månadsarkiv: februari 2026

1900-talet, 2000-talet

Tidningen Uusi Päiväs kvarlåtenskap i källaren

Lämna en kommentar

När jag studerade vid Åbo universitet flyttade jag sommaren 2014 till en lägenhet vid Västerlånggatan nära Stationsparken, där jag sedan bodde ända tills jag fick min examen. I samband med flytten fick jag av lägenhetens tidigare ägare höra, att det i källaren fanns en oanvänd och onumrerad skrubb som de antog att hörde till denna lägenhet men som de inte tagit i bruk.

Efter en liten tid började jag städa lagerskrubben, där dammet och smutsen gav vid handen att skrubben inte används på åratal. Där tycktes också finnas mest sådana saker som invånarna slängt dit för att de inte behövts eller gått sönder. Efter en tids städning hittade jag längst bak i den lilla skrubben gamla tidningar, postlådor, namnskyltar och annat typiskt redaktionsmaterial. Tidningarna hade texten ”Uusi Päivä”. Vilken Uusi Päivä? Hade jag hittat en tidningsredaktion?

En del av de föremål som hittades i skrubben finns nu i skribentens hem i Salo. Skribentens hemarkiv.

Uusi Päivä var en tidning som utgavs i Åbo åren 1945–1969. Den var språkrör i Egentliga Finland för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Dess historia finns nedtecknad av Pekka Lehtonen, som också var redaktör vid tidningen på 1960 talet, i boken Uusi Päivä kaikki muuttaa voi. Turkulainen työväenlehti ajan ja aatteiden aallokossa (2007).

Av Lehtonens bok framgår att redaktionen för tidningen, vars namn var en symbol för framtidshopp, våren 1948 hade flyttat från Folkets hus till egna lokaliteter vid Hantverkaregatan. Husbolaget låg i korsningen mellan Hantverkaregatan och Västerlånggatan.

Tidningen Kansan Uutiset, som fortfarande utkommer, grundades 1957 och blev ett hot mot Uusi Päivä på marknaden i Egentliga Finland. Man övervägde att lägga ned Uusi Päivä men fortsatte i alla fall att ge ut den. I oktober 1956 flyttade redaktionen till nya lokaliteter i gatuplanet i ett nybyggt hus vid Västerlånggatan.

Uusi Päivä lades ned i början av år 1969 efter beslut av DFFF. Den formella orsaken var ekonomiska svårigheter, men interna partipolitiska tvister inverkade också på beslutet. Tidningens sista nummer utkom 28.6.1969. Kansan Uutiset inrättade sin Åboredaktion i Uusi Päiväs gamla lokaler. I dag verkar där Antikvariaatti Arwo Paperi / Juvekim Oy.

En mera långvarig historisk Åbokuriositet än tidningen blev det årliga tävlingslopp som tidningen startade 1947: ”Uusi Päiväs maraton”, 25 kilometer, känd också under namnet Kuppispiken. Tävlingen lockade också utländska deltagare och arrangerades även efter Uusi Päiväs nedläggning, ända fram till 1992 (Helsingin Sanomat 8.9.1992).

Jag har sparat de föremål och medfarna tidningar som jag hittade, och jag planerar att göra något slags tavla eller installation för att presentera fynden. Tidningens postlådor har jag tänkt jag sätta upp på garageväggen.

Jerkko Holmi

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Urho Verho, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Urho Verho föddes i Åbo 1912 och avlade universitetsexamen i hemstaden. Han blev med tiden en mångsidig påverkare inom stadens kulkulturliv och bildningsarbete. Efter krigen arbetade han som biträdande föreståndare för det finskspråkiga arbetarinstitutet i Åbo och fortsatte sedan som dess föreståndare fram till 1964.

Från och med senare hälften av 1950-talet undervisade han vid Åbo universitet i ämnena inhemsk litteratur och allmän litteraturvetenskap. Han skötte biträdande professorstjänster och en kort tid även professuren i inhemsk litteratur. År 1970 flyttade han till Tammerfors universitet. Enligt matrikeluppgifterna var det i början av karriären fråga om akademiska korttidsanställningar.

Turun Sanomat publicerade även en bild i samband med nyheten om att tidningens frilansskribent Urho Verho blivit vald till föreståndare för Turun työväenopisto. Turun Sanomat 27.5.1948.

Kulturvännerna i Åbo lärde känna honom som frilansskribent i dagstidningen Turun Sanomat. Skrivglade Verho började som litteraturkritiker 1937, och tiden var sådan, att en artikel om en bok kunde uppta en halv sida i en broadsheet-tidning. Teaterkritiken var emellertid hans specialitet.

