1900-talet

Rysk polismästaradjoint i Åbo

Lämna en kommentar

Löjtnant Nikolaj Borisov vid 3:e finländska skarpskytteregementet utnämndes år 1904 på generalguvernörens order till polismästaradjoint (biträdande polismästare) vid Åbo polisinrättning. Detta skedde alltså under den första förryskningsperioden i storfurstendömet Finland, då det ryska kejsardömets styrande kretsar attackerade storfurstendömets autonomi. Borisov tillträdde sin tjänst den 10 mars 1904 och befordrades till stabskapten redan i december. 

Åbo polisinrättnings tjänstemän i statskalendern 1910. Nikolai Borisoff har tilldelats en medalj till minne av kejsarparets kröning och en med påskriften ”för räddning af människolif”.  Finlands statskalender för året 1910.  Fotograf: Tuukka Heikkinen, 20.2.2026.

Den nye polismästaradjointen fanns med i en av signaturen Tiitus uppgjord namnlista som publicerades i januari 1905 i Helsingin Sanomat och senare åtminstone i Tampereen Uutiset. Där förtecknades ryska eller finsk-ryska tjänstemän i storfurstendömet Finland, bland andra statsjärnvägarnas överdirektör, överste Daniil Vasiljevitj Dratsjevskij och landssekreteraren vid länsstyrelsen för Åbo och Björneborgs län Alexej Alexandrovitj Chozjainov. Tiitus ifrågasatte med sin lista tidningen Suomen Wirallinen Lehtis påstående att tjänstemannakåren hade förfinskats.

I november 1905 kunde man i Turun Sanomat läsa att polismästaradjoint Borisov vunnit stadsbornas gillande under storstrejken. I samma artikel berättas att den lokala ryska officersklubben uteslutit honom. Under sin poliskarriär genomförde Borisov olika slags uppdrag: till exempel köpte han tillsammans med länsveterinär Fabritius och ridande polisen Laaksonen i februari 1908 tio hästar i S:t Petersburg att brukas av polisinrättningen i Åbo, och biträdd av Fabritius inspekterade han i december samma år stadens hyrkuskar och åkare. Polismästaradjointen granskade också de revolvrar som anskaffades för polismanskapet och han vikarierade även polismästaren Robert Westman under dennes ledigheter. 

I november 1906 utpekades Borisov av  signaturen Wisa i skrivelsen Kirje Turusta (Brev från Åbo). Wisa beskyllde stabskaptenen för rysk listighet. Storstrejken hade avslutat den första förryskningsperioden, som lett till en utrensning i tjänstemannakåren. Wisa påstod att Borisov fått de svensksinnade på sin sida, och varken Mechelins senat eller Åbo stads myndigheter hade något att klaga över. Den skribent som gömde sig bakom signaturen hade en kompromisslös linje, vilket framgår av att han utan några som helst bevis provokativt skriver att de svensksinnade representerade icke-nationella krafter. Enligt signaturen Wisa strävade dessa krafter efter stöd från ryssarna och judarna i kampen mot finnarna.

Nikolaj Borisov byggde upp sin karriär under en politiskt kontroversiell tid, vilket noterades i pressen. Tidningarna skrev också om Borisovs privatliv. I januari 1907 konverterade han till lutherdomen och fick medborgerliga rättigheter i Finland, något som han anhållit om redan i juni 1906. Borisov sade upp sig från sin tjänst i oktober 1909, varefter han kanske drog sig tillbaka till den villa i Littois som han i mars 1907 köpt av E. W. Sahlstedt för 7 000 mark.

Tuukka Heikkinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Finlands statskalender för året 1910. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag, Helsingfors 1909.

Helsingin Sanomat, 18.1.1905, nr 14, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/751689?term=Tiitus&page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 30.3.2026.

Pohjois-Karjala, 24.11.1906, nr 136, s. 2–3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/681476?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 30.3.2026.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 16.3.1904, nr 63, s. 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/703646?page=1. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 27.10.1909, nr 248, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/709251?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Tampereen Uutiset, 22.1.1905, nr 18, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/719171?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 15.3.1904, nr 32, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051290?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 24.12.1904, nr 153, s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051370?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Lehti, 21.6.1906, nr 72, s. 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1051486?page=1. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Turun Sanomat, 28.11.1905, nr 271, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/733232?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 4.2.2026.

Turun Sanomat, 9.1.1907, nr 606, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/704499?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 29.9.1904, nr 112 (3-d. upplaga), s. 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/735028?page=2. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 26.1.1907, nr 22, s. 5. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/801775?page=5. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 22.3.1907, nr 68, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/801855?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 22.2.1908, nr 44, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/802309?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 5.2.2026.

Uusi Aura, 3.12.1908, nr 280, s. 7. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/802749?page=7. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

Uusi Aura, 2.7.1909, nr 148, s. 3. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803094?page=3. Nationalbibliotekets digitala material. Läst 3.4.2026.

