Åbo brand 4–5.9.1827 var den största stadsbranden i de nordiska ländernas historia. Det kulturarv och det lösöre som gick förlorade var en oersättlig förlust och branden var också en arkitekturkatastrof. Tusentals byggnader förstördes och lågorna slukade också största delen av bland annat stadsarkitekt Christian Friedrich Schröders (1722–1789) produktion.
De områden i stadens utkanter som skonades i branden – av vilka endast en liten del av Klosterbacken finns kvar – låg uppe på kullarna och beboddes av fattigt folk. Därför ger de en förvrängd bild av hur stadskärnan, där det bodde mera välbärgade människor, såg ut före branden.
Endast få landskapsvyer och teckningar av Åbo före branden har bevarats och de avbildar nästan alla ungefär samma plats vid Aura ås strand. Texter som skildrar stadens omgivning och byggnaderna där finns det däremot gott om: tiotusentals sidor med brandstodsbrev, auktionsdokument, besiktningsinstrument och annat myndighetsmaterial. Det här materialet innehåller ett slags textuell kod med vars hjälp man kan återskapa en stor del av den stad som förstördes i branden i september 1827 i form av en digital 3D-modell.
Museet för historia och framtid i Åbo startade år 2018 ett projekt som syftade till att skapa digitala 3D-modeller av den stad som förstördes i den stora branden. I början av 2019 lanserades en pilotmodell med vars hjälp man virtuellt kunde uppleva miljön kring Stortorget och hela modellen blev klar i etapper före ingången av 2022. För historieforskningen svarade undertecknad, och själva datormodelleringen och användargränssnitten skapades till en början av aboensiska CTRL Reality och senare av Helsingforsföretaget Zoan.
Den digitala 3D-modellen Turku Åbo 1827 återupplivar den stadsmiljö som Åbo brand förstörde. På bilden ses Tavastgatan som leder österut. Den höga byggnaden är hovrättspresidentens ämbetshus.https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/)
Forskningsarbetet avslöjade en färgrik och tätt bebyggd stad och också en stor mängd arkitekturhistoriskt basforskningsmaterial som fortfarande väntar på att publiceras i vetenskapliga artiklar. Tillsvidare kan allmänheten ta del av modellen endast på Digimuseets virtuella utställning (https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) och på videor i Youtube (t.ex. https://www.youtube.com/watch?v=pgEsegtkvks&list=PLjv1L3MBgATBfZbMmdFNNdVBZP0WlmYze&index=5), men Åbo stadsmuseum kommer att skapa nya användargränssnitt och erfarenhetsplattformar på det Museum för historia och framtid som ska öppnas i sinom tid.
Redan i början av 1900-talet drömde man om en miniatyr som skulle visa Åbo före branden. Svante Dahlström skrev i sin bok Åbo brand 1827 (1929) att det skulle vara möjligt men arbetsdrygt att insamla täckande och noggranna uppgifter om hur Åbo såg ut före branden. Nu har den här grundforskningen äntligen utförts, men slutresultatet är inte en miniatyr utan en digital modell.
Ei ole enää oloo eikä taloo, Waikka mun täytyy asuu Turussa, Sill’ mieleeni muistuu wiel’ se kowa palo, Jonka tähden sydämmen’ on surussa, Kuin lapset ne itkit ja ihmiset huusit, Hädässä apua odotit ja pyysit, Ja kellot ne kläppäsit niin kowasti :,:
Ej finnes längre hem eller hus, Fastän i Åbo jag nödgas bo, Ty än jag minns den grymma brand, Som fyller mitt hjärta med sorg, Hur barnen grät och människor skrek, Väntade, bönade om hjälp i sin nöd, Och klockorna, de klämtade så högt :,:
(Svensk översättning: Tobias Pettersson)
Matthias Jernvalls namnteckning på hans brandskadeanmälan. Bild: Hannu Salmi / Åbo stadsarkiv.
