Alla inlägg av Editor

1900-talet

Kvinnor i byxor och män i kjol på Auragatan 1949

25.03.2026 Editor Lämna en kommentar

*Hörnet av Auragatan och Universitetsgatan i Åbo 1936. Aarne Pietinen, Museiverket, Historiska bildsamlingen.*

”Byxmodet” har börjat synas alltmer i stadsbilden i Åbo då ”kvinnor förklädda till män” kan ses promenera på Auragatan iförda långbyxor. Detta kan man läsa i en insändare i tidningen Sosialisti år 1949.

Skribenten anser att det är tillåtet att använda långbyxor förutsatt att man inte strävar efter att ”på speciellt sätt” betona bärarens kvinnlighet. Modetrenden har emellertid ett fel, tycker hen: männen är inte jämställda med kvinnorna när det gäller ekiperingen. Skribenten frågar också lite ironiskt:

”Men hur skulle det gå om männen skulle vilja vara jämställda och klä sig i damkläder?”

Fastän man kan ana ironi i texten erbjuder den en möjlighet till en granskning av vad som på den tiden ansågs lämpligt i klädväg för kvinnor respektive män. I Finland breddades skalan för lämplighet när det gällde damkläder ungefär från och med 1920-talet, då det småningom blev allt vanligare att kvinnor bar långbyxor. Då fick kvinnorna ha långbyxor till exempel när de åkte skidor. Olika arbetskläder och tjänstedräkter blev också allt vanligare i början av 1900-talet, vilket bidrog till att utöka urvalet av damkläder.

Långbyxor kunde passa för kvinnor i arbets- eller idrottsmiljö, ansåg de samtida, men det var fortfarande tvivelaktigt huruvida det var passande för en kvinna att visa sig på stan i byxor. Om detta vittnar till exempel en insändare i Sosialisti i slutet av 1940-talets Åbo: det passar sig inte att en kvinna ”stoltserar” i manliga arbetskläder på offentliga platser.

*Höstmode för damer och herrar 1977. Kari Rainer Pulkkinen, Journalistiska bildarkivet JOKA, Samling Kari Pulkkinen.*

Herrmodets repertoar har blivit mångsidigare i långsammare takt än dammodets. På 1960- och 1970-talet blev det särskilt bland ungdomarna modernt att ha längre hår än tidigare, men männens kjolbruk har länge varit föremål för diskussioner. Så sent som på 1990-talet kunde man i Helsingin Sanomat läsa, att ”de vitrockade” rycker ut ifall en karl klär sig i kjol.

Om männens strikta ekiperingsregler vittnar det också, att en skribent i Sosialisti i slutet av 1940-talet anser att ”en man klädd som en kvinna” på Auragatan i Åbo skulle kunna bli gripen av polisen och även borde ”forslas bort såsom störande för trafiken” på grund av den förbluffade folkhop som skulle samlas på platsen.

Omnämnandet av ordningsmakten torde ha samband med att kläder som ansågs otypiska för det egna könet kunde tolkas som maskering, som på basis av ordningsstadgarna var förbjudet i en del finska städer. Före 1900-talet kunde en klädsel som bröt mot könsnormerna medföra problem med polisen för såväl kvinnor som män.

Insändaren i Sosialisti berättar dock om en förändring i samhället: att en kvinna klädde sig i byxor ansågs inte längre straffbart i Åbo vid 1950-talsskiftet även om brott mot könsnormerna kunde dela åsikterna. Manlighetens nischer har däremot vidgats mycket långsammare. Så sent som på 2020-talet kunde man i medierna läsa att en man i kjol var en sällsynt men allt vanligare syn i vår gatubild.

Jean Lukkarinen (pronomen: hen)

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Housumuoti. Sosialisti, 15.05.1949, nr 109, s. 4.

Teinit eivät halua olla tuppisuita. Suomen Kuvalehti, 14.01.1967, nr 2, s. 28–31.

Miehet voisivat käyttää hametta tietyissä rajoissa. Helsingin Sanomat, 30.8.1997, https://www.hs.fi/suomi/art-2000003653421.html.