Verho doktorerade vid Åbo universitet år 1951 med en avhandling om Kaarlo Bergboms dramauppfattning. Hans handledare var professor V. A. Koskenniemi. I sin avhandling inplacerade Verho den ryktbare chefen för Nationalteatern i personhistoriska, idéhistoriska, litteraturhistoriska och socialhistoriska ramar. Man kan säga, att han försökte visa vilka olika delar som tillsammans byggt upp teaterchefens monumentala rykte.

Som teaterkritiker i Turun Sanomat kunde Verho vara verbalt vassare än sin företrädare Teppo Samooja. Detsamma kan emellertid inte sägas om språkbruket i hans två essäsamlingar, som gavs ut av Åboförlaget Tajo. I dem är tonen försynt och texten tät.

År 1963 utkom Uuden teatterin tiennäyttäjiä, som presenterade Georg Bernard Shaw, T. S. Eliot, Eugene O’Neill och Thornton Wilder. Teaterentusiasten Verho var intresserad av det anglosaxiska moderna dramat och ansåg, att mycket i de dåtida trenderna var av övergående art. Exemplen visar att han i sin förståelse för det moderna dels ville hålla ett långt perspektiv, dels ta fasta på det som rörde sig i tiden.

Efter krigen presenterade de finska teatrarna scenkonst från det engelska språkområdet. Så även i Åbo.

Åbo universitets bibliotek Feeniks har i sitt lager ett exemplar av Uuden teatterin tiennäyttäjiä som skribenten signerat till professor Lauri Viljanen. Denne hade varit opponent vid Verhos doktorsdisputation. Vem som designade pärmbilden nämns inte.

Den andra Tajo-boken Vanhaa ja uuttaa draamaa utkom 1964, och där utnyttjar Verho en del av sina teaterrecensioner från åren 1961–63. Kritikerns tankar sysselsattes fortfarande av mötet mellan gammalt och nytt och av det som håller över tid. Ett slags svar ger kanske samlingens text ”Hyvästijättö kuolevalle elämänmuodolle” (Farväl till en döende livsform). Där analyserar författaren Anton Tjechov och noterar att den relativa frånvaron av aktiviteter har avspeglingar i det då moderna anglosaxiska dramat: ”Tjechov har helt uppenbart varit förebild även här.”

Verho träffade rätt i sina spekulationer om Tjechov-dramatikens framtida dragningskraft  Den ryska klassikern har behållit sin ställning i teatrarnas repertoarer.

Urho Verho skrev också om den tyske författaren Hans Carossas tankevärld och om det finska arbetarinstitutets historia. Han avled i Pargas år 1988.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Litteratur:

Ellonen, Leena (red.): Suomen professorit 1640–2007, Professorsförbundet, Helsingfors 2008.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

Verho, Urho: Uuden teatterin tiennäyttäjiä. Förlaget Tajo, Åbo 1963.

Verho, Urho: Vanhaa ja uutta draamaa. Förlaget Tajo, Åbo 1964.

1900-talet

Försök att värva desertörer i Porthansskvären 

Lämna en kommentar

På tröskeln till fortsättningskriget sommaren 1941 försökte tusentals män undvika att dra på sig den grå soldatuniformen. De hade fått kallelse till extra övning, vilket betydde att mobiliseringen hade inletts. De bakomliggande orsakerna till männens attityd var varierande, till exempel trauman från vinterkriget, en pacifistisk eller religiös övertygelse eller en politisk ideologi.

I Åbo verkade vid tiden för krigets början en med finska mått mätt ganska omfattande underjordisk kommunistisk motståndsrörelse, låt vara att dess medlemsantal var litet. Dess medlemmar tänkte sig, att de skulle kunna övertala en del av de soldater som samlats i staden vid mobiliseringen i juni att bli desertörer och komma med i deras led. På det sättet skulle man kunna försvåra finska arméns agerande och stärka de egna motståndscellerna.

På bänkarna i Porthansskvären kunde man under fortsättningskriget få suspekt sällskap. Bild: Riku Kauhanen.

Många av motståndsrörelsens medlemmar hade hört till det under mellanfreden i maj 1940 grundade freds- och vänskapssällskapet Suomen-Neuvostoliiton Rauhan ja Ystävyyden Seura (SNS), som förbjöds i januari 1941. Till upplösningen bidrog våldsamma kravaller mellan polisen och demonstranterna i Åbo 7.8.1940, då 17 personer skadades och en utomstående dog. Åboavdelningen av SNS hade vid tiden för upplösningen uppskattningsvis 5 000 medlemmar. Efter sällskapets nedläggning stod dess forna medlemmar under särskild övervakning, och på basis av Statspolisens (Stapos) rapporter bevakade man noga deras umgänge med soldaterna.