1500-talet, 1600-talet

Fångar på Åbo slott under 1500-talet

Lämna en kommentar

Kronans borgar var naturliga fängelser från medeltiden fram till 1900-talet. Fängelsestraff föregicks av brott. Orsakerna till frihetsberövandena kan indelas i tre större grupper: politiska skäl, rannsakning före domslutet och oförmåga att betala skuld. De här grupperna skiljde sig markant från varandra. Det var de politiska fångarna som fick skaka galler den längsta tiden, till och med i årtionden. Redan på 1600-talet fanns också livstidsfångar, visserligen inte så många. I bysättningshäktet eller gäldstugan hamnade den som inte kunde betala sina skulder. I rannsakningshäkte satt man en tid, mellan en vecka och några månader, före domens avkunnande. Efter domslutet sattes den skyldige ofta i tvångsarbete på någon av kronans borgar. Till exempel Sveaborgs fästning byggdes med fångar som arbetskraft. I gäldstugan satt gäldenären tills skulden i fråga var betald. Borgarna var också förvaringsplatser för dem som motsatte sig kronans representanter, varmed avsågs kungen och hans tjänstemän. De mest kända av de fängslade överhetsmotståndarna på Åbo slott torde vara kung Erik XIV och Jaakko Ilkka. 

Den mest kända internen i detta rum på Åbo slott var Erik XIV. Keijo Hakanen 1962, Åbo stadsmuseum.

På Åbo slott skrev man från och med år 1569 veckovisa mantalslängder, som har bevarats. I dem antecknades alla personer, även fångarna, för vars kost slottet svarade. För en del av fångarna angavs namn och hemort. Från och med slutet av 1610-talet saknas de här dokumenten, så det är inte möjligt att följa upp utvecklingen av antalet fångar under det seklet. Oftast satt det endast få fångar samtidigt på slottet, ibland fanns ingen fånge alls. Till exempel år 1584 var fem ryska politiska fångar inspärrade. De övriga fångarna var från Åbotrakten och anklagade för brott. Av brotten under de sju första räkenskapsperioderna nämns hor fem gånger, dråp två gånger, slagsmål tre gånger, stöld och häxeri en gång. Bara en kvinna fanns bland fångarna, och hon hade gjort sig skyldig till hor med granngårdens husbonde. Sju bönder från Lemu tillbringade i april ett par veckor på slottet för att de hade misshandlat kungliga majestätets dräng. Som brottslingarnas hemorter anges Lemu, Loimaa, S.t Marie, Virmo, Nagu, Pargas, Satava och Sagu.

År 1597 nämndes fångarna endast som en grupp, och samtidigt var 3–31 personer fängslade på slottet. Nästan alla var bönder från Nyland, Tavastland och Österbotten som tagits som krigsfångar under klubbekriget vintern 1597. I början av år 1598 fanns bara några fångar på slottet. De var hemma i Vintala i Lundo, Somero och Tövsala, och som yrken nämns bokhållare, länsman, hjulmakare och djäkne (skolelev). I början av sommaren kom tre fängslade romer till slottet; de hade vistats i det svenska riket trots förbud. På sommaren ökade antalet fångar då sju–åtta fängslade soldater var inspärrade samtidigt. På hösten fängslade man flera anhängare till hertig Karl på Åland och transporterade dem till Åbo slott. De åtalades för tjuvnad, svartmålande av kung Sigismund och anslutning till hertig Karl.

Under räkenskapsperioden 1599 var antalet fångar på Åbo slott störst i december: 19 inspärrade. Av fångarna nämns kavallerister från Upplands regemente och tjänare hos änkedrottningen som krigsfångar. Däremot torde fru Ceciias tre drängar på Haga gård ha gjort sig skyldiga till stöld av fruns egendom, vilket den turbulenta tiden underlättat. Fångarnas hemorter täcker ett stort område: Åland, Hangslax i Nagu, Granvik i Pargas, Bjärnå, Österbotten, Skåne och Vemo. En exceptionell fånge var österbottningen Brusius Henriksson, som kommit till slottet i början av året och somnade in i Gud den 10 mars mellan klockan nio och tio på dagen. Som nämndes var fångenskapen vanligen orsakad av rannsakning och det var inte meningen att fången skulle avlida där. Det fanns också exceptionella skäl till fångenskapen: två kavallerister från Skåne fängslades efter att ha brukat våld i Åbo stad, en hustru från Ulfsby hade mördat en annan hustru och Ingel Hansson från Lom i Korpo hade förfallit till att plundra en annan mans båt. Även en skånsk hovman fick hålla hov i slottsfängelset.

Hertig Karl avgick med segern i maktkampen och räkenskapsåret 1600 fanns det under årets sjunde vecka nästan 60 fångar i slottsfängelset, bland dem en biskop och flera adelsmän, soldater och tjänstemän. Under den här räkenskapsperioden upplevde slottet en fortlöpande tillströmning av rannsakningsfångar som anklagades för våldshandlingar och förtal under de oroliga åren. Fångarnas antal minskade och kvar blev de som begått faktiska brott. Kyrkoherden i Kumo, Herr Hans, fördes till slottet den 14 januari och fick sitta fängslad i flera månader. Till exempel de i fångrullan nämnda Johan Fleming och Hartvig Henriksson avrättades hösten 1600, och de nämns i Åbo domkyrkas förteckning över begravda eftersom de fick begravas i kyrkan med tillstånd av hertig Karl. Under år 1600 ökade också antalet fängslade gäldenärer.

