Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Kala berg blir lummiga parker

Lämna en kommentar

Kulturlandskapet har förändrats enormt under hundra år. Om vi ställdes till exempel i ett för oss välkänt byalandskap eller industrikomplex sådant det var år 1900, skulle det dröja en bra stund innan vi kände igen platsen. Den här texten behandlar inte byggnadsbeståndets förändringar utan det trädbestånd som erövrat det tidigare öppna landskapet.

Vi gör en runda

Det var rymd omkring Ristimäki skola i Kurala för drygt hundra år sedan. Museiverket.

På vår runda vandrar vi förbi Ristimäki skola och Kurala bybacke. För hundra år sedan var Kurala en kal backe, där man placerat en bytomt. Trädgårdsintresset hade ännu inte vuxit sig så stort som det blev i det självständiga Finland tack vare marthornas verksamhet. På sekelgammalt sätt fanns byarna fortfarande ofta på bergiga backar som inte dög till odlingsmark. Mellan bergsknallarna fanns det sänkor dit man forslade jord ifall sådan inte redan fanns. I de här svackorna odlade man nyttoväxter, till exempel kål, lin och tobak. På bytomten kunde det finns något enstaka träd, men största delen av växtligheten åts upp av boskapen. Det gräs som blev kvar togs till vara som vinterfoder.

Ristimäki vid Aura ås strand hörde till Kurala by och fick en skola år 1913. Fotografierna visar att skolan byggdes på en kal och trädlös backe som höjde sig från åstranden. Vyerna åt alla håll var ståtliga. Enligt en karta från 1700-talet fanns här ängar och betesmark, tidigare också en väderkvarn. Platsen var trädlös, men på det brantaste strandberget fanns liksom i dag ett trädbestånd. Vid skolan anlade läraren Edvin Laaksonen en trädgård med ädellövträd. Sedermera har flera hus byggt på backen, och man kan på grund av alla trädgårdarna inte längre se skolan från Tavastvägen.

Hallis fors och by

Vid Hallis fors 1907. I bakgrunden Hallis by. Viktor H. Auer 1907, Åbo stadsmuseum.

År 1907 fanns det ett livskraftigt industrikluster vid Hallis fors. På S:t Marie kommuns sida fanns en stor kvarn som malde säd till både människo- och djurföda. På S:t Karins sida åter fanns en benmjölskvarn som producerade gödsel, en såg, en snickeriverkstad och en färgmjölsfabrik med bostads- och servicehus. Inte heller här fanns det plats för träd. Till mjölnarstugorna hörde små åkerlappar, där man odlade nyttoväxter. Fotografiet från 1907 visar att läget var detsamma också på Hallis bybacke.

Från Hallis gamla bro hade man för hundra år sedan fri utsikt mot byggnaderna både vid forsen och i byn. Boskapen som åt upp växtligheten gjorde man sig sedan av med och runt lantgårdarna anlade man trädgårdar. Landskapet vid forsen planerades för rekreationsbruk. Området är ett typexempel på hur ett av människan format landskap förändras i snabb takt då bruksändamålet blir ett annat. Det finns en stor mängd bevarade fotografier på Hallisområdet med vars hjälp man kan studera förändringens olika skeden. Man kan leta fram dem på adressen Finna.fi, där man samlat bland annat museernas och bibliotekens material att fritt brukas av allmänheten.

Tillbaka på hemgatan

Nya hus bland Hansängens tallar 1964. Juhani Klemis samling.

Hagtornshäcken borde klippas. Men vad nu? Bara hälften av häcken består av hagtorn. När huset blev färdigt planterade man lönnar och bergsalmar bland tallarna på gården. Nu har skotten från dem tagit över häcken, som förnyades för några år sedan. Den bank som lät bygga husen gjorde på 1960-talet reklam för dem med affischer där det nämndes att de var belägna i en frisk tallskog. Affischens bild ger vid handen att detta också var korrekt. De här gårdarna har fått nya planteringar, som främst utgörs av ädellövträd och buskar. Landskapet har kvävts också här. Bostadsområdena i Åbo har blivit lövträdsdominerade, och till exempel tallar planteras numera endast sällan. Trädbeståndet har alltså förändrats kraftigt under hundra år. På joggingrundan lönar det sig sålunda att också studera landskapet med det förgångna för ögonen.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

 ”Först i mål lekande lätt”

Lämna en kommentar

Pingsthelgen 1914 var exceptionell. Solen smekte publiken som samlats i Idrottsparken för att följa I.F.K.:s nationella idrottstävling. Under tre dagar tävlade man inte bara i löpning och fältgrenar utan också i cykling och motorcykelkörning. I tävlingen ingick också en fotbollsmatch mellan Helsingfors och Åbo I.F.K., om vars nivå Turun Sanomat dock skrev att ”sämre match har just inte spelats här”. Bland friidrottsgrenarna fanns också en del kuriositeter, bland annat löpning 100 yard.

Tävlingslopp i Idrottsparken i Åbo 1914. Bild: Lizzie och August Blombergs samling, Åbo stadsmuseum, Finna.fi.

Det exceptionella var en ung talang, som väckte allas uppmärksamhet söndagen den 31 maj. Medan tidningarna vanligen närmast bara förtecknade vinnarna och resultaten rapporterade de nu om hur överlägset 16-åriga löparlöftet Paavo Nurmi vann 3000 m för ungdomar under 18 år. Åbo Underrättelser berättade hur förvånansvärt lätt Nurmi rymde från de andra i början av näst sista varvet och tog hem segern med en marginal på några tiotals meter. Tidningen Sosialisti beskrev hur ”Nurmi helt överlägset vann loppet med sin långa och starka slutspurt”. Turun Sanomat betonade att Nurmis ”slutforcering var helt enastående”.