Vid den tid då de extra övningarna pågick skedde den 20 juni 1941 ett säreget försök att ”värva desertörer” i Porthansskvären, alltså bokstavligen mitt framför den dåtida polisstationen. Den kvällen satt en reservist från Åbo med sin fru på en bänk i parken då en man slog sig ned bredvid dem trots att det fanns flera lediga bänkar. Den påträngande mannen hävdade att den som tar krigstjänst är dum i huvudet och berättade att han redan uppmanat många att desertera.

Enligt polisprotokollet klandrade han samtidigt förhållandena i Finland och klagade över ”att man kantänka inte kunnat bevara de vänskapliga relationerna med Sovjetunionen som ’försåg oss med mat’”. Om sin egen bakgrund berättade mannen att han undvikit krigstjänst genom att komma från Helsingfors till Åbo och att hans avsikt var att via Åbo försvinna utomlands. Under samtalet kom det också fram att han var väl underrättad om de tyska trupperna i norra Finland.

Redan en halv timme efter samtalet i parken greps ”folkuppviglaren”. Under det inledande förhöret fann polisen förutom hans identitetsbevis och utrikespass också SNS medlemskort. Enligt de uppgifter som myndigheterna fick från Helsingfors var mannen helt befriad från krigstjänst på grund av ”debilitas” eller ”svagsinthet”. Efter kriminalpolisens inledande förhör fick han vänta på att representanter för den statliga polisen skulle infinna sig.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Grönholm, Pertti et al. Elämää sotavuosien Turussa 1939–1945. Åbo: Turun Historiallinen Yhdistys, 2014.

Riksarkivet, verksamhetsstället i Åbo. Cb:12. Kriminalavdelningens vid Åbo polisinrättning arkiv. Utkast till polisens undersökningsprotokoll 401–800. 1941.

1800-talet

När svärdet skipade rättvisa

Lämna en kommentar

Åbo upprördes i slutet av 1821 av ett brott om vilket följande är känt. Den tionde december klockan åtta på morgonen steg en ung man klädd i slängkappa in i Kejserliga Åbo Akademis medicine professor Israel Hwassers bostad. Husfolket skulle just börja med sitt morgonkaffe. Gästen hade visats in i salen och han bad att få tala med professorn. När denne kom räckte mannen honom en papperslapp där det stod ”egnadt rättvisan mi hand”. Hwasser hann nätt och jämnt fråga vad texten betydde när mannen drog fram ett svärd under sin slängkappa och högg till mot honom. Slaget träffade någonstans vid tinningen och blod sprutade fram. Ett allmänt kaos uppstod. Enligt vissa uppgifter ska Hwasser ha fallit omkull och slagit huvudet i golvet, medan andra uppgifter berättar att han skulle ha gått, sårad men upprätt, för att söka hjälp av andra i samma hus. Gärningsmannen hann försvinna spårlöst.

Professor Israel Hwasser (1790–1860). Litografi av Johan Cardon, Wikimedia Commons.

Brottsutredningarna inleddes omedelbart. Redan samma dag identifierades gärningsmannen som sinnessvage Johan Emanuel Gadolin, student 1816 och son till Akademins berömde kemiprofessor Johan Gadolin. Han påträffades i hemmet, där han stängt in sig i sin kammare. Professor Hwasser tillfrisknade med tiden från sviterna av misshandeln, men det var också det enda positiva med hela uppträdet. Vid universitetet och dess förvaltningsämbete blev stämningen åter orolig. Vad skulle man tänka om händelsen i Sankt Petersburg och vid det kejserliga hovet? Studenterna hade ju redan i flera års tid orsakat oroligheter i staden. Hade kejsaren kanske fått nog, skulle han kanske besluta om stängning av universitetet?

Universitetets konsistorium, som hade akademisk domsrätt, behandlade fallet i många månader. Studenten Gadolin förhördes och utlåtanden inbegärdes. I staden florerade rykten om utländska förebilder för misshandeln och om impulser från studentföreningarna, men Gadolin berättade för konsistoriet om sina säregna syner och man fick aldrig någon riktig reda i hans motiv och tankar. Konsistoriet stannade för att föreslå flera alternativa straff. Till sist blev det så, att studenten Gadolin först sändes för en tid till en prästgård i Sverige och därifrån till den lantgård som professor Gadolins svärson, fysikern Gustaf Gabriel Hällström ägde i Vichtis i Nyland. Där levde han resten av sitt långa liv i stillhet. Professor Gadolin åter fick nog av hela rättsprocessen och avgick från sin akademiska tjänst år 1822, då rättegången fortfarande pågick.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

G[ustaf] Heinricius, Skildringar från Åbo Akademi 1808–1828. Med 46 afbildningar. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland, 1911.

