1800-talet

Presidentbesök i Åbo år 1878

Lämna en kommentar

Åbo har alltsedan 1700-talet haft en fördelaktig ställning på rutten mellan Stockholm och S:t Petersburg. Staden var en rast- och genomfartsplats mellan två metropoler, vilket medförde att Åbo besöktes av en hel mängd prominenta utländska gäster. En av dem var Förenta Staternas 18:e president Ulysses S. Grant (1822–1885), känd även som krigshjälte, som besökte Åbo i juli 1878. Efter sina presidentperioder hade Grant tillsammans med sin hustru Julia Dent gett sig av på en grand tour i Europa år 1877, och ett av huvudmålen för deras resa var S:t Petersburg.

Henry Ulkes målning av president Grant från år 1875. Bild: Wikimedia Commons.

Grants resa till Nordeuropa och Finland fick mycket uppmärksamhet i Storfurstendömet Finlands tidningspress även om det naturligtvis inte var fråga om något statsbesök. Tidningarna skrev redan i juni 1878 om hur Grant blivit mottagen i Paris och hur den fortsatta resan därifrån till Tyskland hade gått och berättade när paret äntligen skulle komma till Stockholm före besöket i Finland. Nyheterna spreds snabbt till tidningarna medels telegram. 

I tidningarna redogjorde man också för Grants livsskeden och bedrifter och byggde för finländarna sålunda upp en bild av en storman. Även Åbo Underrättelser beskrev Grant i sitt nummer 29.7.1876 som ”en af wår tids största celebriteter”. Det medieintresse som Grants besök orsakade var en del av den borgerliga kändiskultur som uppstått redan på 1700-talet. Det var uttryckligen pressen som skapade intresset för författare, politiker och andra personer i offentligheten, till exempel Rousseau, Madame de Staël, Goethe, Napoleon eller Liszt.

Till Åbo kom Grant och hans hustru den 28 juli 1878 med ångaren Finland. De möttes av en grupp prominenta Åbobor. På plats fanns borgmästare Herman Höckert och en av Åbos rikaste köpmän, Ernst Dahlström, som också var sällskapets tolk. Hundratals stadsbor hade tagit sig till hamnen och hälsade de högt uppsatta gästerna med hurrarop. På Samppalinnabacken vajade det amerikanska stjärnbaneret som en speciell hedersbevisning.

Grants fick under dagen bekanta sig med sevärdheterna i Åbo. Paret åkte hästskjuts till Vårdbergsbacken, där Engels observatorium besågs, och därifrån till Kuppisbadet. Därefter stod Domkyrkan i tur. Efter middagen var det dags för en ångbåtstur till Runsala och kaffe på Allmänna Promenaden, senare känd som Folkparken. Efter kaffet promenerade presidentparet på strandpromenaden och samtalade med Åbobor som kunde engelska.

Åboborna anordnade dessutom en supé för Grants på nya Hotell Phoenix vid Salutorget. Tillsvidare kan vi bara föreställa oss vad presidentparet bjöds på. En flera rätters meny, kanske ett glas champagne och gott franskt rödvin, möjligen kaffe och konjak samt en cigarr, så som det var brukligt vid många fina fester på den tiden. 

Hotellet, kanske också maten, föll presidenten i smaken, för enligt tidningarna hade han jämfört hotellet med Vita huset i Washington. Hur det än var med den saken, så var Åboborna säkert glada över hans artiga omdöme. Phoenis hade ju blivit färdigt samma år och representerade den nya kontinentala hotellkulturen i staden.

Grant övernattade emellertid inte på Phoenix utan avreste med sitt sällskap redan samma kväll till Helsingfors. Resan företogs med ångaren Finland, som var framme i Helsingfors följande morgon. I huvudstaden mottogs presidenten, som i tidningarna beskrivits som ”förträfflig”, åter med hurrarop. Från Helsingfors avreste presidentparet med båt till S:t Petersburg samma kväll.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

En längre version av texten ingick i föreningen Turun historiallinen yhdistys publikation Historia nyt år 2025.

Källor

Åbo Posten, Åbo Underrättelser, Suomen Wirallinen Lehti, Sanomia Turusta, Tampereen Sanomat, Hufvudstadsbladet, Vaasan Sanomat, Wiborgs Tidning, Helsingfors Dagblad, under sommaren 1878

Lagerstedt, Ilpo: ”Malja vapaudelle!”. Yliopisto 7/1997, s. 21–23.

Leimu, Pekka: Phoenixin kohtaloita. Yliopisto 8/1997.

1600-talet

Söndervittrande stenmurar i 1600-talets Åbo

Lämna en kommentar

I Åbo upplevde man på 1650-talet en rivningsperiod då många medeltida och på 1500-talet byggda stenhus i centrum försvann ur stadsbilden. Det var inte fråga om Åbosjukan, det vill säga en vilja att riva för att ge plats åt nybyggen, utan om ett praktiskt tvång. I staden härjade flera bränder på 1500- och 1600-talet, och de fick husens stenmurar att vittra ner så att de rasade av sig självt. Särskilt ödesdiger för stenhusen var branden år 1656. Rådet måste meddela husägarna, att husen skulle rivas emedan de var farliga. 

*

Borgarna förväntades hålla sina hus i sådant skick att de inte till Åborådets förfäran skulle hånas av de köpmän som gästade staden. Därför tillsades köpman Petter Wedrich den 23 juni 1634 att sätta sin tomt i anständigt skick emedan den var en skam för staden, speciellt då den hade ett centralt läge. Han hade tidigare lovat upplåta tomten åt staden till plats för ett våghus, och om han inte nu reparerade byggnaderna skulle staden ta tomten i besittning. Försök gjordes att reparera byggnaderna, och till exempel i juni 1641 meddelades att murarmästare Matts Kössi hade arbetat med reparationer på Gregorius Sylvius gamla mur. Han hade stått på byggställningen och kastat en sten in på framlidne Johan De la Gardies gård, varvid stenen träffat knekten Mårten Jöransson i huvudet och orsakat ett sår.

