Måndagen den 13 februari faller en bok i gatan mellan Akademin och Lilla Klostergatan. Året är 1815 och det är middagstid i Åbo. Boken behandlar den hebreiska grammatiken, och ägaren skulle fortfarande haft bruk för den eftersom en annons om den borttappade boken dyker upp i nästa veckas tidning. Upphittaren ombeds inlämna boken till Frenckells boklåda (bokhandel) på Stora Kyrkogatan.
Släkten Frenckells bokhandel i Åbo i början av 1900-talet. Museiverket.
Liknande tidningsannonser om borttappade böcker förekom då och då i Åbo i början av 1800-talet. De publicerades i den tidning som trycktes i Frenckells tryckeri, Åbo Tidning eller Åbo Allmänna Tidning. Böckernas ägare hade kanske tappat sina böcker när de rörde sig i staden till exempel på väg till något matställe. Så hade det måhända gått för den yngling (troligen en studerande vid Akademin) som haft sin hebreiska grammatikbok med sig. Alltid var det inte möjligt att ange namnet på den gata där boken tappats bort. I annonsen kunde det stå att boken förkommit i området mellan Kuppis och staden. Men ibland angavs också en exakt plats: en psalmbok hade förkommit i domkyrkan år 1810.
I tidningen publicerades också annonser om böcker som upphittats i staden. En bok som fallit i gatan hade omhändertagits och kunde avhämtas på en given adress. Ibland hade upphittaren lämnat in boken till exempel till Frenckellska bokhandeln, där den väntade på sin rätta ägare. Förutom sporadiska annonser om borttappade eller upphittade böcker kunde det i tidningen också ingå efterlysningar av utlånade böcker som inte återlämnats. Så var fallet till exempel i april 1802, då herr Collan efterlyste en bok som han lånat åt en vän. Lånet hade tydligen dragit ut på tiden, eftersom Collan inte längre kom ihåg vilken vän det var fråga om. Boken mindes han dock väl. Den behandlade moraliska reflektioner.
Heli Heino
Texten baserar sig på uppgifter i boken Kirjojen kaipuu. Kirjakulttuuria 1800-luvun alun Suomessa. Gaudeamus 2024. Författare: Heli Rantala, Jukka Sarjala, Janne Tunturi, Ulla Ijäs och Heidi Hakkarainen.
Två drängar, Jacob Michelsson och Gustav Matsson från Lundo, hade tröttnat på det slitsamma lantarbetet och beslöt sig för att söka arbete i Åbo. Staden erbjöd efter branden 1827 många arbetsuppgifter inom byggnadsverksamhet, transport och underhållning och det här lockade också drängarna. Avsikten var god men det hela slutade i stället med en fyllefest och klädesstölder. Drängarnas eskapader i staden finns rikt dokumenterade i polisförhör och rättsprotokoll. De öppnar upp det historiska landskapet i Åbo och ger en unik tidsbild i gästgiverier och krogar, gator och gränder några sena höstdagar den 12:te till 14:de november 1833.
Sjökapten Fredrik Willhelm Hjelt lät 1830 uppföra ett tvåvånings stenbyggnad i petersbursk empirestil vid Gamla Stortorget. Hjelt hade sin bostad i husets övre våning medan utrymmena på gatuplanet hyrdes ut som affärslokaler, bland annat till fanjunkarehustrun Hedvig Helena Hjelms värdshus. Bild Åbo stadsmuseum.
Drängarna inkvarterade sig i Åbo i klockringare Lauréns gård i första stadsdelen invid Lilla Tavastgatan. De såg sig omkring i staden och sökte sig bland annat till gästgiveriet Ringsberg utanför Nylands tull. De träffade en gammal bekant från en tidigare marknad, borgarsonen Ephraim Eklund, som bad dem följa med till fanjunkarhustru Hedvig Helena Hjelms värdshus i det nybyggda så kallade Hjeltska huset invid gamla Stortorget eller redan då benämnt Nikolajtorg. Först avnjöt de tre koppar kaffe och fortsatte med både öl och porter. Från Hjelm gick de till traktören Gustaf Enbergs värdshus i hörnet av Arsenigatan och Stora Tavastgatan. Värdshuset hade både skänkrum och biljardrum. Efter att ha druckit varsitt spetsglas vin fortsatte de till norra sidan av Aura å till traktörsänkan Maria Sjöberg vid Hampspinnaregatan och förfriskade sig med åtskilliga dryckesvaror, bland annat tre koppar té; även de uppassande pigorna bjöds på drycker. Kumpanerna återkom snart tillbaka till södra sidan av åstranden till Anton Soltanis konditori, även schweitzeri kallad, vid Stora Tavastgatan, inte långt från Nikolajtorget. De beställde och erhöll sex spetsglas portvin. Vid det här laget måste sällskapet säkert ha varit på ganska gott humör så de fortsatte till hattmakare åldermannen Henrik Öhmans värdshus, som låg avskilt i ändan av Tavastgatan invid Tavasttull nedanför den så kallade Ryssbacken i före detta kyrkokvarteret. Stället kallades för ”Parken” och sköttes av Öhmans hustru Anna Maria. Där serverades dem ytterligare åtminstone tre glas franskt vin. Efter att Erlund gått hem fortsatte drängarna festandet.