Paavo Nurmis 3000 m beskrevs i Turun Urheiluliittos tidning. I texten står det att tävlingen ägde rum lördag 30.5, men rätt datum är söndag 31.5.1914. Bild: Kisa-Torvi 5/1914, Nationalbiblioteket.

Turun Urheiluliittos medlemstidning Kisa-Torvi var med allt skäl stolt, för år 1897 födde Nurmi hade anslutit sig till förbundet tidigare samma år. ”Ära skördade vår 16-årige medlem Paavo Nurmi”, konstaterade tidningen och fortsatte med att beskriva hur Nurmi ”lekande lätt kom först i mål på tiden 10 min. 06,9 sek., som vid en jämförelse är endast 24,4 sek. sämre än det resultat som på kretsens vårfest presterades av vinnaren, Pemarbon A. Marttila på samma sträcka för ´fullvuxna´ deltagare”.

Nurmis överlägsenhet underströks av att tvåan, Fredrik Karlsson, på sista varvet blev nästan tio sekunder efter”.

Allt det här var emellertid bara förspel. Nurmi fyllde 17 år den 13 juni 1914. Sitt första finska rekord sprang han i Åbo år 1920. De framgångsrika åren låg framför honom.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”I.F.K.:n kilpailut”, Turun Sanomat 3.6.1914.

”I.F.K.:s stora idrottsfest”, Åbo Underrättelser 2.6.1914.

”I.F.K.:n urheilukilpailut”, Sosialisti 2.6.1914.

Kisa-Torvi, provnummer 1914.

Kisa-Torvi 5/1914.

1900-talet

Familjevåld på Skolgatan ledde till dråp

Lämna en kommentar

Den 28 februari 1948 lovade väderrapporten för Åbo och Björneborgs län svag till måttlig sydvästvind och mestadels vackert väder. Det var lördag, och man firade Kalevaladagen och Åbo universitets årsdag. Samma dag sköt en man sin hustru till döds på adressen Skolgatan 20.

Den dagen gav sig en i Åbo bosatt arbetare ”som behärskade metallbranschen” iväg för att hämta sin fru hos dennas syster, och i fickan hade han en Nagant-revolver. Mannen fick komma in i bostaden, och när han pratat en stund med sin fru i köket drog han fram vapnet och sköt sammanlagt fyra gånger. Ett av skotten träffade hustrun i huvudet. Därefter grep mannen en kniv och skar sig själv i halsen. Händelsens åsyna vittne, tydligen offrets syster, tillkallade hjälp och de två sårade fördes till Åbo länssjukhus för vård. Hustrun opererades men avled trots det ett par dagar efter händelsen. Hon begrovs på Åbo gamla begravningsplats i mars. Maken som skjutit dödsskottet överlevde däremot sina självförvållade skador, och efter sinnesundersökning dömdes han hösten 1948 till tio års tukthus för dråpet av hustrun.

Mannen sköt mot sin hustru med en Nagant-revolver. Största delen av dessa revolvrar tillverkades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Ryssland/Sovjetunionen. Wikimedia Commons.

Nyheten om parets våldsamma uppgörelse spreds i pressen runtom i Finland. I rubrikerna användes varierande ord: blodsdåd, blodigt skådespel, familjetragedi, äktenskapstragedi. Till sist hade åtminstone 35 tidningar publicerat nyheten före mitten av mars.

På basis av skriverierna i pressen hade hustrun bott tillfälligt hos sin syster redan en längre tid. Tydligen hade mannen varit berusad när han gav sig av för att reda ut situationen och hämta hem sin fru. Pressen angav ”äktenskapliga konflikter” som orsak till dråpet. Mannen hade ofta använt alkohol och i berusat tillstånd misshandlat hustrun och hotat henne till livet. Hustrun hade försökt få skilsmässa men maken hade inte gått med på det. Vid rättegången sade mannen att han träffat hustrun i misstag när han sköt och att han inte haft för avsikt att döda henne. Trots detta påstående hade han skaffat ett vapen på svarta börsen och skjutit flera skott i svägerskans bostad.

Kulturhistorikern Rauno Lahtinen har skrivit om mord och ogärningar i Åbo i boken Murhia ja hirmutekoja Turussa (2021), men det här våldsdådet på Skolgatan finns inte med där. Det följer emellertid samma mönster som våldsdåden i boken, så man kan sluta sig till att våld som lett till dråp inte var helt främmande vid den aktuella tiden. Inte heller självmord efter dådet var något ovanligt. Försök till självmord gjordes ju också i Skolgatans fall, men den dömde klarade sig med livet i behåll. Lahtinen berättar, att innehavet av skjutvapen reglerades med en lag för första gången år 1933, och därefter behövdes innehavstillstånd av polisen. Lagen skärptes ytterligare två år före dådet på Skolgatan: man fick skaffa ett fickvapen endast för tjänstebruk. Tyvärr visar denna berättelse att vapen såldes svart åt den som önskade ett sådant.

Skolgatans dåd var alltså inte något oerhört på sin tid utan ett av flera andra mord och dråp. Tyvärr är sådana här händelser inte ovanliga i dag heller. Enligt tidningarna har åtta kvinnor avlidit till följd av relationsvåld enbart under de tre första månaderna av år 2026. Två av dem dog i Åbo. När det gäller våld i nära relationer bör det påpekas, att det vanligen är endast våld som lett till döden som ger rubriker i pressen.

