månadsarkiv: mars 2026

1900-talet

Teppo Samooja, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Ingermanlandsfödde Teppo Savolainen (1890–1978) skrev studenten vid Viborgs klassiska gymnasium men blev magister från Åbo universitet. Efter krigen bytte han sitt efternamn till Samooja. 

Teppo Samooja blev en mångsidig kulturpåverkare i Åbo. Stadens bibliotek blev hans huvudsakliga arbetsplats men hans bisysslor omfattade allt från journalistik till föreningsaktiviteter.

Åbo stadsbiblioteks chefsbibliotekarie Teppo Samooja. Bild ur verket Seppälä 1963, 131 (ej uppgift om fotografen).

Då den trettioårige magistern år 1925 inledde sitt arbete som biträdande chefsbibliotekarie vid Åbo stadsbibliotek var utlåningen och läsintresset på nedgång. Orsakerna antogs vara den oroliga tidsandan och jazztidens nöjesutbud. I slutet av decenniet orsakade depressionen en uppgång i bibliotekets användningsgrad eftersom Åboborna antagligen hade mindre pengar att spendera på avgiftsbelagda aktiviteter.

Efter krigen utvecklades biblioteksväsendet och verksamheten blev mångsidigare. Samooja var chef för biblioteket åren 1928–1957 och arrangerade då tillsammans med personalen evenemang på bred skala samt representerade biblioteket i offentligheten. Styrelsen öppnade penningpungen för nya tillställningar: man firade regelbundet olika författares bemärkelsedagar med musikuppträdanden och man ordnade utställningar av aboensiska författares verk.

Vid sidan av sitt dagliga arbete skrev Samooja från och med 1919 regelbundet artiklar för dagstidningen Turun Sanomat. Han var tidningens teaterkritiker och satte sig grundligt in i sitt värv, vilket gjorde att han vann det aboensiska teaterfolkets uppskattning. Han var stamgäst på premiärerna och innan ridån gick upp kunde han ibland hålla en introduktion till kvällens pjäs.  

Då en kommunal stadsteater inledde sin verksamhet 1946 och i sig förenade borgarnas och arbetarnas teater fick staden en entydigt ledande huvudscen.

Teaterkritikerns uppfattning om konsten var högstämd. Samooja var övertygad om att teaterkonsten vidgade människornas vyer, botade, tröstade och bildade. Med de orden karakteriserade han teatern i sin lilla essäsamling Teatteri, yleisö ja arvostelu, som utkom 1943. Han ger också utrymme för tankar kring den egna yrkeskårens ansvar: ”Mediernas inverkan är långtgående. Därför måste en kritiker väga sina ord på guldvåg innan han skriver ned dem på papper. Han ska sky felaktiga omdömen som pesten [–].” Skribenten ska säga sanningen men ha förståelse för aktörerna, ansåg Samooja.

Teppo Samooja beskrev riktlinjerna för sin konstuppfattning i sin essäsamling år 1943.

Samooja var en föreningsmänniska och en bakgrundspåverkare. Han var bland annat ordförande för Konstnärsgillets i Åbo teaterklubb, medlem i styrelsen för bokhandeln Turun Kansallinen Kirjakauppa och aktiv i biblioteksbranschens organisationer. Som den passionerade teatervän han var skrev han också historiken Turun teatteri 1918–1943, som utkom 1943 och var en sammanställning av de olika skeden som stadens så kallade borgerliga teater genomgått.

Turun Sanomat uppmärksammade den 21 maj 1958 chefsbibliotekarie Teppo Samoojas avskedsfest på restaurang Kilta. Samooja hade då varit 33 år i stadens tjänst. Festtalarna lyfte fram den blivande pensionärens entusiasm för kulturarbete och de bestående spår som hans verksamhet satt i stadens kulturliv.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kirjastonjohtaja Teppo Samooja juhlinnan kohteena. Turun Sanomat, 22.05.1958, nr 136, s. 7. Nationalbibliotekets digitala material.

Savolainen, Teppo: Teatteri, yleisö, arvostelu. Kustannusosakeyhtiö SMIA, Helsingfors 1943.

Seppälä, Eila: Turun kaupunginkirjasto 1863–1963. Åbo stad, Åbo 1963.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1900-talet

Leonard Bernstein i Åbo

Lämna en kommentar

Spänningen tätnade måndagen den 5 oktober 1959. Vid middagstid landade i Åbo ett flygplan lastat med 112 kollin musikinstrument och annat, inalles 9 120 kilo. På eftermiddagen efter klockan 16 anlände en flygplanslast musiker. Snart skulle ytterligare ett tredje plan komma. Redaktörerna ilade till flygfältet för att ta emot den länge efterlängtade gästen Leonard Bernstein och hans berömda orkester, New York-filharmonikerna. Den första som steg nedför flygplanstrappan var emellertid förste konsertmästaren John Corigliano. Han upplyste den ivrigt väntande mottagningskommittén, som leddes av stadsfullmäktiges ordförande Arvo Valtonen: ”Mr. Bernstein är inte med. Han kommer med bil!”

Turun Sanomat skrev om New York-filharmonikernas besök 1.9.1959.

En timme senare kom bilen med Bernstein och hans maka direkt från Helsingfors och svängde in till Hotell Turku, där reportrarna till sist fann dem. Turun Sanomats reporter konstaterade att Bernstein alls inte var högdragen utan tvärtom lättsam ”som en dirigent för ett jazzband”. Tidningen beskrev mötet i hotellfoajén:

”Han hälsade med en glad gest, berättade att resan från Helsingfors gått utmärkt och att han var glad över att få besöka Åbo. Mitt i berättandet lade han behändigt armen om sin hustrus hals och poserade i all sin ungdomlighet för fotografen. Han var somrigt och lätt klädd i en jacka av sportig modell och något mörkare byxor. Han är inte särskilt lång, men axlarna är breda och blicken skarp och livlig. Håret har många silvergrå strån och svallar ostyrigt vid tinningarna, och när paret gick in i hissen vinkade ’Lenny’ familjärt och ropade: ’Helou…’”

New York-filharmonikernas konsert ägde rum redan samma kväll. På scenen ställde sig en dittills osedd orkestersammansättning, 108 musiker. Programmet inleddes med Samuel Barbers Second Essay for Orchestra, därefter spelades Wolfgang Amadeus Mozarts Pianokonsert G-dur med Bernstein själv som solist och till sist uppfördes Johannes Brahms Symfoni n:r 1 c-moll. Den enligt tidningen festklädda publiken var begeistrad. Applåderna varade i 5 minuter och 20 sekunder innan Bernstein veknade och gick med på ett extranummer, och Sjostakovitjs toner klingade ut som en avslutande påminnelse om att turnén var en del av det kalla krigets kulturpolitik. Filharmonikerna hade kommit till Finland från Moskva där de uppträtt med en framgångsrik konsert.

 Leonard Bernstein dirigerar i Åbo konserthus 5.10.1959. Bild: Turun Sanomat.

Besöket i Åbo blev sist och slutligen kort. De reserverade hotellrummen annullerades och hela sällskapet, 125 personer, beslöt att ännu samma kväll resa till Stockholm. Musikerna stannade knappa sex timmar i staden, konstaterade tidningarna. Minnesvärda var dock Bernsteins varma ord om Åbos nya konserthus, som man med allt skäl kände stolthet över:

”Well, er sal är strålande bra! Vår musik passade utmärkt in där.”

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

“New York Philharmonic”, Uusi Aura 6.10.1959.

”New Yorkin filharmonikkojen Turun konsertti kiinnostaa”, Turun Sanomat 28.9.1959.

”New Yorkin filharmonikot Turussa”, Turun Sanomat 1.9.1959.

”NY:n filharmonikot saapuivat eilen”, Turun Sanomat 6.10.1959.

”Suuren lännen suurta taidetta”, Uusi Aura 6.10.1959.

1800-talet

Skräckromantik i Åbo

Lämna en kommentar

Det är inte många, inte ens bland de litteraturintresserade, som vet att den första finländska skräckromanen utkom i Åbo. Verket var svenskspråkigt, hette Det gråa slottet och utkom ursprungligen på Johan Wilhelm Lilljas förlag under årets mörka tid, i november 1851. Romanen blev så populär att en andra svenskspråkig upplaga trycktes på 1880-talet, och senare har flera finska översättningar publicerats, den nyaste av dem år 2009.

Titelbladet i förstaupplagan av Ingelius roman 1851. Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Förstaupplagans titelblad ståtar med pseudonymen ”Förf. Till Granriskojan”. Skribenten bakom pseudonymen var välkänd bland de samtida. Han var den aboensiske kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius, som skrivit sin bok på Ylikylä gård i Hirvensalo. Enligt dåtida kriterier var romanen ovanligt diger för att vara ett inhemskt verk, 394 sidor i storleken sexodecimo som motsvarade en pocketbok. Den utspelas dock inte i Åbo eller i stadens näromgivning utan i Satakunda på den fiktiva herrgården Ristilä, dit den unge magistern Harald Thalberg i början av berättelsen anländer för att verka som informator.