Man slås av hur mycket och vilka olika sorter alkohol drängarna förtärde under dagen. De besökte inte vanliga brännvinskrogar, där drängar, gesäller, sjömän och annat löst folk fördrev tiden, utan finare värdshus, kaféer, restauranger och konditorier som fungerade som mötesplatser för stadens mer välsituerade invånare och besökare. Det gav kanske drängarna impulsen att från skänkrum och tamburer stjäla fina och dyrbara kläder: rockar och pälsar, hattar och silverskedar och till och med en bordduk, galoscher och ett hästtäcke. Stöldgodsets värde uppgick till totalt 202 riksdaler banco eller 127 silverrubler, vilket vid den tiden var en mycket stor summa. Enbart en lantarbetares dagslön var enligt markegångstaxan 1833 för Åbo och Björneborgs län en halv rubel silver.
De stulna handgjorda kläderna var värdefulla och kunde säljas vidare eller användas som betalningsmedel. De bars främst av medlemmar av de högre stånden och var ett uttryck för deras samhälleliga ställning och förmögenhet. Drängarna Jacob och Gustaf bar inte sådana klädesplagg, utan de hade enkla hemvävda gråa och blåfärgade vadmalskläder. Kläder var lätta att transportera, svåra att identifiera och kunde snabbt omvandlas till pengar eller bytas ut mot andra varor. Stulna kläder hamnade ofta i den livliga klädhandeln på marknader, hos hälare eller klädmäklare. Så högst troligt är att drängarnas avsikt var att förtjäna en passlig slant vid försäljning av kläderna i staden. Kläder fyllde samma funktioner som pengar, det vill säga de var värdebevarare, värdebärare och betalningsmedel. Begagnade kläder och textilier kunde gå som hårdvaluta; ett par stövlar eller en finare jacka kunde motsvara flera veckolöner för en arbetare eller till och med priset för en häst.
Drängarna hann dock inte långt med stöldgodset utan häktades rätt så snart och ägodelarna återlämnades till sina ägare. Förutom stulna kläder lyckades drängarna stjäla en brännvinspanna av koppar, men det är redan en helt annan historia. Ephraim Erlund och Jacob Michelsson hårdnekade till brott och kunde inte trots flera vittnen dömas. Gustaf Mattsson hann död i feber innan domstolsbehandlingen började.
Mikael Korhonen
Källor och litteratur
Åbo hovrätts arkiv, Jacob Michelssons personakt ÅD 56/1834, Riksarkivet Åbo enhet.
Åbo Allmänna Tidning och Åbo tidningar.
Jonsson, Pernilla & Kristina Lilja, ” Strategier för krediter. Begagnade kläder och textilier som värdebevarare och värdebärare i 1800-talets Västerås”, Historisk tidskrift 3/2015.
Uotila, Merja, ”Kun talonpojat ryhtyivät kuluttamaan. Pukeutuminen miehen aseman ja varallisuuden ilmentäjänä 1800-luvun alun suomalaisesssa maaseutuyhteisössä”, Säädyllistä ja säädytöntä. Pukeutumisen historiaa renessanssista 2000-luvulle, Helsinki 2019.
Tidningen Rannikkoseutu presenterade det under hösten 1959 totalrenoverade huset Antintalo och dess affärslokaler. Enligt artikeln kunde man göra sina inköp i en handvändning i Turun Osuuskauppas snabbköp. Rannikkoseutu 18.11.1959.
Turun Osuuskauppa öppnade år 1958 ett snabbköp i huset Antintalo på Eriksgatan. Handelslaget såg sin affär som stadens första riktiga snabbköp trots att handelslaget Tarmola hade öppnat en sådan butik redan fyra år tidigare. Turun Osuuskauppa betonade i sin kommunikation att Antintaloaffären var större och hade ett mångsidigare urval än konkurrenten.
Vid tiden för grundandet talade man också om självbetjäningsaffärer, och deras verksamhetskoncept förändrade helt inhandlandet av dagligvaror i Finland. USA var föregångarlandet, och modellen kom därifrån. I en självbetjäningsbutik fanns en stor del av varorna på öppna hyllor eller placerade på något annat tillgängligt ställe, så att kunderna själva kunde plocka ihop sina varor i varukorgen eller -vagnen, gå med den till kassan och betala inköpen där.
En butiksinspektör gör provinköp i Eriksgatans affär strax efter att den blivit färdig. Bild ur boken ”Sata vuotta yhteistä matkaa 1901–2001”.
Självbetjäningsaffären förutsatte en ny sorts teknik. Till verksamhetskonceptet hörde ju att man skulle erbjuda kunderna så färska produkter som möjligt. Antintaloaffärens livsmedel förvarade i tre olika kylrum och ställdes fram i hela sjutton olika butiksdiskar. Den maskinella luftkonditioneringen hindrade kött- och fisklukterna från att spridas inne i butiken. Luftkonditioneringen hade varit en förutsättning för beviljandet av verksamhetstillståndet.
Det var emellertid inte alldeles problemfritt att övergå till självbetjäning. En del av kunderna tyckte inte om den långsmala butikslokalen i Antintalo. Affärsföreståndaren Olavi Lundström berättade senare, ett det var rena turen om en kund gick hela rundan och inte vände om mot kassan på halva vägen. Eriksgatans affär var hyfsat lönsam. Turun Osuuskauppa vidareutvecklade sina snabbköpsprojekt men stängde Antintaloaffären i mitten av 1960-talet och fokuserade på att utvidga snabbköpsnätet till områdena utanför innerstaden.