Det finns uppgifter om brandskadade hus redan från 1500-talet. Under åren 1509−1600 drabbades Åbo av inalles 14 stora bränder som förstörde minst ett kvarter av fyra. Till exempel bränderna åren 1546 och 1593 förstörde bosättning i Kyrko- och Klosterkvarteren. Där låg bland annat Äijäläs hus. Vesilax dominus Jacobus Matthiae ville i februari 1598 dela arvet efter sin syster Barbro Mattsdotter till dennas dotter Brita Larsdotter Äijälä. Brita tillskrevs hälften av värdet på Äijäläs hus, 200 daler, samt ytterligare 50 daler som hennes styvmor Brita Sigfridsdotter hade lagt ut för reparation av Äijälähusets tak och murar efter branden. 

En av stadens värdefullaste bebyggda tomter hade vid sekelskiftet ägts av sedermera framlidna borgerskan Valborg Innamaa. I juli 1642 uppskattades värdet på huset med tillhörande stallgård till 6 000 koppardaler eller 3 000 silverdaler. Byggnaderna på tomten hade också en representativ interiör, för borgmästare Erik Knape, som kommit i besittning av huset, hade låtit måla salen i början av 1630-talet. Innamaas hus förlorade snabbt sitt värde efter Valborgs död emedan underhållet försummades då huset ställdes som säkerhet för ett lån. Räntmästare Balthazar Wernle fick i april 1650 meddelande om att den del av Innamaas hus som låg vid bron måste rivas emedan det var förfallet och lutade så kraftigt att man fruktade att det skulle orsaka andra skada. Stadens värderingsmän utförde i mars 1657 en inspektion av Innamaas hus. Då kunde man inte längre ge huset högre värde än 2 000 koppardaler emedan det hade så stora skador.

Också den del av Brinkalahuset som låg närmast porten var i mars 1661 i så dåligt skick att huset kunde rasa. Rådet beslöt att huset skulle rivas, men den i augusti avlidne Lars Kruus änka, grevinnan Agneta Horn anhöll om uppskov för att låta utföra reparationsarbeten emedan huset tillhörde de minderåriga barnen. Ett års uppskov beviljades. Om arbetena inte inleddes skulle huset tillfalla staden. Arbetena framskred inte, och hovrättsassessorn Anders Andersson klagade i april 1663 över att en del av Brinkalas mur hade rasat och bitar av den hade träffat hans hustru då hon några dagar tidigare varit på väg till kyrkan. Stadsfogden befalldes att låta riva de delar av huset som inte var beboeliga. Samma förfarande skulle verkställas gällande framlidne marskalk Gustaf Horns hus vid Kyrko Ågatan.

*

Gamla Hakola i Åbo låg på en tomt som gränsade till Stortorget, Tavastgatan och Kyrkogatan i Kyrkokvarteret. Tomten var så stor att två stenhus med två våningar och tillhörande övriga byggnader fick plats där. Tomthörnet var ändpunkten för Tavastländska Oxvägen och strandvägen från Viborg. Ett stenhus i två våningar på denna tomt nämns redan år 1456, då Ragvald Suurpää donerade det till Nådendals kloster. År 1479 övergick huset i den aboensiske vapendragaren Bengt Jönssons ägo. 

Tomten torde ha kommit i släkten Hakolas ägo efter branden 15.2.1546, som förstörde Kyrkokvarteret. Efter branden inledde kronan en omfattande försäljning av tomter till privatpersoner. Denna tomt köptes av borgaren Klemet Hakola, som nämns åren 1548−1553 Bränderna åren 1576 och 1593 förstörde största delen av staden. Om Hakolas öde finns inga uppgifter, men den senare branden hade skadat en del hus i närheten. Åbo brann åter år 1603, men branden i Klosterkvarteret begränsade sig till Hakolas grannar på andra sidan Fägatan. Hakolahusets medeltida murar stod kvar efter branden och reparerades efter behov. 

Söndervittrade murar orsakade även i Hakola en olycka som krävde ett människoliv. Stenhusen var byggda så att det uppstod en öppen gård. Den ena byggnaden löpte parallellt med torget och den andra fanns vid Kyrkogatan. I huset mot torget bodde professor Johannes Terserus med familj. Hovrättspresidenten Jöns Kurcks son, akademikern Gabriel Kurck hade nyligen flyttat in i övre våningen i huset vid Kyrkogatan i en lägenhet med storstuga och kammare. Tillsammans med honom bodde hans tyska och franska tjänare av vilka han lärde sig språk. Det föll murbruk från taket över dem, och Gabriels far hade beordrat en murare att inspektera läget på plats. Denne hann emellertid inte fram innan husets gavel helt överraskande rasade den 15 april 1642 klockan fyra på eftermiddagen. Gabriel satt då vid bordet och Nicolaus Champagnie på fönsterbänken. Fransmannen hann bara utropa ”Jesus Maria!” innan han krossades till döds av takbjälkarna som föll ned på gatan. Den tyske tjänaren var på väg in från kammaren, och bjälkarna gav också honom en smäll så att han förlorade medvetandet. En dryg timme efter raset grävdes Gabriel fram ur gruset som nådde honom till armhålorna. Som genom ett under skadades han inte. Också hans hund, som grävdes fram flera dagar senare, var oskadd. 

Hakola medeltida gård försvann slutligt ur gatubilden i Åbo då det bestämdes att huset skulle rivas efter storbranden 1656. Tvärsöver tomten planerades en ny gata, Stora Kyrkogatan, som skulle gå till domkyrkan. I april 1657 beslöt man inleda arbetena på den nya gatan, som drogs från Hakolatomten rakt till domkyrkan. Stadens skeppskarlar beordrades att riva ned husets murar, och som lön skulle de få alla tegel.

*

En del av Pargashusets trappa, där Mechtild Stensdotter en gång gått. Museet Aboa Vetus. Veli Pekka Toropainen 2023.

På 1630- och 1640-talet tvistade man i tio år i rätten om huset Pargas i Klosterkvarteret. Fastebrev för gården Pargas stora stenhus hade den 13 maj 1587 beviljats Elias Simonis, kyrkoherde i Pargas. Huset hade värderats till 250 dåtida daler. Kyrkoherden hade haft två söner, kyrkoherden i Töfsala Jeremias Eliae och Åboköpmannen Isak Eliasson, av vilka de övriga nu krävde arvedel. De övriga arvingarna var de sju döttrarna, nämligen Korpoherden Jöns hustru Sara, i Pargas bosatte Herr Pers hustru Karin, i Pargas bosatte Erik Kuts hustru Elin, i Lemlax bosatte Erik Bertilsson Hugguts hustru Margareta, i Nådendal bosatte Mårten Turissons hustru vars namn Giös ej visste, i Pargas bosatte Herr Thomas hustru Agneta och Giös mor, i Hattula bosatte Herr Grels hustru Elisabet. Domstolen beslöt att huset skulle delas mellan alla nio arvingarna enligt det pris som det värderats till efter Herr Elias död då Isak kommit i besittning av huset. I rätten presenterades åtta dokument, enligt vilka de övriga arvingarna redan fått olika summor, så Pargas Isaks familj behövde bara betala några tiotal daler. Det stora stenhuset hade tydligen tre våningar, för i övre våningen fanns åtminstone tre kammare med eldstad, och i en av dem bodde Isak Pargas änka Mechtild Stensdotter i slutet av 1640-talet.

