månadsarkiv: mars 2026

1900-talet

Drömmen om en simhall

Lämna en kommentar

I september 1936 öppnades i Lintulahuset vid Eriksgatan 7 biografteatern Kino-Palatsi, som hade nästan 600 platser. I de lokalerna skulle ursprungligen Åbos första simhall ha byggts. Märkeshändelsen innebar åter ett nytt bakslag för de i staden länge närda drömmarna om en simhall.

Förbättrandet av sim- och badmöjligheterna var ett återkommande diskussionsämne på Åbo idrottsnämnds möten på 1920- och 1930-talet. Drömmen om en simhall blev offentliggjord senast 1927, då simsällskapet Turun Työväen Uimarit inlämnade en framställning om saken till staden.  Redan i januari året därpå slog tidningen Uusi Aura upp nyheten om planer på ett idrotts- och gymnastikhus med simhall i Åbo. Man hade för avsikt att bygga huset på tomten Slottsgatan 24.

Vid denna tid fanns det två siminrättningar i Åbo, den ena i Kuppis och den andra vid Allmänna promenaden i Runsala folkpark. En ny simhall skulle framförallt ha gjort det möjligt för stadsborna att simma året runt. Problemet med siminrättningarna var att de var säsongbundna, och dessutom var den förstnämnda inrättningens hygiennivå otillräcklig och den sistnämnda låg för långt utanför staden. 

Simhallsprojektet sammankopplades med utvecklingen på riksnivå och europeisk nivå. Pressen skrev flitigt om nya simhallar i de nordiska länderna, och simhallarna i mellersta Europa behandlades bland annat i Vietti Nykänens år 1926 publicerade studie Nykyaikaisia uimahalleja (Moderna simhallar). Som ett led i denna utveckling öppnades Finlands första simhall på Georgsgatan i Helsingfors i juni 1928.

Planerna på en simhall i Olofsparken presenterades för pressen hösten 1929. Uusi Aura 8.9.1929.

Det kommunala simhallsprojektet i Åbo framskred emellertid inte. Som en följd av detta försökte också privata aktörer svara mot stadsbornas skriande behov. Man planerade att bygga en simhall i bostadsaktiebolaget Olofsparken vid decennieskiftet, men projektet strandade på bolagets oklara ekonomi.

Siminrättningen i Uittamo blev färdig till sommaren 1930, men trots det fortsatte man att försöka få till stånd en simhall. Nästa drag var att planera ett simhallsbygge i bostadsbolaget Lintula vid Eriksgatan. I byggnaden placerades också en tennishall, och denna invigdes i november 1931. Man hann till och med gjuta en bassäng, men ekonomiska svårigheter satte stopp för simhallsplanerna även denna gång.

Man anhöll om bidrag av staden för att kunna slutföra bygget, men inga åtgärder vidtogs. Arbetet stod stilla i fyra år, och sedan beslöt man ändra om lokaliteterna till en biografteater. Kino-Palatsis lokaler ritades av arkitekt Erik Bryggman, som också var med om att lösa problemet med en simhall i Åbo nästan två decennier senare. Stadens första simhall färdigställdes efter Bryggmans ritningar i Studenthus A år 1954.

Joonas Kananen

Källor:

Åbo stadsarkiv, Idrottsnämndens protokoll 1922-1932 & 1933-1941.
Turun Sanomat, 9.6.1931, nr 151, 1.
Turunmaa 4.3.1930, nr 52, s. 1.
Uusi Aura, 26.1.1928, nr 24, 5.
Uusi Aura, 8.9.1929, nr 244, 4.
Uusi Aura, 3.12.1930, nr 328, 8.
Uusi Aura, 30.9.1936, nr 264, 4.

