Alla inlägg av Toimittaja

Drömmen om en simhall

I september 1936 öppnades i Lintulahuset vid Eriksgatan 7 biografteatern Kino-Palatsi, som hade nästan 600 platser. I de lokalerna skulle ursprungligen Åbos första simhall ha byggts. Märkeshändelsen innebar åter ett nytt bakslag för de i staden länge närda drömmarna om en simhall.

Förbättrandet av sim- och badmöjligheterna var ett återkommande diskussionsämne på Åbo idrottsnämnds möten på 1920- och 1930-talet. Drömmen om en simhall blev offentliggjord senast 1927, då simsällskapet Turun Työväen Uimarit inlämnade en framställning om saken till staden.  Redan i januari året därpå slog tidningen Uusi Aura upp nyheten om planer på ett idrotts- och gymnastikhus med simhall i Åbo. Man hade för avsikt att bygga huset på tomten Slottsgatan 24.

Vid denna tid fanns det två siminrättningar i Åbo, den ena i Kuppis och den andra vid Allmänna promenaden i Runsala folkpark. En ny simhall skulle framförallt ha gjort det möjligt för stadsborna att simma året runt. Problemet med siminrättningarna var att de var säsongbundna, och dessutom var den förstnämnda inrättningens hygiennivå otillräcklig och den sistnämnda låg för långt utanför staden. 

Simhallsprojektet sammankopplades med utvecklingen på riksnivå och europeisk nivå. Pressen skrev flitigt om nya simhallar i de nordiska länderna, och simhallarna i mellersta Europa behandlades bland annat i Vietti Nykänens år 1926 publicerade studie Nykyaikaisia uimahalleja (Moderna simhallar). Som ett led i denna utveckling öppnades Finlands första simhall på Georgsgatan i Helsingfors i juni 1928.

Planerna på en simhall i Olofsparken presenterades för pressen hösten 1929. Uusi Aura 8.9.1929.

Det kommunala simhallsprojektet i Åbo framskred emellertid inte. Som en följd av detta försökte också privata aktörer svara mot stadsbornas skriande behov. Man planerade att bygga en simhall i bostadsaktiebolaget Olofsparken vid decennieskiftet, men projektet strandade på bolagets oklara ekonomi.

Siminrättningen i Uittamo blev färdig till sommaren 1930, men trots det fortsatte man att försöka få till stånd en simhall. Nästa drag var att planera ett simhallsbygge i bostadsbolaget Lintula vid Eriksgatan. I byggnaden placerades också en tennishall, och denna invigdes i november 1931. Man hann till och med gjuta en bassäng, men ekonomiska svårigheter satte stopp för simhallsplanerna även denna gång.

Man anhöll om bidrag av staden för att kunna slutföra bygget, men inga åtgärder vidtogs. Arbetet stod stilla i fyra år, och sedan beslöt man ändra om lokaliteterna till en biografteater. Kino-Palatsis lokaler ritades av arkitekt Erik Bryggman, som också var med om att lösa problemet med en simhall i Åbo nästan två decennier senare. Stadens första simhall färdigställdes efter Bryggmans ritningar i Studenthus A år 1954.

Joonas Kananen

Källor:

Åbo stadsarkiv, Idrottsnämndens protokoll 1922-1932 & 1933-1941.
Turun Sanomat, 9.6.1931, nr 151, 1.
Turunmaa 4.3.1930, nr 52, s. 1.
Uusi Aura, 26.1.1928, nr 24, 5.
Uusi Aura, 8.9.1929, nr 244, 4.
Uusi Aura, 3.12.1930, nr 328, 8.
Uusi Aura, 30.9.1936, nr 264, 4.

Axel Gabriel Ingelius – den genialiska slarvern

Teatervännerna i Åbo fick kring årsskiftet 1861–1862 njuta av Berthas piano, en komedi i en akt skriven av Théodore Barrière och Jules Lorin. Pjäsen blev en succé. Texten hade översatts från franska till svenska, och styckets kuplettnummer hade komponerats av den i staden välkände Axel Gabriel Ingelius. Den entusiastiska publiken ropade in honom efter en föreställning i januari 1862. Kompositören ville emellertid inte stiga upp på scenen för att tacka för applåderna ensam utan endast tillsammans med orkesterns musiker. Det var inte fråga om anspråkslöshet, som var rätt främmande för den snart 40-årige Ingelius, utan snarare om sårad stolthet. I sin dåvarande livssituation ville kompositören inte buga för Åboborna, som han ansåg att till stor del var skyldiga till de svårigheter han upplevt.

Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868).
Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868). Visitkortsfotografi, Wikimedia Commons.

Ingelius relation till publiken och till människor i allmänhet var många gånger svår varhelst han befann sig, ofta just i Åbo. Mycket talande är Topelius beskrivning av honom: ”den genialiska slarven”. Ingelius var till en början en lovande talang inom flera områden, inte bara inom musiken utan också inom litteraturen och som kritiker, men han förstörde sitt rykte genom sitt egocentriska och nonchalanta uppträdande. Han studerade till magister i Helsingfors men misslyckades som doktorand. Till sist förstörde alkoholen hans liv, även om det inte berodde på dryckenskap att han frös ihjäl i en snöstorm nära Nystad på vårvintern 1868.

Ingelius bopålar fanns enligt kyrkböckerna länge i Hirvensalo och Reso, men det är ändå befogat att se honom framförallt som en aboensisk konstnär. I Åbo förtjänade han sitt uppehälle med tillfälliga lärar- och journalistuppdrag och här skördade han sina viktigaste konstnärliga lagrar. Här knöt han också sina samarbetskontakter. Till hans produktion hör många romaner och berättelser, en symfoni, en opera, några skådespel, pianokompositioner, åtskilliga solosånger samt recensioner och tidningsartiklar.

Ingelius privatliv anknöts starkt till Åbo med omnejd och sydvästra Finland genom släkt- och familjeband. Lika starkt var hans konstnärsroll knuten till den under romantiken uppkomna uppfattningen att kreativa (manliga) genier i sista hand skulle vara trogna sig själva och sin uppfinningsrikedom och bära ansvar endast inför sig själva. Man skulle nästan kunna säga, att Ingelius berömmelse bars av myten om avvikande individer ända tills han gav upp och inte längre orkade kämpa med sin konstnärsroll och sitt stora ego. I litteraturen omnämndes han efter sin död som ”ett brustet geni”. Den stora allmänheten glömde honom och hans verk, men under de senaste decennierna har det uppstått ett nytt intresse för hans produktion.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Jukka Sarjala, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä-kirjailija Axel Gabriel Ingelius. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2005.

De försvunna katternas stad

Åbo var i slutet av 1800-talet – liksom alltid – inte bara människornas utan också djurens, till exempel katternas, hundarnas och hästarnas eller mössens och råttornas stad. De fritt kringströvande katterna och hundarna var så många att guvernören år 1892 beslöt att hundarna skulle ha munkorg. Katterna åter gjorde klokt i att hålla sig inomhus, för utomhus fick man avliva dem utan påföljder. De frigående katterna och hundarna utgjorde en risk då läget var sådant att man fruktade vattuskräck.

Katt på trähylla.
Katt på trähylla. Foto: E. Ekman. Bild: Åbo stadsmuseum.

I tidningarnas annonsspalter fanns det på 1880-talet många efterlysningar av försvunna husdjur, främst katter. I en handelsbod vid Eriksgatan 2 bodde en blågrå katt som hette Pikku. Den hade en vit ring på halsen, vitt bröst och vita tassar. Vid samma gata, på numer 32, bodde den svarta Mirre, som hade en vit ram kring ena ögat. På Lilla Tavastgatan åter rörde sig Misse och Eko, som var nästan grannar. Båda var ljusgula eller gulaktiga. Eko tillhörde fröken Emma, som efterlyste sitt kära husdjur i tidningen.

Men hurdan var Hessu från Hantverkaregatan som beslöt ge sig ut på äventyr i november 1887? Eller ålderstigna släthåriga grå Mikko, som tycks ha rymt hemifrån för första gången 1884 och på nytt tre år senare? Vart försvann Pekka från Slottsgatan i juni 1889 och Mirkku från Humlegårdsgatan i december 1893?

Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1.
Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1. Bild: Åbo Underrättelser 17.2.1882. Annonsen publicerades på finska i Sanomia Turusta 18.2.1882.

Försvunna katter kunde efterlysas i flera tidningar. Olga W. Ihander som bodde på Nylandsgatans 19 hade en bastant grå katt vid namn Mirri som hade mörka ränder men vita tassar, vitt bröst och vit svansspets. Hon drev en kolonial- och matvaruaffär, och många kunder hade säkert sett den stiliga Mirri. Ihanders make, skomakaren Johan Gustaf, hade hastigt avlidit i augusti 1890 vid endast 29 års ålder och Olga blev ensam med parets son. Uppgifterna i tidningarna vittnar om att livet inte var lätt: senare på hösten berättades det att änkan åkt fast för olovlig ölförsäljning. Och sommaren därpå rymde den kära Mirri. Den förtvivlade Olga satte in annons i såväl Aura som Sanomia Turusta.