Åbo slotts mantalslängd för åren 1609─10 berättar sin egen kärva historia om krigstiden. Största delen av slottsfängelsets interner var soldater som antingen begått något brott i de egna trupperna eller rymt. Kapten Mickel Bagge vistades i fängelset nästan ett helt år. Dessutom satt där sex kavallerister samtidigt; de hade rymt från sitt svenska truppförband i Ryssland. Från januari till februari förvarades där två polska fångar och från juni till november två livländare. I oktober anslöt sig en borgare från Reval till sällskapet. Civila fångar var i märkbar minoritet. Av deras brott nämns åtminstone slagsmål och dråp. Hemorter som nämns är Kankas, Loimaa, Nådendal, Pargas, Savolax och Övre Satakunda. Den fängslade före detta fogden i Borgå hade kanske ouppklarade räkenskaper med kronan.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Riksarkivet, Helsingfors (RA)

RA 1428, Åbo slotts räkenskaper 1584, 1─61; RA 1569, Åbo slotts räkenskaper 1597, 12─26; RA 1574, Åbo slotts räkenskaper 1598, 84─103v; RA 1579, Åbo slotts räkenskaper 1599, 66─89; RA 1585, Åbo slotts räkenskaper 1600, 10─19; RA 1713, Åbo slotts räkenskaper 1609─1610, 47─69v.

Nikula, Oscar och Sigrid 1987: Åbo stads historia 1521–1600 I─II. Åbo.

Ruuth, J. W. 1916: Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet III. Helsingfors.

1400-talet, 1500-talet

Åboköpmännen och informationsgången på medeltiden

Lämna en kommentar

Kung Gustav Vasa insåg på 1500-talet vilket värde informationsgången hade: Om alla visste med vilka varor man skall handla och var, desto större skulle profiten bli. Kungen såg sig själv som den bäste experten på handel. De Åboköpmän som han kritiserade förstod emellertid betydelsen av informationsgången minst lika bra som regenten. Under medeltiden betonades informationens betydelse genom att kommunikationen var långsam och prisförändringarna tidvis snabba. Hur snabbt fick man i Åbo kännedom om händelserna i Östersjöns hansestäder och förändringar som påverkade handeln?

Fartygen och informationsgången var på medeltiden utsatta för många olika slags hot, börjande med naturkrafterna. Bild: Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken. Wikimedia Commons.

Information förmedlades i praktiken antingen muntligt från en köpman till en annan eller skriftligt i handelsbreven. Den muntliga informationen har inte efterlämnat spår på samma sätt som den skriftliga, men det är uppenbart att dess betydelse var större än man trott. Särskilt skepparna var värdefulla ”nyhetsbyråer” som handlandena besökte genast skeppen kommit i hamn för att få del av de färskaste nyheterna. Skepparna förmedlade också meddelanden direkt från en köpman till en annan. Till exempel skepparen Peter van Aken från Åbo berättade i början av 1500-talet i Gdansk vilka varor handelsmännen i Åbo ville köpa. 

Brevväxlingen var särskilt inom fjärrhandeln en central form för informationsutbytet. Kommunikationen brevledes begränsade sig inte till affärsavtal, överenskommelser om frakter eller uppgifter om priserna. Breven var också ett sätt att upprätthålla förtroendet köpmän emellan och grundade sig ibland till och med på vänskap. Breven färdades med fartygen över Östersjön och var framme lika snabbt som skeppen. Om de aboensiska skeppens seglingshastighet kan man bilda sig en uppfattning genom att granska tullförteckningarna från mitten av 1500-talet. När man känner till fartygets avseglings- och ankomstdatum samt resmål kan man med ett dygns exakthet räkna ut hur lång tid en tur- och returresa tog.

Inräknat tiden i resmålets hamn tog en tur- och returresa till Reval tre eller fyra veckor medan man måste reservera mellan sex och sju veckor för en resa till Gdansk eller Lybeck och tillbaka. Om förhållandena var gynnsamma gick det klart fortare undan: en resa från Åbo till Gdansk och tillbaka kunde rentav kräva mindre än tre veckor. En enkel resa till Östersjöns sydkust tog vanligen mindre än 20 dygn, en färd till Reval kanske bara några dygn.

Mätt med nutida mått var informationsgången på medeltiden långsam. Intressant nog försnabbades den inte särskilt mycket under seklernas lopp. Så sent som i mitten av 1800-talet tog det i medeltal mellan 10 och 19 dygn innan ett brev från Lybeck till Åbo kom fram. En avgörande förändring inträdde först på 1850-talet, då den elektriska telegrafen revolutionerade den uråldriga informationsförmedlingen och framförallt dess hastighet. 

Mika Kallioinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kallioinen, Mika, ’Medieval merchants’ letters in Northern Europe. Functions and conventions’. Scandinavian Journal of History 44 (1) 2019, 53–76.

Kallioinen, Mika, Verkostoitu tieto. Informaatio ja ulkomaiset markkinat Dahlströmin kauppahuoneen liiketoiminnassa 1800-luvulla. SKS, 2003.