Johanna Latva och Otto Latva

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Naisjärjestöt Yhteistyössä Nytkis ry. ”8 tapettua naista kolmessa. Kuukaudessa” @nytkis_ry – Instagramkonto. 27.3.2026. https://www.instagram.com/p/DWYjyMTDFg-/.

Rauno Lahtinen. Murhia ja hirmutekoja Turussa. Åbo: Sammakko, 2021.

Raahen Seutu 3.4.1948.

Sosialisti 6.11.1948.

Turun Sanomat 29.2.1948; 3.4.1948; 6.11.1948.

Uusi Aura 29.2.1948

Uusi Suomi 29.2.1948

1900-talet

Påverkad av en tyngande känsla

Lämna en kommentar

Den 16 december 1939 låg en plåtslagare från Åbo i en sjuksäng på länssjukhuset i staden. När han vaknat upp ur sin medvetslöshet inleddes förhören, som leddes av chefen för 2:a maskingevärskompaniet vid Björneborgs regemente. Förhörsprotokoll förde en tillkallad korpral. Förutom dessa två var en av sjukhusets sköterskor närvarande vid förhöret.

Vinterkriget hade redan börjat och varat i en dryg vecka. Plåtslagaren, som utbildats till vapensmed och hade graden soldat, hade fått order att anmäla sig till Björneborgs regementes extra reservövning den 9 december 1939, antagligen på kasernen i det område som numera hör till universitetet. Härifrån begav han sig den 15 december utan tillstånd till sitt hem i Kähäri, dåvarande Stickbacken. Som orsak anförde han ”påverkan av någon sorts tyngande känsla”. Hans fru var inte hemma.

När mannen var ensam hemma hade han gått in i badrummet för att raka sig. I detsamma, berättade han med ena ord, blev han nervös och skar några snitt i sin vänstra arm ungefär vid armbågen. Blodflödet hade tydligen varit kraftigt eftersom mannen hade varit medvetslös när länssjukhusets läkare tog emot honom.

I förhörsprotokollet står att mannen inte kunde uppge någon orsak till sitt handlande. Han berättade bara, att han varit nervös en längre tid. När förhörsledaren frågade ifall hans allvarliga avsikt varit att ta livet av sig, svarade han jakande.

Förhören framskred men ingen speciell orsak uppdagades. I det civila livet hade mannen inga sådana svårigheter som skulle ha drivit honom till att ta sitt liv. Han hade ett stadigvarande arbete, så  ekonomiska svårigheter hade han inte, och alkohol använde han mycket litet. ”Om finska armén har han ingenting att säga” och värnplikten hade han avlagt utan anmärkning vid Björneborgs regemente. Till avslutning konstaterades att han ”ansåg att gärningen berodde på något slags för honom okänt infall.”

Förhörsprotokollet nämner inte att mannen, som var utbildad till vapensmed, knappast skulle ha kommenderats till främsta linjen. Antagligen skulle han ha tjänstgjort vid någon depå på hemmafronten inom vapenvården och -underhållet. Krigstillståndet inverkade givetvis, men det är omöjligt att bedöma vad som sist och slutligen drev mannen att utföra sin desperata handling.

Plåtsmedens dödsorsak år 1940 anges i Statistiska centralbyråns dokument med sifferserien 8950, som betyder ”Döda i krig”. Bild: Riksarkivet.

Plåtsmeden avled efter vinterkriget i april 1940, alltså under mellanfreden. Dödsorsaken har angetts med koden 8950, som betyder ”Döda i krig”. Stamkorten för stupade och krigsdöda är helt digitaliserade och kan beställas via Riksarkivets e-tjänst. Plåtsmedens stamkort är bara två sidor långt. Omnämnanden om deltagande i strider eller tjänstgöring i krigstida enheter saknas. Likaså saknas dödsattesten, som ofta finns med i kortet. Men emedan dödsorsakskoden 8950 täcker alla dödsfall som i vid bemärkelse beror på krig, kan man anse att beteckningen är korrekt i detta fall.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. K03Ab:70 Förteckningar över avlidna, Åbo och Björneborgs län: Kimito–Nagu 1940.

Riksarkivet, Helsingfors. De stupades persondokument (samling). Stamkorten.

Riksarkivet, Helsingfors. T-12792. 3 Dokument rörande desertörer 1939–1941. Protokoll 16.12.1939.

1900-talet

Sandra och Arvidy, dialogunderhållning från Åbo

Lämna en kommentar

Idérika skådespelare har alltid skaffat sig extrainkomster genom olika slags gig. Åbo stadsteaters skådespelare Senni Nieminen och Taito Mäkelä skapade i mitten av 1950-talet gestalterna Sandra och Arvidy, en duo med humoristiska dialoger, som blev ett populärt par på sin tid. I verkliga livet var skådespelarna också gifta med varandra och dessutom arbetskamrater. Senni Nieminen berättade i oktober 1958 för tidningen Somero att det fiktiva paret uppkom som av en slump. Skådespelarna hade repeterat en humoristisk text som inte ville sitta, och ”till sist gick det så, att det uppstod en helt annan historia än vad som ursprungligen var meningen”.

Sandra och Arvidy (Senni Nieminen och Taito Mäkelä) i radioprogrammet Toist pualt jokke. Bild ur verket Viihdevuosien vilinässä (1988).

