Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Rysk polismästaradjoint i Åbo

Lämna en kommentar

Löjtnant Nikolaj Borisov vid 3:e finländska skarpskytteregementet utnämndes år 1904 på generalguvernörens order till polismästaradjoint (biträdande polismästare) vid Åbo polisinrättning. Detta skedde alltså under den första förryskningsperioden i storfurstendömet Finland, då det ryska kejsardömets styrande kretsar attackerade storfurstendömets autonomi. Borisov tillträdde sin tjänst den 10 mars 1904 och befordrades till stabskapten redan i december. 

Åbo polisinrättnings tjänstemän i statskalendern 1910. Nikolai Borisoff har tilldelats en medalj till minne av kejsarparets kröning och en med påskriften ”för räddning af människolif”.  Finlands statskalender för året 1910.  Fotograf: Tuukka Heikkinen, 20.2.2026.

Den nye polismästaradjointen fanns med i en av signaturen Tiitus uppgjord namnlista som publicerades i januari 1905 i Helsingin Sanomat och senare åtminstone i Tampereen Uutiset. Där förtecknades ryska eller finsk-ryska tjänstemän i storfurstendömet Finland, bland andra statsjärnvägarnas överdirektör, överste Daniil Vasiljevitj Dratsjevskij och landssekreteraren vid länsstyrelsen för Åbo och Björneborgs län Alexej Alexandrovitj Chozjainov. Tiitus ifrågasatte med sin lista tidningen Suomen Wirallinen Lehtis påstående att tjänstemannakåren hade förfinskats.

I november 1905 kunde man i Turun Sanomat läsa att polismästaradjoint Borisov vunnit stadsbornas gillande under storstrejken. I samma artikel berättas att den lokala ryska officersklubben uteslutit honom. Under sin poliskarriär genomförde Borisov olika slags uppdrag: till exempel köpte han tillsammans med länsveterinär Fabritius och ridande polisen Laaksonen i februari 1908 tio hästar i S:t Petersburg att brukas av polisinrättningen i Åbo, och biträdd av Fabritius inspekterade han i december samma år stadens hyrkuskar och åkare. Polismästaradjointen granskade också de revolvrar som anskaffades för polismanskapet och han vikarierade även polismästaren Robert Westman under dennes ledigheter. 

I november 1906 utpekades Borisov av  signaturen Wisa i skrivelsen Kirje Turusta (Brev från Åbo). Wisa beskyllde stabskaptenen för rysk listighet. Storstrejken hade avslutat den första förryskningsperioden, som lett till en utrensning i tjänstemannakåren. Wisa påstod att Borisov fått de svensksinnade på sin sida, och varken Mechelins senat eller Åbo stads myndigheter hade något att klaga över. Den skribent som gömde sig bakom signaturen hade en kompromisslös linje, vilket framgår av att han utan några som helst bevis provokativt skriver att de svensksinnade representerade icke-nationella krafter. Enligt signaturen Wisa strävade dessa krafter efter stöd från ryssarna och judarna i kampen mot finnarna.

Nikolaj Borisov byggde upp sin karriär under en politiskt kontroversiell tid, vilket noterades i pressen. Tidningarna skrev också om Borisovs privatliv. I januari 1907 konverterade han till lutherdomen och fick medborgerliga rättigheter i Finland, något som han anhållit om redan i juni 1906. Borisov sade upp sig från sin tjänst i oktober 1909, varefter han kanske drog sig tillbaka till den villa i Littois som han i mars 1907 köpt av E. W. Sahlstedt för 7 000 mark.

Tuukka Heikkinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Finlands statskalender för året 1910. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag, Helsingfors 1909.

Helsingin Sanomat, 18.1.1905, nr 14, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/751689?term=Tiitus&page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 30.3.2026.

Pohjois-Karjala, 24.11.1906, nr 136, s. 2–3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/681476?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 30.3.2026.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 16.3.1904, nr 63, s. 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/703646?page=1. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 27.10.1909, nr 248, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/709251?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Tampereen Uutiset, 22.1.1905, nr 18, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/719171?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 15.3.1904, nr 32, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051290?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 24.12.1904, nr 153, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051370?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 21.6.1906, nr 72, s. 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051486?page=1. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Sanomat, 28.11.1905, nr 271, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/733232?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 4.2.2026.

Turun Sanomat, 9.1.1907, nr 606, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/704499?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 29.9.1904, nr 112 (3-d. upplaga), s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/735028?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 26.1.1907, nr 22, s. 5. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/801775?page=5. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 22.3.1907, nr 68, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/801855?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 22.2.1908, nr 44, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/802309?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 5.2.2026.