Paavo Oinonen
Översättning: Brita Löflund
Källa:
Paavo Oinonen: ”Amerikan mittapuulla” – uusi pikamyymälä. Leena Rossi, Paavo Oinonen, Henri Terho och Tomi Ahti: Sata vuotta yhteistä matkaa 1901–2001. Vähäväkisten Osuusliike–Turun Osuuskauppa–TOK-yhtymä. TOK-koncernen, Åbo 2001, 144–145.
Åbo rådstuvurätt utredde mellan augusti och december 1642 omständigheterna kring studenten Sigfridus Erici Boijas död. Studenten var född i Åbo vid Fägatan. Han hade besökt stadskällaren den 15 augusti tillsammans med Joachimus Joachimi Stutaeus, som också var student, och hittades drunknad i Aura å nedanför David Måses hus den 22 augusti.
Alexander Wattsons hus i Kyrkokvarteret, på den plats där Pinella nu finns. Planritningen är gjord av lantmätaren Olaus Gangius efter år 1630. Riksarkivet, Stockholm. Bild Veli Pekka Toropainen 2024.
Sigfridus gamle vän och studiekamrat Henrik Mattsson, som hade lämnat studierna och övergått till handelsbranschen, hade kommit från Stockholm föregående dag. Dagen därpå hade han pratat med Sigfridus klockan sex på bron i Åbo. Sigfridus hade bett honom komma med studenterna till stadskällaren. Henrik hade avböjt och sagt sig vara alltför trött för ett krogbesök. Sigfridus hade då bett om att få låna en mark och sagt att han senare på natten skulle komma till Henriks skuta och sova där. När de skildes åt hade Sigfridus och Joachimus gått till stadskällaren.
På sitt logi hade Henrik badat bastu och sovit, utan att vidare träffa Sigfridus. Följande dag hade han gått till Fägatan och frågat efter denne, men ingen i huset visste var han var. Henrik hade tänkt att Sigfridus rest med Joachimus till dennes gård på ön Kakskerta, för dit hade han ämnat ta sig. När Sigfridus sedan hittades i ån hade han haft svarta hårtussar i handen och 15 mark i byxfickan fast han inte haft några pengar alls då han begav sig till källaren.
Barberaren Mårten Sumboldt, som beordrats att granska kroppen genast efter att den hittats, sade att han inte hittat några tecken på att Sigfridus skulle han blivit slagen eller huggen med något redskap. Han hade jämfört hårtussarna i Sigfridus hand med dennes eget hår och konstaterat att de härrörde från dennes eget huvud. Hur de hamnat i Sigfridus hand kunde han inte säga.
Sigfridus bror Anders Eriksson Bakare, som var bagarmästare i Åbo, berättade att en piga från gillestugan kommit för att bese Sigfridus döda kropp. Av hennes tal hade han slutit sig till att brodern på gillestugan deltagit i kortspel och råkat i gräl med någon. Gillestugan förestods av Joachim Strokercks hustru, som blev tillfrågad huruvida Sigfridus den kvällen varit på gillets krog. Hon sade att där bara funnits tre svenskar som just anlänt till staden. Något kortspel eller gräl hade inte förekommit där den kvällen.
Alexander Wattsons piga berättade att hon kommit för att se Sigfridus för att hon känt honom då hon tidigare tjänade i Köppilä vid Fägatan. Hon hade gått förbi på morgonen då hon tillsammans med borgmästare Johan Knutssons lille son drivit kor längs Fägatan. Hon hade inte heller sett Sigfridus dricka i Wattsons hus den ifrågavarande kvällen. Uppassaren på Anders Merthens krog, Anders Kellaresven tillfrågades vilka gästerna varit den ifrågavarande aftonen. Sigfridus hade han inte sett, och han sade sig ha stängt krogens dörr klockan 9 i enlighet med magistratens föreskrifter. Efter det hade det inte heller skett någon utskänkning.
Emedan Anders Bakare misstänkte att hans bror senare på kvällen besökt sin vän Henrik Mattsson eftersändes dennes tolvårige dräng Bengt Månsson. Pojken berättade att han var född i Örebro och börjat sin tjänst hos Henrik i Stockholm. Tillfrågad om saken svarade Bengt att han känt igen Sigfridus, som under den hårda stormnatten varit i hans husbondes skuta. Henrik och Bengt hade kommit ombord vid ett sent klockslag, och Bengt hade redan hunnit somna då han tillsades att hämta Sigfridus med jollen till skutan. Henrik och Sigfridus hade gått in i kajutan, och Henrik hade slagit eld samt stängt kajutans dörr. Han hade täckt fönstret med en hatt. Själv hade Bengt gått ner för att sova. När han på morgonen frågat Henrik vart Sigfridus tagit vägen hade denne svarat att han rott honom i land och att han gått hem till sig. Henrik förnekade allt detta och sade sig ha sovit, sjuk och illamående, i sitt logi hos Klemet Posoila.
Därpå frågade man Bengt om han kunde berätta hurdant hår och hurdana kläder gästen hade haft. Pojken sade att denne haft mörkt hår, svarta kläder och svarta strumpor. Dessutom hade gästen varit storväxt och ganska fet, vilken stämde in på Sigfridus. Bengt berättade vidare, att samme man redan på dagen besökt skutan tillsammans med en prästman och där druckit en kanna öl. Henrik sade att Sigfridus och herr Johannes Frisius besökt skutan vid ettiden och sedan avlägsnat sig tillsammans. Bengt höll fast vid det han sagt: Sigfridus hade kommit tillbaka på natten. Men Henrik förnekade allt och sade sig ha rent samvete som han kunde leva och dö med. Även Klemet Posoilas piga intygade att Henrik först badat bastu och sedan legat hos Posoila hela måndagskvällen.
