Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Finlands första byggnadsskyddslista

Lämna en kommentar

Åbosjukan är en av de tråkigaste saker som Åbo blivit känt för i hemlandet. Ursprungligen anspelade ordet på korruption, det vill säga avtal mellan byggfirmorna och de lokala politikerna som möjliggjorde den stora rivningsvågen på 1960- och 1970-talet. Sedermera har ordet börjat syfta på rivning av gamla byggnader i allmänhet. 

Åbo kan emellertid också ses som byggnadsskyddets pionjär i vårt land. År 1955, när rivningsboomen bara börjat, uppgjorde nämligen chefen för Åbo stads historiska museum Irja Sahlberg och amanuens Carl Jacob Gardberg på museinämndens vägnar en lista över kulturhistoriskt värdefulla byggnader som det var skäl att skydda från rivning. Denna förteckning var veterligen Finlands första byggnadsskyddslista.

 Vy från Biskopsgatan, foto taget av C. J. Gardberg år 1958. Raden av trähus i empire fanns med på byggnadsskyddslistan. Till sist revs dock alla hus utom de som låg närmast domkyrkan. Bild: Carl Jacob Gardberg/Åbo stadsmuseum.

Gardberg berättade senare, att stadsdirektör Kalervo Pellinen förhöll sig avog till listan och beskyllde museinämnden för att vilja skydda halva staden. Enligt Gardbergs uppskattning motsvarade tomterna för de hus som upptogs på skyddslistan i verkligheten ungefär fyra procent av Åbos rutplaneområde, och listan omfattade bara en del av de byggnader som senare ansetts värdefulla.  

Av de 68 husen på listan revs 28 under de år och årtionden som följde på uppgörandet av listan. Gardberg uppskattade i efterhand att många av de rivna husen var så värdefulla att man under senare decennier absolut inte skulle ha jämnat dem med marken.

Flera decennier senare kommenterade Gardberg listan från 1955 på ett självkritiskt sätt. Där upptogs bara byggnader från tiden före Åbo brand eller tiden strax därefter. Skyddstänkandet hade tagit stora steg framåt under de decennier som gått sedan listan skrevs. Man hade övergått från att skydda enstaka byggnadsminnesmärken till att bevara större helheter. Därför tycktes också tanken på skyddslistor föråldrad.

På listan från 1955 fanns emellertid också objekt som var större än en enda byggnad. Hit hör till exempel Biskopsgatans empirehus i trä som bildade en enhetlig rad med början vid domkyrkan. Den långa husraden bevarades dock inte utan revs, med undantag för husen närmast domkyrkan. 

Tiina Männistö-Funk

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Gardberg, C. J. (1993). Byggnadsskydd i Åbo på 1950-talet. Ingår i verket M. Kairamo, M. Mattinen & S. Joutsalmi (red.), Rakennettu aika. ICOMOSin Suomen osasto 25 vuotta. Helsingfors: ICOMOS, avdelningen i Finland.

Gardberg, C. J. (1980). Skyddet av den bebyggda miljön. Ingår i verket K. Mikkola (red.), Genius loci. Otto-I. Meurmanin 90-vuotisjuhlakirja 4.6.1980. Helsingfors: Rakennuskirja Oy.

Gardberg, C. J. (1977). Rakennetun miljöön suojelu. Suomen Turku 1977 (4), 11–13.

Lahtinen, Rauno (2013). Turun puretut talot. Femte upplagan, första utökade upplagan. Åbo: Sammakko.

Männistö-Funk, Tiina (2022). Vanha kaupunki tuhon valossa: Carl Jacob Gardberg ja rakennussuojelu Turussa. Yhdyskuntasuunnittelu 60 (3), 50–70.

1900-talet

Tom of Finland

Lämna en kommentar

Touko Laaksonens systerson beskrev sin morbror som en man som lekte med barn, var sällskaplig och humoristisk, berättade roliga historier och tyckte om god mat. Det var roligt att hälsa på hos honom vid besök i Helsingfors. När morbrodern sedan avled 1991 förstod släkten först i samband med begravningen, dit hans vänkrets också infunnit sig, att han var den internationellt erkände konstnären och homoikonen Tom of Finland. Det har gått nästan 35 år sedan Laaksonens död och hans konst uppskattas fortfarande. Numera kallas han förkämpe för jämlikheten och ambassadör för världsfreden, emedan de positiva män han tecknade befriar människor från misstänksamhet och fobier. 

Under 1800-talet fick Åbo känna av ett inflyttningstryck. Utanför Tavasttull uppstod det därför under århundradets lopp en bosättning med småhantverkare och arbetare. I området bortom tullen hölls också en boskapsmarknad två gånger per år. Till exempel år 1880 räknade man att det redan fanns 733 invånare i Nummisbacken. Detta område, som låg i början av Tavastvägen och hörde till S:t Karins, hade stadsliknande bebyggelse redan i början av 1900-talet och en stor del av invånarna arbetade i Åbo. Området blev en del av Åbo stad från och med början av 1939.

Domkyrkobron i Åbo. Tidig teckning av Touko Laaksonen. Veli Pekka Toropainens samling.

