Kategoriarkiv: 1500-talet

Fångar på Åbo slott under 1500-talet

02.09.2026 Editor Lämna en kommentar

Kronans borgar var naturliga fängelser från medeltiden fram till 1900-talet. Fängelsestraff föregicks av brott. Orsakerna till frihetsberövandena kan indelas i tre större grupper: politiska skäl, rannsakning före domslutet och oförmåga att betala skuld. De här grupperna skiljde sig markant från varandra. Det var de politiska fångarna som fick skaka galler den längsta tiden, till och med i årtionden. Redan på 1600-talet fanns också livstidsfångar, visserligen inte så många. I bysättningshäktet eller gäldstugan hamnade den som inte kunde betala sina skulder. I rannsakningshäkte satt man en tid, mellan en vecka och några månader, före domens avkunnande. Efter domslutet sattes den skyldige ofta i tvångsarbete på någon av kronans borgar. Till exempel Sveaborgs fästning byggdes med fångar som arbetskraft. I gäldstugan satt gäldenären tills skulden i fråga var betald. Borgarna var också förvaringsplatser för dem som motsatte sig kronans representanter, varmed avsågs kungen och hans tjänstemän. De mest kända av de fängslade överhetsmotståndarna på Åbo slott torde vara kung Erik XIV och Jaakko Ilkka.

*Den mest kända internen i detta rum på Åbo slott var Erik XIV. Keijo Hakanen 1962, Åbo stadsmuseum.*

På Åbo slott skrev man från och med år 1569 veckovisa mantalslängder, som har bevarats. I dem antecknades alla personer, även fångarna, för vars kost slottet svarade. För en del av fångarna angavs namn och hemort. Från och med slutet av 1610-talet saknas de här dokumenten, så det är inte möjligt att följa upp utvecklingen av antalet fångar under det seklet. Oftast satt det endast få fångar samtidigt på slottet, ibland fanns ingen fånge alls. Till exempel år 1584 var fem ryska politiska fångar inspärrade. De övriga fångarna var från Åbotrakten och anklagade för brott. Av brotten under de sju första räkenskapsperioderna nämns hor fem gånger, dråp två gånger, slagsmål tre gånger, stöld och häxeri en gång. Bara en kvinna fanns bland fångarna, och hon hade gjort sig skyldig till hor med granngårdens husbonde. Sju bönder från Lemu tillbringade i april ett par veckor på slottet för att de hade misshandlat kungliga majestätets dräng. Som brottslingarnas hemorter anges Lemu, Loimaa, S.t Marie, Virmo, Nagu, Pargas, Satava och Sagu.

År 1597 nämndes fångarna endast som en grupp, och samtidigt var 3–31 personer fängslade på slottet. Nästan alla var bönder från Nyland, Tavastland och Österbotten som tagits som krigsfångar under klubbekriget vintern 1597. I början av år 1598 fanns bara några fångar på slottet. De var hemma i Vintala i Lundo, Somero och Tövsala, och som yrken nämns bokhållare, länsman, hjulmakare och djäkne (skolelev). I början av sommaren kom tre fängslade romer till slottet; de hade vistats i det svenska riket trots förbud. På sommaren ökade antalet fångar då sju–åtta fängslade soldater var inspärrade samtidigt. På hösten fängslade man flera anhängare till hertig Karl på Åland och transporterade dem till Åbo slott. De åtalades för tjuvnad, svartmålande av kung Sigismund och anslutning till hertig Karl.

