1500-talet, 1800-talet, 1900-talet

Ejbykalken återbördas 1925

Lämna en kommentar

Åbo domkyrkas kalk och paten, som den danske härföraren Otte Rud tog som krigsbyte år 1509, fann sin väg till Ejby kyrka på den danska ön Själland emedan kyrkan hörde till släkten Ruds ägor vid Tryelbygård. Föremålen bevarades i stort sett i ursprungligt skick, men en senare ändring som gjordes i Danmark var att kalkens kupa förnyades år 1851

Ejbykalken föll i glömska under flera sekler ända tills C. F. Allen i en år 1864 publicerad artikel tog upp ämnet. Åbo historiska museum försökte senare få kalken och patenen tillbaka, första gången år 1882. Ejbys kyrkoherde Aage Möller förhöll sig positiv till förslaget men hoppades att föremålen skulle användas för sitt heliga ändamål i en kyrka och inte musealiseras. År 1925 kunde kalken till sist återbördas till Åbo efter att Åbo domkyrkoförsamling inlämnat en anhållan i februari 1920.  Ejby församlings anhållan om att kalken skulle överlämnas som en gåva utan ersättning godkändes av den danska regeringen på Finlands självständighetsdag 6.12.1924. Föremålen överläts till utrikesminister Gustaf Idman av den danske ambassadören, kammarherre Fleming Lerche 2.6.1925, och till domkyrkan överfördes de 3.6.1925.

Teckning av den ljuskrona i barockstil med tolv ljus som Åboförsamlingarna skänkte kyrkan i Ejby. På kronans skaft finns en dedikation på danska: ”Fra Finland till Ejby Kirke af Församlingerne i Åbo”. Bild: Uusi Aura 21.6.1925, s. 3.

Den återbördade kalken åtföljdes av ett gåvobrev, som fritt översatt lyder:

Gåvobrev till Åbo domkyrkas föreståndare och kyrkofullmäktige – Ejby sockens församlingsråd i Roskilde stift i Danmark har denna dag fattat beslut om att Ejby kyrkas kalk och nattvardskärl, vilka ända till år 1509 tillhörde Åbo domkyrka i Finland, nu skall återbördas till denna kyrka. Och då församlingsrådet har inhämtat kyrkoministeriets medgivande till detta återbördande, ber vi nu Åbo domkyrkas styrelse motta dessa heliga kärl för kyrkligt bruk på den plats där de ursprungligen hör hemma. – Med detta återgivande vill vi framföra vår och – vågar vi säga – vår kyrkas och vårt folks sympatier för Finlands kyrka och det fria finska folket samt våra varma förhoppningar om en god framtid för Finland. Den 3 april 1925, Ejby församlingsråd. B. Bartholdij Möller, Kristian Kristiansen, L. Nielsen, Hans Kristiansen, Rasmus Knudsen, Peder Kristiansen, J. T. K. Jacobsen, Hans Jörgen Nielsen.

Åbo domkyrkoförsamling lät i Köpenhamn tillverka två kopior av föremålen, som gavs till Danmarks nationalmuseum och Ejby kyrka. De till kyrkan skänkta föremålen invigdes för liturgiskt bruk påsken 1925. Likaså fick kyrkan en ljuskrona som tack. Den hade gjutits på basis av ritningar från år 1657. Kronan överlämnades på årsdagen av Otte Ruds plundring av Åbo domkyrka 2.8.1925.

De här föremålen var inte de enda kyrkoägda objekten som tagits som krigsbyte men senare återlämnades till Finland. Till exempel återbördades samma år från Storbritannien en kyrkklocka, som tagits som krigsbyte i Skarpans kyrka nära Bomarsunds fästning under Krimkriget (1853–1856).

Ejbykalken, även känd som Särkilaxkalken, och den tillhörande patenen samt andra föremål från Åbo domkyrka på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning 24.5.2026. Bild: Riku Kauhanen.

Då detta skrivs pågår restaureringar i Åbo domkyrka, och Ejbykalken kan ses på museet Aboa Vetus & Ars Novas utställning Altare et Urbs – Domkyrkans skatter och donatorer.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Immonen, Visa. Golden Moments : Artefacts of Precious Metals as Products of Luxury Consumption in Finland c. 1200–1600. I, Text. Sällskapet för medeltidsarkeologi i Finland, 2009.

Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.

Merimiehen ystäwä: Suomen merimieslähetystoimen lehti 1.2.1928, nr 2.

Panu 13/1925.

Turun Sanomat 4.6.1925.

Uudenkaupungin Sanomat 23.7.1925.

Uusi Aura 26.4.1925; 4.6.1925; 21.6.1925.

