I november 1957 hade den aboensiska teaterpubliken förmånen att få uppleva brasilianaren Pedro Blochs (1914–2004) monologpjäs Naisen kädet (As Mãos de Eurídice). Pjäsen var en internationell sensation, och den första skådespelaren som tolkade monologen, Rodolfo Mayer, framförde den veterligen över 3 000 gånger. Bloch var född i Žytomyr i Ukraina men flyttade redan som barn med föräldrarna till Brasilien.
I Finland blev Tauno Palo starkt intresserad av det särpräglade skådespelet, som strävade efter att utplåna gränsen mellan publiken och scenen. Huvudpersonen, en författare som övergivit sin familj, vandrar omkring bland åskådarna, ställer frågor och visar fotografier. Monologen lämpade sig utmärkt för turnéer. Pjäsen översattes till finska av Albert Saloranta och regisserades av Jack Witikka. I pressen kunde man senare läsa att Bloch fått vetskap om att en Tauno Palo från Finland var intresserad av hans monolog. ”Är han en bra skådespelare?” hade den i Rio de Janeiro bosatte Bloch frågat av sin vän, dåvarande finska sändebudet Oskari Vahervuori. ”Visst är han bra”, hade Vahervuori försäkrat.
Åboborna fick se Palos tolkning måndagen den 4 november 1957 på Åbo Svenska Teater. Scendekoren bestod endast av några meter rött tyg, ett bord och en bänk på scenen samt en stol för skådespelaren i salongen och rekvisitan av en överrock, två vanliga herrkostymer och två par skor. Utgående från detta trollband Palo publiken. ”Han lät tidvis åskådarna möta den mest spontana och uttrycksfulla man som man kan föreställa sig. Med enbart en liten gest, ett leende, en glimt i ögat kunde han skapa en bild av det som orden dolde”, skrev Turun Päivälehti.
Efter föreställningen övernattade Palo hos sina aboensiska vänner, skådespelarna Senni Nieminen och Taito Mäkelä. En redaktör från Turun Sanomat, signaturen Ad., fick en intervju med de tre aktörerna direkt efter premiären.
”Jag vet inte om jag spelar bra eller dåligt”, sade Palo fundersamt i början av intervjun. ”Jag agerar bara enligt mina känslor. Jag tror att människans största svårighet är, att hon inte vill visa vad hon känner, att hon inte tror på sig själv och därför undervärderar sin förmåga.”
Här ingrep den slagfärdiga Senni Nieminen och konstaterade (på Åbodialekt, som också bibehölls i tidningstexten): ”Du har alltid haft så lätt att lyfta fram det som du känner”.
”Kanske det är en Guds gåva”, svarade Palo.
”Men Gud ger många en så falsk natur att det är omöjligt att få fram nånting.”
Senni Nieminen beskrev också skådespelarnas långvariga samarbete för redaktören: ”Tauno hjälpte mig alltid i filmerna också. Han sa ’Låt gå bara!’, när jag var rädd.”
Palo tycktes besvärad över artigheterna och återvände till skådespelararbetet:
”Ju äldre människan blir, desto oftare finner man människan. Det må sen vara fråga om en kung eller en tiggare, alltid finns det en människa där under skalet. Det här får en skådespelare att skaka av sig onödig barlast. Först nu tycker jag att jag kan förstå vad som rör sig i en liten pojkes sinne. Men om jag nu skulle ge uttryck åt det, så skulle ingen längre tro på det”, sade Tauno Palo lite vemodigt.
Hannu Salmi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Ad.: ”Tauno Palo on oma vihollisensa ja ikuinen ihmisen etsijä”, Turun Sanomat 6.11.1957.
A. T–n: ”Tauno Palon voitokas vierailu eilen Turussa”, Turun Päivälehti 5.11.1957.
”Tauno Palo Turussa”, Uusi Aura 4.11.1957.
”Tauno Palon erikoislaatuinen näyttelijänsuoritus”, Itä-Häme 29.10.1957.
”Tauno tulkitsee Naisen käsiä”, Ilta-Sanomat 4.1.1958.
