Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Röda fångar i Sirkkala kasern

Lämna en kommentar

Under och efter inbördeskriget (27.1–15.5.1918) inrättade de vita på olika håll i Finland flera fångläger, där tiotusentals tillfångatagna från den förlorande sidan, de röda fångarna, hölls inspärrade. Tusentals fångar avrättades eller miste livet på grund av hunger och sjukdomar. En del av lägren hade rykte om sig att vara speciellt grymma, till exempel Hennala i Lahtis och lägret i Ekenäs. 

I andra läger åter var dödsfall och grymheter sällsynta. Ett av dem var Åbo Krigsfångeläger som upprättats i Sirkkala kasern i Åbo i april 1918. Därförinnan hade kasernbyggnaderna varit i ryska arméns bruk. Lägrets goda rykte kom sig i huvudsak därav, att väktarna var professionella fångvakter från Kakolafängelset och att lägerkommendanten Albert Arhenius uppriktigt brydde sig om fångarnas välfärd. Antalet dödsfall fick en markant uppgång då fånglägret i Tavastehus stängdes och fångar i dålig kondition flyttades till Sirkkala.

Olika slags historier cirkulerar om de röda fångar som avrättades i Sirkkala. En av dem berättar hur tvillingsönerna till en man som de röda mördat kom till Sirkkalalägret och i en källare flådde och styckade faderns mördare. Förutom typiska skräckhistorier finns det också många berättelser som gör gällande att mellan en och tre fångar skulle ha skjutits i Sirkkala.  Officiellt bestyrkta uppgifter finns det om två fall där väktarna skjutit fångar.  Enligt en rapport till riksdagen år 1919 hade en fånge som rymt från lägret fått ”en regelrätt dom” som ett varnande exempel för andra, men det vanliga straffet för flyktförsök från Sirkkalafängelset var isoleringscell, inte avrättning.

Den röde fången Kaarlo Vihma sköts i Åbo Krigsfångeläger 30.5.1918. Enligt den officiella rapporten hade Vihma från fönstret ropat glåpord till en väktare som stod på vakt. Denne sköt Vihma efter att ha gett honom varningar. Bild: Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Det första bestyrkta fallet gäller backstugusittaren Kaarlo Vihma (1894–108) från Virmo. Han hade 30.5.1918 enligt rapporten ropat glåpord från fönstret åt fångvaktare Asplund, som stod på vakt på gatan. Då Vihma trots Asplunds uppmaningar inte avlägsnat sig från fönstret hade väktaren skjutit honom. I dödsannonsen i Demokraatti står det att Vihma ”sköts 30.5.1918 i Åbo fångläger”.

Det andra fallet gäller fångar som 8.8.1918 tagit sig för att via fönstren stjäla mat från lagerrummet i fängelsebyggnaden. Fångvaktaren hade skjutit ett varningsskott, men enligt rapporten hade kulan av misstag flugit ut genom fönstret och träffat i Tusby hemmahörande, från Tavastehus överflyttade tukthusfången Jalmari Frantsila i magen. Frantsila hade inte avlidit genast utan först 16.9.1918 på sjukhuset. Det är oklart om dödsorsaken var skottsåren eller någon sjukdom eftersom Frantsila sägs ha hållit på att återhämta sig från skadorna. I det här fallet finns det också en detalj som kan ha orsakat missförstånd: Åbo Krigsfångeläger hade 15.9.1918, alltså dagen före Frantsilas död, bytt namn till Åbo tvångsarbetsläger, så Frantsila blev skjuten i krigsfångelägret men hörde till tvångsarbetslägret då han dog. En sammanblandning av de här två namnen har troligen gett upphov till påståendet att tre fångar sköts i lägret i Åbo.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Demokraatti 18.10.1919, s. 2.

Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Riksarkivets digitala material. Protokoll/Riksdagen, 1.4.1919, nr I sessionerna 1-53, s. 280.

Åbo universitet, ämnet folkloristik. Material från projektet Sirkkala 1918–2018: Vankileiristä muistin paikaksi ja kulttuuriperintökohteeksi.

1900-talet

 ”Vivate Karnevalis!”

Lämna en kommentar

I Finland var det förbjudet att anordna danstillställningar under vinter- och fortsättningskriget. Endast teater- och filmföreställningar, konserter och fosterländska festligheter var tillåtna. Nöjeslystnaden rådde förbuden inte på, men man kunde få böter eller rentav fängelsestraff om man arrangerade otillåtna logdanser eller hemhippor. 

 Inget under alltså att fester av alla slag praktiskt taget exploderade när dansförbudet upphävdes efter kriget. Det kom starkt till synes också i studentlivet i Åbo. I tidningen Turun Ylioppilaslehti år 1945 intogs en framträdande plats av annonser om fester och kvällssamkväm ordnade av studentnationerna, studentkåren, gulnäbbarna, kemisterna osv.; också vintriga utfärder kombinerades med pjäxdans.

Ett utmärkt exempel är studentkårens idrottssällskap Ylioppilaskunnan Urheilijat (TYYU), som återupplivades i februari 1945. Förutom ledare för de olika idrottsgrenarna valdes också en programkommitté, i praktiken en nöjeskommitté. Kommittén grep sig ivrigt an med uppgiften att skaffa pengar – och tillfredsställa nöjeslystnaden. Katarina Piha var medlem i kommittén och i hennes arkiv har några för hand tecknade festreklamer bevarats.