1500-talet

Stölden av Särkilaxkalken 1509

Lämna en kommentar

Hoten mot Finland har ofta kommit från öster, men också från väster har fiender många gånger hittat hit för att plundra eller bomba den finska kusten. Danskarna eller ”jutarna” ville slå till mot Sverige och seglade därför till Finland i krigföringssyfte. I slutet av medeltiden – början av 1500-talet – hörde länderna till samma statsförbund, Kalmarunionen, som emellertid präglades av stridigheter. Början av seklet är också känd för jutehat i Finland. Makten innehades då av unionskonungen Hans (Johan II), som kröntes till Sveriges kung 1497 efter att ha besegrat Sveriges riksföreståndare Sten Sture i slaget vid Rotebro.

På grund av Hans maktbegär vände sig medlemmarna i Sveriges riksråd, som tidigare stött honom, nu emot honom. Upproret mot Hans nådde Åbo år 1501, då Åbo slott kapitulerade för rebellerna. De danska och svenska bönderna hade emellertid fått nog av den ändlösa maktkampen, och deras ”fredsrörelse” fick slut på kriget till lands.

Maktspelet kring Östersjön innebar också att Hans strävade efter att försvaga Hansan, och krigen medförde att den danska flottan förnyades och att sjöröveriet ökade. Hans försökte få bukt med de upproriska svenskarna uttryckligen genom sin övermakt till havs samt hot om landstigning och handelsblockad, som bland annat lybeckarna gick med på. Rebellerna hade redan nästan kuvats då Lybeck år 1509 inledde ett krig mot Hans.

Maktspelets mest förödande verkningar i Finland upplevdes åren 1507–1509, då danskarna gjorde snabba tillslag utmed kusten. Särskilt förödande var det anfall mot Åbo i början av augusti 1509 som leddes av den danske slottsherren från Bornholm, Otte Jørgensen Rud (ca 1482–1510/1511). Rud, som biskopskrönikan kallar ”orättfärdighetens son”, och hans män tog sig obemärkt förbi Åbo slott natten mellan torsdagen den 2:a och fredagen den 3:e augusti och anföll staden ”utstötande ett fruktansvärt stridsrop medan trummorna smattrade och hornen ljöd”. Slottets befälhavare Josef Pedersson var inte på plats, och slottsfogden Sander Arendsson, som ledde försvaret, hade inte tillräckligt med vare sig män eller ammunition, så han förmådde närmast bara störa anfallarna något.

Ejby kyrka på den danska ön Själland. Den från Åbo domkyrka år 1509 stulna Särkilaxkalken (nattvardskärlet) och patenen (fatet för nattvardsbrödet) hamnade där, uppenbarligen genom förmedling av Otte Ruds släktingar, och stannade kvar i 400 år. Bild:  Hideko Bondensen/Wikimedia.

Många Åboborgare dödades eller fördes som fångar till Köpenhamn. Plundringen pågick i fem dagar. Domkyrkan skövlades så att den blev nästan tom. Danskarna lade beslag på bland annat biskopsmitran, herdestaven och Särkilaxkalken av förgyllt silver. Mitran och staven återbördades till Åbo år 1516 efter att riksföreståndaren Svante Sture hört sig för om dem hos Hans på begäran av biskop Johannes Olofsson; mitrans ädelstenar saknades dock. Nattvardskalken och patenen hamnade genom förmedling av Ruds släktingar i Ejby kyrka och började därför kallas Ejbykalken

Rud levde vidare i folksägnerna och sammanblandades ofta med den norsk-danske amiralen med samma namn, som levde åren 1520–1565. Rud sägs ha gripits av samvetskval för sina gärningar och gett sig av på pilgrimsfärd till Jerusalem, men fribytaren mötte döden redan i Augsburg i Bayern.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingin Sanomat 21.11.1959

Juusten, Paavali & Simo Heininen. Suomen Piispainkronikka. Suomalaisen kirjallisuuden seura, 1988.

Klemettilä, Hannele (red.). Suomalainen sotilas 3, Muinaisurhosta nihtiin. Kartcentralen, 2010.

Kuujo, Erkki. Åbo stads historia 1366–1521. Åbo stad, 1985.

Panu 13/1925.

Turun Sanomat 4.6.1925.

1800-talet, 1900-talet

Åbo dövstumskolas första lärarinna

Lämna en kommentar

I maj 1916 firades i Åbo fröken Amanda Schalbergs 95-årsdag. Hon var känd i staden som den första lärarinnan vid Åbo dövstumskola. Den tjänsten innehade hon beundransvärt länge, i hela 36 år innan hon pensionerades år 1897. Schalberg, född i Åbo år 1821, var en samhällsmedveten dam som också var medlem i Fruntimmersföreningen i Åbo.