Huset Pargas var förfallet, uppenbarligen på grund av bränder och bristande underhåll, och stadsfogden krävde i maj 1643 att Johan Isaksson Pargas skulle straffas för att han beordrats riva sin farliga stenmur inom två veckor men inte gjort det. Han befalldes ånyo att riva muren, och om någon olycka hade skett skulle ansvaret ha varit hans. I maj 1653 förklarades till sist framlidne Isak Pargas hus vara stadens egendom eftersom huset länge stått tomt. Husets värde uppskattades endast till 400 koppardaler. Samtidigt gavs order om att riva Fläskilä gårds mur i närheten av Pargas då man fruktade att den skulle rasa ner i gatan och skada förbipasserande. Husägarna hade inte rivit muren trots befallning, så kämnern beordrades att verkställa rivningen redan samma dag före solnedgången.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Rådstuvurätternas renoverade protokoll, Åbo kämnärsrätts protokoll z 171 (1641)

Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv, Åbo rådstuvurätts protokoll BIa 6−33 (1634−1663)

Hausen, Reinhold 1906: Landshöfdingen Friherre Gabriel Kurcks lefnadsminnen upptecknade af honom själf. Helsingfors.

Nikula, Oscar & Nikula, Sigrid 1987: Åbo stads historia 1521−1600. Första bandet. Åbo.

1900-talet

Liisa Tanner och grodorna vid järnvägen

Lämna en kommentar

Vårt trähusaktiebolag vid Skolgatan är över hundra år gammalt. Vi har ofta undrat hurdant livet kan ha varit här under olika tider, vem som bott här och hur omgivningen förändrats under årens lopp. Med hjälp av Nationalbibliotekets digitaliserade tidningar har vi fått en glimt av det förgångna ur en tidigare invånare synvinkel. Denna är konstnären och läraren Liisa Tanner, som bodde i vårt husbolag i sin barndom och senare som vuxen.

Liisa Tanner föddes i Åbo år 1902 och avled likaså i Åbo, för jämnt 40 år sedan år 1986. Under sin karriär målade hon hundratals porträtt och även landskap. En intervju med Tanner i Uusi Aura är gjord i hennes hem, där väggarna pryddes av många porträtt som föreställer såväl släktingar som konstnären själv. Tanners arbeten stannade emellertid inte kvar på hemmets väggar: de ställdes ut för första gången år 1928 och därefter på flera separat- och samutställningar. Även i Åbo universitets konstsamling ingår flera porträtt som hon målat.

Liisa Tanner målar. Foto taget i bostaden vid Skolgatan i slutet av 1940-talet. Åbo stadsmuseum, Samling Turun Sanomat. https://www.finna.fi/Record/tmk.161027033541700.

Flera tidningsintervjuer med Tanner samt nyheter om hennes utställningar har bevarats. En av de i vårt tycke mest intressanta intervjuerna ingick i Turun Sanomat år1949. Den ingår i en artikelserie där redaktören frågar kända Åbobor hur de tjänade sina första egna pengar. I intervjun beskriver Tanner detaljerat livet i Skolgatans trähus, barnens lekar och den omgivande naturen i slutet av 1910-talet.

Tanner inleder med att berätta, att särskilt gårdens flickor var oerhört företagsamma. De hade bland annat kommit på, att de kunde sälja vilda örter åt apotekaren. Tanner plockade växter tillsammans med de andra, men hon tyckte inte om det. Växterna insamlades nämligen på järnvägsområdet intill bostadshusen, och grodorna som hoppade fram bland örterna skrämde henne. Men hon samlade växter liksom gårdens andra barn, för hon ville inte bryta den gemenskapsanda som hon berättar att rådde mellan gårdens flickor.

I intervjun minns Tanner också, att barnen inte gjorde affärer på apoteket endast med växter utan – till Tanners fasa – också med iglar, som barnen samlade vid Aura ås stränder. Emedan Tanner inte tillräckligt aktivt hade samlat in iglar skickades hon till apotekaren för att själv sälja sina maskar. Fast maskarna var långa och tjocka konstaterade provisorn att de var av fel sort.

Till sist hittade flickorna på ett sätt att tjäna pengar som också Tanner gillade. De grundade ett teatersällskap som anordnade kvällsunderhållning i bykstugan. Invånarna ställde sig positiva till teaterhobbyn även om en inträdesbiljett kostade 10 penni. Teatersällskapet fick till sist så mycket pengar att medlemmarna kunde göra ett teaterbesök.

Tanners berättelser om barndomen är intressanta på många sätt. De ger en inblick i barnens liv och lekar i Åbo i början av 1900-talet, och de berättar också om förändringarna i omgivningen. I dag förefaller redan tanken på en groda vid järnvägen eller i Åbo centrum nästan orimlig, och barnen samlar heller inte in iglar längre. Gemensamma lekar och påhitt som de boende får betala en slant för är emellertid fortfarande populära på Tanners gamla hemgård. I stället för teatersällskap har barnen emellertid i flera år satt upp en sommarkiosk.

Otto Latva och Johanna Latva

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helinä. Turkulaisia taiteilijattaria tapaamassa. Uusi Aura 24.2.1946.

Helinä. Miten ansaitsin ensimmäiset rahani IX. Turun Sanomat 12.11.1949.

Monto, Riitta. Liisa Tannerin luonnosnäyttely on turkulaista kulttuurihistoriaa. Turun Sanomat 4.10.2006. https://www.ts.fi/a/1074151397.

Palin, Tutta. Hilja Teräskeli – tietoa teoksesta. Turun yliopiston taidekokoelma 2024. https://art.utu.fi/object/hilja-teraskeli/.

Villehartti, Veli. ”Taiteen suurena tehtävänä on kirkastaa jokapäiväistä elämää”. Turun Sanomat 23.3.1947.