1800-talet

Axel Gabriel Ingelius – den genialiska slarvern

Lämna en kommentar

Teatervännerna i Åbo fick kring årsskiftet 1861–1862 njuta av Berthas piano, en komedi i en akt skriven av Théodore Barrière och Jules Lorin. Pjäsen blev en succé. Texten hade översatts från franska till svenska, och styckets kuplettnummer hade komponerats av den i staden välkände Axel Gabriel Ingelius. Den entusiastiska publiken ropade in honom efter en föreställning i januari 1862. Kompositören ville emellertid inte stiga upp på scenen för att tacka för applåderna ensam utan endast tillsammans med orkesterns musiker. Det var inte fråga om anspråkslöshet, som var rätt främmande för den snart 40-årige Ingelius, utan snarare om sårad stolthet. I sin dåvarande livssituation ville kompositören inte buga för Åboborna, som han ansåg att till stor del var skyldiga till de svårigheter han upplevt.

Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868).
Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868). Visitkortsfotografi, Wikimedia Commons.

Ingelius relation till publiken och till människor i allmänhet var många gånger svår varhelst han befann sig, ofta just i Åbo. Mycket talande är Topelius beskrivning av honom: ”den genialiska slarven”. Ingelius var till en början en lovande talang inom flera områden, inte bara inom musiken utan också inom litteraturen och som kritiker, men han förstörde sitt rykte genom sitt egocentriska och nonchalanta uppträdande. Han studerade till magister i Helsingfors men misslyckades som doktorand. Till sist förstörde alkoholen hans liv, även om det inte berodde på dryckenskap att han frös ihjäl i en snöstorm nära Nystad på vårvintern 1868.

Ingelius bopålar fanns enligt kyrkböckerna länge i Hirvensalo och Reso, men det är ändå befogat att se honom framförallt som en aboensisk konstnär. I Åbo förtjänade han sitt uppehälle med tillfälliga lärar- och journalistuppdrag och här skördade han sina viktigaste konstnärliga lagrar. Här knöt han också sina samarbetskontakter. Till hans produktion hör många romaner och berättelser, en symfoni, en opera, några skådespel, pianokompositioner, åtskilliga solosånger samt recensioner och tidningsartiklar.

Ingelius privatliv anknöts starkt till Åbo med omnejd och sydvästra Finland genom släkt- och familjeband. Lika starkt var hans konstnärsroll knuten till den under romantiken uppkomna uppfattningen att kreativa (manliga) genier i sista hand skulle vara trogna sig själva och sin uppfinningsrikedom och bära ansvar endast inför sig själva. Man skulle nästan kunna säga, att Ingelius berömmelse bars av myten om avvikande individer ända tills han gav upp och inte längre orkade kämpa med sin konstnärsroll och sitt stora ego. I litteraturen omnämndes han efter sin död som ”ett brustet geni”. Den stora allmänheten glömde honom och hans verk, men under de senaste decennierna har det uppstått ett nytt intresse för hans produktion.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Jukka Sarjala, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä-kirjailija Axel Gabriel Ingelius. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2005.

1800-talet

De försvunna katternas stad

Lämna en kommentar

Åbo var i slutet av 1800-talet – liksom alltid – inte bara människornas utan också djurens, till exempel katternas, hundarnas och hästarnas eller mössens och råttornas stad. De fritt kringströvande katterna och hundarna var så många att guvernören år 1892 beslöt att hundarna skulle ha munkorg. Katterna åter gjorde klokt i att hålla sig inomhus, för utomhus fick man avliva dem utan påföljder. De frigående katterna och hundarna utgjorde en risk då läget var sådant att man fruktade vattuskräck.

Katt på trähylla.
Katt på trähylla. Foto: E. Ekman. Bild: Åbo stadsmuseum.

I tidningarnas annonsspalter fanns det på 1880-talet många efterlysningar av försvunna husdjur, främst katter. I en handelsbod vid Eriksgatan 2 bodde en blågrå katt som hette Pikku. Den hade en vit ring på halsen, vitt bröst och vita tassar. Vid samma gata, på numer 32, bodde den svarta Mirre, som hade en vit ram kring ena ögat. På Lilla Tavastgatan åter rörde sig Misse och Eko, som var nästan grannar. Båda var ljusgula eller gulaktiga. Eko tillhörde fröken Emma, som efterlyste sitt kära husdjur i tidningen.