Amanda Schalbergs foto publicerades i de dövstummas tidning Kuuromykkäin lehti år 1917 i samband med nekrologen. Bild: Kuuromykkäin lehti.

Schalberg inledde sin bana som lärarinna vid Åbo dövstumskola år 1860, då skolan grundades. Den var den första i sitt slag i hela Finland.  Ensam behövde hon inte sköta undervisningen då skolan hade ytterligare en lärare, Carl Oskar Malm som själv var döv. Föreståndare var Carl Henrik Alopaeus. Den första terminen hade skolan bara 12 elever, men ganska snart översteg elevantalet etthundra.

Amanda Schalberg kan ses som ett slags pionjär för skolväsendet i Åbo emedan hon undervisade inte bara i dövstumskolan utan också i stadens första småbarnsskola. Hon inledde troligen sin lärarbana som privatlärare, för åtminstone på 1850-talet undervisade hon barn från arbetarfamiljer i Åbo. År 1856 grundades med donationsmedel en småbarnsskola i Åbo, och Schalberg ombads ställa upp som lärare. Skolan var särskilt avsedd för barn i åldern 4–7 år från fattiga arbetarfamiljer.

Schalberg var en omtyckt lärare och hon var också intresserad av att utveckla sitt kunnande. Hon gjorde en studieresa till dövstumskolan Manilla nära Stockholm där många finländare tidigare studerat. Schalbergs modersmål var svenska, men hon lärde sig också finska för att kunna undervisa skolans finskspråkiga elever. 

Under de dryga tre decennier som Schalberg verkade som lärare vid dövstumskolan hann hon undervisa hundratals elever. Hon var en uppskattad lärare och ihågkoms av forna elever som besökte henne bland annat på hennes födelsedagar. En av de tidigare eleverna, Vilhelmiina Lundström, hade börjat arbeta som tjänarinna hos Schalberg då hon var 9 år och sedan stannat kvar i arbetet i 54 år, det vill säga mer än halva Sahlbergs liv. ”Denna goda tjänarinna är en förebild för andra. Fröken Amanda älskar henne också varmt”, berättade Kuuromykkäin lehti år 1916.

Amanda Schalberg avled vid 96 års ålder i januari 1917 och är begravd på Gamla begravningsplatsen i Åbo.

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor

Kuuromykkäin lehti 1.6.1911, nr 6‒7; 1.5.1916, nr 5; 1.2.1917, nr 2.

Uusi Aura 17.1.1917, nr 14.

Suomen aistivialliskoulujen lehti 1.5.1915, nr 5.

Vartija 1.2.1910, nr 2.

Åbo Tidningar 28.4.1956, nr 33.

1700-talet

Lärdomsprov med arkitekturtema vid Åbo Akademi på 1700-talet

Lämna en kommentar

Nyttans tidevarv och intresset för fornminnen gav ett lyft åt de första avhandlingarna med arkitekturtema vid Åbo Akademi. Sådana lärdomsprov skrevs inom såväl ämnet ekonomi som ämnet historia, beroende på avhandlingens inriktning. 

Eric Inbergs lärdomsprov Enfaldiga tankar huru trähus kunna i anseende til golf, tak och wäggar göras wäl warma (1762), pärmbladet. Bild: Doria.fi.

En av de första skrifterna var Nicolaus Turdins avhandling Templi cathedralis Aboensis historia (1748), som handlade om Åbo domkyrkas byggnadshistoria. Den blivande magistern Turdin hade emellertid så lite pengar att han bara kunde låta trycka de första åtta sidorna av arbetet, vars handskrivna övriga delar har kommit bort. Avhandlingen har i dag inget särskilt vetenskapligt värde, men den är en intressant historisk kuriositet som berättar hur man såg på domkyrkans byggnadshistoria för närmare trehundra år sedan.

De arkitekturanknutna lärdomsproven inom ämnet ekonomi hade ett annat fokus och skrevs ofta på svenska enligt tidens trend. Bruket av svenska i akademiska lärdomsprov var en nyhet som kom med nyttans tid på 1700-talet.

Ett av de mest intressanta lärdomsproven med arkitektur som tema inom ämnet ekonomi är Eric Inbergs Enfaldiga tankar huru trähus kunna i anseende til golf, tak och wäggar göras wäl warma (1762). Skribenten beskriver detaljerat hur ett trähus ska byggas för att hållas varmt på vintern och inte murkna eller mögla. 