För den växande befolkningen behövdes ordnad skolgång. Åren 1911–1912 letade man efter en plats för ett skolhus för det nya skoldistriktet Littois, och man valde en tomt på gården Vähä-Kohmos ägor i Kurala. Tomten låg på en tio meter hög strandbank vid Aura å. Ritningarna till skolan blev färdiga 1913 och skolgången i det nya huset kunde börja året därpå. Då var backen trädlös och från skolan hade man en vid utsikt över Aura ådal. 

Skolans första lärare hette Saima Ritalahti. När elevantalet ökade anställdes i augusti 1914 ytterligare en lärare, Edvin Laaksonen. De båda lärarna gifte sig med varandra, bildade familj och bodde i skolan i decennier. Touko Valio Laaksonen föddes den 8 maj 1920 i den här familjen. 

När Touko Laaksonen gick i skola i Ristimäki beundrade och iakttog han arbetarna i den närliggande byn Kurala. Han tyckte att de i sina arbetskläder var förebilder för en riktig karl.  Skolpojken Touko Laaksonen tyckte om att rita, särskilt serier, och den äldsta bevarade av hans serier är från tiden då han fyllt fem år. Där är en pojke ute på äventyr i staden och i slutet räddas han och hans familj av stora starka poliser. Senare tecknade Laaksonen också ofta homoerotisk konst i serieform. Från och med år 1935 åkte Touko Laaksonen buss till läroverket i Åbo, och det var då han fann uniformerna. Busschaufförerna representerade för honom samma typ av män som de kraftigt byggda drängarna i Kurala. 

Laaksonen skrev studenten i Åbo och flyttade år 1939 till Helsingfors för att studera reklam. Enligt honom själv möjliggjorde det krigstida mörklagda Helsingfors homosexuella erfarenheter med tyska soldater, speciellt i parkerna. Männen var ensamma och längtade efter nära kontakter. Samtidigt identifierade Laaksonen sin sexuella fixering vid uniformer, något som han anat redan som barn.

Arbeten av Tom of Finland började publiceras regelbundet i USA, och det ledde till att Laaksonen år 1973 lämnade sitt arbete som konstnärlig ledare i ett storbolag och helt koncentrerade sig på sin egen konst. Under 1960-talet skapade han småningom en figur, Kake, som äventyren i hans serier handlade om. Kake lanserades 1968. Den här fiktiva gestalten representerade idealmannen för Touko Laaksonen. Han hade en stilig kropp och såg bra ut, han var präktig och temperamentsfull och han hade humor. Det var uttryckligen teckningar av män av Kakes typ som gav Tom of Finland världsrykte och för dem är han fortfarande känd.

Medan Tom of Finland redan var känd och erkänd ute i världen måste de homosexuella i Finland fortfarande dölja sin läggning. Enligt Sveriges rikes lag av år 1734 var ett förhållande mellan två personer av samma kön inte straffbart, något som det blev först 1894. Ett sådant förhållande kunde ge två års fängelse, men så långa domar var dock ett undantag. Straffbarheten bibehölls i lagen till år 1971, sjukdomsklassificeringen ströks i Finland år 1981. Av dessa orsaker var Tom of Finland okänd i hemlandet utom i en liten krets som kände till hans konst och hans identitet. Det gick ytterligare tio år innan Tom of Finland kunde träda fram i Finland.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat 14.11.1915, nr 3272B, Sunnuntailiite; Turun Sanomat 27.10.1918, nr 4184.

Frilander, Aino 2017: Millainen mies löytyy Tom of Finland -kuvien takaa? Touko Laaksosen sisarenpoika avasi kotialbumit HS:lle. Helsingin Sanomat. Kultursektionen.

Hooven, Valentine III sa.: Tom of Finland. A short biography. http://www.tomoffinlandfoundation.org/foundation/touko.html. Tom of Finland Foundation. Läst 14.10.2025.

Ikonen, Kimmo 2014: Sata opetuksen ja oppimisen vuotta. Ristimäen ja Hannunniitun koulujen vaiheita 1914─2014. Hansängens skola. Åbo.

Kalha, Harri 2012: Tom of Finland. Taidetta seksin vuoksi. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1378/Tieto. Tavastehus.

Laaksonen, Mika 1993: Kuralan kylämäen historiallisia vaiheita. Turun maakuntamuseo/Åbo landskapsmuseum. Stenciler 6. Åbo

Perälä, Tauno 1951: Turun esikaupunkien historia. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Akademisk avhandling, Åbo universitet, Åbo.

1900-talet

Mauno Koivistos doktorsavhandling om Åbo hamn

Lämna en kommentar

Mauno Koivisto, senare Republiken Finlands president, doktorerade i samhällsvetenskaper vid Åbo universitet år 1956. Han avhandling Sosiaaliset suhteet Turun satamassa (De sociala relationerna i Åbo hamn) granskade de komplicerade sociala relationerna och den sociala utvecklingen i Åbo hamn i början av 1950-talet. Koivisto hade som ung arbetat som varvspojke vid Crichton-Vulcan i Åbo och senare som stuvare i hamnen. Han deltog i det socialdemokratiska lägret i den häftiga kampen mellan fackförbunden i Åbo hamn. År 1948 arbetade han en tid som föreståndare för hamnkontoret.

Mauno Koivisto disputerar för doktorsgraden 13.9.1956. Bild: Wikimedia Commons.

Arbetet i hamnen var fysiskt mycket krävande och belastande, eftersom det till stor del var kroppsligt arbete. Det var också osäkert emedan ackorden var dominerande. Arbetsförhållandena i hamnarna var ofta dåliga och jämfördes med fabriksarbetarnas förhållanden. Hamnarbetarna i Åbo hade med varierande resultat deltagit i förenings- och andelsverksamhet ända sedan 1890-talet för att förbättra arbetsförhållandena. Stuverifirmorna motsatte sig den fackliga verksamheten och utnyttjade inkallade utomstående arbetsvilliga för att slå ner arbetarnas strejker. Facklig aktivitet var farlig ur arbetarnas synpunkt eftersom den lätt kunde leda till att vederbörande miste sin arbetsplats. År 1945 ingicks ett kollektivavtal som gav arbetarnas organisationer mer makt än tidigare. Kampen om kontrollen över facken var hård mellan kommunisterna och socialdemokraterna, och därför var strejker och oroligheter vanliga. Partipolitiken hade rotat sig djupt i de sociala relationerna i hamnen.

Koivistos avhandling är en sociologisk undersökning och representerar den empiriska sociologin, vars nya metoder var banbrytande på 1950-talet. Avhandlingen skiljer sig från den tidens övriga sociologiska undersökningar genom det klart historiska perspektivet:  hamnarbetets och fackförbundsverksamhetens förgångna granskas som bakgrund till det aktuella läget.

Koivisto dryftar också arbetsförhållandenas inverkan på oroligheterna i Åbo hamn. Han anser att stuverifirmorna borde ta mera ansvar för och även satsa på stuveriarbetarnas sociala välmående. Strävandena att förbättra hamnarbetarnas förhållanden hade också redan börjat ge resultat vid den tid då Koivisto försvarade sin avhandling. Koivisto konstaterar, på basis av egna undersökningar, att förbättringarna i arbetsförhållandena ökat arbetarnas allmänna tillfredsställelse. Ett exempel på förbättringar var färdigställandet av en ny personalbyggnad, enkom för arbetarna.

Koivistos disputation var en märkeshändelse för många hamnarbetare i Åbo. När Koivisto arbetade på sin avhandling intervjuade han alla ordinarie arbetare i Åbo hamn två gånger. Avhandlingen sålde också bra i hamnen. Tack vare Koivistos avhandling fick förhållandena i hamnen mycket uppmärksamhet i offentligheten, och de resultat som presenterades bidrog till viljan att förbättra de sociala förhållandena inte bara i Åbo hamn utan också i andra hamnar i vårt land.

Kevin Mårtensson

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Koivisto, Mauno: Sosiaaliset suhteet Turun Satamassa: sosiologinen tutkimus. Åbo universitet, Åbo 1956.

Turun satamahistoria. Red. Jussi T. Lappalainen. Åbo hamn, Åbo 1999.

1900-talet

Tauno Palo i Åbo

Lämna en kommentar

I november 1957 hade den aboensiska teaterpubliken förmånen att få uppleva brasilianaren Pedro Blochs (1914–2004) monologpjäs Naisen kädet (As Mãos de Eurídice).  Pjäsen var en internationell sensation, och den första skådespelaren som tolkade monologen, Rodolfo Mayer, framförde den veterligen över 3 000 gånger. Bloch var född i Žytomyr i Ukraina men flyttade redan som barn med föräldrarna till Brasilien.

Skådespelaren Tauno Palo år 1952. Fotograf: U. A. Saarinen. Journalistiska bildarkivet, Museiverket.

I Finland blev Tauno Palo starkt intresserad av det särpräglade skådespelet, som strävade efter att utplåna gränsen mellan publiken och scenen. Huvudpersonen, en författare som övergivit sin familj, vandrar omkring bland åskådarna, ställer frågor och visar fotografier. Monologen lämpade sig utmärkt för turnéer. Pjäsen översattes till finska av Albert Saloranta och regisserades av Jack Witikka. I pressen kunde man senare läsa att Bloch fått vetskap om att en Tauno Palo från Finland var intresserad av hans monolog. ”Är han en bra skådespelare?” hade den i Rio de Janeiro bosatte Bloch frågat av sin vän, dåvarande finska sändebudet Oskari Vahervuori. ”Visst är han bra”, hade Vahervuori försäkrat.

Åboborna fick se Palos tolkning måndagen den 4 november 1957 på Åbo Svenska Teater. Scendekoren bestod endast av några meter rött tyg, ett bord och en bänk på scenen samt en stol för skådespelaren i salongen och rekvisitan av en överrock, två vanliga herrkostymer och två par skor.  Utgående från detta trollband Palo publiken. ”Han lät tidvis åskådarna möta den mest spontana och uttrycksfulla man som man kan föreställa sig. Med enbart en liten gest, ett leende, en glimt i ögat kunde han skapa en bild av det som orden dolde”, skrev Turun Päivälehti.

Efter föreställningen övernattade Palo hos sina aboensiska vänner, skådespelarna Senni Nieminen och Taito Mäkelä. En redaktör från Turun Sanomat, signaturen Ad., fick en intervju med de tre aktörerna direkt efter premiären.

”Jag vet inte om jag spelar bra eller dåligt”, sade Palo fundersamt i början av intervjun. ”Jag agerar bara enligt mina känslor. Jag tror att människans största svårighet är, att hon inte vill visa vad hon känner, att hon inte tror på sig själv och därför undervärderar sin förmåga.”