Åbo finska församlings kaplan Matthias Jernvall (1784–1832) gjorde ett oförglömligt intryck med sitt skillingtryck som han diktade efter storbranden 1827. Domkyrkans och rådhusets klockringning, nödropen och offrens lidanden tycks fortfarande ha tyngt hans sinne då han skrev sin dikt. Den är skriven till en melodi av Carl Michael Bellman, som många av de samtida kände till. Dikten levde förvånansvärt länge i folkminnet, som ett budskap från gångna tider. En av de boende på Klosterbacken, Hjalmar Kanervo, kunde fortfarande första versen utantill på 1950-talet.
Jernvall föddes i Rautela by i Somero i mars 1784 och var känd under namnet Rautelius ända till år 1814. Rautelius/Jernvall avlade studentexamen 1809 och prästvigdes 1812. Efter att först ha varit biträdande kaplan i Aura blev han tf. kaplan i Åbo finska församling år 1818. Livet fann sina fåror och Jernvall fick en ordinarie tjänst. År 1821 gifte han sig med sergeantdottern Christina Maria von Hausen. När stadsbranden bröt ut bodde familjen i Östra kvarteret på tomt 112 vid Lilla Nylandsgatan. Denna gata började vid Tavastgatan, löpte upp för backen och förenade sig där med Nylandsgatan. Familjen hade då tre barn: Carl Johan som snart skulle fylla sex år, Mathilda Maria som var fyra år och Frans Matthias Evert som bara var två månader. På samma tomt bodde aktuarie Renfors änka Sophia och murargesällen Gustaf Friberg.
De historiska källorna berättar inte vad som hände med familjen natten mellan den 4:e och 5:e september, då den rasande eldstormen förstörde tre fjärdedelar av staden. Jernvall deltog säkerligen i släckningsarbetena, vilket alla stadens män var skyldiga att göra. När eldhavet böljat fram till Kyrkokvarteret och stormen inte såg ut att vilja avta föreföll det uppenbart, att inte heller Östra kvarteret skulle undgå förödelsen. Från tomt 112 var det naturligt att fly mot Nylandstull, och bakom tullen på Kuppisplanen uppstod ett flyktingläger. Kanske också Jernvalls familj hamnade där, räddade undan elden.
Matthias Jernvalls familj bodde i Östra kvarteret i Åbo. Bas för bilden är Johan Tillbergs karta från år 1818.Bild: Hannu Salmi / Riksarkivet.
Efter branden skrev Jernvall en ansökan till brandskadekommittén och bifogade en lista över all den egendom som blivit eldens rov. Byggnaderna hade brandförsäkrats år 1808, och då hade det på tomten funnits en huvudbyggnad med sex uppvärmningsbara rum, kök, bagarstuga och källare. På gården fanns ekonomibyggnader. Försäkringen täckte dock bara en del av förlusterna, skrev Jernvall i sin ansökan. Kaplanens hem hade varit fattigt och silvret på listan representeras av en enda sked. Skadeförteckningen är uppgjord efter föremålens material; de värdefullaste ägodelarna kom först. På listan över kopparföremål finns två kaffepannor och två kastruller. Förutom kaffe drack man te i familjen, för bland tennföremålen nämns en ”teburk, större modell”. Möblerna ger en bild av interiören. I familjen Jernvalls hem fanns en skänk, ett bokskåp med lås och ett skrivbord, ett ovalt tebord, ett matbord och många stolar, en spegel med förgylld ram och en väggklocka, brödspett och ett degtråg, vattensåar och tvättbaljor, en gungstol och två vaggor. Enligt brandskadeförteckningen miste familjen också största delen av sitt klädförråd; barnkläder fanns det så mycket av att det inte gick att värdera dem exakt. Utan tvekan slukade elden också innehållet i det låsförsedda bokskåpet: Bibeln, Postillan, lagboken och många andra böcker.
Under vintern efter branden fortsatte Matthias Jernvall sitt arbete som kaplan och predikade för det mesta i spinnhusets kyrka i Södra kvarteret. Under dessa månader gav han utlopp för sina känslor i ett skillingtryck som fick titeln Wärsyt, joita yksi turkulainen M. J. ittekseen hyräili muistaissansa sitä kowaa ja haikiaa yötä 4:n ja 5:n päiwän wälillä syyskuussa w. 1827, jona hän Turun kaupungin palon tähden, ynnä tuhanten ystäwäinsä kanssa, täytyi lapsinensa paeta ja jättää majansa ja tawaransa tulen saalihiksi. (Fritt översatt: Verser som Åbobon M. J. nynnade för sig själv vid minnet av den grymma och vemodiga natten mellan den 4:e och 5:e september 1827, då han på grund av Åbo brand tillsammans med sina barn, plus tusentals vänner, måste fly och lämna sitt hus och sina ägodelar att bli eldens rov.)
