Alla inlägg av Toimittaja

1900-talet

Tango med AI

Lämna en kommentar

Musikbranschens professionella aktörer har, liksom konsumenterna, under 2020-talet varit oroade över att AI-kompositioner, -texter och -framföranden invaderar internetbaserade kommersiella musik- och videotjänster. På nätet finns redan ett stort antal tjänster som bygger på AI-applikationer och gör det möjligt för användaren att med några få avgränsningar och instruktioner producera färdig musik i olika genrer samt kombinera dem.

Det är få som vet att man vid Åbo universitet tog de första stegen inom AI-tonsättningen redan strax efter mitten av 1960-talet. Det var unga forskare i farten och de hade inte några hämningar när det gällde att utforska vad allt man kunde göra med datorer. 

En av dem var Markku I. Nurminen (f. 1945), matematiker och numera professor emeritus i data- och systemvetenskap vid Åbo universitet. Han hade stiftat bekantskap med datorer i medlet av 1960-talet inte bara i sitt arbete vid IBM utan också på universitetets institution för tillämpad matematik. Nurminen hade också studerat musikens teori, och i kombination med intresset för datorer födde detta en idé om en kompositionsautomat för tangomelodier.  Nurminen lockade också Toivo Kärki (1915–1992) att delta i projektet. Kärki överlät ett material på 59 tangomelodier i moll som han själv komponerat.  

Nurminen började med att spela Kärkis tangor och valde ut sådana som representerade tonsättarens stil men som innehöll sinsemellan olika melodier och harmoniseringar. Sedan skrev han ett kompositionsprogram i programmeringsspråken Fortran och Assembler på en IBM 1130-dator, som ägdes av institutionen för tillämpad matematik, och skrev ut det färdiga programmet på hålkort av kartong. Därefter matade han in de valda musikaliska elementen i datorn och beordrade den att skapa nya kompositioner av detta material. Programmet kunde generera en ny tango på några minuter. Resultatet blev en hel mängd nya stycken, som även de togs tillvara på hålkort och skrevs ut som noter på papper.

Någon tango som genomgående skulle ha hållit Kärkis stil kunde datorn dock inte producera, utan melodierna innehöll element som sinsemellan var till och med mycket olika stilmässigt. Programmet kunde visserligen skriva strofer i Kärkis stil, men till sist måste Nurminen själv sätta ihop stycket genom att förena delar ur flera datortangor. 

Den första datorstödda tangokompositionen spelades in och släpptes år 1967.

Nurminen arrangerade också stycket till ord av Juhani Lompolo. Tangon Kesän muistatko sen spelades in med Esko Rahkonen och Jaakko Borgs orkester.  Introt bestod av smatter och klinganden från en mekanisk skrivmaskin. På singelskivan anges Datorn IBM 1130 som kompositör, Markku I. Numminen som programmerare och Toivo Kärki som arrangör och producent. IBM delade ut singeln i julklapp åt sina kunder år 1967 och den fick även i övrigt en hel del publicitet.

Rundradion intervjuade både Nurminen och Kärki genast då skivan blev tillgänglig. I intervjun redogjorde Nurminen detaljerat för de olika arbetsfaserna. Även om datorn inte hade någon självständig skapande roll eller konstnärlig förmåga hade den enligt Nurminen betydligt försnabbat tonsättningsarbetet. Kärki var förvånad över slutresultatets goda kvalitet. ”Sämre kompositörer kan sluta komponera och de lite bättre kan gå i pension”, föreslog han. Bägge intervjuerna kan ses (på finska) på Yles Elävä arkisto-sidor.

Forskarna vid institutionen för tillämpad matematik, bland dem matematikern Ulla Huttunen och professor Olavi Hellman, hade redan år 1966 deltagit med två av en IBM 1130-dator skapade musikstycken i ett konstevenemang arrangerat av Åbo universitets studerande.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund


Källor:

Esko Rahkonen med orkester, dir. Jaakko Borg: ’Kesän Muistatko Sen’. Philips PF 304 807 (1967), vinylsingel 7”, tid 2:24.

Kuljuntausta, Petri: On/Off, Eetteriäänistä sähkömusiikkiin. Förlaget Like Kustannus & Museet för nutidskonst Kiasma 2002, s. 227–230.

Lindfors, Jukka: Tietokoneet sävelsivät tangoa ja soittelivat polkkaa. Yle, Elävä arkisto. Nätartikel 13.2.2008 (uppdaterad 28.9.2016) [https://yle.fi/a/20-89301]

Setälä, Ritva: Toivo Kärki tykkäsi Tietokonetangosta. Turun Sanomat 21.6.2023. Nätartikel. [https://www.ts.fi/teemat/6024114]

1600-talet

Storbranden i Åbo år 1656

Lämna en kommentar

Rådet i Åbo skrev den 13 maj 1656 i sitt protokoll att den våldsamma branden, ett av Gud sänt straff, samma dag hade förstört de tre bäst byggda stadsdelarna på stadens stora sida, med undantag för några få hus bakom domkyrkan, på Biskopsåkern, på Ryssbacken och längst bort i stadsdelen Mätäjärvi. Elden förstörde allt annat, Akademin och rådstugan inräknade, ända fram till de strandbodar som låg i yttersta ändan av Klosterkvarteret. I Kyrkokvarteret förstördes 142 hus, i Mätäjärvi 133 och i Klosterkvarteret 175. Dessutom slukade elden domkyrkans torn och trädelarna av yttertaket, och koppartaket föll ned på valven.

Åborådets protokoll från 1656.
Åborådet beskrev i sitt protokoll 13.5.1656 noggrant hur den våldsamma branden farit fram i staden. Riksarkivet, z:25, ÅRR 13.5.1656, 117-118.

Elden kom loss på morgonen mellan klockan fem och sex i borgaren Henrik Paturis hus vid Skolgatan. Den hann oförmärkt sprida sig till husets tak innan man hann ringa i brandklockorna. Stormvinden omintetgjorde släckningsförsöken. Närliggande hus revs för att hindra eldens framfart, men den hårda vinden spred brinnande flagor åt olika håll så att till och med fähusen utanför stadsgränserna och den där förvarade egendomen och spannmålen brann upp.

Den 23 maj förhördes Paturi av rådet angående branden. Han sade, att han och hustrun varit i kyrkan då eldsvådan bröt ut och att han inte visste hur den börjat. Bara två pigor och två studenter, som bodde i huset på hyra, hade varit hemma. Åtta borgare garanterade att Paturi skulle infinna sig i rätten på anmodan och så fick han försvara sig på fri fot.

Paturis pigor Karin Mickelsdotter och Brita Henriksdotter misstänktes vara skyldiga till branden och förhördes i slutet av maj. De förnekade sin skuld. Den ena av dem berättade att hon gjort upp eld för att på husmoderns befallning koka ärter medan husbondfolket var i kyrkan. När det var gjort gick båda pigorna ut på gården för att tvätta lärft som hängde där på stång för att blekas. När de började tvätta det tredje lärftstycket såg de rök vid skorstensroten på taket. De sprang till vindsdörren, men den var låst och flammorna slog redan upp genom taket. De visste inte om det fanns sprickor i skorstenen mellan inner- och yttertaket. För sitt vittnesmål lovade de svara med liv och död.

Därnäst hördes Henrik Paturi, som också misstänktes vara skyldig emedan han dagen innan fört ägodelar till Nummis socken och bryggt öl. Han sade att ingen kunde binda honom vid skulden för branden. Om någon kunde bevisa hans skuld lovade han godta det strängaste straffet. Han förnekade att han fört bort tillhörigheter ur huset. Rätten beslöt skjuta upp ärendet tills ytterligare klarhet nåtts.

Ärendet återupptogs i början av november 1656. Då konstaterades att några rådmän sett en stor spricka i Paturis skorsten ovanför innertaket och man misstänkte att elden spritt sig den vägen. Rätten stannade för ett interimistiskt beslut, och Paturi dömdes att i enlighet med kapitel 22 i stadslagens byggnadsbalk svära själv som tolfte att branden inte hade berott på hans vårdslöshet och dåliga skorsten.

Först i februari 1658 presenterade Paturi en lista på åtta borgare som var redo att tillsammans med honom gå ed på att han var oskyldig. Rätten påbjöd emellertid att männen skulle komma till rättegången personligen. När männen infann sig, ville de bara gå ed på att Paturi inte orsakat branden med flit utan att den berott på en olyckshändelse. De ville inte heller svära på att branden inte skulle ha berott på Paturis dåliga skorsten. Det blev alltså ingenting av Paturis ed och rätten dömde honom till döden i enlighet med ovannämnda lagbalk. Hovrätten benådade honom dock.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:25, 13.5.1656, 117−118; z:25, 23.5.1656, 121; z:27, 27.2.1658, 19−23.