Reklam för TYYU:s Jättekarneval 17.3 och annons om dräkttjänster inför Maskeraden 10.5.1945.

På en dryg vecka hade nöjeskommittén stampat fram en Jättekarneval, och på festdagens morgon den 17 mars skrev Katarina i sin dagbok om förberedelserna: ”I går hade vi stort pappershattstalko och där deltog Soke, Iljamo, Exi, Gringo, Tor, Marja… Vivate Karnevalis!”. Och på morgonen efter festen klockan 7.10 fortsatte hon:  ”Jag har redan varit hemma en halv timme. Ha! Nästan 12 timmars festande. — Gänget söp och slocknade”. 

Efter det allmänna valborgsfirandet anordnades på Kristi himmelfärdsdagen 10.5 en maskerad, om vilken Turun Ylioppilaslehti 4/1945 berättade följande: ”Idrottarna anordnade vårens roligaste fest, en maskerad ’på kontinental nivå’, där deltagarna förundrat frågade sig vem som var den hemlighetsfulla sköna zigenerskan som inte ens den behornade djävulen i sin eldröda mantel kunde snärja i sina garn…” Efter följande dags ”teknologkamper” var det förstås fest på Kåren.

Reklam för sommarunistuderandenas förstaträff 30.6 och Lördagsdans 14.7.1945 .

Åbo sommaruniversitet inledde sin verksamhet 26.6 efter sex års avbrott med ett bredare program än förr. TYYU var på alerten och arrangerade genast en introduktionsträff på Kunta 30.6: ”Programmet kan inte nog berömmas – DANS till effektiv orkester”.

Ylioppilaslehtis kåsör Observer redogjorde för reklamens påverkan: ”Vi hade redan på våren fattat ett heligt beslut om att VI åtminstone inte ska hedra sommaruniversitetet med vår närvaro … Men – redan då vi kom in i hallen stannade vi upp inför Erkki Kalkas jätteannons för den stora lördagsdans som väntade sommarunistuderandena … Vi marscherade till kansliet och betalade den erforderliga summan … Vi hade skrivit in oss vid sommaruniversitetet.”

Redan efter ett par veckor var det dans igen – intäkterna gick till roddarlaget som behövde nya åror. Aurarodden hägrade. 

Passionerad nöjeslystnad rådde! Inget under att Katarina skrev följande rader i sin dagbok i maj: ”Vaka, vaka och åter vaka. Det blir inget av jobbet och studierna, jag vill bara springa och slappa.”

Kristina och Tapani Kunttu

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Katarina Pihas (fd. Nurmi) arkiv, hos Kristina Kunttu

  • Dagbok år 1945 med Åbo Sommaruniversitets program 26.7.-4.8.1945 och ett tidningsurklipp från 27.6.1945: ”Turun Kesäyliopiston viidennen lukukauden avajaiset eilen”.
  • Festreklamer. Datum för festerna finns inte på alla reklamblad, men med hjälp av dagboken 1945, Turun Ylioppilaslehti och kalendrar har datum kunnat fastställas. 

Olkkonen Tuomo: Suomalaisen populaarikulttuurin nuoruusvuodet. Ingår i verket Suomalaisen arjen historia 3. Modernin Suomen synty. Weilin+Göös Oy, WS Bookwell Oy, Borgå 2007.

Turun Ylioppilaslehti årgång 1945.

1900-talet

Spår efter bombningar i gatubilden i Åbo

Lämna en kommentar

Åbo och framförallt stadens hamn var viktiga för sjövägen västerut och därför ett centralt mål för de sovjetiska bombplanen under andra världskriget. Bomber föll på olika håll i staden och orsakade materiell förödelse på många platser samt krävde även människoliv.  Sammanfattningsvis kan sägas att de svåraste bombningarna av Åbo under vinterkriget ägde rum i tre perioder: den första inföll 25.12.1939–4.1.1940, den andra en vecka senare 12.1–4.2 och den tredje 14.2–9.3. Endast väderförhållandena begränsade bombningsflygningarna. 

Viborg oräknat var Åbo den stad som bombades mest under vinterkriget. Bombskadekartorna visar tydligt hur bombmattorna under vinterkriget sträckte sig från sydost, det vill säga Estland, mot nordväst. Bombplanen öppnade vanligen sina luckor ovanför Aura å eller Kuppisgatan.

De mest kända spåren i gatubilden i Åbo efter bombningar under vinterkriget härrör från den ”svarta måndagen” 29.1.1940 och kan ses som skador i posthusets stenfot vid Eriksgatan 25. Till minne av händelsen har man låtit göra två stenplaketter, varav den första monterades på väggen år 1986 och berättar att spåren härrör från bombningar under vinterkriget. Den andra, kompletterande plaketten placerades under den första år 2011 och upplyser om att bombanfallet krävde 29 personers liv.

Förutom i posthusväggen finns det spår efter bomberna också på andra håll i Åbo. På den svarta måndagen miste tre personer livet framför Finlands Banks hus, och det finska lejonet av sten ovanför samma banks dörr träffades också av splitter vid samma bombanfall. Det sårade lejonet har fortfarande sin skada kvar; möjligen har man avsiktligt låtit bli att reparera det för att bevara det som ett minnesmärke över tragedin under vinterkriget.