Det förblir en gåta vad som hände med Mirri, Mikko och de andra katterna som valde sin egen väg. Åbo framstår som de försvunna katternas stad och samtidigt visar annonserna hur mycket keldjur det faktiskt fanns. Det av guvernören påbjudna ”utegångsförbudet” för katter väckte oro men stängde inte in katterna och hindrade dem inte från att rymma. Katter efterlystes flitigt i tidningarna också under de kommande årtiondena.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 2.8.1890, 3.6.1891.
”Kadonnut”, Sanomia Turusta 18.2.1882, 21.10.1884, 15.10.1887, 7.11.1887, 29.2.1888, 16.4.1888, 28.2.1889, 30.6.1889, 8.3.1890, 12.12.1890, 6.1.1891, 3.2.1891, 3.6.1891, 10.7.1891, 17.12.1891, 18.2.1891, 4.3.1892, 12.11.1892, 5.7.1892, 20.12.1892, 17.12.1893.
”Kadonnut kissa”, Turun Lehti 5.4.1884.
”Kissat ja koirat Turussa”, Aura 23.8.1892.
”Sakotettu”, Sanomia Turusta 29.11.1890.
Syrjämaa, Taina: ”Monilajinen kaupunkiyhteisö. Koiria, kissoja ja ihmisiä 1800- ja 1900-luvun vaihteen Uudessakaupungissa”, Historiallinen Aikakauskirja 2/2019, DOI: https://doi.org/10.54331/haik.140609

Ett räddande ämbar

“Brandämbar, av läder; fyra sidstycken, ett bottenstycke; i mynningen och vid sömmarna förstärkningar dolda av läderremsor, likaså inuti bottnen en korsformad sådan. Rephandtag.”

Brandämbaret finns på Klosterbacken i museets boktryckeri. Enligt museets uppgifter köptes det 6.8.1937 av antikhandlare Ståhlman i Åbo och tvärsöver sidan har stationeringsplatsen målats med vitt. 

Brandsläckningsredskap på Klosterbacken.
Brandsläckningsredskap på Klosterbacken. Bild: Johanna Viitaharju/Åbo stadsmuseum, 2021. 

Vad allt har det här föremålet varit med om? Vad skulle det berätta om det kunde tala?

Läderämbaret är så välbevarat att det knappast någonsin använts i praktiken. Ämbar av den här typen har emellertid spelat en viktig roll när Åboborna under seklernas lopp släckt bränder, med större eller mindre framgång.

Enligt brandförsäkringsreglerna 1796 skulle det i varje försäkrat hus finnas två handsprutor, två brandhakar, två stegar och två repkvastar samt två läderämbar och andra kärl. Läderämbar kunde användas längre än trähinkar och var också lättare och behändigare än dessa. Ämbarets rundade botten möjliggjorde en kontrollerad vattenström.

Vatten måste fås till brandplatsen så mycket som möjligt och så fort som möjligt. På Klosterbacken fanns inga brunnar, så man beredde sig för eldsvådor genom att via takrännorna samla regnvatten i tunnor. Den närmaste allmänna brunnen fanns på gatan invid Klosterbacken. 

När en eldsvåda uppstått var de husägare som hade häst förpliktade att delta i vattentransporten. Övriga bildade kedjor och langade vattenämbar och -såar till brandplatsen.

Inga uppgifter om läderämbarets tillverkare har bevarats, men arbetet har krävt hantverkskunnighet och materialkännedom. En del ämbar har handtag av tvinnat rep, andra har metallhandtag.  Ämbar har kanske tillverkats av skomakarna, sadelmakarna eller tunnbindarna och av andra hantverkare som hanterade trä och metall. 

Åtminstone på vissa håll i Europa var det bödlarnas plikt att tillverka ämbar av läder. De var också ålagda att flå döda djur, så de förfogade över skinn som man kunde tillverka ämbar av.  

Klosterbackens läderämbar skulle ha mångahanda historier att berätta, och under årens lopp har det betraktats av en stor mängd museibesökare på guidade rundvandringar. Boktryckaren och de andra arbetarna på museet kan berätta för besökarna om Åbo brand och om hur man kämpat mot lågorna med hjälp av ämbar, sprutor och kvastar.

Pälvi Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Klosterbackens utställningstext.