Uusi Aura, 3.12.1908, nr 280, s. 7. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/802749?page=7. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 2.7.1909, nr 148, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803094?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

1800-talet, 1900-talet

En hundraårings födelsedagsfest år 1910

Lämna en kommentar

På fattighuset i Åbo firades en ovanlig bemärkelsedag den 6 maj 1910. Husets långvariga invånare, fröken Eva Elisabeth Wechter fyllde då hundra år och blev därmed Åbo stads äldsta invånare. Det här intresserade naturligtvis stadsborna, och hundraåringen till ära arrangerades en stilig fest trots att festföremålet själv hade skadat sin fot och var sängliggande.

Eva Lisa Wechters födelsedag torde ha firats med blommor och telegram på ungefär samma sätt som bildens Ika (Fredrika) Färdig hyllades i Nystad. Fotot har daterats till 1910‒1920-talet. Bild: Nystads museums fotografisamling. Nystads museum.

Inget avkall gjordes på festligheterna fast Wechter bodde i fattighuset och inte var någon höjdare i staden. Man ordnade ett kaffekalas och åldringen ihågkoms med bland annat blommor, penninggåvor och gratulationstelegram. ”Åldringens lilla krypin till rum doftade av rosor och andra blommor”, berättade Turun lehti. Och självaste domprosten höll tal vid uppvaktningen. Av de lokala tidningarna skrev åtminstone Turun lehti och Åbo Underrättelser om tilldragelsen.

Wechter var född i Åbo år 1810 av en ogift mor, så hon var av oäkta börd. Familjen torde ha levt ett mycket kärvt och anspråkslöst liv emedan Wechters mor aldrig gifte sig och utkomsten därför var helt avhängig av henne. En viktig vändpunkt i Wechters liv var troligen Åbo brand 1827, även om källorna inte berättar hur Wechter upplevde storbranden. Helt klart är, att livet i ruinstaden krävde uthållighet. Wechter fick sitt levebröd som tjänarinna; tidningarna berättade att hon började tjäna redan som ung.

Till fattighuset kom Wechter som 92-åring. Tidningarna vet berätta, att hon då var så sjuk att man trodde att hon snart skulle dö. Hon var ogift och barnlös, och det förefaller som om hon inte hade några anhöriga som skulle ha kunnat ta hand om henne. Uppenbarligen var omsorgen på fattighuset bra och Wechter tillfrisknade. Hon ”blev rask på nytt och ville tillbaka till sin lilla lya på Klosterbacken men gick till sist med på att stanna i fattighuset, där vården är god”, skrev Turun lehti.

På pingstdagen en dryg vecka efter hundraårsfesten avled Wechter på fattighuset, där man vidtog arrangemang för begravningen. Trots att Wechter för bara en vecka sedan varit en av hela staden firad invånare och jubilar följde man gällande begravningen det vanliga protokollet för fattighushjon. Kistan transporterades till begravningsplatsen med fattighusets anspråkslösa likvagn och nedsänktes i en fattighjonsgrav, som endast kostade tre mark och tio penni. Inget begravningsfölje fanns på plats och Wechter ihågkoms inte med några som helst högtidligheter.

Kontrasten mellan den anspråkslösa begravningen och det festliga födelsedagsfirandet var stor, vilket betonar Eva Wechters ställning som en av samhällets utslagna. Det noterade också Turun lehti, som dock avslutade sin rapport om Wechters död med en hoppfull tanke: ”I våra ögon var skillnaden stor mellan födelsedagen och begravningsdagen. Men för Eva Wächter var skillnaden ännu större. Om födelsedagsglädjen i fattighuset visste hon just inte så mycket ‒ men på begravningsdagen kunde hon fröjdas i det hem där ingen fattigdom och sjukdom finns. Där finns rikedom även för Eva Lisa Wächter.”

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun lehti, 7.5.1910 nr 53 och 24.5.1910 nr 59.

Åbo Underrättelser, 7.5.1910 nr 123.

1900-talet

Sampohusets paternosterhissar

Lämna en kommentar

Byggnadsarbetena på Ömsesidiga försäkringsbolaget Sampos hus, ritat av arkitekt Erik Bryggman, i hörnet av Universitetsgatan och Puolalagatan inleddes år 1936 och huset blev färdigt ett par år senare. Bolaget flyttade in i de nya arbetslokalerna i maj 1938.  Planeringen av Sampohuset var inte lätt eftersom höjdskillnaden på den tomt som bolaget köpt var tre meter på den branta Puolalagatans sida.

Byggnaden avviker till det yttre från flera andra Bryggmanhus vid Universitetsgatan emedan arkitekten redan slagit in på vägen från klassicismen mot funktionalismen. Husets moderna ytbeläggning med Kupittaan Savis keramikplattor väckte förtjusning. Speciellt berömdes den goda ljudisoleringen mellan våningarna, som effektiverades med olika specialämnen; till exempel i kontorssalen sprutades taken med ”Asbesto Spray”. Konstigt nog noterade de samtida medierna knappast alls den specialitet som än i dag väcker särskild uppmärksamhet i huset: den så kallade paternosterhissen. Sampohusets hiss förenade behändigt garderoben med kontorsvåningarna högre upp. 