Under räkenskapsperioden 1599 var antalet fångar på Åbo slott störst i december: 19 inspärrade. Av fångarna nämns kavallerister från Upplands regemente och tjänare hos änkedrottningen som krigsfångar. Däremot torde fru Ceciias tre drängar på Haga gård ha gjort sig skyldiga till stöld av fruns egendom, vilket den turbulenta tiden underlättat. Fångarnas hemorter täcker ett stort område: Åland, Hangslax i Nagu, Granvik i Pargas, Bjärnå, Österbotten, Skåne och Vemo. En exceptionell fånge var österbottningen Brusius Henriksson, som kommit till slottet i början av året och somnade in i Gud den 10 mars mellan klockan nio och tio på dagen. Som nämndes var fångenskapen vanligen orsakad av rannsakning och det var inte meningen att fången skulle avlida där. Det fanns också exceptionella skäl till fångenskapen: två kavallerister från Skåne fängslades efter att ha brukat våld i Åbo stad, en hustru från Ulfsby hade mördat en annan hustru och Ingel Hansson från Lom i Korpo hade förfallit till att plundra en annan mans båt. Även en skånsk hovman fick hålla hov i slottsfängelset.

Hertig Karl avgick med segern i maktkampen och räkenskapsåret 1600 fanns det under årets sjunde vecka nästan 60 fångar i slottsfängelset, bland dem en biskop och flera adelsmän, soldater och tjänstemän. Under den här räkenskapsperioden upplevde slottet en fortlöpande tillströmning av rannsakningsfångar som anklagades för våldshandlingar och förtal under de oroliga åren. Fångarnas antal minskade och kvar blev de som begått faktiska brott. Kyrkoherden i Kumo, Herr Hans, fördes till slottet den 14 januari och fick sitta fängslad i flera månader. Till exempel de i fångrullan nämnda Johan Fleming och Hartvig Henriksson avrättades hösten 1600, och de nämns i Åbo domkyrkas förteckning över begravda eftersom de fick begravas i kyrkan med tillstånd av hertig Karl. Under år 1600 ökade också antalet fängslade gäldenärer.

Åbo slotts mantalslängd för åren 1609─10 berättar sin egen kärva historia om krigstiden. Största delen av slottsfängelsets interner var soldater som antingen begått något brott i de egna trupperna eller rymt. Kapten Mickel Bagge vistades i fängelset nästan ett helt år. Dessutom satt där sex kavallerister samtidigt; de hade rymt från sitt svenska truppförband i Ryssland. Från januari till februari förvarades där två polska fångar och från juni till november två livländare. I oktober anslöt sig en borgare från Reval till sällskapet. Civila fångar var i märkbar minoritet. Av deras brott nämns åtminstone slagsmål och dråp. Hemorter som nämns är Kankas, Loimaa, Nådendal, Pargas, Savolax och Övre Satakunda. Den fängslade före detta fogden i Borgå hade kanske ouppklarade räkenskaper med kronan.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors (RA)

RA 1428, Åbo slotts räkenskaper 1584, 1─61; RA 1569, Åbo slotts räkenskaper 1597, 12─26; RA 1574, Åbo slotts räkenskaper 1598, 84─103v; RA 1579, Åbo slotts räkenskaper 1599, 66─89; RA 1585, Åbo slotts räkenskaper 1600, 10─19; RA 1713, Åbo slotts räkenskaper 1609─1610, 47─69v.

Nikula, Oscar och Sigrid 1987: Åbo stads historia 1521–1600 I─II. Åbo.

Ruuth, J. W. 1916: Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet III. Helsingfors.

1400-talet, 1500-talet

Åboköpmännen och informationsgången på medeltiden

31.08.2026 Editor Lämna en kommentar

Kung Gustav Vasa insåg på 1500-talet vilket värde informationsgången hade: Om alla visste med vilka varor man skall handla och var, desto större skulle profiten bli. Kungen såg sig själv som den bäste experten på handel. De Åboköpmän som han kritiserade förstod emellertid betydelsen av informationsgången minst lika bra som regenten. Under medeltiden betonades informationens betydelse genom att kommunikationen var långsam och prisförändringarna tidvis snabba. Hur snabbt fick man i Åbo kännedom om händelserna i Östersjöns hansestäder och förändringar som påverkade handeln?