Jukka Sarjala, Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag, 2025.

1900-talet

Brezjnev i Åbo 1961

Lämna en kommentar

I september 1961 fick Åbo för en dag vara värd för sovjetledaren Leonid Brezjnev (1906–1982) under hans besök i staden. Brezjnev var då ordförande för Högsta sovjet, som var Sovjetunionens motsvarighet till parlament, och officiellt statsöverhuvud. Den verkliga makten innehades emellertid fortfarande av kommunistiska partiets generalsekreterare Nikita Chrusjtjov, som Brezjnev var med om att störta tre år senare.

Sovjetunionens president Leonid Brezjnev besökte Åbo universitet den 25 september 1961. Bild: V. K. Hietanen, Museiverket.

Sovjetledarnas besök följde i allmänhet en väl inkörd rutin. Först avklarades de officiella ceremonierna och underhandlingarna i Helsingfors och sedan presenterades trakterna utanför huvudstadsregionen för gästerna från öst. Så var fallet också den här gången. Besöket började i Helsingfors och varade inalles i nio dagar, och sovjetledaren fick ta sig en titt också på Åbo, Kemi och Rovaniemi.

I Åbo hade man valt Valmets varv i Pansio och Åbo universitet till besöksmål för Brezjnev och hans följe. På varvet föreföll den tidigare maskiningenjören Brezjnev att känna sig väl hemmastadd och pratade också med de aboensiska varvsarbetarna. Förutom att sovjetledaren berömde den finska varvsindustrin lovade han också att den östra grannen skulle förbli en pålitlig och långvarig kund.

På universitetsbacken fick Brezjnev bekanta sig med den moderna högskolearkitekturen på campus och med president Paasikivis digra privata boksamling. I sitt tal till universitetets företrädare lyfte han fram den studerande ungdomens betydelse som skapare av framtiden och meddelade att han skulle donera en samling läroböcker och vetenskaplig litteratur, inalles 2 000 band, till universitetet.

De finländska medierna följde noga de östliga grannarnas resa och citerade sovjetledarens tal i sina artiklar.

Också den sovjetiska pressen noterade besöket. Izvestija betonade de varma och vänskapliga relationerna mellan vänstäderna Åbo och Leningrad och deras invånare. Tidningen skrev att tusentals Åbobor samlats på den öppna platsen framför järnvägsstationen för att med rungande slagord om fred och vänskap ta farväl av Brezjnev och president Kekkonen, som stått värd för hela Finlandsbesöket.

Pravdas läsare åter fick ta del av en målande skildring av Åbo som en av Finlands äldsta städer och ett centrum för regionens förvaltning i 600 år. Åbo vid tiden för besöket beskrevs i Pravda som en av Finlands främsta industristäder och en central ort för arbetarrörelsen i landet.

I de sovjetiska tidningarna kunde man också läsa om besökets viktigaste politiska syfte: att främja tanken på de nordiska länderna som ett neutralt fredsområde och att motarbeta Natos expansion.

Pia Koivunen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingin Sanomat, 27.9.11961, Leo Shulgin, Presidentti Brezhnev tervehti Turun teollisuutta ja oppia.

Izvestija, 25.9.1961, V. Tarasov, Rukopleskanija druzei.

Pravda, 26.9.1961, Sovetskie gosti v Turku.

1200-talet

Dominikanerna – nya vindar i det medeltida Åbo

Lämna en kommentar

Vanligen brukar man nämna Finlands och Nordens avsides läge och tidskrävande tillgänglighet när man granskar hur snabbt nyheter spreds i det medeltida Europa. Den här generaliseringen stämmer emellertid inte alltid, och också snabbheten kan ses som ett relativt begrepp. En av nyheterna i början av 1200-talet, den dominikanska ideologin, nådde Norden kanske till och med snabbare än många andra hörn på den europeiska kontinenten. Dominikanernas ideologi betonar fattigdomen, lärdomen och predikandet som de viktigaste verktygen för de troendes själavård.