Sampohusets paternosterhissar i original år 1939. Bild: Hissilehti 3/1939, s. 10.

Hisstypens namn kommer från bönen ”Fader vår” på latin. I ställer för en enda hisskorg har paternosterhissen flera öppna hisskorgar som rör sig i en oavbruten ström efter varandra uppåt och neråt i en slinga, och de erinrar sålunda om pärlorna i ett katolskt radband. De här hissarna var populära på 1800-talet och i början av 1900-talet i förvaltningsbyggnader och stora kontorshus eftersom de kunde transportera fler människor än de vanliga hissarna. Hissarna i Sampohuset tillverkades av Hissitehdas Kone Oy, som förutom de vanliga personhissarna i huset också skapade en unik brevhiss som tömde sig själv.

På videon ses Sampohusets paternosterhissar i rörelse. Numera används de endast av personalen vid Åbo stads koncernförvaltning, som arbetar i huset. Video: Riku Kauhanen.

Numera är paternosterhissarna förbjudna i flera länder på grund av skärpta säkerhetsbestämmelser, och vid en tidpunkt ämnade man också ersätta dem alla med vanliga hissar. Till exempel största delen av ”direktörshissarna” i Storbritannien har rivits. Hissolyckor har ofta orsakats av att man använt de här personhissarna också som varuhissar. Förutom i Finland finns det paternosterhissar kvar främst i Nederländerna, Tyskland, Tjeckien och Ungern. I andra länder finns enstaka paternosterhissar. 

I Finland är sex paternosterhissar i bruk i dag, och Sampohusets hiss är den enda utanför Helsingfors. Finlands mest kända paternosterhiss finns i Riksdagshuset. Det är den hissen samt hisstypens herrskapsaktiga mödolöshet som gett upphov till att hissen på finska kallas ”herrahissi”, ett ord som bildligt också syftar på karriärframsteg på politiska grunder.  

De övriga paternosterhissarna finns i andelslaget Elantos huvudkontorsbyggnad, på Stockmann i Helsingfors, i FPA-huset vid Nordenskiöldsgatan och i före detta andelspartiaffären OTK:s hus vid Tavastvägen 19. Också det år 1936 färdigställda huvudkontoret för Nordiska Föreningsbanken vid Alexandersgatan hade en paternosterhiss.  Sampohusets hiss används numera endast av personalen vid Åbo stads koncernförvaltning, som arbetar i huset.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Bryggman, Erik. Keskinäisen Vakuutusyhtiö Sammon Keskustoimisto/Turku. Arkkitehti 3/1939. s. 33–47.

Hissilehti 3/1939.

Sampo: Keskinäisen vakuutusyhtiö Sammon asiamieslehti. 1.12.1938. Specialnummer.

Turun Sanomat 24.7.2006 https://www.ts.fi/uutiset/1074135415 (läst 10.5.2026)

Turunmaa 3.4.1953.

1900-talet

Skämtsamma skojares skälmstycken

Lämna en kommentar
Reklamaffisch för filmen Skämtsamma skojares skälmstycken från 1945. Bild: Elonet.fi.

Bröderna Aarne och Eino Kivimäki trotsade på 1940-talet den finska filmdramaproduktionens Helsingforscentrering. Efter vinterkriget köpte de en 16 mm kamera och ställde som mål att producera en långfilm. Resultatet var farsen Kulkurin holhokki (1940, fritt översatt Vagabondens skyddsling).  Intryck tog bröderna av komedierna med Charles Chaplin, Harold Lloyd och Fyrtornet och Släpvagnen. De arbetade på Crichton-Vulcans varv i Åbo och ägnade fritiden åt att skapa film. Berättelsen kretsar kring luffaren Teemu (Akseli Jouppi alias Aarne Kivimäki), i vars vård sexåriga Anja (Rauni Helin) placeras när hon mist sin far under vinterkriget. Samtidigt sysslar sjömannen Kujanen (Jere Jouppi alias Eino Kivimäki) med juvelstölder i Åbo hamn.

Efter det första experimentet fortsatte bröderna med sin filmhobby i slutet av fortsättningskriget. Förhållandena var sådana, att det måste ha varit en stor utmaning att anskaffa råfilm. Ambitionsnivån illustreras av att de följande tre filmerna producerades på 35 mm film. För melodramat En mans fånge (1943) lyckades man värva en verklig proffsfotograf, Oskar Lindelöf. Denna film följdes av ytterligare två, som också blev brödernas sista: spänningskomedin Två roliga kamrater (1944) och äventyrskomedin Skämtsamma skojares skälmstycken (1945).

Mikko Miehelä och Eino Hyrsky spelade huvudrollerna i Skämtsamma skojares skälmstycken. Bild: Elonet.fi.