1700-talet

Sex på en 1700-talsrestaurang i Åbo

Lämna en kommentar

Sex utom äktenskapet var förbjudet i Sverige på 1700-talet. På grund av denna paragraf i strafflagen förevigades en stor mängd uppgifter om människornas intima liv i domstolsprotokoll och andra rättsliga dokument, i synnerhet om resultatet var ett utomäktenskapligt barn och fallet därför lättare kom i dagen.

Särskilt tjänstefolket och de mindre bemedlade stadsborna hade föga privata utrymmen. Därför flammade den brinnande kärleken ibland upp på de mest märkvärdiga ställen: på ängarna under höbärgningen, under kvarnarna på backarna i stadens utkanter, i skafferier och på krogarnas vindar.

Byggnaden där Johan och Margaretha för 251 år sedan älskade med varandra finns fortfarande kvar, och också i dag verkar en restaurang i huset.

Ett intressant fall av lönskaläge inträffade år 1775 i Seipells Källare, som redan då var en Åborestaurang med anor. Det var vintermarknad i staden, och vaktkorpral Simon Modig hade tillsammans med bodbetjänten Johan Dahlstedt gått in på Seipells Källare för att dricka några glas vin. Pigan Margaretha Biörckman från grannhuset hade gått förbi, och Johan hade bett Simon gå ut och hämta in henne till deras bord. Det var allmänt känt att Johan och Margaretha sällskapade, och man hade sett dem vänslas om nätterna i Margarethas pigkammare.

Sällskapets vinpaus fortsatte, och så måste Simon gå ut i ett ärende. När han återvände fann han Johan och Margaretha liggande på varandra i en säng på restaurangen (som också var värdshus). Det var uppenbart att det var bråttom, för Johan hade på sig sin kapprock, en typisk ytterrock för herrar på den tiden.

Fallet gick enligt tidens sed till domstolsbehandling. Då Johan Dahlstedt förhördes i Åbo kämnärsrätt påstod han, att han inte legat i sängen utan suttit på en stol bredvid den. På den tiden var det endast få som hade ett rättegångsbiträde eller en sakförare, och i många fall som gällde lönskaläge anförde de åtalade fåfängt mer eller mindre märkliga ting till sitt försvar, liksom i detta fall Johan med sitt prat om stolen.

Kriminaliseringen av lönskaläge eller samlag mellan ogifta nådde fram till det autonoma Finlands lagstiftning och även till det självständiga Finlands jurisdiktion. Paragrafen ströks ur strafflagen såsom föråldrad för jämnt hundra år sedan, år 1926.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Åbo kämnärsrätts protokoll 1775, Riksarkivet.

1800-talet, 1900-talet

En hundraårings födelsedagsfest år 1910

Lämna en kommentar

På fattighuset i Åbo firades en ovanlig bemärkelsedag den 6 maj 1910. Husets långvariga invånare, fröken Eva Elisabeth Wechter fyllde då hundra år och blev därmed Åbo stads äldsta invånare. Det här intresserade naturligtvis stadsborna, och hundraåringen till ära arrangerades en stilig fest trots att festföremålet själv hade skadat sin fot och var sängliggande.

Eva Lisa Wechters födelsedag torde ha firats med blommor och telegram på ungefär samma sätt som bildens Ika (Fredrika) Färdig hyllades i Nystad. Fotot har daterats till 1910‒1920-talet. Bild: Nystads museums fotografisamling. Nystads museum.

Inget avkall gjordes på festligheterna fast Wechter bodde i fattighuset och inte var någon höjdare i staden. Man ordnade ett kaffekalas och åldringen ihågkoms med bland annat blommor, penninggåvor och gratulationstelegram. ”Åldringens lilla krypin till rum doftade av rosor och andra blommor”, berättade Turun lehti. Och självaste domprosten höll tal vid uppvaktningen. Av de lokala tidningarna skrev åtminstone Turun lehti och Åbo Underrättelser om tilldragelsen.

Wechter var född i Åbo år 1810 av en ogift mor, så hon var av oäkta börd. Familjen torde ha levt ett mycket kärvt och anspråkslöst liv emedan Wechters mor aldrig gifte sig och utkomsten därför var helt avhängig av henne. En viktig vändpunkt i Wechters liv var troligen Åbo brand 1827, även om källorna inte berättar hur Wechter upplevde storbranden. Helt klart är, att livet i ruinstaden krävde uthållighet. Wechter fick sitt levebröd som tjänarinna; tidningarna berättade att hon började tjäna redan som ung.

Till fattighuset kom Wechter som 92-åring. Tidningarna vet berätta, att hon då var så sjuk att man trodde att hon snart skulle dö. Hon var ogift och barnlös, och det förefaller som om hon inte hade några anhöriga som skulle ha kunnat ta hand om henne. Uppenbarligen var omsorgen på fattighuset bra och Wechter tillfrisknade. Hon ”blev rask på nytt och ville tillbaka till sin lilla lya på Klosterbacken men gick till sist med på att stanna i fattighuset, där vården är god”, skrev Turun lehti.

På pingstdagen en dryg vecka efter hundraårsfesten avled Wechter på fattighuset, där man vidtog arrangemang för begravningen. Trots att Wechter för bara en vecka sedan varit en av hela staden firad invånare och jubilar följde man gällande begravningen det vanliga protokollet för fattighushjon. Kistan transporterades till begravningsplatsen med fattighusets anspråkslösa likvagn och nedsänktes i en fattighjonsgrav, som endast kostade tre mark och tio penni. Inget begravningsfölje fanns på plats och Wechter ihågkoms inte med några som helst högtidligheter.

Kontrasten mellan den anspråkslösa begravningen och det festliga födelsedagsfirandet var stor, vilket betonar Eva Wechters ställning som en av samhällets utslagna. Det noterade också Turun lehti, som dock avslutade sin rapport om Wechters död med en hoppfull tanke: ”I våra ögon var skillnaden stor mellan födelsedagen och begravningsdagen. Men för Eva Wächter var skillnaden ännu större. Om födelsedagsglädjen i fattighuset visste hon just inte så mycket ‒ men på begravningsdagen kunde hon fröjdas i det hem där ingen fattigdom och sjukdom finns. Där finns rikedom även för Eva Lisa Wächter.”

Noora Viljamaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun lehti, 7.5.1910 nr 53 och 24.5.1910 nr 59.

Åbo Underrättelser, 7.5.1910 nr 123.

1900-talet

Sampohusets paternosterhissar

Lämna en kommentar

Byggnadsarbetena på Ömsesidiga försäkringsbolaget Sampos hus, ritat av arkitekt Erik Bryggman, i hörnet av Universitetsgatan och Puolalagatan inleddes år 1936 och huset blev färdigt ett par år senare. Bolaget flyttade in i de nya arbetslokalerna i maj 1938.  Planeringen av Sampohuset var inte lätt eftersom höjdskillnaden på den tomt som bolaget köpt var tre meter på den branta Puolalagatans sida.

Byggnaden avviker till det yttre från flera andra Bryggmanhus vid Universitetsgatan emedan arkitekten redan slagit in på vägen från klassicismen mot funktionalismen. Husets moderna ytbeläggning med Kupittaan Savis keramikplattor väckte förtjusning. Speciellt berömdes den goda ljudisoleringen mellan våningarna, som effektiverades med olika specialämnen; till exempel i kontorssalen sprutades taken med ”Asbesto Spray”. Konstigt nog noterade de samtida medierna knappast alls den specialitet som än i dag väcker särskild uppmärksamhet i huset: den så kallade paternosterhissen. Sampohusets hiss förenade behändigt garderoben med kontorsvåningarna högre upp. 

Sampohusets paternosterhissar i original år 1939. Bild: Hissilehti 3/1939, s. 10.

Hisstypens namn kommer från bönen ”Fader vår” på latin. I ställer för en enda hisskorg har paternosterhissen flera öppna hisskorgar som rör sig i en oavbruten ström efter varandra uppåt och neråt i en slinga, och de erinrar sålunda om pärlorna i ett katolskt radband. De här hissarna var populära på 1800-talet och i början av 1900-talet i förvaltningsbyggnader och stora kontorshus eftersom de kunde transportera fler människor än de vanliga hissarna. Hissarna i Sampohuset tillverkades av Hissitehdas Kone Oy, som förutom de vanliga personhissarna i huset också skapade en unik brevhiss som tömde sig själv.

På videon ses Sampohusets paternosterhissar i rörelse. Numera används de endast av personalen vid Åbo stads koncernförvaltning, som arbetar i huset. Video: Riku Kauhanen.

Numera är paternosterhissarna förbjudna i flera länder på grund av skärpta säkerhetsbestämmelser, och vid en tidpunkt ämnade man också ersätta dem alla med vanliga hissar. Till exempel största delen av ”direktörshissarna” i Storbritannien har rivits. Hissolyckor har ofta orsakats av att man använt de här personhissarna också som varuhissar. Förutom i Finland finns det paternosterhissar kvar främst i Nederländerna, Tyskland, Tjeckien och Ungern. I andra länder finns enstaka paternosterhissar. 

I Finland är sex paternosterhissar i bruk i dag, och Sampohusets hiss är den enda utanför Helsingfors. Finlands mest kända paternosterhiss finns i Riksdagshuset. Det är den hissen samt hisstypens herrskapsaktiga mödolöshet som gett upphov till att hissen på finska kallas ”herrahissi”, ett ord som bildligt också syftar på karriärframsteg på politiska grunder.  

De övriga paternosterhissarna finns i andelslaget Elantos huvudkontorsbyggnad, på Stockmann i Helsingfors, i FPA-huset vid Nordenskiöldsgatan och i före detta andelspartiaffären OTK:s hus vid Tavastvägen 19. Också det år 1936 färdigställda huvudkontoret för Nordiska Föreningsbanken vid Alexandersgatan hade en paternosterhiss.  Sampohusets hiss används numera endast av personalen vid Åbo stads koncernförvaltning, som arbetar i huset.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Bryggman, Erik. Keskinäisen Vakuutusyhtiö Sammon Keskustoimisto/Turku. Arkkitehti 3/1939. s. 33–47.

Hissilehti 3/1939.