Lärdomsprovet var en reaktion på tidens dåliga byggen. Strävan var att främja bruket av en trossbotten, det vill säga ett nedre bjälklag med ventilation. Största delen av de mindre bemedlade stadsbornas hus hade fortfarande mullbänksgrund, vars nedersta bjälklag snabbt murknade. Lärdomsproven var i vissa fall också samhälleliga ställningstaganden, liksom Inbergs arbete.

Andra avhandlingar med arkitektur som tema under 1700-talet vid Åbo Akademi behandlade bland annat stadsplanering och den befintliga litteraturen om arkitektur. Gustav Frid. Aurenius lärdomsprov Enfalliga tankar om det, som bör i achttagas, wid en stads anlägning, vid vars framläggande år 1753 Pehr Kalm var preses, kan kanske kallas vårt lands första vetenskapliga undersökning av stadsplaneringen. Jämfört med de ovannämnda arbetena är denna avhandling betydligt digrare. Skribenten presenterar en grundlig granskning av städernas placering med tanke på lämpliga trafikförbindelser samt ett ändamålsenligt utnyttjande av klimat och naturtillgångar.

Ovannämnda arbeten är fragmentariska men ger trots det en relativt god bild av byggnadskonstens tillstånd i den finska landsdelen: här fanns ingen arkitektutbildning och inte en enda utbildad arkitekt. Särskilt bra kommer detta fram i Isaak Estlanders år 1787 pubicerade avhandling Anmärkningar uti Byggnings-Konsten i allmänhet och den Finska i synnerhet, där han beskriver den finsk arkitekturens förnedringstillstånd så här:

”[Vi har] ganska få Svenske Författare i Architecturen, och nästan alsingen skrift i Finska Byggningskonsten. Wåra Offentliga och enskildta Bibliotheker äro nästan tome på böcker i denna Vetenskap, och hvad än värre är, så finnes hos oss få eller inga Architecter i landet at nyttja, och ganska obetydeliga mönster af byggnader at se och efterfölja.”

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

 Magistersavhandlingarna vid Åbo Akademi (Doria).

1900-talet

Förgyllarmästarens kristallapparat

Lämna en kommentar

Intervjun med förgyllarmästaren Johan Anshelm Nurmi fick en överraskande start då den ”vitala och glada” åldringen satt i gungstolen med hörlurarna på sängen bredvid. Turun Sanomats redaktör gissade att han lyssnat på nyheterna i kristallapparaten då dörrklockan ringde. I januari 1938 var Nurmi 72 år och en av de sista förgyllarna i Åbo. Han berättade mycket gärna minnen från sin levnadsbana. Kristallapparaten och hörlurarna, som Nurmi i hast lagt ifrån sig, blev bortglömda då han berättade om de stora åren på 1800-talet.

ASAs kristallapparat. Bild: Åbo stadsmuseum.

Nurmi, som hade arbetat i en ”aristokratisk förgyllarverkstad” utan hjälp av maskiner, var också en åldrig teknikfreak och speciellt intresserad av kristallapparater och evighetsmaskiner. Det var ingen slump: båda apparaterna fungerade utan någon yttre strömtillförsel. I fråga om evighetsmaskinerna måste Nurmi vara självförsörjande, med dåligt resultat: han utvecklade en apparat där en liten propeller började snurra då man blåste i ett vid den fastsatt rör. Emellertid snurrade den inte i evighet, vilket alla Nurmis gäster som blåst i röret snart insåg.

När det gäller kristallapparaterna lyckades självförsörjningen bättre. En kristallapparat eller kristallmottagare (eng. crystal radio) förvandlade radiovågorna till hörbara ljudsignaler utan någon yttre strömkälla, eftersom den behövliga energin erhölls direkt från radiovågorna. När radioverksamheten utvecklades vidare på 1920-talet var kristallmottagarna mycket populära, men på 1930-taler minskade bruket. Så sent som år 1930 använde 37,7 % av radiolyssnarna en kristallmottagare, men diskussionen om problemen ökade hela tiden. Även i Åbo klagade man över att apparaterna ständigt drabbades av olika slags störningar.

Kristallapparater köptes emellertid fortfarande. I Åbo anlitade många affären Radioliike Arvo Sakrelius, som år 1930 bytte namn till ASA-Radio. I början av 1930-talet sålde firman kristallmottagare och annan audioteknisk utrustning i affären vid Eriksgatan 20. Det är lätt att föreställa sig att J. A. Nurmi stack sig in i affären för att ta en titt på de nyaste kristallapparaterna, för hans egen affär låg vid Kristinegatan.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

J. A. Nurmis apparatsamling. I privat ägo.
Turun Sanomat 25.4.1930, 16.1.1934, 23.1.1934, 21.1.1938.

Hirvikunnas, Teppo. ASA Radio Oy – Suomalaisen elektroniikkateollisuuden edelläkävijän tarina. AV Plus. https://avplus.fi/asa-radio-oy-suomalaisen-elektroniikkateollisuuden-edellakavijan-tarina/

Hoffman, Kai: Sakrelius, Arvo. Suomen talouselämän vaikuttajat -verkkojulkaisu. Studia Biographica 8. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2008– (läst 29.5.2026).