Spår efter bombning i passagen till innergården vid Puolalagatan1. De uppkom uppenbarligen vid en bombning på morgonnatten 19–20.2.1940. Bild: Riku Kauhanen.

Mikaelskyrkans trappa mot Lasarettsgatan uppvisar också tydliga märken efter bombningar under vinterkriget. På gatan fälldes fyra bomber den 2 februari 1940, och de skadade ett bostadshus vid Lasarettsgatan 18. Vid samma bombanfall fick Betelkyrkan (Universitetsgatan 29) smärre skador. De spår som kanske är mest okända för Åboborna finns vid Puolalagatan 1, mellan byggnaderna mittemot Sampo-huset i passagen till innergården.  Stenfoten träffades vid bombningar som fortsatte i fyra nätter, 17–21.2.1940, troligtvis vid anfallet på morgonnatten 19–20.2.

Förödelse i stadsdelen Martins efter bombningarna i juni 1941. Bilden föreställer kvarteret mellan Stapelgatan och Vilhelmsgatan väster om Martinskyrkan. De sovjetiska planen bombade området svårt 26.6.1941, men den 25:e juni har antecknats som datum för fotograferingen. Bild: Försvarsmaktens bildarkiv, bild 20998.

Åbo bombades också under fortsättningskriget. Särskilt svår var förödelsen kring Betaniakyrkan i Martins stadsdel. Kyrkan bombades sönder redan under vinterkriget den 25 och 27 december 1939, och i början av fortsättningskriget förvandlade de sovjetiska planen stadsdelen till ett eldhav 26.6.1941. Vid Betaniakyrkans ruiner (Österlånggatan 51) finns en plakett till minne av bombningarna. I början av fortsättningskriget var Åbo hamn åter ett viktigt mål för bombplanen, och Åbo slott träffades av flera bomber och åsamkades svåra skador. I trämagasinen vid slottet kan man fortfarande se spår efter bombsplitter, och en del av hålen i väggstockarna kan också härröra från de här bombningarna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hallanvaara, Lea-Kaarina. 1975. Turun pommitukset talvisodan aikana. Publikationsserien Turun historiallinen arkisto 30. Turun Historiallinen Yhdistys, Åbo: s. 257–322.

Penttilä, Eino. 1988. Turku talvi- ja jatkosodassa. Karisto Oy, Tavastehus.

Pesonen, Aake. 1982. Tuli-iskuja taivaalle: ilmatorjuntajoukkojen taisteluista talvi- ja jatkosodassa. Karisto, Tavastehus.

Raevuori, Antero. 2016. Tuho taivaalta: talvisodan pommitukset 1939–1940. Otavan Kirjapaino, Keuru.

Hintsala, Kari. Pommeja Turkuun talvisodassa  http://kaponieeri.blogspot.fi/2016/01/pommeja-turkuun-talvisodassa.html

1900-talet

När framtiden är dold i dunkel

Lämna en kommentar

Maija Rajainen befann sig i Åbo den 4 september 1944 när hon skrev ett brev till sin chef Pentti Renvall med begäran om direktiv. Hennes liv hade inga klara fästpunkter just då. Den dag hon skrev brevet trädde vapenvilan som avslutade fortsättningskriget i kraft. För Rajainen betydde krigsslutet att hon måste ställa om hela sitt liv. Hon hade en tjänst som lärare i historia och samhällslära vid lyceet i Terijoki, men Terijoki och hemmet där var nu i Sovjetunionens besittning och lyceet verkade i Lahtis. Rajainens make Sergej var fortfarande i arméns tjänst. Till Åbo hade Rajainen kommit på grund av att hon under kriget i olika perioder arbetat vid Staben för Östkarelens militärförvaltning på ett arkiv som tagits som krigsbyte. 

Forskarsalen i Åbo landsarkiv. Fotot är taget 8.2.1944, ett halvt år innan Rajainen kom till Åbo för att där fortsätta med sitt arbete. Bild: Åbo stadsmuseum RF020107.

Krigsbytesarkivets egentliga verksamhet hade upphört då finnarna lämnade Petrozavodsk 21.6.1944, men Rajainen arbetade fortfarande tack vare ett stipendium från Finska kulturfonden som forskare vid Pentti Renvalls projekt, vars syfte var att granska Sovjetkarelens historia utgående från materialet i krigsbytesarkivet. Rajainens brev till Renvall öppnar ett intressant fönster mot livet i den stund då allt förändras och framtiden är dold i dunkel.

Rajainen var på väg hem för att sköta personliga ärenden och frågade vad Renvall ansåg: skulle hon göra resan så kort som möjligt och fortsätta sitt arbete i det längsta? Rajainens bekymmer berodde på att det material ur krigsbytesarkivets samlingar som hon studerade på Åbo landsarkiv hade insamlats i det ockuperade Sovjetkarelen. Hon antog helt korrekt att de förväntade fredsvillkoren också skulle stipulera att materialet skulle återlämnas till Sovjetunionen.

Ämnet för Rajainens doktorsavhandling var normalskolorna i Gamla Finland, och nu var det meningen att hon skulle studera skolorna i Sovjetkarelen. Om krigsbytesarkivets material återlämnades till Sovjetunionen skulle hon inte längre ha de behövliga källorna till sitt förfogande utan endast sina anteckningar.