Sampo: Keskinäisen vakuutusyhtiö Sammon asiamieslehti. 1.12.1938. Specialnummer.

Turun Sanomat 24.7.2006 https://www.ts.fi/uutiset/1074135415 (läst 10.5.2026)

Turunmaa 3.4.1953.

1900-talet

Skämtsamma skojares skälmstycken

Lämna en kommentar
Reklamaffisch för filmen Skämtsamma skojares skälmstycken från 1945. Bild: Elonet.fi.

Bröderna Aarne och Eino Kivimäki trotsade på 1940-talet den finska filmdramaproduktionens Helsingforscentrering. Efter vinterkriget köpte de en 16 mm kamera och ställde som mål att producera en långfilm. Resultatet var farsen Kulkurin holhokki (1940, fritt översatt Vagabondens skyddsling).  Intryck tog bröderna av komedierna med Charles Chaplin, Harold Lloyd och Fyrtornet och Släpvagnen. De arbetade på Crichton-Vulcans varv i Åbo och ägnade fritiden åt att skapa film. Berättelsen kretsar kring luffaren Teemu (Akseli Jouppi alias Aarne Kivimäki), i vars vård sexåriga Anja (Rauni Helin) placeras när hon mist sin far under vinterkriget. Samtidigt sysslar sjömannen Kujanen (Jere Jouppi alias Eino Kivimäki) med juvelstölder i Åbo hamn.

Efter det första experimentet fortsatte bröderna med sin filmhobby i slutet av fortsättningskriget. Förhållandena var sådana, att det måste ha varit en stor utmaning att anskaffa råfilm. Ambitionsnivån illustreras av att de följande tre filmerna producerades på 35 mm film. För melodramat En mans fånge (1943) lyckades man värva en verklig proffsfotograf, Oskar Lindelöf. Denna film följdes av ytterligare två, som också blev brödernas sista: spänningskomedin Två roliga kamrater (1944) och äventyrskomedin Skämtsamma skojares skälmstycken (1945).

Mikko Miehelä och Eino Hyrsky spelade huvudrollerna i Skämtsamma skojares skälmstycken. Bild: Elonet.fi.

Skämtsamma skojares skälmstycken är regisserad av Aarne Kivimäki. Den är ett stycke intressant aboensisk kulturhistoria redan därför att huvudrollerna spelades av estradkomikerna Eino Hyrsky och Mikko Miehelä.  Filmen börjar med att huvudpersonerna Sami (Miehelä) och Santtu (Hyrsky) kommit från Amerika för att hjälpa till med krigsansträngningarna, men någon plats för dem vid fronten fanns det tydligen inte. Även Veikko Koivunen (Jouni Sarto), som drömmer om att grunda ett utopistiskt samhälle, har kommit från Amerika. Brottsligheten under krigstiden lyfts fram genom restaurangägaren Oskari Olikka (Kullervo Hurttia) som i den undre världen sysslar med att förfalska ransoneringskort.  

Skämtsamma skojares skälmstycken uppvisar starka intryck av det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen. Sami och Santtu klantar till saker och ting runtom i Åbo och särskilt på Runsala, där man filmade både i närheten av Honkapirtti och vid Runsala gård. Dansscenen till musik av Pentti Viherluoto filmades nära den nuvarande botaniska trädgården.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kivimäki, Aarne: Huijarien huvittavat huiputtajat, https://elonet.finna.fi/Record/kavi.elonet_elokuva_121601?sid=5357948331

Salmi, Hannu: ”Turkulainen välinäytös. Aarne ja Eino Kivimäen elokuvaura”, Suomen Kansallisfilmografia. Osa 3: 1942–1947. Utgiven av Finlands filmarkiv. Tryckericentralen, Helsingfors 1993, 297– 306.

1800-talet

Erik Anders Crohns studiebana vid Åbo Akademi

Lämna en kommentar

“O! huru glad huru innerligen nöjd lyckönskar icke jag Dig till att hafva slupit det Sväraste som Du säger at undergå Examen nemligen Gudilof. Du kan då snart säga nu är det slut, nu har jag sluppit en Tung Börda. det är sant att monga besvär väntar Dig ännu som Adjunkt, men dock i mindre grad än da Du haft som Studeranden.

 – – – af mamma hade jag nyss bref, hon är så mycket bekyrad öfver dett att hon styrkte Collan til at be Dig komma hem. några har i Kides sagt henne at Du nu aldeles kommer at förspilla Din lycka genom det beslut Du fattat, at lemna Åbo eller hvad de lär mera, och det oroar Gumman ehuru hon af innersta hjerta gladde sig deråt at än hemfå sin älskade Eric, och det förat bo hos sig”. (Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 8.7.1812, Coll. 37.14, Samling Collan, Nationalbiblioteket.)

Erik Anders Crohns. Bild: Historiska bildsamlingen, Museiverket. Reprofoto: Markku Haverinen. Finna.fi.