Skämtsamma skojares skälmstycken är regisserad av Aarne Kivimäki. Den är ett stycke intressant aboensisk kulturhistoria redan därför att huvudrollerna spelades av estradkomikerna Eino Hyrsky och Mikko Miehelä.  Filmen börjar med att huvudpersonerna Sami (Miehelä) och Santtu (Hyrsky) kommit från Amerika för att hjälpa till med krigsansträngningarna, men någon plats för dem vid fronten fanns det tydligen inte. Även Veikko Koivunen (Jouni Sarto), som drömmer om att grunda ett utopistiskt samhälle, har kommit från Amerika. Brottsligheten under krigstiden lyfts fram genom restaurangägaren Oskari Olikka (Kullervo Hurttia) som i den undre världen sysslar med att förfalska ransoneringskort.  

Skämtsamma skojares skälmstycken uppvisar starka intryck av det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen. Sami och Santtu klantar till saker och ting runtom i Åbo och särskilt på Runsala, där man filmade både i närheten av Honkapirtti och vid Runsala gård. Dansscenen till musik av Pentti Viherluoto filmades nära den nuvarande botaniska trädgården.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kivimäki, Aarne: Huijarien huvittavat huiputtajat, https://elonet.finna.fi/Record/kavi.elonet_elokuva_121601?sid=5357948331

Salmi, Hannu: ”Turkulainen välinäytös. Aarne ja Eino Kivimäen elokuvaura”, Suomen Kansallisfilmografia. Osa 3: 1942–1947. Utgiven av Finlands filmarkiv. Tryckericentralen, Helsingfors 1993, 297– 306.

1900-talet

Chorell på stadsteatern

Lämna en kommentar

Den finlandssvenske författaren Walentin Chorell (1912–1983) kom från Nummisbacken i Åbos utkant, varifrån han visserligen tidigt flyttade till Helsingfors. Den produktive författaren publicerade över hundra verk, såväl prosa som dikter, hörspel och teaterpjäser. Chorells pjäser blev snabbt Helsingforspublikens favoriter och fann sin väg också till de finskspråkiga scenerna.

Efter krigen behövde den inhemska dramatiken tolkningar av människans själsliv. Chorell var erkänt en sådan tolk. Författaren berömdes för att han gav sina gestalter en dubbelexponering där den sympatiframkallande ömkligheten vävdes samman med hjälplösheten.

Nationalteaterns biträdande direktör Jack Witikka och Walentin Chorell. Bild: Suomen Kuvalehti 17/1957, 21.

Pjäser av denne skildrare av vilsna identiteter fann sin väg också till de aboensiska scenerna. Åbo Svenska Teater uppförde författarens första skådespel år 1950 och lite senare hans enaktare, tablån Haman. Fast Chorell blev känd som en strängt allvarlig tolk av den splittrade människan presenterade stadsteatern Turun Kaupunginteatteri honom i mars 1957 med komedin Äidittömät (De moderlösa), där dramatikern prövade på absurd humor.

Teaterchefen Jouko Paavola hade kallat Eine Laine till föreställningens gästande regissör. Hon var känd för sin långa teaterbana och inte minst för rollen som farmor i radioserien Suomisen perhe (Familjen Suominen). En aboensisk kritiker undrade om det var klokt att presentera Chorell på ett lättsamt sätt och offra ett regissörsbesök på komedins altare. Orsaken till att så gjordes var emellertid uppenbar. Äidittömät med Jack Witikka som regissör hade varit en enorm succé på Nationalteaterns lilla scen med 60 slutsålda föreställningar dittills. Den något senare filmversionen, även den regisserad av Witikka, nådde inte samma framgång som teaterpjäsen.

Töntiga mammas gossar i pjäsen Äidittömät på Åbo stadsteater. Hemmo Airamo spelade professor och Taito Mäkelä hans son. Bild ur boken Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle.

Ur en modern synvinkel förefaller handlingen i pjäsen fördomsfull och klumpig. En medelålders manlig professor och hans vuxne son vaknar upp då familjens försummade mor spårlöst försvinner. Den samtida publiken ansåg uppläggningen underhållande, och pjäsen blev populär också i Åbo. Turun Sanomats kritiker Teppo Samooja sammanfattade sina intryck i recensionen av premiären:

”Eine Laines gästregi var en riktig succé. Hon hade fått in en mycket träffande anda i föreställningen, kryddat den med sprakande intelligenta satsningar, gett handlingen temperament och prickat in den äkta humorn i pjäsen.”

