1900-talet

Röda fångar i Sirkkala kasern

Lämna en kommentar

Under och efter inbördeskriget (27.1–15.5.1918) inrättade de vita på olika håll i Finland flera fångläger, där tiotusentals tillfångatagna från den förlorande sidan, de röda fångarna, hölls inspärrade. Tusentals fångar avrättades eller miste livet på grund av hunger och sjukdomar. En del av lägren hade rykte om sig att vara speciellt grymma, till exempel Hennala i Lahtis och lägret i Ekenäs. 

I andra läger åter var dödsfall och grymheter sällsynta. Ett av dem var Åbo Krigsfångeläger som upprättats i Sirkkala kasern i Åbo i april 1918. Därförinnan hade kasernbyggnaderna varit i ryska arméns bruk. Lägrets goda rykte kom sig i huvudsak därav, att väktarna var professionella fångvakter från Kakolafängelset och att lägerkommendanten Albert Arhenius uppriktigt brydde sig om fångarnas välfärd. Antalet dödsfall fick en markant uppgång då fånglägret i Tavastehus stängdes och fångar i dålig kondition flyttades till Sirkkala.

Olika slags historier cirkulerar om de röda fångar som avrättades i Sirkkala. En av dem berättar hur tvillingsönerna till en man som de röda mördat kom till Sirkkalalägret och i en källare flådde och styckade faderns mördare. Förutom typiska skräckhistorier finns det också många berättelser som gör gällande att mellan en och tre fångar skulle ha skjutits i Sirkkala.  Officiellt bestyrkta uppgifter finns det om två fall där väktarna skjutit fångar.  Enligt en rapport till riksdagen år 1919 hade en fånge som rymt från lägret fått ”en regelrätt dom” som ett varnande exempel för andra, men det vanliga straffet för flyktförsök från Sirkkalafängelset var isoleringscell, inte avrättning.

Den röde fången Kaarlo Vihma sköts i Åbo Krigsfångeläger 30.5.1918. Enligt den officiella rapporten hade Vihma från fönstret ropat glåpord till en väktare som stod på vakt. Denne sköt Vihma efter att ha gett honom varningar. Bild: Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Det första bestyrkta fallet gäller backstugusittaren Kaarlo Vihma (1894–108) från Virmo. Han hade 30.5.1918 enligt rapporten ropat glåpord från fönstret åt fångvaktare Asplund, som stod på vakt på gatan. Då Vihma trots Asplunds uppmaningar inte avlägsnat sig från fönstret hade väktaren skjutit honom. I dödsannonsen i Demokraatti står det att Vihma ”sköts 30.5.1918 i Åbo fångläger”.

Det andra fallet gäller fångar som 8.8.1918 tagit sig för att via fönstren stjäla mat från lagerrummet i fängelsebyggnaden. Fångvaktaren hade skjutit ett varningsskott, men enligt rapporten hade kulan av misstag flugit ut genom fönstret och träffat i Tusby hemmahörande, från Tavastehus överflyttade tukthusfången Jalmari Frantsila i magen. Frantsila hade inte avlidit genast utan först 16.9.1918 på sjukhuset. Det är oklart om dödsorsaken var skottsåren eller någon sjukdom eftersom Frantsila sägs ha hållit på att återhämta sig från skadorna. I det här fallet finns det också en detalj som kan ha orsakat missförstånd: Åbo Krigsfångeläger hade 15.9.1918, alltså dagen före Frantsilas död, bytt namn till Åbo tvångsarbetsläger, så Frantsila blev skjuten i krigsfångelägret men hörde till tvångsarbetslägret då han dog. En sammanblandning av de här två namnen har troligen gett upphov till påståendet att tre fångar sköts i lägret i Åbo.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Demokraatti 18.10.1919, s. 2.

Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Riksarkivets digitala material. Protokoll/Riksdagen, 1.4.1919, nr I sessionerna 1-53, s. 280.

Åbo universitet, ämnet folkloristik. Material från projektet Sirkkala 1918–2018: Vankileiristä muistin paikaksi ja kulttuuriperintökohteeksi.

1800-talet

En mångsidig företagare – Selma Nordlin

Lämna en kommentar

Näringsfriheten öppnade dörrarna för en stadsekonomi av nytt slag i slutet av 1800-talet. När de gamla strukturerna rasade blev det också lättare för kvinnorna att hitta marknadsnischer för en egen, självständig företagsverksamhet. En av de mest synliga kvinnliga företagarna i Åbo var år 1845 födda Selma Paulina Nordlin (f. Pettersson).

Selma gifte sig som 17-åring år 1868 med kapten Gustav Reinhold Nordlin, som avlagt sin examen vid navigationsskolan i Åbo. Redan året därpå grundade paret en affär, som verkade i samband med deras hem i staden och sålde kolonialvaror, frukt och delikatesser. Skötseln av affären var i stor utsträckning Selmas ansvar emedan Gustav alltmer var till sjöss, och syftet med affären var också att den skulle trygga familjens försörjning då han var på sjön.

Selma var en handlande som förstod reklamens betydelse för affärernas framgång. Det är därför möjligt att följa familjens affärsverksamhet tack vare de meddelanden och annonser som publicerades nästan dagligen. I affärens utbud ingick från första början delikatesser från olika håll i Europa, till exempel äpplen från Krim, portvin från Portugal, apelsiner från Valencia, rödvin från Bordeaux och kalkoner till julbordet från S:t Petersburg. Affären sålde också det mycket populära munvattnet Amykos, som åtminstone enligt tidningsannonsen hjälpte mot nästan vad som helst.