1800-talet

Besök i Åbo stads historiska museum 1891

Lämna en kommentar

Lyceisten Alfons Takolander berättar i ett brev till sina föräldrar och syskon hemma i Bromarv i Västra Nyland om sitt besök i Åbo stads historiska museet i Åbo slott söndagen den 4 april 1891. Museet hade grundats 1881 och öppnades upp för allmänheten första gången i januari 1885. Nya utställningsutrymmen hade tagits i bruk i förborgen efter att slottet slutat fungera som fängelse 1890. Alfons beskriver sitt museibesök på följande sätt:

”Sista söndags var jag till Slottet och besökte dess historiska museum; där var mycket att se där; det var öppet då och dit var så mycket menniskor; det kostade inträde 25 penni men där var också mycket att se; dock voro föremålen ännu ej riktigt ordnade och man visste sålunda ej af hvilken betydelse månget minne var där, synnerligen som där ännu tillföljd af att de ännu ej hunnit ordna riktigt ej fanns någon katalog öfver dessa historiska minnen. Men när en katalog blir upprättad skulle det vara roligt att gå dit. Jag hoppas pappa ej är ledsen öfver att det kostade 25 penni ty man fick ändå se där mycket och mångt som man fick veta hvad det var. Jag skall sedan i sommar när vi alla personligen träffas berätta därom, men vill nu ändå nämna några föremål som jag såg: t.ex. en bit trä af den ladan där biskop Henrik predikade 1157, ett exemplar af de sedlar som pappa har talt om att en baron Walter Ramsay förut utgaf då han egde Dalsbruk, biskopsmössan (af den gamla trekantiga sorten af hvilken också biskop Henrik hade), ja där var en mängd gamla taflor, speglar, dukar, mattor, yxor, harneskar, fat, hjälmar, svärd m.m., m.m. flere tusen föremål; pappa skulle någon passlig sommar när pappa någongång är i Åbo borde gå och se desamma äfvenledes mamma. Där i slottet var man så besynnerlig till mods, när man gick genom de 10-12 salarne der museum var uppställt, då man tänkte att under desamma hvalfven, hvilka nu genljudde af de besökande folkmassans steg, engång de gamla konungarne Erik XIV, Johan III, Karl IX m.fl. vandrat; det är skönt när man tänker på så sköna minnen.”

Barockrummet. Fotografiet visar ett så kallat stilrum i Åbo slott där museiföremål och porträtt från olika tidsepoker har samlats. Bilden togs av fotografen Rurik Hjelt, som dokumenterade slottets rum precis innan sekelskiftet. Bysten på byrån föreställer den svenske konungen Karl XII. Målningarna på väggen föreställer flera andra kungligheter såsom Karl XI, Fredrik I och Adolf Fredrik med gemål Lovisa Ulrika. Åbo stads historiska museum 1898.

Alfons observation att föremålen var otillräckligt katalogiserade och att det saknades information om dem var riktig. Den första katalogen över samlingarna färdigställdes av intendent Walter von Konow 1897 och innehöll beskrivningar på 4 569 förtecknade föremål grupperade i utställningssalarna i olika kategorier. Det fanns rum med åkdon, kyrkliga föremål, möbler, husgeråd, porträtt ordnade i stilar och tidsföljd, verktyg, köksredskap, skråämbetens föremål, jordfynd, metallföremål och vapen, mynt och medaljer, textiler, kartor och planscher över Åbo. Katalogen nämner också ”det torn som i tiden torde hafva utgjort Erik XIV:s fängelse”. Det var dock fortfarande i det skick som då det intill 1890 användes som fångrum.

I den form utställningen av de historiska föremålen i förborgen förverkligades levde länge kvar i slottet och besågs av flera generationer av museibesökare. Idag omfattar Åbo stadsmuseet förutom Åbo slott även Klosterbacken, Apotekmuseet och Qwenselska huset, Biologiska museet samt Kurala Bybacke.

Walter von Konow (1866–1943) tillträdde som förste innehavare av den nyinrättade intendentbefattningen vid Åbo historiska museum 1896. Han tjänstgjorde i 33 år. Hans uppgift var att ta hand om och ordna samlingarna samt iordningsställa nya utställningsrum.