Skådespelarna Senni Nieminen och Taito Mäkelä på en parkbänk. Fotograf: Matti Poutvaara. Bild: Etnologiska bildarkivet, Museiverket.

Här ingrep den slagfärdiga Senni Nieminen och konstaterade (på Åbodialekt, som också bibehölls i tidningstexten): ”Du har alltid haft så lätt att lyfta fram det som du känner”.

”Kanske det är en Guds gåva”, svarade Palo.

”Men Gud ger många en så falsk natur att det är omöjligt att få fram nånting.”

Senni Nieminen beskrev också skådespelarnas långvariga samarbete för redaktören: ”Tauno hjälpte mig alltid i filmerna också. Han sa ’Låt gå bara!’, när jag var rädd.”

Palo tycktes besvärad över artigheterna och återvände till skådespelararbetet:

”Ju äldre människan blir, desto oftare finner man människan. Det må sen vara fråga om en kung eller en tiggare, alltid finns det en människa där under skalet. Det här får en skådespelare att skaka av sig onödig barlast. Först nu tycker jag att jag kan förstå vad som rör sig i en liten pojkes sinne. Men om jag nu skulle ge uttryck åt det, så skulle ingen längre tro på det”, sade Tauno Palo lite vemodigt.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Ad.: ”Tauno Palo on oma vihollisensa ja ikuinen ihmisen etsijä”, Turun Sanomat 6.11.1957.

A. T–n: ”Tauno Palon voitokas vierailu eilen Turussa”, Turun Päivälehti 5.11.1957.

”Tauno Palo Turussa”, Uusi Aura 4.11.1957.

”Tauno Palon erikoislaatuinen näyttelijänsuoritus”, Itä-Häme 29.10.1957.

”Tauno tulkitsee Naisen käsiä”, Ilta-Sanomat 4.1.1958.

1900-talet

Pärlor bland förorternas köpcenter

Lämna en kommentar

I vårt lands stora städer och också i Åbo finns det en byggnadstyp som blir alltmer sällsynt och snart försvinner tyst och stilla: förorternas köpcenter, som nått tröskeln till ålderdomen. Deras nedgång började redan under recessionen på 1990-talet, och i dag utarmas de alltmer av att minuthandeln koncentreras till stora enheter. 

Det första köpcentret i Suikkila år 2006. Bild: Maarit Lassila, Åbo stadsmuseum.

Det första förortsköpcentret i Åbo byggdes i slutet av 1950-talet i Batterihagen, men shoppingcentrens egentliga gyllene tid var 1960-talet. Då fick alla nya förorter basarliknande köpcenter med platt tak, och dit koncentrerades områdets service. 

I Åbos förorter finns det många stiliga köpcenter som nu är rivningshotade. En del av dem har redan rivits. Rivningshotat är till exempel Suikkilas första köpcenter, som ritades av den kände arkitekten Pekka Pitkänen. Dess arkitektoniska värde är obestridligt – byggnaden hör till 1960-talets vackraste inom den på handel inriktade arkitekturen i vårt land. Ett center som tillsvidare klarat sig undan rivningshotet är Kråkkärrets köpcenter, som på sin tid var det första i Finland som byggdes ovanför en väg.

Köpcentren i förorterna har inte enbart arkitektoniskt värde. De bereder och kan bereda verksamhetsmöjligheter för sådana aktörer som inte har möjlighet att hyra in sig i de kliniska komplex, t.ex. Mylly, som byggs vid ringvägarna. Dessutom planerades köpcentren ursprungligen med tanke på att de skulle kunna nås till fots, utan bil. I Helsingfors finns det flera köpcenter som har upplevt en renässans. De mest markanta exemplen är centren i Munkshöjden och Gårdsbacka. 

Köpcentrens öde kan granskas parallellt med saluhallarnas nedgång. Redan på 1950-talet planerade man att riva Åbo saluhall emedan man ansåg att den levt ut sin tid. På den tiden sågs detta butikscentrum på knappa 60 år som en utsliten produkt av sin tid. Till all tur bevarades hallen, där Åboborna i dag älskar att handla och äta lunch. Då man planerade rivning var saluhallen lika gammal som förorternas köpcenter är nu.

En dag kommer man att sakna de köpcenter som försvunnit. Man borde därför skydda och underhålla dem nu, medan det fortfarande finns tid. I dag skulle det vara viktigt att genomföra trafikregleringar för att mota klimatförändringen och att åtgärda finländarnas tilltagande fetma, men samtidigt är markbruket sådant att man koncentrerar den kommersiella servicen till platser långt utanför bebyggelsen och på det sättet stärker en livsstil där bilen är norm. 

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Johannesnycklar, en general och det finskspråkiga universitetet

Lämna en kommentar

Åbo universitets botaniska museums växtsamling innehåller många rariteter. Ibland är själva växten inte lika kuriös som dess väg till Åbo. Ett sådant fall är specimen nummer 126178, johannesnycklar.

En av de i Frankrike funna växterna, johannesnycklar, som Lennart Oesch, sedermera generallöjtnant, donerade till Åbo universitets botaniska museum. Bild: Samuli Lehtonen/Åbo universitetets botaniska museum.

