Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.