Meddelande 6.11.2025. Susanna Lahtinen och Maiju Tuisku, Åbo stadsmuseum.

Dahlström, Svante: Åbo brand 1827: studier i Åbo stads byggnadshistoria intill 1843. Styrelsen för Åbo stad historiska museum 1929.

Kanto, Anneli: Pyöveli. Gummerus 2015.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor: minnen från branden 1827. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2025.

Paavo Karikko, en banbrytare inom idrottsträningen

Karikkos länk och Karikkos villa är bekanta för den som rört sig i Idrottsparken i Åbo. Bägge anknyter till idrottstränaren Paavo Karikko (1903–1978), född i Keuru men sedan fast rotad i Åbo.

Karikkos ungdom präglades av erfarenheterna från inbördeskriget, där han stred på de vitas sida och miste sin bror. När han senare studerade juridik i Helsingfors gick han med i kretsarna kring Akateeminen Karjala-Seura, där även hans studiekamrat och vän Urho Kekkonen var aktiv.

Paavo Karikko tränar med idrottarna i Idrottsparken i Åbo.
Karikko (andra från vänster) tränar med idrottarna i Idrottsparken i Åbo. Turun Sanomat 4.6.1939.

Karikko och Kekkonen förenades av idrottsintresset. När Kekkonen var ordförande för idrottssektionen inom Finlands gymnastik- och idrottsförbund och för Finlands Idrottsförbund, som blev ett självständigt förbund år 1932, fick Karikko ta hand om de nationellt mest betydelsefulla tränaruppgifterna inom friidrotten.

När Italiens friidrottsförbund anställde finska friidrottstränare inför Berlinolympiaden var Karikko en av de utvalda tack vare sina inhemska meriter. Han verkade i Italien åren 1933–1936. Där blev han chefstränare, och under hans ledning arbetade under de här åren tre andra finska tränare, Martti Järvinen, Ove Andersen och Veikko Renko.

När Karikko återvände till Finland utnämnde Åbo stad honom till innehavare av tjänsten som kommunal idrottsledare. Tjänsten var underställd idrottsnämnden. Karikko tog emot tjänsten, den första i sitt slag i Finland, i januari 1938 och pensionerades från samma tjänst 1969. Under fortsättningskriget arrangerade Karikko också finska arméns idrottstävlingar och Karhumäki-tävlingarna samt tränade friidrottare i Schweiz då han var tjänstledig i början av 1940-talets slut.

Idrottstränarna hade ett mycket brett arbetsfält på den tiden. Förutom att de skulle besitta gedigen know-how om idrottens tekniker och redskap hade de en viktig roll också inom utvecklandet av idrottens förutsättningar. Detta avspeglades också i Karikkos verksamhet, och under sin tid i Italien planerade han bastur i Florens och Pisa till stöd för idrottsträningen.  Det skrevs mycket om de här basturna i hemlandets tidningar.

Karikkos insatser för utvecklandet av idrottslivet kom till synes också i Åbo: löpbanorna på nedre planen i Idrottsparken sades på 1950-talet vara världens bästa. Banans yta blev flexiblare och hållbarare när Karikko kom på att i stället för det vanliga kolkrosset använda lera, som torkats till en grynaktig konsistens, och koldamm från lokomotiven. Blandningen bands samman med spillolja.

Karikko gjorde ett stort arbete för att utveckla inte bara tävlingsidrotten utan också motionerandet i Åbo. Dagens Karikkolänk härstammar från 1950-talet, då Karikko började ordna söndagsjoggning för alla i Idrottsparken.

Huset som är känt som Karikkos villa byggdes på sin nuvarande plats redan i början av 1920-talet till bostad för en annan märkesperson inom det aboensiska idrottslivet, August Blomberg. Tillsammans med sin andra hustru Lisie Blomberg (f. Nyström), som också hade idrottsliga meriter, bodde han i villan ända fram till 1966. Karikkos namn började kombineras med villan under senare decennier.

Joonas Kananen

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat, 3.5.1934, nr 117, s. 2.

Kärkkäinen, Osmo. Keuruun Kisailijat sata vuotta. Keuru: Keuruun Kisailijat 2014.

Lahtinen, Rauno & Laaksonen, Hannu. Kävely puistojen Turussa. Åbo, Åbosamfundet, 2008.

Martiskainen, Seppo & Arponen, Antti O. Suomi voittoon – kansa liikkumaan: Suomen yleisurheilun 100 vuotta. Helsingfors: Stiftelsen Yleisurheilun tukisäätiö 2006.