Vierto, Tuija: Usva Kiuru, 18, on hameeseen pukeutuva mies, eikä hän ole ainoa: ”Mukava, käytännöllinen ja tyylikäs”. YLE 29.6.2023, https://yle.fi/a/74-20037186.

Laine, Mio: ”Lieneekö tuo aprillinarrio wai pitkälle kehittyneen emansipatsioonin merkkiä wai muuta wallattomuutta.” Sukupuolen ilmaisun moninaisuus suomalaisissa sanomalehdissä 1868–1917. Pro gradu-avhandling i kulturhistoria, Åbo universitet 2025.

Suhonen, Sami: Transsukupuolisuuden näkymätön historia. Sateenkaari-Suomi. Seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen historiaa. Red. Kati Mustola och Johanna Pakkanen. Like, Helsingfors 2007.

Turunen, Arja: ”HAME, HOUSUT, HAMEHOUSUT! VAI MIKÄ ON TULEVAISUUTEMME?” Naisten päällyshousujen käyttöä koskevat pukeutumisohjeet ja niissä rakentuvat naiseuden ihanteet suomalaisissa naistenlehdissä 1889–1945. Doktorsavhandling i etnologi, Jyväskylä universitet, 2011.

1500-talet, 1600-talet

Nådendals siste birgittinermunks gård

24.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Åbos medeltida stadsplan motsvarade på 1600-talet inte längre den tidigmoderna stadsplaneringens ideal, som karakteriserades av rutplaner och långa raka gatulinjer. Greve Per Brahe arbetade under sina två perioder som generalguvernör på att modernisera den. Han inledde stadsregleringen på västra sidan av ån i Aningaiskvarteret.

Bredvid den gamla Aningaisgatan planerades den nya Brahegatan, som steg rakt upp för backen från Lilltorget vid bron över Aura å. Den nya gatulinjen gick över några borgares tomter och över grunderna för Helgeandskyrkan, som rivits för att vara ur vägen. Bara några få tomter eliminerades helt, liksom kyrkan. En av dem var framlidne Andreas Petris gård i ändan av Brahegatan vid åstranden.

*Andreas Petris tomt vid den gamla Brahegatans ända på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum.*

Andreas Petri (Lempelius l. Scraderus) hade i ungdomen avlagt munklöftet och flyttat in i birgittinerklostret i Nådendal. Största delen av dem som bodde där var nunnor, men en grupp munkbröder hörde också till samfundet. Klostret indrogs i samband med reformationen som började med Västerås riksdag 1527. I det svenska riket var birgittinerklostren de katolska institutioner som bevarades längst, men till sist måste även Andreas Petri år 1569 ta farväl av klostret och de sista nunnorna där.

Den före detta munken flyttade till Åbo, där han i början av 1580-talet verkade som kaplan vid domkyrkoförsamlingen. Före det torde han ha varit lärare i katedralskolan. Andreas Petri sägs ha varit styvson till den aboensiska framgångsrika affärskvinnan Valborg Innamaa. Detta skulle förklara hur det kom sig att han ägde tomten bredvid Innamaas gård vid bron över ån.

År 1584 valdes den tidigare birgittinerbrodern till kyrkoherde i Lembois. Liksom många präster som fått tjänst på landsbygden avstod Herr Andreas inte från sitt gård i staden. Han besökte även i fortsättningen Åbo och deltog ofta i kyrkliga och politiska tilldragelser under de av tronstrider präglade åren. Herr Andreas undertecknade i Åbo det beslut som fattades på kyrkomötet i Uppsala 1593. Vintern 1594 besökte han kung Sigismunds krönings riksdag i Uppsala och år 1600 Linköpings riksdag. Kung Karl IX:s förtroende vann han aldrig helt och hållet utan satt emellanåt fängslad på Åbo slott.