Alfons Takolander (1875–1935) blev student 1896 från Åbo svenska reallyceum. Han studerade vid Helsingfors universitet och avlade filosofie magisterexamen 1903, Takolander var en framstående pedagog och skolman som aktivt deltog i utvecklandet av det svenska folkskole- och seminarieväsendet i Finland. Han var även kyrkohistoriker och psalmdiktare och skrev många läroböcker, historiska arbeten och levnadsskildringar.


Mikael Korhonen

Källor och litteratur:

Takolanders familjearkiv. Alfons brev till hemmet 7.4.1891. Åbo Akademis handskriftavdelning.

Axel Haartman, ”Walter von Konow”, Finsk Museum.1943.

Kari Hintsala, Turun linnan tyylihuoneet vuonna 1898. https://kaponieeri.blogspot.com/2019/04/turun-linnan-tyylihuoneet-vuonna-1898.html

Mikael Korhonen, ”Alfons Takolander”, URN:NBN:fi:sls-4820-1416928957426, Biografiskt lexikon för Finland, elektronisk utgåva, Svenska litteratursällskapet i Finland 2014, www.blf.fi.

1900-talet

Bageriföretagare från Åbo blev missionärshustru i Afrika

Lämna en kommentar

Under en av de sista veckorna år 1900 anmälde kontoristen Ellen Johanna Cajander till magistraten att hon skulle inrätta ett bageri i Åbo. Firman ”Uleåborgska hembageriet” verkade till en början vid Observatoriegatan 1 men flyttade snart till Birgersgatan 12 B. Cajander, som i sina annonser och sin övriga reklam vanligen använde förnamnet Elli, sålde åtminstone många slags småbröd i sitt bageri.

Elli Cajanders flärdfria annons i Åbo Tidning 5.3.1903.

Hembageriets öden kan i viss mån följas med hjälp av tidningsannonser och -meddelanden.  Uleåborgska hembageriet hade en stående annonsplats i

Åbo Tidning åren 1901–1903, och på basis av den vet vi åtminstone att verksamheten fortsatte på samma adress. Den övriga informationen om bageriet och dess ägare är knapphändig. Hurdana bakverk togs ut ur ugnen om morgnarna? Vem njöt av dem, hade bageriet stamkunder? Betjänade Cajander kunderna själv, var det någon som hon fäste särskild uppmärksamhet vid?

Tidningarna berättar i varje fall att stora förändringar skedde i Cajanders liv i september 1903. Uusi Aura meddelade nämligen den 20 september att Uleåborgska hembageriet framdeles skulle skötas av Maria Cajander. Samtidigt annullerade Elli Cajander den näringsanmälan som hon gjort för samma firmanamn. Om någon läsare förundrade sig över detta kom förklaringen raskt: på listan över de till äktenskap förelysta fanns den 29 september även fröken Ellen Johanna Cajander och hennes trolovade, missionären Heikki Saari.

Man kan kanske anta att Cajander och Saari hade träffats vid denna tid i Åbo. Eller kanske hade de känt varandra redan länge. Ganska snart efter lysningen, i november, kunde man i Åbo Tidnings lista över bortresta läsa att Elli Cajander rest till Afrika, där fästmannen väntade på sin blivande hustru. Så tog den aboensiska kontoristen som blev bagare farväl av ugnarna i sitt hembageri. Gift blev hon ett år senare, på missionsstationen i Ontananga.

Meddelandena om Elli Cajanders affärer och äktenskap upphör här. Nästa gång Åbotidningarna skrev något om henne var i samband med hennes död i juni 1923. Tidningsannonserna och -meddelandena berättar bara om några år av hennes liv, som i övrigt förblir osynligt.  Kärleken och livets senare skeden förblir en privatsak mellan Elli och hennes missionär.

Elina Lahdenniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Lehti 9.2.1905.

Turun Sanomat 18.6.1923.

Uusi Aura 20.9.1903.

Uusi Aura 29.9.1903.

Uusi Aura 30.11.1900.

Åbo Tidning 1.12.1900.

Åbo Tidning 15.12.1900.

Åbo Tidning 7.6.1901.

Åbo Tidning 20.10.1903.

Åbo Tidning 6.11.1903.

1900-talet

Sabotage vid Paju hållplats

Lämna en kommentar

Sabotage mot järnvägsförbindelserna hörde till den finska underjordiska motståndsrörelsens mest synliga skadegörelser riktade mot Finland och den finska armén under fortsättningskriget (1941–1944). Vanligtvis misslyckades visserligen sabotageförsöken, dels för att statsjärnvägarnas personal upptäckte de på spåren utplacerade sprängladdningarna i tid, dels emedan de improviserade laddningarna inte fungerade eller åstadkom endast liten skada. I Åbotrakten gjorde en av möbelpoleraren Väinö Johannes Ketonen (1915–1944) bildad grupp åren 1941 och 1942 flera sabotageförsök i närheten av Paju hållplats i S:t Marie.