Samooja hade rätt när han bromsade upp lovorden och skrev att experimentet med en fars för författaren innebar ”en vilopaus mellan bättre arbeten”. Åbo stadsteater fortsatte sedan med Chorells allvarligare pjäser. Fram till år 1965 hade stadsteatern efter Äidittömät satt upp fem pjäser av Chorell. Därefter försvann uttolkaren av människosjälens dissonanser från stadsteaterns repertoar. På sjuttiotalet ondgjorde man sig över att författarens verk saknade en samhällelig synvinkel. Tiderna och förväntningarna hade förändrats, men om man ser noga efter så är åtminstone samhällsklasserna synliga i Chorells produktion.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

E–o L–n [Eino Lehtinen]: Äidittömät – Turun Kaupunginteatterissa. Uusi Päivä 3.3.1957.

Lindberg, Petter: Chorell, Walentin. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 14.5.2026].

T. S-ja [Teppo Samooja]: Walentin Chorell: Äidittömät. Turun Sanomat 3.3.1957.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1900-talet

Kala berg blir lummiga parker

Lämna en kommentar

Kulturlandskapet har förändrats enormt under hundra år. Om vi ställdes till exempel i ett för oss välkänt byalandskap eller industrikomplex sådant det var år 1900, skulle det dröja en bra stund innan vi kände igen platsen. Den här texten behandlar inte byggnadsbeståndets förändringar utan det trädbestånd som erövrat det tidigare öppna landskapet.

Vi gör en runda

Det var rymd omkring Ristimäki skola i Kurala för drygt hundra år sedan. Museiverket.

På vår runda vandrar vi förbi Ristimäki skola och Kurala bybacke. För hundra år sedan var Kurala en kal backe, där man placerat en bytomt. Trädgårdsintresset hade ännu inte vuxit sig så stort som det blev i det självständiga Finland tack vare marthornas verksamhet. På sekelgammalt sätt fanns byarna fortfarande ofta på bergiga backar som inte dög till odlingsmark. Mellan bergsknallarna fanns det sänkor dit man forslade jord ifall sådan inte redan fanns. I de här svackorna odlade man nyttoväxter, till exempel kål, lin och tobak. På bytomten kunde det finns något enstaka träd, men största delen av växtligheten åts upp av boskapen. Det gräs som blev kvar togs till vara som vinterfoder.

Ristimäki vid Aura ås strand hörde till Kurala by och fick en skola år 1913. Fotografierna visar att skolan byggdes på en kal och trädlös backe som höjde sig från åstranden. Vyerna åt alla håll var ståtliga. Enligt en karta från 1700-talet fanns här ängar och betesmark, tidigare också en väderkvarn. Platsen var trädlös, men på det brantaste strandberget fanns liksom i dag ett trädbestånd. Vid skolan anlade läraren Edvin Laaksonen en trädgård med ädellövträd. Sedermera har flera hus byggt på backen, och man kan på grund av alla trädgårdarna inte längre se skolan från Tavastvägen.

Hallis fors och by

Vid Hallis fors 1907. I bakgrunden Hallis by. Viktor H. Auer 1907, Åbo stadsmuseum.

År 1907 fanns det ett livskraftigt industrikluster vid Hallis fors. På S:t Marie kommuns sida fanns en stor kvarn som malde säd till både människo- och djurföda. På S:t Karins sida åter fanns en benmjölskvarn som producerade gödsel, en såg, en snickeriverkstad och en färgmjölsfabrik med bostads- och servicehus. Inte heller här fanns det plats för träd. Till mjölnarstugorna hörde små åkerlappar, där man odlade nyttoväxter. Fotografiet från 1907 visar att läget var detsamma också på Hallis bybacke.

Från Hallis gamla bro hade man för hundra år sedan fri utsikt mot byggnaderna både vid forsen och i byn. Boskapen som åt upp växtligheten gjorde man sig sedan av med och runt lantgårdarna anlade man trädgårdar. Landskapet vid forsen planerades för rekreationsbruk. Området är ett typexempel på hur ett av människan format landskap förändras i snabb takt då bruksändamålet blir ett annat. Det finns en stor mängd bevarade fotografier på Hallisområdet med vars hjälp man kan studera förändringens olika skeden. Man kan leta fram dem på adressen Finna.fi, där man samlat bland annat museernas och bibliotekens material att fritt brukas av allmänheten.

Tillbaka på hemgatan

Nya hus bland Hansängens tallar 1964. Juhani Klemis samling.

Hagtornshäcken borde klippas. Men vad nu? Bara hälften av häcken består av hagtorn. När huset blev färdigt planterade man lönnar och bergsalmar bland tallarna på gården. Nu har skotten från dem tagit över häcken, som förnyades för några år sedan. Den bank som lät bygga husen gjorde på 1960-talet reklam för dem med affischer där det nämndes att de var belägna i en frisk tallskog. Affischens bild ger vid handen att detta också var korrekt. De här gårdarna har fått nya planteringar, som främst utgörs av ädellövträd och buskar. Landskapet har kvävts också här. Bostadsområdena i Åbo har blivit lövträdsdominerade, och till exempel tallar planteras numera endast sällan. Trädbeståndet har alltså förändrats kraftigt under hundra år. På joggingrundan lönar det sig sålunda att också studera landskapet med det förgångna för ögonen.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

 ”Först i mål lekande lätt”

Lämna en kommentar

Pingsthelgen 1914 var exceptionell. Solen smekte publiken som samlats i Idrottsparken för att följa I.F.K.:s nationella idrottstävling. Under tre dagar tävlade man inte bara i löpning och fältgrenar utan också i cykling och motorcykelkörning. I tävlingen ingick också en fotbollsmatch mellan Helsingfors och Åbo I.F.K., om vars nivå Turun Sanomat dock skrev att ”sämre match har just inte spelats här”. Bland friidrottsgrenarna fanns också en del kuriositeter, bland annat löpning 100 yard.