Henrik Mattsson berättade hurdan Bengt egentligen var: när Bengt på en gata i Stockholm tog emot städseln som dräng hade han sagt att han var från Örebro och att hans föräldrar var döda. När Henrik nu på hösten ånyo hade varit i Stockholm hade pojkens far Måns Smed från Nordmalin stämt honom, så att han inför rådstuvurätten måste avge en försäkran att han skulle återbörda gossen till Stockholm. Sigfridus bror Anders Bakare ville inte heller binda Henrik vid broderns död utan sade bara att han tolkat pojkens berättelser på det sättet. Sigfridus mor berättade att Sigfridus och Henrik alltid varit goda vänner och att Henrik besökt henne vid ett par tillfällen. När Henriks hår jämfördes med de hårtussar som Sigfridus haft i handen konstaterade man att färgen var densamma men att Henriks hårstrån var längre och tunnare.
Henrik Hassu berättade att Henrik dröjt sig kvar i hans bastu till sent på kvällen. Husets kvinnfolk sade att Henrik varit så sjuk att de hade svept in honom i fällar genast han kom. Henrik uppmanades än en gång att berättade sanningen och förelades ett exempel på hur en dold gärning senare ändå avslöjas. Henrik svarade att han hade rent samvete som inte hindrade honom från att ta nattvarden och som han kunde dö med. Till sist beslöt rätten att inte döma Henrik som skyldig till Sigfridus död emedan Sigfridus och Henriks vänskap varit långvarig och trofast och emedan man inte kunde lita på pojken Bengts vittnesmål. Sigfridus död konstaterades ha varit ett olycksfall.
Veli Pekka Toropainen
Översättning: Brita Löflund
Källa:
Åbo stadsarkiv, Magistratens arkiv BIa 15, Åbo rådstuvurätts protokoll 14.12.1642, 137─144.
Onsdagen den 26 juli 1933 drabbades Åbo av ett oväder. ”Juli, som i Åbo har varit relativt regnfattig, bjöd i går plötsligt på en verklig överraskning”, summerade Turun Sanomat följande dag. Tretiden på eftermiddagen hade himlen fyllts av mörka moln och innan klockan hunnit bli fyra störtregnade det. ”Gatorna liknade snart strömmande floder, där bilarna klöv vattnet som motorbåtar och åstadkom höga duschar”, skrev tidningen vidare. ”Regnet avtog inte när det väl kommit i gång, utan det fortsatte att ösregna i en dryg timme.”
Slottsgatans och Auragatans hörn under störtregnet. Bild: Åbo stadsmuseum.
De följande dagarna väckte ”syndafloden i Åbo” uppmärksamhet överallt i landet. Tidningen Laatokka konstaterade i sitt lördagsnummer: ”Stadens gatubrunnar hann inte svälja de väldiga vattenmassorna och flera gator översvämmades helt” Tidningen berättade vidare att hela salutorget snabbt översvämmades så att ”vattnet nådde ända upp till bilarnas bromstrummor”.
”Vattnet störtade in i butikerna och källarna i Viklunds järnaffärs hus”, rapporterade Turun Sanomat. ”Vattnet strömmade som en rasande fors in på husets gård och fyllde den med ungefär en halv meter vatten samt kastade omkull de tomma tunnor som stod där i rad och trängde sig in i källarnas alla vrår. Viklunds järnaffärs källare fylldes med vatten upp till en och en halv meters höjd, och vattnet förstörde målarfärgsburkar och mutterbultar samt blandades med olja som runnit ut från faten osv. Inalles uppgår skadorna till tiotusentals mark.”
Brandkåren larmades och småningom fick man vattennivån att sjunka. När Turun Sanomats reporter besökte platsen klockan 21 nådde vattnet fortfarande upp till en halv meters höjd. Även andra butiker skadades illa, bland annat Edgrens bokhandel. Expediten försökte stänga dörren då vattnet började välla in, men strömmens kraft slog omkull försäljaren och snart var hela butiken i syndaflodens grepp. Vattnet forsade också in i Hamburger Börs hus och en skobutik vid torget samt förstörde Åbo Pås- och Kuvertfabriks lager.
Störtregnet ackompanjerades av åska, och under dagen hade brandkåren i Åbo 21 utryckningar. Ovädret rasade på olika håll i Egentliga Finland. I Pöytis skadade blixtarna telefontrådar och elledningar samt ”splittrade en björk och dödade några hönor”. I Pöytis slog blixten ned så att ”två kvinnor avdånade”, och i Kuuskoski i Aura uppstod ”en brand som man visserligen snabbt kunde släcka”. I Yliskulma i Lundo hade blixten redan på eftermiddagen slagit ned i och förstört en transformator. I Bjärnå hade en hölada brunnit ner.
Hannu Salmi
Översättning: Brita Löflund
Källor:
”Ankara rankkasade Turussa”, Turun Sanomat 27.7.1933.
”Rajuilma riehui Turussa ja Riihimäellä”, Laatokka 29.7.1933.
Åbo har varit hemort för ett flertal olika sällskap, och man hittar många spår efter varierande invånarsammanslutningar som redan upphört med sin verksamhet. I november 1892 grundades här föreningen Åbo Teknici, på finska Turun Teknikot. Dess livligaste verksamhet inföll under de återstående åren av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet.