*Fartygen och informationsgången var på medeltiden utsatta för många olika slags hot, börjande med naturkrafterna. Bild: Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken. Wikimedia Commons.*

Information förmedlades i praktiken antingen muntligt från en köpman till en annan eller skriftligt i handelsbreven. Den muntliga informationen har inte efterlämnat spår på samma sätt som den skriftliga, men det är uppenbart att dess betydelse var större än man trott. Särskilt skepparna var värdefulla ”nyhetsbyråer” som handlandena besökte genast skeppen kommit i hamn för att få del av de färskaste nyheterna. Skepparna förmedlade också meddelanden direkt från en köpman till en annan. Till exempel skepparen Peter van Aken från Åbo berättade i början av 1500-talet i Gdansk vilka varor handelsmännen i Åbo ville köpa.

Brevväxlingen var särskilt inom fjärrhandeln en central form för informationsutbytet. Kommunikationen brevledes begränsade sig inte till affärsavtal, överenskommelser om frakter eller uppgifter om priserna. Breven var också ett sätt att upprätthålla förtroendet köpmän emellan och grundade sig ibland till och med på vänskap. Breven färdades med fartygen över Östersjön och var framme lika snabbt som skeppen. Om de aboensiska skeppens seglingshastighet kan man bilda sig en uppfattning genom att granska tullförteckningarna från mitten av 1500-talet. När man känner till fartygets avseglings- och ankomstdatum samt resmål kan man med ett dygns exakthet räkna ut hur lång tid en tur- och returresa tog.

Inräknat tiden i resmålets hamn tog en tur- och returresa till Reval tre eller fyra veckor medan man måste reservera mellan sex och sju veckor för en resa till Gdansk eller Lybeck och tillbaka. Om förhållandena var gynnsamma gick det klart fortare undan: en resa från Åbo till Gdansk och tillbaka kunde rentav kräva mindre än tre veckor. En enkel resa till Östersjöns sydkust tog vanligen mindre än 20 dygn, en färd till Reval kanske bara några dygn.

Mätt med nutida mått var informationsgången på medeltiden långsam. Intressant nog försnabbades den inte särskilt mycket under seklernas lopp. Så sent som i mitten av 1800-talet tog det i medeltal mellan 10 och 19 dygn innan ett brev från Lybeck till Åbo kom fram. En avgörande förändring inträdde först på 1850-talet, då den elektriska telegrafen revolutionerade den uråldriga informationsförmedlingen och framförallt dess hastighet.

Mika Kallioinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kallioinen, Mika, ’Medieval merchants’ letters in Northern Europe. Functions and conventions’. Scandinavian Journal of History 44 (1) 2019, 53–76.

Kallioinen, Mika, Verkostoitu tieto. Informaatio ja ulkomaiset markkinat Dahlströmin kauppahuoneen liiketoiminnassa 1800-luvulla. SKS, 2003.

1500-talet

Nya vindar i Katedralskolan på 1580-talet

30.04.2026 Editor Lämna en kommentar

Kyrkoherden i Åbo, Thomas Laurentii (Thomas Larsson, Tuomas Laurinpoika) begav sig år 1585 till Tyskland för att studera till magister. Han stannade för universitetet i Tübingen och blev lärjunge hos tidens intellektuella kändis, professorn i grekiska Martin Crusius. Denne skrev flitigt dagbok och nedtecknade också Thomas beskrivningar av ”den finska metropolen” Åbo. Dagboksanteckningarna, som jag fann för några år sedan, är en ny källa till kunskap om Åbo i slutet av 1500-talet.

*Martin Crusius, professor i grekiska språket vid universitetet i Tübingen. Kopia av porträtt målat av Anton Ramsler (1590). Public domain / Wikimedia Commons.*

Thomas berättade om stadens och rikets angelägenheter och dessutom om katedralskolans verksamhet, vilket givetvis intresserade den lärde humanisten Martin Crusius. Enligt Thomas hade skolan då sju lärare och över 700 elever. Antalet lärare motsvarar forskningsresultaten, men i elevantalet ingår en rejäl dos dåtida reklam. I slutet av 1500-talet studerade uppskattningsvis 50–100 elever vid katedralskolan. Modell för undervisningsprogrammet var den skolordning som utarbetades av den lärde humanisten Philipp Melanchthon i Wittenberg på 1520-talet, och katedralskolans elever pluggade också grammatik och talarkonst med hjälp av Melanchthons lärobok i retorik och en förkortad version sammanställd av Erasmus av Rotterdams böcker för skolorna.

Thomas redogörelser för språkundervisningen i katedralskolan är intressanta. Latinet var fortfarande grunden för all skolbildning och det fanns gott om kompetenta undervisare. Humanisten Martin Crusius skrev sin dagbok på latin, och eftersom latinet var det gängse språket för de lärda var det troligen också på latin som Crusius och Thomas samtalade.

I katedralskolan hade man emellertid i programmet inkluderat också nya språk, vilket på 1500-talet betydde gamla språk. Skolans rektor Jacobus Petri, bäst känd som Jaakko Finno och sammanställare av den första finska psalmboken, kunde en del grekiska och undervisade i språkets grunder. Ännu intressantare är den dagboksnotering som berättar att biskop Ericus Sorolainen undervisade i hebreiskans grunder vid katedralskolan.

Undervisningen i hebreiska och grekiska anknöt givetvis till reformationens och humanismens ideal: texter, i synnerhet Bibelns, skulle studeras på originalspråken. Medeltidens bibeltolkningar baserade sig på latinska Vulgata, men 1500-talets lärda och översättare sökte sig till de grekiska och hebreiska texterna. Katedralskolan i Åbo förefaller att ha gått i främsta ledet med rejäl marginal i det svenska riket, då skolordningen av år 1571 inte ännu innehöll bestämmelser om studier i grekiska, för att inte tala om hebreiska, och undervisningen i Bibelns originalspråk inleddes i Sverige först på 1580-talet.

Det var ont om personer som behärskade de här språken, och syftet med Thomas studieresa var också att förbättra kunskaperna i grekiska och hebreiska. Han tog privatlektioner i grekiska av dåtidens ledande expert Martin Crusius. Där som man på 2020-talet jagar experter på artificiell intelligens snurrade karusellen på 1580-talet kring grekiskan och hebreiskan.

Ytterligare information om Thomas Laurentius studieresa och översättningar av Martin Crusius dagboksnoteringar rörande Åbo finns i en artikel i Historiallinen Aikakauskirja (2019): https://journal.fi/haik/article/view/140631

Reima Välimäki

Översättning: Brita Löflund

1500-talet, 1600-talet

Nådendals siste birgittinermunks gård

24.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Åbos medeltida stadsplan motsvarade på 1600-talet inte längre den tidigmoderna stadsplaneringens ideal, som karakteriserades av rutplaner och långa raka gatulinjer. Greve Per Brahe arbetade under sina två perioder som generalguvernör på att modernisera den. Han inledde stadsregleringen på västra sidan av ån i Aningaiskvarteret.

Bredvid den gamla Aningaisgatan planerades den nya Brahegatan, som steg rakt upp för backen från Lilltorget vid bron över Aura å. Den nya gatulinjen gick över några borgares tomter och över grunderna för Helgeandskyrkan, som rivits för att vara ur vägen. Bara några få tomter eliminerades helt, liksom kyrkan. En av dem var framlidne Andreas Petris gård i ändan av Brahegatan vid åstranden.