Tävlingslopp i Idrottsparken i Åbo 1914. Bild: Lizzie och August Blombergs samling, Åbo stadsmuseum, Finna.fi.

Det exceptionella var en ung talang, som väckte allas uppmärksamhet söndagen den 31 maj. Medan tidningarna vanligen närmast bara förtecknade vinnarna och resultaten rapporterade de nu om hur överlägset 16-åriga löparlöftet Paavo Nurmi vann 3000 m för ungdomar under 18 år. Åbo Underrättelser berättade hur förvånansvärt lätt Nurmi rymde från de andra i början av näst sista varvet och tog hem segern med en marginal på några tiotals meter. Tidningen Sosialisti beskrev hur ”Nurmi helt överlägset vann loppet med sin långa och starka slutspurt”. Turun Sanomat betonade att Nurmis ”slutforcering var helt enastående”.

Paavo Nurmis 3000 m beskrevs i Turun Urheiluliittos tidning. I texten står det att tävlingen ägde rum lördag 30.5, men rätt datum är söndag 31.5.1914. Bild: Kisa-Torvi 5/1914, Nationalbiblioteket.

Turun Urheiluliittos medlemstidning Kisa-Torvi var med allt skäl stolt, för år 1897 födde Nurmi hade anslutit sig till förbundet tidigare samma år. ”Ära skördade vår 16-årige medlem Paavo Nurmi”, konstaterade tidningen och fortsatte med att beskriva hur Nurmi ”lekande lätt kom först i mål på tiden 10 min. 06,9 sek., som vid en jämförelse är endast 24,4 sek. sämre än det resultat som på kretsens vårfest presterades av vinnaren, Pemarbon A. Marttila på samma sträcka för ´fullvuxna´ deltagare”.

Nurmis överlägsenhet underströks av att tvåan, Fredrik Karlsson, på sista varvet blev nästan tio sekunder efter”.

Allt det här var emellertid bara förspel. Nurmi fyllde 17 år den 13 juni 1914. Sitt första finska rekord sprang han i Åbo år 1920. De framgångsrika åren låg framför honom.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”I.F.K.:n kilpailut”, Turun Sanomat 3.6.1914.

”I.F.K.:s stora idrottsfest”, Åbo Underrättelser 2.6.1914.

”I.F.K.:n urheilukilpailut”, Sosialisti 2.6.1914.

Kisa-Torvi, provnummer 1914.

Kisa-Torvi 5/1914.

1900-talet

Familjevåld på Skolgatan ledde till dråp

Lämna en kommentar

Den 28 februari 1948 lovade väderrapporten för Åbo och Björneborgs län svag till måttlig sydvästvind och mestadels vackert väder. Det var lördag, och man firade Kalevaladagen och Åbo universitets årsdag. Samma dag sköt en man sin hustru till döds på adressen Skolgatan 20.

Den dagen gav sig en i Åbo bosatt arbetare ”som behärskade metallbranschen” iväg för att hämta sin fru hos dennas syster, och i fickan hade han en Nagant-revolver. Mannen fick komma in i bostaden, och när han pratat en stund med sin fru i köket drog han fram vapnet och sköt sammanlagt fyra gånger. Ett av skotten träffade hustrun i huvudet. Därefter grep mannen en kniv och skar sig själv i halsen. Händelsens åsyna vittne, tydligen offrets syster, tillkallade hjälp och de två sårade fördes till Åbo länssjukhus för vård. Hustrun opererades men avled trots det ett par dagar efter händelsen. Hon begrovs på Åbo gamla begravningsplats i mars. Maken som skjutit dödsskottet överlevde däremot sina självförvållade skador, och efter sinnesundersökning dömdes han hösten 1948 till tio års tukthus för dråpet av hustrun.

Mannen sköt mot sin hustru med en Nagant-revolver. Största delen av dessa revolvrar tillverkades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Ryssland/Sovjetunionen. Wikimedia Commons.

Nyheten om parets våldsamma uppgörelse spreds i pressen runtom i Finland. I rubrikerna användes varierande ord: blodsdåd, blodigt skådespel, familjetragedi, äktenskapstragedi. Till sist hade åtminstone 35 tidningar publicerat nyheten före mitten av mars.