Å andra sidan ifrågasatte Rajainen det meningsfulla i hela arbetet. Hon skrev till Renvall att hon var pessimist och att hon trodde att ingen i Finland skulle publicera en sådan bok som hennes arbete med källmaterialet skulle resultera i, även om relationerna till Sovjetunionen skulle bli ”vänskapliga” och även om hon till det yttersta skulle bemöda sig om att se saker och ting ur sovjetisk synvinkel. ”Opartisk vetenskap existerar helt enkelt inte enligt grannarnas uppfattning, och en objektiv framställning grundad på arkivmaterial är ett ännu starkare uttryck för illvilja än subjektiva memoarer någonsin,” skrev hon.  

Med facit i hand ser vi, att Rajainens analys av situationen träffade helt rätt. Även Renvall hade rätt när han i sitt svarsbrev säger sig ana att Sovjetunionens och Förenta Staternas goda relationer bara skulle vara tillfälliga. Läget blev inte sådant att det skulle ha varit möjligt att publicera en undersökning om skolorna i Sovjetkarelen baserad på material som tagits som krigsbyte under ockupationstiden. 

Liisa Vuonokari-Bomström

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Vuonokari-Bomström Liisa: Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941-1944 Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941–1944 – UTUPub

1900-talet

Ondskan ett samtalsämne på 1980-talet

Lämna en kommentar

Under senare hälften av 1980-talet blev skildringarna av ondskan i den inhemska samtidsprosan ett samtalsämne bland litteraturintresserade i vårt land. Bland annat detta tema behandlades på seminariet Pahuuden perinne (Ondskans tradition), som anordnades i Åbo 1988.

Evenemanget arrangerades i samarbete mellan Åbo stadsbibliotek och ämnena inhemsk litteratur och kulturhistoria vid Åbo universitet. Det var en del av firandet av Boken i Finland 500 år. Det hade då gått jämna år sedan Åbobiskopen Konrad Bitz för sitt stifts behov lät trycka mässboken Missale Aboense på ett boktryckeri i Lybeck.

Initiativet till ett seminarium kring ondskan hade tagits av ordföranden för den finska bokens jubileumskommitté Paul Gustafsson, som också höll seminariets öppningstal. Kommitténs sekreterare Unnukka Stenqvist och assistenten i kulturhistoria Hannu Laaksonen sammanställde seminarieföredragen till en 69-sidig bok, Pahuuden perinne – puheenvuoroja pahan olemuksesta, som ger läsaren möjlighet att skaffa sig en uppfattning om samtidsdiagnosen för nästan 40 år sedan.

Seminariepublikationens mörka pärm är formgiven av Totti Tuhkanen. Enligt bakpärmen ger texterna en grundlig analys av tidens andliga klimat och de traditioner som formar det.  

Inspirationen till ett seminarium kring just ondskan kan ha kommit från författaren och läkaren Claes Andersson, som hösten 1986 hade skrivit en artikel i Helsingin Sanomat om temat ondska i den finska prosan. Han hade noterat en tydlig övergång från den episka realism som dominerade i de efterkrigstida skildringarna av flykten från landsbygden och strukturförändringarna. I dess ställe trädde den urbana miljön samt författare som på ett neutralt sätt skildrade ondska, till exempel Esa Sariola, Annika Idström och Eira Stenberg.  Yuppiedecenniets litterära landskap befolkades av trasiga och känslokalla problemtyngda individer utan grupptillhörighet, empati och etiska principer.

På seminariet i Åbo återupptog Andersson sitt tema från ett par år tillbaka. Inne på samma linje var Åbo universitets professor i inhemsk litteratur Pertti Karkama, som förmodade att individen i den kapitalistiska samtidsverkligheten mist sin förmåga att protestera. I prosan föreföll det onda att segra. 

En annan synvinkel företrädde vicehäradshövding Jukka Kemppinen. Han vände blicken mot läsarna och beklagade att samtidslitteraturen inte väckte tillräckligt med misshag eftersom ordkonsten skulle vara opassande.

Filosofen Tuomas Nevanlinna åter ansåg att den moderna litteraturen förvärldsligade det heliga och tog kontroll över riskerna med hjälp av teknologin men samtidigt skapade nya hotbilder. I ondskans horisont skymtade ett möjligt kärnvapenkrig. 

Seminariet glömde inte ondskans motsatspar, godheten. Den berördes av filosofen Sven Krohn, teologen Martti Voutilainen och generalsekreteraren för Helsingfors biskopsstift Pirkko Lehtiö, kvinna i den mansdominerade talarskaran. Docenten i kulturhistoria Kari Immonen analyserade hur bilderna av fienden eliminerade godheten.

I seminariepublikationens avslutande text ritar Hannu Laaksonen upp linjerna för ondskans uttryckssätt från 1600-talets häxprocesser och folkets djävulsuppfattningar till den aktuella tiden. I diskussionen om sambandet mellan heavyrocken och satanismen fann han spår av djävulstro.

I Laaksonens företal kan man läsa, att Annika Idström och Esa Sariola deltog i publikdiskussionerna. De samtida recensenterna såg dem som ett slags företrädare för ondskans skola.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Claes Andersson: ”Pahan ongelma uudessa proosassa. Yksityinen itsekkyys hämärtää suomalaisen nykykirjallisuuden eettiset ja moraaliset ongelmat”. Helsingin Sanomat 7.10.1986.