1900-talet

 Kunglig tennisdiplomati i Åbo

Lämna en kommentar

Statsbesök som inkluderar idrott har på senaste tid i den offentliga debatten skapat begreppet golfdiplomati. Idrott har emellertid ingått i statsledarnas program redan tidigare. Ett exempel på detta är den svenske kungen Gustaf V:s besök i Åbo sommaren 1936.

Vid tiden för sitt besök hade den 78-årige kungen Gustaf V skapat sig ett rykte som en passionerad tennisspelare. Han hade fördjupat sig i sportgrenens hemligheter då han vistades i England i slutet av 1800-talet och introducerade ivrigt spelet i hemlandet. På spelplanerna var han känd under pseudonymen Mr G.  Han var bland annat med om att grunda Stockholms kungliga tennisklubb redan i slutet av seklet då han fortfarande var kronprins.

Den 4 juni 1936 anlände kungen och hans följe med kryssaren HMS Gotland till Gullranda i Nådendal, där de fick ett festligt mottagande. Den första besöksdagen stod tennis på programmet efter lunchen, men på grund av ostadigt väder kunde man inte spela på utomhusplanen i Gullranda. Man höll emellertid fast vid planen och spelade i stället i tennishallen vid Brahegatan i Åbo.

Tennisspelen återgavs flitigt i tidningsartiklarna om kungabesöket i både ord och bild. Suomen Kuvalehti 13.6.1936.

Trots den snabba förändringen av dagsprogrammet hann ryktena till Åbo före kungen. När Gustaf V:s bilkolonn anlände till tennishallen tidigt på eftermiddagen hade en stor skara Åbobor samlats där för att bevittna kungens ankomst. Åskådarläktarens platser delades ut åt prominenta besökare; bland annat presidentparet Svinhufvud fick en stund senare se kungen tävla i dubbel mot Finlands mest kända spelare. Kungens par var doktor Arne Grahn och denna duo besegrade paret Johnny Hackman och Torsten Nyberg med siffrorna 6-4, 5-7, 6-3. Turun Sanomat visste berätta, att de sakkunniga som följt matchen var ”särskilt imponerade av Mr G:s lobbar”.

Kungen kom från Nådendal till Åbo också den andra besöksdagen. På morgonen besökte han konsul Hans von Rettig. Samma förmiddag styrde Gustaf V kosan mot Idrottsparken, där han åter fick ägna sig åt sin favoritsport. På plats i parken mottogs han av bland annat Finlands tennisförbunds ordförande Ernst Schybergson, som kallade kungen till förbundets hedersmedlem. Kungen och hans par Grahn vann över sina motståndare med överlägsna 3–0 i ett dubbelspel som allmänheten också kunde följa. Ett nytt spel hann också påbörjas, men det måste avbrytas ganska snart på grund av tidtabellen för besöket.

Nästa punkt på programmet var en lunch som Åbo stad bjöd på i stadshuset, och efter den fick kungen stifta bekantskap med en del av stadens sevärdheter. Sedan var det dags för besökets avslutningsmiddag i Nådendal, och kungen anträdde hemresan redan samma dag.

Joonas Kananen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat, 4.6.1936, nr 148, s.1, 3.

Turun Sanomat, 5.6.1936, nr 149, s.1, 4.

1600-talet

Guld, pärlor och silver

Lämna en kommentar

I Åbo var 1600-talet barockens tid. Stilen gynnade tunga och pompösa former, vilket också kom till synes i storborgarnas smycken. De bevarade porträtten av den tidens aboensiska borgare är inte så många, men bouppteckningar, pantsättningslistor och rådstuvurättens protokoll avslöjar en del om dyrbarheterna och de hals- och dräktsmycken som kvinnorna i Åbo då åtrådde.

*

En allmän uppfattning om Åbobornas ädelmetallsmycken får man av de panter som samlats hos Jakob Wolle d.y.:s änka Ingeborg Gerdner. Paret idkade omfattande bankirverksamhet, vari ingick lån mot pant. Åborådet uppbevarade dessa panter i rådhuset efter Wolles död. En av kistorna öppnades den 4 februari 1640 och visade sig innehålla 129 värdeföremål. Vid samma tid fanns det i Wolles eget hushåll 71 skedar, varav största delen var oinlösta panter.

Porträtt av Magdalena Wernle från år 1666. Förutom av smycken pryds Magdalenas dräkt av Binchespets från Flandern som det tagit ungefär ettusen timmar att knyppla. WAM Åbo stads konstmuseum.

Den öppnade kistan innehöll silverskålar, -stop, -kåsor, -remmare och -bägare, halskedjor av guld, förgyllda och oförgyllda halskedjor med vidhängande mynt, silverbeslag, guld- och silverringar, en amulettring, diamant- och pärlringar, en nyckelkedja och en kalk av silver, silverbälten med tillhörande kedjor, ett lock till en kredens (ett större dryckeskärl), silverknappar, etthundra lösa granatstenar samt silvertråd för pärlstickeri. Föremålen tillhörde representanter för det ledande borgerskapet, småborgarna, hantverkarna, adeln, tjänstemännen och prästerna. Dessutom fanns det i kistan tiotals förgyllda och oförgyllda silverskedar, som också var de vanligaste metallföremålen av värde i dokumenten. En sked var i allmänhet värd endast några koppardaler, så många hade råd att skaffa sig sådana. De var också lätta att transporterna och pantsätta eller sälja.

Stadens enda pärlstickarfamilj fick sina uppdrag av kyrkan och de adliga. De kyrkotextiler som bevarats i Åbo domkyrkomuseum är broderade med guld- eller silvertråd. Till adelsmännens klädedräkt hörde guld- och silvergaloner. Från och med år 1664 reglerades galonmängden av kronans överflödsförordningar. Pärlstickarfamiljens kvinnor, Hebla och Maria Pärlestickerska, mor och dotter, anlitades som brudfrämmor eftersom de i sin ägo hade dyrbarheter som fem guldprydnader, en förgylld krona, guldringar och silverbälten. 