På basis av skriverierna i pressen hade hustrun bott tillfälligt hos sin syster redan en längre tid. Tydligen hade mannen varit berusad när han gav sig av för att reda ut situationen och hämta hem sin fru. Pressen angav ”äktenskapliga konflikter” som orsak till dråpet. Mannen hade ofta använt alkohol och i berusat tillstånd misshandlat hustrun och hotat henne till livet. Hustrun hade försökt få skilsmässa men maken hade inte gått med på det. Vid rättegången sade mannen att han träffat hustrun i misstag när han sköt och att han inte haft för avsikt att döda henne. Trots detta påstående hade han skaffat ett vapen på svarta börsen och skjutit flera skott i svägerskans bostad.

Kulturhistorikern Rauno Lahtinen har skrivit om mord och ogärningar i Åbo i boken Murhia ja hirmutekoja Turussa (2021), men det här våldsdådet på Skolgatan finns inte med där. Det följer emellertid samma mönster som våldsdåden i boken, så man kan sluta sig till att våld som lett till dråp inte var helt främmande vid den aktuella tiden. Inte heller självmord efter dådet var något ovanligt. Försök till självmord gjordes ju också i Skolgatans fall, men den dömde klarade sig med livet i behåll. Lahtinen berättar, att innehavet av skjutvapen reglerades med en lag för första gången år 1933, och därefter behövdes innehavstillstånd av polisen. Lagen skärptes ytterligare två år före dådet på Skolgatan: man fick skaffa ett fickvapen endast för tjänstebruk. Tyvärr visar denna berättelse att vapen såldes svart åt den som önskade ett sådant.

Skolgatans dåd var alltså inte något oerhört på sin tid utan ett av flera andra mord och dråp. Tyvärr är sådana här händelser inte ovanliga i dag heller. Enligt tidningarna har åtta kvinnor avlidit till följd av relationsvåld enbart under de tre första månaderna av år 2026. Två av dem dog i Åbo. När det gäller våld i nära relationer bör det påpekas, att det vanligen är endast våld som lett till döden som ger rubriker i pressen.

Johanna Latva och Otto Latva

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Naisjärjestöt Yhteistyössä Nytkis ry. ”8 tapettua naista kolmessa. Kuukaudessa” @nytkis_ry – Instagramkonto. 27.3.2026. https://www.instagram.com/p/DWYjyMTDFg-/.

Rauno Lahtinen. Murhia ja hirmutekoja Turussa. Åbo: Sammakko, 2021.

Raahen Seutu 3.4.1948.

Sosialisti 6.11.1948.

Turun Sanomat 29.2.1948; 3.4.1948; 6.11.1948.

Uusi Aura 29.2.1948

Uusi Suomi 29.2.1948

1900-talet

Påverkad av en tyngande känsla

Lämna en kommentar

Den 16 december 1939 låg en plåtslagare från Åbo i en sjuksäng på länssjukhuset i staden. När han vaknat upp ur sin medvetslöshet inleddes förhören, som leddes av chefen för 2:a maskingevärskompaniet vid Björneborgs regemente. Förhörsprotokoll förde en tillkallad korpral. Förutom dessa två var en av sjukhusets sköterskor närvarande vid förhöret.

Vinterkriget hade redan börjat och varat i en dryg vecka. Plåtslagaren, som utbildats till vapensmed och hade graden soldat, hade fått order att anmäla sig till Björneborgs regementes extra reservövning den 9 december 1939, antagligen på kasernen i det område som numera hör till universitetet. Härifrån begav han sig den 15 december utan tillstånd till sitt hem i Kähäri, dåvarande Stickbacken. Som orsak anförde han ”påverkan av någon sorts tyngande känsla”. Hans fru var inte hemma.

När mannen var ensam hemma hade han gått in i badrummet för att raka sig. I detsamma, berättade han med ena ord, blev han nervös och skar några snitt i sin vänstra arm ungefär vid armbågen. Blodflödet hade tydligen varit kraftigt eftersom mannen hade varit medvetslös när länssjukhusets läkare tog emot honom.

I förhörsprotokollet står att mannen inte kunde uppge någon orsak till sitt handlande. Han berättade bara, att han varit nervös en längre tid. När förhörsledaren frågade ifall hans allvarliga avsikt varit att ta livet av sig, svarade han jakande.

Förhören framskred men ingen speciell orsak uppdagades. I det civila livet hade mannen inga sådana svårigheter som skulle ha drivit honom till att ta sitt liv. Han hade ett stadigvarande arbete, så  ekonomiska svårigheter hade han inte, och alkohol använde han mycket litet. ”Om finska armén har han ingenting att säga” och värnplikten hade han avlagt utan anmärkning vid Björneborgs regemente. Till avslutning konstaterades att han ”ansåg att gärningen berodde på något slags för honom okänt infall.”