Ordens grundare Dominicus Guzman (1170–1221) anses ha besökt Danmark hela två gånger redan under 1200-talets första år i egenskap av specialsändebud för kungen av Kastilien. Den egentliga orden uppstod i kretsarna kring Dominicus i mitten av 1210-talet i södra Frankrike, och under det följande decenniet grundades i Danmark de första dominikanersamfunden i Norden.

I Finland grundade dominikanerna sin första kommunitet, ett konvent, år 1249(MCCXLIX venit conventus Finlandiam). Om dess läge råder osäkerhet. På andra håll i Europa gynnade dominikanerna stora städer, sådana där det fanns ett universitet och ett biskopssäte. I medlet av 1200-talet fanns det i Finland inte en enda ort med stadsprivilegier, för att inte tala om universitet, men ett biskopssäte fanns det, i Korois. Det mest sannolika platsalternativet för en första permanent dominikankommunitet var med andra ord Korois, som låg några kilometer från Åbo i riktning mot Aura ås övre lopp. Förutom ett biskopssäte hade platsen goda förbindelser till bysamhällena i omgivningen tack vare ån och åstranden. Områdets täta och välmående bosättning var en gynnsam trakt för predikan och tiggeri, vilket var viktigt då samfundet primärt levde av allmosor.

I Korois och i biskopssätets näromgivning bistod dominikanbröderna biskopen i teologiska frågor samt med prästernas utbildning och församlingsmedlemmarnas själavård. De lärda dominikanerna bidrog till att utbildningen blev tillräcklig och förefaller att ha deltagit i organiserandet av det unga stiftet bl.a. när det gällde liturgin. Det är troligt att bröderna samarbetade mycket intensivt inte bara med biskopen utan också med det före ingången av 1276 grundade kapitlet.

Vy från Kaskisbacken mot Aura å. Konventet låg inom det område som bilden visar ända till 1500-talet. Bild: Ernst Gustaf Arvidsson (1913), Åbo stadsmuseum.

När domkyrkan och -kapitlet flyttades till Unikankare kulle i Åbo i slutet av 1200-talet följde dominikanerna med. Var de till en början slog sig ned vet man inte med säkerhet. Den första och enda kända konventplatsen i Åbo ligger i Kaskisbacken, i terrängen mellan åstranden och Svartbrödragränden.

Marika Räsänen

Översättning: Brita Löflund

1600-talet, 1700-talet

Wittfooth, tomt nummer 1 i Åbo

Lämna en kommentar

I det svenska riket började man numrera stadstomterna vid tiden kring sekelskiftet 1600–1700. Den äldsta tomtnumreringen i Åbo är från 1712 men ändrades flera gånger före branden år 1827 och den helt omvälvande nya stadsplan som denna medförde.

Tomt nummer 1 på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum. 

Kyrkokvarterets hus nummer 1 kom alltid först i tomtnumreringen i Åbo. Huset låg i Kyrko Ågatans hörn vid Stortorget och bron över Aura å. Med tanken på kommersen var platsen intill torget, Aura ås båtkajer och bron över ån en av de bästa i staden.

Tomten grundades och uppmättes redan under medeltiden – i själva verket är det fråga om två medeltida tomter som förenades år 1674. Huset torde vara samma murade hus vid åstranden som köpmannen Laurens Vadmal den 1 juli 1426 sålde åt domkyrkan till ett högt pris, 200 guldnobel och 130 Åbomark. Möjligen bodde den redan år 1386 omnämnde borgaren Hinnekinus Vadmal på den här platsen.

I samband med reformationen miste domkyrkan den här tomten och nästan alla sina övriga egendomar i staden. Det vid torget belägna husets första kända ägare efter medeltiden är kryddhandlaren Peter Kryddkrämer l. Delring, som flyttade hit från Klosterkvarteret ungefär år 1609. Han bodde här till mitten av 1620-talet och hans änka Elsa ytterligare ett tjugotal år.  Krydde-Per, som köpmannen kallades, byggde till stenhuset på höjden, och efter det hade huset ett fönster mot torget i andra våningens gavel. Beskrivningen av huset baserar sig på professor Martin Stodius (f. 1590) hågkomster från barndomen, då han gick förbi kryddkrämarens hus varje dag på väg till skolan. Huset fick en ny ägare år 1647 i Tysklandsfödde svärdsliparmästaren Salomon Ludwig Ståhl, som sedan bodde där i nästan 30 år. 