*Andreas Petris tomt vid den gamla Brahegatans ända på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum.*

Andreas Petri (Lempelius l. Scraderus) hade i ungdomen avlagt munklöftet och flyttat in i birgittinerklostret i Nådendal. Största delen av dem som bodde där var nunnor, men en grupp munkbröder hörde också till samfundet. Klostret indrogs i samband med reformationen som började med Västerås riksdag 1527. I det svenska riket var birgittinerklostren de katolska institutioner som bevarades längst, men till sist måste även Andreas Petri år 1569 ta farväl av klostret och de sista nunnorna där.

Den före detta munken flyttade till Åbo, där han i början av 1580-talet verkade som kaplan vid domkyrkoförsamlingen. Före det torde han ha varit lärare i katedralskolan. Andreas Petri sägs ha varit styvson till den aboensiska framgångsrika affärskvinnan Valborg Innamaa. Detta skulle förklara hur det kom sig att han ägde tomten bredvid Innamaas gård vid bron över ån.

År 1584 valdes den tidigare birgittinerbrodern till kyrkoherde i Lembois. Liksom många präster som fått tjänst på landsbygden avstod Herr Andreas inte från sitt gård i staden. Han besökte även i fortsättningen Åbo och deltog ofta i kyrkliga och politiska tilldragelser under de av tronstrider präglade åren. Herr Andreas undertecknade i Åbo det beslut som fattades på kyrkomötet i Uppsala 1593. Vintern 1594 besökte han kung Sigismunds krönings riksdag i Uppsala och år 1600 Linköpings riksdag. Kung Karl IX:s förtroende vann han aldrig helt och hållet utan satt emellanåt fängslad på Åbo slott.

Andreas Petri dog år 1609, varefter hans gård i Åbo efter några turer övergick i hans sons, Måns Andreae Scraderus ägo. Denne var kyrkoherde i Kumlinge och senare i Räntämäki men miste sin tjänst 1640. Sina sista år framlevde han som präst utan tjänst och när han gick ur tiden blev gården i staden tomt.

Herr Måns hade på 1630-talet låtit bygga tre timmerstugor på tomten, men ingenting tyder på att här skulle ha funnits stenhus. Den förfallna trähustomten mellan stenhusraderna på den gamla gatusträckan underlättade byggandet av den nya Brahegatan. Herr Måns yngre bror Paulus Andreae Lempelius (död 1665), som varit skolmästare i Reval och sedermera kyrkoherde i Röicks på Dagö, påstod flera år senare att han ärvt gården av sin bror och krävde ersättning för den förlorade fastigheten, men rätten förkastade talan såsom ogrundad.

Den siste Nådendalsmunkens hus har inte undersökts arkeologiskt, till skillnad från det bredvidliggande Casagrandehuset. Andreas Petris hus och ändan av Brahegatan före branden fanns bakom den inkörsport vid Casagrandes hus som vi ser i dag.

Georg Haggrén

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Väänänen, Kyösti: Andreas Petri. Turun hiippakunnan paimenmuisto 1554–1721 -verkkojulkaisu. Studia Biographica 9. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2011– (refererad 13.2.2026).

1300-talet, 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet

Helgeandskyrkan i stadsmiljön, 3D-modell

03.03.2026 Editor Lämna en kommentar

I början av sommaren 2025 lanserades en 3D-modell av de historiska miljöerna kring Casagrandehuset vid Lilltorget i Åbo vid olika tidpunkter samt en applikation med förstärkt verklighet (https://casagrandentalo.fi/omnia_vincit_amor/). Appen beställdes av arkitekt Benito Casagrande och skapades i samarbete mellan Panu Savolainen, Control Reality och Stereoscape.

Modellen vill åskådliggöra hur Aura ås strand på Aningaissidan utvecklades under tiden mellan 1300-talets slut och Åbo brand 1827. Den presenterar stadsmiljön vid olika tidpunkter: 1390, 1510, 1620, 1640, 1740 och 1790. Man kan ta fram den i webbläsaren, och då man laddar ner applikationen i sin telefon eller surfplatta kan man på plats se hur det såg ut just på den aktuella platsen för hundratals år sedan.