Vid tiden för första världskriget studerade Karl Lennart Oesch (1892–1978) i Helsingfors för att avlägga examen inom botanik. Hans pro gradu-avhandling om mögelsvampar blev aldrig färdigt eftersom jägarrörelsen år 1915 lockade den blivande botanikern att resa till Tyskland. Krigaren Oesch återvände till Helsingfors i februari 1918 och stannade kvar i arméns tjänst. Efter många turer befann sig Oesch år 1923 i Frankrike där man utbildade finländska generalstabsofficerare på 1920-talet.

Samtidigt som Oesch bytte växterna mot arméns reglemente jäste det i den finska universitetsvärlden. Den zoologisk-botaniska föreningen Vanamo som grundats 1896 fick nya stadgar år 1919 och blev därmed en uttryckligen finskspråkig förening, till åtskillnad från ”svenskspråkiga” Societas pro Fauna et Flora Fennica (grundad i Åbo 1821). Dessutom var finska folket ivriga över planerna på ett nytt universitet i Åbo. Det första helt finskspråkiga universitetet öppnade sina dörrar i Åbo år 1920. Det hade en humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet.

Vanamo, som i åratal insamlat egna naturvetenskapliga specimina, donerade snart sitt bibliotek och sina samlingar till Åbo. Det ugnsfärska universitetet och föreningen hade från första början nära relationer. Så skickades till exempel följande hälsningstelegram till Vanamos årsmöte 1923: ”Terwehdys taeaeltae uudesta suomalaisesta tieteenahjosta ja sen liepeiltae, huoltakaahan siellae Helsingissae lisaewaekeae suomalaisen luonnontieteen wiinamaekeen.” (Ungefär: Hälsningar från den nya finska vetenskapshärden, ni där i Helsingfors ska se till att mer folk kommer till den finska naturvetenskapens brännvinsbacke”.)

När Oesch studerade i Frankrike lärde han känna den franske artilleriöversten Louis Verguin (1868–1936), som var botaniker liksom Oesch. Översten hade en diger växtsamling men vissa arter saknades. Oesch sände år 1925 ett brev från Paris till sin gamle vän, Vanamomedlemmen och botanikprofessorn Kaarlo Linkola (1888–1942) och redogjorde där för överstens önskningar: ”Hans heta önskan är dock att få några nordiska arter som han saknar, såsom Saxifraga nivalis (fjällbräcka) och S. hieracifolia (styvbräcka).”

Som gentjänst lovade Oesch att bistå Åbo: ”Jag för min del vill försöka ge en gengåva till det finska universitetet i Åbo. Jag insamlade nämligen redan förra sommaren ungefär 150 lokala rariteter och skall fortsätta med samlandet nästa sommar, om möjligt. När jag kommer tillbaka till Finland, detta har jag beslutat, skall jag donera åtminstone 50 franska arter till det finska universitetet i Åbo.” Bland de bildade klasserna var ”botanismen” populär och de därmed förenade växtbytena var ett sätt att skapa viktiga kontakter.

De växter som den till general befordrade Oesch hade lovat, bland annat den i inledningen nämnda arten johannesnycklar, anlände till Åbo universitet. Den angivna växtplatsen är franska Le Valdahon, en år 1907 grundad armébas nära den schweiziska gränsen. Av en händelse är växtens latinska namn Orchis militaris.

Riku Kauhanen

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Nationalbibliotekets manuskriptsamling. Linkola, Kaarlo. Coll. 132.8. Lennart Oeschs brev till Kaarlo Linkola 13.2.1925.

Nationalbiblioteket, Helsingfors. Föreningen Vanamos mötesprokoll jämte bilagor från år 1923. Föreningen Vanamos årsmöte 10.2.1923. Bilaga 2. Telegram från Åbo till Helsingfors 287,35,10/2,12,24.

Määttä, Vesa. K.L. Oesch: Ylivoimaa vastassa. Helsingfors: Gummerus, 2015.

1900-talet

Arroganta hågkomster från Åbo

Lämna en kommentar

Författaren Pekka Lounela (1932–2002) var född i Helsingfors men tillbringade sina skolår 1940–1950 i Åbo. Han var en mångsidig kulturpersonlighet och räknades som radikal på sin tid, men hans starkaste sida var kanske teatern. År 1957 anställde Rundradions chef för teateravdelningen Olavi Paavolainen honom som enhetens dramaturg. Senare blev han Paavolainens efterträdare och ledde teateravdelningen åren 1965–1973. Därefter verkade han som fri författare.

Professor Yrjö Littunen, författaren Pekka Lounela och poeten Väinö Kirstinä på evenemanget Jyväskylän Kesä år 1965. Bild ur Kirsti Sarmantos artikel ”Oli kymmenes kesä”. Bild: Kalle Kultala. Suomen Kuvalehti 10.7.1965.

Den blivande debattören tyckte inte om sin skolstad Åbo. De första sidorna i den fyrtioårige författarens självbiografi Rautainen nuoruus (1976) berättar om åren i Åbo. Sitt lärosäte Klassillinen lyseo kallar han ironiskt för ett koncentrat av det aboensiska kulturlivet och hånar dess ”gamla och svulstiga traditioner som bara har slumpmässiga beröringspunkter med det vanliga livet”.