Ingelius var inte i egentlig mening pionjär för den litterära skräckromantiken i Finland eftersom Zacharias Topelius och Fredrik Berndtson redan tidigare hade gett ut skräckromantiska berättelser i Helsingfors. Men Det gråa slottet är ett mer ambitiöst verk än sina föregångare. Fast boken för en modern läsare ter sig i någon mån osammanhängande var den medryckande tack vare sin berättarteknik, som var typisk för den gotiska litteraturen, och den är uppbyggd så att de hemligheter som döljs i det förgångna successivt avslöjas. I handlingen väver Ingelius in antydningar, små informationsfragment, hörsägner och illavarslande aningar hos romangestalterna. Handlingens olika turer inrymmer mordförsök, oväder, spökerier, kusliga platser och dolda identiteter. Många av romanens teman och scener presenteras melodramatiskt med hjälp av skarpa kontraster. I berättelsen finns såväl föredömlig godhet som lumpen falskhet och ibland kryddar Ingelius texten med humor och ironi.

Romanens händelser och persongestalter härrör ur skribentens fantasi men verket inspirerades också av rykten som den unge Ingelius hört. De gällde rusthållet Koivisto, som fanns nära Björneborg i Ulfsby socken, och den tråkiga händelse som där inträffade år 1839 och ledde till misstanke om brott som dock inte kunde bevisas. Koivisto gårds imponerande huvudbyggnad i två våningar kallades på 1800-talet i folkmun Gråa slottet, och det namnet lånade Ingelius till sin roman. I boken har namnet Koivisto bytts ut mot Ristilä. Hurudan tråkig händelse det var fråga om kan den vetgirige läsaren nu ta reda på till exempel genom att läsa den nyaste finska översättningen av romanen samt dess efterord!

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Det gråa slottet. Original af förf. till Granriskojan. Åbo: J. W. Lillja & Co, 1851.

Axel Gabriel Ingelius, Harmaa linna. Finsk översättning: Eeva-Liisa Järvinen. Efterord: Jukka Sarjala. Åbo: Faros-kustannus Oy, 2009.

Jukka Sarjala, Salonkien aaveet. Varhaisin kauhuromantiikka Suomen kirjallisuudessa. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2007.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet.  Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

*

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader.  Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar. 

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten. 

*

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år. 

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

*

I Kuppisparken utfördes  år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1900-talet

Kvinnor i byxor och män i kjol på Auragatan 1949

Lämna en kommentar
Hörnet av Auragatan och Universitetsgatan i Åbo 1936. Aarne Pietinen, Museiverket, Historiska bildsamlingen. 

”Byxmodet” har börjat synas alltmer i stadsbilden i Åbo då ”kvinnor förklädda till män” kan ses promenera på Auragatan iförda långbyxor. Detta kan man läsa i en insändare i tidningen Sosialisti år 1949. 

Skribenten anser att det är tillåtet att använda långbyxor förutsatt att man inte strävar efter att ”på speciellt sätt” betona bärarens kvinnlighet. Modetrenden har emellertid ett fel, tycker hen: männen är inte jämställda med kvinnorna när det gäller ekiperingen. Skribenten frågar också lite ironiskt: 

”Men hur skulle det gå om männen skulle vilja vara jämställda och klä sig i damkläder?”

Fastän man kan ana ironi i texten erbjuder den en möjlighet till en granskning av vad som på den tiden ansågs lämpligt i klädväg för kvinnor respektive män. I Finland breddades skalan för lämplighet när det gällde damkläder ungefär från och med 1920-talet, då det småningom blev allt vanligare att kvinnor bar långbyxor. Då fick kvinnorna ha långbyxor till exempel när de åkte skidor. Olika arbetskläder och tjänstedräkter blev också allt vanligare i början av 1900-talet, vilket bidrog till att utöka urvalet av damkläder. 

Långbyxor kunde passa för kvinnor i arbets- eller idrottsmiljö, ansåg de samtida, men det var fortfarande tvivelaktigt huruvida det var passande för en kvinna att visa sig på stan i byxor.  Om detta vittnar till exempel en insändare i Sosialisti i slutet av 1940-talets Åbo: det passar sig inte att en kvinna ”stoltserar” i manliga arbetskläder på offentliga platser.

Höstmode för damer och herrar 1977. Kari Rainer Pulkkinen, Journalistiska bildarkivet JOKA, Samling Kari Pulkkinen. 

Herrmodets repertoar har blivit mångsidigare i långsammare takt än dammodets. På 1960- och 1970-talet blev det särskilt bland ungdomarna modernt att ha längre hår än tidigare, men männens kjolbruk har länge varit föremål för diskussioner. Så sent som på 1990-talet kunde man i Helsingin Sanomat läsa, att ”de vitrockade” rycker ut ifall en karl klär sig i kjol. 

Om männens strikta ekiperingsregler vittnar det också, att en skribent i Sosialisti i slutet av 1940-talet anser att ”en man klädd som en kvinna” på Auragatan i Åbo skulle kunna bli gripen av polisen och även borde ”forslas bort såsom störande för trafiken” på grund av den förbluffade folkhop som skulle samlas på platsen.