Köpman Johan Såger efterlämnade diamant-, safir-, rubin- och turkosguldringar i arv åt Elin Plagman och barnen. Dödsboets övriga guld- och silverföremål vägde 52 resp.  900 lod, tillsammans 12,5 kilo. Köpman Thomas Trälls bouppteckning från år 1636 belyser hurdana dyrbarheter en enskild familj inom det ledande borgerskapet kunde ha i sin ägo. På borden kunde man ställa fram tiotals tennfat och -tallrikar och dessutom hade man en silverskål, tre silverkannor varav en med guldbård, en halvfärdig silverkanna, ett silverstop, en förgylld kredens och dito bordskrans samt tre förgyllda och tio silverskedar. Bland smyckena nämns ett förgyllt bälte med sammetsremmar, två silverbälten, en silverkedja, en halskedja av guld, ett pärlhalsband, ett armband gjort av tio gulddukater, två halssmycken gjorda av penningar, två släta guldringar, en pärlring av guld, en emaljring, en ring med sten, en signetring av silver, en slät ring och en kedjering. Dessa smycken tillföll döttrarna och svärsönerna.

* 

År 1646 behandlades i rätten ett fall där Isak Rothovius hustru, biskopinnan Karin Andersdotter hade lånat ett pärlhalsband med en vikt på 2½ lod i januari 1642 och i pant givit kaptenshustrun Barbro Stahl en silverskål som vägde 84 lod samt en mängd silverknappar. För bruket av pärlorna hade hon betalt ett lispund lin och ett lispund fläsk. Biskopinnan ville ha tillbaks sina silversaker, men Barbro påstod att det var fråga om en byteshandel. Biskopinnan genmälde, att hon aldrig skulle ha bytt hundra lod silver mot 2½ lod pärlor. Johan Silfverspåra svarade på sin hustrus vägnar och framhöll, att biskopinnan fortfarande vägrat överlämna pärlorna då hustrun något senare skulle resa till Riga. Barbro hade då lagt fram ett erbjudande om byteshandel, som parterna också enats om. Silvret hade Barbro haft med sig till Riga och där visat det för sin make. Biskopinnan vidhöll att hon gått med på byteshandeln endast på villkor att Barbro skulle skaffa henne fler pärlor i Riga. Domstolen beslöt att parterna skulle återbörda föremålen till de ursprungliga ägarna.

Ett annat rättsfall, där biskopinnan också var inblandad, visar att kvinnorna noga iakttog varandras klädsel och att de till exempel visste vem som ägde vilket smycke. När någon skaffade ett nytt smycke använde hon det och visade det tydligen också för andra. På det sättet ville man manifestera sin sociala ställning, men beteendet kunde också ha ett mer praktiskt ändamål: när alla kände till varandras dyrbarheter var det svårt att sälja dem ifall de blev stulna. Smyckesamlaren och pärlvännen biskopinnan Karin Andersdotter anförde i juni 1646 klagomål över att köpman Johan Sågers änka Elin Plagman påstått att biskopinnan bytt ut hennes guldkedja mot en av sämre kvalitet då hon lånat den av Elins dotter Brita Såger, hustru till köpman Kristoffer Franck. Elin hade deponerat kedjan hos sin dotter då hon själv reste bort från staden. 

Biskopinnan hade lånat kedjan sommaren 1645 då hon var brudfrämma i Uskela prästgård och en andra gång på hösten inför Wijsa Knutsdotters bröllop. När Elin Plagman sedan hade återfått kedjan av sin dotter, hade hon genast märkt att det inte var hennes egen kedja. I samband med von Birckholtz bröllop hade biskopinnan velat köpa Elin Plagmans smycke och som betalning erbjudit förgyllda kredenser. Om Elin Plagman inte ville sälja hade biskopinnan sagt sig vara redo att spela om smycket. Robert Ranckens hustru Elin Klöfverblad, Casper Ekmans hustru, Joachim Schultz hustru Elin Jemse, Henrik Scheffers hustru Margareta Wernberg och Balthazar Wernles hustru Katarina Gubbertz, som väl kände till Elin Plagmans smycken, var säkra på att hon hade fått fel kedja.

Det har bevarats ett exempel på hur en förmögen borgarhustru i Åbo klädde sig i mitten av 1600-talet. Sidenhandlanden Jost Schultz och hans hustru Magdalena Wernle lät måla sina porträtt år 1666. Målningen visar 34-åriga Magdalena iklädd en svart klänning av växtmönstrad klippt sammet med bred spetskrage och spetsmanschetter samt svart mössa. Kring halsen har hon en femradig guldkedja. Handlederna pryds av likaledes femradiga guldarmband, som har ett emaljerat lås med växtornament i rött, blått och vitt. På bröstet ovanför två svarta sidenrosetter bär hon en guldbrosch med ett emaljmotiv i samma färger och med samma ornament som armbanden. De stenprydda ringarna och solfjädern, som är gjord av ben och tydligen bemålad med röda tulpaner, kompletterar accessoarerna. Magdalenas smycken är av samma typ som nämns i de bevarade dokumenten.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

ÅSA (Åbo stadsarkiv), ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) BIa 12, 4.2.1640, 417–421; ÅSA, ÅRP BIa 12, Bilaga 4.2.1640, sp; ÅSA, ÅRP BIa 8, Bilaga 20.11.1635, sp; ÅSA, ÅRP BIa 18, 25.2.1646, 173─180; 26.11.1646, 78; ÅSA, ÅRP BIa 18, 3.6.1646, 279−286; ÅSA, ÅRP BIa 5, 24.5.1633, 60─60v; ÅSA, ÅRP BIa 31, 27.4.1661, 122−139; Åbo museicentral, Åbo slott, Barockrummet.

1900-talet

Tre poliser miste livet år 1930

Lämna en kommentar

År 1930 glesnade Åboplisens led då tre poliser miste livet: äldre konstapeln Karl Jäspi, överkonstapeln Anton Lagerroos och ridande konstapeln Eino Tuomi. Lagerroos och Tuomi omkom i trafikolyckor medan Jäspi mötte döden i tjänsteutövning på grund av en serie missförstånd.

Korsningen mellan Lilla Tavastgatan och Nylandsgatan, där direktör Salomon Konsky körde på överkonstapel Anton Lagerroos i augusti 1929. Bild: Riku Kauhanen.