Med medelålderns efterklokhet lyfter Lounela fram exempel på sin skolas konservativa drag och den yttre apparansens betydelse för vitsorden. De aboensiska skoleleverna tycktes sky ”alla djupare hobbyer”. Skribenten verkar inte ha hittat någon kanal där han kunde ge uttryck åt sina konstnärliga ambitioner.

Den vresige levnadstecknaren anför i alla fall två positiva omdömen om sin skolstad. För det första var teatern enligt hans åsikt det minst inkrökta stället vid Aura ås mynning. Lounela berömmer Turun Työväen Teatteris framstegsvänliga traditioner, som härrörde från 1930-talet och den dåvarande teaterchefen Eero Leväluomas ambitiösa repertoar med internationella vindfläktar. När arbetarteatern förenades med Turun teatteri år 1946 och blev vårt lands första helt kommunala scen tog teaterchefen Jorma Nortimo i repertoaren in ambitiösa franska dramer, till exempel pjäser av Jean Anouilh och Jean-Paul Sartre.

Det andra positiva omdömet gällde också en kulturinstitution och dess service. Lounela skrev: ”Till de få oaserna i Åbo hörde Stadsbiblioteket och tidningsläsesalen vid Humlegårdsgatan. På biblioteket fanns dikterna och i läsesalen information om både politiska och kulturella tilldragelser.”

De surmulna hågkomsterna från skol- och barndomstiden ger biografin en start som låter ana bättre tider. Författaren går vidare från den beklämmande miljön till de förmodat öppnare förhållandena i Helsingfors. Men kunde det bakom den kyliga inställningen till Åbo finnas andra, mera dolda orsaker är stadens hävdvunna frid som Lounela kritiserade?

Kanske inverkade det också att Lounela mot sin vilja kastades in i en ny miljö innan han fyllt tio år. Det var krig, och vardagen var därför dyster såväl i Åbo som annorstädes. Lounela minns att Åbo på grund av sin hamn hörde till de centrala bombningsmålen under krigen.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kalemaa, Kalevi och Kolbe, Laura: Lounela, Pekka. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 6.12.2025], http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-008295 (ISSN 1799-4349, nätpublikation).

Lounela, Pekka: Rautainen nuoruus. Välikysyjien kronikka. Förlagsaktiebolaget Tammi, 1976.

1900-talet

Samtidsskildringar av Åbos svarta måndag 29.1.1940

Lämna en kommentar

”I tryckande hetta och syrebrist satt vi där (= i skyddsrummet) i många förtvivlans timmar. När vi fick komma ut möttes vi av tröstlös förstörelse. Postens hela omgivning var full av rykande trähus – inalles 9 fullträffar.”

Lottan Helka Hiisku var på sitt arbete vid krigscensuren i posthuset 29.1.1940, och redan samma dag beskrev hon dagens händelser i sin dagbok. Vid bombningarna den dagen, som gått till historien som Åbos svarta måndag, dog 36 personer, varav 29 just vid posthuset.

Åbo var en av de finska städer som bombades mest under vinterkriget. Denna januarimåndag kom de ryska planen från sydost och fällde sina bomber över kvarteren i centrum – och det värsta var att de helt lyckades överraska Åboborna. Största delen av de nästan 250 bomberna var brandbomber, som spred död och förstörelse framförallt på Slottsgatan och i hörnet av Eriksgatan och Humlegårdsgatan.

Förödelse mitt emot posthuset efter bombningarna 29.1.1940. Framför posthuset på Eriksgatan dog 29 personer. Fotograf: Yrjö Paldan. Åbo stadsmuseum.

Porten till posthusets portgång vid Eriksgatan var ovanligt nog låst, och människorna måste springa förbi posthuset och runt gathörnet för att från Humlegårdsgatan komma in i skyddsrummet. Mitt bland dem som försökte sätta sig i säkerhet exploderade två bomber – och förstörelsen var total: tiotals döda och sårade, brinnande hus och rykande ruiner. Släckningsarbetena efter den svarta måndagens bombningar höll på i nästan 12 timmar. Läget förvärrades ytterligare av att det var nästan 30 grader kallt.

Ett mirakel var, att Ulla Heikelä (f. Rossila) klarade sig. Från sin arbetsplats i posthusets grannskap sprang hon och hennes arbetskamrater förbi den stängda porten på Eriksgatan, och när de kommit fram till postens dörrnisch kastade de sig alla till marken i samma stund som bomberna exploderade. ”Det var ett förskräckligt skrällande och ett klirrande från krossat fönsterglas. Vi hade i alla fall nätt och jämnt kommit runt posthusets hörn. Och det räddade oss från det dödande splittret från de bomber som fallit på Eriksgatan”, berättade Heikelä om sin räddning flera decennier senare.

Lottan Irma Jylhä arbetade vid luftvärnscentralen (IPAK) och hennes dagbok innehåller en ögonvittnesskildring av hur man i en grushög framför posthuset hittade en kvinna som inte längre hade någon underkropp. Jylhä fortsätter:  ”På marken låg en man med munnen neråt och ryggen full av knytnävsstora hål. ´Perkeles Molotof´, sa han”.