Erik Anders Crohns avlade examen vid Åbo Akademi sommaren 1812. Han var då 28 år. Hans studiebana hade inte varit lätt. En del år hade varit svåra, och tidvis hade Crohns fått ty sig till ströjobb med vilka han förtjänade sitt uppehälle och samtidigt försökte stödja barndomsfamiljen i Kides. År 1812 tedde sig framtiden ljus. I Åbo var det livligt, studentevenemang arrangerades och faderns och broderns frånfälle med tillhörande sorgetid var över. På våren hade det varit maskerad i staden, och Erik Anders hade klätt ut sig till munk. Efter studierna hade Crohns stor nytta av de kontakter han knutit i Åbo, inte minst av stödet från lillasyster Elisabeths make Pehr Johan Collan. Collan kände alla, såväl Porthan som den nye generalguvernören Steinheil. Elisabeth retades med Erik Anders då denne var på slutrakan av sina studier genom att som adress på ett brev skriva ”Biskoppen Herr Eric Crohns i Åbo”. Biskop blev Erik Anders aldrig men väl kyrkoherde i Helsingfors och Helsinge socken, och han fick hålla predikan vid det till Helsingfors flyttade universitetets jubelfest år 1840. 

Erik Anders studieår inbegrep trots all stress många glada stunder och en frihet som syster Elisabeth avundades honom. Ur ett Idensalmi-perspektiv var Åbo en exotisk, urban och fascinerande stad. Så här skrev Elisabeth till sin bror:

“Här [i Idensalmi] är flere som besökt Städerne och bodt där i några år, men icke kan man urskilja dem från oss andra säger de. gärna skulle jag ändock med Dig villa vara någon Tid i Åbo, föratfå se huru der lefves dett skulle just intrisera mig att se så mycket hyggliga och välklädda mennskior också artiga och belefvande som jag sett flere vara som kommit derifrån jag menar ej sådana som våra härstädes.” (Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.12.1812, Coll. 37.14., Samling Collan, Nationalbiblioteket.)

Ulla Ijäs

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Släkten Collans samling, Coll. 37.14., Nationalbiblioteket.

Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 8.7.1812.
Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 26.3.1812.
“Biskoppen Herr Eric Crohns i Åbo”. Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.1.1812.
Elisabeth Collan till Erik Anders Crohns 18.12.1812.

1900-talet

Chorell på stadsteatern

Lämna en kommentar

Den finlandssvenske författaren Walentin Chorell (1912–1983) kom från Nummisbacken i Åbos utkant, varifrån han visserligen tidigt flyttade till Helsingfors. Den produktive författaren publicerade över hundra verk, såväl prosa som dikter, hörspel och teaterpjäser. Chorells pjäser blev snabbt Helsingforspublikens favoriter och fann sin väg också till de finskspråkiga scenerna.

Efter krigen behövde den inhemska dramatiken tolkningar av människans själsliv. Chorell var erkänt en sådan tolk. Författaren berömdes för att han gav sina gestalter en dubbelexponering där den sympatiframkallande ömkligheten vävdes samman med hjälplösheten.

Nationalteaterns biträdande direktör Jack Witikka och Walentin Chorell. Bild: Suomen Kuvalehti 17/1957, 21.

Pjäser av denne skildrare av vilsna identiteter fann sin väg också till de aboensiska scenerna. Åbo Svenska Teater uppförde författarens första skådespel år 1950 och lite senare hans enaktare, tablån Haman. Fast Chorell blev känd som en strängt allvarlig tolk av den splittrade människan presenterade stadsteatern Turun Kaupunginteatteri honom i mars 1957 med komedin Äidittömät (De moderlösa), där dramatikern prövade på absurd humor.

Teaterchefen Jouko Paavola hade kallat Eine Laine till föreställningens gästande regissör. Hon var känd för sin långa teaterbana och inte minst för rollen som farmor i radioserien Suomisen perhe (Familjen Suominen). En aboensisk kritiker undrade om det var klokt att presentera Chorell på ett lättsamt sätt och offra ett regissörsbesök på komedins altare. Orsaken till att så gjordes var emellertid uppenbar. Äidittömät med Jack Witikka som regissör hade varit en enorm succé på Nationalteaterns lilla scen med 60 slutsålda föreställningar dittills. Den något senare filmversionen, även den regisserad av Witikka, nådde inte samma framgång som teaterpjäsen.

Töntiga mammas gossar i pjäsen Äidittömät på Åbo stadsteater. Hemmo Airamo spelade professor och Taito Mäkelä hans son. Bild ur boken Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle.

Ur en modern synvinkel förefaller handlingen i pjäsen fördomsfull och klumpig. En medelålders manlig professor och hans vuxne son vaknar upp då familjens försummade mor spårlöst försvinner. Den samtida publiken ansåg uppläggningen underhållande, och pjäsen blev populär också i Åbo. Turun Sanomats kritiker Teppo Samooja sammanfattade sina intryck i recensionen av premiären:

”Eine Laines gästregi var en riktig succé. Hon hade fått in en mycket träffande anda i föreställningen, kryddat den med sprakande intelligenta satsningar, gett handlingen temperament och prickat in den äkta humorn i pjäsen.”