Andreas Petri dog år 1609, varefter hans gård i Åbo efter några turer övergick i hans sons, Måns Andreae Scraderus ägo. Denne var kyrkoherde i Kumlinge och senare i Räntämäki men miste sin tjänst 1640. Sina sista år framlevde han som präst utan tjänst och när han gick ur tiden blev gården i staden tomt.

Herr Måns hade på 1630-talet låtit bygga tre timmerstugor på tomten, men ingenting tyder på att här skulle ha funnits stenhus. Den förfallna trähustomten mellan stenhusraderna på den gamla gatusträckan underlättade byggandet av den nya Brahegatan. Herr Måns yngre bror Paulus Andreae Lempelius (död 1665), som varit skolmästare i Reval och sedermera kyrkoherde i Röicks på Dagö, påstod flera år senare att han ärvt gården av sin bror och krävde ersättning för den förlorade fastigheten, men rätten förkastade talan såsom ogrundad.

Den siste Nådendalsmunkens hus har inte undersökts arkeologiskt, till skillnad från det bredvidliggande Casagrandehuset. Andreas Petris hus och ändan av Brahegatan före branden fanns bakom den inkörsport vid Casagrandes hus som vi ser i dag.

Georg Haggrén

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Väänänen, Kyösti: Andreas Petri. Turun hiippakunnan paimenmuisto 1554–1721 -verkkojulkaisu. Studia Biographica 9. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2011– (refererad 13.2.2026).

1900-talet

Åboforskare på kärrmarkerna i Östkarelen

23.03.2026 Editor Lämna en kommentar

I fortsättningskrigets anfallsskede år 1941 överskred finnarna den gamla gränsen från freden i Tartu och ockuperade områden i Östkarelen. Redan i december 1941 aktualiserades frågan om områdets ekonomiska möjligheter samt annan forskning. Ett syfte var att bevisa, att regionen var en del av Finlands ”naturliga” områden, och år 1942 behövde man olika slag av praktisk information för omedelbart bruk av Staben för Östkarelens militärförvaltning, som styrde territoriet.

Harry Waris tog detta färgfoto på ett rikkärr i en forndalssluttning i Vieljärvi i Östkarelen 1.7.1943. På bilden ses major Mauno J. Kotilainen, fjärrpatrullman i Avdelning Kuismanen och ledare för den botaniska forskningen i östra Karelen. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Undervisningsministeriet tillsatte i slutet av 1941 en delegation för Östkarelen. Denna vände sig till olika aktörer inom vetenskapen i Finland och framförde önskemål om listor över nyligen utförd forskning kring Östkarelen samt planer för och initiativ till framtida undersökningar. Delegationen hade för avsikt att utarbeta en egen plan för sommaren 1942 tillsammans med militärförvaltningen.

Ett brev sändes också till Åbo universitets rektor 3.1.1942. Frågan dryftades länge, för rektor Einar Juva (1892–1966) besvarade brevet först i slutet av februari. Åbo universitet hade inga egna planer på forskning i dessa områden, som länge varit stängda för forskarna, men man hade ändå beslutat att överväga vilka möjligheter universitetet hade att delta. När det gällde humaniora var professorn i finska språket med släktspråk Paavo Ravila (1902–1974) i krigstjänst och det var inte lätt att av honom få reda på om det fanns möjlighet att sända iväg lämpliga studerande eller dialektforskare.

Vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten fanns det däremot flera forskare som kunde göra undersökningar om flora och fauna. Till dem hörde professor Harry Waris (1893–1973), Kaarlo ”Jukka” Lounamaa (1913–1978), Paavo Kallio (1914–1992), Matti Laurila (1915–1942), Aimo Merisuo (1907–1984) och Paavo Niemelä (1911–1951). Waris och Lounamaa var kärrmarksforskare, Kallios forskarbana hade avbrutits av kriget. Laurila var en lovande forskare med sporväxter och fröväxter som specialitet. Hans krig och forskning fick ett abrupt slut då han träffades i huvudet av granatsplitter i Krivi 15.9.1942. Aimo Merisuo åter var specialist på rovsteklar, och Paavo Niemelä var en insektforskare som skulle ägna sig åt bin och andra gaddsteklar. Viktigt för insektforskarna var att jämföra stammarna i Finland med motsvarande stammar i Östkarelen och att notera östliga invandrade arter i finska Karelen.