När intervjun gjordes hade Nieminen och Mäkelä uppträtt med sina dialoger på olika ställen i fyra år. Nieminen konstaterade, att Sandras och Arvidys dialoger var sådana att de kunde uppföras på en restaurang lika väl som på ett scoutmöte. Hon beskrev skådespelarnas situation vid den tiden så här: ”Det vill gå så, att det här paret upptar all vår fritid”.

Den humoristiska duon var inte bara en lokal glädjespridare utan Sandra och Arvidy fick överraskande inbjudningar och uppmärksamhet också på riksnivå. Rundradions underhållningsredaktion började i slutet av 1950-talet producera program från landskapen, så det uppstod en efterfrågan på lokala programmakare. I Åbo producerade denna redaktion våren 1959 sin första regionala programhelhet, som levererades i direktsändning under namnet Toist pualt jokke. Programledare var Börje Aura och publiken, som fyllde hela salen, bidrog till att skapa en förtätad stämning i Åbo konserthus.  

Hur var Sandras och Arvidys dialog uppbyggd? Det var fråga om kärlek på äldre dagar: två brevvänner träffas, lär känna varandra och kommenterar på Åbodialekt såväl vardagen som världens gång. Det roliga var de ikoniska typerna. ”Antaa olla jämpti niin!” (Och därmed jämnt!) löd Sandras standardreplik. Fotot från ljudradions sändning av Toist pualt jokke visar huvudpersonernas sobra yttre: framför mikrofonen står Sandra iklädd sommarklänning, och Arvidy har mörk kostym samt en mustasch fastklämd under näsan.

Senni Nieminen konstaterade i tidningen Someros intervju, att alltihop emellanåt föreföll henne barnsligt. Men programnumrets charm kanske var just barnsligheten. Redaktören avslutade sin artikel med ett talande konstaterande: ”Sandra och Arvidy är i all sin naivitet så intagande att vi inte kan låta bli att tycka om dem.”

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Alpola, Antero: Viihdevuosien vilinässä. Radiokauteni ensimmäinen puoliaika 1945–1960. Karisto Oy, Tavastehus 1988.

P–tta, ”Sandra ja Arvidy”: Somero. Someron ja Somerniemen uutis- ja ilmoituslehti, 17.10.1958.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1900-talet

De flydde undan kriget till Sverige – tre krigsbarn från Åbo

Lämna en kommentar

Åbo hamn under vinterkriget. En stor mängd föräldrar säger farväl till sina barn, som med vit lapp om halsen väntar på att få gå ombord. Stämningen är spänd och på samma gång tröstlös. Det är osäkert när barnen får återse sina föräldrar – om det överhuvudtaget blir ett återseende. De minsta barnen förstår inte riktigt vad som håller på att hända, men särskilt för de vuxna är avskedet upprivande även om de anser att det är bäst som sker och att barnen nu reser till tryggheten, bort från krigets fasor. 

Finska krigsbarn i Åbo, foto av okänt datum. Wikimedia Commons.

Hela livet vändes upp och ned för tre Åbobarn, Else-Maj 9 år, Mikko 7 år och Hely 4 år, när de under fortsättningskriget sällades till de ungefär 80 000 barn som åren 1939–1945 sändes i säkerhet undan kriget till grannländerna Sverige, Danmark och Norge. Else-Maj, Mikko och Hely sändes alla iväg med båt, troligen S/S Arcturus, som transporterade tusentals krigsbarn från Åbo till Sverige. Med båt till Sverige reste också största delen av krigsbarnen efter att Norge och Danmark ockuperats av tyskarna år 1940. 

Orsakerna till att barnen skickades till Sverige var varierande.  Också för den här bloggens tre barn var situationen olika. Else-Majs familj blev hemlös när deras hus jämnades med marken midsommaren 1941, då ryssarna inledde fortsättningskriget med ett massivt bombardemang som orsakade stor förödelse i både Åbo och Helsingfors. Else-Majs far var chaufför och arbetade under kriget vid Crichton-Vulcans vapenfabrik, så han var befriad från fronttjänst. Modern behövde alltså inte ensam ta hand om familjens enda barn under kriget. Else-Maj ville emellertid själv gärna åka till Sverige, och som svenskspråkig hade hon inte samma svårigheter som många barn som bara kunde finska. I november 1941 vinkade föräldrarna adjö till Else-Maj som inledde sin resa över havet till Sverige. 

När fortsättningskriget bröt ut fanns det fem barn i Mikkos familj; det yngsta barnet var bara 2 år. Familjefadern var timmerman och stuvare, och arbetade under fortsättningskriget vid luftvärnet. Modern var hemma. I den fattiga storfamiljen var det ont om mat och kläder. Ett av barnen led dessutom av svår tuberkulos, vilket ledde till en situation där moderns krafter och de andra barnens välmående var hotade. Därför sändes 7-årige Mikko till Sverige i början av år 1942, och hans 9-årige bror följde efter litet senare. Också pojkarnas två systrar sändes år 1944 iväg som krigsbarn för en tid.

Hely, yngst av barnen i den här bloggen, var evakuerad tillsammans med sin mamma i Sverige på ett barnhem redan under vinterkriget, men hennes första resa på egen hand som krigsbarn till Sverige ägde rum när hon var 4 år, våren 1942. Helys far var gjutare, och han arbetade liksom Else-Majs far på vapenfabriken och var befriad från fronttjänst. Hely hade också en tre år yngre lillasyster. Under fortsättningskriget skickades en del av de barn som Hely brukade leka med på gården iväg som krigsbarn, och då bad Hely sina föräldrar om att också få resa till Sverige. Barnets egen vilja kombinerad med livsmedelsbristen fick till sist Helys föräldrar att sända sin lilla flicka över havet till Sverige. 