Den anspråkslösa och obemannade hållplatsen Paju saknas på de flesta av den aktuella tidens kartor. På denna ekonomiska karta från 1953 har dess läge angetts ungefärligt. Karta: Lantmäteriverket, Vanhatkartat.fi.

Den obemannade hållplatsen Paju mellan Starrbacka (Saramäki på kartan) och Jäkärlä (S:t Marie) på Åbo–Toijala banan är i dag svår att lokalisera. I de samtida källorna sägs den ha legat 5–10 kilometer (sträckan varierar) från Åbo, men den bör ha funnits ungefär där som  Niittykulmavägens övergångsställe finns i dag. Hållplatsen inrättades på anhållan den 13:e oktober 1936 av mjölkförsäljningsandelslaget Maarian Maidonmyyntiosuuskunta för att underlätta mjölktransporterna med tåg. Järnvägsstyrelsen biföll anhållan år 1937 på villkor att andelslaget skulle svara för bygget av och kostnaderna för en mjölkbrygga. Mjölktransporterna skedde vanligen tidigt på morgonen, men bygget av mjölkbryggan blev också början till persontrafiken på hållplatsen, som inleddes den 10 mars 1937. Lokalinvånarna önskade sig sedan flera persontågsturer, men endast få tåg stannade vid hållplatsen för att ta upp passagerare. Hållplatsen slutade användas den 21 maj 1980.

GRK Infra Abp:s spårriktmaskin vid Paju gamla hållplats nära Niittykulmavägens övergång. Bild: Riku Kauhanen.

Under krigstiden gjordes flera sabotageförsök i hållplatsområdet.  Ketonen hade den 16 oktober 1941 lyckats placera 2 ½ kilo dynamit under spåret nära Paju hållplats och laddningen exploderade då ett godståg på väg till Åbo körde över spåret. Lokets högra styrhjul skadades och bägge styrhjulen spårade ur, men loket och vagnarna kom över den grop på en halv meter som explosionen orsakat utan att vräkas ur spår. Gropen var bara 25 cm djup, men explosionens kraft gjorde att telegraf- och telefonledningarna vid banan gick av.

Ketonens gäng eller det så kallade Skogsgardet från Masku misstänktes genast för sabotaget. Ett av deras läger hade funnits i Masku, och i terrängen vid nuvarande flygfältet fanns flera korsur som männen förberett redan sommaren 1941. På samma ställe nära Paju hållplats hade ett sprängningsförsök gjorts också den 11 september 1942, men då hade endast spåret skadats. Två veckor senare, den 26 september, hade det smällt igen, denna gång tre kilometer från hållplatsen mot Åbohållet, mellan S:t Marie övergångsställe och Räntämäki hållplats. Då hade spåret och loket skadats. Sabotage och sabotageförsök gjordes också på andra banområden i Åbo.

I samband med anhållandena framkom senare, att dynamiten redan i augusti 1941 hade transporterats till ett gömställe nära sabotageplatsen av den i Åbo bosatte kommunisten Leo Virtanen. Anhållandet av grupp Ketonens medlemmar på sensommaren försenade inledandet av sabotagen. Ketonen själv anhölls i november 1942 i Kurala och arkebuserades i Uleåborg i mars 1944.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Iltanen, Jussi. Radan Varrella: Suomen Rautatieliikennepaikat. Helsingfors: Kartcentralen, 2009.

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv 1395_1. Huvudavdelningens lägesöversikter 1942–1945. Lägesöversikt Nr 9. 17.10.1942. Från september 1942.

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv. 1478_1. Huvudavdelningens hemliga lägesöversikter 1939–1945. Lägesöversikt Nr 10. 20.11.1941. Från oktober 1941.

Rislakki, Jukka. Maan Alla: Vakoilua, Vastarintaa Ja Urkintaa Suomessa 1941–1944. Love kirjat, 1985.

Turun Tienoo 4.12.1959.

1700-talet

Undersökningen av stadsbranden i Åbo år 1775

Lämna en kommentar

Den 10 augusti 1775 drabbades Åbo efter en paus på flera decennier åter av en stor stadsbrand. Branden började i ett hus som tillhörde kopparslagare Nordquists änka Dorothea Boman och förstörde 150 tomter i Norra kvarteret. Branden var en av de första där man framgångsrikt kämpade mot elden med brandsegel, och på det sättet kunde man begränsa den till Brahe tvärgata.