Hannu Laaksonen och Unnukka Stenqvist: Pahuuden perinne – puheenvuoroja pahan olemuksesta. Turun yliopiston historian laitos. Julkaisuja 20. Åbo 1989.

1900-talet

Vi cyklar till Åbo!

Lämna en kommentar

I Åbo har man bevisligen cyklat redan i 140 år, för en av Finlands första cykelföreningar, Åbo velocipedklubb, grundades här år 1886. Väldigt många har under alla de här åren också kommit cyklande till Åbo. De flesta som cyklat hit, till jobbet eller skolan och också för uppköp eller visiter, har otvivelaktigt kommit från närområdena. Men många har också trampat hit mycket längre ifrån.

Under största delen av 1900-talet var det vanligt att cykla också långa vägar vid behov. Så sent som i början av 1970-talet cyklade till exempel min mor på en Jopo på en dag från sitt hem i Iso-Vimma i Säkylä till Åbo för att anmäla sig till en kurs i matematik vid sommaruniversitetet. Som barn tyckte jag att det var ett helt otroligt hjältedåd. Men många motsvarande färder från en betydligt äldre tid finns dokumenterade på museiverket, där man uppbevarar svaren på enkät om cykling år 1971. Bland svaren har jag valt ut några minnen om cykelfärder till Åbo.

Deltagare i ett cykelläger för barn håller en drickapaus på vägen från Kervo till Åbo i juli 1985. Bild: Kervo museitjänster.

Studerandena i Åbo tillryggalade ofta tiotals kilometer cyklande på sandvägar mellan skolstaden och hemmet. Bland dem som svarade på enkäten finns pojkar från välmående lantbrukarfamiljer som berättar att de under 1900-talets första årtionden på veckosluten cyklade från sin skolstad Åbo till sitt hem i Mellilä, Yläne eller Nousis. Cykeln var på den tiden ett dyrt och eftertraktat fordon.

En år 1911 född kvinna berättar i enkäten, att hon fick en cykel i början av 1920-talet så, att hon själv samlade ihop halva priset genom att samla klöverfrö och föräldrarna stod för resten. Projektet gynnades av att hennes storebror arbetade i Åbo på Finlands första cykelfabrik Merilä, som grundades 1904. Berättaren gick i läroverk i Åbo och behövde en cykel för att kunna besöka hemmet i Lundo. Hon minns att cykeln på återresan var som en lastad kamel: på styrstångens vardera sida hängde en stor kasse och på pakethållaren fanns en potatissäck. 

Cykeln var inte bara till för nyttiga ändamål utan den var också ett viktigt redskap för socialt umgänge. En person som var född 1907 mindes, att ungdomarna i hans hemort Vittis cyklade till och med ända till Åbo för att gå på dans. Pigorna ägde inga cyklar, men någon ung man kunde ge skjuts på cykelns ramrör.

En jordbrukarson född 1898 minns en cykelfärd på 170 kilometer som han gjorde från sin hemort till Åbo under första världskriget. På vägen tog han en vilopaus bland annat på gästgiveriet i Pikis. Några sportkläder hade han inte på sig, utan han var klädd i en tweedkostym. Färdens mest oförglömliga stund har också samband med kostymen och de dåtida vägarna: 

”Jag minns när jag kom till Åbo och satt i Braheskvären och beundrade domkyrkan och plötsligt märkte att min cheviotkostym hade blivit grå. Kostymen, som var fuktig av svett, var täckt av fin sand och damm som inte gick att få bort innan sanden torkade.” (Fri översättning.)

Har du någonsin cyklat till Åbo långt bortifrån? Du kan berätta om det i kommentarerna.

Tiina Männistö-Funk

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Museiverkets insamlingsarkiv, Enkät 18, MV:K18.

1900-talet

Finlands första byggnadsskyddslista

Lämna en kommentar

Åbosjukan är en av de tråkigaste saker som Åbo blivit känt för i hemlandet. Ursprungligen anspelade ordet på korruption, det vill säga avtal mellan byggfirmorna och de lokala politikerna som möjliggjorde den stora rivningsvågen på 1960- och 1970-talet. Sedermera har ordet börjat syfta på rivning av gamla byggnader i allmänhet. 

Åbo kan emellertid också ses som byggnadsskyddets pionjär i vårt land. År 1955, när rivningsboomen bara börjat, uppgjorde nämligen chefen för Åbo stads historiska museum Irja Sahlberg och amanuens Carl Jacob Gardberg på museinämndens vägnar en lista över kulturhistoriskt värdefulla byggnader som det var skäl att skydda från rivning. Denna förteckning var veterligen Finlands första byggnadsskyddslista.

 Vy från Biskopsgatan, foto taget av C. J. Gardberg år 1958. Raden av trähus i empire fanns med på byggnadsskyddslistan. Till sist revs dock alla hus utom de som låg närmast domkyrkan. Bild: Carl Jacob Gardberg/Åbo stadsmuseum.

Gardberg berättade senare, att stadsdirektör Kalervo Pellinen förhöll sig avog till listan och beskyllde museinämnden för att vilja skydda halva staden. Enligt Gardbergs uppskattning motsvarade tomterna för de hus som upptogs på skyddslistan i verkligheten ungefär fyra procent av Åbos rutplaneområde, och listan omfattade bara en del av de byggnader som senare ansetts värdefulla.  