Men hurdan var Hessu från Hantverkaregatan som beslöt ge sig ut på äventyr i november 1887? Eller ålderstigna släthåriga grå Mikko, som tycks ha rymt hemifrån för första gången 1884 och på nytt tre år senare? Vart försvann Pekka från Slottsgatan i juni 1889 och Mirkku från Humlegårdsgatan i december 1893?

Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1.
Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1. Bild: Åbo Underrättelser 17.2.1882. Annonsen publicerades på finska i Sanomia Turusta 18.2.1882.

Försvunna katter kunde efterlysas i flera tidningar. Olga W. Ihander som bodde på Nylandsgatans 19 hade en bastant grå katt vid namn Mirri som hade mörka ränder men vita tassar, vitt bröst och vit svansspets. Hon drev en kolonial- och matvaruaffär, och många kunder hade säkert sett den stiliga Mirri. Ihanders make, skomakaren Johan Gustaf, hade hastigt avlidit i augusti 1890 vid endast 29 års ålder och Olga blev ensam med parets son. Uppgifterna i tidningarna vittnar om att livet inte var lätt: senare på hösten berättades det att änkan åkt fast för olovlig ölförsäljning. Och sommaren därpå rymde den kära Mirri. Den förtvivlade Olga satte in annons i såväl Aura som Sanomia Turusta.

Det förblir en gåta vad som hände med Mirri, Mikko och de andra katterna som valde sin egen väg. Åbo framstår som de försvunna katternas stad och samtidigt visar annonserna hur mycket keldjur det faktiskt fanns. Det av guvernören påbjudna ”utegångsförbudet” för katter väckte oro men stängde inte in katterna och hindrade dem inte från att rymma. Katter efterlystes flitigt i tidningarna också under de kommande årtiondena.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 2.8.1890, 3.6.1891.
”Kadonnut”, Sanomia Turusta 18.2.1882, 21.10.1884, 15.10.1887, 7.11.1887, 29.2.1888, 16.4.1888, 28.2.1889, 30.6.1889, 8.3.1890, 12.12.1890, 6.1.1891, 3.2.1891, 3.6.1891, 10.7.1891, 17.12.1891, 18.2.1891, 4.3.1892, 12.11.1892, 5.7.1892, 20.12.1892, 17.12.1893.
”Kadonnut kissa”, Turun Lehti 5.4.1884.
”Kissat ja koirat Turussa”, Aura 23.8.1892.
”Sakotettu”, Sanomia Turusta 29.11.1890.
Syrjämaa, Taina: ”Monilajinen kaupunkiyhteisö. Koiria, kissoja ja ihmisiä 1800- ja 1900-luvun vaihteen Uudessakaupungissa”, Historiallinen Aikakauskirja 2/2019, DOI: https://doi.org/10.54331/haik.140609

1700-talet, 1800-talet

Ett räddande ämbar

Lämna en kommentar

“Brandämbar, av läder; fyra sidstycken, ett bottenstycke; i mynningen och vid sömmarna förstärkningar dolda av läderremsor, likaså inuti bottnen en korsformad sådan. Rephandtag.”

Brandämbaret finns på Klosterbacken i museets boktryckeri. Enligt museets uppgifter köptes det 6.8.1937 av antikhandlare Ståhlman i Åbo och tvärsöver sidan har stationeringsplatsen målats med vitt. 

Brandsläckningsredskap på Klosterbacken.
Brandsläckningsredskap på Klosterbacken. Bild: Johanna Viitaharju/Åbo stadsmuseum, 2021. 

Vad allt har det här föremålet varit med om? Vad skulle det berätta om det kunde tala?

Läderämbaret är så välbevarat att det knappast någonsin använts i praktiken. Ämbar av den här typen har emellertid spelat en viktig roll när Åboborna under seklernas lopp släckt bränder, med större eller mindre framgång.

Enligt brandförsäkringsreglerna 1796 skulle det i varje försäkrat hus finnas två handsprutor, två brandhakar, två stegar och två repkvastar samt två läderämbar och andra kärl. Läderämbar kunde användas längre än trähinkar och var också lättare och behändigare än dessa. Ämbarets rundade botten möjliggjorde en kontrollerad vattenström.