1800-talet

En ödesdiger sjöresa från Åbo 1817

Lämna en kommentar

”När vi hunnit ut på hafvet, gick vinden nordlig, blef starkare och med häftiga byar,” berättar Adolf Ivar Arwidsson om sin sjöresa på Bottniska viken. ”Snart skralade den af med några streck åt vester. Sålunda hunno vi i åsynen av Svenska båken, och nu mörknade det i lovart. Ingen gaf akt därpå eller förstod detta förebud. Kl. var 3 e.m. Gnisslande ilar tjöto i tågvirket och af kastningen i vågen sprang bardon-haken i styrbord. Då denna åter var fastgjord, störtade en orkan öfver oss, – – -; den som stod till roders ropade: ´fíra storsegel!´, men i ögonblicket var det, med mast och tackel, öfver bord. Den förra bröts ungefär en aln under däck, och slog spillrorna af detsamma himmelshögt i luften. En allmän bestörtning och förskräckelse bemäktigade sig alla sinnen och vi sågo stumma på hvarandra.”

En ung Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858), effektiv organisatör av Åboromantikerna. Åbo Akademis bildsamling.

Arwidsson och några av hans vänner, som eftervärlden klassificerat som Åboromantiker, råkade riktigt illa ut på Östersjön. De hade avseglat från Åbo mot Stockholm med fartyget Aurora i slutet av september 1817 för att sedan fortsätta till Uppsala, där de skulle studera vid universitetet. Fartygets namn betyder ”morgonrodnad”, vilket passade väl ihop med romantikens teman. Början av resan hade gått långsamt på grund av svaga vindar. Efter avfärden från Åland fick Aurora sedan bättre fart. Den 3:e oktober, då grannlandet redan hägrade i horisonten, ändrades förhållandena med ens, och det föreföll som om alla passagerarna skulle hamna i havets kalla grav.

Fartyget lydde inte roder och stormen förde det tillbaka ut på öppna havet. Skepparen var till ingen nytta, eftersom han var rådlös och bara ”lopp omkring och ängslades”. Sjömännen åter hade börjat spela kort och dricka upp det sista av sitt brännvin innan de kom till himlen, ”ty där gagnade det dem icke mera”. Vågorna var höga och Aurora kastades omkring som ett flarn på havet, och det kom både regn, hagel och våt snö från himlen. Många bad till den Allsmäktige. Arwidsson skildrar resan i sina biografiska anteckningar och framställer sig själv som hjältemodig, men han medger att även han greps av misströstan när stormen var som värst.

Åboborna klarade sig till sist. Stormen gav med sig och fartyget, vars skrov inte skadats, drev till Fårökusten norr om Gotland. Därifrån kom resenärerna efter många turer till Uppsala i slutet av oktober. Ingenting hade hörts från dem på en lång tid, så i Åbo antog man att de mist livet. Nyheten om att de klarat sig nådde Åbo samtidigt som man där firade 300-årsminnet av reformationen och invigningen av det nya Akademihuset invid domkyrkan.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

G[ustaf] Heinricius, ”A. I. Arwidssons svenska resor 1817 och 1821 och några litterära minnen från dem”. Finsk Tidskrift 69:1–2 (1910) s. 92–115.

Jukka Sarjala, Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag, 2025.

1800-talet, 1900-talet

Domkyrkans kajor

2 kommentarer

Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

Magnus von Wright & Wilhelm von Wright: Kajan, 1828–1838. Nationalgalleriets samling / Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleriet / Tero Suvilammi.

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.

1800-talet

Testamenten som finansieringsinstrument

Lämna en kommentar

Johan Fredrik Heldt (1780–1854), känd som sterbhuskamrerare, beskrevs som ”en livlig, mager och sirlig gubbe, klädd med gammaldags elegans” som sågs ”trippande omkring med spanskrörskäpp i handen och guldringar i öronen”. Heldts gestalt fastnade i minnet vid läsningen av den korta presentationen i Tor Carpelans Åbo donatorer (1910), eftersom det i 1800-talets Åbo inte fanns många donatorer som skulle ha uppträtt lika spektakulärt i offentligheten. 