Av de 68 husen på listan revs 28 under de år och årtionden som följde på uppgörandet av listan. Gardberg uppskattade i efterhand att många av de rivna husen var så värdefulla att man under senare decennier absolut inte skulle ha jämnat dem med marken.

Flera decennier senare kommenterade Gardberg listan från 1955 på ett självkritiskt sätt. Där upptogs bara byggnader från tiden före Åbo brand eller tiden strax därefter. Skyddstänkandet hade tagit stora steg framåt under de decennier som gått sedan listan skrevs. Man hade övergått från att skydda enstaka byggnadsminnesmärken till att bevara större helheter. Därför tycktes också tanken på skyddslistor föråldrad.

På listan från 1955 fanns emellertid också objekt som var större än en enda byggnad. Hit hör till exempel Biskopsgatans empirehus i trä som bildade en enhetlig rad med början vid domkyrkan. Den långa husraden bevarades dock inte utan revs, med undantag för husen närmast domkyrkan. 

Tiina Männistö-Funk

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Gardberg, C. J. (1993). Byggnadsskydd i Åbo på 1950-talet. Ingår i verket M. Kairamo, M. Mattinen & S. Joutsalmi (red.), Rakennettu aika. ICOMOSin Suomen osasto 25 vuotta. Helsingfors: ICOMOS, avdelningen i Finland.

Gardberg, C. J. (1980). Skyddet av den bebyggda miljön. Ingår i verket K. Mikkola (red.), Genius loci. Otto-I. Meurmanin 90-vuotisjuhlakirja 4.6.1980. Helsingfors: Rakennuskirja Oy.

Gardberg, C. J. (1977). Rakennetun miljöön suojelu. Suomen Turku 1977 (4), 11–13.

Lahtinen, Rauno (2013). Turun puretut talot. Femte upplagan, första utökade upplagan. Åbo: Sammakko.

Männistö-Funk, Tiina (2022). Vanha kaupunki tuhon valossa: Carl Jacob Gardberg ja rakennussuojelu Turussa. Yhdyskuntasuunnittelu 60 (3), 50–70.

1900-talet

Tom of Finland

Lämna en kommentar

Touko Laaksonens systerson beskrev sin morbror som en man som lekte med barn, var sällskaplig och humoristisk, berättade roliga historier och tyckte om god mat. Det var roligt att hälsa på hos honom vid besök i Helsingfors. När morbrodern sedan avled 1991 förstod släkten först i samband med begravningen, dit hans vänkrets också infunnit sig, att han var den internationellt erkände konstnären och homoikonen Tom of Finland. Det har gått nästan 35 år sedan Laaksonens död och hans konst uppskattas fortfarande. Numera kallas han förkämpe för jämlikheten och ambassadör för världsfreden, emedan de positiva män han tecknade befriar människor från misstänksamhet och fobier. 

Under 1800-talet fick Åbo känna av ett inflyttningstryck. Utanför Tavasttull uppstod det därför under århundradets lopp en bosättning med småhantverkare och arbetare. I området bortom tullen hölls också en boskapsmarknad två gånger per år. Till exempel år 1880 räknade man att det redan fanns 733 invånare i Nummisbacken. Detta område, som låg i början av Tavastvägen och hörde till S:t Karins, hade stadsliknande bebyggelse redan i början av 1900-talet och en stor del av invånarna arbetade i Åbo. Området blev en del av Åbo stad från och med början av 1939.

Domkyrkobron i Åbo. Tidig teckning av Touko Laaksonen. Veli Pekka Toropainens samling.

För den växande befolkningen behövdes ordnad skolgång. Åren 1911–1912 letade man efter en plats för ett skolhus för det nya skoldistriktet Littois, och man valde en tomt på gården Vähä-Kohmos ägor i Kurala. Tomten låg på en tio meter hög strandbank vid Aura å. Ritningarna till skolan blev färdiga 1913 och skolgången i det nya huset kunde börja året därpå. Då var backen trädlös och från skolan hade man en vid utsikt över Aura ådal. 

Skolans första lärare hette Saima Ritalahti. När elevantalet ökade anställdes i augusti 1914 ytterligare en lärare, Edvin Laaksonen. De båda lärarna gifte sig med varandra, bildade familj och bodde i skolan i decennier. Touko Valio Laaksonen föddes den 8 maj 1920 i den här familjen. 

När Touko Laaksonen gick i skola i Ristimäki beundrade och iakttog han arbetarna i den närliggande byn Kurala. Han tyckte att de i sina arbetskläder var förebilder för en riktig karl.  Skolpojken Touko Laaksonen tyckte om att rita, särskilt serier, och den äldsta bevarade av hans serier är från tiden då han fyllt fem år. Där är en pojke ute på äventyr i staden och i slutet räddas han och hans familj av stora starka poliser. Senare tecknade Laaksonen också ofta homoerotisk konst i serieform. Från och med år 1935 åkte Touko Laaksonen buss till läroverket i Åbo, och det var då han fann uniformerna. Busschaufförerna representerade för honom samma typ av män som de kraftigt byggda drängarna i Kurala. 

Laaksonen skrev studenten i Åbo och flyttade år 1939 till Helsingfors för att studera reklam. Enligt honom själv möjliggjorde det krigstida mörklagda Helsingfors homosexuella erfarenheter med tyska soldater, speciellt i parkerna. Männen var ensamma och längtade efter nära kontakter. Samtidigt identifierade Laaksonen sin sexuella fixering vid uniformer, något som han anat redan som barn.

