Alla inlägg av Toimittaja

1700-talet

Svårt att lämna Åbo

Lämna en kommentar

Åbo, i början av maj 1795. En ung akademiskt bildad man står inför sin första utlandsresa. Han har låtit binda en anteckningsbok, vars sidor än så länge är tomma. Under resans lopp kommer sidorna att bli fullskrivna med allt från balett- och operarecensioner till referat av diskussioner med olika slags bekanta, från adelsherrar och munkar till gatubarn. På tröskeln till sitt stora äventyr skriver han: “Från Åbo till Amsterdam: hwilken himlafärd för en yngling, som föga sett werlden utom sin studentkammare och sin atlas!”      

Reinberg, Johan Jakob. Slottet. (Åbo). Åbo Slott. Vy Från Berget Vid Varvsgatan Mot Slottet, Hirvensalo, Tjärholmen Och Runsala. 1852. Åbo Akademis arkivsamlingar.

Här överdrev Frans Michael Franzén en smula. Ung var han ju – han hade fyllt 23 i januari – men han hade i alla fall avlägsnat sig från sin kammare och rest till Uppsala för att studera. Utanför det svenska riket hade Uleåborgsfödde Franzén dock aldrig varit. Till Åbo hade han flyttat redan som 13-åring då han började studera vid Åbo Akademi. Vid 17 år var Franzén redan magister, några år senare docent. Den akademiska världen hade tidigt öppnat sig för honom tack vare hans begåvning, förmåga till snabb inlärning och beläsenhet, vilka hade noterats redan i barndomen. Men att se världen med egna ögon var givetvis en annan sak än att läsa om den. Franzén visade sig vara en utmärkt resedagboksskribent. Hans observationer av nästan allt mellan himmel och jord vittnar om en skarp blick och litterär talang. Franzén reste slutligen betydligt längre bort än till Amsterdam och besökte många platser på den europeiska kontinenten och de brittiska öarna. 

Avfärden från Åbo i maj drog emellertid ut på tiden då vindarna inte var gynnsamma. Handelsfartyget med destination Helsingör låg klart för avfärd i Beckholmens hamn. Franzén och hans reskamrat Carl Fredrik Bremer skulle segla med fartyget till Danmark och sedan fortsätta resan på den europeiska kontinenten. Men nu låg fartyget bara stilla och väntade. Och Franzéns resfeber steg. Efter flera dagars försening kunde resan äntligen börja. Matrosernas hustrur strövade fortfarande omkring i hamnen, dit de kommit för att vinka av sina makar. När fartyget kastade loss brast många av kvinnorna ut i tårar. 

Åbo försvann ur synhåll. Framför fartyget låg en hel labyrint av öar – så beskrev Franzén skärgården – och passagerarna fick beundra de ständigt föränderliga vyerna. I varje fall ända fram till Korpo, för där mojnade vinden åter och färden stannade av. Det blev igen en flera dagars väntan och Franzés tålamod ställdes på prov. Det stora äventyret lät vänta på sig. 

Franzéns sjöresa från Åbo till Helsingör räckte sist och slutligen omkring tre veckor. Hela hans Europaresa räckte nästan ett och ett halvt år.

Heli Rantala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Frans Michael Franzén: ”Antekningar under en Utrikes resa”, Åbo Tidning 31.1.1801 [första delen i hans berättelseserie].

Heli Rantala: Pikisaaresta Pariisiin. Suomalaismatkaajien kokemuksia 1800-luvun Euroopassa. Helsingfors: Gaudeamus, 2020.

1800-talet

Äventyr i kolonierna, romantik och realism

Lämna en kommentar

Midsommaren 1839 fanns det bland dem som i Åbo hamn landsteg från Sverigebåten en återflyttare från fjärran land. Kimitofödde Hjalmar Björling (1848–1885), som studerat och tidigare även arbetat i Åbo, hade tillbringat största delen av 1870-talet i Asien, främst i Nederländska Ostindien, det vill säga nuvarande Indonesien.

Vad fick Björling, prästson ur medelklassen, att flytta så långt österut? Äventyrslust, drömmar om rikedomar, kanske också en strävan efter personlig ryktbarhet. Björling sökte sig i tjugoårsåldern till Batavia (nuvarande Jakarta), slog sig ned där och öppnade en affär tillsammans med en svensk kollega. Efter några år ledde vägen ännu längre bort, till den kinesiska kusten, där Björling var ombud för en tysk kolonialvarufirma.

Hjalmar Björlings affär i Batavia fanns vid gatan Pasar Pisang i det gamla affärscentret. Woodbury & Page, ~1865–69. Universitetsbiblioteket i Leiden, KITLV 3385. http://hdl.handle.net/1887.1/item:790422 

Den mångåriga karriären i kolonierna kulminerade med ett försök att anlägga en egen tobaksplantage på ön Sumatra, men företaget blev inte särskilt framgångsrikt. Den expanderande plantagehushållningen var en hårdför bransch där ägarna exploaterade lokalbefolkningen, vars häftiga protester ibland tog sig våldsamma uttryck. Björling var med sina metoder definitivt på fel sida i historien, men han höll inte ut länge i Sumatra. Till hemlandet återvände han med svansen mellan benen.

I Åbo kunde Björling emellertid stoltsera med sina erfarenheter som här sågs som mycket exotiska. Han skrev ganska regelbundet i tidningarna (bl.a. i Åbo Underrättelser), texter med motiv från kolonierna och t.o.m. noveller. Från Malaya hemförde han också sin tjänarinna May, som hörde till lokalbefolkningen. Hennes upptagning i den lutherska kyrkan blev en nyhet för tidningarna i hela landet. Artiklarna var givetvis exotiserande och skribenterna undrade hur May skulle anpassa sig till kölden i Norden.

Björlings karriär i kolonierna blev ingen framgång och gav honom varken världsliga rikedomar eller litterär gloria. Han skulle alltså kunna klassificeras som en bifigur i historien. Intressant ur en nutida synvinkel blir han emellertid tack vare det som han berättar om Åbos roll som en del, låt vara en avsides belägen sådan, av de globala koloninätverken. Stadens hamn öppnade vägen ut i vida världen, på gott och ont.

Mikko Toivanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Toivanen, Mikko. (2023). A Nordic Colonial Career Across Borders: Hjalmar Björling in the Dutch East Indies and China. The Journal of Imperial and Commonwealth History, 51(3), 421–441. https://doi.org/10.1080/03086534.2023.2205697

Toivanen, Mikko. (2020). Suomesta Sumatralle: miten Hollannin Itä-Intia ja Britannian siirtokunnat näkyivät 1800-luvun loppupuolen suomalaisessa lehdistössä? Historiallinen Aikakauskirja, 118(4), 540–544. https://doi.org/10.54331/haik.140764 

1500-talet, 1600-talet

Från Annikainen till Karin Hakola

Lämna en kommentar

Det finns en känd ballad där Annikainen från Åbo som gammal kvinna sitter vid en bro och varnar unga flickor för att falla för de tyska köpmännen, som kallades gäster. De vistades ju i staden bara över vintern för att sälja sina varor och seglade hem igen vid första öppet vatten.

 Annikainen – eller Anikkainen – hade upplevt just ett sådant svek. Hela vintern försåg hon gästen med mat och dryck i sin kammare. Och sedan övergav gästen henne. Ordet ”gäst” syftar också på en man som inte svurit burskapseden och därför hade rådets tillåtelse att sälja sina varor endast under en viss tid. Om Annikainens gäst hade avlagt den aboensiska eden skulle han ha fått slå sig ned i staden för gott, men som det nu var måste han resa sin väg under hot om böter.

Finnarna var i århundraden kända som besvärjare som kunde råda över väder och vind. När ett skepp råkade i nöd var det bra om det fanns en finne ombord. Också Annikainen hade enligt sången makt över vinden: rasande ställde hon sig på stranden och frammanade en storm som dränkte gästens skepp. ”Kutti kutti kestin kelmi” (Där fick du, din skojare till gäst) sjungs det i en version av balladen.

Var de aboensiska kvinnorna då på samma gång svaga och starka, så som balladen låter förstå? Ett exempel från verkliga livet får belysa frågan, nämligen borgarhustrun Karin Hakola, som styrde ett handelshus och självständigt bedrev handel. Hon föddes på Kapellstrands gård i Pargas i en mindre betydande frälsesläkt med finska rötter. Omkring år 1550 gifte hon sig med Åboköpmannen Jakob Klemetsson Hakola och blev husmor i ett hus som låg vid nuvarande Gamla Stortorget mittemot Brinkalahuset.

Karin Hakolas äkta män finns förtecknade i Pargas markinspektionslängd från år 1606. RA 1672a, 29v.

Jakob Hakola var köpman, stadsskrivare i Åbo, stadsfogde och rådman. Han avled i början av år 1590. Enligt tidens sed nämns Karin inte i dokumenten innan hon blev änka, för det var familjens överhuvud, den äkta mannen, som så länge han levde representerade familjen i officiella sammanhang. När Karin blev änka blev hon också familjens överhuvud. De produkter som handelshuset importerade från Tyskland blev avsevärt mångsidigare under Karins tid vid styret. Till nyheterna hörde salt, honung, peppar, tvål, sadlar, svärd, grannlåt och tyger.