Johan Fredrik Heldts nagelborste.
Johan Fredrik Heldts nagelborste. Åbo stadsmuseum, Finna.

Carpelans verk är ett stycke finländsk parallellhistoria: samtidigt som storfurstendömets statliga strukturer stärktes betonade miniatyrbiografierna över donatorerna privatpersonernas betydelse i Åbo stads historia. Många av dem var kända nyckelpersoner i samhället, men Heldts historia är lite annorlunda. Han föddes som utomäktenskapligt barn i en köpmannasläkt. 

Åboborna kände Heldt som sterbhuskamrerare. Han hjälpte till med testamentsskrivning och skötsel av avlidnas egendom, varvid han såg till att få ett tillräckligt arvode för sitt bistånd. Sterbhusen kunde förfoga över stora summor som testamentena kanaliserade åt olika håll. I många testamenten förordnades att en del av boets tillgångar skulle tillfalla Heldt, en del gå till välgörenhet och resten till den avlidnas släktingar.

Heldt hade lärt känna flera förgrundsfigurer inom stadens näringsliv. Han nämns som den Englandsinspirerade John Julins sekreterare, och kanske han just i den egenskapen började intressera sig för välgörenhet. Enligt Julin var Heldt på 1820-talet med om att grunda såväl Åbo sparbank som Bell-Lancaster-skolan. Senare understödde Heldt framförallt flickornas skolgång.

 Med Åbo brand inleddes en blomstringstid för Heldts affärer. Han gav penninglån mot markområden och sålde sedan tomter som förstörts av elden. Vinsterna kanaliserades bland annat till återuppbyggnad av Åbo stad och omsorg om stadens historia. Heldt donerade pengar till en ny orgel i domkyrkan och började samla in föremål med anknytning till Karin Månsdotter.

När Heldt dog i augusti 1854 var hans eget testamente i ordning. Den kände sterbhuskamrern hade bestämt att det skulle publiceras, och snart utgav också J. W. Lilljas tryckeri en fyrtiosidig liten bok. Där finns en flera sidor lång lista på Heldts vänner som han ville ihågkomma med olika värdeföremål, men han hade inte heller glömt välgörenheten.

Auktioneringen av hans lösöre inbringade pengar åt 111 fattiga kvinnor och andra fattiga i Åbo. Dödsboets tillgångar skulle placeras så, att årlig ränta skulle kunna betalas åt stadens tjänstemän. Dessutom grundades en pensionsfond för vissa namngivna personer.

Dödsbokamrerns stipuleringar lever kvar än i dag. Pensionsfonden utvecklades med åren till en stiftelse för Heldts stipendiefond, som stöder blivande jurister. Dessutom kan man i antikaffärerna påträffa enstaka silverskedar om vilkas fördelning det fanns noggranna bestämmelser i Heldts testamente.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Carpelan, Tor. Åbo Donatorer Intill år 1909: Biografiska Anteckningar, s. 65–66. Helsingfors 1910. Helsingfors central tryckeri.
Korpiola, Mia. Johan Fredrik Heldt (1780–1854) – eksentrinen turkulainen mesenaatti ja ”kuolinpesäkamreeri”. https://blogit.utu.fi/oikeudellinentietotaito/2021/02/08/johan-fredrik-heldt-1780-1854-eksentrinen-turkulainen-mesenaatti-ja-kuolinpesakamreeri/
Tunturi, Janne. Kuolinpesäkamreeri ja suurlahjoittaja: Johan Fredrik Heldtiä jäljittämässä. Åbo: Stiftelsen för Heldts stipendiefond, 2021.

1900-talet

Crichton-Vulcans oroliga element 1939

Lämna en kommentar

Crichton-Vulcans varv var ett stort frågetecken i Finlands politiska fält vid den tid då andra världskriget nalkades. På varvets plats vid Aura å hade man byggt båtar alltsedan 1730-talet. Det varvsbolag som verkade där under vinterkriget, A/B Crichton-Vulcan O/Y, hade uppkommit genom en fusion år 1924 av A/B Crichton som grundades 1916 och maskinverkstaden A/B Vulcan med anor från 1898. Crichton låg på västra stranden och Vulcan mittemot på östra stranden. På det nya varvet byggdes bland annat Finlands pansarskepp och ubåtar, så bolaget var av stor betydelse för försvarsindustrin på tröskeln till kriget.