Peter Kryddkrämer hade också ägt granntomten vid Ågatan, men han hade år 1624 sålt den åt borgmästaren Petter Jesenhaus. Liksom borgmästaren var även husets följande invånare Gewert Bugenhagen och Hans Stamer köpmän från Lybeck. År 1649 övergick huset till den avlidne borgmästarens svärson, köpmannen Joachim Wittfooth. Denne köpte senare också grannen Ståhls hus och slog samman de två tomterna i ändan av Ågatan. Även gränden mellan tomterna anslöts till den nybildade tomten. På den så kallade ryska kartan från 1740-talet ser vi att det stora stenhus som funnits på tomten redan på medeltiden låg vid Ågatan.

Här vid åstranden låg stadens gamla tomt. Bild: Georg Haggrén.

Kyrkokvarterets tomt nummer 1 fick namn efter köpmannasläkten Wittfooth. Släktens medlemmar bodde där ända till 1780-talet. Efter dem kom Jacob Johan Maexmontan, senare kommerseråd. Med sin tomt införlivade han grannhuset Spiker vid Kyrko Ågatan, varefter en del av trähusen ersattes med stenhus. Maexmontans byggnader skadades svårt vid Åbo brand 1827, och i enlighet med Engels nya stadsplan anlades här en park och en del av Östra Strandgatan. Numera ligger ruinerna av Wittfooths hus och den forna tomten under parkkanten, gatuområdet och strandbrinken. De arkeologiska uppgifterna om tomten är knappa emedan endast få utgrävningar gjorts på platsen. I dag är det svårt att föreställa sig att det på platsen för det anspråkslösa gatuområdet en gång fanns ett av stadens ståtligaste och mest eftertraktade köpmannahus.

Georg Haggrén 

Översättning: Brita Löflund

1500-talet, 1600-talet

Vår Herres Åbobor

Lämna en kommentar

De borgarnamn som påträffas i tullängderna från 1500-talet är ofta finska och individuella. I början av det följande seklet förkortades namnen så att till exempel Vanhapässi blev Pässi. Sådana namn infördes i rådstuvurättens protokoll. I slutet av samma århundrade togs tvåledade svenska namn i bruk, till exempel Blomgren. Många släkter började använda namn som lånats främst från latinet eller svenskan. Så blev till exempel Ruskeapää Miltopaeus och Åhrapää blev Arppe. Många borgarnamn hade humoristisk bakgrund. De baserar sig antagligen på personernas särdrag eller någon händelse som dessa haft del i, och de vittnar om Åbobornas sinne för humor. Man kan fråga sig vad Jakob Kaalinkaataja (Kålfällaren) hade gjort. Hade han kanske stapplat omkring i grannens kålland någon sen kväll? 

En egen grupp bildar de tvåledade finska namnen, som var i bruk på 1500-talet men nästan helt försvinner i början av 1600-talet. De baserar sig ofta på någon egenskap hos namnbäraren. Den största och beständigaste gruppen var namnen på -pää. År 1549 nämns Knut Paljaspää och år 1609 Sigfrid Kokkapää och Henrik Alapää. I borgarförteckningen från år 1632 finns det mängder av sådana här namn: Anders Tasapää, Matts Isopää, Eskil Luupää, Eskil Ruskeapää, Thomas Åhrapää, Jöns Utupää, Mårten Kahrapää och Nils Satopää.

Ytterligare en grupp var namnen på -poika. Åbobor år 1549 var borgaren Markus Hyvämuorinpoika och år 1582 Hans Muorinpoika. Av dokumenten framgår inte huruvida de år 1609 nämnda Erik Miehenpoika och Erik Arkapoika var varandras motsatser. Och man undrar ju om år 1574 nämnda Markus Hurmuripoika motsvarade sitt namn. 

I staden kunde det inte samtidigt bo två borgare med samma namn. Det skulle ha orsakat förvirring i handelsförbindelserna eftersom handelspartnerna i andra städer måste kunna vara säkra på varuavsändarens och -beställarens identitet. Till exempel år 1549 bodde det i Åbo en man vid namn Mickel Rakki, och då kunde inte hans son Mickel, som fått borgarrättigheter, ha samma namn; han fick namnet Rakinpenikka. Samma logik tillämpades då det bodde två borgare vid namn Jöns på varsin tomthalva år 1632; de fick heta Jöns Pillu och Jöns Sianpillu. 

I tullängderna för Åbo år 1549 inskrevs också de saltpartier som borgarna Jöns Suolenkääntäjä, Mickel Rakinpenikka och Henrik Rajakarhu infört i staden. Riksarkivet 233, Tullängder för Åbo stad 1549, s. 9v.