Annons för munvattnet Amykos, som framtagits av den svenske apotekaren Henrik Gahn. Åbo Posten 27.11.1878, nr 277.

I början av år 1883 utvidgade Selma sitt företag och startade ett modemagasin tillsammans med sin vän Serafia Jacobsson. Serafia dog emellertid redan samma år och affären övergick helt i Selmas ägo. Verksamheten i modebranschen blev framgångsrik. Affären erbjöd kunderna det senaste modet: tyger, kläder och hattar, som Selma skaffade runtom i Europa då hon regelbundet besökte bland annat Lybeck och Berlin. Framgången sporrade Selma till att öppna ytterligare en affär.

Selma Nordlins annons om en kommande resa till Berlin för inköp av säsongvaror. Åbo Tidning 21.4 och 18.8.1886.

Selma blev änka och ensam med åtta barn vid 42 års ålder år 1887. Det bromsade emellertid inte upp hennes affärsverksamhet, snarare tvärtom. Hon startade ett sockerbageri, öppnade en andra affär för delikatesser, grundade stadens första wienercafé samt köpte en ramponerad ångslup och lät reparera den för persontrafik i Åbo skärgård. Hon annonserade flitigt i tidningarna efter ny arbetskraft både till sina affärer och till sitt hem för att hjälpa till med barnomsorgen. Samtidigt nådde företagsverksamheten sin kulmen.

Finland drabbades i början av 1890-talet av en depression som till sist drev Selma i konkurs år 1892. Hemstaden Åbo byttes mot Mariehamn, där Selma gjorde en nystart. Hon bedrev kolonialvaruhandel och tillverkade karameller under de följande 20 åren, innan hon flyttade tillbaka till Åbo, där hon avled vid 83 års ålder år 1928.

Jarkko Keskinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 18.5.1888 nr 114 (Wiener café)

Sanomia Turusta 28.3.1883 nr 64 (modemagasinet); 22.11.1887 nr 271 (sockerbageriet); 3.5.1888 nr 78 (båtköpet), 6.2.1888 nr 30 (arbetstagare), 24.4.1888 nr 94 (hemhjälp)

Åbo Posten 27.11.1878 nr 277 (munvattnet Akomys)

Åbo Tidning 16.5.1883 nr 129 (vin); 12.2.1884 nr 41 (äpplen); 13.2.1884 nr 42 (portvin och apelsiner); 12.12.1884 nr 338 (kalkon); 21.4.1886 nr 108 och 18.8.1886 nr 222 (Berlin); 18.10.1887 nr 283 (makens död); 6.9.1892 nr 241 (konkurs)

Axelsson, Kristina: Selma Nordlin – siirtomaatuotteita turkulaisille. Naisten ääni. https://www.naistenaani.fi/selma-nordlin-siirtomaatuotteita-turkulaisille/

Ekman, Arne: Norlin – Nordlin, Genos. Suomen sukututkimusseuran Aikakauskirja 3/1953.

1600-talet

När borgmästarinnan ville förgöra borgmästaren

Lämna en kommentar

Det kokade i Åbo sommaren 1688. På stan skvallrade man om det påstådda otillbörliga förhållandet mellan justitieborgmästaren Olaus Beckius och inspektör Lars Lambs hustru Maria Lambska. Borgmästarinnan Magdalena Kyhn gick på gatan och gastade att Lambska var hennes mans hora. Dessutom ryktades det i staden att borgmästarinnan sökt hjälp hos en häxa för att straffa sin make och Lambska. Magdalena Kyhn tillkännagav att hon verkligen inte sökt hjälp för att förgöra sin man utan för att åter vinna hans hårda hjärta. 

*

Justitieborgmästare Beckius var tvungen att föra fallet till domstolen för att rentvå sitt eget, hustruns och Lambskas rykte. Hans utläggning avbröts emellertid nästan genast då borgmästarinnan förklarade att hon kände till sanningen. Magdalena Kyhn berättade att hon våren 1686 haft ett ärende till Nystad och till vägvisare och tolk på färden fått kavalleristhustrun Valborg Jöransdotter. På återresan hade kvinnorna rastat på Thomas Keijainens gård i Virmo. 

När borgmästare Beckius familjegräl började behandlas vid kämnärsrätten i Åbo i maj 1688 framförde borgmästaren inledningsvis att hans hustru Magdalena Kyhn velat förgöra honom. RA z:196 ÅKP 8.5.1688, 192.

Emedan borgmästarinnan inte kunde finska hade hon bett Valborg fråga bonden om borgmästaren var förhäxad. Bonden hade svarat att Maria Lambska förhäxat borgmästaren med brännvin. Borgmästarinnan hade sedan frågat om bonden kunde bota hennes make. Bonden hade givit kvinnorna lite salt och bett hustru Kyhn att lägga det under makens dyna, vilket hon också hade gjort. 