Helgeandskyrkan i stadsmiljön, 3D-modell

I början av sommaren 2025 lanserades en 3D-modell av de historiska miljöerna kring Casagrandehuset vid Lilltorget i Åbo vid olika tidpunkter samt en applikation med förstärkt verklighet (https://casagrandentalo.fi/omnia_vincit_amor/). Appen beställdes av arkitekt Benito Casagrande och skapades i samarbete mellan Panu Savolainen, Control Reality och Stereoscape.

Modellen vill åskådliggöra hur Aura ås strand på Aningaissidan utvecklades under tiden mellan 1300-talets slut och Åbo brand 1827. Den presenterar stadsmiljön vid olika tidpunkter: 1390, 1510, 1620, 1640, 1740 och 1790. Man kan ta fram den i webbläsaren, och då man laddar ner applikationen i sin telefon eller surfplatta kan man på plats se hur det såg ut just på den aktuella platsen för hundratals år sedan.

Då modellen utarbetades sökte vi fram all tillgänglig information om stadsmiljöns historia. Om den allra äldsta tidens byggnader finns det just inte kvar någon information alls, inte ens i det arkeologiska materialet, så den medeltida stadsbilden representeras av en kvalificerad gissning baserad på forskning. Bilden av Helgeandshuset och dess kapell, som då låg på denna plats, har utarbetats efter mönster av bevarat material i Sverige.

Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.
Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.

En central roll i den tredimensionella historia som modellen förmedlar spelar Helgeandskyrkan, som byggdes i slutet av 1500-talet i Aningais på befallning av Johan III för att tjäna som den finskspråkiga församlingens kyrka. Största delen av detta monument, som på sin tid dominerade stadsbilden, revs i samband med att gatunätet i Åbo omarbetades på 1650-talet. De sista ruinerna revs i slutet av 1600-talet. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit kyrkogrunden, och delar av den finns bevarade i Helgeandskapellet.

När vi närmar oss nutiden finns det fler bevarade skriftliga källor som beskriver stadsmiljön. Därför är modellerna av stadsbilden på 1740- och 1790-talen trovärdigare, och för den nyaste stadsbilden har vi kunnat utnyttja bevarade brandstodsbrev och inspektionsdokument för byggnaderna på flera av tomterna. Av dessa handlingar framgår till och med hur husets fönster var placerade och vilken färg fasaden hade.

Modellen utnyttjar ny teknologi: telefonens eller surfplattans kamera identifierar den aktuella platsen i stadsmiljöns geometri och placerar sig på rätt ställe. Det är alltså möjligt att på ort och ställe se hur en bifåra av Aura å i slutet av 1300-talet svallade på den plats där stadsbiblioteket och Slottsgatan nu finns. Tilläggsprogrammet gör att upplevelserna av stadens historia blir mer konkreta och vardagsnära.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

Juslenius, pesten och en likkista

Daniel Juslenius kände sig illamående. Böldpesten hade spritt sig längs Östersjökusten under Stora nordiska kriget och i september 1710 nådde farsoten Åbo. Juslenius, som var född i Mietois år 1676, hörde till de första som insjuknade. Han kände sig sjukare dag för dag. Då beslöt han att isolera sig i hemmet och sände iväg sina tjänare fastän dessa livligt protesterade. När Juslenius blev allt svagare beställde han hem en likkista och lade sig raklång i den, för han kände att hans sista stund var kommen. Liggande på detta sätt i kistan skulle han vara klar att föras bort och bärarna skulle inte behöva vara rädda för smitta.  Senare har det berättats, att det då pesten härjade som mest till och med var svårt att övertala en präst att komma och ge sista smörjelsen. Fruktan för farsoten var enorm.

Daniel Juslenius. Bild: J. F. Martin, Historiska bildsamlingen, Museiverket.

Pesten slog till med förödande kraft. Det var man redan beredd på, för i juni 1710 hade pesten nått Stockholm, troligen med ett skepp från Pärnu. Farsoten pinade stadsborna fram till följande år och dödade uppskattningsvis 40 % av invånarna. Särskilt utsatta var de fattiga stadsdelarnas kvinnor och barn. I september 1710 nådde pesten södra Finland och drabbade förutom Åbo också bland annat Borgå och Helsingfors. När farsoten småningom avklingade i januari 1711 hade var tredje stadsbo avlidit.

