Domkyrkans kajor

Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

Magnus von Wright & Wilhelm von Wright: Kajan, 1828–1838. Nationalgalleriets samling / Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleriet / Tero Suvilammi.

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.

2 reaktioner på ”Domkyrkans kajor”

  1. Under nästa fyrtio års tid passerade jag Domkyrkan på väg till studier och senare arbete, och katedralens kajor blev kära bekanta! Jag vill lyfta upp dikten ”Kajan i kyrktornet” av Maj Granlund, från skriften ”Till min stad” (1948) – på snudd till ett pekoral:

    Svarta fågel! Fula fågel! Paria jag dig må kalla
    uti skönt befjädrad skara. Säg, hur fick väl du månntro
    ja, hur fick väl du, just du av himlarymdens fåglar alla
    av vår Herre denna rätt att här vår sköna dom
    bebo?

    Där du tronar slug och skarpögd med en air utav diktator
    högt på tempeltakets koppar, du regerar visst en värld.
    Och din släkt, dig allestädes lik, från nordpol till ekvator,
    yves över att som hemvist kyrktorn städs den blev beskärd.

    Där du lyfter från ditt tak och i en tusenhövdad skara
    skränande i vild panik, styr ut i rymdens koboltblå,
    ritande i solljus sky ett moln av tusch, jag tro mig vara
    ett inferno farligt nära. Men likväl tänker jag så:

    Skönhet gav dig ej vår Herre, ruggig är du ju och ringa.
    Ej en fågelröst jag hörde mera oskönt sträv än din.
    Rovdjurs lagar städs du lyder; dem du icke kan betvinga….
    Men du är en del av domen i en stad som som ock är min.

    Därför är du kär mig vorden. Där kring templets torn du kretsar
    ser jag blott en älskad färgbild ur min barndoms minnesfång,
    ser en bild, som dag för dag sig djupare i hjärtat etsar,
    hör i din sträv stridsrop tidlöshetens tempelsång.

Lämna ett svar till Toimittaja Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *