Taas Auran rannat, peltosarat näen
ja vanhain valtateiden kiemurteet,
ja kirkot Kaarinan ja Räntämäen –
Halisten kosken kuohuu veet
Ja Unikankareelta muurit temppelin
ylväänä kohoo yli maiseman;
niin tutunomaisna nään Prusin patterin
partaalla jokilaakson Maarian
Ur dikten ”Turun seutu” (v. 1934)
Prusi batteri i Räntämäki vid Lillåns östra strand i gamla S:t Marie socken är en mytomspunnen plats. Som dikten berättar är kullen ett tydligt landmärke. För dem som kom längs Tammerforsvägen var den en av de första imponerande vyerna. Intill kullen finns numera Orions fabrik. Batteriet omgavs länge av åkrar och var alltså ännu mer iögonenfallande i landskapet.
Kullen har också kallats Kapeenhaudantöykäs eller ”Kapehen haudan töykäs”. Ordet ”kape” har enligt Mikael Agricola syftat på djävulen eller den lede. Platsen är också känd under namnet Patterimäki (Batteribacken). Många namn på platser går tillbaka på Åbobornas uppfattningar och föreställningar om stället i fråga. Man har trott att batterikullen gömmer en vikingakonungs grav, och arkeologen A. M. Tallgren ansåg vid sitt besök på platsen år 1902 att det är fråga om en gravkulle. År 1961 undersöktes platsen av lektor Veikko Lehtosalo, som konstaterade att kullens nedre del befann sig i naturtillstånd och att jorden där var hård och grov, varutöver sluttningen var full av stora stenar. Endast till den övre delen hade man forslat jord för byggandet av ett pjäsbatteri.
Ett egentligt pjäsbatteri fanns det på kullen uppenbarligen på 1700-talet. De vanligast förekommande historierna berättar att det skulle ha varit i bruk under Stora ofreden (1713–1721), enligt andra historier också under Lilla ofreden (1742–1743). Emedan den svenska armén hade kapitulerat redan innan Åbo ockuperades är dateringen inte trolig. Batteriet berättas ha varit i användning också under Finska kriget (1808–1809). Syftet med det av svenskarna iordningställda batteriet sägs ha varit att avvärja ryssar som marscherade mot Åbo norrifrån längs huvudvägen. Batteriet har också påståtts härröra från Krimkrigets tid (1853–1856). Det är inte sällsynt att sådana här sägner ”vandrar” från en tidsperiod till en annan. Några dokument rörande batteriets ursprung har inte bevarats.
Växtligheten på batterikullen är ett kapitel för sig. Området har varit betesmark, vilket satt sin prägel på backen. Om eventuell förhistorisk verksamhet vittnar de påträffade arterna brudbröd, ängshavre och backlök. På området finns ingen sandvita, en allmän art som följt de ryska soldaterna i spåren. Däremot har man påträffat blåhallon och stor ormrot, som antagligen är rymlingar från de experimentodlingar som Per Kalm (1716–1779) hade i S:t Marie. På batteriområdet planterades lärkträd i början av 1960-talet, men lokalinvånarna var genast framme och gjorde ”ohägn”.
Till mystiken kring Prusibatteriet bidrar spökhistorierna. Barnen var förbjudna att leka i området eftersom de på kullen stupade soldaternas själar kunde ta illa vid sig. Förbudet fick bara barnen att väsnas ännu mer, men veterligen visade sig inga förargade andar. Spökhistorierna kanske fick näring av att den järnhaltiga jorden på kullens krön om vårarna gav smältvattnet, som rann längs sluttningarna, en blodröd färg.
Riku Kauhanen
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Ilta-Sanomat 20.6.1961
Kauhanen, Riku. Väärin haudattu sotamies: Kummitustarinoita Suomen taistelukentiltä. Jyväskylä: Atena, 2018.
Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja. Nr 8-9/1916.
Lehtosalo, V. Kertomus Maarian pitäjän alueella kesällä 1961 suoritetusta kiinteitten muinaisjäännösten inventoinnista. Kulttuuriympäristön palveluikkuna. kyppi.fi. https://www.kyppi.fi/to.aspx?id=129.135714 (använd 4.12.2025)
Patru 11/1934
Suomen matkailijayhdistyksen vuosikirja, 1909.
Siikkilä, Onni et al. Prusin patteri. Suomen Turku 4/1984. s. 4–5.