På bilden kapten Jukka Lounamaa, botanikforskare vid Åbo universitet, i Östkarelen nära Äänislinna (Petrozavodsk) 5.7.1942. Fotografens egentliga objekt var ”Thalictrum”, dvs rutasläktet. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Av Åbo universitets sex kandidater fick två, Waris och Lounamaa, stipendium för kärrmarksforskning sommaren 1942. Det berodde främst på att professorn i botanik Kaarlo Linkola (1888–1942), som innehade en betydelsefull ställning i kommittén, avled i april 1942 och ledarrollen övertogs av Mauno J. Kotilainen (1895–1961). Denne favoriserade starkt sitt eget specialområde, det vill säga kärrmarksforskningen.

Waris och Lounamaa botaniserade i östra Karelens kärrmarker också år 1943, då tillsammans med docenten i botanik Lauri Kari (1901–1962), som hade färgfotografering som hobby. Från denna tid härrör de 120 färgfoton i botaniska museets samling som ”återupptäcktes” så sent som 2022.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Laine, Antti. Tiedemiesten Suur-Suomi – Itä-Karjalan tutkimus jatkosodan vuosina. Historiallinen Arkisto 102. Helsingfors: SHS, 1993, 91–202.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet. Arkivbox 1. Brev till Åbo universitet. Helsingfors 3.1.1942. Nr 24.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet. Arkivbox 1. Åbo universitets rektor. Brev till Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen. 26.2.1942. Nr 126/1 b.

Färgfoton tagna av finska krigsbotaniker i Östkarelen finns i Åbo universitets botaniska museums samlingar. 17.8.2022. Utu.fi. https://www.utu.fi/fi/ajankohtaista/mediatiedote/suomalaisten-sotabotanistien-ita-karjalassa-ottamia-varivalokuvia-loytyi (använt 20.11.2025)

1900-talet

Spöket på Nummisbacken

20.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Onsdagen den 3 november 1948 begav sig Turun Sanomats reporter Matti Jämsä på upptäcktsfärd till Nummisbacken. Man hade bett honom undersöka ryktena om ett spöke som stört livet vid Åkervägen 4. Där bodde sexbarnsfamiljen Kumlander i ett egnahemshus med två våningar.

När Jämsä kom till platsen var husets herre själv hemma och konstaterade:

”Redan i en och en halv månad har andarna aktivt bråkat med oss. Från vinden hörs högljutt buller, knackningar och tunga steg. Emellanåt bankar de i köksväggarna och på dörren också.”

Spökerierna var som livligast mellan klockan sju och tio om kvällarna, och i månadsskiftet oktober–november hade det spökat varje dag. Spöket hade till och med visat sig. Det var ”ett väsen med skinande vitt huvud och snäv svart kåpa”, 130–140 centimeter långt. Benen liknade en tranas ben och fötterna var som hästhovar. I handen hade spöket ”ett föremål liknande en djurtarm” som det viftade med.

”I Guds namn, vad söker ni!” hade Kumlander ropat, men spöket hade bara tittat långt på honom och försvunnit.

Redaktörerna beslöt återkomma på kvällen, vid skymningstid. En hop Nummisbacksbor hade samlats på vägen för att se vad som skulle hända, men ingenting hände. Spöket höll sig undan.

När Jämsäs artikel utkommit – under pseudonymen Nalli – i Turun Sanomat den 4 november spreds den snabbt till andra tidningar runtom i landet, från Helsingfors till Kemi och från Karleby till S:t Michel. Vid allhelgonatiden kunde hela Finland läsa om spöket på Nummisbacken. Berättelsen fortsatte i de påföljande dagarnas tidningar, där det berättades att även ”andeforskare” kallats till platsen för att fördriva de onda andarna.