Då modellen utarbetades sökte vi fram all tillgänglig information om stadsmiljöns historia. Om den allra äldsta tidens byggnader finns det just inte kvar någon information alls, inte ens i det arkeologiska materialet, så den medeltida stadsbilden representeras av en kvalificerad gissning baserad på forskning. Bilden av Helgeandshuset och dess kapell, som då låg på denna plats, har utarbetats efter mönster av bevarat material i Sverige.

Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.

En central roll i den tredimensionella historia som modellen förmedlar spelar Helgeandskyrkan, som byggdes i slutet av 1500-talet i Aningais på befallning av Johan III för att tjäna som den finskspråkiga församlingens kyrka. Största delen av detta monument, som på sin tid dominerade stadsbilden, revs i samband med att gatunätet i Åbo omarbetades på 1650-talet. De sista ruinerna revs i slutet av 1600-talet. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit kyrkogrunden, och delar av den finns bevarade i Helgeandskapellet.

När vi närmar oss nutiden finns det fler bevarade skriftliga källor som beskriver stadsmiljön. Därför är modellerna av stadsbilden på 1740- och 1790-talen trovärdigare, och för den nyaste stadsbilden har vi kunnat utnyttja bevarade brandstodsbrev och inspektionsdokument för byggnaderna på flera av tomterna. Av dessa handlingar framgår till och med hur husets fönster var placerade och vilken färg fasaden hade.

Modellen utnyttjar ny teknologi: telefonens eller surfplattans kamera identifierar den aktuella platsen i stadsmiljöns geometri och placerar sig på rätt ställe. Det är alltså möjligt att på ort och ställe se hur en bifåra av Aura å i slutet av 1300-talet svallade på den plats där stadsbiblioteket och Slottsgatan nu finns. Tilläggsprogrammet gör att upplevelserna av stadens historia blir mer konkreta och vardagsnära.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1500-talet, 1600-talet

Från Annikainen till Karin Hakola

20.02.2026 Editor Lämna en kommentar

Det finns en känd ballad där Annikainen från Åbo som gammal kvinna sitter vid en bro och varnar unga flickor för att falla för de tyska köpmännen, som kallades gäster. De vistades ju i staden bara över vintern för att sälja sina varor och seglade hem igen vid första öppet vatten.

Annikainen – eller Anikkainen – hade upplevt just ett sådant svek. Hela vintern försåg hon gästen med mat och dryck i sin kammare. Och sedan övergav gästen henne. Ordet ”gäst” syftar också på en man som inte svurit burskapseden och därför hade rådets tillåtelse att sälja sina varor endast under en viss tid. Om Annikainens gäst hade avlagt den aboensiska eden skulle han ha fått slå sig ned i staden för gott, men som det nu var måste han resa sin väg under hot om böter.

Finnarna var i århundraden kända som besvärjare som kunde råda över väder och vind. När ett skepp råkade i nöd var det bra om det fanns en finne ombord. Också Annikainen hade enligt sången makt över vinden: rasande ställde hon sig på stranden och frammanade en storm som dränkte gästens skepp. ”Kutti kutti kestin kelmi” (Där fick du, din skojare till gäst) sjungs det i en version av balladen.

Var de aboensiska kvinnorna då på samma gång svaga och starka, så som balladen låter förstå? Ett exempel från verkliga livet får belysa frågan, nämligen borgarhustrun Karin Hakola, som styrde ett handelshus och självständigt bedrev handel. Hon föddes på Kapellstrands gård i Pargas i en mindre betydande frälsesläkt med finska rötter. Omkring år 1550 gifte hon sig med Åboköpmannen Jakob Klemetsson Hakola och blev husmor i ett hus som låg vid nuvarande Gamla Stortorget mittemot Brinkalahuset.