Arbeten av Tom of Finland började publiceras regelbundet i USA, och det ledde till att Laaksonen år 1973 lämnade sitt arbete som konstnärlig ledare i ett storbolag och helt koncentrerade sig på sin egen konst. Under 1960-talet skapade han småningom en figur, Kake, som äventyren i hans serier handlade om. Kake lanserades 1968. Den här fiktiva gestalten representerade idealmannen för Touko Laaksonen. Han hade en stilig kropp och såg bra ut, han var präktig och temperamentsfull och han hade humor. Det var uttryckligen teckningar av män av Kakes typ som gav Tom of Finland världsrykte och för dem är han fortfarande känd.

Medan Tom of Finland redan var känd och erkänd ute i världen måste de homosexuella i Finland fortfarande dölja sin läggning. Enligt Sveriges rikes lag av år 1734 var ett förhållande mellan två personer av samma kön inte straffbart, något som det blev först 1894. Ett sådant förhållande kunde ge två års fängelse, men så långa domar var dock ett undantag. Straffbarheten bibehölls i lagen till år 1971, sjukdomsklassificeringen ströks i Finland år 1981. Av dessa orsaker var Tom of Finland okänd i hemlandet utom i en liten krets som kände till hans konst och hans identitet. Det gick ytterligare tio år innan Tom of Finland kunde träda fram i Finland.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat 14.11.1915, nr 3272B, Sunnuntailiite; Turun Sanomat 27.10.1918, nr 4184.

Frilander, Aino 2017: Millainen mies löytyy Tom of Finland -kuvien takaa? Touko Laaksosen sisarenpoika avasi kotialbumit HS:lle. Helsingin Sanomat. Kultursektionen.

Hooven, Valentine III sa.: Tom of Finland. A short biography. http://www.tomoffinlandfoundation.org/foundation/touko.html. Tom of Finland Foundation. Läst 14.10.2025.

Ikonen, Kimmo 2014: Sata opetuksen ja oppimisen vuotta. Ristimäen ja Hannunniitun koulujen vaiheita 1914─2014. Hansängens skola. Åbo.

Kalha, Harri 2012: Tom of Finland. Taidetta seksin vuoksi. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1378/Tieto. Tavastehus.

Laaksonen, Mika 1993: Kuralan kylämäen historiallisia vaiheita. Turun maakuntamuseo/Åbo landskapsmuseum. Stenciler 6. Åbo

Perälä, Tauno 1951: Turun esikaupunkien historia. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Akademisk avhandling, Åbo universitet, Åbo.

1900-talet

Mauno Koivistos doktorsavhandling om Åbo hamn

Lämna en kommentar

Mauno Koivisto, senare Republiken Finlands president, doktorerade i samhällsvetenskaper vid Åbo universitet år 1956. Han avhandling Sosiaaliset suhteet Turun satamassa (De sociala relationerna i Åbo hamn) granskade de komplicerade sociala relationerna och den sociala utvecklingen i Åbo hamn i början av 1950-talet. Koivisto hade som ung arbetat som varvspojke vid Crichton-Vulcan i Åbo och senare som stuvare i hamnen. Han deltog i det socialdemokratiska lägret i den häftiga kampen mellan fackförbunden i Åbo hamn. År 1948 arbetade han en tid som föreståndare för hamnkontoret.

Mauno Koivisto disputerar för doktorsgraden 13.9.1956. Bild: Wikimedia Commons.

Arbetet i hamnen var fysiskt mycket krävande och belastande, eftersom det till stor del var kroppsligt arbete. Det var också osäkert emedan ackorden var dominerande. Arbetsförhållandena i hamnarna var ofta dåliga och jämfördes med fabriksarbetarnas förhållanden. Hamnarbetarna i Åbo hade med varierande resultat deltagit i förenings- och andelsverksamhet ända sedan 1890-talet för att förbättra arbetsförhållandena. Stuverifirmorna motsatte sig den fackliga verksamheten och utnyttjade inkallade utomstående arbetsvilliga för att slå ner arbetarnas strejker. Facklig aktivitet var farlig ur arbetarnas synpunkt eftersom den lätt kunde leda till att vederbörande miste sin arbetsplats. År 1945 ingicks ett kollektivavtal som gav arbetarnas organisationer mer makt än tidigare. Kampen om kontrollen över facken var hård mellan kommunisterna och socialdemokraterna, och därför var strejker och oroligheter vanliga. Partipolitiken hade rotat sig djupt i de sociala relationerna i hamnen.

Koivistos avhandling är en sociologisk undersökning och representerar den empiriska sociologin, vars nya metoder var banbrytande på 1950-talet. Avhandlingen skiljer sig från den tidens övriga sociologiska undersökningar genom det klart historiska perspektivet:  hamnarbetets och fackförbundsverksamhetens förgångna granskas som bakgrund till det aktuella läget.

Koivisto dryftar också arbetsförhållandenas inverkan på oroligheterna i Åbo hamn. Han anser att stuverifirmorna borde ta mera ansvar för och även satsa på stuveriarbetarnas sociala välmående. Strävandena att förbättra hamnarbetarnas förhållanden hade också redan börjat ge resultat vid den tid då Koivisto försvarade sin avhandling. Koivisto konstaterar, på basis av egna undersökningar, att förbättringarna i arbetsförhållandena ökat arbetarnas allmänna tillfredsställelse. Ett exempel på förbättringar var färdigställandet av en ny personalbyggnad, enkom för arbetarna.

