Att samla gamla mynt kan vara en rätt så lukrativ sysselsättning, särskilt söka efter sällsynta och eftertraktade samlarobjekt. Vem vill inte ha så fullständig samling som möjligt? Men det är också lätt att bli bedragen ifall man inte är uppmärksam på myntets äkthet. Falska mynt kan lätt finna sin väg via lopptorg och nätets försäljningssidor till myntsamlarnas hemalbum. I tidningen Helsingin Sanomat ingick den 8 augusti 2023 en skrivelse om gamla förfalskade mynt, allt från antika till nutida mynt. Skribenten menar att falskmyntning verkar vara professionell och den idkas i stor skala. Det här brukar också de numismatiska föreningarna både i Sverige och i Finland varnar sina medlemmar för. 

Bedrägeri med falska samlarmynt är straffbart, men förfalskning av gångbara, äkta mynt i byteshandel är ännu allvarligare. Falskmyntning är ingen ny företeelse, utan den här typen av bedrägeri har förekommit så länge människor har använt pengar vid handel och tjänster. Det är ett grovt brott att gjuta nya slantar eller förändra valören på såväl äkta klingande mynt som papperssedlar. En omfattande verksamhet av detta slag kan rubba den ekonomiska balansen och minska förtroendet för valutan som ett stabilt bytesmedel bland befolkningen. Kungen hade tidigare ensamrätt att mynta och följderna för dessa brott var hårda, kroppsstraff: prygel för män och ris för kvinnor samt straffarbete i någon av kronans fästningar, för kvinnor arbete i spinnhus. Därtill förklarades brottslingen ärelös.

Förfalskning och utprångling av falskt mynt förekom även i Finland under 1800-talets första hälft. Domsrätten i dessa brott hörde till hovrättens jurisdiktion. I Åbo hovrätts arkiv finns många rättsfall som berättar hur det gick till då kopparslantar blev silvermynt, vilka verktyg som användes och hur falska mynt kunde skiljas åt från riktiga. I det följande avses med mynt en slant, ett präglat stycke av metall, avsett att användas som betalningsmedel.

Det fanns två vanliga metoder: gjuta en helt ny slant av tenn eller ändra en kopparslant till silver. För gjutning krävdes en passlig gjutform. Drängen Jacob Pynnönen från Viborgska guvernementet i Multiala by i Kivinebb berättade 1828 inför rätten att han använt sig av en björkticka (koivun kääpä). Han skar svampen itu, blötte den, lade en 2 kopeks kopparslant inuti och band delarna så att de låg mot varandra. Svampen fick därefter torka och resultatet var mer eller mindre naturtrogna stämplar av myntet. Sedan hällde han smält tenn i öppningen av svampen som han skurit på sidan av formen, och skapade tre nya “silvermynt”. Han förklarade att avsikten inte var att förfalska utan endast göra slantar “till leksaker för barnen i det hus han hade tjänst”. Det var inte en trovärdig förklaring och hovrätten dömde honom att mista äran, slita 40 par spö – tre slag av paret (eller 120 piskslag, maximistraff) – samt tre års straffarbete vid Sveaborgs fästning.

Till gjutformar användes ofta bly. Då drängen Johan Lundgren från Hinnerjoki anklagades 1842 för falskmynteri, utförde länsmannen en husundersökning i hans boningsrum. I en låst kista och under Lundgrens säng hittade han några stänger tenn och bly, bitar av sönderslaget glas, en tratt och en järnslev som länsmannen framvisade för rätten som konkret bevismaterial. Lundgren förklarade att han endast använt sakerna för tillverkning av kulor, rensat gevärspipan och lagat skosmörja. Två blystycken var emellertid särskilt komprometterande. De hade prägel av svenska riksdaler silvermynt försedda med konung Gustav III:s bröstbild utgivna mellan 1771 och 1792. Blystyckena var utformade så att de passade ihop med varandra. Hovrätten kunde emellertid inte emot Lundgrens obevekliga bestridande övertygas om att han gjutit falskt mynt. Han gick fri denna gång.

Den vanligaste metoden tycks dock ha varit att förfalska kopparmynt till silver genom att gnida in slanten med kvicksilversalva. Kvicksilver, som blandades med olika fetter, var allmänt inom dåtida farmakologin och sedan urminnestider använts som läkemedel för löss och syfilis. Före detta soldaten Henrik Lindholm från Pajula by i Somero demonstrerade 1847 inför en häpnad skara drängar och pigor hur han kunde trolla ett kopparmynt till silver. Med en så kallad Mercuriesalva gned han pengen till en silverglänsande femtio kopeks peng. Drängen Carl Carlsson tog hand om pengen och med den köpte han av skräddarlärlingen Johan Gustafson en finare klädesmössa. Men då Gustafsson följande morgon märkte att pengen börjat återta sin gamla kopparfärg förde han den tillbaka till Carlsson, som medgav att den var falsk. Slanten och mössan bytte återigen ägare. Både Lindholm och Carlsson sade att de  enbart handlat på skämt, den förre försilvrat, den senare använt myntet. Hovrätten anmärkte att parterna hade agerat lättsinnigt och obetänksamt men då ingen ekonomisk skada hade skett gick de fria.

Falska mynt förekom en hel del i omlopp. Många slantar var dock klumpigt utformade och gick inte för äkta. Allmänheten var också medveten om riskerna vid byte av varor och pengar. En för hand skriven papperssedel kunde av en otränad handstil lätt avslöjas. Ett sätt att skilja en falsk slant från ett riktigt var att kasta den mot något hårt underlag. Ifall den inte klingade var slanten falsk. Man kunde också testa slanten genom att undersöka den med tänderna. Var den mjuk och lämnade gropar efter tandbett så hade man en ogiltig slant gjord av bly och överdragen med tenn. Ifall pengens färg började mörkna och kopparmyntet framträda under försilvringen var man likaså bedragen. Brottsstatistiken visar att mellan åren 1828 och 1850 behandlade Åbo hovrätt 67 rättsfall med falska slantar men enbart under 1840-talet registrerades av dess allt som allt 57 rättsfall, de flesta handlade om förfalskning och utprångling av rubel- och kopekmynt. 

Bedrägeri med falska pengar lever vidare i dagens värld. Nu har emellertid kontantanvändningen av sedlar och mynt minskat betydligt och ersatts allt mer av olika slags elektroniska betalningsmedel såsom kredit- och bankkort och betalningar via telefoner. Digitaliseringen av penningsystemet har tyvärr också medfört ökade risker att bli bedragen på nätet. Bedragarna hittar alltid på nya knep att komma över sparkonton med t.o.m. betydande förluster som följd. Det är alltså fortfarande skäl att också vara på sin vakt vid hanteringen av elektroniska pengar.

Mikael Korhonen

Skribenten är specialforskare inom projektet ”Förfalskarna – Allmogens litterarisering och kunskap om det svenska språket i brottslig kontext i Finland under 1800-talets första hälft” (TY & ÅA), som finansieras av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Källor

Riksarkivets verksamhetsställe i Åbo, Åbo hovrätt, Jacob Pynnönen Ebd:32/1828, Johan Lundgren Ebd:252/1842, Henrik Lindholm Ebd:30/1847

Jan-Olof Björk, “Falska mynt från Vasatiden”, Svensk numismatisk tidskrift 3/2020. https://numismatik.se/pdf/snt32020.pdf

Martin Ekdal, ”E-pengar – en framtidsvaluta”, Svensk numismatisk tidskrift 8/2002. https://numismatik.se/pdf/snt82002.pdf

Historiesajten, Gustaf den III:s mynt. https://historiesajten.se/mynt.asp?id=19

Yngve Karlsson, “Kvicksilver i medicinhistorien. Från livsbevarande till hälsovådligt”. Läkartidningen 42/1997. https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldPdfFiles/1997/16448.pdf

Aki Tsupari, “Väärennöstiedotusta”, Numismaattinen aikakauslehti 1/2019.