År 1710 var Juslenius bara 34 år, en man i sina bästa år. Han hade blivit känd för sina skrifter Aboa vetus et nova (Åbo förr och nu, 1700) och Vindiciae Fennorum (Finnarnas försvar, 1703). Lärarbanan vid Åbo Akademi hade han inlett år 1705 efter att ha blivit adjunkt vid filosofiska fakulteten. Nu trodde Juslenius att hans sista stund var kommen.

Ödet ville emellertid annorlunda. När Juslenius legat ett dygn i likkistan mådde han plötsligt bättre. Han steg upp ur kistan och redan efter några dagar kände han att krafterna återvände.

Daniel Juslenius fick ett långt liv efter peståret. Han hade många världsliga och andliga uppdrag och avled först år 1754. Men Stora nordiska krigets år var svåra. Åbo drabbades förutom av pesten och kriget också av en storbrand i maj 1711. Nästan en fjärdedel av staden förstördes av elden. Juslenius miste sitt hus, nästan alla sina möbler och en stor del av sin boksamling.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Pietilä, Antti J.: Daniel Juslenius, hänen elämänsä ja vaikutuksensa. Tampereen kirjapaino, Tammerfors 1907.

Pitkäranta, Reijo: Juslenius, Daniel. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– (referens 17.10.2025)

Ranta, Raimo: Åbo stads historia 1600–1721. Åbo stad, Åbo 1977.

Vuorinen, Heikki S. History of Plague Epidemics in Finland. Plague: Epidemics and Societies. Eds. Michel Signoli et al. Firenze University Press, Florens 2007, 53–56.

Kinesisk-afrikansk utställning i FBK-huset i oktober 1911

I Frivilliga brandkårens hus vid Eskilsgatan öppnades en unik utställning i oktober 1911. Som namnet säger presenterades kinesiska och afrikanska objekt som insamlats på Finska Missionssällskapets dåvarande två arbetsfält, i provinsen Hunan i sydöstra Kina och i Owambo-området i nuvarande norra Namibia.

Utställningen i Åbo ingick som en del i en större utställningsturné, som startat i februari samma år i Helsingfors och slutade i Riihimäki i april 1912.  Under mellantiden visades utställningen på 15 orter runtom i Finland. Den monterades upp i varierande lokaliteter, till exempel i skolor, bönehus och nykterhetsgårdar. Man planerade ingen turné från början, men det stora intresse som utställningen i Helsingfors väckte födde tanken på att presentera utställningshelheten även på andra orter.

Turun Sanomat publicerade denna bild från utställningens afrikanska avdelning (19.10.1911).

På den här utställningen fick den stora allmänheten i Finland för första gången bekanta sig med kinesiska och afrikanska föremål.  Utställningens syfte var att informera om Missionssällskapets kristningsarbete ute i världen och att övertyga publiken om vikten av att trygga fortsatt verksamhet. Detta ledde till speciella infallsvinklar: utställningen ville presentera främmande kulturer för finländarna men samtidigt betona, med hjälp av utställningsobjekten, vilka sidor av dem som ansågs vara i behov av förändringar. Särskilt fokuserades på de lokala trosföreställningarna och ritualerna, som sågs som märkvärdiga och förlegade samt som tecken på irrläror eller avsaknad av tro.

Åbotidningarna publicerade flera utställningsannonser. Redaktörerna besökte också FBK-huset och skrev egna artiklar. En skribent berättade i Turun Sanomat att hen tillbringat över två timmar på utställningen men att det ändå kändes som om hen bara tagit sig en liten titt, för det fanns så mycket att se. Turun Sanomat publicerade också bilder från utställningen.

Erland Sihvonen bar kinesisk klädsel under utställningsturnén. Atelier Apollo. Finska Missionssällskapets bildsamling, Museiverket.

Utställningens primus motor Erland Sihvonen, som länge arbetat som missionär i Kina, höll under sitt besök i Åbo en föreläsning i Solennitetssalen om buddhismens ankomst till Kina. Vid det tillfället och också då han uppträdde i brandkårshuset bar han kinesisk klädsel. Det väckte förundran och intresse under hela turnén, otvivelaktigt också bland Åboborna.

Leila Koivunen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Koivunen, Leila: Terweisiä Kiinasta ja Afrikasta. Suomen Lähetysseuran näyttelytoiminta 1870–1930-luvuilla. Helsingfors 2011.

Afrikalaisia kuvia kiinalais-afrikalaisesta näyttelystä. Turun Sanomat 24.10.1911. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1179649?page=5

Boman: Kiinalaisten ja afrikalaisten esineiden näyttely. Turun Sanomat 19.10.1911. 

