Den finlandssvenske författaren Walentin Chorell (1912–1983) kom från Nummisbacken i Åbos utkant, varifrån han visserligen tidigt flyttade till Helsingfors. Den produktive författaren publicerade över hundra verk, såväl prosa som dikter, hörspel och teaterpjäser. Chorells pjäser blev snabbt Helsingforspublikens favoriter och fann sin väg också till de finskspråkiga scenerna.
Efter krigen behövde den inhemska dramatiken tolkningar av människans själsliv. Chorell var erkänt en sådan tolk. Författaren berömdes för att han gav sina gestalter en dubbelexponering där den sympatiframkallande ömkligheten vävdes samman med hjälplösheten.
Pjäser av denne skildrare av vilsna identiteter fann sin väg också till de aboensiska scenerna. Åbo Svenska Teater uppförde författarens första skådespel år 1950 och lite senare hans enaktare, tablån Haman. Fast Chorell blev känd som en strängt allvarlig tolk av den splittrade människan presenterade stadsteatern Turun Kaupunginteatteri honom i mars 1957 med komedin Äidittömät (De moderlösa), där dramatikern prövade på absurd humor.
Teaterchefen Jouko Paavola hade kallat Eine Laine till föreställningens gästande regissör. Hon var känd för sin långa teaterbana och inte minst för rollen som farmor i radioserien Suomisen perhe (Familjen Suominen). En aboensisk kritiker undrade om det var klokt att presentera Chorell på ett lättsamt sätt och offra ett regissörsbesök på komedins altare. Orsaken till att så gjordes var emellertid uppenbar. Äidittömät med Jack Witikka som regissör hade varit en enorm succé på Nationalteaterns lilla scen med 60 slutsålda föreställningar dittills. Den något senare filmversionen, även den regisserad av Witikka, nådde inte samma framgång som teaterpjäsen.
Ur en modern synvinkel förefaller handlingen i pjäsen fördomsfull och klumpig. En medelålders manlig professor och hans vuxne son vaknar upp då familjens försummade mor spårlöst försvinner. Den samtida publiken ansåg uppläggningen underhållande, och pjäsen blev populär också i Åbo. Turun Sanomats kritiker Teppo Samooja sammanfattade sina intryck i recensionen av premiären:
”Eine Laines gästregi var en riktig succé. Hon hade fått in en mycket träffande anda i föreställningen, kryddat den med sprakande intelligenta satsningar, gett handlingen temperament och prickat in den äkta humorn i pjäsen.”
Samooja hade rätt när han bromsade upp lovorden och skrev att experimentet med en fars för författaren innebar ”en vilopaus mellan bättre arbeten”. Åbo stadsteater fortsatte sedan med Chorells allvarligare pjäser. Fram till år 1965 hade stadsteatern efter Äidittömät satt upp fem pjäser av Chorell. Därefter försvann uttolkaren av människosjälens dissonanser från stadsteaterns repertoar. På sjuttiotalet ondgjorde man sig över att författarens verk saknade en samhällelig synvinkel. Tiderna och förväntningarna hade förändrats, men om man ser noga efter så är åtminstone samhällsklasserna synliga i Chorells produktion.
Paavo Oinonen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
E–o L–n [Eino Lehtinen]: Äidittömät – Turun Kaupunginteatterissa. Uusi Päivä 3.3.1957.
Lindberg, Petter: Chorell, Walentin. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 14.5.2026].
T. S-ja [Teppo Samooja]: Walentin Chorell: Äidittömät. Turun Sanomat 3.3.1957.
Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.