Till sist gjorde Kumlander en brottsanmälan och redan den 8 november kom polisen till platsen för att utreda fallet. Stora skaror av nyfikna Åbobor hade också vandrat till Åkergatan och enligt uppgifter i tidningarna måste polisen bana sig väg ”genom en 300-hövdad folkmassa”. Kriminalkonstapeln behövde inte arbeta länge innan fallet löstes. Enligt tidningen Sosialisti hade ”en nära granne som tydligen hyste agg till Kumlanders för något” uppträtt som spöke. Grannen hade inte bara maskerat sig utan också lagt ut snören med vilkas hjälp han kunde framkalla klirr och skrammel. Tidningarna avslutade sin nyhetsuppföljning med ett kort konstaterande: ”Spöken lever inte länge nuförtiden”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

H. K.: ”Turun kummitusta katsomassa satoja ihmisiä ja poliiseja”, Jaakkiman Sanomat 10.11.1948.

Junttila, Veli: Suomi 1948/Nummenmäen kummitus. Turun Sanomat 1.11.1998.

”Kummitukset eivät elä kauan nykyaikana”, Sosialisti 9.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Etelä-Saimaa 5.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Kainuun Sanomat 7.11.1948.

”Kummitus Turussa”, Ylä-Vuoksi 6.11.1948.

Nalli: ” Nummenmäellä kummittelee vallan kamalasti”, Turun Sanomat 4.11.1948.

Nalli: ”Nummenmäen kummitus”, Turun Sanomat 5.11.1948.

”Nummenmäen ’kummitusjuttu’”, Turun Sanomat 7.11.1948.

”Turun kummitus mielikuvitusta”, Vaasa 13.11.1948.

1900-talet

Tango med AI

19.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Musikbranschens professionella aktörer har, liksom konsumenterna, under 2020-talet varit oroade över att AI-kompositioner, -texter och -framföranden invaderar internetbaserade kommersiella musik- och videotjänster. På nätet finns redan ett stort antal tjänster som bygger på AI-applikationer och gör det möjligt för användaren att med några få avgränsningar och instruktioner producera färdig musik i olika genrer samt kombinera dem.

Det är få som vet att man vid Åbo universitet tog de första stegen inom AI-tonsättningen redan strax efter mitten av 1960-talet. Det var unga forskare i farten och de hade inte några hämningar när det gällde att utforska vad allt man kunde göra med datorer.

En av dem var Markku I. Nurminen (f. 1945), matematiker och numera professor emeritus i data- och systemvetenskap vid Åbo universitet. Han hade stiftat bekantskap med datorer i medlet av 1960-talet inte bara i sitt arbete vid IBM utan också på universitetets institution för tillämpad matematik. Nurminen hade också studerat musikens teori, och i kombination med intresset för datorer födde detta en idé om en kompositionsautomat för tangomelodier. Nurminen lockade också Toivo Kärki (1915–1992) att delta i projektet. Kärki överlät ett material på 59 tangomelodier i moll som han själv komponerat.

Nurminen började med att spela Kärkis tangor och valde ut sådana som representerade tonsättarens stil men som innehöll sinsemellan olika melodier och harmoniseringar. Sedan skrev han ett kompositionsprogram i programmeringsspråken Fortran och Assembler på en IBM 1130-dator, som ägdes av institutionen för tillämpad matematik, och skrev ut det färdiga programmet på hålkort av kartong. Därefter matade han in de valda musikaliska elementen i datorn och beordrade den att skapa nya kompositioner av detta material. Programmet kunde generera en ny tango på några minuter. Resultatet blev en hel mängd nya stycken, som även de togs tillvara på hålkort och skrevs ut som noter på papper.

Någon tango som genomgående skulle ha hållit Kärkis stil kunde datorn dock inte producera, utan melodierna innehöll element som sinsemellan var till och med mycket olika stilmässigt. Programmet kunde visserligen skriva strofer i Kärkis stil, men till sist måste Nurminen själv sätta ihop stycket genom att förena delar ur flera datortangor.