Anton Lagerroos avled i en hjärtattack den 30 september 1930, men den händelseserie som orsakade detta inleddes redan ett år tidigare. Lagerroos stod den 21 augusti 1929 i hörnet av Lilla Tavastgatan och Nylandsgatan och pratade med en annan konstapel. då direktör Salomon Konsky (1886–1940) helt överraskande körde sin bil mot Lagerroos och in i väggen. Den andre konstapeln hann hoppa undan, men Lagerroos fick skador i knät, vristen och bröstkorgen. Från sjukhuset blev han ivägsänd för vård i hemmet. Vid förhören sade Konsky att han glömt bromsa, men då fallet utreddes kom det fram att Åbo polisinrättning dragit in hans körkort på grund av hans dåliga syn. Konsky hade skaffat sig körkort i Björneborg, där han hade en konfektionsaffär. Lagerroos fick hjärtsymptom på grund av påkörningen och de blev hans död i september 1930.

Samma dag som Lagerroos begrovs, den 7 oktober 1930, omkom ridande konstapeln Eino Tuomi. Han patrullerade till häst i stadsdelen Raunistula tillsammans med konstapel Suominen, och de försökte ta fast två cyklister som körde utan lyktor. En omnibuss kom emot dem och stannade, men bakom den dök det oväntat upp en cyklist. Tuomi skulle just då passera bussen och hans häst snavade på cykeln. Tuomi fastnade med foten i stigbygeln, och då hästen stegrade sig och skenade iväg släpades Tuomi efter. Han fick en allvarlig skallfraktur och avled efter en timme.

Äldre konstapeln, detektiv Karl Jäspi hade den 1 maj 1930 tillsammans med detektiv F. Lindström sickats till Björneborgs Regementes kaserner, det vill säga till det nuvarande universitetsområdet på Universitetsbacken, för att leta efter kommunister, som sades vara i farten med olagliga uppsåt. Här stötte detektiverna på två suspekta män, som de började prata med. Utan att polisen visste om det hade Björneborgs Regemente för kommunistjakten utsett två egna spanare, civilklädda reservofficersaspiranter. De undrade givetvis vad det var för skumma typer som dykt upp på kasernområdet. När soldaterna frågade männen om de var detektiver, förnekade de förstås detta. Men soldaterna fortsatte med sitt frågande och undrade om de visste något om de förbjudna flygblad som smugglats in till regementet, och då antog detektiverna att de fått fast sina kommunister. När de ämnade häkta de civilklädda soldaterna uppstod ett handgemäng, och den ena soldaten tog fram sitt fickvapen och sköt Jäspi i magen. Den andre soldaten åter sårades i foten då polisen sköt. De sårade fördes till sjukhus, där Jäspi avled av sina skador. Han begrovs 12.5.1930 på Åbo nya begravningsplats. I begravningståget deltog Björneborgs Regementes musikkår, som spelade en sorgehymn.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Databasen Poliisisurmat. Poliisimuseo.fi, https://poliisisurmat.poliisimuseo.fi/?s=&orderby_field=sukunimi_asc
Poliisimies: poliisijärjestöjen äänenkannattaja 20/1930.
Satakunnan Kansa 3.5.1930.
Suomen poliisilehti 9/1930; 19/1930.
Turun Sanomat 22.8.1929; 13.5.1930.

1700-talet

”Vår Allernådigste Konung”

Lämna en kommentar

Åbo väntade besök av Sveriges konung Gustav III i maj 1775.  Landshövding Christoffer Rappe med följe hade avrest till Åland för att möta kungen och därifrån följa med sällskapet till Åbo. På morgonen den 25 maj dånade äntligen de kanonskott som förkunnade att kungens skepp närmade sig. Hovrättens medlemmar, magistraten, Akademins professorer och officerarna från de olika regementena ställde upp sig på Slottsfältet för att invänta Hans Majestät. Vid tiotiden kom det kungliga skeppet till sist glidande in till Beckholmen. Om kungens ankomst berättar Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo i juli, att morgonen varit töcknig och kulen men att vädret blivit klart och varmt då Gustav III landsteg i Åbo.

Gustav III avporträtterad av Alexander Roslin, 1777. Bild: Wikimedia Commons.

På eftermiddagen steg kungen i land, satte sig till häst och gjorde sitt intåg i staden. De församlade Åboborna följde honom med glädjerop när han red genom en vid stadsgränsen uppsatt äreport, som planerats av stadsarkitekt Christian Friedrich Schröder. Porten hade inskriptioner på latin, på slottssidan bland annat ”Fäderneslandets fader” och ”Återställaren av friheten”, på stadssidan verser av Vergilius: ”Vilken lycklig tid har frambragt dig? Vilka stora föräldrar har fött dig? Din ära, ditt namn och ditt rykte skall leva för evigt!”

När Gustav III installerat sig i sitt logi, landshövdingens residens, höll han en mottagning. Hela staden var prydd till fest och ärebevisningar till konungen hade utplacerats överallt. På rådhuset fanns två transparanger, bilder som tecknats på tunt tyg eller papper och upplystes bakifrån. Den ena föreställde ett berg där bäckar flöt ned från bergstoppen och vattnade jorden. Samtidigt skyddade berget det blomstrande landet mot det bakomliggande stormande havet. På transparangen glödde även texten Tuetur & rigat (Skyddar och vattnar). Den andra visade vårens ankomst och hade texten Fert gaudia secum (Bringar glädje med sig). Bägge prisade den Allernådigste Konungens livgivande kraft: konungen var solid som ett berg och samtidigt källan till nytt liv. I Kungliga Akademins bibliotek hade man placerat en spektakulär vas som gudinnan Minerva höll i sina händer, och den var försedd med påskriften Hoc Numine lætatur Pallas (Pallas gläds över denna gudomlighet).

På kvällen var staden upplyst till fest. Magistraten hade redan i april påbjudit, att inte bara de publika lokaliteterna utan också privathemmen skulle upplysas med stearinljus om kvällen. Enligt professor Panu Savolainen var detta troligen första gången som festbelysning i större skala ålades stadsborna. Naturvetaren Pehr Kalm skrev i sin dagbok den 25 maj, att hela staden var upplyst om natten och att fyrverkeripjäser och raketer avfyrades på Wuorebergets (Vårdbergets) topp medan musik och sång hördes från kyrktornet.

Gustav III stannade i Åbo ända till den 31 maj. Han fick veta mycket om Kungliga Akademins verksamhet, alla auditorier presenterades för honom och han fick till och med åhöra en disputation. Pehr Kalm hade äran att presentera akademins trädgård, och han gjorde också en anteckning om kungens intresserade frågor. Besöket var av avgörande betydelse: ur sin penningkista skänkte kungen medel till nya planteringar och donerade senare växthusväxter från sin egen trädgård.