Vatten måste fås till brandplatsen så mycket som möjligt och så fort som möjligt. På Klosterbacken fanns inga brunnar, så man beredde sig för eldsvådor genom att via takrännorna samla regnvatten i tunnor. Den närmaste allmänna brunnen fanns på gatan invid Klosterbacken. 

När en eldsvåda uppstått var de husägare som hade häst förpliktade att delta i vattentransporten. Övriga bildade kedjor och langade vattenämbar och -såar till brandplatsen.

Inga uppgifter om läderämbarets tillverkare har bevarats, men arbetet har krävt hantverkskunnighet och materialkännedom. En del ämbar har handtag av tvinnat rep, andra har metallhandtag.  Ämbar har kanske tillverkats av skomakarna, sadelmakarna eller tunnbindarna och av andra hantverkare som hanterade trä och metall. 

Åtminstone på vissa håll i Europa var det bödlarnas plikt att tillverka ämbar av läder. De var också ålagda att flå döda djur, så de förfogade över skinn som man kunde tillverka ämbar av.  

Klosterbackens läderämbar skulle ha mångahanda historier att berätta, och under årens lopp har det betraktats av en stor mängd museibesökare på guidade rundvandringar. Boktryckaren och de andra arbetarna på museet kan berätta för besökarna om Åbo brand och om hur man kämpat mot lågorna med hjälp av ämbar, sprutor och kvastar.

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Klosterbackens utställningstext.

Meddelande 6.11.2025. Susanna Lahtinen och Maiju Tuisku, Åbo stadsmuseum.

Dahlström, Svante: Åbo brand 1827: studier i Åbo stads byggnadshistoria intill 1843. Styrelsen för Åbo stad historiska museum 1929.

Kanto, Anneli: Pyöveli. Gummerus 2015.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor: minnen från branden 1827. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025.

1900-talet

Paavo Karikko, en banbrytare inom idrottsträningen

Lämna en kommentar

Karikkos länk och Karikkos villa är bekanta för den som rört sig i Idrottsparken i Åbo. Bägge anknyter till idrottstränaren Paavo Karikko (1903–1978), född i Keuru men sedan fast rotad i Åbo.

Karikkos ungdom präglades av erfarenheterna från inbördeskriget, där han stred på de vitas sida och miste sin bror. När han senare studerade juridik i Helsingfors gick han med i kretsarna kring Akateeminen Karjala-Seura, där även hans studiekamrat och vän Urho Kekkonen var aktiv.

Paavo Karikko tränar med idrottarna i Idrottsparken i Åbo.
Karikko (andra från vänster) tränar med idrottarna i Idrottsparken i Åbo. Turun Sanomat 4.6.1939.

Karikko och Kekkonen förenades av idrottsintresset. När Kekkonen var ordförande för idrottssektionen inom Finlands gymnastik- och idrottsförbund och för Finlands Idrottsförbund, som blev ett självständigt förbund år 1932, fick Karikko ta hand om de nationellt mest betydelsefulla tränaruppgifterna inom friidrotten.

När Italiens friidrottsförbund anställde finska friidrottstränare inför Berlinolympiaden var Karikko en av de utvalda tack vare sina inhemska meriter. Han verkade i Italien åren 1933–1936. Där blev han chefstränare, och under hans ledning arbetade under de här åren tre andra finska tränare, Martti Järvinen, Ove Andersen och Veikko Renko.

När Karikko återvände till Finland utnämnde Åbo stad honom till innehavare av tjänsten som kommunal idrottsledare. Tjänsten var underställd idrottsnämnden. Karikko tog emot tjänsten, den första i sitt slag i Finland, i januari 1938 och pensionerades från samma tjänst 1969. Under fortsättningskriget arrangerade Karikko också finska arméns idrottstävlingar och Karhumäki-tävlingarna samt tränade friidrottare i Schweiz då han var tjänstledig i början av 1940-talets slut.

Idrottstränarna hade ett mycket brett arbetsfält på den tiden. Förutom att de skulle besitta gedigen know-how om idrottens tekniker och redskap hade de en viktig roll också inom utvecklandet av idrottens förutsättningar. Detta avspeglades också i Karikkos verksamhet, och under sin tid i Italien planerade han bastur i Florens och Pisa till stöd för idrottsträningen.  Det skrevs mycket om de här basturna i hemlandets tidningar.

Karikkos insatser för utvecklandet av idrottslivet kom till synes också i Åbo: löpbanorna på nedre planen i Idrottsparken sades på 1950-talet vara världens bästa. Banans yta blev flexiblare och hållbarare när Karikko kom på att i stället för det vanliga kolkrosset använda lera, som torkats till en grynaktig konsistens, och koldamm från lokomotiven. Blandningen bands samman med spillolja.

Karikko gjorde ett stort arbete för att utveckla inte bara tävlingsidrotten utan också motionerandet i Åbo. Dagens Karikkolänk härstammar från 1950-talet, då Karikko började ordna söndagsjoggning för alla i Idrottsparken.

Huset som är känt som Karikkos villa byggdes på sin nuvarande plats redan i början av 1920-talet till bostad för en annan märkesperson inom det aboensiska idrottslivet, August Blomberg. Tillsammans med sin andra hustru Lisie Blomberg (f. Nyström), som också hade idrottsliga meriter, bodde han i villan ända fram till 1966. Karikkos namn började kombineras med villan under senare decennier.

Joonas Kananen

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat, 3.5.1934, nr 117, s. 2.

Kärkkäinen, Osmo. Keuruun Kisailijat sata vuotta. Keuru: Keuruun Kisailijat 2014.

Lahtinen, Rauno & Laaksonen, Hannu. Kävely puistojen Turussa. Åbo, Åbosamfundet, 2008.

Martiskainen, Seppo & Arponen, Antti O. Suomi voittoon – kansa liikkumaan: Suomen yleisurheilun 100 vuotta. Helsingfors: Stiftelsen Yleisurheilun tukisäätiö 2006.

1300-talet, 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet

Helgeandskyrkan i stadsmiljön, 3D-modell

Lämna en kommentar

I början av sommaren 2025 lanserades en 3D-modell av de historiska miljöerna kring Casagrandehuset vid Lilltorget i Åbo vid olika tidpunkter samt en applikation med förstärkt verklighet (https://casagrandentalo.fi/omnia_vincit_amor/). Appen beställdes av arkitekt Benito Casagrande och skapades i samarbete mellan Panu Savolainen, Control Reality och Stereoscape.

Modellen vill åskådliggöra hur Aura ås strand på Aningaissidan utvecklades under tiden mellan 1300-talets slut och Åbo brand 1827. Den presenterar stadsmiljön vid olika tidpunkter: 1390, 1510, 1620, 1640, 1740 och 1790. Man kan ta fram den i webbläsaren, och då man laddar ner applikationen i sin telefon eller surfplatta kan man på plats se hur det såg ut just på den aktuella platsen för hundratals år sedan.

Då modellen utarbetades sökte vi fram all tillgänglig information om stadsmiljöns historia. Om den allra äldsta tidens byggnader finns det just inte kvar någon information alls, inte ens i det arkeologiska materialet, så den medeltida stadsbilden representeras av en kvalificerad gissning baserad på forskning. Bilden av Helgeandshuset och dess kapell, som då låg på denna plats, har utarbetats efter mönster av bevarat material i Sverige.

Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.
Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.

En central roll i den tredimensionella historia som modellen förmedlar spelar Helgeandskyrkan, som byggdes i slutet av 1500-talet i Aningais på befallning av Johan III för att tjäna som den finskspråkiga församlingens kyrka. Största delen av detta monument, som på sin tid dominerade stadsbilden, revs i samband med att gatunätet i Åbo omarbetades på 1650-talet. De sista ruinerna revs i slutet av 1600-talet. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit kyrkogrunden, och delar av den finns bevarade i Helgeandskapellet.