Förhörsprotokollet nämner inte att mannen, som var utbildad till vapensmed, knappast skulle ha kommenderats till främsta linjen. Antagligen skulle han ha tjänstgjort vid någon depå på hemmafronten inom vapenvården och -underhållet. Krigstillståndet inverkade givetvis, men det är omöjligt att bedöma vad som sist och slutligen drev mannen att utföra sin desperata handling.

Plåtsmedens dödsorsak år 1940 anges i Statistiska centralbyråns dokument med sifferserien 8950, som betyder ”Döda i krig”. Bild: Riksarkivet.

Plåtsmeden avled efter vinterkriget i april 1940, alltså under mellanfreden. Dödsorsaken har angetts med koden 8950, som betyder ”Döda i krig”. Stamkorten för stupade och krigsdöda är helt digitaliserade och kan beställas via Riksarkivets e-tjänst. Plåtsmedens stamkort är bara två sidor långt. Omnämnanden om deltagande i strider eller tjänstgöring i krigstida enheter saknas. Likaså saknas dödsattesten, som ofta finns med i kortet. Men emedan dödsorsakskoden 8950 täcker alla dödsfall som i vid bemärkelse beror på krig, kan man anse att beteckningen är korrekt i detta fall.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. K03Ab:70 Förteckningar över avlidna, Åbo och Björneborgs län: Kimito–Nagu 1940.

Riksarkivet, Helsingfors. De stupades persondokument (samling). Stamkorten.

Riksarkivet, Helsingfors. T-12792. 3 Dokument rörande desertörer 1939–1941. Protokoll 16.12.1939.

1900-talet

Sandra och Arvidy, dialogunderhållning från Åbo

Lämna en kommentar

Idérika skådespelare har alltid skaffat sig extrainkomster genom olika slags gig. Åbo stadsteaters skådespelare Senni Nieminen och Taito Mäkelä skapade i mitten av 1950-talet gestalterna Sandra och Arvidy, en duo med humoristiska dialoger, som blev ett populärt par på sin tid. I verkliga livet var skådespelarna också gifta med varandra och dessutom arbetskamrater. Senni Nieminen berättade i oktober 1958 för tidningen Somero att det fiktiva paret uppkom som av en slump. Skådespelarna hade repeterat en humoristisk text som inte ville sitta, och ”till sist gick det så, att det uppstod en helt annan historia än vad som ursprungligen var meningen”.

Sandra och Arvidy (Senni Nieminen och Taito Mäkelä) i radioprogrammet Toist pualt jokke. Bild ur verket Viihdevuosien vilinässä (1988).

När intervjun gjordes hade Nieminen och Mäkelä uppträtt med sina dialoger på olika ställen i fyra år. Nieminen konstaterade, att Sandras och Arvidys dialoger var sådana att de kunde uppföras på en restaurang lika väl som på ett scoutmöte. Hon beskrev skådespelarnas situation vid den tiden så här: ”Det vill gå så, att det här paret upptar all vår fritid”.

Den humoristiska duon var inte bara en lokal glädjespridare utan Sandra och Arvidy fick överraskande inbjudningar och uppmärksamhet också på riksnivå. Rundradions underhållningsredaktion började i slutet av 1950-talet producera program från landskapen, så det uppstod en efterfrågan på lokala programmakare. I Åbo producerade denna redaktion våren 1959 sin första regionala programhelhet, som levererades i direktsändning under namnet Toist pualt jokke. Programledare var Börje Aura och publiken, som fyllde hela salen, bidrog till att skapa en förtätad stämning i Åbo konserthus.  

Hur var Sandras och Arvidys dialog uppbyggd? Det var fråga om kärlek på äldre dagar: två brevvänner träffas, lär känna varandra och kommenterar på Åbodialekt såväl vardagen som världens gång. Det roliga var de ikoniska typerna. ”Antaa olla jämpti niin!” (Och därmed jämnt!) löd Sandras standardreplik. Fotot från ljudradions sändning av Toist pualt jokke visar huvudpersonernas sobra yttre: framför mikrofonen står Sandra iklädd sommarklänning, och Arvidy har mörk kostym samt en mustasch fastklämd under näsan.

Senni Nieminen konstaterade i tidningen Someros intervju, att alltihop emellanåt föreföll henne barnsligt. Men programnumrets charm kanske var just barnsligheten. Redaktören avslutade sin artikel med ett talande konstaterande: ”Sandra och Arvidy är i all sin naivitet så intagande att vi inte kan låta bli att tycka om dem.”

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Alpola, Antero: Viihdevuosien vilinässä. Radiokauteni ensimmäinen puoliaika 1945–1960. Karisto Oy, Tavastehus 1988.

P–tta, ”Sandra ja Arvidy”: Somero. Someron ja Somerniemen uutis- ja ilmoituslehti, 17.10.1958.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.