Gustav III:s besök stannade länge i Åbobornas minne och gav upphov till många slags historier. Det berättas bland annat, att kungen skulle ha deltagit i en militärparad i Kärsämäki, där en musikkår angav takten. Trumslagaren misslyckades emellertid så fatalt att det väckte kungens misshag, och han frågade om det inte fanns någon skickligare pukslagare. Kapellmästaren svarade, att en oboist vid namn Jahn var duktig och behärskade flera instrument. På kungens begäran övertog Jahn pukorna och skötte dem så väl, att Gustav III förtjust klappade honom på axeln och förtroligt utbrast: ”Det var vackert, kamrat!”

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

K. F. W.: Ur Gustaf III’s eriksgata i Åbo. Veckans krönika 6/1910.

Pehr Kalm: Päiväkirjamerkinnät Turun vuosilta 1772–1779. Red. Samuli Helama, Jari Holopainen och Henry Väre. Förlaget Faros-kustannus,, Åbo 2026.

Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo 15.7.1775, 31.7.1775.

Hannu Laaksonen: Kun juhlavalaistu Turku vastaanotti Kustaa III:n. Turun Sanomat 26.10.2008.

Panu Savolainen: Teksteistä rakennettu kaupunki Julkinen ja yksityinen tila turkulaisessa kielenkäytössä ja arkielämässä 1740–1810. Sigillum, Åbo 2017.

1800-talet

När telegrafen förenade Åbo med världen

Lämna en kommentar

”Hwad sägs om en snabblöpare, som icke behöver 2 sekunder, för att springa kring jorden?” frågade Zacharias Topelius år 1850, då han som redaktör vid Helsingfors Tidningar förundrade sig över den elektriska telegrafen, en ny uppfinning som spritt sig i Europa. Liksom alla samtida häpnade även Topelius över den elektriska kommunikationens snabbhet. Han räknade ut att ”den elektriska gnistan” bara behövde en tvåhundradedels sekund för att tillryggalägga den drygt 200 svenska mil långa sträckan från Helsingfors till Åbo och sedan via Uleåborg, Kuopio, Viborg och S:t Petersburg åter till Helsingfors.

Tidig telegraf från decennieskiftet 1830–1840. En telegraflinje till Åbo byggdes år 1856 och revolutionerade informationsflödet helt. För första gången kopplades Åbo till den omgivande världen via en förbindelse som var snabb även om den inte ännu låg helt i realtid. Källa: Wikimedia Commons.

Trots att man på 1800-talet tog i bruk flera tekniska nyheter som förbättrade kommunikationerna var den elektriska telegrafens inverkan den mest revolutionerande: det var telegrafin som på ett avgörande sätt skiljde åt transport och kommunikation. Telegrafen möjliggjorde underhandlingar över långa avstånd utan flera dagars eller veckors fördröjningar. Dagens datateknik, som fungerar i realtid, anses vara en unik teknisk nyhet, men tack vare telegrafin närmade sig den internationella kommunikationen realtid redan för nästan 200 år sedan.

De finska tidningarna berättade om telegrafnätets utbredning i Västeuropa redan från och med 1840-talet, så fördelarna med den nya tekniken var kända också här. Finland följde det övriga Europas exempel och år 1855 byggdes landets första telegraflinje till Helsingfors via Moskva och S:t Petersburg. Året därpå utsträcktes linjen till Åbo, där den löpte från Tavastgatan över Aura å till köpman Nomells hus vid Köpmansgatan. 

Åboborna tog emot telegrafen med iver men också med skräckblandad spänning. Åbo Underrättelser målade upp en bild av hur en tunn tråd förenade oss med det civiliserade Europa. Många såg dock telegrafin nästan som något magiskt. Enligt tidningen var det en vanlig föreställning att även den minsta fingerkontakt med telegrafapparaten fick ens allra hemligaste tankar att flyga runt hela världen.

Köpmännen i Åbo började omedelbart utnyttja det nya kommunikationsmedlet även om de tekniska problemen var många i början. En knapp månad efter att telegrafstationen öppnats sände handelshusägaren Carl Magnus Dahlström tre ”eldepescher” till utlandet. Den första gick fram, men innehållet i de två övriga hade man inte förstått på telegrafstationerna. De på svenska skrivna meddelandena förändrades så mycket vid översättningen till ryska att de inte längre var förståeliga i S:t Petersburg. Till exempel namnet ”Johan Granfeldt” hade blivit ”Ragano Granfeldt”. Telegrafins pålitlighet förbättrades från och med år 1860, då den nya förbindelsen till Sverige vid Haparanda blev färdig.

Mika Kallioinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingfors Tidningar 8.5.1850.

Åbo Underrättelser 27.5.1856.

Kallioinen, Mika, Verkostoitu tieto. Informaatio ja ulkomaiset markkinat Dahlströmin kauppahuoneen liiketoiminnassa 1800-luvulla. 2003.

Risberg, Einar, Suomen lennätinlaitoksen historia 1855-1955. 1959.

Wenzlhuemer, Roland, Connecting the Nineteenth-Century World: The Telegraph and Globalization. 2013.

1600-talet

En hedersam begravning

Lämna en kommentar
Försilvrade kopparprydnader på år 1677 avlidna fru Märta Oxenstiernas kista i släkten Horns grav i Åbo domkyrka. Veli Pekka Toropainen 2025.

Vad behövdes för en hedersam begravning på 1600-talet? Pengar, förstås! De adliga behövde pengar till de begravningssköldar som bars i begravningstågen, till de utsmyckade kistorna och till de av sten skulpterade gravmonumenten. Både adeln och borgarna donerade dopfuntar, mässkrudar och annat dyrbart till Åbo domkyrka till Guds ära och bevarandet av sitt eget minne. Men också den fattige måste betala sina skillingar för att begrava någon eller själv komma i graven på ett hedersamt sätt.