Omnämnandet av ordningsmakten torde ha samband med att kläder som ansågs otypiska för det egna könet kunde tolkas som maskering, som på basis av ordningsstadgarna var förbjudet i en del finska städer. Före 1900-talet kunde en klädsel som bröt mot könsnormerna medföra problem med polisen för såväl kvinnor som män.

Insändaren i Sosialisti berättar dock om en förändring i samhället: att en kvinna klädde sig i byxor ansågs inte längre straffbart i Åbo vid 1950-talsskiftet även om brott mot könsnormerna kunde dela åsikterna. Manlighetens nischer har däremot vidgats mycket långsammare. Så sent som på 2020-talet kunde man i medierna läsa att en man i kjol var en sällsynt men allt vanligare syn i vår gatubild.

Jean Lukkarinen (pronomen: hen)

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Housumuoti. Sosialisti, 15.05.1949, nr 109, s. 4.

Teinit eivät halua olla tuppisuita. Suomen Kuvalehti, 14.01.1967, nr 2, s. 28–31.

Miehet voisivat käyttää hametta tietyissä rajoissa. Helsingin Sanomat, 30.8.1997, https://www.hs.fi/suomi/art-2000003653421.html. 

Vierto, Tuija: Usva Kiuru, 18, on hameeseen pukeutuva mies, eikä hän ole ainoa: ”Mukava, käytännöllinen ja tyylikäs”. YLE 29.6.2023, https://yle.fi/a/74-20037186. 

Laine, Mio: ”Lieneekö tuo aprillinarrio wai pitkälle kehittyneen emansipatsioonin merkkiä wai muuta wallattomuutta.” Sukupuolen ilmaisun moninaisuus suomalaisissa sanomalehdissä 1868–1917. Pro gradu-avhandling i kulturhistoria, Åbo universitet 2025.

Suhonen, Sami: Transsukupuolisuuden näkymätön historia. Sateenkaari-Suomi. Seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen historiaa. Red. Kati Mustola och Johanna Pakkanen. Like, Helsingfors 2007.

Turunen, Arja: ”HAME, HOUSUT, HAMEHOUSUT! VAI MIKÄ ON TULEVAISUUTEMME?” Naisten päällyshousujen käyttöä koskevat pukeutumisohjeet ja niissä rakentuvat naiseuden ihanteet suomalaisissa naistenlehdissä 1889–1945. Doktorsavhandling i etnologi, Jyväskylä universitet, 2011.

1500-talet, 1600-talet

Nådendals siste birgittinermunks gård

Lämna en kommentar

Åbos medeltida stadsplan motsvarade på 1600-talet inte längre den tidigmoderna stadsplaneringens ideal, som karakteriserades av rutplaner och långa raka gatulinjer. Greve Per Brahe arbetade under sina två perioder som generalguvernör på att modernisera den. Han inledde stadsregleringen på västra sidan av ån i Aningaiskvarteret. 

Bredvid den gamla Aningaisgatan planerades den nya Brahegatan, som steg rakt upp för   backen från Lilltorget vid bron över Aura å. Den nya gatulinjen gick över några borgares tomter och över grunderna för Helgeandskyrkan, som rivits för att vara ur vägen. Bara några få tomter eliminerades helt, liksom kyrkan. En av dem var framlidne Andreas Petris gård i ändan av Brahegatan vid åstranden. 

Andreas Petris tomt vid den gamla Brahegatans ända på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum. 

Andreas Petri (Lempelius l. Scraderus) hade i ungdomen avlagt munklöftet och flyttat in i birgittinerklostret i Nådendal. Största delen av dem som bodde där var nunnor, men en grupp munkbröder hörde också till samfundet. Klostret indrogs i samband med reformationen som började med Västerås riksdag 1527. I det svenska riket var birgittinerklostren de katolska institutioner som bevarades längst, men till sist måste även Andreas Petri år 1569 ta farväl av klostret och de sista nunnorna där.

Den före detta munken flyttade till Åbo, där han i början av 1580-talet verkade som kaplan vid domkyrkoförsamlingen. Före det torde han ha varit lärare i katedralskolan. Andreas Petri sägs ha varit styvson till den aboensiska framgångsrika affärskvinnan Valborg Innamaa. Detta skulle förklara hur det kom sig att han ägde tomten bredvid Innamaas gård vid bron över ån. 

År 1584 valdes den tidigare birgittinerbrodern till kyrkoherde i Lembois. Liksom många präster som fått tjänst på landsbygden avstod Herr Andreas inte från sitt gård i staden. Han besökte även i fortsättningen Åbo och deltog ofta i kyrkliga och politiska tilldragelser under de av tronstrider präglade åren. Herr Andreas undertecknade i Åbo det beslut som fattades på kyrkomötet i Uppsala 1593. Vintern 1594 besökte han kung Sigismunds krönings riksdag i Uppsala och år 1600 Linköpings riksdag. Kung Karl IX:s förtroende vann han aldrig helt och hållet utan satt emellanåt fängslad på Åbo slott.  

Andreas Petri dog år 1609, varefter hans gård i Åbo efter några turer övergick i hans sons, Måns Andreae Scraderus ägo. Denne var kyrkoherde i Kumlinge och senare i Räntämäki men miste sin tjänst 1640. Sina sista år framlevde han som präst utan tjänst och när han gick ur tiden blev gården i staden tomt. 

Herr Måns hade på 1630-talet låtit bygga tre timmerstugor på tomten, men ingenting tyder på att här skulle ha funnits stenhus. Den förfallna trähustomten mellan stenhusraderna på den gamla gatusträckan underlättade byggandet av den nya Brahegatan. Herr Måns yngre bror Paulus Andreae Lempelius (död 1665), som varit skolmästare i Reval och sedermera kyrkoherde i Röicks på Dagö, påstod flera år senare att han ärvt gården av sin bror och krävde ersättning för den förlorade fastigheten, men rätten förkastade talan såsom ogrundad.

Porten visar än i dag var man svängde in på Brahegatan före Åbo brand. Till höger Casagrandes hus. Bild: Georg Haggrén.

Den siste Nådendalsmunkens hus har inte undersökts arkeologiskt, till skillnad från det bredvidliggande Casagrandehuset. Andreas Petris hus och ändan av Brahegatan före branden fanns bakom den inkörsport vid Casagrandes hus som vi ser i dag.

Georg Haggrén

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Väänänen, Kyösti: Andreas Petri. Turun hiippakunnan paimenmuisto 1554–1721 -verkkojulkaisu. Studia Biographica 9. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2011– (refererad 13.2.2026).

1900-talet

Åboforskare på kärrmarkerna i Östkarelen

Lämna en kommentar

I fortsättningskrigets anfallsskede år 1941 överskred finnarna den gamla gränsen från freden i Tartu och ockuperade områden i Östkarelen. Redan i december 1941 aktualiserades frågan om områdets ekonomiska möjligheter samt annan forskning. Ett syfte var att bevisa, att regionen var en del av Finlands ”naturliga” områden, och år 1942 behövde man olika slag av praktisk information för omedelbart bruk av Staben för Östkarelens militärförvaltning, som styrde territoriet.

Harry Waris tog detta färgfoto på ett rikkärr i en forndalssluttning i Vieljärvi i Östkarelen 1.7.1943. På bilden ses major Mauno J. Kotilainen, fjärrpatrullman i Avdelning Kuismanen och ledare för den botaniska forskningen i östra Karelen. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Undervisningsministeriet tillsatte i slutet av 1941 en delegation för Östkarelen. Denna vände sig till olika aktörer inom vetenskapen i Finland och framförde önskemål om listor över nyligen utförd forskning kring Östkarelen samt planer för och initiativ till framtida undersökningar. Delegationen hade för avsikt att utarbeta en egen plan för sommaren 1942 tillsammans med militärförvaltningen.

Ett brev sändes också till Åbo universitets rektor 3.1.1942. Frågan dryftades länge, för rektor Einar Juva (1892–1966) besvarade brevet först i slutet av februari. Åbo universitet hade inga egna planer på forskning i dessa områden, som länge varit stängda för forskarna, men man hade ändå beslutat att överväga vilka möjligheter universitetet hade att delta. När det gällde humaniora var professorn i finska språket med släktspråk Paavo Ravila (1902–1974) i krigstjänst och det var inte lätt att av honom få reda på om det fanns möjlighet att sända iväg lämpliga studerande eller dialektforskare.

Vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten fanns det däremot flera forskare som kunde göra undersökningar om flora och fauna. Till dem hörde professor Harry Waris (1893–1973), Kaarlo ”Jukka” Lounamaa (1913–1978), Paavo Kallio (1914–1992), Matti Laurila (1915–1942), Aimo Merisuo (1907–1984) och Paavo Niemelä (1911–1951). Waris och Lounamaa var kärrmarksforskare, Kallios forskarbana hade avbrutits av kriget. Laurila var en lovande forskare med sporväxter och fröväxter som specialitet. Hans krig och forskning fick ett abrupt slut då han träffades i huvudet av granatsplitter i Krivi 15.9.1942. Aimo Merisuo åter var specialist på rovsteklar, och Paavo Niemelä var en insektforskare som skulle ägna sig åt bin och andra gaddsteklar. Viktigt för insektforskarna var att jämföra stammarna i Finland med motsvarande stammar i Östkarelen och att notera östliga invandrade arter i finska Karelen.

På bilden kapten Jukka Lounamaa, botanikforskare vid Åbo universitet, i Östkarelen nära Äänislinna (Petrozavodsk) 5.7.1942. Fotografens egentliga objekt var ”Thalictrum”, dvs rutasläktet. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Av Åbo universitets sex kandidater fick två, Waris och Lounamaa, stipendium för kärrmarksforskning sommaren 1942. Det berodde främst på att professorn i botanik Kaarlo Linkola (1888–1942), som innehade en betydelsefull ställning i kommittén, avled i april 1942 och ledarrollen övertogs av Mauno J. Kotilainen (1895–1961). Denne favoriserade starkt sitt eget specialområde, det vill säga kärrmarksforskningen.

Waris och Lounamaa botaniserade i östra Karelens kärrmarker också år 1943, då tillsammans med docenten i botanik Lauri Kari (1901–1962), som hade färgfotografering som hobby. Från denna tid härrör de 120 färgfoton i botaniska museets samling som ”återupptäcktes” så sent som 2022.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Laine, Antti. Tiedemiesten Suur-Suomi – Itä-Karjalan tutkimus jatkosodan vuosina. Historiallinen Arkisto 102. Helsingfors: SHS, 1993, 91–202.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet. Arkivbox 1. Brev till Åbo universitet. Helsingfors 3.1.1942. Nr 24.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet.  Arkivbox 1. Åbo universitets rektor. Brev till Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen. 26.2.1942. Nr 126/1 b.

Färgfoton tagna av finska krigsbotaniker i Östkarelen finns i Åbo universitets botaniska museums samlingar. 17.8.2022. Utu.fi. https://www.utu.fi/fi/ajankohtaista/mediatiedote/suomalaisten-sotabotanistien-ita-karjalassa-ottamia-varivalokuvia-loytyi (använt 20.11.2025)

1900-talet

Spöket på Nummisbacken

Lämna en kommentar

Onsdagen den 3 november 1948 begav sig Turun Sanomats reporter Matti Jämsä på upptäcktsfärd till Nummisbacken. Man hade bett honom undersöka ryktena om ett spöke som stört livet vid Åkervägen 4. Där bodde sexbarnsfamiljen Kumlander i ett egnahemshus med två våningar.

När Jämsä kom till platsen var husets herre själv hemma och konstaterade:

”Redan i en och en halv månad har andarna aktivt bråkat med oss. Från vinden hörs högljutt buller, knackningar och tunga steg. Emellanåt bankar de i köksväggarna och på dörren också.”

Turun Sanomat 4.11.1948.

Spökerierna var som livligast mellan klockan sju och tio om kvällarna, och i månadsskiftet oktober–november hade det spökat varje dag. Spöket hade till och med visat sig. Det var ”ett väsen med skinande vitt huvud och snäv svart kåpa”, 130–140 centimeter långt.  Benen liknade en tranas ben och fötterna var som hästhovar. I handen hade spöket ”ett föremål liknande en djurtarm” som det viftade med.

”I Guds namn, vad söker ni!” hade Kumlander ropat, men spöket hade bara tittat långt på honom och försvunnit.

Redaktörerna beslöt återkomma på kvällen, vid skymningstid. En hop Nummisbacksbor hade samlats på vägen för att se vad som skulle hända, men ingenting hände. Spöket höll sig undan.

Kainuun Sanomat 7.11.1948.

När Jämsäs artikel utkommit – under pseudonymen Nalli – i Turun Sanomat den 4 november spreds den snabbt till andra tidningar runtom i landet, från Helsingfors till Kemi och från Karleby till S:t Michel. Vid allhelgonatiden kunde hela Finland läsa om spöket på Nummisbacken. Berättelsen fortsatte i de påföljande dagarnas tidningar, där det berättades att även ”andeforskare” kallats till platsen för att fördriva de onda andarna.

Till sist gjorde Kumlander en brottsanmälan och redan den 8 november kom polisen till platsen för att utreda fallet. Stora skaror av nyfikna Åbobor hade också vandrat till Åkergatan och enligt uppgifter i tidningarna måste polisen bana sig väg ”genom en 300-hövdad folkmassa”. Kriminalkonstapeln behövde inte arbeta länge innan fallet löstes. Enligt tidningen Sosialisti hade ”en nära granne som tydligen hyste agg till Kumlanders för något” uppträtt som spöke. Grannen hade inte bara maskerat sig utan också lagt ut snören med vilkas hjälp han kunde framkalla klirr och skrammel. Tidningarna avslutade sin nyhetsuppföljning med ett kort konstaterande: ”Spöken lever inte länge nuförtiden”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

H. K.: ”Turun kummitusta katsomassa satoja ihmisiä ja poliiseja”, Jaakkiman Sanomat 10.11.1948.

Junttila, Veli: Suomi 1948/Nummenmäen kummitus. Turun Sanomat 1.11.1998.