När vi närmar oss nutiden finns det fler bevarade skriftliga källor som beskriver stadsmiljön. Därför är modellerna av stadsbilden på 1740- och 1790-talen trovärdigare, och för den nyaste stadsbilden har vi kunnat utnyttja bevarade brandstodsbrev och inspektionsdokument för byggnaderna på flera av tomterna. Av dessa handlingar framgår till och med hur husets fönster var placerade och vilken färg fasaden hade.

Modellen utnyttjar ny teknologi: telefonens eller surfplattans kamera identifierar den aktuella platsen i stadsmiljöns geometri och placerar sig på rätt ställe. Det är alltså möjligt att på ort och ställe se hur en bifåra av Aura å i slutet av 1300-talet svallade på den plats där stadsbiblioteket och Slottsgatan nu finns. Tilläggsprogrammet gör att upplevelserna av stadens historia blir mer konkreta och vardagsnära.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1700-talet

Juslenius, pesten och en likkista

Lämna en kommentar

Daniel Juslenius kände sig illamående. Böldpesten hade spritt sig längs Östersjökusten under Stora nordiska kriget och i september 1710 nådde farsoten Åbo. Juslenius, som var född i Mietois år 1676, hörde till de första som insjuknade. Han kände sig sjukare dag för dag. Då beslöt han att isolera sig i hemmet och sände iväg sina tjänare fastän dessa livligt protesterade. När Juslenius blev allt svagare beställde han hem en likkista och lade sig raklång i den, för han kände att hans sista stund var kommen. Liggande på detta sätt i kistan skulle han vara klar att föras bort och bärarna skulle inte behöva vara rädda för smitta.  Senare har det berättats, att det då pesten härjade som mest till och med var svårt att övertala en präst att komma och ge sista smörjelsen. Fruktan för farsoten var enorm.

Daniel Juslenius. Bild: J. F. Martin, Historiska bildsamlingen, Museiverket.

Pesten slog till med förödande kraft. Det var man redan beredd på, för i juni 1710 hade pesten nått Stockholm, troligen med ett skepp från Pärnu. Farsoten pinade stadsborna fram till följande år och dödade uppskattningsvis 40 % av invånarna. Särskilt utsatta var de fattiga stadsdelarnas kvinnor och barn. I september 1710 nådde pesten södra Finland och drabbade förutom Åbo också bland annat Borgå och Helsingfors. När farsoten småningom avklingade i januari 1711 hade var tredje stadsbo avlidit.

År 1710 var Juslenius bara 34 år, en man i sina bästa år. Han hade blivit känd för sina skrifter Aboa vetus et nova (Åbo förr och nu, 1700) och Vindiciae Fennorum (Finnarnas försvar, 1703). Lärarbanan vid Åbo Akademi hade han inlett år 1705 efter att ha blivit adjunkt vid filosofiska fakulteten. Nu trodde Juslenius att hans sista stund var kommen.

Ödet ville emellertid annorlunda. När Juslenius legat ett dygn i likkistan mådde han plötsligt bättre. Han steg upp ur kistan och redan efter några dagar kände han att krafterna återvände.

Daniel Juslenius fick ett långt liv efter peståret. Han hade många världsliga och andliga uppdrag och avled först år 1754. Men Stora nordiska krigets år var svåra. Åbo drabbades förutom av pesten och kriget också av en storbrand i maj 1711. Nästan en fjärdedel av staden förstördes av elden. Juslenius miste sitt hus, nästan alla sina möbler och en stor del av sin boksamling.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Pietilä, Antti J.: Daniel Juslenius, hänen elämänsä ja vaikutuksensa. Tampereen kirjapaino, Tammerfors 1907.

Pitkäranta, Reijo: Juslenius, Daniel. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– (referens 17.10.2025)

Ranta, Raimo: Åbo stads historia 1600–1721. Åbo stad, Åbo 1977.

Vuorinen, Heikki S. History of Plague Epidemics in Finland. Plague: Epidemics and Societies. Eds. Michel Signoli et al. Firenze University Press, Florens 2007, 53–56.