Åbo Teknicis första ordförande Stigzelius tillsammans med lärarkollegerna vid Turun Teknillinen reaalikoulu, eventuellt 1880-talet. Bakre raden fr. v. Johan Jakob Reinberg, Johan Simelius, Karl Johan Wahlström och Theodor Uschanoff, främre raden fr. v. Karl Stenberg, Karl Emil Stigzelius och Knut Ridderström. Bild: Åbo stadsmuseum.
Bakgrunden till den nya föreningen var diskussionerna om att utvidga den lokala verksamheten inom ingenjörernas och arkitekternas riksförening, den 12 år tidigare grundade Tekniska Föreningen i Finland. Åbo Teknici blev dock en självständig förening, inte en underavdelning, och var i praktiken landets andra ingenjörsförening.
I många länder verkade ingenjörssällskapen som tekniska rådgivare för de växande städerna, och så var fallet också i Åbo. Under de tidiga åren behandlade föreningen oftast tekniska frågor av väsentlig betydelse för staden, till exempel alternativen till ångsprutor inom brandväsendet och valet mellan olika brokonstruktioner. I princip intresserade man sig för allt beslutsfattande som gällde tekniska angelägenheter
Åbo Teknicis första ordförande var ingenjör K. E. Stigzelius (Karl Emil Stigzelius, 1837–1907). Den del av hans yrkesliv som hade den långsiktigaste verkan var lärarbanan, då han undervisade blivande teknikproffs. Många av medlemmarna i de tidiga ingenjörssällskapen verkade som lärare inom sina specialbranscher. Stigzelius hörde till en i Åbo känd industrisläkt, sedermera ingenjörssläkt. Han studerade till ingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Efter sin examen arbetade han till en början som teknisk ledare för John Barkers bomullsfabrik, som inköpts av hans far, tidigare apotekare samt ägare till Korpo gård.
Industriskolan (Teollisuuskoulu) i Åbo producerade planerare och ledare för den aboensiska industrin. Det första egna skolhuset blev färdigt år 1903, och samma år pensionerades skolans första rektor Karl Emil Stigzelius. Bild: Finlands Järnvägsmuseums bildsamling.
Mycket längre arbetade Stigzelius vid den tekniska realskolan i Åbo (Turun Teknillinen reaalikoulu, grundad 1849) och dess efterföljare: från slutet av 1860-talet framåt, inalles över tre decennier. Till en början undervisade han i maskinbyggnadslära, och sedan fortsatte han sitt pedagogiska värv som den år 1887 reformerade industriskolans första rektor, en post som han innehade ända fram till pensioneringen år 1903. Samma år färdigställdes industriskolans första egna byggnad i hörnet av Smedsgatan och Klostergatan.
År 1894 arrangerade föreningen en konstindustriell utställning i industriskolan, som besöktes av över 2 000 personer. En öppen inbjudan till intresserade utställare publicerades i tidningarna, och till de manliga arrangörernas uppenbara förvåning anmälde sig en stor mängd kvinnor som ville ställa ut sina konstfärdiga handarbeten. Många av kvinnorna fick också pris, bland annat ”fröken Wawa Armfelt, för bilder ritade i läder”.
Samhället förändrades, och särskilt från och med 1920-talet ställdes den utpräglat svenskspråkiga föreningen Åbo Teknici inför en del utmaningar. I Åbo grundades nya föreningar i teknikbranschen som bättre svarade mot ingenjörskårens behov; ingenjörerna var tvåspråkiga, men en förfinskning pågick. Åbo Teknicis verksamhet var tynande i flera årtionden innan föreningen nedlades år 1975. Om dess historia har endast litet nedtecknats. Det konkreta arvet efter sällskapet består av några publikationer och ett arkiv, som förvaras på Riksarkivets verksamhetsställe i Åbo.
Petri Paju
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Palmén, K. E.: ”Öfversikt av Tekniska föreningens verksamhet under år 1893.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 4/1893, 156–160.
Granberg, Andreas. Ett välförrättat livsverk: Om kommunalrådet C.G. Sundell och en stiftelse. Libraria, 2025.
Impivaara, Ilmo. Turun Teknillinen oppilaitos 1849–1949. Åbo, 1949.
Lassenius, K. A.: ”Kortfattad översikt över föreningens Åbo teknici r. f. Turun teknikot r. y. verksamhet under de senast förflutna 50 åren.” Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar 6/1943, 118–122.
Paju, Petri ja Katariina Mauranen. Tekniikkaa hyvässä Seurassa: Tampereen Teknillinen Seura 125 vuotta. Tampereen Teknillinen Seura ry, Tampere 2018.
Åren 1696−1698 var mycket exceptionella i Åbo kämnärs- och rådstuvurätt med avseende på de ärenden som behandlades. Största delen av fallen gällde stölder, och uttryckligen stölder begångna av omyndiga barn. De drevs till att stjäla av hungern som berodde på missväxtåren efter 1695, och många av dem hade kommit långt bort ifrån till staden för att tigga ihop till sin försörjning emedan maten tagit slut i deras hemort på landsbygden under nödåren. En av stölderna gällde änkefru Maria Rosendahls klädförråd, och för den anklagades fyra flickor: Maria, Lisbeta och två som båda hette Karin.
Kung Karl XI avled, kung Karl XII kröntes och kungliga slottet Tre kronor i Stockholm brann ned under den värsta hungersnödens tid. Tecken på världens undergång präglade stämningarna. Karl XI:s begravning, gravyr av Sébastien Leclerc, ursprunglig bild av Nicodemus Tessin d.y. 1697. Museiverket.