”Kummitukset eivät elä kauan nykyaikana”, Sosialisti 9.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Etelä-Saimaa 5.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Kainuun Sanomat 7.11.1948.

”Kummitus Turussa”, Ylä-Vuoksi 6.11.1948.

Nalli: ” Nummenmäellä kummittelee vallan kamalasti”, Turun Sanomat 4.11.1948.

Nalli: ”Nummenmäen kummitus”, Turun Sanomat 5.11.1948.

”Nummenmäen ’kummitusjuttu’”, Turun Sanomat 7.11.1948.

”Turun kummitus mielikuvitusta”, Vaasa 13.11.1948.

1900-talet

Tango med AI

Lämna en kommentar

Musikbranschens professionella aktörer har, liksom konsumenterna, under 2020-talet varit oroade över att AI-kompositioner, -texter och -framföranden invaderar internetbaserade kommersiella musik- och videotjänster. På nätet finns redan ett stort antal tjänster som bygger på AI-applikationer och gör det möjligt för användaren att med några få avgränsningar och instruktioner producera färdig musik i olika genrer samt kombinera dem.

Det är få som vet att man vid Åbo universitet tog de första stegen inom AI-tonsättningen redan strax efter mitten av 1960-talet. Det var unga forskare i farten och de hade inte några hämningar när det gällde att utforska vad allt man kunde göra med datorer. 

En av dem var Markku I. Nurminen (f. 1945), matematiker och numera professor emeritus i data- och systemvetenskap vid Åbo universitet. Han hade stiftat bekantskap med datorer i medlet av 1960-talet inte bara i sitt arbete vid IBM utan också på universitetets institution för tillämpad matematik. Nurminen hade också studerat musikens teori, och i kombination med intresset för datorer födde detta en idé om en kompositionsautomat för tangomelodier.  Nurminen lockade också Toivo Kärki (1915–1992) att delta i projektet. Kärki överlät ett material på 59 tangomelodier i moll som han själv komponerat.  

Nurminen började med att spela Kärkis tangor och valde ut sådana som representerade tonsättarens stil men som innehöll sinsemellan olika melodier och harmoniseringar. Sedan skrev han ett kompositionsprogram i programmeringsspråken Fortran och Assembler på en IBM 1130-dator, som ägdes av institutionen för tillämpad matematik, och skrev ut det färdiga programmet på hålkort av kartong. Därefter matade han in de valda musikaliska elementen i datorn och beordrade den att skapa nya kompositioner av detta material. Programmet kunde generera en ny tango på några minuter. Resultatet blev en hel mängd nya stycken, som även de togs tillvara på hålkort och skrevs ut som noter på papper.

Någon tango som genomgående skulle ha hållit Kärkis stil kunde datorn dock inte producera, utan melodierna innehöll element som sinsemellan var till och med mycket olika stilmässigt. Programmet kunde visserligen skriva strofer i Kärkis stil, men till sist måste Nurminen själv sätta ihop stycket genom att förena delar ur flera datortangor. 

Den första datorstödda tangokompositionen spelades in och släpptes år 1967.

Nurminen arrangerade också stycket till ord av Juhani Lompolo. Tangon Kesän muistatko sen spelades in med Esko Rahkonen och Jaakko Borgs orkester.  Introt bestod av smatter och klinganden från en mekanisk skrivmaskin. På singelskivan anges Datorn IBM 1130 som kompositör, Markku I. Numminen som programmerare och Toivo Kärki som arrangör och producent. IBM delade ut singeln i julklapp åt sina kunder år 1967 och den fick även i övrigt en hel del publicitet.

Rundradion intervjuade både Nurminen och Kärki genast då skivan blev tillgänglig. I intervjun redogjorde Nurminen detaljerat för de olika arbetsfaserna. Även om datorn inte hade någon självständig skapande roll eller konstnärlig förmåga hade den enligt Nurminen betydligt försnabbat tonsättningsarbetet. Kärki var förvånad över slutresultatets goda kvalitet. ”Sämre kompositörer kan sluta komponera och de lite bättre kan gå i pension”, föreslog han. Bägge intervjuerna kan ses (på finska) på Yles Elävä arkisto-sidor.

Forskarna vid institutionen för tillämpad matematik, bland dem matematikern Ulla Huttunen och professor Olavi Hellman, hade redan år 1966 deltagit med två av en IBM 1130-dator skapade musikstycken i ett konstevenemang arrangerat av Åbo universitets studerande.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund


Källor:

Esko Rahkonen med orkester, dir. Jaakko Borg: ’Kesän Muistatko Sen’. Philips PF 304 807 (1967), vinylsingel 7”, tid 2:24.