Ab Crichton-Vulcan Oy:s anläggningar på Aura ås västra strand på 1930-talet. På bilden ses pansarskeppet Ilmarinen under byggnad.
Ab Crichton-Vulcan Oy:s anläggningar på Aura ås västra strand på 1930-talet. På bilden ses pansarskeppet Ilmarinen under byggnad. Bild: Teollisuusteknikko:  förbundet Suomen teollisuusteknikkojen liittos tidskrift, 01.01.1934, nr 1, s. 11.

Samma år som vinterkriget utbröt hade strejkerna inom varvsbolaget samt den politiska vänsterns agerande väckt mycket uppmärksamhet. I gott minne hade man strejken på Crichton-Vulcan, som började 12.4.1939 och berodde på oenigheter om lönerna. Strejken slutade efter en 4½ månad lång arbetskonflikt. I juli framlades efter regeringens medling ett förlikningsförslag, som arbetsgivaren och FFC godkände men metallarbetarförbundet avslog. Ett nytt förslag med Åbos stadsdirektör som medlare godkändes 25.8.1939. Misstron mot Crichton-Vulcans arbetare underblåstes också av att de stora strejkerna inom metallbranschen åren 1927 och 1937 hade börjat på varvet.

En byrå vid namn Maan Turva (Landets säkerhet) grundades 1939, och dess observatörer insände före och under vinterkriget rapporter från olika håll i landet. Åbo var allmänt taget ”en suspekt plats på attitydkartan” enligt en tidig rapport från Maan Turva.  Crichton-Vulcan och hamnområdet i Åbo var då föremål för särskild uppmärksamhet i flera rapporter. Arbetarna i Åbo beskrevs före kriget som uppdelade 50/50 i ”försvarsvilliga och kommunister”.

Särskilt vid tiden för underhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1939 nedtecknade man varvsarbetarnas åsikter. I början av november hade någon på varvet sagt, att ryssarna skulle inta Finland på två timmar ifall det blev krig. Några veckor senare påstods det, att man på varvet noga räknade hur många kanonlavetter och bomber som tillverkades i fabriken.

Efter vinterkrigets utbrott 30.11 nämndes andan i Åbo hamn jämförelsevis ofta i rapporterna. Fartygstrafiken mellan Åbo och Sverige var ju av väsentlig betydelse för försörjningsbiståndet från väst och därför också ett centralt mål för bombardemang. I slutet av december 1939 då en av vädret orsakad två veckors bombningspaus var över, retade sig till och med varvsarbetarna på den östra grannen: ”I arbetarkretsarna finns det fortfarande två slags attityder, även om det förefaller uppenbart att de senaste dagarnas bombningar förbättrat stämningarna och väckt rysshat i kretsar där sådant tidigare inte kunnat förmärkas.  Det har rentav förekommit utbrott av ilska mot ryssarna bland Crichton-Vulcans arbetare och även annorstädes.” Dittills hade man trott att de sovjetiska planen helt hade slutat bomba städerna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Teollisuuslehti 4/1939, 15.4.1939; 5/1940, 15.5.1940.

Teollisuusteknikko: Suomen teollisuusteknikkojen liiton julkaisu, 01.01.1934, nr 1.

Riksarkivet. Högkvarteret. Interna propagandabyrån (Prop. 3). Perus-3132/41 [80]. Hemlig korrespondens och andra dokument 1939–1940. I/II. Observationsrapport N:r 6. 19.10.1939; Observationsrapporti N:r 8. 22.10.1939; Observationsrapport N:r 38. 23.11.1939; Observationsrapport N:r 38. 24.12.–26.12.1939.

1700-talet

Johan Sommar grep fyllerister på 1700-talet

Lämna en kommentar

En milstolpe inom den personhistoriska forskningen var Alain Corbins Le Monde retrouvé de Louis-François Pinagot (1998). Bakgrunden till arbetet var Corbins beslut att skriva en biografi om en slumpmässigt vald historisk person, och objektet blev – som om han slutit ögonen och pekat med fingret – träskomakaren Louis-François Pinagot (1798–1876). Det fanns mycket få historiska källor om denne, men av de spridda fragmenten rekonstruerade Corbin den värld och tid där Pinagot levde.

