“Brandämbar, av läder; fyra sidstycken, ett bottenstycke; i mynningen och vid sömmarna förstärkningar dolda av läderremsor, likaså inuti bottnen en korsformad sådan. Rephandtag.”

Brandämbaret finns på Klosterbacken i museets boktryckeri. Enligt museets uppgifter köptes det 6.8.1937 av antikhandlare Ståhlman i Åbo och tvärsöver sidan har stationeringsplatsen målats med vitt. 

Vad allt har det här föremålet varit med om? Vad skulle det berätta om det kunde tala?

Läderämbaret är så välbevarat att det knappast någonsin använts i praktiken. Ämbar av den här typen har emellertid spelat en viktig roll när Åboborna under seklernas lopp släckt bränder, med större eller mindre framgång.

Enligt brandförsäkringsreglerna 1796 skulle det i varje försäkrat hus finnas två handsprutor, två brandhakar, två stegar och två repkvastar samt två läderämbar och andra kärl. Läderämbar kunde användas längre än trähinkar och var också lättare och behändigare än dessa. Ämbarets rundade botten möjliggjorde en kontrollerad vattenström.

Vatten måste fås till brandplatsen så mycket som möjligt och så fort som möjligt. På Klosterbacken fanns inga brunnar, så man beredde sig för eldsvådor genom att via takrännorna samla regnvatten i tunnor. Den närmaste allmänna brunnen fanns på gatan invid Klosterbacken. 

När en eldsvåda uppstått var de husägare som hade häst förpliktade att delta i vattentransporten. Övriga bildade kedjor och langade vattenämbar och -såar till brandplatsen.

Inga uppgifter om läderämbarets tillverkare har bevarats, men arbetet har krävt hantverkskunnighet och materialkännedom. En del ämbar har handtag av tvinnat rep, andra har metallhandtag.  Ämbar har kanske tillverkats av skomakarna, sadelmakarna eller tunnbindarna och av andra hantverkare som hanterade trä och metall. 

Åtminstone på vissa håll i Europa var det bödlarnas plikt att tillverka ämbar av läder. De var också ålagda att flå döda djur, så de förfogade över skinn som man kunde tillverka ämbar av.  

Klosterbackens läderämbar skulle ha mångahanda historier att berätta, och under årens lopp har det betraktats av en stor mängd museibesökare på guidade rundvandringar. Boktryckaren och de andra arbetarna på museet kan berätta för besökarna om Åbo brand och om hur man kämpat mot lågorna med hjälp av ämbar, sprutor och kvastar.

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Klosterbackens utställningstext.

Meddelande 6.11.2025. Susanna Lahtinen och Maiju Tuisku, Åbo stadsmuseum.

Dahlström, Svante: Åbo brand 1827: studier i Åbo stads byggnadshistoria intill 1843. Styrelsen för Åbo stad historiska museum 1929.

Kanto, Anneli: Pyöveli. Gummerus 2015.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor: minnen från branden 1827. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025.