Jernvall bodde med sin familj i Åbo tills han år 1830 återvände till sin barndoms trakter för att bli kyrkoherde i Somero. Där avled han också, 48 år gammal, i augusti 1832.
Hannu Salmi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Brandskadeanmälan nr 333, Brandskadekommittén 1827–1836, Åbo stadsarkiv.
Somero församlings förteckning över avlidna 1811–1858, Riksarkivet.
T:19 Mantalslängd (1827), Åbo och Björneborgs läns mantalslängder, Riksarkivet.
Åbo finska församlings konfirmationsböcker, Riksarkivet.
“Brandämbar, av läder; fyra sidstycken, ett bottenstycke; i mynningen och vid sömmarna förstärkningar dolda av läderremsor, likaså inuti bottnen en korsformad sådan. Rephandtag.”
Brandämbaret finns på Klosterbacken i museets boktryckeri. Enligt museets uppgifter köptes det 6.8.1937 av antikhandlare Ståhlman i Åbo och tvärsöver sidan har stationeringsplatsen målats med vitt.
Brandsläckningsredskap på Klosterbacken. Bild: Johanna Viitaharju/Åbo stadsmuseum, 2021.
Vad allt har det här föremålet varit med om? Vad skulle det berätta om det kunde tala?
Läderämbaret är så välbevarat att det knappast någonsin använts i praktiken. Ämbar av den här typen har emellertid spelat en viktig roll när Åboborna under seklernas lopp släckt bränder, med större eller mindre framgång.
Enligt brandförsäkringsreglerna 1796 skulle det i varje försäkrat hus finnas två handsprutor, två brandhakar, två stegar och två repkvastar samt två läderämbar och andra kärl. Läderämbar kunde användas längre än trähinkar och var också lättare och behändigare än dessa. Ämbarets rundade botten möjliggjorde en kontrollerad vattenström.
Vatten måste fås till brandplatsen så mycket som möjligt och så fort som möjligt. På Klosterbacken fanns inga brunnar, så man beredde sig för eldsvådor genom att via takrännorna samla regnvatten i tunnor. Den närmaste allmänna brunnen fanns på gatan invid Klosterbacken.
När en eldsvåda uppstått var de husägare som hade häst förpliktade att delta i vattentransporten. Övriga bildade kedjor och langade vattenämbar och -såar till brandplatsen.
Inga uppgifter om läderämbarets tillverkare har bevarats, men arbetet har krävt hantverkskunnighet och materialkännedom. En del ämbar har handtag av tvinnat rep, andra har metallhandtag. Ämbar har kanske tillverkats av skomakarna, sadelmakarna eller tunnbindarna och av andra hantverkare som hanterade trä och metall.
Åtminstone på vissa håll i Europa var det bödlarnas plikt att tillverka ämbar av läder. De var också ålagda att flå döda djur, så de förfogade över skinn som man kunde tillverka ämbar av.
Klosterbackens läderämbar skulle ha mångahanda historier att berätta, och under årens lopp har det betraktats av en stor mängd museibesökare på guidade rundvandringar. Boktryckaren och de andra arbetarna på museet kan berätta för besökarna om Åbo brand och om hur man kämpat mot lågorna med hjälp av ämbar, sprutor och kvastar.
Pälvi Rantala
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Klosterbackens utställningstext.
Meddelande 6.11.2025. Susanna Lahtinen och Maiju Tuisku, Åbo stadsmuseum.
Dahlström, Svante: Åbo brand 1827: studier i Åbo stads byggnadshistoria intill 1843. Styrelsen för Åbo stad historiska museum 1929.
Kanto, Anneli: Pyöveli. Gummerus 2015.
Salmi, Hannu: Åbo i lågor: minnen från branden 1827. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025.