I slutet av 1591 gifte Karin sig med Matts Mårtensson, som blev Matts Hakola, rådman och borgmästare. Efter hans död, som inträffade efter 1602, gifte sig Karin år 1606 en tredje gång, nu med Erik Spåra, son till kyrkoherden i Lemo som tillhörde frälseståndet. Han tog namnet Erik Hakola och upphöjdes till rådman och borgmästare. 

Handelshuset Hakola var känt som en pålitlig partner i länderna kring Östersjön vilket gjorde det lättare för en okänd man att axla rollen som husets herre. Erik var betydligt yngre än Karin; han var eventuellt född på 1570-talet medan Karin var född senast på 1530-talet. Äktenskapet blev inte långvarigt. Karin begrovs redan 12.7.1609 i Åbo domkyrka mot en för en förmögen borgare lämplig summa. Erik avled först år 1655 och begrovs också i domkyrkan.

Karin visste att hon befann sig i livets afton då hon gifte sig för sista gången. Den unge äkta mannen fick rätt att bruka hennes pengar, men situationen var inte likadan som i balladen om Annikainen. Karin gifte nämligen bort sin dotterdotter med Eriks bror och fick denne att övervaka familjens ekonomi. Med sig i boet hade Erik dessutom haft ett eget handelsfartyg och en framgångsrik handelsverksamhet i Österbotten. Mellan Karins första äktenskap och hennes tredje makes död hann det förflyta drygt hundra år – ett slags rekord, det också!

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet 261, Fogderäkenskaperna, Åbo domkyrkas räkenskaper 1609, s. 23.

Riksarkivet 1672a, Fogderäkenskaperna, Pikis härads markinspektionsurkund från år 1606, 29v. 

39 tarinaa 1600-luvun turkulaisnaisista. Turun museokeskuksen julkaisuja 85. Åbo stads museicentral, Åbo 2019.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKVR IX1 98. Sääksmäki, Blåfield och Varelius. Ritvalan Helka-virret, 1846. http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kvr-046370 

1300-talet

Kungörelser och mirakel i Åbo domkapitel

Lämna en kommentar

Vardagssysslorna vid Åbo domkyrkas domkapitel avbröts – troligen år 1374 – emedan biskop Johannes Westfal (biskop 1370–1385) hade en kungörelse att delge kanikerna. Denne kyrkans man, som tillhörde borgarståndet och hade aboensisk bakgrund, var en energisk reformator i sitt stift. Han förnyade till exempel sättet att uppbära skatter och tionden på inspektionsresorna. Också själavården främjade han genom att anpassa den katolska kyrkans bruk till en finsk kontext; det glest bebyggda landet och de kalla mörka vintrarna krävde sina egna lösningar. Av påven utverkade Johannes tillstånd att förrätta mässa vid ett flyttbart altare och före gryningen.

Den heliga Birgittas första relikskrin som de tidigaste pilgrimerna från Åbo fick se i Vadstena. Träskrinet är draperat med silkessammet och runt den löper de svenska adelssläkternas vapen i silver. Bild: Mikael Lindmark/Wikimedia Commons.

Nu var det emellertid inte fråga om skötseln av kyrkoförvaltningen. Johannes hade nämligen fått vetskap om vad som hänt med kyrkoherde Olavus i Kumo: av en ödets nyck hade denne mist synen. En sådan händelse var naturligtvis en svår prövning för vem som helst, men när det gällde en kyrkans man innebar det också förlust av levebrödet – enligt den kanoniska rätten fick en kyrkotjänare inte ha någon kroppslig funktionsnedsättning. Olavus var emellertid inte rådlös utan bad i sin nöd en himmelsk medlare, Den Heliga Birgitta, om hjälp. Birgitta från Sverige var en adelsdam och känd mystiker som avled år 1373 i Rom. Hon vördades som ett helgon redan under sin livstid och miraklen började ske genast efter hennes död. Året efter hennes frånfälle flyttades hennes reliker till Vadstena kloster i Sverige. Ryktet om Birgittas undergörande krafter hade alltså spritt sig snabbt genom hela kristenheten, ända till Kumo.