*Karin Hakolas äkta män finns förtecknade i Pargas markinspektionslängd från år 1606. RA 1672a, 29v.*

Jakob Hakola var köpman, stadsskrivare i Åbo, stadsfogde och rådman. Han avled i början av år 1590. Enligt tidens sed nämns Karin inte i dokumenten innan hon blev änka, för det var familjens överhuvud, den äkta mannen, som så länge han levde representerade familjen i officiella sammanhang. När Karin blev änka blev hon också familjens överhuvud. De produkter som handelshuset importerade från Tyskland blev avsevärt mångsidigare under Karins tid vid styret. Till nyheterna hörde salt, honung, peppar, tvål, sadlar, svärd, grannlåt och tyger.

I slutet av 1591 gifte Karin sig med Matts Mårtensson, som blev Matts Hakola, rådman och borgmästare. Efter hans död, som inträffade efter 1602, gifte sig Karin år 1606 en tredje gång, nu med Erik Spåra, son till kyrkoherden i Lemo som tillhörde frälseståndet. Han tog namnet Erik Hakola och upphöjdes till rådman och borgmästare.

Handelshuset Hakola var känt som en pålitlig partner i länderna kring Östersjön vilket gjorde det lättare för en okänd man att axla rollen som husets herre. Erik var betydligt yngre än Karin; han var eventuellt född på 1570-talet medan Karin var född senast på 1530-talet. Äktenskapet blev inte långvarigt. Karin begrovs redan 12.7.1609 i Åbo domkyrka mot en för en förmögen borgare lämplig summa. Erik avled först år 1655 och begrovs också i domkyrkan.

Karin visste att hon befann sig i livets afton då hon gifte sig för sista gången. Den unge äkta mannen fick rätt att bruka hennes pengar, men situationen var inte likadan som i balladen om Annikainen. Karin gifte nämligen bort sin dotterdotter med Eriks bror och fick denne att övervaka familjens ekonomi. Med sig i boet hade Erik dessutom haft ett eget handelsfartyg och en framgångsrik handelsverksamhet i Österbotten. Mellan Karins första äktenskap och hennes tredje makes död hann det förflyta drygt hundra år – ett slags rekord, det också!

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet 261, Fogderäkenskaperna, Åbo domkyrkas räkenskaper 1609, s. 23.

Riksarkivet 1672a, Fogderäkenskaperna, Pikis härads markinspektionsurkund från år 1606, 29v.

39 tarinaa 1600-luvun turkulaisnaisista. Turun museokeskuksen julkaisuja 85. Åbo stads museicentral, Åbo 2019.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKVR IX1 98. Sääksmäki, Blåfield och Varelius. Ritvalan Helka-virret, 1846. http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kvr-046370

1500-talet, 1600-talet

Vår Herres Åbobor

05.02.2026 Editor Lämna en kommentar

De borgarnamn som påträffas i tullängderna från 1500-talet är ofta finska och individuella. I början av det följande seklet förkortades namnen så att till exempel Vanhapässi blev Pässi. Sådana namn infördes i rådstuvurättens protokoll. I slutet av samma århundrade togs tvåledade svenska namn i bruk, till exempel Blomgren. Många släkter började använda namn som lånats främst från latinet eller svenskan. Så blev till exempel Ruskeapää Miltopaeus och Åhrapää blev Arppe. Många borgarnamn hade humoristisk bakgrund. De baserar sig antagligen på personernas särdrag eller någon händelse som dessa haft del i, och de vittnar om Åbobornas sinne för humor. Man kan fråga sig vad Jakob Kaalinkaataja (Kålfällaren) hade gjort. Hade han kanske stapplat omkring i grannens kålland någon sen kväll?