Samooja hade rätt när han bromsade upp lovorden och skrev att experimentet med en fars för författaren innebar ”en vilopaus mellan bättre arbeten”. Åbo stadsteater fortsatte sedan med Chorells allvarligare pjäser. Fram till år 1965 hade stadsteatern efter Äidittömät satt upp fem pjäser av Chorell. Därefter försvann uttolkaren av människosjälens dissonanser från stadsteaterns repertoar. På sjuttiotalet ondgjorde man sig över att författarens verk saknade en samhällelig synvinkel. Tiderna och förväntningarna hade förändrats, men om man ser noga efter så är åtminstone samhällsklasserna synliga i Chorells produktion.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

E–o L–n [Eino Lehtinen]: Äidittömät – Turun Kaupunginteatterissa. Uusi Päivä 3.3.1957.

Lindberg, Petter: Chorell, Walentin. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 14.5.2026].

T. S-ja [Teppo Samooja]: Walentin Chorell: Äidittömät. Turun Sanomat 3.3.1957.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1800-talet

Vår med vingar av fröjd

Lämna en kommentar

Hur upplevde en ung Åbobo våren för 170 år sedan, i maj 1856? En aning om detta ger adertonårige Josef Julius Wecksells första publicerade dikt, som kunde läsas i Åbo Underrättelser 13.5.1856.

J. J. Wecksells dikt i Åbo Underrättelser 13.5.1856.

I sin dikt ”Frid och vår” skildrar Wecksell vårens grunddrag så som flyttfåglarnas återkomst, naturens grönska och vimpelns glada fladder i båtmasten. Men dikten hade också ett politiskt innehåll: Krimkriget hade nyligen tagit slut och den unge poeten, som använde pseudonymen –s –l, lovsjöng åskmolnets flykt bort från Finlands himmel.  

Finland var ett storfurstendöme under den ryske kejsaren, och Ryssland hade drivit in i ett flerårigt krig mot Osmanska riket, Frankrike och Storbritannien. Kriget utspelade sig främst på Krim och Balkanhalvön, men också Östersjön fick sin beskärda del.

Medan kriget i Europa under våren 2026 varit synligt i Finland genom enstaka vilsekomna drönare blev finländarna på 1850-talet påminda om kriget av hot från havet. De allierade franska och brittiska flottorna hade åstadkommit förödelse på Åland – därav namnet Åländska kriget – och också hotat Hangö, Ekenäs, Gamlakarleby och Åbo.

Havet var minerat – minorna representerade då ny och effektiv krigsteknik. De vanliga invånarna i Åbo och de andra kuststäderna var förberedda på det värsta. Den unge Wecksell hade alltså framlevt sina tonår i skuggan av ett diffust krigshot. Men nu var freden sluten och den blivande diktaren uttryckte sin tacksamhet över att åskmolnet hade skridit över landet ”skonsamt ändå”.

Wecksells diktarbana fortsatte på Åbo Underrättelsers sidor, och senare publicerades hans poem också i andra tidningar. År 1858 flyttade han till Helsingfors för att studera, och studiekamraten Emil Nervander minns honom som en glad och begåvad yngling.

Wecksell älskade Shakespeare och hade redan som skolgosse skisserat upp ett skådespel, som senare blev tragedin Daniel Hjort. Detta sorgespel, som blev färdigt 1862, berättar om en student som drogs in i klubbekrigets maktkamp. Det är fråga om en historisk person som emellertid fick en ny familjebakgrund i Wecksells berättelse.

Skådespelet berättar om hämnd och tvekan i Hamlets anda och om en ung mans uppvaknande till medvetenhet om sin finska härkomst och sin plikt att hämnas de oförrätter hans folk utsatts för.

När skådespelet färdigställdes plågades Wecksell redan av mentala problem som kvävde hans kreativa förmåga. Åbo Nation vid Helsingfors universitet hyllar dock hans minne än i dag, och varje nationsmöte inleds alltid med en dikt av Wecksell. Framför Åbo Akademis bibliotek finns en staty av en melankolisk Wecksell.

Wecksells tidiga dikter visar emellertid inga tecken på dysterhet, utan diktaren blickar mot en ljus framtid och lovsjunger våren med jubel på vingar av fröjd. Hans ungdomliga röst kunde också förmedla känslor och erfarenheter av i dag – bekymmer, krigets skugga men också det hopp som våren för med sig.

Anu Lahtinen

Skribenten är professor i historia samt inspektor för Åbo Nation vid Helsingfors universitet och docent vid Åbo universitet.

Översättning: Brita Löflund

Källor och litteratur:

Åbo Underrättelser 13.5.1856  

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/361768?page=3

Auvinen, Eero. Krimin sota, Venäjä ja suomalaiset. Doktorsavhandling. Åbo universitet 2015. https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-29-5881-8   

Emil Nervander. Blad ur Finlands kulturhistoria. Wenzel Hagelstams förlag 1900. Tidigare version ”Wecksells första framträdande som skald” utkom i Lördagsqvällen 15.12.1888 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/780650?page=5

En svenskspråkig text med samma tema utkom i Åbo Underrättelser 25.5.2026
https://www.abounderrattelser.fi/artikel/jubel-pa-vingar-av-frojd/

Numers-Ekman, Katarina von. Wecksell, Josef Julius (1838-1907). Biografiskt Lexikon för Finland (webbpublicering 2014). http://urn.fi/URN:NBN:fi:sls-4600-1416928957206