Birgitta hade svarat på Olavus böner och gett honom synen åter. Om det här undret berättade biskop Johannes i sin synod för domkyrkans kaniker och gjorde det samtidigt känt bland folket. På detta sätt bidrog Johannes till att sprida Birgittas rykte som helgon. Under medeltiden var Birgitta också ett av de mest populära helgonen i Finland. Som gengåva för det mirakel som han upplevt hade Olavus lovat göra hela tre pilgrimsfärder till Vadstena. På den första färden åtföljdes han av biskop Johannes samt två av kanikerna vid Åbo domkyrka, Ditmalus (troligen biskopens bror Detmarus) och Jacobus. Birgittinerbröderna i Vadstena nedtecknade en redogörelse för undret med Olavus syn, och tillsammans med andra mirakelberättelser sändes den till påvens kuria i Rom för att utvärderas.

Sari Katajala-Peltomaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Acta et processus canonizacionis Beate Birgitte, red. Isak Collijn. Samlingar utgivna av Svenska Fornskriftsällskapet. Ser. 2 Latinska skrifter. Band I. Uppsala. Almqvist & Wiksells boktryckeri 1924–1931, 142.

Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa — Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa (Gaudeamus 2026, ej ännu utgiven).

Palola, Ari-Pekka: Johannes Westfal. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– (referens 14.8.2025)
http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-000232

1600-talet

Antagning till tjänsten som länsbödel i Åbo

Lämna en kommentar

Det svenska riket fick på 1630-talet ett system med länsbödlar eftersom den skärpta lagstiftningen gav bödeln en allt viktigare ställning som verkställare av rättens domar. Yrket ansågs dock vanhedrande och därför undvek man bödeln. De män som valdes till bödlar var unga och hade vanligen gjort sig skyldiga endast till stölder. Många av dem var alls inte brottslingar utan hade ärvt det illa sedda yrket av sin far.

Henrik Bertilsson avgick från tjänsten år 1663 och i hans ställe valdes hans son Jöran Henriksson, som här kvitterat sin lön på tio silverdaler för utförd avrättning. Riksarkivet, Länsräkenskaperna 7289, 981. Kvittensbok för Åbo län 1663.

Bödlarna motsvarade alltså inte den moderna populärkulturens bild av en man dold i huva som dyker upp på avrättningsplattformen, verkställer dödsdomen och försvinner. Någon huva hade bödlarna inte eftersom det på grund av rädsla för hemlighetsmakeri var förbjudet att dölja ansiktet. Åbo rådstuvurätts protokoll skildrar hur Henrik blev antagen till tjänsten som bödel.

Åboborna samlades på stadens torg den 22 april 1643. På de bästa platserna stod borgmästarna och rådmännen. Man förberedde hängningen av stadens bödel Erik Larsson, som gjort sig skyldig till stölder. Även dråparen Claes Willamsson skulle möta döden. Han skulle avrättas med yxa. Dessutom skulle hans högra hand huggas av vid handleden och till varning för alla spikas fast vid skampålen, som också kallades spöpåle. Därutöver skulle hustru Brita Klemetsdotter piskas och fördrivas från staden emedan hon deltagit i stölderna tillsammans med bödeln Erik.

Man hade tillkallat Tavastlands bödel, som emellertid var gammal och orkeslös. När Britas make Henrik Bertilsson hade anhållit om nåd för sin hustru, bad rådet honom komma som hjälp åt bödeln från Tavastland. Henriks far hade nämligen varit bödel i Åbo före Erik Larsson. Henrik vägrade först men tog till sist emot uppdraget och tjänsten som bödel i Åbo mot att hans hustru i gengäld skulle benådas och inte fördrivas.

Henrik anhöll också om att bödelsmärket inte skulle brännas in i hans hud emedan han ärvt tjänsten av sin far och inte var någon brottsling. Han bad också om tillstånd att offentligt bära ett kort svärd som tjänstetecken. I lön ville han ha hundra daler och en omgång bödelskläder. Rådet frågade i hast hovrätten, som höll session invid torget, om dess åsikt om de här villkoren. Hovrätten beslöt att hustrun skulle benådas. Brännmärket måste Henrik ta meddetsamma, men han fick fritt välja var på kroppen det skulle placeras. Det brändes därför inte in i hans ansikte. Till bostad fick han bödelns hus vid Nylandstull.

Arbetsprov som bödel gav han genast genom att bistå den tillkallade Tavastlandsbödeln. Henrik höll den dödsdömde Williamsson i håret under avrättningen och spikade sedan fast hans hand vid skampålen. Därefter hjälpte Henrik Tavastlandsbödeln genom att dra upp Erik Larsson tillräckligt högt och binda fast repet vid galgen. På detta sätt förtjänade Henrik titeln bödel och han verkade sedan i tjugo år som bödel I Åbo och Björneborgs län.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:13, 22.4.1643, 304−305.

1900-talet

Nattåg till Åbo

Lämna en kommentar

Finlands andra president Lauri Kristian Relander fick i folkmun tilläggsnamnet ”Reissu-Lasse” för att han reste så mycket. Den förre presidenten, K. J. Ståhlberg, gjorde inte en enda utlandsresa medan Relander gjorde fem: till Estland, Sverige, Lettland, Norge och Danmark. En av hans första resor i hemlandet gick till Åbo.

Söndagen den 10 maj 1925 stod det en salongsvagn vid järnvägsstationen i Åbo. President Relander hade övernattat där efter att ha kommit med nattåget till Åbo föregående kväll. Han hade anlänt oförmärkt, men staden hade förberett sig på ett spektakulärt mottagande.

På gatorna vajade finska flaggor, byggnadernas fasader pryddes av girlander och folkhopar trängdes runtomkring stationen för att få se en skymt av presidenten och fru Signe Relander. När det officiella följet steg ut ur vagnen blev de mottagna av en kommitté bestående av landshövdingen för Åbo och Björneborgs län, stadens kommunalborgmästare Löfman, stadsfullmäktiges ordförande, domprosten Candolin och kommendören för första divisionen, general Åkerman.

President Relander inspekterade Björneborgs regemente och Åbo skyddskårs hederskompani som stod i raka rader i vårsolen. Därefter begav sig sällskapet med bil till Åbo domkyrka för en stilla stund mitt i festvimlet. Kyrkans stenväggar hade varit vittne till de mest olika händelser under årens lopp och nu fick de ta emot presidenten för den unga republiken Finland.

Vid kasernen hade hela Björneborgs regemente ställt upp för att hälsa presidenten, och på Åbo konstmuseum presenterades stadens kulturliv av intendenten A. Haartman. Viktigt var också besöket på Åbo universitet, där välkomsttalet hölls av rektor V. A. Koskenniemi. I sitt svarstal sade presidenten att det finskspråkiga universitetet i Åbo stod på en stabil grund och hade till uppgift att utveckla den finländska strävan efter kultur som låg bakom dess tillkomst.

President Relander med följe på frukost i Hamburger Börs. Foto: Turun Sanomat. https://finna.fi/Record/tmk.161022574851100?sid=5115937374&imgid=2

Programmet fortsatte med besök på Åbo Akademi, hovrätten och länsstyrelsen samt en träff med aboensiska kommunaltjänstemän. Först efter det hann presidenten sätta sig vid frukostbordet på Hamburger Börs. Därifrån fortsatte färden till Gullranda i Nådendal.

Även huvudstadsborna fick njuta av dagens händelser. Redan samma dags eftermiddag visades nämligen i Helsingfors en film som skildrade presidentens besök. Och Åbomedierna var inte sämre: redan på söndagseftermiddagen kunde man i Turun Sanomats kontorsfönster se ett tiotal fotografier och några förstoringar från presidentbesöket.

Noora Kallioniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Iltalehti, 11.5.1925, nr 106, s. 1, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1401165?page=1

Turun Sanomat, 12.5.1925, nr 6456, s. 6, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1487327?page=6

Suomen Kuvalehti, 23.5.1925, nr 21, s. 15, https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/889584?page=15

1200-talet, 1900-talet, 2000-talet

Åbo firar födelsedag år 2029 – varför det? 

Lämna en kommentar

Efter att Åbos image- och temaplaner för stadens 800-årsjubileum offentliggjorts har man också i medierna diskuterat huruvida 2029 är det korrekta året för födelsedagsfirandet. Visst har det gått 800 år sedan 1229, men historikernas och arkeologernas uppfattning är att det medeltida Åbo uppstod kring år 1300. Varifrån kommer då årtalet 1229?

Vy över Aura å och Åbo av i dag. Bild: Janne Mustonen / Åbo stad.

Något exakt år då Åbo skulle ha grundats känner man inte till. Nästan säkert har Åbo då beviljats stadsprivilegier, men inga ursprungliga dokument om detta eller om något annat som hör samman med grundandet har bevarats.

Stadens tillkomst och flyttningen av biskopssätet har länge ansetts sammankopplade. Redan i Paul Justens biskopskrönika från 1500-talet konstaterades att biskopssätet i Åbo flyttades från Korois ”till dess nuvarande plats” år 1300. Senast på 1600-talet kopplades den här flytten samman med grundandet av Åbo stad.

Åbo stads historia från år 1229 är däremot rätt ung. På 1920-talet restaurerades Åbo domkyrka, och ledaren för detta arbete Juhani Rinne framförde en tolkning som avvek från tidigare och senare historikers uppfattningar. Enligt Rinne skulle påven Gregorius IX:s tillstånd till flyttning av Finlands biskopssäte till ett lämpligare ställe ha avsett en flytt från Korois till platsen för den nuvarande domkyrkan. Hans syn på saken har sedermera ratats: i Gregorius IX:s bulla nämns inga platser, men allt tyder på att tillståndet ledde till att biskopssätet flyttades från Nousis till Korois, visserligen först en tid efter att påvebullan utgivits.

På basis av Rinnes tolkning antog man att också Åbo stad grundades vid samma tid och därför firade Åbo sitt 700-årsjubileum år 1929. Den tidiga tidpunkten passade väl ihop med nationsbyggandet i början av självständighetstiden, då man letade efter rötter till olika slags företeelser så långt bak i tiden som möjligt.

 Åbo stads födelsedagsfirande år 2029 är alltså en fortsättning på en tradition som uppkom för hundra år sedan.

Tidpunkten har emellertid visst fog för sig ifall man betraktar uppkomsten av staden som en process och inte som något som hände i ett slag. Under 1200-talet, alltså före ingången av 1300-talet, började kyrkans, kronans och köpmännens inflytande koncentreras till Aura ås nedre lopp.

År 1229 beviljade påven tillstånd att flytta Finlands biskopssäte till en bättre plats och flytten gick till Korois. Området runt den nya biskopskyrkan blev centrum för förvaltningen, ekonomin och kulturen. Den svenska kronans makt stärktes när Åbo slott på 1200-talet började byggas vid åmynningen. Ungefär år 1300 gick utvecklingen in i ett nytt skede då Åbo stad grundades och domkyrkan flyttades till dess nuvarande plats. Före ingången av 1310 hade Åbo blivit såväl stiftets förvaltningscentrum som en rådsstad, där borgarna ur sin egen krets valde ett råd och en borgmästare till att leda förvaltningen.

Bakom så gott som alla historiska händelser ligger en utvecklingsprocess som är längre än ett enstaka år. Låt oss alltså med gott samvete fira Åbo stads födelsedag år 2029.

Reima Välimäki

Översättning: Brita Löflund

Texten baserar sig på Reima Välimäkis och Panu Savolainens inlägg i serien Puheenvuoro, Turun Sanomat 9.8.2025.

1900-talet, 2000-talet

Tidningen Uusi Päiväs kvarlåtenskap i källaren

Lämna en kommentar

När jag studerade vid Åbo universitet flyttade jag sommaren 2014 till en lägenhet vid Västerlånggatan nära Stationsparken, där jag sedan bodde ända tills jag fick min examen. I samband med flytten fick jag av lägenhetens tidigare ägare höra, att det i källaren fanns en oanvänd och onumrerad skrubb som de antog att hörde till denna lägenhet men som de inte tagit i bruk.

Efter en liten tid började jag städa lagerskrubben, där dammet och smutsen gav vid handen att skrubben inte används på åratal. Där tycktes också finnas mest sådana saker som invånarna slängt dit för att de inte behövts eller gått sönder. Efter en tids städning hittade jag längst bak i den lilla skrubben gamla tidningar, postlådor, namnskyltar och annat typiskt redaktionsmaterial. Tidningarna hade texten ”Uusi Päivä”. Vilken Uusi Päivä? Hade jag hittat en tidningsredaktion?

En del av de föremål som hittades i skrubben finns nu i skribentens hem i Salo. Skribentens hemarkiv.

Uusi Päivä var en tidning som utgavs i Åbo åren 1945–1969. Den var språkrör i Egentliga Finland för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Dess historia finns nedtecknad av Pekka Lehtonen, som också var redaktör vid tidningen på 1960 talet, i boken Uusi Päivä kaikki muuttaa voi. Turkulainen työväenlehti ajan ja aatteiden aallokossa (2007).

Av Lehtonens bok framgår att redaktionen för tidningen, vars namn var en symbol för framtidshopp, våren 1948 hade flyttat från Folkets hus till egna lokaliteter vid Hantverkaregatan. Husbolaget låg i korsningen mellan Hantverkaregatan och Västerlånggatan.

Tidningen Kansan Uutiset, som fortfarande utkommer, grundades 1957 och blev ett hot mot Uusi Päivä på marknaden i Egentliga Finland. Man övervägde att lägga ned Uusi Päivä men fortsatte i alla fall att ge ut den. I oktober 1956 flyttade redaktionen till nya lokaliteter i gatuplanet i ett nybyggt hus vid Västerlånggatan.

Uusi Päivä lades ned i början av år 1969 efter beslut av DFFF. Den formella orsaken var ekonomiska svårigheter, men interna partipolitiska tvister inverkade också på beslutet. Tidningens sista nummer utkom 28.6.1969. Kansan Uutiset inrättade sin Åboredaktion i Uusi Päiväs gamla lokaler. I dag verkar där Antikvariaatti Arwo Paperi / Juvekim Oy.

En mera långvarig historisk Åbokuriositet än tidningen blev det årliga tävlingslopp som tidningen startade 1947: ”Uusi Päiväs maraton”, 25 kilometer, känd också under namnet Kuppispiken. Tävlingen lockade också utländska deltagare och arrangerades även efter Uusi Päiväs nedläggning, ända fram till 1992 (Helsingin Sanomat 8.9.1992).

Jag har sparat de föremål och medfarna tidningar som jag hittade, och jag planerar att göra något slags tavla eller installation för att presentera fynden. Tidningens postlådor har jag tänkt jag sätta upp på garageväggen.

Jerkko Holmi

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Urho Verho, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Urho Verho föddes i Åbo 1912 och avlade universitetsexamen i hemstaden. Han blev med tiden en mångsidig påverkare inom stadens kulkulturliv och bildningsarbete. Efter krigen arbetade han som biträdande föreståndare för det finskspråkiga arbetarinstitutet i Åbo och fortsatte sedan som dess föreståndare fram till 1964.

Från och med senare hälften av 1950-talet undervisade han vid Åbo universitet i ämnena inhemsk litteratur och allmän litteraturvetenskap. Han skötte biträdande professorstjänster och en kort tid även professuren i inhemsk litteratur. År 1970 flyttade han till Tammerfors universitet. Enligt matrikeluppgifterna var det i början av karriären fråga om akademiska korttidsanställningar.

Turun Sanomat publicerade även en bild i samband med nyheten om att tidningens frilansskribent Urho Verho blivit vald till föreståndare för Turun työväenopisto. Turun Sanomat 27.5.1948.

Kulturvännerna i Åbo lärde känna honom som frilansskribent i dagstidningen Turun Sanomat. Skrivglade Verho började som litteraturkritiker 1937, och tiden var sådan, att en artikel om en bok kunde uppta en halv sida i en broadsheet-tidning. Teaterkritiken var emellertid hans specialitet.

Verho doktorerade vid Åbo universitet år 1951 med en avhandling om Kaarlo Bergboms dramauppfattning. Hans handledare var professor V. A. Koskenniemi. I sin avhandling inplacerade Verho den ryktbare chefen för Nationalteatern i personhistoriska, idéhistoriska, litteraturhistoriska och socialhistoriska ramar. Man kan säga, att han försökte visa vilka olika delar som tillsammans byggt upp teaterchefens monumentala rykte.

Som teaterkritiker i Turun Sanomat kunde Verho vara verbalt vassare än sin företrädare Teppo Samooja. Detsamma kan emellertid inte sägas om språkbruket i hans två essäsamlingar, som gavs ut av Åboförlaget Tajo. I dem är tonen försynt och texten tät.

År 1963 utkom Uuden teatterin tiennäyttäjiä, som presenterade Georg Bernard Shaw, T. S. Eliot, Eugene O’Neill och Thornton Wilder. Teaterentusiasten Verho var intresserad av det anglosaxiska moderna dramat och ansåg, att mycket i de dåtida trenderna var av övergående art. Exemplen visar att han i sin förståelse för det moderna dels ville hålla ett långt perspektiv, dels ta fasta på det som rörde sig i tiden.

Efter krigen presenterade de finska teatrarna scenkonst från det engelska språkområdet. Så även i Åbo.

Åbo universitets bibliotek Feeniks har i sitt lager ett exemplar av Uuden teatterin tiennäyttäjiä som skribenten signerat till professor Lauri Viljanen. Denne hade varit opponent vid Verhos doktorsdisputation. Vem som designade pärmbilden nämns inte.

Den andra Tajo-boken Vanhaa ja uuttaa draamaa utkom 1964, och där utnyttjar Verho en del av sina teaterrecensioner från åren 1961–63. Kritikerns tankar sysselsattes fortfarande av mötet mellan gammalt och nytt och av det som håller över tid. Ett slags svar ger kanske samlingens text ”Hyvästijättö kuolevalle elämänmuodolle” (Farväl till en döende livsform). Där analyserar författaren Anton Tjechov och noterar att den relativa frånvaron av aktiviteter har avspeglingar i det då moderna anglosaxiska dramat: ”Tjechov har helt uppenbart varit förebild även här.”

