Johan Fredrik Heldt (1780–1854), känd som sterbhuskamrerare, beskrevs som ”en livlig, mager och sirlig gubbe, klädd med gammaldags elegans” som sågs ”trippande omkring med spanskrörskäpp i handen och guldringar i öronen”. Heldts gestalt fastnade i minnet vid läsningen av den korta presentationen i Tor Carpelans Åbo donatorer (1910), eftersom det i 1800-talets Åbo inte fanns många donatorer som skulle ha uppträtt lika spektakulärt i offentligheten. 

Carpelans verk är ett stycke finländsk parallellhistoria: samtidigt som storfurstendömets statliga strukturer stärktes betonade miniatyrbiografierna över donatorerna privatpersonernas betydelse i Åbo stads historia. Många av dem var kända nyckelpersoner i samhället, men Heldts historia är lite annorlunda. Han föddes som utomäktenskapligt barn i en köpmannasläkt. 

Åboborna kände Heldt som sterbhuskamrerare. Han hjälpte till med testamentsskrivning och skötsel av avlidnas egendom, varvid han såg till att få ett tillräckligt arvode för sitt bistånd. Sterbhusen kunde förfoga över stora summor som testamentena kanaliserade åt olika håll. I många testamenten förordnades att en del av boets tillgångar skulle tillfalla Heldt, en del gå till välgörenhet och resten till den avlidnas släktingar.

Heldt hade lärt känna flera förgrundsfigurer inom stadens näringsliv. Han nämns som den Englandsinspirerade John Julins sekreterare, och kanske han just i den egenskapen började intressera sig för välgörenhet. Enligt Julin var Heldt på 1820-talet med om att grunda såväl Åbo sparbank som Bell-Lancaster-skolan. Senare understödde Heldt framförallt flickornas skolgång.

 Med Åbo brand inleddes en blomstringstid för Heldts affärer. Han gav penninglån mot markområden och sålde sedan tomter som förstörts av elden. Vinsterna kanaliserades bland annat till återuppbyggnad av Åbo stad och omsorg om stadens historia. Heldt donerade pengar till en ny orgel i domkyrkan och började samla in föremål med anknytning till Karin Månsdotter.

När Heldt dog i augusti 1854 var hans eget testamente i ordning. Den kände sterbhuskamrern hade bestämt att det skulle publiceras, och snart utgav också J. W. Lilljas tryckeri en fyrtiosidig liten bok. Där finns en flera sidor lång lista på Heldts vänner som han ville ihågkomma med olika värdeföremål, men han hade inte heller glömt välgörenheten.

Auktioneringen av hans lösöre inbringade pengar åt 111 fattiga kvinnor och andra fattiga i Åbo. Dödsboets tillgångar skulle placeras så, att årlig ränta skulle kunna betalas åt stadens tjänstemän. Dessutom grundades en pensionsfond för vissa namngivna personer.

Dödsbokamrerns stipuleringar lever kvar än i dag. Pensionsfonden utvecklades med åren till en stiftelse för Heldts stipendiefond, som stöder blivande jurister. Dessutom kan man i antikaffärerna påträffa enstaka silverskedar om vilkas fördelning det fanns noggranna bestämmelser i Heldts testamente.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Carpelan, Tor. Åbo Donatorer Intill år 1909: Biografiska Anteckningar, s. 65–66. Helsingfors 1910. Helsingfors central tryckeri.
Korpiola, Mia. Johan Fredrik Heldt (1780–1854) – eksentrinen turkulainen mesenaatti ja ”kuolinpesäkamreeri”. https://blogit.utu.fi/oikeudellinentietotaito/2021/02/08/johan-fredrik-heldt-1780-1854-eksentrinen-turkulainen-mesenaatti-ja-kuolinpesakamreeri/
Tunturi, Janne. Kuolinpesäkamreeri ja suurlahjoittaja: Johan Fredrik Heldtiä jäljittämässä. Åbo: Stiftelsen för Heldts stipendiefond, 2021.