*Den första datorstödda tangokompositionen spelades in och släpptes år 1967.*

Nurminen arrangerade också stycket till ord av Juhani Lompolo. Tangon Kesän muistatko sen spelades in med Esko Rahkonen och Jaakko Borgs orkester. Introt bestod av smatter och klinganden från en mekanisk skrivmaskin. På singelskivan anges Datorn IBM 1130 som kompositör, Markku I. Numminen som programmerare och Toivo Kärki som arrangör och producent. IBM delade ut singeln i julklapp åt sina kunder år 1967 och den fick även i övrigt en hel del publicitet.

Rundradion intervjuade både Nurminen och Kärki genast då skivan blev tillgänglig. I intervjun redogjorde Nurminen detaljerat för de olika arbetsfaserna. Även om datorn inte hade någon självständig skapande roll eller konstnärlig förmåga hade den enligt Nurminen betydligt försnabbat tonsättningsarbetet. Kärki var förvånad över slutresultatets goda kvalitet. ”Sämre kompositörer kan sluta komponera och de lite bättre kan gå i pension”, föreslog han. Bägge intervjuerna kan ses (på finska) på Yles Elävä arkisto-sidor.

Forskarna vid institutionen för tillämpad matematik, bland dem matematikern Ulla Huttunen och professor Olavi Hellman, hade redan år 1966 deltagit med två av en IBM 1130-dator skapade musikstycken i ett konstevenemang arrangerat av Åbo universitets studerande.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Esko Rahkonen med orkester, dir. Jaakko Borg: ’Kesän Muistatko Sen’. Philips PF 304 807 (1967), vinylsingel 7”, tid 2:24.

Kuljuntausta, Petri: On/Off, Eetteriäänistä sähkömusiikkiin. Förlaget Like Kustannus & Museet för nutidskonst Kiasma 2002, s. 227–230.

Lindfors, Jukka: Tietokoneet sävelsivät tangoa ja soittelivat polkkaa. Yle, Elävä arkisto. Nätartikel 13.2.2008 (uppdaterad 28.9.2016) [https://yle.fi/a/20-89301]

Setälä, Ritva: Toivo Kärki tykkäsi Tietokonetangosta. Turun Sanomat 21.6.2023. Nätartikel. [https://www.ts.fi/teemat/6024114]

1600-talet

Storbranden i Åbo år 1656

18.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Rådet i Åbo skrev den 13 maj 1656 i sitt protokoll att den våldsamma branden, ett av Gud sänt straff, samma dag hade förstört de tre bäst byggda stadsdelarna på stadens stora sida, med undantag för några få hus bakom domkyrkan, på Biskopsåkern, på Ryssbacken och längst bort i stadsdelen Mätäjärvi. Elden förstörde allt annat, Akademin och rådstugan inräknade, ända fram till de strandbodar som låg i yttersta ändan av Klosterkvarteret. I Kyrkokvarteret förstördes 142 hus, i Mätäjärvi 133 och i Klosterkvarteret 175. Dessutom slukade elden domkyrkans torn och trädelarna av yttertaket, och koppartaket föll ned på valven.

Åborådets protokoll från 1656. — *Åborådet beskrev i sitt protokoll 13.5.1656 noggrant hur den våldsamma branden farit fram i staden. Riksarkivet, z:25, ÅRR 13.5.1656, 117-118.*

Elden kom loss på morgonen mellan klockan fem och sex i borgaren Henrik Paturis hus vid Skolgatan. Den hann oförmärkt sprida sig till husets tak innan man hann ringa i brandklockorna. Stormvinden omintetgjorde släckningsförsöken. Närliggande hus revs för att hindra eldens framfart, men den hårda vinden spred brinnande flagor åt olika håll så att till och med fähusen utanför stadsgränserna och den där förvarade egendomen och spannmålen brann upp.

Den 23 maj förhördes Paturi av rådet angående branden. Han sade, att han och hustrun varit i kyrkan då eldsvådan bröt ut och att han inte visste hur den börjat. Bara två pigor och två studenter, som bodde i huset på hyra, hade varit hemma. Åtta borgare garanterade att Paturi skulle infinna sig i rätten på anmodan och så fick han försvara sig på fri fot.