Corbins publikation var i mina tankar då jag arbetade med min doktorsavhandling för mer än ett decennium sedan och stötte på en stadsvakt vid namn Johan Sommar (1721/22–1771). När jag läste kämnärsrättens protokoll nämndes han gång efter annan som vittne. Sommar berättade i domstolen om graden av berusning hos de Åbobor som han gripit på gatorna och krogarna. Synlig berusning, det vill säga offentligt fylleri, var på den tiden – och de facto ända fram till 1960-talet – ett brott enligt strafflagen.

Johan Sommar hördes som vittne bland annat i oktober 1760. Sommar och hans kolleger hade gripit skomakarlärlingar som härjade omkring i staden i fyllan beväpnade med käppar. Kämnärsrättens i Åbo protokoll 2.10.1760. Riksarkivet.
Johan Sommar hördes som vittne bland annat i oktober 1760. Sommar och hans kolleger hade gripit skomakarlärlingar som härjade omkring i staden i fyllan beväpnade med käppar. Kämnärsrättens i Åbo protokoll 2.10.1760. Riksarkivet.

Jag blev intresserad av den här stadsvakten. När jag läste vittnesskildringarna i domstolsprotokollen under olika perioder fick jag ta del av fragment som gällde en person och människa som inte lämnat några andra spår efter sig i de skriftliga källorna. Till de fyllerister som Sommar släpat till finkan kunde han föra ett ljus eller något att äta eller dricka, vilket vittnar om en empatisk natur.

Jag hade allvarliga planer på att skriva en biografi om Sommar enligt Corbins metod. Förutom i domstolsprotokollen nämns han i dokumenten bara då han som 49-åring dog i rödsoten och begrovs år 1771. Sommar var gift med en piga och paret hade två barn. Belysande för den tidens tankegångar är att deras son studerade vid Katedralskolan i Åbo och vid Åbo Akademi, där han senare avlade lantmätarexamen. Familjen kanske såg och förstod, att utbildning var viktig för att barnen inte skulle behöva använda sitt liv till att haffa fyllerister om nätterna. 

Johan Sommars liv försvinner in i historiens dunkel och biografin över honom ligger tillsvidare på is. Det torde dröja åtminstone några decennier innan den blir skriven eftersom andra uppgifter nu upptar min tid. 

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Drömmen om en simhall

Lämna en kommentar

I september 1936 öppnades i Lintulahuset vid Eriksgatan 7 biografteatern Kino-Palatsi, som hade nästan 600 platser. I de lokalerna skulle ursprungligen Åbos första simhall ha byggts. Märkeshändelsen innebar åter ett nytt bakslag för de i staden länge närda drömmarna om en simhall.

Förbättrandet av sim- och badmöjligheterna var ett återkommande diskussionsämne på Åbo idrottsnämnds möten på 1920- och 1930-talet. Drömmen om en simhall blev offentliggjord senast 1927, då simsällskapet Turun Työväen Uimarit inlämnade en framställning om saken till staden.  Redan i januari året därpå slog tidningen Uusi Aura upp nyheten om planer på ett idrotts- och gymnastikhus med simhall i Åbo. Man hade för avsikt att bygga huset på tomten Slottsgatan 24.

Vid denna tid fanns det två siminrättningar i Åbo, den ena i Kuppis och den andra vid Allmänna promenaden i Runsala folkpark. En ny simhall skulle framförallt ha gjort det möjligt för stadsborna att simma året runt. Problemet med siminrättningarna var att de var säsongbundna, och dessutom var den förstnämnda inrättningens hygiennivå otillräcklig och den sistnämnda låg för långt utanför staden. 

Simhallsprojektet sammankopplades med utvecklingen på riksnivå och europeisk nivå. Pressen skrev flitigt om nya simhallar i de nordiska länderna, och simhallarna i mellersta Europa behandlades bland annat i Vietti Nykänens år 1926 publicerade studie Nykyaikaisia uimahalleja (Moderna simhallar). Som ett led i denna utveckling öppnades Finlands första simhall på Georgsgatan i Helsingfors i juni 1928.

Planerna på en simhall i Olofsparken presenterades för pressen hösten 1929. Uusi Aura 8.9.1929.

Det kommunala simhallsprojektet i Åbo framskred emellertid inte. Som en följd av detta försökte också privata aktörer svara mot stadsbornas skriande behov. Man planerade att bygga en simhall i bostadsaktiebolaget Olofsparken vid decennieskiftet, men projektet strandade på bolagets oklara ekonomi.