I rätten tillfrågades borgmästarinnan hur det kom sig att hon bad den här bonden om hjälp. Hon svarade att en kvinna i Åbo rått henne att vända sig till en annan bonde, som skulle visa henne den hemliga vägen till en häxa. Enligt Thomas Keijainen hade kvinnorna bett honom sätta trolldom på borgmästaren och Lambska så att de skulle bli vansinniga och Lambska skulle bryta benet när hon nästa gång begav sig till borgmästaren. Han sade att kvinnorna betett sig som förryckta när de försökte tvinga honom att göra som de ville. Särskilt gällde detta Magdalena Kyhn, som tjatat om saken med höjda händer. Thomas hade gett dem lite salt bara för att bli av med dem, eftersom han inte kunde göra sådana häxkonster som de önskade. 

Borgmästarinnan berättade att hon några år tidigare besökts av en man från Norrbotten. Mannen hade stirrat stint på Magdalena och hennes man. När Magdalena frågat varför, hade mannen sagt att borgmästaren älskade en annan mans hustru och att han efter två år skulle komma att slå och misshandla sin egen hustru. Magdalena Kyhn berättare vidare, att körsnären Matthias Rauch och sotaren Lorentz Timme hade pratat om hur fel det var att borgmästaren hatade sin hustru. De hade ansett att han var förhäxad. Rauch hade berättat att han i sin ägo hade en tysk bok där det stod hur man kunde häva förbannelsen. Man skulle ta lite salt och hälla det i den förhäxades vänstra sko. Sedan skulle saltet kastas över axlarna. 

*

Borgmästarinnan blev nervös mitt under rättegången och skällde sin make flera gånger för kanalje och hundsvott. Borgmästaren medgav att han ibland besökt inspektor Lamb om aftonen för att röka en pipa tillsammans med honom men att han sedan alltid avlägsnat sig från huset. Magdalena kallade åter Lambska flera gånger för en lättfotad hora och sade, att hennes man och Lambska tagit in på tre eller fyra ställen i Stockholm och legat och levt tillsammans som man och hustru. Borgmästare Beckius förnekade fortsättningsvis detta men meddelade att han genast tänkte bege sig till Lamb på nytt för att reta sin hustru. Sin hustru höll han för en ärans tjuv och sade, att om han fått göra med henne som han ville så skulle hon för länge sedan ha lagts styckad på stegel och hjul.

Maria Lambska brusade också upp och sade att hon inte skulle ge sig innan Magdalena satts i järn på torget vid skampålen. Både borgmästaren och Lambska påstod, att Magdalena tillsammans med sin syster Barbro Kyhn bakom lyckta dörrar hade malt sönder borgmästarens byxor och Lambskas strumpor för att bringa olycka över dem. Därför hade Lambska på den femte pingstdagen ute på gatan skrikit och flera gånger kallat Kyhn för häxa, hora och tjuv.

Hela soppan berodde sist och slutligen på det agg som kvinnorna hyste för varandra. Grälet hade sina rötter några år bakåt i tiden då kvinnorna fortfarande hade varit vänner.  När borgmästarinnan sedan tyckte att borgmästaren trivdes alltför bra i Lambs och hans hustru Marias sällskap var fröet till grälet sått.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Åbo kämnärsrätts protokoll (ÅKP) z:196 8.5.1688, 192−201; 26.7.1688, 284−286.

1800-talet

Åderlåtning och blodiglar i Åbo på 1800-talet

Lämna en kommentar

Blodiglar har sedan antikens tid använts för att behandla sjukdomar och andra kroppsliga besvär. Från antiken fram till 1800-talet påverkades hälsobegreppen av den så kallade humoralläran, enligt vilken kroppens fyra grundvätskor – blod, gul galla, svart galla och slem – skulle vara i balans sinsemellan. Om en läkare eller botare ansåg att blodets andel var för stor i relation till de andra vätskorna måste man tappa blod ur kroppen antingen genom åderlåtning eller koppning eller till exempel genom att låta blodsugande iglar fästa sig vid patientens hud. Blodigeln suger vid en och samma måltid i sig 5–10 milliliter blod ur sin värd. Man behandlade till och med fetma med blodiglar.

Blodigel. Bild: Art.com.

Bruket av blodiglar i vården fick dittills osedda proportioner i Europa på 1700- och 1800-talet. I Frankrike kunde ett enskilt sjukhus förbruka tiotusentals iglar per år.  Också i Finland blev iglarna på 1800-talet ett trendigt botemedel, och man försökte på alla sätt skaffa fram sådana antingen från hemlandet eller utlandet. Elias Lönnrot skrev om bruket av blodiglar bland annat i sin bok Suomalaisen Talonpojan Koti-Lääkäri, som publicerades 1839. Om någon hade ont i ögat skulle man enligt Lönnrot placera flera iglar runt ögat, och öronåkommor åter skulle behandlas med iglar bakom örat. Blodiglar användes mycket allmänt ända till slutet av 1800-talet, då den moderna medicinska vetenskapen började ta avstånd från tanken att avlägsna ”ont blod” eller ”sjukt blod” genom att slå åder.

När igelmetoden ökade i popularitet blev tillgången på blodiglar ett bekymmer. Varje apotek i Åbo på 1800-talet försökte lösa problemet på sitt sätt. Det fanns tre alternativ: att skaffa blodiglar från olika ställen i hemlandet, att importera iglar från utlandet och att planmässigt föda upp iglar i dammar.