Verho träffade rätt i sina spekulationer om Tjechov-dramatikens framtida dragningskraft  Den ryska klassikern har behållit sin ställning i teatrarnas repertoarer.

Urho Verho skrev också om den tyske författaren Hans Carossas tankevärld och om det finska arbetarinstitutets historia. Han avled i Pargas år 1988.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Litteratur:

Ellonen, Leena (red.): Suomen professorit 1640–2007, Professorsförbundet, Helsingfors 2008.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

Verho, Urho: Uuden teatterin tiennäyttäjiä. Förlaget Tajo, Åbo 1963.

Verho, Urho: Vanhaa ja uutta draamaa. Förlaget Tajo, Åbo 1964.

1900-talet

Försök att värva desertörer i Porthansskvären 

Lämna en kommentar

På tröskeln till fortsättningskriget sommaren 1941 försökte tusentals män undvika att dra på sig den grå soldatuniformen. De hade fått kallelse till extra övning, vilket betydde att mobiliseringen hade inletts. De bakomliggande orsakerna till männens attityd var varierande, till exempel trauman från vinterkriget, en pacifistisk eller religiös övertygelse eller en politisk ideologi.

I Åbo verkade vid tiden för krigets början en med finska mått mätt ganska omfattande underjordisk kommunistisk motståndsrörelse, låt vara att dess medlemsantal var litet. Dess medlemmar tänkte sig, att de skulle kunna övertala en del av de soldater som samlats i staden vid mobiliseringen i juni att bli desertörer och komma med i deras led. På det sättet skulle man kunna försvåra finska arméns agerande och stärka de egna motståndscellerna.

På bänkarna i Porthansskvären kunde man under fortsättningskriget få suspekt sällskap. Bild: Riku Kauhanen.

Många av motståndsrörelsens medlemmar hade hört till det under mellanfreden i maj 1940 grundade freds- och vänskapssällskapet Suomen-Neuvostoliiton Rauhan ja Ystävyyden Seura (SNS), som förbjöds i januari 1941. Till upplösningen bidrog våldsamma kravaller mellan polisen och demonstranterna i Åbo 7.8.1940, då 17 personer skadades och en utomstående dog. Åboavdelningen av SNS hade vid tiden för upplösningen uppskattningsvis 5 000 medlemmar. Efter sällskapets nedläggning stod dess forna medlemmar under särskild övervakning, och på basis av Statspolisens (Stapos) rapporter bevakade man noga deras umgänge med soldaterna.

Vid den tid då de extra övningarna pågick skedde den 20 juni 1941 ett säreget försök att ”värva desertörer” i Porthansskvären, alltså bokstavligen mitt framför den dåtida polisstationen. Den kvällen satt en reservist från Åbo med sin fru på en bänk i parken då en man slog sig ned bredvid dem trots att det fanns flera lediga bänkar. Den påträngande mannen hävdade att den som tar krigstjänst är dum i huvudet och berättade att han redan uppmanat många att desertera.

Enligt polisprotokollet klandrade han samtidigt förhållandena i Finland och klagade över ”att man kantänka inte kunnat bevara de vänskapliga relationerna med Sovjetunionen som ’försåg oss med mat’”. Om sin egen bakgrund berättade mannen att han undvikit krigstjänst genom att komma från Helsingfors till Åbo och att hans avsikt var att via Åbo försvinna utomlands. Under samtalet kom det också fram att han var väl underrättad om de tyska trupperna i norra Finland.

Redan en halv timme efter samtalet i parken greps ”folkuppviglaren”. Under det inledande förhöret fann polisen förutom hans identitetsbevis och utrikespass också SNS medlemskort. Enligt de uppgifter som myndigheterna fick från Helsingfors var mannen helt befriad från krigstjänst på grund av ”debilitas” eller ”svagsinthet”. Efter kriminalpolisens inledande förhör fick han vänta på att representanter för den statliga polisen skulle infinna sig.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Grönholm, Pertti et al. Elämää sotavuosien Turussa 1939–1945. Åbo: Turun Historiallinen Yhdistys, 2014.

Riksarkivet, verksamhetsstället i Åbo. Cb:12. Kriminalavdelningens vid Åbo polisinrättning arkiv. Utkast till polisens undersökningsprotokoll 401–800. 1941.