Stadsbränderna var enorma ekonomiska och samhälleliga katastrofer och granskades därför noga i domstolen. Så även i detta fall. Ärendet behandlades i Åbo kämnärsrätt 15.8–25.11.1775. Rätten hörde Dorothea Boman och hennes son, kopparslagaregesällen Carl Petter Nordquist och Bomans vän Anna Helena Hedvall, som befann sig i huset då branden bröt ut, samt en stor mängd övriga vittnen som vistats i husets närhet.

I rätten utreddes huruvida eld hanterats i köket, bagarstugan eller verkstaden före branden Nordquist svarade att man lagat lunchmat och efter middagen kokat lite kaffe på spisen. Hennes son hade inte hanterat eld i verkstaden, och bakugnen hade använts till brödbak senast för flera veckor sedan.

Efter flera månaders domstolsbehandling och många vittnesutsagor kunde Dorothea Boman och Carl Petter Nordquist dra en lättnadens suck då kämnärsrätten den 25 november förklarade dem oskyldiga:

”Som afledne kopparslagaren Nordquists enka Dorothea Bohman och dess son kopparslagaregesällen Carl Petter Nordquist med sielf sins wåde ed witat, det elden den 10. sidstl. augusti icke genom deras förwallande eller wangiömmo löskommit. Så pröfwar mnerts rätten ställat dem ifrån widare answar i den en sak befria.” 

På en byggnadsritning från 1777 i samband med återuppbyggnaden av det av elden förstörda området ses ett stentak, som blev populärt efter branden. Åbo stadsmuseums arkiv.

Stadsbranden år 1775 skrämde upp Åboborna. Den ledde till nya byggnadsregler och man började arbeta för en brandsäker stadsplan. Landshövding Christoffer Rappe kampanjade för brandsäkra stentak. Man ville ersätta lättantändliga material såsom trä och torv med sten, som radades ovanpå vattenisolerande näver. Sådana här stentak kan än idag ses på Klosterbacken i Åbo som bebyggdes just under 1700-talets sista decennier.

Även om brandsäkerheten uppmärksammades mer än förr var det inte nog för att förhindra den katastrofala brand som 52 år senare förvandlade hela det historiska Åbo till aska.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo kämnärsrätts dombok 1775. Riksarkivet.

1800-talet

Böcker på gatorna i Åbo

Lämna en kommentar

Måndagen den 13 februari faller en bok i gatan mellan Akademin och Lilla Klostergatan. Året är 1815 och det är middagstid i Åbo. Boken behandlar den hebreiska grammatiken, och ägaren skulle fortfarande haft bruk för den eftersom en annons om den borttappade boken dyker upp i nästa veckas tidning. Upphittaren ombeds inlämna boken till Frenckells boklåda (bokhandel) på Stora Kyrkogatan.

Släkten Frenckells bokhandel i Åbo i början av 1900-talet. Museiverket.      

Liknande tidningsannonser om borttappade böcker förekom då och då i Åbo i början av 1800-talet. De publicerades i den tidning som trycktes i Frenckells tryckeri, Åbo Tidning eller Åbo Allmänna Tidning. Böckernas ägare hade kanske tappat sina böcker när de rörde sig i staden till exempel på väg till något matställe. Så hade det måhända gått för den yngling (troligen en studerande vid Akademin) som haft sin hebreiska grammatikbok med sig. Alltid var det inte möjligt att ange namnet på den gata där boken tappats bort. I annonsen kunde det stå att boken förkommit i området mellan Kuppis och staden. Men ibland angavs också en exakt plats: en psalmbok hade förkommit i domkyrkan år 1810.

I tidningen publicerades också annonser om böcker som upphittats i staden. En bok som fallit i gatan hade omhändertagits och kunde avhämtas på en given adress. Ibland hade upphittaren lämnat in boken till exempel till Frenckellska bokhandeln, där den väntade på sin rätta ägare. Förutom sporadiska annonser om borttappade eller upphittade böcker kunde det i tidningen också ingå efterlysningar av utlånade böcker som inte återlämnats. Så var fallet till exempel i april 1802, då herr Collan efterlyste en bok som han lånat åt en vän. Lånet hade tydligen dragit ut på tiden, eftersom Collan inte längre kom ihåg vilken vän det var fråga om. Boken mindes han dock väl. Den behandlade moraliska reflektioner.

Heli Heino

Texten baserar sig på uppgifter i boken Kirjojen kaipuu. Kirjakulttuuria 1800-luvun alun Suomessa. Gaudeamus 2024. Författare: Heli Rantala, Jukka Sarjala, Janne Tunturi, Ulla Ijäs och Heidi Hakkarainen.