Paturis pigor Karin Mickelsdotter och Brita Henriksdotter misstänktes vara skyldiga till branden och förhördes i slutet av maj. De förnekade sin skuld. Den ena av dem berättade att hon gjort upp eld för att på husmoderns befallning koka ärter medan husbondfolket var i kyrkan. När det var gjort gick båda pigorna ut på gården för att tvätta lärft som hängde där på stång för att blekas. När de började tvätta det tredje lärftstycket såg de rök vid skorstensroten på taket. De sprang till vindsdörren, men den var låst och flammorna slog redan upp genom taket. De visste inte om det fanns sprickor i skorstenen mellan inner- och yttertaket. För sitt vittnesmål lovade de svara med liv och död.

Därnäst hördes Henrik Paturi, som också misstänktes vara skyldig emedan han dagen innan fört ägodelar till Nummis socken och bryggt öl. Han sade att ingen kunde binda honom vid skulden för branden. Om någon kunde bevisa hans skuld lovade han godta det strängaste straffet. Han förnekade att han fört bort tillhörigheter ur huset. Rätten beslöt skjuta upp ärendet tills ytterligare klarhet nåtts.

Ärendet återupptogs i början av november 1656. Då konstaterades att några rådmän sett en stor spricka i Paturis skorsten ovanför innertaket och man misstänkte att elden spritt sig den vägen. Rätten stannade för ett interimistiskt beslut, och Paturi dömdes att i enlighet med kapitel 22 i stadslagens byggnadsbalk svära själv som tolfte att branden inte hade berott på hans vårdslöshet och dåliga skorsten.

Först i februari 1658 presenterade Paturi en lista på åtta borgare som var redo att tillsammans med honom gå ed på att han var oskyldig. Rätten påbjöd emellertid att männen skulle komma till rättegången personligen. När männen infann sig, ville de bara gå ed på att Paturi inte orsakat branden med flit utan att den berott på en olyckshändelse. De ville inte heller svära på att branden inte skulle ha berott på Paturis dåliga skorsten. Det blev alltså ingenting av Paturis ed och rätten dömde honom till döden i enlighet med ovannämnda lagbalk. Hovrätten benådade honom dock.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:25, 13.5.1656, 117−118; z:25, 23.5.1656, 121; z:27, 27.2.1658, 19−23.

1800-talet

En ödesdiger sjöresa från Åbo 1817

17.03.2026 Editor Lämna en kommentar

”När vi hunnit ut på hafvet, gick vinden nordlig, blef starkare och med häftiga byar,” berättar Adolf Ivar Arwidsson om sin sjöresa på Bottniska viken. ”Snart skralade den af med några streck åt vester. Sålunda hunno vi i åsynen av Svenska båken, och nu mörknade det i lovart. Ingen gaf akt därpå eller förstod detta förebud. Kl. var 3 e.m. Gnisslande ilar tjöto i tågvirket och af kastningen i vågen sprang bardon-haken i styrbord. Då denna åter var fastgjord, störtade en orkan öfver oss, – – -; den som stod till roders ropade: ´fíra storsegel!´, men i ögonblicket var det, med mast och tackel, öfver bord. Den förra bröts ungefär en aln under däck, och slog spillrorna af detsamma himmelshögt i luften. En allmän bestörtning och förskräckelse bemäktigade sig alla sinnen och vi sågo stumma på hvarandra.”

*En ung Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858), effektiv organisatör av Åboromantikerna. Åbo Akademis bildsamling.*

Arwidsson och några av hans vänner, som eftervärlden klassificerat som Åboromantiker, råkade riktigt illa ut på Östersjön. De hade avseglat från Åbo mot Stockholm med fartyget Aurora i slutet av september 1817 för att sedan fortsätta till Uppsala, där de skulle studera vid universitetet. Fartygets namn betyder ”morgonrodnad”, vilket passade väl ihop med romantikens teman. Början av resan hade gått långsamt på grund av svaga vindar. Efter avfärden från Åland fick Aurora sedan bättre fart. Den 3:e oktober, då grannlandet redan hägrade i horisonten, ändrades förhållandena med ens, och det föreföll som om alla passagerarna skulle hamna i havets kalla grav.