Den inhemska produktionen av blodiglar i början av 1800-talet uppskattades till cirka 10 000 per år. Eftersom man i Åbo behövde omkring 15 000 iglar per år stod det klart, att det inte räckte med att samla iglar i naturliga vattensamlingar. Man visste att iglarna trivdes i grunda gölar med stillastående vatten och frodig växtlighet men inga fiskar.  Vattnet måste vara varmt och strandfloran fick gärna vara ymnig. Enligt biologen Kaarlo Levander var insamlingsmetoden enkel:  han hade hört att gamla käringar samlade iglar genom att stiga barfota i vattnet och låta iglarna suga sig fast. En kvinna i Teisko som kallades Mato-Pirjo sades ha skaffat sig sin utkomst i 40 år genom att fånga iglar. I Keuru räknades insamling av blodiglar rentav som ett eget näringsfång på 1840-talet.  

Trots allt fick man i Åbo inhemska iglar, åtminstone från Åland och från Rimito, Pargas och Nagu i Åbo skärgård. Men man måste ändå ty sig till import från utlandet. Det finns belägg för att iglar importerades till Åbo åtminstone från Sverige och kanske också från Ryssland. Statsmakten förhöll sig dock avog till importen från utlandet.

Erik Julin (1796–1874). Bild: Wikimedia Commons.

Man måste alltså åtminstone försöka använda det tredje alternativet, uppfödning av iglar i dammar, en metod som var vanlig i Frankrike och Tyskland. Det är ingen överraskning att den kände aboensiske köpmannen och apoteksägaren Erik Julin (1796–1874), sedermera kommerseråd, gav sig i kast med ett sådant projekt. Julin är också känd för att ha grundat Åbo FBK och för sitt arbete för anläggandet av en stadspark på Vårdberget.

Uusi Aura berättade om Julins förtjänstfulla verksamhet den 29 augusti 1948: ”Han hade en tvål- och ljusfabrik, han tillverkade ättika, han hade en kakel-, porslins- och fajansfabrik och han sände varor till Ryssland. På kakelfabrikens område lät han gräva en damm där han odlade blodiglar då efterfrågan på sådana under en tid var vida större än tillgången. Men företaget lyckades inte: de utplanterade iglarna insjuknade och dog.” (Fri översättning.)

Julin startade det misslyckade igelprojektet tillsammans med bokhandlaren G. O. Wasenius (1789–1852) från Helsingfors. I sitt brev till senaten i oktober 1838 ansökte kompanjonerna om fem års ensamrätt till dammodling av blodiglar i Åbo och Björneborgs län (Julin) och i Nylands län (Wasenius). Som ovan konstaterades misslyckades herrarnas projekt i bägge områdena av någon anledning ”ganska totalt”.

Timo Vuorisalo och Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Artikeln baserar sig på en understreckare i Turun Sanomat 1.9.2024.

1900-talet

 ”Vivate Karnevalis!”

Lämna en kommentar

I Finland var det förbjudet att anordna danstillställningar under vinter- och fortsättningskriget. Endast teater- och filmföreställningar, konserter och fosterländska festligheter var tillåtna. Nöjeslystnaden rådde förbuden inte på, men man kunde få böter eller rentav fängelsestraff om man arrangerade otillåtna logdanser eller hemhippor. 

 Inget under alltså att fester av alla slag praktiskt taget exploderade när dansförbudet upphävdes efter kriget. Det kom starkt till synes också i studentlivet i Åbo. I tidningen Turun Ylioppilaslehti år 1945 intogs en framträdande plats av annonser om fester och kvällssamkväm ordnade av studentnationerna, studentkåren, gulnäbbarna, kemisterna osv.; också vintriga utfärder kombinerades med pjäxdans.

Ett utmärkt exempel är studentkårens idrottssällskap Ylioppilaskunnan Urheilijat (TYYU), som återupplivades i februari 1945. Förutom ledare för de olika idrottsgrenarna valdes också en programkommitté, i praktiken en nöjeskommitté. Kommittén grep sig ivrigt an med uppgiften att skaffa pengar – och tillfredsställa nöjeslystnaden. Katarina Piha var medlem i kommittén och i hennes arkiv har några för hand tecknade festreklamer bevarats.

Reklam för TYYU:s Jättekarneval 17.3 och annons om dräkttjänster inför Maskeraden 10.5.1945.

På en dryg vecka hade nöjeskommittén stampat fram en Jättekarneval, och på festdagens morgon den 17 mars skrev Katarina i sin dagbok om förberedelserna: ”I går hade vi stort pappershattstalko och där deltog Soke, Iljamo, Exi, Gringo, Tor, Marja… Vivate Karnevalis!”. Och på morgonen efter festen klockan 7.10 fortsatte hon:  ”Jag har redan varit hemma en halv timme. Ha! Nästan 12 timmars festande. — Gänget söp och slocknade”. 

Efter det allmänna valborgsfirandet anordnades på Kristi himmelfärdsdagen 10.5 en maskerad, om vilken Turun Ylioppilaslehti 4/1945 berättade följande: ”Idrottarna anordnade vårens roligaste fest, en maskerad ’på kontinental nivå’, där deltagarna förundrat frågade sig vem som var den hemlighetsfulla sköna zigenerskan som inte ens den behornade djävulen i sin eldröda mantel kunde snärja i sina garn…” Efter följande dags ”teknologkamper” var det förstås fest på Kåren.

Reklam för sommarunistuderandenas förstaträff 30.6 och Lördagsdans 14.7.1945 .

Åbo sommaruniversitet inledde sin verksamhet 26.6 efter sex års avbrott med ett bredare program än förr. TYYU var på alerten och arrangerade genast en introduktionsträff på Kunta 30.6: ”Programmet kan inte nog berömmas – DANS till effektiv orkester”.

Ylioppilaslehtis kåsör Observer redogjorde för reklamens påverkan: ”Vi hade redan på våren fattat ett heligt beslut om att VI åtminstone inte ska hedra sommaruniversitetet med vår närvaro … Men – redan då vi kom in i hallen stannade vi upp inför Erkki Kalkas jätteannons för den stora lördagsdans som väntade sommarunistuderandena … Vi marscherade till kansliet och betalade den erforderliga summan … Vi hade skrivit in oss vid sommaruniversitetet.”

Redan efter ett par veckor var det dans igen – intäkterna gick till roddarlaget som behövde nya åror. Aurarodden hägrade. 

Passionerad nöjeslystnad rådde! Inget under att Katarina skrev följande rader i sin dagbok i maj: ”Vaka, vaka och åter vaka. Det blir inget av jobbet och studierna, jag vill bara springa och slappa.”

Kristina och Tapani Kunttu

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Katarina Pihas (fd. Nurmi) arkiv, hos Kristina Kunttu

  • Dagbok år 1945 med Åbo Sommaruniversitets program 26.7.-4.8.1945 och ett tidningsurklipp från 27.6.1945: ”Turun Kesäyliopiston viidennen lukukauden avajaiset eilen”.
  • Festreklamer. Datum för festerna finns inte på alla reklamblad, men med hjälp av dagboken 1945, Turun Ylioppilaslehti och kalendrar har datum kunnat fastställas. 

Olkkonen Tuomo: Suomalaisen populaarikulttuurin nuoruusvuodet. Ingår i verket Suomalaisen arjen historia 3. Modernin Suomen synty. Weilin+Göös Oy, WS Bookwell Oy, Borgå 2007.

Turun Ylioppilaslehti årgång 1945.

1800-talet

Stadsmiljön som förstördes i Åbo brand

Lämna en kommentar

Åbo brand 4–5.9.1827 var den största stadsbranden i de nordiska ländernas historia. Det kulturarv och det lösöre som gick förlorade var en oersättlig förlust och branden var också en arkitekturkatastrof. Tusentals byggnader förstördes och lågorna slukade också största delen av bland annat stadsarkitekt Christian Friedrich Schröders (1722–1789) produktion.

De områden i stadens utkanter som skonades i branden – av vilka endast en liten del av Klosterbacken finns kvar – låg uppe på kullarna och beboddes av fattigt folk. Därför ger de en förvrängd bild av hur stadskärnan, där det bodde mera välbärgade människor, såg ut före branden.

Endast få landskapsvyer och teckningar av Åbo före branden har bevarats och de avbildar nästan alla ungefär samma plats vid Aura ås strand. Texter som skildrar stadens omgivning och byggnaderna där finns det däremot gott om: tiotusentals sidor med brandstodsbrev, auktionsdokument, besiktningsinstrument och annat myndighetsmaterial. Det här materialet innehåller ett slags textuell kod med vars hjälp man kan återskapa en stor del av den stad som förstördes i branden i september 1827 i form av en digital 3D-modell.

Museet för historia och framtid i Åbo startade år 2018 ett projekt som syftade till att skapa digitala 3D-modeller av den stad som förstördes i den stora branden. I början av 2019 lanserades en pilotmodell med vars hjälp man virtuellt kunde uppleva miljön kring Stortorget och hela modellen blev klar i etapper före ingången av 2022. För historieforskningen svarade undertecknad, och själva datormodelleringen och användargränssnitten skapades till en början av aboensiska CTRL Reality och senare av Helsingforsföretaget Zoan.

Den digitala 3D-modellen Turku Åbo 1827 återupplivar den stadsmiljö som Åbo brand förstörde. På bilden ses Tavastgatan som leder österut. Den höga byggnaden är hovrättspresidentens ämbetshus. https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) 

Forskningsarbetet avslöjade en färgrik och tätt bebyggd stad och också en stor mängd arkitekturhistoriskt basforskningsmaterial som fortfarande väntar på att publiceras i vetenskapliga artiklar. Tillsvidare kan allmänheten ta del av modellen endast på Digimuseets virtuella utställning (https://digimuseo.fi/nayttelyt/turku-abo-1827/) och på videor i Youtube (t.ex. https://www.youtube.com/watch?v=pgEsegtkvks&list=PLjv1L3MBgATBfZbMmdFNNdVBZP0WlmYze&index=5), men Åbo stadsmuseum kommer att skapa nya användargränssnitt och erfarenhetsplattformar på det Museum för historia och framtid som ska öppnas i sinom tid.

Redan i början av 1900-talet drömde man om en miniatyr som skulle visa Åbo före branden. Svante Dahlström skrev i sin bok Åbo brand 1827 (1929) att det skulle vara möjligt men arbetsdrygt att insamla täckande och noggranna uppgifter om hur Åbo såg ut före branden. Nu har den här grundforskningen äntligen utförts, men slutresultatet är inte en miniatyr utan en digital modell.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1700-talet

Musikaliska Sällskapet i Åbo och dess rötter

Lämna en kommentar

Musikaliska Sällskapet i Åbo grundades år 1790 och verkar än i dag. Dess stadgar sägs uppvisa intryck från sällskapet Utile dulci, som verkade i Stockholm och som det i Åbo år 1770 grundade Aurorasällskapet kan anses vara en filial till. Ingetdera av de här vittra sällskapen fokuserade enbart på musik. 1700-talet var ett slags guldålder för olika hemliga sällskap och föreningar. Överallt i Europa grundades ett stort antal musikföreningar. Kan  någon annan sammanslutning än Utile dulci ha varit en viktig påverkare när det gäller Musikaliska Sällskapet i Åbo?