Kuljuntausta, Petri: On/Off, Eetteriäänistä sähkömusiikkiin. Förlaget Like Kustannus & Museet för nutidskonst Kiasma 2002, s. 227–230.

Lindfors, Jukka: Tietokoneet sävelsivät tangoa ja soittelivat polkkaa. Yle, Elävä arkisto. Nätartikel 13.2.2008 (uppdaterad 28.9.2016) [https://yle.fi/a/20-89301]

Setälä, Ritva: Toivo Kärki tykkäsi Tietokonetangosta. Turun Sanomat 21.6.2023. Nätartikel. [https://www.ts.fi/teemat/6024114]

1600-talet

Storbranden i Åbo år 1656

Lämna en kommentar

Rådet i Åbo skrev den 13 maj 1656 i sitt protokoll att den våldsamma branden, ett av Gud sänt straff, samma dag hade förstört de tre bäst byggda stadsdelarna på stadens stora sida, med undantag för några få hus bakom domkyrkan, på Biskopsåkern, på Ryssbacken och längst bort i stadsdelen Mätäjärvi. Elden förstörde allt annat, Akademin och rådstugan inräknade, ända fram till de strandbodar som låg i yttersta ändan av Klosterkvarteret. I Kyrkokvarteret förstördes 142 hus, i Mätäjärvi 133 och i Klosterkvarteret 175. Dessutom slukade elden domkyrkans torn och trädelarna av yttertaket, och koppartaket föll ned på valven.

Åborådets protokoll från 1656.
Åborådet beskrev i sitt protokoll 13.5.1656 noggrant hur den våldsamma branden farit fram i staden. Riksarkivet, z:25, ÅRR 13.5.1656, 117-118.

Elden kom loss på morgonen mellan klockan fem och sex i borgaren Henrik Paturis hus vid Skolgatan. Den hann oförmärkt sprida sig till husets tak innan man hann ringa i brandklockorna. Stormvinden omintetgjorde släckningsförsöken. Närliggande hus revs för att hindra eldens framfart, men den hårda vinden spred brinnande flagor åt olika håll så att till och med fähusen utanför stadsgränserna och den där förvarade egendomen och spannmålen brann upp.

Den 23 maj förhördes Paturi av rådet angående branden. Han sade, att han och hustrun varit i kyrkan då eldsvådan bröt ut och att han inte visste hur den börjat. Bara två pigor och två studenter, som bodde i huset på hyra, hade varit hemma. Åtta borgare garanterade att Paturi skulle infinna sig i rätten på anmodan och så fick han försvara sig på fri fot.

Paturis pigor Karin Mickelsdotter och Brita Henriksdotter misstänktes vara skyldiga till branden och förhördes i slutet av maj. De förnekade sin skuld. Den ena av dem berättade att hon gjort upp eld för att på husmoderns befallning koka ärter medan husbondfolket var i kyrkan. När det var gjort gick båda pigorna ut på gården för att tvätta lärft som hängde där på stång för att blekas. När de började tvätta det tredje lärftstycket såg de rök vid skorstensroten på taket. De sprang till vindsdörren, men den var låst och flammorna slog redan upp genom taket. De visste inte om det fanns sprickor i skorstenen mellan inner- och yttertaket. För sitt vittnesmål lovade de svara med liv och död.

Därnäst hördes Henrik Paturi, som också misstänktes vara skyldig emedan han dagen innan fört ägodelar till Nummis socken och bryggt öl. Han sade att ingen kunde binda honom vid skulden för branden. Om någon kunde bevisa hans skuld lovade han godta det strängaste straffet. Han förnekade att han fört bort tillhörigheter ur huset. Rätten beslöt skjuta upp ärendet tills ytterligare klarhet nåtts.

Ärendet återupptogs i början av november 1656. Då konstaterades att några rådmän sett en stor spricka i Paturis skorsten ovanför innertaket och man misstänkte att elden spritt sig den vägen. Rätten stannade för ett interimistiskt beslut, och Paturi dömdes att i enlighet med kapitel 22 i stadslagens byggnadsbalk svära själv som tolfte att branden inte hade berott på hans vårdslöshet och dåliga skorsten.

Först i februari 1658 presenterade Paturi en lista på åtta borgare som var redo att tillsammans med honom gå ed på att han var oskyldig. Rätten påbjöd emellertid att männen skulle komma till rättegången personligen. När männen infann sig, ville de bara gå ed på att Paturi inte orsakat branden med flit utan att den berott på en olyckshändelse. De ville inte heller svära på att branden inte skulle ha berott på Paturis dåliga skorsten. Det blev alltså ingenting av Paturis ed och rätten dömde honom till döden i enlighet med ovannämnda lagbalk. Hovrätten benådade honom dock.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:25, 13.5.1656, 117−118; z:25, 23.5.1656, 121; z:27, 27.2.1658, 19−23.