En egen grupp bildar de tvåledade finska namnen, som var i bruk på 1500-talet men nästan helt försvinner i början av 1600-talet. De baserar sig ofta på någon egenskap hos namnbäraren. Den största och beständigaste gruppen var namnen på -pää. År 1549 nämns Knut Paljaspää och år 1609 Sigfrid Kokkapää och Henrik Alapää. I borgarförteckningen från år 1632 finns det mängder av sådana här namn: Anders Tasapää, Matts Isopää, Eskil Luupää, Eskil Ruskeapää, Thomas Åhrapää, Jöns Utupää, Mårten Kahrapää och Nils Satopää.

Ytterligare en grupp var namnen på -poika. Åbobor år 1549 var borgaren Markus Hyvämuorinpoika och år 1582 Hans Muorinpoika. Av dokumenten framgår inte huruvida de år 1609 nämnda Erik Miehenpoika och Erik Arkapoika var varandras motsatser. Och man undrar ju om år 1574 nämnda Markus Hurmuripoika motsvarade sitt namn.

I staden kunde det inte samtidigt bo två borgare med samma namn. Det skulle ha orsakat förvirring i handelsförbindelserna eftersom handelspartnerna i andra städer måste kunna vara säkra på varuavsändarens och -beställarens identitet. Till exempel år 1549 bodde det i Åbo en man vid namn Mickel Rakki, och då kunde inte hans son Mickel, som fått borgarrättigheter, ha samma namn; han fick namnet Rakinpenikka. Samma logik tillämpades då det bodde två borgare vid namn Jöns på varsin tomthalva år 1632; de fick heta Jöns Pillu och Jöns Sianpillu.

I tullängderna för Åbo år 1549 inskrevs också de saltpartier som borgarna Jöns Suolenkääntäjä, Mickel Rakinpenikka och Henrik Rajakarhu infört i staden. Riksarkivet 233, Tullängder för Åbo stad 1549, s. 9v.

Andra namn som syftar på egenskaper finns det gott om i de nämnda urkunderna. I tullängden för 1549 återfinns Henrik Pahajalka, Lasse Mustakulli, Sigfrid Punasaapas, Lasse Mesileipä, Lasse Järvihauki, Henrik Paharauta och Anders Karvatasku, vars släkt också givit namn åt en gata i Åbo. I slutet av seklet och under 1630-talet nämns i dokumenten bland annat Anders Hassuparta, Jöran Suvikenkä, Mårten Lehmäkenkä, Filpus Mustasuu, Matts Tomuhousu (mjölnare), Grels Huithattu, Thomas Suolenkääntäjä (korvmakare) och Eskil Ymmyriäinen. En del ord förefaller helt moderna men är gamla och har fått ny betydelse under åren, till exempel år 1584 nämnda Anna Rambo och 1609 nämnda Olof Persu. I staden fanns också Helvetin Sigfrid, Piruntappaja, Paratiisin Maria, Pillunpalas änka och Jöns Kissankenkä (slaktare).

De utländska mäktiga borgarna hade släktnamn som gick vidare från en generation till en annan, till exempel Plagman, Såger och Wittfooth. Bland det lägre borgerskapet användes enbart patronymer eller namnet på den gård som familjen ägde. Hit hörde bland annat namnen Anttila, Fläskilä, Kissala och Tallila. Familjenamnet kunde också härledas från gårdsnamnet, till exempel Fläske från Fläskilä. Speciellt de utländska hantverkarna kunde ha ett efternamn, men även till detta fogade man i allmänhet ett ord som berättade om vederbörandes yrke, till exempel Guldsmed, Skomakare eller Tynnebindare. Hela namnet kunde alltså lyda Mårten Lambertz Skomakare – Mårten Lambertz suutari.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet 233–237, Tullängder för Åbo 1549–1617; Rådstuvurättens i Åbo renoverade domböcker (−1809), Kämnersrättens i Åbo domböcker (TKO) z:171−207 (1639─1700), Rådstuvurättens i Åbo renoverade domböcker (TRO) z:1−67 (1623−1700) Åbo stadsarkiv, Rådstuvurättens i Åbo protokoll BIa:4 (1632)