Anpassningen till mottagarhemmen i Sverige gick inte så bra för alla krigsbarn, för att inte tala om återkomsten till Finland efter krigen. Else-Maj, Mikko och Hely trivdes emellertid bra i Sverige att döma av deras och de svenska värdföräldrarnas brev till hemmet i Finland. Alla tre återvände till Åbo, liksom många andra krigsbarn, först hösten 1942 under ställningskriget och slutgiltigt under 1945, då ungefär 18 000 krigsbarn återbördades till Finland medan största delen stannade kvar i Sverige. Såväl barnen som värdföräldrarna i Sverige och de biologiska föräldrarna i Finland drabbades av motstridiga känslor i samband med återflyttningen. I mars 1945 beskrev Helys Sverigemamma flickans känslor i ett brev till Helys föräldrar:

”Själv är Hely som hemma här och glad så länge hon får stanna, men hon gläder sig också åt att få träffa Mamma[,] Pappa och Marja […]. Det säger hon alltid när vi talar om hemresan.” (A.M:s brev till T.M 14.3.1945)

Anna-Leena Perämäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Brev:

A.M:s brev till T.M 1942–1945. I privat ägo. 

Arkiv:

Riksarkivet, Helsingfors

Barnförflyttningskommitténs vid socialministeriet arkiv 1939–1949.

   Hinderlöshetsintyg Hc 1, Hc 45, Hc 80.

   Stamkort, TT-barn Bab 1.

   Ofullbordad förteckning över ut- och inresor Bdd 1.

   Förteckning över ut- och inresor Bda 1. 

Litteratur:

Perämäki, Anna-Leena: Kaksi kotia. Kolmen jatkosodan aikana Ruotsiin lähetetyn turkulaisen sotalapsen ja heidän kasvattivanhempiensa kokemuksia kirjeiden valossa vuosina 1941–1945. Opublicerat proseminariearbete inom ämnet kulturhistoria. Åbo universitet 2004. 

Knuutila, Jarmo & Levola, Kari: Sotalapsi ei unohda. Helsingfors 2000. 

Kovács, Magdolna (red.): Olin sotalapsi. Åbo 1995. 

1900-talet

Åbo ekiperar Finland

Lämna en kommentar

Tammerfors är känt för sin textilindustri, men i början av 1900-talet lyckades också Åbo med konststycket att lyfta fram flera konfektionsföretag på Finlands karta. Suomen Pukimo, som grundades av Heikki Kestilä år 1911, tillverkade till en början herrkostymer, senare också pälsverk för damer, och var redan på 1930-talet ett av de produktivaste företagen i klädbranschen i hela landet. En viktig roll i utvecklandet av serieproduktionen innehade August Laurén, som år 1928 valts till företagets verkställande direktör. Redan samma år grundade han vid sidan av sitt arbete trikåvarufabriken Kudos Oy Silo. Laurén var en skicklig affärsman, och det var han som kom med idén att Kestilä och Silo skulle grunda en gemensam reklambyrå, som fick namnet Ponsi Oy.

Kudos Oy Silo erbjöd sina återförsäljare färdiga bildmallar som de kunde använda i reklamen för sin egen affär. Kundtidningen Muoti ja käytäntö presenterade flera alternativ att välja bland. Källa: Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning 2/1936.

Hembygdsvänner i Åbo kunde på 1930-talet klä sig från topp till tå i kläder som tillverkats i hemstadens fabriker. Närmast kroppen kunde man klä sig i konstsilkesunderkläder från Silo och till ytterplagg och skydd mot vinterkylan välja en pälskappa från Kestilän Pukimo. Men de av Laurén ledda företagen siktade också på kunder utanför stadens gränser.

Som ett led i sin marknadsföring utgav Kestilä och Silo åren 1936–1938 tidningen Muoti ja käytäntö, som riktade sig till återförsäljarna. Tidningen var helt tydligt en del av Silos och Kestiläs strävan att ekipera hela Finland. Företagens egen reklamtjänst gjorde det lätt för återförsäljarna att publicera lockande reklambilder i lokaltidningarna. Muoti ja käytäntö innehöll också uttömmande råd om uppbyggnaden av inbjudande skyltfönster, och även till dem kunde man beställa material. Handlandena behövde bara ta kontakt med någondera fabrikens kontor och be om en bildmatris – den levererades helt gratis förutsatt att affären verkligen sålde Kestiläs eller Silos produkter. År 1938 fyllde Silo tio år, och Laurén betonade speciellt den planmässiga reklamen som en förutsättning för att Silo blivit så känt i hela landet.

På reklambyrån Ponsi Oy:s guidekarta över Åbo hade man nogsamt märkt ut Kestilän Pukimos och Kudos Oy Silos lägen i staden. Källa: Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning 2/1938.

Förutom Silo och Kestilä lyfte kundtidningen Muoti ja käytäntö då och då också fram Åbo stad. Nummer 2/1938 innehöll en av Ponsi Oy utarbetad bilaga med information om Åbo, och i den ingick en karta där Kestiläs och Silos fabriker märkts ut som intressanta resmål vid sidan av domkyrkan och slottet. ”Vi påpekar detta för att våra försäljare vid sitt besök i Åbo ska kunna slå två flugor i en smäll. För det första: Åbo är rikt på historia och verkligen värt att bekanta sig med. För det andra: samtidigt erbjuds ett utmärkt tillfälle att göra en exkursion till Silos och Kestiläs fabriker. Ur köpmannens synpunkt är ett sådant besök mycket hälsosamt.”

Hälsosam tycks också Åbo stads, Kestiläs och Silos symbios ha varit – åtminstone för försäljningen som gynnades av reklamen.

Elina Lahdenniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Muoti ja käytäntö: Kestilän Pukimo Oy:s och Kudos Oy Silos kundtidning. 1936–1938.

Möttönen, Tuomas: Tienraivaajia ja jälleenrakentajia: suomalaista yrityshistoriaa itsenäistymisestä jälleenrakentamiseen. Aviador, Helsingfors 2023. 330–334.

Strandén, Merja: August Laurén. Työtä yhteiskunnan, kansallisen kulttuurin ja tieteen hyväksi. Åbo museicentrals publikationer 64. Pekka Laurén & Åbo museicentral. Åbo 2012.

1900-talet

Toalettjakt – Turun Sanomat om bekvämlighetsinrättningarna på 1940–1960-talen

Lämna en kommentar
Trätorget år 1959. Fotograf: István Rácz. Museiverket.

”Arrangemangen på de s.k. bekvämlighetsinrättningarna i Åbo stad förundrade storligen en Åbobo, som från balkongen till sin bostad vid torget hade iakttagit händelserna på torget på midsommaraftonen. Skribenten konstaterade nämligen att damernas bekvämlighetsinrättning på torget stängdes redan vid 18-tiden. Alltmedan bussarna transporterade folk till midsommarfesterna ända fram till kl. 22.”

Så här beskrevs läget i torghörnet på midsommaraftonskvällen år 1959 i Turun Sanomat. En vacker sommarkväll och ingen toalett. Närmaste allmänna inrättning långt borta eller låst. Låter det bekant? 

De allmänna toaletterna eller ”bekvämlighetsinrättningarna” har väckt delade åsikter i äldre tider och gör det fortfarande. På 1940–1960-talen var de en mer synlig del av vardagslivet i Åbo än nu, för stadsborna var trångbodda och alla hade inte egen inomhustoalett. Vid behov ledde vägen ofta till en allmän toalett. Detta för all gemensamma behov av toalettbesök behandlades också ofta i Turun Sanomats spalter på den tiden.

Brist på toaletter och dyra besök

Tillgången till allmänna toaletter, som behandlas i citatet ovan, var inte ett samtalsämne endast i 1950-talets Åbo utan skrivelser om behovet av nya bekvämlighetsinrättningar tillställdes Turun Sanomat även på 1940-talet. År 1943 mottog redaktionen klagomål över bristen på toalett på Varvstorget. Där rörde sig mycket folk men där fanns ingen ordentlig toalett. Byggnadsnämnden i Åbo svarade skribenten: det fanns för få toaletter i Åbo, men inrättandet av sådana krävde att en motion inlämnades till stadsstyrelsen. Skribentens problem kunde emellertid inte lösas, för enligt artikeln planerade man att bygga nästa offentliga toalett i Nummisbacken, inte på Varvstorget. 

Förargelse hos stadsborna väckte det också då en offentlig toalett togs ur bruk. År 1953 förundrade man sig över saluhallens bekvämlighetsinrättning, som var låst utifrån. Turun Sanomat berättade att särskilt kötthandlarna som transporterade varor var förtretade, emedan närmaste toa fanns inne i hallen bakom lås och bom. Till salutorgets ”kontor för behövande” (som tidningen skrev) var det för lång väg och att bege sig dit skulle ju också ha inneburit att lämna sina varor obevakade mitt under arbetsdagen. 

Tidningen lyfte också fram problemet med dyra toalettbesök. År 1949 klagade man över att de allmänna toaletterna i Åbo inte var gratis för mödrar med små barn. Varje besök på en bekvämlighetsinrättning för kvinnor kostade fem mark. Billigare hade det inte heller blivit vid ingången av 1960-talet. År 1960 föreslog stadens fastighets- och byggnadsnämnd att besök på salutorgets toalett skulle kosta 20 mark per gång.

Byggnader vid salutorget i Åbo efter bombardemang 1940. Envåningsbyggnaderna på torget i förgrunden hyste toaletter och kiosker. Fotograf: Yrjö Paldán, Åbo stadsmuseum.

Försvunna tillhörigheter och stölder

Ett tema i Turun Sanomat var också tillhörigheter som tappats bort, glömts kvar eller stulits på de allmänna toaletterna. På 1940-talet efterlyste tidningen till exempel ägaren till en på Trätorgets toa upphittad säck med olika varor samt information om en luftvärnsring som försvunnit på busstationens toalett. År 1944 erbjöds god hittelön åt den som kunde återbörda ett ”herrparaply” som försvunnit på toan i hörnet av Aningais- och Eriksgatorna. 

De på toaletterna borttappade sakerna var vanligen sådana som man höll i handen och lätt tappade i golvet. Om någonting försvann utanför toaletten var det ofta en cykel eller något som på ett eller annat sätt fästs vid cykeln. Miljön var ofta salutorget eftersom man parkerade cyklar där. Till exempel år 1960 berättades om ett fall där någon stulit en portfölj med pengar till ett värde av 61 700 mark; den hade hängt på styret till en på Köpmansgatans sida parkerad cykel medan ägaren besökte torgets toalett. Turun Sanomat berättade år 1957 också, att någon långfingrad utanför samma bekvämlighetsinrättning lade beslag på en cykel värd 8000 mark. 

En skoltoalett vid Kloster Mellangatan. Gavelväggen är redan riven, 1954. Fotograf: Carl Jacob Gardberg, Åbo stadsmuseum.

Rivningshotade bekvämlighetsinrättningar

Då spoltoaletterna blev vanliga och vattenledningsnätet utökades minskade bruket av de offentliga toaletterna på 1960- och 1970-talet. Man krävde att de skulle rivas och hänvisade till exempel till lukten och osnyggheten. Till exempel publicerade Turun Sanomat år 1952 skrivelser i negativ anda om toaletten nära Kuppis fotbollsstadion. Enligt skribenten måste toaletten flyttas till annan plats eftersom man ”kunde lukta sig till dess existens redan på långt håll”. 

Tidningen berättade också att länsbyggnadskontoret år 1959 anhållit om att pissoaren på Tavastgatan skulle avlägsnas emedan dess läge utanför länsstyrelsen var ”helt opassande”. Gatubyggnadsavdelningen avslog emellertid begäran emedan antalet offentliga toaletter i staden var på nedgång. 

Bruket av ordet ”mukavuuslaitos” (bekvämlighetsinrättning) minskade överlag i de finskspråkiga tidningarna kring decennieskiftet 1960–1970, vilket visar att offentliga toaletter revs och minskade i antal i hela landet. Av de gamla offentliga toaletterna i Åbo återstår i dag toan på Trätorget (Puutorin Vessa) och wc:t på Östra Strandgatan.

Jean Lukkarinen (pronomenet: hen)

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Tidningsartiklar:

Talteenotettu. Turun Sanomat, 13.10.1940, nr 278, s. 11.

Kadonnut. Turun Sanomat, 01.06.1941, nr 145, s. 14.

Juttuja ja kuulemisia. Turun Sanomat, 23.02.1943, nr 52, s. 3.

Herrain sateenvarjo. Turun Sanomat, 05.11.1944, nr 300, s. 14.

Juttuja ja kuulemisia. Turun Sanomat, 05.06.1949, nr 131, s. 3.

Kupittaan jalkapallostadion kanadalaisen silmin nähtynä. Turun Sanomat, 09.07.1952, nr 181, s. 5.

Silmä & Korva. Turun Sanomat, 19.12.1953, nr 342, s. 6.

Juopunut tykkimies ajoi varastetulla autolla ojaan. Turun Sanomat, 26.11.1957, nr 320, s. 3.

Silmä & Korva. Turun Sanomat, 22.06.1959, nr 164, s. 4.

Hämeenkadun pisoaari jää paikoilleen. Turun Sanomat, 10.12.1959, nr 333, s. 11.

Varataan tontti itäharjulta. Turun Sanomat, 21.04.1960, nr 108, s. 10.

Varkauksia Turussa. Turun Sanomat, 26.05.1960, nr 142, s. 10.

Sökord: ”Mukavuuslaitos”, Nationalbibliotekets digitala material. Sökningen gjord 1.6.2026.

Litteratur:

Juuti, Petri S. & Wallenius J. Katri: Kaivot ja käymälät. Brief history of wells and toilets. KehräMedia Oy, Tammerfors 2005.

Hautanen, Tarja: Yksityistilaisuus. Turkulaisten homojen ja lesbojen kulttuurihistoriaa. Seta rf, Helsingfors 2005.

1900-talet

Liisa Tanner och grodorna vid järnvägen

Lämna en kommentar

Vårt trähusaktiebolag vid Skolgatan är över hundra år gammalt. Vi har ofta undrat hurdant livet kan ha varit här under olika tider, vem som bott här och hur omgivningen förändrats under årens lopp. Med hjälp av Nationalbibliotekets digitaliserade tidningar har vi fått en glimt av det förgångna ur en tidigare invånare synvinkel. Denna är konstnären och läraren Liisa Tanner, som bodde i vårt husbolag i sin barndom och senare som vuxen.

Liisa Tanner föddes i Åbo år 1902 och avled likaså i Åbo, för jämnt 40 år sedan år 1986. Under sin karriär målade hon hundratals porträtt och även landskap. En intervju med Tanner i Uusi Aura är gjord i hennes hem, där väggarna pryddes av många porträtt som föreställer såväl släktingar som konstnären själv. Tanners arbeten stannade emellertid inte kvar på hemmets väggar: de ställdes ut för första gången år 1928 och därefter på flera separat- och samutställningar. Även i Åbo universitets konstsamling ingår flera porträtt som hon målat.

Liisa Tanner målar. Foto taget i bostaden vid Skolgatan i slutet av 1940-talet. Åbo stadsmuseum, Samling Turun Sanomat. https://www.finna.fi/Record/tmk.161027033541700.

Flera tidningsintervjuer med Tanner samt nyheter om hennes utställningar har bevarats. En av de i vårt tycke mest intressanta intervjuerna ingick i Turun Sanomat år1949. Den ingår i en artikelserie där redaktören frågar kända Åbobor hur de tjänade sina första egna pengar. I intervjun beskriver Tanner detaljerat livet i Skolgatans trähus, barnens lekar och den omgivande naturen i slutet av 1910-talet.

Tanner inleder med att berätta, att särskilt gårdens flickor var oerhört företagsamma. De hade bland annat kommit på, att de kunde sälja vilda örter åt apotekaren. Tanner plockade växter tillsammans med de andra, men hon tyckte inte om det. Växterna insamlades nämligen på järnvägsområdet intill bostadshusen, och grodorna som hoppade fram bland örterna skrämde henne. Men hon samlade växter liksom gårdens andra barn, för hon ville inte bryta den gemenskapsanda som hon berättar att rådde mellan gårdens flickor.

I intervjun minns Tanner också, att barnen inte gjorde affärer på apoteket endast med växter utan – till Tanners fasa – också med iglar, som barnen samlade vid Aura ås stränder. Emedan Tanner inte tillräckligt aktivt hade samlat in iglar skickades hon till apotekaren för att själv sälja sina maskar. Fast maskarna var långa och tjocka konstaterade provisorn att de var av fel sort.

Till sist hittade flickorna på ett sätt att tjäna pengar som också Tanner gillade. De grundade ett teatersällskap som anordnade kvällsunderhållning i bykstugan. Invånarna ställde sig positiva till teaterhobbyn även om en inträdesbiljett kostade 10 penni. Teatersällskapet fick till sist så mycket pengar att medlemmarna kunde göra ett teaterbesök.

Tanners berättelser om barndomen är intressanta på många sätt. De ger en inblick i barnens liv och lekar i Åbo i början av 1900-talet, och de berättar också om förändringarna i omgivningen. I dag förefaller redan tanken på en groda vid järnvägen eller i Åbo centrum nästan orimlig, och barnen samlar heller inte in iglar längre. Gemensamma lekar och påhitt som de boende får betala en slant för är emellertid fortfarande populära på Tanners gamla hemgård. I stället för teatersällskap har barnen emellertid i flera år satt upp en sommarkiosk.

Otto Latva och Johanna Latva

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helinä. Turkulaisia taiteilijattaria tapaamassa. Uusi Aura 24.2.1946.

Helinä. Miten ansaitsin ensimmäiset rahani IX. Turun Sanomat 12.11.1949.

Monto, Riitta. Liisa Tannerin luonnosnäyttely on turkulaista kulttuurihistoriaa. Turun Sanomat 4.10.2006. https://www.ts.fi/a/1074151397.

Palin, Tutta. Hilja Teräskeli – tietoa teoksesta. Turun yliopiston taidekokoelma 2024. https://art.utu.fi/object/hilja-teraskeli/.

Villehartti, Veli. ”Taiteen suurena tehtävänä on kirkastaa jokapäiväistä elämää”. Turun Sanomat 23.3.1947.

1900-talet

 Kunglig tennisdiplomati i Åbo

Lämna en kommentar

Statsbesök som inkluderar idrott har på senaste tid i den offentliga debatten skapat begreppet golfdiplomati. Idrott har emellertid ingått i statsledarnas program redan tidigare. Ett exempel på detta är den svenske kungen Gustaf V:s besök i Åbo sommaren 1936.

Vid tiden för sitt besök hade den 78-årige kungen Gustaf V skapat sig ett rykte som en passionerad tennisspelare. Han hade fördjupat sig i sportgrenens hemligheter då han vistades i England i slutet av 1800-talet och introducerade ivrigt spelet i hemlandet. På spelplanerna var han känd under pseudonymen Mr G.  Han var bland annat med om att grunda Stockholms kungliga tennisklubb redan i slutet av seklet då han fortfarande var kronprins.

Den 4 juni 1936 anlände kungen och hans följe med kryssaren HMS Gotland till Gullranda i Nådendal, där de fick ett festligt mottagande. Den första besöksdagen stod tennis på programmet efter lunchen, men på grund av ostadigt väder kunde man inte spela på utomhusplanen i Gullranda. Man höll emellertid fast vid planen och spelade i stället i tennishallen vid Brahegatan i Åbo.

Tennisspelen återgavs flitigt i tidningsartiklarna om kungabesöket i både ord och bild. Suomen Kuvalehti 13.6.1936.

Trots den snabba förändringen av dagsprogrammet hann ryktena till Åbo före kungen. När Gustaf V:s bilkolonn anlände till tennishallen tidigt på eftermiddagen hade en stor skara Åbobor samlats där för att bevittna kungens ankomst. Åskådarläktarens platser delades ut åt prominenta besökare; bland annat presidentparet Svinhufvud fick en stund senare se kungen tävla i dubbel mot Finlands mest kända spelare. Kungens par var doktor Arne Grahn och denna duo besegrade paret Johnny Hackman och Torsten Nyberg med siffrorna 6-4, 5-7, 6-3. Turun Sanomat visste berätta, att de sakkunniga som följt matchen var ”särskilt imponerade av Mr G:s lobbar”.

Kungen kom från Nådendal till Åbo också den andra besöksdagen. På morgonen besökte han konsul Hans von Rettig. Samma förmiddag styrde Gustaf V kosan mot Idrottsparken, där han åter fick ägna sig åt sin favoritsport. På plats i parken mottogs han av bland annat Finlands tennisförbunds ordförande Ernst Schybergson, som kallade kungen till förbundets hedersmedlem. Kungen och hans par Grahn vann över sina motståndare med överlägsna 3–0 i ett dubbelspel som allmänheten också kunde följa. Ett nytt spel hann också påbörjas, men det måste avbrytas ganska snart på grund av tidtabellen för besöket.

Nästa punkt på programmet var en lunch som Åbo stad bjöd på i stadshuset, och efter den fick kungen stifta bekantskap med en del av stadens sevärdheter. Sedan var det dags för besökets avslutningsmiddag i Nådendal, och kungen anträdde hemresan redan samma dag.

Joonas Kananen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat, 4.6.1936, nr 148, s.1, 3.

Turun Sanomat, 5.6.1936, nr 149, s.1, 4.