många som – och det vet jag med säkerhet – inte är fientligt inställda till den fattiga samhällsklassen.”
Ursin ansåg också, att tvångsvärvade soldater inte var till någon nytta: ”Dem uppfostrar vi ju bara till bedragare, och tvångsvärvning strider mot de principer som det röda partiet nyligen förklarat sig följa. (…) Hämnd resulterar inte i liv utan förr eller senare i död för hämnarna och deras sak.”
Före tisdagskvällen den 9 april 1918 hade alla de arresterade och tilltänkta tvångsvärvade soldaterna släppts fria.
Tapio Onnela
Översättning: Brita Löflund
Källor:
N. R. af Ursin, ”Porvarien wangitsemiset”, Sosialisti 9.4.1918.
Skärmdump från Turun Sanomat 2.12.1928 (Nationalbibliotekets digitala material)
Åbo firade 700-årsjubileum år 1929 under spektakulära former. I staden anordnades en stor mängd olika evenemang och nöjen som stadsborna fick delta i. I samband med jubileet hölls också en stor Åbomässa, som stannat i historien som en av de begivenheter där modernismen ryckte fram. Men kan det vara så, att Åbo redan en gång tidigare hade firat sin 700-åriga historia? Den uppfattningen får man av en rubrik i Turun Sanomat 2.12.1928: ”När Åbo firade 700-årsjubileum”.
Det officiella syftet med den i tidningen avsedda jubelfesten år 1857 var att högtidlighålla kristendomens förmodade införande i den finska delen av det svenska riket i och med det första korståget år 1157. I ljuset av det som vi vet i dag är festens datum problematiskt (liksom motivet), men för de samtida invånarna representerade festen inte bara lutherdomens jubileum utan också ett framlyft av de nationella rötterna. Festen var riksomfattande, och till exempel Helsingfors universitet firade jubileet redan i maj med att promovera doktorer och magistrar vid två separata promotioner.
I Åbo firades jubileet på traditionellt sätt genom att förena gudstjänster med den påföljande stora gemensamma programfesten. Festdagen startade tidigt med kanonsalut och i Domkyrkan hölls gudstjänster redan från morgonen. I Kuppis åter firade man med hornmusik och körsång i en dekorativ miljö som idealiserade korstågen. Festens värdiga karaktär betonades för invånarna bland annat genom att man beställde en specialkomponerad festkantat och lät prägla en minnesmedalj.
Medalj till åminnelse av 700-årsjubileet år 1857 för att högtidlighålla kristendomens införande. Designer Alexander Ljalin, gravör Michail Kutjkin, beställare Kejserliga Senaten för Finland. Bild: Helsingfors stadsmuseum.
Men varför kombinerade Turun Sanomat festen till åminnelse av kristendomens införande med Åbo stads 700-årsfirande? Det förefaller som om tidningen Turun Sanomat och redaktör Julius F–g velat knyta samman kristendomens införande och uppkomsten av Åbo stad. Tidningen påstår inte direkt att Åbo skulle ha grundats redan 1157, men artikeln inger läsarna en föreställning om att staden skulle ha funnits redan då. Därför skulle man fira såväl kristendomens införande som Åbo stads historia.
Turun Sanomat baserade sin artikel framförallt på den sammanställning av jubelfestens evenemang som ingick i tidningen Sanomia Turusta 23.6.1857. Redaktören berättar hur man firade jubileet i Åbo, ”den plats där Kristi lära veterligen först predikades”. Samma infallsvinkel hade Åbo Tidningar 23.6.1857.
Inget annat material stöder emellertid tanken på att man i Åbo skulle ha firat stadens 700-årsjubileum sommaren 1857. Tvärtom koncentrerades ceremonierna kring kristendomen och de predikningar som troddes vara de första, inte kring Åbo stads tillkomst. Därför var också Åbo domkyrka den viktigaste festplatsen och gudstjänsterna de främsta evenemangen, även om man också firade årsdagen i Kuppis vid den gamla S:t Henrikskällan.
Kopplingen mellan kristendomens ankomst och Åbo stads tillkomst fanns alltså bara i några redaktörers tankar, och Åbo stads 700-årsjubileum firades inte förrän år 1929. Också då var årtalet en felbedömning men blev trots det en livskraftig milstolpe.