Siminrättningen i Uittamo blev färdig till sommaren 1930, men trots det fortsatte man att försöka få till stånd en simhall. Nästa drag var att planera ett simhallsbygge i bostadsbolaget Lintula vid Eriksgatan. I byggnaden placerades också en tennishall, och denna invigdes i november 1931. Man hann till och med gjuta en bassäng, men ekonomiska svårigheter satte stopp för simhallsplanerna även denna gång.

Man anhöll om bidrag av staden för att kunna slutföra bygget, men inga åtgärder vidtogs. Arbetet stod stilla i fyra år, och sedan beslöt man ändra om lokaliteterna till en biografteater. Kino-Palatsis lokaler ritades av arkitekt Erik Bryggman, som också var med om att lösa problemet med en simhall i Åbo nästan två decennier senare. Stadens första simhall färdigställdes efter Bryggmans ritningar i Studenthus A år 1954.

Joonas Kananen

Källor:

Åbo stadsarkiv, Idrottsnämndens protokoll 1922-1932 & 1933-1941.
Turun Sanomat, 9.6.1931, nr 151, 1.
Turunmaa 4.3.1930, nr 52, s. 1.
Uusi Aura, 26.1.1928, nr 24, 5.
Uusi Aura, 8.9.1929, nr 244, 4.
Uusi Aura, 3.12.1930, nr 328, 8.
Uusi Aura, 30.9.1936, nr 264, 4.

1800-talet

Axel Gabriel Ingelius – den genialiska slarvern

Lämna en kommentar

Teatervännerna i Åbo fick kring årsskiftet 1861–1862 njuta av Berthas piano, en komedi i en akt skriven av Théodore Barrière och Jules Lorin. Pjäsen blev en succé. Texten hade översatts från franska till svenska, och styckets kuplettnummer hade komponerats av den i staden välkände Axel Gabriel Ingelius. Den entusiastiska publiken ropade in honom efter en föreställning i januari 1862. Kompositören ville emellertid inte stiga upp på scenen för att tacka för applåderna ensam utan endast tillsammans med orkesterns musiker. Det var inte fråga om anspråkslöshet, som var rätt främmande för den snart 40-årige Ingelius, utan snarare om sårad stolthet. I sin dåvarande livssituation ville kompositören inte buga för Åboborna, som han ansåg att till stor del var skyldiga till de svårigheter han upplevt.

Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868).
Kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius (1822–1868). Visitkortsfotografi, Wikimedia Commons.

Ingelius relation till publiken och till människor i allmänhet var många gånger svår varhelst han befann sig, ofta just i Åbo. Mycket talande är Topelius beskrivning av honom: ”den genialiska slarven”. Ingelius var till en början en lovande talang inom flera områden, inte bara inom musiken utan också inom litteraturen och som kritiker, men han förstörde sitt rykte genom sitt egocentriska och nonchalanta uppträdande. Han studerade till magister i Helsingfors men misslyckades som doktorand. Till sist förstörde alkoholen hans liv, även om det inte berodde på dryckenskap att han frös ihjäl i en snöstorm nära Nystad på vårvintern 1868.

Ingelius bopålar fanns enligt kyrkböckerna länge i Hirvensalo och Reso, men det är ändå befogat att se honom framförallt som en aboensisk konstnär. I Åbo förtjänade han sitt uppehälle med tillfälliga lärar- och journalistuppdrag och här skördade han sina viktigaste konstnärliga lagrar. Här knöt han också sina samarbetskontakter. Till hans produktion hör många romaner och berättelser, en symfoni, en opera, några skådespel, pianokompositioner, åtskilliga solosånger samt recensioner och tidningsartiklar.

Ingelius privatliv anknöts starkt till Åbo med omnejd och sydvästra Finland genom släkt- och familjeband. Lika starkt var hans konstnärsroll knuten till den under romantiken uppkomna uppfattningen att kreativa (manliga) genier i sista hand skulle vara trogna sig själva och sin uppfinningsrikedom och bära ansvar endast inför sig själva. Man skulle nästan kunna säga, att Ingelius berömmelse bars av myten om avvikande individer ända tills han gav upp och inte längre orkade kämpa med sin konstnärsroll och sitt stora ego. I litteraturen omnämndes han efter sin död som ”ett brustet geni”. Den stora allmänheten glömde honom och hans verk, men under de senaste decennierna har det uppstått ett nytt intresse för hans produktion.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källa:

Jukka Sarjala, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä-kirjailija Axel Gabriel Ingelius. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2005.

