Urho Verho föddes i Åbo 1912 och avlade universitetsexamen i hemstaden. Han blev med tiden en mångsidig påverkare inom stadens kulkulturliv och bildningsarbete. Efter krigen arbetade han som biträdande föreståndare för det finskspråkiga arbetarinstitutet i Åbo och fortsatte sedan som dess föreståndare fram till 1964.
Från och med senare hälften av 1950-talet undervisade han vid Åbo universitet i ämnena inhemsk litteratur och allmän litteraturvetenskap. Han skötte biträdande professorstjänster och en kort tid även professuren i inhemsk litteratur. År 1970 flyttade han till Tammerfors universitet. Enligt matrikeluppgifterna var det i början av karriären fråga om akademiska korttidsanställningar.
Kulturvännerna i Åbo lärde känna honom som frilansskribent i dagstidningen Turun Sanomat. Skrivglade Verho började som litteraturkritiker 1937, och tiden var sådan, att en artikel om en bok kunde uppta en halv sida i en broadsheet-tidning. Teaterkritiken var emellertid hans specialitet.
Verho doktorerade vid Åbo universitet år 1951 med en avhandling om Kaarlo Bergboms dramauppfattning. Hans handledare var professor V. A. Koskenniemi. I sin avhandling inplacerade Verho den ryktbare chefen för Nationalteatern i personhistoriska, idéhistoriska, litteraturhistoriska och socialhistoriska ramar. Man kan säga, att han försökte visa vilka olika delar som tillsammans byggt upp teaterchefens monumentala rykte.
Som teaterkritiker i Turun Sanomat kunde Verho vara verbalt vassare än sin företrädare Teppo Samooja. Detsamma kan emellertid inte sägas om språkbruket i hans två essäsamlingar, som gavs ut av Åboförlaget Tajo. I dem är tonen försynt och texten tät.
År 1963 utkom Uuden teatterin tiennäyttäjiä, som presenterade Georg Bernard Shaw, T. S. Eliot, Eugene O’Neill och Thornton Wilder. Teaterentusiasten Verho var intresserad av det anglosaxiska moderna dramat och ansåg, att mycket i de dåtida trenderna var av övergående art. Exemplen visar att han i sin förståelse för det moderna dels ville hålla ett långt perspektiv, dels ta fasta på det som rörde sig i tiden.
Efter krigen presenterade de finska teatrarna scenkonst från det engelska språkområdet. Så även i Åbo.
Den andra Tajo-boken Vanhaa ja uuttaa draamaa utkom 1964, och där utnyttjar Verho en del av sina teaterrecensioner från åren 1961–63. Kritikerns tankar sysselsattes fortfarande av mötet mellan gammalt och nytt och av det som håller över tid. Ett slags svar ger kanske samlingens text ”Hyvästijättö kuolevalle elämänmuodolle” (Farväl till en döende livsform). Där analyserar författaren Anton Tjechov och noterar att den relativa frånvaron av aktiviteter har avspeglingar i det då moderna anglosaxiska dramat: ”Tjechov har helt uppenbart varit förebild även här.”
Verho träffade rätt i sina spekulationer om Tjechov-dramatikens framtida dragningskraft Den ryska klassikern har behållit sin ställning i teatrarnas repertoarer.
Urho Verho skrev också om den tyske författaren Hans Carossas tankevärld och om det finska arbetarinstitutets historia. Han avled i Pargas år 1988.
Paavo Oinonen
Översättning: Brita Löflund
Litteratur:
Ellonen, Leena (red.): Suomen professorit 1640–2007, Professorsförbundet, Helsingfors 2008.
Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.
Verho, Urho: Uuden teatterin tiennäyttäjiä. Förlaget Tajo, Åbo 1963.
Verho, Urho: Vanhaa ja uutta draamaa. Förlaget Tajo, Åbo 1964.