Koivistos disputation var en märkeshändelse för många hamnarbetare i Åbo. När Koivisto arbetade på sin avhandling intervjuade han alla ordinarie arbetare i Åbo hamn två gånger. Avhandlingen sålde också bra i hamnen. Tack vare Koivistos avhandling fick förhållandena i hamnen mycket uppmärksamhet i offentligheten, och de resultat som presenterades bidrog till viljan att förbättra de sociala förhållandena inte bara i Åbo hamn utan också i andra hamnar i vårt land.

Kevin Mårtensson

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Koivisto, Mauno: Sosiaaliset suhteet Turun Satamassa: sosiologinen tutkimus. Åbo universitet, Åbo 1956.

Turun satamahistoria. Red. Jussi T. Lappalainen. Åbo hamn, Åbo 1999.

1900-talet

Tauno Palo i Åbo

Lämna en kommentar

I november 1957 hade den aboensiska teaterpubliken förmånen att få uppleva brasilianaren Pedro Blochs (1914–2004) monologpjäs Naisen kädet (As Mãos de Eurídice).  Pjäsen var en internationell sensation, och den första skådespelaren som tolkade monologen, Rodolfo Mayer, framförde den veterligen över 3 000 gånger. Bloch var född i Žytomyr i Ukraina men flyttade redan som barn med föräldrarna till Brasilien.

Skådespelaren Tauno Palo år 1952. Fotograf: U. A. Saarinen. Journalistiska bildarkivet, Museiverket.

I Finland blev Tauno Palo starkt intresserad av det särpräglade skådespelet, som strävade efter att utplåna gränsen mellan publiken och scenen. Huvudpersonen, en författare som övergivit sin familj, vandrar omkring bland åskådarna, ställer frågor och visar fotografier. Monologen lämpade sig utmärkt för turnéer. Pjäsen översattes till finska av Albert Saloranta och regisserades av Jack Witikka. I pressen kunde man senare läsa att Bloch fått vetskap om att en Tauno Palo från Finland var intresserad av hans monolog. ”Är han en bra skådespelare?” hade den i Rio de Janeiro bosatte Bloch frågat av sin vän, dåvarande finska sändebudet Oskari Vahervuori. ”Visst är han bra”, hade Vahervuori försäkrat.

Åboborna fick se Palos tolkning måndagen den 4 november 1957 på Åbo Svenska Teater. Scendekoren bestod endast av några meter rött tyg, ett bord och en bänk på scenen samt en stol för skådespelaren i salongen och rekvisitan av en överrock, två vanliga herrkostymer och två par skor.  Utgående från detta trollband Palo publiken. ”Han lät tidvis åskådarna möta den mest spontana och uttrycksfulla man som man kan föreställa sig. Med enbart en liten gest, ett leende, en glimt i ögat kunde han skapa en bild av det som orden dolde”, skrev Turun Päivälehti.

Efter föreställningen övernattade Palo hos sina aboensiska vänner, skådespelarna Senni Nieminen och Taito Mäkelä. En redaktör från Turun Sanomat, signaturen Ad., fick en intervju med de tre aktörerna direkt efter premiären.

”Jag vet inte om jag spelar bra eller dåligt”, sade Palo fundersamt i början av intervjun. ”Jag agerar bara enligt mina känslor. Jag tror att människans största svårighet är, att hon inte vill visa vad hon känner, att hon inte tror på sig själv och därför undervärderar sin förmåga.”

Skådespelarna Senni Nieminen och Taito Mäkelä på en parkbänk. Fotograf: Matti Poutvaara. Bild: Etnologiska bildarkivet, Museiverket.

Här ingrep den slagfärdiga Senni Nieminen och konstaterade (på Åbodialekt, som också bibehölls i tidningstexten): ”Du har alltid haft så lätt att lyfta fram det som du känner”.

”Kanske det är en Guds gåva”, svarade Palo.

”Men Gud ger många en så falsk natur att det är omöjligt att få fram nånting.”

Senni Nieminen beskrev också skådespelarnas långvariga samarbete för redaktören: ”Tauno hjälpte mig alltid i filmerna också. Han sa ’Låt gå bara!’, när jag var rädd.”

Palo tycktes besvärad över artigheterna och återvände till skådespelararbetet:

”Ju äldre människan blir, desto oftare finner man människan. Det må sen vara fråga om en kung eller en tiggare, alltid finns det en människa där under skalet. Det här får en skådespelare att skaka av sig onödig barlast. Först nu tycker jag att jag kan förstå vad som rör sig i en liten pojkes sinne. Men om jag nu skulle ge uttryck åt det, så skulle ingen längre tro på det”, sade Tauno Palo lite vemodigt.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Ad.: ”Tauno Palo on oma vihollisensa ja ikuinen ihmisen etsijä”, Turun Sanomat 6.11.1957.

A. T–n: ”Tauno Palon voitokas vierailu eilen Turussa”, Turun Päivälehti 5.11.1957.

”Tauno Palo Turussa”, Uusi Aura 4.11.1957.

”Tauno Palon erikoislaatuinen näyttelijänsuoritus”, Itä-Häme 29.10.1957.

”Tauno tulkitsee Naisen käsiä”, Ilta-Sanomat 4.1.1958.