Bilder från Kinautställningen. Turun Sanomat 22.10.1911. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1179932?page=5

Mycket ståhej kring rocken

Rock and roll-musiken kom till Finland år 1956, vilket inte gick de inhemska medierna förbi. Det hade också varit omöjligt, eftersom tidningarna själva varit med om att i förväg göra stor affär av nyheten. En central händelse blev Finlands första rockkonsert, som arrangerades i Åbo konserthus.

Idrottsföreningen Pyrkivä (TUL) arrangerade två rockkonserten på måndagskvällen den 22 oktober. För musiken stod Erik Lindströms jazzband, som bestod av proffsmusiker.  Också denna måndagskväll spelade bandet i huvudsak jazz, låt vara i lite fräsigare stil än vanligt.

Rockmusiken började under senare hälften av 1950-talet synas också i barn- och ungdomsmodet. På bilden spelas Kaisa på Stapelgatans ungdomsgård i Åbo år 1956. Bild: Åbo ungdomscentral / Finna.

Reklamen för och tidningsskriverierna om fenomenet rock’n’roll medförde att bägge konserterna blev slutsålda i förväg. Konserten började klockan 19 och publiken, i huvudsak 15–20-åriga Åbobor, uppförde sig enligt Ilta-Sanomat till en början mycket lugnt. Stämningen förändrades emellertid snabbt då orkesterledaren själv ondgjorde sig över att åhörarna var så passiva. Detta orsakade enligt tidningen ”ett obeskrivligt rabalder”. En del vågade rentav klättra över stolsraderna för att komma närmare de uppträdande.

”Rabaldret” fortsatte enligt Ilta-Sanomat utomhus, framför och i närheten av Konserthuset, och antog sådana proportioner att polisen grep över tio personer. Största delen av de gripna släpptes dock efter att deras identitet kontrollerats. Poliser stannade kvar för att övervaka hur den konsert skulle sluta som börjat klockan 21, men några större oroligheter förekom inte längre.

Konserten beskrevs målande i många tidningar. Vaasa berättade hur man varit tvungen att från den ”vilt dramatiska” konserten avlägsna ”flera bänkrader” med ungdomar ”i extatiskt tillstånd”. Enligt tidningen måste polisen ännu på tisdagskvällen gripa ”platthattar som levde i efterdyningarna av konserten” och bura in dem för att de skulle lugna ner sig. Samma dag kunde man i nyheterna läsa att polismästaren i Åbo beslutat, att man i staden framdeles inte skulle få framföra rock and roll-musik ”i någon som helst form”. Kostnaderna för de skador som uppstått på grund av konserten var 3 680 mark eller i dagens pengar 136 euro. Det blev arrangörerna som fick betala reparationskostnaderna.

Turun Päivälehti berättade om ett evenemang för lärarna i Åbo den 25 oktober där man också diskuterat den omskrivna konserten i början av veckan. Arrangör var den finska lärarföreningen i Åbo och temat, ”Disciplinen som en skol- och uppfostringsfråga”, hade lockat ett hundratal deltagare. Man konstaterade att rabaldret till stor del hade orsakats av arrangörerna själva och pressen, ”eftersom man i förväg hade berättat hur publiken hade härjat på i andra länder”.

Tidigare i oktober hade många tidningar i Finland berättat, att en fotograf från United Press i Köpenhamn hade gett ungdomar pengar för att de skulle uppträda störande efter förevisningen av en rockfilm. När förevisningen var över måste polisen också ta till krafttag för att tygla oroligheterna. Den företagsamme fotografen konstaterades direkt vara skyldig till uppviglande, men till följd av händelsen förbjöds en del rockkonserter åtminstone i Danmark.

Den omskrivna konserten i Åbo var en del av en större rock’n’roll-våg i Europa hösten 1956. Vid den tiden handlade förstasidesnyheterna i huvudsak om folkresningen i Ungern och Suezkrisen, men också rockmusiken fick spaltutrymme i många tidningar.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Lehtikuvaaja yritti provosoida mellakan. Helsingin Sanomat (United Press) 7.10.1956.

Rock’n’Roll aiheutti 3.680 mkn vahingot Turun konserttisalissa. Turun Päivälehti 31.10.1956.

Rock and Roll meteli eilen illalla Turussa. ”Musta Maija” korjasi saaliin. Ilta-Sanomat 23.10.1956.

Rock and roll toi hulinoita Turkuun. Vaasa 25.10.1956.

Turun opettajat: Koulun ja kodin on totutettava nuoriso kuriin ja käytökseen. Turun Päivälehti 26.10.1956.