De andliga inflytelserna från Europa kom till Sverige inte bara i litterär form utan också genom förmedling av privatpersoner. År 1751 valdes Adolf Fredrik, född i Schleswig, till Sveriges kung. Hans hustru Lovisa Ulrika var syster till Preussens kung Fredrik den Store och mor till Sveriges följande kung Gustav III. Kungaparet hade nära förbindelser till det preussiska hovet, vars konserter tjänade som exempel för de borgerliga musikföreningar som bildades i Berlin.

En av dem var Musikausübende Gesellschaft, vars stadgar skrevs 1749. När man jämför Musikausübende Gesellschafts stadgar, som har 23 paragrafer, med Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar, som är indelade i 5 klasser och 48 paragrafer, ser man att 29 av de senare innehållsmässigt är desamma som i den tyska föreningens stadgar. Sålunda kan 60 % av Musikaliska Sällskapets i Åbo stadgar härledas till den 40 år äldre förebilden i Berlin. Olikheterna kan förklaras av den långa tidsskillnaden mellan stadgarnas tillkomst. Upplysningstidens andliga och samhälleliga utveckling hade förändrat allt agerande. Musikausübende Gesellschafts stadgar skapades av professionella musiker med tanke på deras behov medan Musikaliska Sällskapet i Åbo åter var mer allmännyttigt och inriktat på att vägleda vänner av musik. Den process som inleddes under Musikausübende Gesellschafts tid ledde till att det uppstod en borgerligt administrerad publik konsertverksamhet.

De första konserterna för allmänheten i Finland arrangerades av Aurorasällskapet: Pergolesis Stabat mater framfördes den 19 augusti 1773 och på nytt ett år senare i Åbo. Sedan övertogs arrangörsansvaret av Musikaliska Sällskapet i Åbo, och dess årsfest på Gustav III:s födelsedag firades alltid med en konsert och ett föredrag om något ämne av allmänt intresse.

Bilden visar biskop Jacob Gadolins inträdesbiljett till Musikaliska Sällskapets i Åbo konserter år 1797. Sällskapet har lånat sitt motto av Vergilius: Ipse laetus citharam Apollo dabat, fritt översatt Själv vid glatt lynne gav Apollo oss citharan.

Ilari Lehtinen

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Spår efter bombningar i gatubilden i Åbo

Lämna en kommentar

Åbo och framförallt stadens hamn var viktiga för sjövägen västerut och därför ett centralt mål för de sovjetiska bombplanen under andra världskriget. Bomber föll på olika håll i staden och orsakade materiell förödelse på många platser samt krävde även människoliv.  Sammanfattningsvis kan sägas att de svåraste bombningarna av Åbo under vinterkriget ägde rum i tre perioder: den första inföll 25.12.1939–4.1.1940, den andra en vecka senare 12.1–4.2 och den tredje 14.2–9.3. Endast väderförhållandena begränsade bombningsflygningarna. 

Viborg oräknat var Åbo den stad som bombades mest under vinterkriget. Bombskadekartorna visar tydligt hur bombmattorna under vinterkriget sträckte sig från sydost, det vill säga Estland, mot nordväst. Bombplanen öppnade vanligen sina luckor ovanför Aura å eller Kuppisgatan.

De mest kända spåren i gatubilden i Åbo efter bombningar under vinterkriget härrör från den ”svarta måndagen” 29.1.1940 och kan ses som skador i posthusets stenfot vid Eriksgatan 25. Till minne av händelsen har man låtit göra två stenplaketter, varav den första monterades på väggen år 1986 och berättar att spåren härrör från bombningar under vinterkriget. Den andra, kompletterande plaketten placerades under den första år 2011 och upplyser om att bombanfallet krävde 29 personers liv.

Förutom i posthusväggen finns det spår efter bomberna också på andra håll i Åbo. På den svarta måndagen miste tre personer livet framför Finlands Banks hus, och det finska lejonet av sten ovanför samma banks dörr träffades också av splitter vid samma bombanfall. Det sårade lejonet har fortfarande sin skada kvar; möjligen har man avsiktligt låtit bli att reparera det för att bevara det som ett minnesmärke över tragedin under vinterkriget.

Spår efter bombning i passagen till innergården vid Puolalagatan1. De uppkom uppenbarligen vid en bombning på morgonnatten 19–20.2.1940. Bild: Riku Kauhanen.

Mikaelskyrkans trappa mot Lasarettsgatan uppvisar också tydliga märken efter bombningar under vinterkriget. På gatan fälldes fyra bomber den 2 februari 1940, och de skadade ett bostadshus vid Lasarettsgatan 18. Vid samma bombanfall fick Betelkyrkan (Universitetsgatan 29) smärre skador. De spår som kanske är mest okända för Åboborna finns vid Puolalagatan 1, mellan byggnaderna mittemot Sampo-huset i passagen till innergården.  Stenfoten träffades vid bombningar som fortsatte i fyra nätter, 17–21.2.1940, troligtvis vid anfallet på morgonnatten 19–20.2.