Även andra delar av centrum bombades. Gymnasisten Katarina Nurmi (senare Piha) befann sig i början av Tavastgatan när sirenerna för första gången på länge började tjuta. Hon skrev så här i sin dagbok: ”Vi sölade fast sirenen tjöt, för vi tänkte att vi nog hinner. När vi kommit fram till bastuhuset ropade karlarna: ´De är där redan, 7 plan!´. Vi trodde de var finska. Men 7 ryssplan flög över huvudet på oss. Och vi var där på gatan under bar himmel, som så många andra. Vi sprang för våra liv – sedan började det smälla – det sprakade och smällde – smällde och ven – och ljudet kom allt närmare. Jag väntade bara på att en bomb skulle falla ner framför mig (…) Förstörelsen var värre än någonsin förr. Åtminstone när det gäller människoliv.”

Det torde förbli en evig gåta hur det här kunde hända. Varför dröjde alarmet fast meddelande om de annalkande planen hade förmedlats, och varför var posthusets portgång låst? ”Någonting måste ha varit på tok i Åbo den dagen, det var vi alla säkra på”, berättar Hiisku. Tiden var gynnsam för olika slags spekulationer och rykten.

Tapani Kunttu

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Arkivmaterial

Helka Hiiskus dagböcker 1939–1940. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, litteraturarkivet. Helsingfors.

Irma Jylhäs dagbok från vinterkriget. Turun Seudun Lottaperinneyhdistys ry, Åbo.

Katarina Pihas dagbok från vinterkriget. I Kristina Kunttus ägo.

Litteratur

Hallanvaara, Lea-Kaarina: Turun pommitukset talvisodan aikana. Turun Historiallinen Arkisto 30. Turun Historiallinen Yhdistys, Åbo 1975.

Heikelä: Ulla: Pelastuin nipin napin. Ingår i verket Tapahtui Suomen Turussa. Muistoja sotavuosilta 1939–1944. Red. Tauno Kalske. Turkuseura-Åbosamfundet ry, Åbo 1987.

Kallioniemi, Jouni: Sotavuosien 1939–1945 Turku, Åbo 1999.

Kunttu, Tapani: Aatteellista toimeliaisuutta. Turun lotat rauhan ja sodan vuosina. Turun Seudun Lottaperinneyhdistys ry, Åbo 2008.

Meronen, Mikko: Turun ilmapuolustus talvisodan aikana. Ingår i verket Forum Marinum. Vuosikirja 2010. Red. Mikko Meronen. Stiftelsen Forum Marinum, Åbo 2010.

1900-talet

Aprilskämt år 1910

Lämna en kommentar

Åbotidningarna har publicerat aprilskämt länge, åtminstone alltsedan 1800-talet. Kärnan i aprilskämten har varit att få människor att bege sig någonstans, ofta lockade av alla möjliga löften, till exempel förespeglingar om att få se något enastående. Våren 1910 lyckades tidningen Uusi Aura så väl med att få folk att röra på sig, att man använde framgången i marknadsföringen av tidningens OBS-värde.

Sommarcharmiga Idrottsparken i början av 1910-talet. Okänd fotograf. Bild: Åbo stadsmuseum / Finna.fi.

Fredagen den 1 april 1910 kunde man i en liten notis läsa att en ”lappländsk trupp”, det vill säga 11 samer och deras djur, befann sig i Åbo på besök: ”De här familjerna tröttnade på att vistas i Hagenbecks zoo i Hamburg, liksom också deras renar, vars håg står till det kalla men uppfriskande klimatet i Lappland. — Lapparna har rest sina kåtor i Idrottsparken, och där har Åboborna alltså tillfälle att i dag på förmiddagen betrakta äkta lappländskt liv med tillhörande skinnklädda småttingar, renar och ilskna byrackor.”

Nyheten innehöll många trovärdiga detaljer, för tidningarna hade tidigare skrivit om samernas utlandsturnéer, till exempel deras resa till den ”etnografiska utställningen” i Hamburgs zoo. Det som mest tydde på en bluff var, att det var bråttom om man ville se de ovanliga gästerna. Det kunde man göra endast samma dag på förmiddagen: ”Sällskapet reser norrut med eftermiddagståget kl. 3,20.” Kanske också tågets avgångstid var påhittad, även det en antydan om skojeri.

Tidningen hänvisade i sin förstasidesannons till det lyckade aprilskämtet dagen innan. Uusi Aura 2.4.1910, första sidan.

Följande dag (2.4.) skrev Uusi Auras redaktör en skämtsam uppföljare med rubriken ”En riktig sommardag”. Enligt den kåserande texten hade den 1 april liknat en riktig sommardag också därför, att människorna så ivrigt rört sig utomhus: ”I synnerhet styrde täta skaror sina steg till Idrottsparken, som vanligen blir bortglömd av den stora allmänheten.” En liten motionsrunda i den backiga terrängen förbättrade både humöret och blodcirkulationen!

Tidningen fortsatte: ”Om man inte där fick se allt som man väntade sig, till exempel lappar, åt vars barn många rentav lär ha haft sötsaker med sig, eller andra sällsyntheter, så förlåter man det gärna på första april”. I en fotnot fanns sättarens anmärkning: ”Den observanta läsaren kunde förresten i gårdagens nummer se att lapparna begett sig från Hagenbeck till Königsberg och London.”

På förstasidans annons 2.4.1910 marknadsför sig Uusi Aura som ett utmärkt forum för annonsörer, vilket bevisades av föregående dags ”lilla aprilskämt” som lyckades få ”hela staden” på benen. Uusi Aura lästes på ett stort område och var en politiskt högerinriktad gammalfinsk tidning. Utan andra källor kan vi inte veta hur stort genomslag aprilskämtet hade i Åbo, men otvivelaktigt hade ett trovärdigt skämt ofta samband med någon aktuell händelse, precis som i detta fall.

I dag kan dessa presentationer av samer med bilder och på turnéer ses dels som inhemsk kolonialism, med vars hjälp man också kunde dra nyfikna vid näsan, dels som samernas egen aktiva vilja att korsa gränser i Finland och ute i världen.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Lappalaisjoukkue. Uusi Aura, 1.4.1910, nr 73 A, s. 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803554?page=4

Lappalaisseurue Hampurissa. Uusi Aura, 31.3.1910, nr 72, s. 5. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803551?page=5

Arpi: Oikea kesäpäivä. Uusi Aura, 2.4.1910, nr 74, s. 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803557?page=4

Lehtola, Veli-Pekka. Entiset elävät meissä. Saamelaisten historiat ja Suomi. Gaudeamus, Helsingfors 2022.

1900-talet

Teppo Samooja, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Ingermanlandsfödde Teppo Savolainen (1890–1978) skrev studenten vid Viborgs klassiska gymnasium men blev magister från Åbo universitet. Efter krigen bytte han sitt efternamn till Samooja. 

Teppo Samooja blev en mångsidig kulturpåverkare i Åbo. Stadens bibliotek blev hans huvudsakliga arbetsplats men hans bisysslor omfattade allt från journalistik till föreningsaktiviteter.

Åbo stadsbiblioteks chefsbibliotekarie Teppo Samooja. Bild ur verket Seppälä 1963, 131 (ej uppgift om fotografen).

Då den trettioårige magistern år 1925 inledde sitt arbete som biträdande chefsbibliotekarie vid Åbo stadsbibliotek var utlåningen och läsintresset på nedgång. Orsakerna antogs vara den oroliga tidsandan och jazztidens nöjesutbud. I slutet av decenniet orsakade depressionen en uppgång i bibliotekets användningsgrad eftersom Åboborna antagligen hade mindre pengar att spendera på avgiftsbelagda aktiviteter.

Efter krigen utvecklades biblioteksväsendet och verksamheten blev mångsidigare. Samooja var chef för biblioteket åren 1928–1957 och arrangerade då tillsammans med personalen evenemang på bred skala samt representerade biblioteket i offentligheten. Styrelsen öppnade penningpungen för nya tillställningar: man firade regelbundet olika författares bemärkelsedagar med musikuppträdanden och man ordnade utställningar av aboensiska författares verk.

Vid sidan av sitt dagliga arbete skrev Samooja från och med 1919 regelbundet artiklar för dagstidningen Turun Sanomat. Han var tidningens teaterkritiker och satte sig grundligt in i sitt värv, vilket gjorde att han vann det aboensiska teaterfolkets uppskattning. Han var stamgäst på premiärerna och innan ridån gick upp kunde han ibland hålla en introduktion till kvällens pjäs.  

Då en kommunal stadsteater inledde sin verksamhet 1946 och i sig förenade borgarnas och arbetarnas teater fick staden en entydigt ledande huvudscen.

Teaterkritikerns uppfattning om konsten var högstämd. Samooja var övertygad om att teaterkonsten vidgade människornas vyer, botade, tröstade och bildade. Med de orden karakteriserade han teatern i sin lilla essäsamling Teatteri, yleisö ja arvostelu, som utkom 1943. Han ger också utrymme för tankar kring den egna yrkeskårens ansvar: ”Mediernas inverkan är långtgående. Därför måste en kritiker väga sina ord på guldvåg innan han skriver ned dem på papper. Han ska sky felaktiga omdömen som pesten [–].” Skribenten ska säga sanningen men ha förståelse för aktörerna, ansåg Samooja.

Teppo Samooja beskrev riktlinjerna för sin konstuppfattning i sin essäsamling år 1943.

Samooja var en föreningsmänniska och en bakgrundspåverkare. Han var bland annat ordförande för Konstnärsgillets i Åbo teaterklubb, medlem i styrelsen för bokhandeln Turun Kansallinen Kirjakauppa och aktiv i biblioteksbranschens organisationer. Som den passionerade teatervän han var skrev han också historiken Turun teatteri 1918–1943, som utkom 1943 och var en sammanställning av de olika skeden som stadens så kallade borgerliga teater genomgått.

Turun Sanomat uppmärksammade den 21 maj 1958 chefsbibliotekarie Teppo Samoojas avskedsfest på restaurang Kilta. Samooja hade då varit 33 år i stadens tjänst. Festtalarna lyfte fram den blivande pensionärens entusiasm för kulturarbete och de bestående spår som hans verksamhet satt i stadens kulturliv.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kirjastonjohtaja Teppo Samooja juhlinnan kohteena. Turun Sanomat, 22.05.1958, nr 136, s. 7. Nationalbibliotekets digitala material.

Savolainen, Teppo: Teatteri, yleisö, arvostelu. Kustannusosakeyhtiö SMIA, Helsingfors 1943.

Seppälä, Eila: Turun kaupunginkirjasto 1863–1963. Åbo stad, Åbo 1963.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.