Anna Remmare, piga hos häradsdomare Erik Tavaststiernas änka Maria Rosendahl, berättade i kämnärsrätten att 14-åriga tiggarflickan Karin Hansdotter den 1 juli 1697 övernattade i fruns hus. På natten hade tyg försvunnit från fruns egen kammare och pigan hade blivit av med ett förkläde. Eftersom inga andra fanns i huset ansåg pigan att Karin var skyldig till stölden. Karin anhölls, och hon berättade att hon var född i Stockholm men vistats i Reval och i Nyland, varifrån hon föregående vinter kommit till Åbo. Hon nekade till stölden, men Anna sade att hon redan erkänt att hon stulit och gett de stulna sakerna till en annan tiggarflicka. Karin sade, att hon erkänt då frun och Remmare klätt av henne och piskat henne. Hon påstod visserligen att det var den andra tiggarflickan som övertalat henne att stjäla.
Den här andra flickan, Maria Mickelsdotter från Sahalax, nekade till att ha fått något av Karin. Hon klagade över att hon förts till häktet i rådhuset och försetts med handbojor så att hennes händer fortfarande var ömma. Rådhusets vaktmästare Henrik Kleen blev tvungen att erkänna, att han satt handbojor på Maria för att få henne att erkänna. Karin bedyrade sin oskuld och påpekade att porten till huset varit låst då hon sovit i änkefruns hus och att hon sovit längre än Anna Remmare.
Stölden hos änkefru Maria Rosendahl behandlades åter den 17 juli 1697. Änkan hade fått veta, att flickan Karin Hansdotter, som tidigare anklagats för stöld, hade samarbetat med ytterligare två tiggarflickor, Lisbeta Jöransdotter och Karin Thomasdotter, som togs in för förhör. Av dem berättade Lisbeta att hon var född i Stockholm, fyllt 16 år och nu vistats i några år hos Erik Tull i Åbo. Karin åter berättade att hon var dotter till en kavallerist i Polusmäki i Reso och vistats i Tammela. Hon hade kommit till staden föregående vår och hade ingen fast bostad.
De här två hade börjat prata med Karin Hansdotter på torget. Hon hade sagt sig känna till ett ställe där det fanns saker att stjäla. Karin Hansdotter hade lett flickorna till änkefru Rosendahls port, där de lagt sig att sova. På morgonsidan hade Karin släppt in dem genom porten och visat Karin Thomasdotter vägen till fruns stuga, där denna tagit klädespersedlar ur kistan och sedan fört dem till Tulls änka Elin Grelsdotter. Elin hade lovat skaffa klädpengar åt flickan, men i rätten förnekade hon detta. Hon förnekade också att Lisbeta vistats hos henne. Lisbeta hade endast en gång legat i huset då hon var sjuk, och då levde ännu Elins make. Karin Hansdotter sade att hon inte kände flickorna och inte varit på tjuvnadsstråt tillsammans med dem.
Änkan och Lisbeta visades ut ur rättssalen och Karin Thomasdotter hördes i närvaro av Karin Hansdotter. Thomasdotter höll fast vid sin redogörelse för stölden och vid att hon fört persedlarna till Tulls änka. Dessutom hade Lisbeta dagen innan stulit kläder på Ryssbacken och fört dem till änkan, som lagt dem i sin kista. Änkan hade velat ha flickorna med sig på bärplockning, men de hade inte varit hågade. När änkan gett sig av för att plocka bär hade Lisbeta ur kistan tagit de kläder hon stulit på Ryssbacken och sedan sålt dem åt okända personer i båtarna vid åstranden. Hon förnekade att hon sett Hansdotter hemma hos änkan. Därpå inkallades Elin Tulls dotter Kirstin i rättssalen, och hon sade att hon inte sett någondera Karin hos modern före den föregående måndagen. När Lisbeta påstod sig ha bott hos Tulls i tre år ville änkan att hennes grannar skulle höras, så att det skulle bli klart att detta inte stämde.
När ärendet övertogs av rådstuvurätten förnekade Karin fortfarande att hon stulit något. Hon sade sig ha erkänt stölden enbart därför att Anna Remmare bakbundit hennes händer med ett rep och sedan piskat henne så hårt att hon var tvungen att erkänna. Anna medgav piskandet men sade att allt skett på befallning av hennes matmor Maria Rosendahl. Karin klagade ytterligare över att hon kastats helt naken ner i häktets källare, där hon fick försmäkta i kylan. Också Maria Mickelsdotter klagade över att hon försetts med handbojor och kastats i tjuvkällaren. För rådhusets vaktmästare Henrik Kleen påpekades, att ingenting nämndes om en sådan behandling i Marias dom. Kleen svarade att han handlat på detta sätt för att skrämma Maria till att erkänna mottagandet av de stulna kläderna.
Fallets vidare behandling i rätten måste uppskjutas ända till augusti eftersom varken änkan Rosendahl eller hennes piga Anna Remmare infann sig i rätten utan i stället anhöll om uppskov. När fallet återupptogs erkände Lisbeta Jöransdotter att hon fört klädespersedlar till Erik Tulls änka Elin Grelsdotter. Denna förnekade emellertid mottagandet och ville bevisa att hon vid den ifrågavarande tidpunkten befunnit sig på landsbygden. De tjuvaktiga flickebarnen hade kommit från landet till Åbo, och deras öde blev att dömas till piskning och förvisas från staden.
Veli Pekka Toropainen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:64, 5.7.1697, 758–759; 14.7.1697, 794−795; Riksarkivet, Åbo kämnärsrätts protokoll z:204, 3.7.1697, 491–493; 17.7.1697, 514−516.
Åbo universitets studentkår (TYY) och dess studerande har från första början haft en livlig nöjeskultur med stadgeenlig verksamhet. Överhuvudtaget har studenterna varit en synlig del av stadsbilden, som de på många sätt satt sina spår i. TYY:s historia från och med 1922 har emellertid dokumenterades ganska litet fotografiskt, speciellt när det gäller festkulturen. På Turun Ylioppilaslehtis sidor finns en del glimtar från fester från och med 1930-talet, men originalfotografierna hittas inte i tidningens eller studentkårens arkiv.
Därför blev jag glad när jag upptäckte att Åbo stadsmuseum digitaliserat över fyrtio foton från olika fester ordnade av TYY på 1930-talet. Bilderna är tagna av företagaren Eemeli Reuna vid fotofirman Atelier Alppila som fotograferade åt studentkåren. Bilderna användes till exempel som illustrationer i Turun Ylioppilaslehti, men av de bilder som nu digitaliserats återfinns inte många i tidningen. Reuna, som grundade sin fotofirma år 1916, förefaller inte att ha haft någon direkt koppling till studentkåren utan fotona från ungdomarnas nöjestillställningar var beställningsarbeten.
Största delen av Reunas foton är tagna inomhus, vilket ännu på den tiden var sällsynt. Visst var studentkårens fester upplysta, men eftersom de anordnades på kvällstid saknades det naturliga ljuset. Reuna använde blixtljuslampor då han fotograferade, vilket på 1930-talet fortfarande var en ny teknik i Finland. När det gäller inomhusfotograferingen hade fototekniken hade även i övrigt gått framåt på 1920- och 1930-talen. Objektiven var ljusstarkare, slutarna snabbare och filmerna känsligare än förut.
Inomhusbilderna kan grovt indelas i två kategorier: foton av officiell natur från någon tilldragelse i studentkårens regi samt situationsbilder, där kompositionen och idéerna kanske tillkommit medan tillställningen pågick. På bilderna i den sistnämnda kategorin sitter människorna vanligen vid ett bord eller på en soffa eller så poserar de på ett spontant sätt för Reunas kamera. De mer officiella poseringsbilderna åter visar studerande som förefaller helt fokuserade på sin sak.
På bilderna från fester är personerna naturligtvis glada och stämningen ledig. Kvinnorna och männen på fotona var aktiva inom studentkåren, vilket delvis förklarar det kamratskap som bilderna förmedlar. En del av fotona är tagna på studentkårens eller nationernas årsfester eller andra tillställningar av officiell natur, en del åter på maskerader eller kräftskivor.
Kamratskapet kryddades redan på 1930-talet helt öppet med alkohol, medan man under det föregående decenniet hade varit tvungen att servera alkohol i smyg. Som motvikt till det öppna alkoholbruket och tobaksrökningen fanns det vid studentkåren också en aktiv nykterhetsförening, T.Y.R.Y., på vars tillställningar man uttryckligen drack surmjölk. Också sådana stunder förevigade Reuna med sin kamera.
Artukka, Topi, Liisa Lalu, Otto Latva & Panu Savolainen: Tyylikkäät vuodet. Turun yliopiston ylioppilaskunta 100 vuotta. TYY, Åbo 2022.
Ijäs, Minna (red.): Kuvalähde. Valokuvia Turun museokeskuksen kokoelmista. Åbo museicentral, Åbo 2016.
Männistö-Funk, Tiina: Itse tehty moderni. Gramofoni, polkupyörä ja valokuvaus suomalaisten elämässä 1880-luvulta 1940-luvulle. Åbo universitet, Åbo 2014.
Eemeli Reunas fotografier i Åbo stadsmuseums samlingar (reprofoto: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum):
Åbo stift hade på medeltiden ett uppenbart problem: prästerna hade skaffat liturgiska manuskript lite här och var, vilket innebar att stiftets gudstjänstliv var varierande till innehållet. Biskop Konrad Bitz (biskop 1460–1489) förefaller att ha tagit tag i problemet med stor effektivitet vid den tid då man kunde ty sig till tryckpressarna.Av mängden bevarade handskrivna 1400-talsfragment ur Missale har man slutit sig till att Bitz genomförde ett stort projekt för förenhetligande av liturgin i stiftet. Eventuellt gjorde han på församlingarnas vägnar en gemensam beställning hos boktryckaren Bartholomeus Gothan i Lybeck, som sedan tryckte den som Missale Aboense kända boken i Lybeck år 1488. Denna bok, Åbostiftets egen mässbok, innehåller texter och anvisningar för mässorna i den ordning de hålls under kalenderåret
Första bilden i Missale Aboense, vattenfärgskopia i Museiverket. Bild Finna.fi
De inledande meningarna i Missale Aboense har formulerats av beställaren biskop Bitz och låter förstå, att den tryckta mässan baserar sig på det liturgiska mönster som etablerats i Åbo stift. Syftet med den nya tryckta boken var enligt Bitz att korrigera och förenhetliga den uppenbart varierande mässpraxis som följts i de olika församlingarna. Det tryckta materialet åtföljdes fortfarande av handskrivna tillägg, vilket kan tyda på att det fanns ett behov av att omforma den tradition som härrörde från den allmänna liturgiska kulturen så att den bättre skulle svara mot stiftets egna särdrag.