1800-talet

De försvunna katternas stad

Lämna en kommentar

Åbo var i slutet av 1800-talet – liksom alltid – inte bara människornas utan också djurens, till exempel katternas, hundarnas och hästarnas eller mössens och råttornas stad. De fritt kringströvande katterna och hundarna var så många att guvernören år 1892 beslöt att hundarna skulle ha munkorg. Katterna åter gjorde klokt i att hålla sig inomhus, för utomhus fick man avliva dem utan påföljder. De frigående katterna och hundarna utgjorde en risk då läget var sådant att man fruktade vattuskräck.

Katt på trähylla.
Katt på trähylla. Foto: E. Ekman. Bild: Åbo stadsmuseum.

I tidningarnas annonsspalter fanns det på 1880-talet många efterlysningar av försvunna husdjur, främst katter. I en handelsbod vid Eriksgatan 2 bodde en blågrå katt som hette Pikku. Den hade en vit ring på halsen, vitt bröst och vita tassar. Vid samma gata, på numer 32, bodde den svarta Mirre, som hade en vit ram kring ena ögat. På Lilla Tavastgatan åter rörde sig Misse och Eko, som var nästan grannar. Båda var ljusgula eller gulaktiga. Eko tillhörde fröken Emma, som efterlyste sitt kära husdjur i tidningen.

Men hurdan var Hessu från Hantverkaregatan som beslöt ge sig ut på äventyr i november 1887? Eller ålderstigna släthåriga grå Mikko, som tycks ha rymt hemifrån för första gången 1884 och på nytt tre år senare? Vart försvann Pekka från Slottsgatan i juni 1889 och Mirkku från Humlegårdsgatan i december 1893?

Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1.
Fru Stenberg efterlyste med den här annonsen sin grå katt Grollus som försvann från Västerlånggatan 1. Bild: Åbo Underrättelser 17.2.1882. Annonsen publicerades på finska i Sanomia Turusta 18.2.1882.

Försvunna katter kunde efterlysas i flera tidningar. Olga W. Ihander som bodde på Nylandsgatans 19 hade en bastant grå katt vid namn Mirri som hade mörka ränder men vita tassar, vitt bröst och vit svansspets. Hon drev en kolonial- och matvaruaffär, och många kunder hade säkert sett den stiliga Mirri. Ihanders make, skomakaren Johan Gustaf, hade hastigt avlidit i augusti 1890 vid endast 29 års ålder och Olga blev ensam med parets son. Uppgifterna i tidningarna vittnar om att livet inte var lätt: senare på hösten berättades det att änkan åkt fast för olovlig ölförsäljning. Och sommaren därpå rymde den kära Mirri. Den förtvivlade Olga satte in annons i såväl Aura som Sanomia Turusta.

Det förblir en gåta vad som hände med Mirri, Mikko och de andra katterna som valde sin egen väg. Åbo framstår som de försvunna katternas stad och samtidigt visar annonserna hur mycket keldjur det faktiskt fanns. Det av guvernören påbjudna ”utegångsförbudet” för katter väckte oro men stängde inte in katterna och hindrade dem inte från att rymma. Katter efterlystes flitigt i tidningarna också under de kommande årtiondena.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 2.8.1890, 3.6.1891.
”Kadonnut”, Sanomia Turusta 18.2.1882, 21.10.1884, 15.10.1887, 7.11.1887, 29.2.1888, 16.4.1888, 28.2.1889, 30.6.1889, 8.3.1890, 12.12.1890, 6.1.1891, 3.2.1891, 3.6.1891, 10.7.1891, 17.12.1891, 18.2.1891, 4.3.1892, 12.11.1892, 5.7.1892, 20.12.1892, 17.12.1893.
”Kadonnut kissa”, Turun Lehti 5.4.1884.
”Kissat ja koirat Turussa”, Aura 23.8.1892.
”Sakotettu”, Sanomia Turusta 29.11.1890.
Syrjämaa, Taina: ”Monilajinen kaupunkiyhteisö. Koiria, kissoja ja ihmisiä 1800- ja 1900-luvun vaihteen Uudessakaupungissa”, Historiallinen Aikakauskirja 2/2019, DOI: https://doi.org/10.54331/haik.140609