Andra namn som syftar på egenskaper finns det gott om i de nämnda urkunderna. I tullängden för 1549 återfinns Henrik Pahajalka, Lasse Mustakulli, Sigfrid Punasaapas, Lasse Mesileipä, Lasse Järvihauki, Henrik Paharauta och Anders Karvatasku, vars släkt också givit namn åt en gata i Åbo. I slutet av seklet och under 1630-talet nämns i dokumenten bland annat Anders Hassuparta, Jöran Suvikenkä, Mårten Lehmäkenkä, Filpus Mustasuu, Matts Tomuhousu (mjölnare), Grels Huithattu, Thomas Suolenkääntäjä (korvmakare) och Eskil Ymmyriäinen. En del ord förefaller helt moderna men är gamla och har fått ny betydelse under åren, till exempel år 1584 nämnda Anna Rambo och 1609 nämnda Olof Persu. I staden fanns också Helvetin Sigfrid, Piruntappaja, Paratiisin Maria, Pillunpalas änka och Jöns Kissankenkä (slaktare).

De utländska mäktiga borgarna hade släktnamn som gick vidare från en generation till en annan, till exempel Plagman, Såger och Wittfooth. Bland det lägre borgerskapet användes enbart patronymer eller namnet på den gård som familjen ägde. Hit hörde bland annat namnen Anttila, Fläskilä, Kissala och Tallila. Familjenamnet kunde också härledas från gårdsnamnet, till exempel Fläske från Fläskilä. Speciellt de utländska hantverkarna kunde ha ett efternamn, men även till detta fogade man i allmänhet ett ord som berättade om vederbörandes yrke, till exempel Guldsmed, Skomakare eller Tynnebindare. Hela namnet kunde alltså lyda Mårten Lambertz Skomakare – Mårten Lambertz suutari.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Riksarkivet 233–237, Tullängder för Åbo 1549–1617; Rådstuvurättens i Åbo renoverade domböcker (−1809), Kämnersrättens i Åbo domböcker (TKO) z:171−207 (1639─1700), Rådstuvurättens i Åbo renoverade domböcker (TRO) z:1−67 (1623−1700) Åbo stadsarkiv, Rådstuvurättens i Åbo protokoll BIa:4 (1632)

1400-talet

Andlig kost av Guds nåde

Lämna en kommentar

Åbobiskopen Magnus Olai (Magnus Tavast, biskop 1412–1450) var missnöjd med stiftsinvånarnas sätt att öva andakt. Det var hans plikt som stiftsherde att leda in folket på den rätta vägen. I detta syfte övertygade han på synodalkonsiliet i juni 1441 de övriga biskoparna i ärkestiftet om nödvändigheten av avlatsbrev. I brevet konstaterades att de kristna i landet inte besökte kyrkan så ofta som önskvärt på grund av långa avstånd och svårframkomliga vägar, och därför uppmanade biskoparna alla aboensiska invånare – invånarna i såväl staden som stiftet – att besöka Åbo domkyrka och de övriga församlingskyrkorna och -kapellen i stiftet. På det sättet skulle de styrka sina själar med andlig kost av Guds nåde.

Magnus Tavasts biskopsvapen. Bild: Wikimedia Commons.

Förutsättningen för den 40 dagars straffefterskänkning som brevet utlovade var att man uppriktigt ångrade sina synder och biktade sig. Syftet med avlatsbrevet var att leda in de kristna på den rätta vägen; avlaten skulle förkorta tiden i skärselden efter döden. Ett villkor var också att man besökte katedralen – eller en annan kyrka – på den dag då man firade kyrkans skyddspatron eller på årsdagarna av kyrkans invigning. Åbo domkyrkas skyddspatron var Henrik den Helige, vars translationsdag var den 18 juni; dagen innan högtidlighölls kyrkans helgelse. Brevet har bidragit till domkyrkans festligheter i juni. Den andra himmelska beskyddaren av Åbo domkyrka var Jungfru Maria. Brevet uppmanade till kyrkobesök även vid alla högtidlighållanden av Maria och Jesus. Avlat fick man också om man deltog i söndagsmässan och noga lyssnade på predikan samt besökte varje helgonaltare i kyrkan. På 1400-talet fanns det redan flera tiotal olika helgonaltaren i domkyrkan.