Fartyget lydde inte roder och stormen förde det tillbaka ut på öppna havet. Skepparen var till ingen nytta, eftersom han var rådlös och bara ”lopp omkring och ängslades”. Sjömännen åter hade börjat spela kort och dricka upp det sista av sitt brännvin innan de kom till himlen, ”ty där gagnade det dem icke mera”. Vågorna var höga och Aurora kastades omkring som ett flarn på havet, och det kom både regn, hagel och våt snö från himlen. Många bad till den Allsmäktige. Arwidsson skildrar resan i sina biografiska anteckningar och framställer sig själv som hjältemodig, men han medger att även han greps av misströstan när stormen var som värst.

Åboborna klarade sig till sist. Stormen gav med sig och fartyget, vars skrov inte skadats, drev till Fårökusten norr om Gotland. Därifrån kom resenärerna efter många turer till Uppsala i slutet av oktober. Ingenting hade hörts från dem på en lång tid, så i Åbo antog man att de mist livet. Nyheten om att de klarat sig nådde Åbo samtidigt som man där firade 300-årsminnet av reformationen och invigningen av det nya Akademihuset invid domkyrkan.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

G[ustaf] Heinricius, ”A. I. Arwidssons svenska resor 1817 och 1821 och några litterära minnen från dem”. Finsk Tidskrift 69:1–2 (1910) s. 92–115.

Jukka Sarjala, Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag, 2025.

1800-talet, 1900-talet

Domkyrkans kajor

16.03.2026 Editor 2 kommentarer

Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

*Magnus von Wright & Wilhelm von Wright: Kajan, 1828–1838. Nationalgalleriets samling / Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleriet / Tero Suvilammi.*

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.

1800-talet

Testamenten som finansieringsinstrument

13.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Johan Fredrik Heldt (1780–1854), känd som sterbhuskamrerare, beskrevs som ”en livlig, mager och sirlig gubbe, klädd med gammaldags elegans” som sågs ”trippande omkring med spanskrörskäpp i handen och guldringar i öronen”. Heldts gestalt fastnade i minnet vid läsningen av den korta presentationen i Tor Carpelans Åbo donatorer (1910), eftersom det i 1800-talets Åbo inte fanns många donatorer som skulle ha uppträtt lika spektakulärt i offentligheten.

*Johan Fredrik Heldts nagelborste. Åbo stadsmuseum, Finna.*

Carpelans verk är ett stycke finländsk parallellhistoria: samtidigt som storfurstendömets statliga strukturer stärktes betonade miniatyrbiografierna över donatorerna privatpersonernas betydelse i Åbo stads historia. Många av dem var kända nyckelpersoner i samhället, men Heldts historia är lite annorlunda. Han föddes som utomäktenskapligt barn i en köpmannasläkt.

Åboborna kände Heldt som sterbhuskamrerare. Han hjälpte till med testamentsskrivning och skötsel av avlidnas egendom, varvid han såg till att få ett tillräckligt arvode för sitt bistånd. Sterbhusen kunde förfoga över stora summor som testamentena kanaliserade åt olika håll. I många testamenten förordnades att en del av boets tillgångar skulle tillfalla Heldt, en del gå till välgörenhet och resten till den avlidnas släktingar.

Heldt hade lärt känna flera förgrundsfigurer inom stadens näringsliv. Han nämns som den Englandsinspirerade John Julins sekreterare, och kanske han just i den egenskapen började intressera sig för välgörenhet. Enligt Julin var Heldt på 1820-talet med om att grunda såväl Åbo sparbank som Bell-Lancaster-skolan. Senare understödde Heldt framförallt flickornas skolgång.

Med Åbo brand inleddes en blomstringstid för Heldts affärer. