Åbobiskopen Magnus Olai (Magnus Tavast, biskop 1412–1450) var missnöjd med stiftsinvånarnas sätt att öva andakt. Det var hans plikt som stiftsherde att leda in folket på den rätta vägen. I detta syfte övertygade han på synodalkonsiliet i juni 1441 de övriga biskoparna i ärkestiftet om nödvändigheten av avlatsbrev. I brevet konstaterades att de kristna i landet inte besökte kyrkan så ofta som önskvärt på grund av långa avstånd och svårframkomliga vägar, och därför uppmanade biskoparna alla aboensiska invånare – invånarna i såväl staden som stiftet – att besöka Åbo domkyrka och de övriga församlingskyrkorna och -kapellen i stiftet. På det sättet skulle de styrka sina själar med andlig kost av Guds nåde.
Förutsättningen för den 40 dagars straffefterskänkning som brevet utlovade var att man uppriktigt ångrade sina synder och biktade sig. Syftet med avlatsbrevet var att leda in de kristna på den rätta vägen; avlaten skulle förkorta tiden i skärselden efter döden. Ett villkor var också att man besökte katedralen – eller en annan kyrka – på den dag då man firade kyrkans skyddspatron eller på årsdagarna av kyrkans invigning. Åbo domkyrkas skyddspatron var Henrik den Helige, vars translationsdag var den 18 juni; dagen innan högtidlighölls kyrkans helgelse. Brevet har bidragit till domkyrkans festligheter i juni. Den andra himmelska beskyddaren av Åbo domkyrka var Jungfru Maria. Brevet uppmanade till kyrkobesök även vid alla högtidlighållanden av Maria och Jesus. Avlat fick man också om man deltog i söndagsmässan och noga lyssnade på predikan samt besökte varje helgonaltare i kyrkan. På 1400-talet fanns det redan flera tiotal olika helgonaltaren i domkyrkan.
För att få avlat skulle besökarna också läsa bönen Ave Maria, som hörde till de mest omtyckta bönerna på medeltiden och som alla lekmän antogs kunna. Vid nämnda biskopsmöte förpliktigades prästerna att läsa bland annat Ave Maria på kyrkfolkets språk varje söndag. ” Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig” torde alltså ofta ha hörts i Åbo domkyrka. Besökarna skulle dessutom donera ljus, prydnader, smycken, kläder, böcker, skålar, dukar, tyger, pengar, mark eller annat behövligt till kyrkornas och altarnas underhåll. Magnus torde ha haft som mål att undervisa lekmännen och förbättra kyrkans ekonomi samt dessutom stimulera domkyrkans andaktsliv. Ytterligare ett villkor för avlaten var att man skulle delta i de varierande festtåg som arrangerades på helgondagarna och böndagarna. Separat uppmanades man också till att delta i begravningsföljen, tåga med dem runt kyrkan och be för de avlidnas själar.
Brevet har undertecknats av alla biskoparna i Uppsala ärkestift, men det nämns att de hade låtit sig övertalas till detta beslut av den vördade broderns, Åbobiskopen Magnus och hans domkapitels böner och önskningar. Biskoparnas motivering var att de ansåg det som en Gudi behaglig och from åtgärd att uppmuntra de kristna till att delta i gudstjänsterna, prisa Gud och göra andra goda gärningar. De kristna erbjöds avlat som belöning och lockande gåva.
Sari Katajala-Peltomaa
Översättning: Brita Löflund
Källor:
DF 2390, 2393
Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa — Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa (Gaudeamus 2026, ej ännu utgiven).