Missale Aboense uppvisar en del drag som tyder på att texthelheten bearbetats så, att den passade just Åbo stift. Sådana drag är bokens inledande sida, den därpå följande kalendern, avsnittet ”Om rikets skyddshelgons festdagar” (De festo patronorum regni) och rubrikorden ”pro ecclesia aboensis”.
Inledningssidan domineras av en träsnittsbild som föreställer Åbostiftets skyddshelgon Henrik tillsammans med biskop Konrad Bitz och domprosten Magnus Nicolai Stjernkors (Maunu Särkilahti). Kalenderns samband med Åbostiftet antyds särskilt av två i den upptagna festdagar: domkyrkans invigningsdag (Dedicatio ecclesie) och Henrik den heliges translationsdag (Translatio Henrici), som infaller efter varandra, den 17:e och 18:e juni. Det avsnitt som ägnas rikets skyddshelgon upptar vanliga nordiska helgon, inte uttryckligen sådana som anknyter till kungariket Sverige. Den del som ägnas kyrkan i Åbo förefaller på intet sätt speciell utan innehåller de typiska, omtyckta sånger som användes i dominikanordens liturgi.
Matti Parvio har också framfört att orden pro ecclesia Aboensis helt enkelt har fogats till rubriken för Missale Aboenses sista avsnitt. Varför man gjorde så och varför man ville tillägna avsnittet just domkyrkan i Åbo förblir en obesvarad fråga. Kanske man i slutet av boken ville återknyta till den i inledningen skapade illusionen om en egen liturgi för Åbo stift; på hedersplats i träsnittet återges ju Åbostiftets skyddshelgon Henrik med en bok i handen och dråparen Lalli vid sina fötter.
Marika Räsänen
Översättning: Brita Löflund
Texten baserar sig på: Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen, Pyhimys naapurissa. Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa. Gaudeamus 2026.
Löjtnant Nikolaj Borisov vid 3:e finländska skarpskytteregementet utnämndes år 1904 på generalguvernörens order till polismästaradjoint (biträdande polismästare) vid Åbo polisinrättning. Detta skedde alltså under den första förryskningsperioden i storfurstendömet Finland, då det ryska kejsardömets styrande kretsar attackerade storfurstendömets autonomi. Borisov tillträdde sin tjänst den 10 mars 1904 och befordrades till stabskapten redan i december.
Åbo polisinrättnings tjänstemän i statskalendern 1910. Nikolai Borisoff har tilldelats en medalj till minne av kejsarparets kröning och en med påskriften ”för räddning af människolif”. Finlands statskalender för året 1910. Fotograf: Tuukka Heikkinen, 20.2.2026.
Den nye polismästaradjointen fanns med i en av signaturen Tiitus uppgjord namnlista som publicerades i januari 1905 i Helsingin Sanomat och senare åtminstone i Tampereen Uutiset. Där förtecknades ryska eller finsk-ryska tjänstemän i storfurstendömet Finland, bland andra statsjärnvägarnas överdirektör, överste Daniil Vasiljevitj Dratsjevskij och landssekreteraren vid länsstyrelsen för Åbo och Björneborgs län Alexej Alexandrovitj Chozjainov. Tiitus ifrågasatte med sin lista tidningen Suomen Wirallinen Lehtis påstående att tjänstemannakåren hade förfinskats.
I november 1905 kunde man i Turun Sanomat läsa att polismästaradjoint Borisov vunnit stadsbornas gillande under storstrejken. I samma artikel berättas att den lokala ryska officersklubben uteslutit honom. Under sin poliskarriär genomförde Borisov olika slags uppdrag: till exempel köpte han tillsammans med länsveterinär Fabritius och ridande polisen Laaksonen i februari 1908 tio hästar i S:t Petersburg att brukas av polisinrättningen i Åbo, och biträdd av Fabritius inspekterade han i december samma år stadens hyrkuskar och åkare. Polismästaradjointen granskade också de revolvrar som anskaffades för polismanskapet och han vikarierade även polismästaren Robert Westman under dennes ledigheter.
I november 1906 utpekades Borisov av signaturen Wisa i skrivelsen Kirje Turusta (Brev från Åbo). Wisa beskyllde stabskaptenen för rysk listighet. Storstrejken hade avslutat den första förryskningsperioden, som lett till en utrensning i tjänstemannakåren. Wisa påstod att Borisov fått de svensksinnade på sin sida, och varken Mechelins senat eller Åbo stads myndigheter hade något att klaga över. Den skribent som gömde sig bakom signaturen hade en kompromisslös linje, vilket framgår av att han utan några som helst bevis provokativt skriver att de svensksinnade representerade icke-nationella krafter. Enligt signaturen Wisa strävade dessa krafter efter stöd från ryssarna och judarna i kampen mot finnarna.
Nikolaj Borisov byggde upp sin karriär under en politiskt kontroversiell tid, vilket noterades i pressen. Tidningarna skrev också om Borisovs privatliv. I januari 1907 konverterade han till lutherdomen och fick medborgerliga rättigheter i Finland, något som han anhållit om redan i juni 1906. Borisov sade upp sig från sin tjänst i oktober 1909, varefter han kanske drog sig tillbaka till den villa i Littois som han i mars 1907 köpt av E. W. Sahlstedt för 7 000 mark.
Tuukka Heikkinen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Finlands statskalender för året 1910. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag, Helsingfors 1909.