*

Medlemmen i Åborådet Johan Graan anförde sommaren 1695 klagomål över att Per Nissiläs hustrus, Elisabet Jakobsdotters lik hade hittats i en öppen källare vid Gamla Kyrkogatan, där det legat redan i tre år efter att därförinnan ha förvarats i hemmet i ett halvt år. Nissilä förklarade att han inte haft råd att låta begrava sin hustru. Han hade väntat på att hustruns släktingar från Onnistaipale i Orivesi skulle komma till staden och ta hand om saken. Nissilä sade dessutom, att det bara gått ett halvt år sedan han i hemlighet en natt drog hustruns lik till källaren på en kälke. Före det hade liket funnits i hans hem ända sedan hustrun dog strax före jul år 1692. Rätten ville höra de kvinnor som varit med om att lägga liket i kistan. Kvinnorna intygade att paret hade haft ett gott samliv och att hustrun varit sjuk länge innan hon dog. Rätten beslöt att Hustru Elisabet skulle begravas. Emedan maken skulle ha kunnat låta begrava henne utan kostnad på grund av att han var fattig, dömdes han till att böta ettusen silverdaler – det motsvarade värdet på en rik köpmans hus. Ärendet underställdes hovrätten eftersom mannen inte förmådde betala böterna.

*

Prästerskapet fick ersättning för sitt deltagande i begravningsprocessen. Det gillades inte av alla, utan man tyckte att prästerna var giriga. Så klagade också domkyrkans finskspråkige kaplan Jacobus Kilovius och hospitalspredikanten Lars Kanis i maj 1669 över att hustru Gertrud Ambrosiusdotter från Klosterkvarteret hade sjungit följande nidvisa om dem på finska till melodi av psalmen Herre tu äst min skiölldh:  

Kilo virren allcka,
Kanis saa marckan pallcka,
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sit rumin edell.
Kanis hän edes prise,
Ja Kilo peräs härise.
Kanis käy Kilon edell,
Kilo sitt rumin edell,
puall marcka aja taka,
eij hän sijt ikän laka.

*

Adelsmannahustrun Ingeborg Stensdotter Tavast berättade för rätten i maj 1686, att hon redan år 1678 avtalat med Simon Lydeman om att denne av hennes egen koppar skulle förfärdiga delar till hennes mans, major Kristian Fredrik von Wedells likkista. Det överenskomna priset var 50 daler, och Lydeman hade redan fått hälften av summan. Nu krävde hustru Ingeborg att få tillbaka såväl kopparn som pengarna eftersom arbetet inte blivit färdigt. Lydeman genmälde, att han använt kopparn till fötter och prydnader på kistan och att han tillverkat dessa efter guldsmed Kasper Kellners mönster. Men enligt honom hade frun inte på långa tider visat något intresse för arbetet. Koppardelarna sade sig Lydeman ha sänt till Kellner för att försilvras, och han hade också skickat med åtta lod silver. Kellner var närvarande i rätten och berättade, att han också försilvrat delarna och att han blivit lovad 120 daler i lön. Lydeman fick behålla sina 25 daler, för han hade gjort vad han skulle och sänt kopparn till Kellner. Denne åter kunde inte framlägga bevis för sitt påstående att prydnaderna hade förstörts i en eldsvåda. Han blev tvungen att betala 20 daler för materialet åt Ingeborg Tavast och han miste sitt arbete. I det här skedet hade majoren redan begravts i en annan kista.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Lähteet:

RA (Riksarkivet) z:37, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 19.5.1669, 234–241; RA z:62, ÅRP 8.7.1695, 288–290.

RA z:194, ÅKP (Åbo kämnärsrätts protokoll) 12.5.1686, 48−49; RA z:202, ÅKP 25.6.1695, 386−387.

1900-talet

Massarrestering på Salutorget

Lämna en kommentar

Folkkommissariatet i Åbo gav i början av april 1918 order om tvångsvärvning i Åbo. Verkställandet av ordern inleddes snabbt och på ett mycket spektakulärt sätt. Röda gardet genomförde söndagen den 7 april vid 18-tiden en stor massarrestering i Åbo centrum. Området mellan Salutorget och Slottsgatan avspärrades och alla män som befann sig där arresterades. Också en spårvagn som körde förbi stoppades och männen i vagnen arresterades. Senare verkställdes arresteringar också på teatern, på kaféer och i bönehus.

De arresterade fördes till Sirkkalakasernerna vid Brunnsgatan där det fanns utrymme efter ryssarnas vistelse. De förhördes och deras personuppgifter nedskrevs, men egentligen kunde ingen berätta för dem varför de arresterats. Uppenbarligen började läget också i Åbo vara mycket kaotiskt och stämningen mer uppjagad än förr. Bland de arresterade spreds rykten om vad som väntade dem. Ett rykte visste berätta att de röda på natten skulle spränga kasernen och fångarna i luften och lämna staden.

Nils Robert af Ursin (1854–1936) var lantdagsman och den första ordföranden för Finska Arbetarpartiet. Bild: Wikimedia Commons.

Massarresteringen mötte motstånd också bland de röda. En av de rödas ledare, Nils Robert af Ursin (1854–1936) krävde i sin insändare i Sosialisti tisdagen den 9 april 1918 att de arresterade skulle släppas fria. Ursin konstaterade (fritt översatt):

”Emedan det har kommit till min kännedom, att en stor mängd fridsamma medborgare i går skall ha gripits på gatan och inlåsts för att sedan kantänka flyttas till fronten eller till något tvångsarbete, ser jag det som min skyldighet att av tvingande samvetsskäl framföra en synnerligen skarp protest mot ett sådant förfarande. Även om det torde vara sant, att likadana åtgärder vidtagits på andra sidan krigsgränsen, berättigar det inte proletariatets försvarare att agera på samma sätt. Det kan hända att man i krigsförhållanden måste handla på ett från vanligheten avvikande sätt, men okloka och omänskliga gärningar behöver man ändå inte ägna sig åt. Ett dylikt förfarande väcker främst hat mot den sak som vi arbetar för, emedan det bland de arresterade finns många som – och det vet jag med säkerhet – inte är fientligt inställda till den fattiga samhällsklassen.”

 Ursin ansåg också, att tvångsvärvade soldater inte var till någon nytta: ”Dem uppfostrar vi ju bara till bedragare, och tvångsvärvning strider mot de principer som det röda partiet nyligen förklarat sig följa. (…) Hämnd resulterar inte i liv utan förr eller senare i död för hämnarna och deras sak.”

Före tisdagskvällen den 9 april 1918 hade alla de arresterade och tilltänkta tvångsvärvade soldaterna släppts fria.

Tapio Onnela

Översättning: Brita Löflund

Källor:

N. R. af Ursin, ”Porvarien wangitsemiset”, Sosialisti 9.4.1918.

Artikeln har tidigare publicerats i bloggen Elämää Turussa 1917–1918, https://blogit.utu.fi/elamaaturussa/2018/04/07/joukkopidatys-kauppatorilla/