Förödelse i stadsdelen Martins efter bombningarna i juni 1941. Bilden föreställer kvarteret mellan Stapelgatan och Vilhelmsgatan väster om Martinskyrkan. De sovjetiska planen bombade området svårt 26.6.1941, men den 25:e juni har antecknats som datum för fotograferingen. Bild: Försvarsmaktens bildarkiv, bild 20998.

Åbo bombades också under fortsättningskriget. Särskilt svår var förödelsen kring Betaniakyrkan i Martins stadsdel. Kyrkan bombades sönder redan under vinterkriget den 25 och 27 december 1939, och i början av fortsättningskriget förvandlade de sovjetiska planen stadsdelen till ett eldhav 26.6.1941. Vid Betaniakyrkans ruiner (Österlånggatan 51) finns en plakett till minne av bombningarna. I början av fortsättningskriget var Åbo hamn åter ett viktigt mål för bombplanen, och Åbo slott träffades av flera bomber och åsamkades svåra skador. I trämagasinen vid slottet kan man fortfarande se spår efter bombsplitter, och en del av hålen i väggstockarna kan också härröra från de här bombningarna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Hallanvaara, Lea-Kaarina. 1975. Turun pommitukset talvisodan aikana. Publikationsserien Turun historiallinen arkisto 30. Turun Historiallinen Yhdistys, Åbo: s. 257–322.

Penttilä, Eino. 1988. Turku talvi- ja jatkosodassa. Karisto Oy, Tavastehus.

Pesonen, Aake. 1982. Tuli-iskuja taivaalle: ilmatorjuntajoukkojen taisteluista talvi- ja jatkosodassa. Karisto, Tavastehus.

Raevuori, Antero. 2016. Tuho taivaalta: talvisodan pommitukset 1939–1940. Otavan Kirjapaino, Keuru.

Hintsala, Kari. Pommeja Turkuun talvisodassa  http://kaponieeri.blogspot.fi/2016/01/pommeja-turkuun-talvisodassa.html

1600-talet

Gatlopp

Lämna en kommentar

Gatloppet blev en vanlig bestraffningsform på 1600-talet, först inom armén och senare också inom den civila jurisdiktionen. Det går ut på att ett visst antal män ställer sig i två led mittemot varandra och den dömde måste löpa längs ”gatan” mellan leden. Varje man i ledet måste slå den förbipasserande brottslingen med en piska. Den dömde sprang längs gatan så många gånger som rätten beslutat, och varje man måste piska med kraft, vid hot om böter. Gatloppsstraffet gällde endast män.

Gatlopp år 1525 enligt Jost Amman. Wikimedia Commons, Public domain.

Det var svårt att få män att ställa upp för gatlopp eftersom hela etthundra kunde behövas på en gång. I Åbo anhöll de rika köpmännen hos rådet om att inte behöva delta i ett sådant nesligt företag. De var rentav redo att köpa sig fria från förrättningen. Rådet biföll emellertid inte deras anhållan utan konstaterade att också gatloppet hörde till skyldigheterna för dem som svurit burskapseden. Borgarna i Helsingfors åter frågade rådet i Åbo om det i staden var brukligt att borgarna själva ställde upp; de tyckte att det skulle ha räckt att drängarna gjorde det.

Man försökte lösa problemet på annat sätt. I Åbo kallade man till exempel i februari 1670 in fattiga borgare från olika kvarter till rätten och uppmanade dem att delta i bestraffningen av lagbrytare. I gengäld lovades de efterskänkning av skatt och böter samt befrielse från vaktpassen i stadsvakten. En del av dem gick med på detta och en särskild lista uppgjordes över dem. Den 22 februari ställde de upp i ett gatlopp där fyra män bestraffades. 

År 1698 nödgades rådet konstatera, att alla de borgare som använts som piskare vid gatloppen hade dött under de föregående två svåra hungeråren. De övriga borgarna ville inte delta i gatloppsförrättningarna, och man kunde inte beordra dem till detta utan beslut från högre instans eftersom man inte heller tidigare tillämpat tvång. Rådstuvurätten beslöt fråga hovrätten eller landshövdingen huruvida man i Åbo och de andra städerna skulle kunna beordra det lägre borgerskapet att ställa upp som piskare ifall man inte fick ihop 50 man från stadsvakten. Detta ville man veta för att dåliga seder inte skulle sprida sig på grund av att det saknades deltagare för verkställandet av bestraffningen.

*

Enligt drottning Kristinas straffordning år 1653 kunde man sona en bot på åtta daler med att löpa ett lopp mellan femtio män. Det blev inalles hundra piskrapp. Ju högre böter, desto fler lopp. Enligt en kunglig förordning från 1698 kunde böter sonas med spö- eller piskrapp. Detta straff gällde både män och kvinnor och verkställdes vid skampålen som fanns på torget. En karl skulle för varje 2 ½ silverdaler straffas med tre rapp givna med två spön och en kvinna med tre slag givna med två piskor.

Antalet rapp var sålunda direkt proportionellt med värdet av stöldgodset. Sporrmakaren Jonas Höök åtalade i september 1683 lösdrivaren Erik Mattsson för att i Åbo slott på Jakobsdagen av honom ha stulit föremål till ett värde av 66 koppardaler. Bland föremålen fanns en ljusstake och många klädesplagg. Erik dömdes till att ersätta föremålens värde och till att betala en bötessumma på tre gånger detta värde. Dessutom dömdes han till offentlig avbön. Då han inte kunde betala sina böter fick han löpa gatlopp, sex gånger fram och tillbaka mellan leden. Det fanns 25 man i vartdera ledet, så antalet slag blev 600! Efter ett gatlopp hotade alltid sårfeber, som kunde vara dödlig.

Rättens uppgift var emellertid inte att åsamka de svaga och sjuka onödigt lidande, varför domen kunde mildras vid behov. Därför sprang svärdsmedsgesällen Knut Jöransson i sitt gatlopp endast två gånger fram och tillbaka mellan leden den 30 juli 1679. Hans dom hade mildrats på grund av hans sjuklighet. Med loppet sonade han den höga bot på hundra silverdaler som hovrätten dömt honom till.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA): RA z:38, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 11.2.1670, 76−77; 12.2.1670, 78−79; 14.2.1670, 80; 22.2.1670, 90; RA z:46, ÅRP 30.7.1679, 422; RA z:50, ÅRP 3.11.1683, 485−488; 7.11.1683, 501; RA z:65, ÅRP 29.10.1698, 399v−401v; RA z:80, ÅRP 17.8.1711, 374v−375; 21.8.1711, 387v; 26.8.1711, 389−389v.

Drottning Christinæ Straff-Ordning dat. Stockholm 18.Maji åhr 1653. J. Schmedeman, Kongliga stadgar, förordningar etc. Stockholm 1706, 294−296. 

Carl von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet. Första bandet. Bidrag till Åbo stads historia. J. Simelii arfvingars boktryckeri aktiebolag 1894, 315.

1900-talet

När framtiden är dold i dunkel

Lämna en kommentar

Maija Rajainen befann sig i Åbo den 4 september 1944 när hon skrev ett brev till sin chef Pentti Renvall med begäran om direktiv. Hennes liv hade inga klara fästpunkter just då. Den dag hon skrev brevet trädde vapenvilan som avslutade fortsättningskriget i kraft. För Rajainen betydde krigsslutet att hon måste ställa om hela sitt liv. Hon hade en tjänst som lärare i historia och samhällslära vid lyceet i Terijoki, men Terijoki och hemmet där var nu i Sovjetunionens besittning och lyceet verkade i Lahtis. Rajainens make Sergej var fortfarande i arméns tjänst. Till Åbo hade Rajainen kommit på grund av att hon under kriget i olika perioder arbetat vid Staben för Östkarelens militärförvaltning på ett arkiv som tagits som krigsbyte. 

Forskarsalen i Åbo landsarkiv. Fotot är taget 8.2.1944, ett halvt år innan Rajainen kom till Åbo för att där fortsätta med sitt arbete. Bild: Åbo stadsmuseum RF020107.

Krigsbytesarkivets egentliga verksamhet hade upphört då finnarna lämnade Petrozavodsk 21.6.1944, men Rajainen arbetade fortfarande tack vare ett stipendium från Finska kulturfonden som forskare vid Pentti Renvalls projekt, vars syfte var att granska Sovjetkarelens historia utgående från materialet i krigsbytesarkivet. Rajainens brev till Renvall öppnar ett intressant fönster mot livet i den stund då allt förändras och framtiden är dold i dunkel.

Rajainen var på väg hem för att sköta personliga ärenden och frågade vad Renvall ansåg: skulle hon göra resan så kort som möjligt och fortsätta sitt arbete i det längsta? Rajainens bekymmer berodde på att det material ur krigsbytesarkivets samlingar som hon studerade på Åbo landsarkiv hade insamlats i det ockuperade Sovjetkarelen. Hon antog helt korrekt att de förväntade fredsvillkoren också skulle stipulera att materialet skulle återlämnas till Sovjetunionen.

Ämnet för Rajainens doktorsavhandling var normalskolorna i Gamla Finland, och nu var det meningen att hon skulle studera skolorna i Sovjetkarelen. Om krigsbytesarkivets material återlämnades till Sovjetunionen skulle hon inte längre ha de behövliga källorna till sitt förfogande utan endast sina anteckningar.

Å andra sidan ifrågasatte Rajainen det meningsfulla i hela arbetet. Hon skrev till Renvall att hon var pessimist och att hon trodde att ingen i Finland skulle publicera en sådan bok som hennes arbete med källmaterialet skulle resultera i, även om relationerna till Sovjetunionen skulle bli ”vänskapliga” och även om hon till det yttersta skulle bemöda sig om att se saker och ting ur sovjetisk synvinkel. ”Opartisk vetenskap existerar helt enkelt inte enligt grannarnas uppfattning, och en objektiv framställning grundad på arkivmaterial är ett ännu starkare uttryck för illvilja än subjektiva memoarer någonsin,” skrev hon.  

Med facit i hand ser vi, att Rajainens analys av situationen träffade helt rätt. Även Renvall hade rätt när han i sitt svarsbrev säger sig ana att Sovjetunionens och Förenta Staternas goda relationer bara skulle vara tillfälliga. Läget blev inte sådant att det skulle ha varit möjligt att publicera en undersökning om skolorna i Sovjetkarelen baserad på material som tagits som krigsbyte under ockupationstiden. 

Liisa Vuonokari-Bomström

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Vuonokari-Bomström Liisa: Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941-1944 Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941–1944 – UTUPub