För att få avlat skulle besökarna också läsa bönen Ave Maria, som hörde till de mest omtyckta bönerna på medeltiden och som alla lekmän antogs kunna. Vid nämnda biskopsmöte förpliktigades prästerna att läsa bland annat Ave Maria på kyrkfolkets språk varje söndag. ” Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig” torde alltså ofta ha hörts i Åbo domkyrka. Besökarna skulle dessutom donera ljus, prydnader, smycken, kläder, böcker, skålar, dukar, tyger, pengar, mark eller annat behövligt till kyrkornas och altarnas underhåll. Magnus torde ha haft som mål att undervisa lekmännen och förbättra kyrkans ekonomi samt dessutom stimulera domkyrkans andaktsliv. Ytterligare ett villkor för avlaten var att man skulle delta i de varierande festtåg som arrangerades på helgondagarna och böndagarna. Separat uppmanades man också till att delta i begravningsföljen, tåga med dem runt kyrkan och be för de avlidnas själar.

Brevet har undertecknats av alla biskoparna i Uppsala ärkestift, men det nämns att de hade låtit sig övertalas till detta beslut av den vördade broderns, Åbobiskopen Magnus och hans domkapitels böner och önskningar.  Biskoparnas motivering var att de ansåg det som en Gudi behaglig och from åtgärd att uppmuntra de kristna till att delta i gudstjänsterna, prisa Gud och göra andra goda gärningar. De kristna erbjöds avlat som belöning och lockande gåva.

Sari Katajala-Peltomaa 

Översättning: Brita Löflund 

Källor:

DF 2390, 2393

Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa — Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa (Gaudeamus 2026, ej ännu utgiven).

1900-talet

Prinsessan Sibyllas sommardag i Åbo

Lämna en kommentar

I juni 1955 fick Åbo besök av en sällsynt gäst. Hertiginnan av Västerbotten, prinsessan Sibylla av Sverige kom till Finland tillsammans med sina döttrar Birgitta och Desiré. Besöket inleddes i Helsingfors, där det kungliga följet bland annat besåg Riksdagshuset, Presidentens slott och Sveaborg. De togs emot av president J. K. Paasikivi och fru Alli Paasikivi, och kvällsfesten hölls på Fiskartorpet. 

Prinsessan Sibylla av Sverige på besök i Helsingfors 8.6.1955. Fotograf UA Saarinen. Bild: Journalistiska bildarkivet JOKA, Samling UA Saarinen. Museiverket.

Resan fortsatte till Borgå, Villmanstrand och Imatra och till sist till Åbo. Prinsessornas bilkolonn anlände till Pargas vägskäl den 13 juni. Automobilklubbens representanter i bruna uniformsmössor överräckte ljusröda rosor till prinsessan Sibylla. Hon tog emot dem sittande i bilen, men när hon lade märke till fotografernas svårigheter frågade hon vänligt: “Är det för mörkt, borde jag stiga ut?” En bild blev också tagen. Där ler prinsessan sittande mot kameran iförd stålgrå promenaddräkt och svartvit hatt.

I Åbo bekantade sig det kungliga sällskapet med Domkyrkan, vars historia presenterades av professor Svante Dahlström. Prinsessan Sibylla var speciellt intresserad av Karin Månsdotters sarkofag och uppehöll sig en god stund vid den. På Klosterbacken svarvade kammakarmästaren hornkammar åt det kungliga följet, krukmakaren fick applåder för exemplarisk drejning och skomakarmästaren tog mått på prinsessornas fötter för tillverkning av handgjorda skor. På Åbo slott sjöng flickscouterna en marschvisa och prinsessorna gick en rundtur på museet, där de skrev sina namn i den av kung Gustav V donerade gästboken. 

Lunch intogs på svenska konsulatet i bergsrådet Hans von Rettigs hem vid Aura ås strand. Gossen Carl-Gustav räckte prinsessan en rosenbukett och sällskapet förflyttade sig inomhus på den utlagda röda mattan. Med i sällskapet var stadsdirektör Kalervo Pellinen, landshövding Erkki Härmä och stadsfullmäktiges ordförande Arvo Toivonen.

Besökets slutpunkt var Åbo hamn, där prinsessorna äntrade jagaren Uppland för hemresa. Finlandsbesöket var en del av ett större kulturellt och diplomatiskt kontaktprojekt och förevigades också på film. Suomen Filmiteollisuus dokumentär Resan till Finland är ett minne från den kungliga resan och den dag då Åbo fick kungligt besök.

Noora Kallioniemi 

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Suomen Filmiteollisuus (1955) Resan till Finland. https://elonet.finna.fi/Record/kavi.elonet_elokuva_1043874
Helsingin Sanomat, 14.6.1955, nr 158, s. 12, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2516891?page=12
Uusi Aura, 1.6.1955, nr 145, s. 12
https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/3086159?page=12
Kansan Tahto, 12.6.1955, nr 134, s. 3
https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/3080962?page=3