Uusitorppa, Harri: Suomen ensimmäinen rockkonsertti 60 vuotta sitten päättyi ”älyttömään hulluteen”, ja ”rokkirollilaisten” tapahtumat kiellettiin. Helsingin Sanomat 21.10.2016. Päivitetty 21.10.2016.

Herman Spöring den äldres mineralsamling

Herman Spöring slog sig åter ned vid sitt skrivbord, trött men nöjd. Han hade just sagt farväl till Carolus Linnæus, en naturforskare i början av sin bana, som åkte hem till Uppsala efter att i några dagar ha varit Spörings gäst i ett regnigt Åbo. Han hade också lånat den fattige ynglingen pengar till hemresan. Man skrev oktober 1732.  

Georg Engelhardt Schröder: Herman Spöring den äldre, 1756. http://libris.kb.se/bib/8205855

Spöring, som sedan 1728 varit professor i medicin vid Åbo Akademi, hoppades kunna inspirera den unge studeranden eftersom han själv i tiden haft stor nytta av diskussioner med erfarnare kollegor. Mötet med Linnæus hade också varit mycket angenämt. Spöring hade uppmanat denne att söka sig till Nederländerna, som var ett viktigt centrum för naturforskningen. Han hade också presenterat sin mussel- och mineralsamling för ynglingen.

Spöring visste att det naturvetenskapliga tänkesätt som han representerade var något nytt i Åbo, som fortfarande led av sviterna efter Stora ofreden. Han hade som den första akademiskt utbildade läkaren i Finland bara ett par år tidigare valts till medlem i Uppsala vetenskapssocietet, som också finansierat Linnæus resa. I Åbo strävade Spöring efter att förnya undervisningen i medicin. Han kom även att två gånger verka som rektor för Åbo Akademi, först åren 1737–1738 och sedan 1746–1747.

Spöring ansågs som en mångsidigt begåvad forskare och han talade flera språk. Språkkunskaperna var, liksom mineralsamlingen, ett resultat av intryck under studieperioderna i Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Motsvarande samlingar runtom i Europa följde på 1700-talet fortfarande samma modell som de privata samlingarna på 1500- och 1600-talet: de var kuriosakabinett med föremål som formats av såväl naturen som människan. I mer än hundra år hade särskilt Nederländerna varit känt som ett centrum inte bara för naturforskningen utan också för kuriosahandeln.

Under Spörings tid hade de naturvetenskapliga proverna gått förbi de teologiska skrifterna som huvudrollsinnehavare inom vetenskapen. Tillsammans med sina studenter skapade Spöring en mineralsamling som år 1736 blev grunden för Åbo Akademis naturvetenskapliga kabinett.  Naturalie-kammaren växte och blev sedermera mycket diger; till exempel omfattade dess herbarium som mest prov på 10 000 växtarter. Även Spörings samling gick i arv till Akademin.

Spörings son, som också fick namnet Herman och föddes vid tiden för Linnæus besök, ärvde intresset för resor. Spöring den yngre blev känd för sitt deltagande i James Cooks första resa till Stilla havet år 1768. Men också stenarna ingår i hans levnadshistoria: i muren till museet Aboa vetus Ars nova kan man i dag beundra en sten från en efter honom namngiven ö i Tolagabukten.

Måhända tog även Linnæus, som från och med 1762 är känd som Carl von Linné, intryck av sitt besök i Åbo. I varje fall reste han till Nederländerna strax efter sin Åbovisit. Bara tre år senare, år 1765, presenterade han där sin berömda taxonomi i verket Systema naturæ. I samma arbete kritiserade han Åbo Akademis bibliotek, som han ansåg uselt, men berömde Spörings mineral- och stenmuseum, vars urval han ansåg vara alldeles utmärkt.

Saara Penttinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Forsius, Arno: “Spöring, Herman Diedrich (1701–1747)”. Nätpublikationen Kansallisbiografia, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 9.10.2006. Artikelns permanenta kod http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-002582 (referens 2.10.2025).

Marjomaa Risto: “Spöring, Herman Dietrich (noin 1733–1771)”. Nätpublikationen Kansallisbiografia, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 9.10.2006. Artikelns permanenta kod http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-008155 (referens 2.10.2025).

Siukonen, Jyrki: Mies palavassa hatussa. Professori Johan Welinin maailma. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 2006.

Stén, Johan: Kulta-aika. Valistus ja luonnontieteet Turun Akatemiassa. Art House Oy, Helsingfors 2021.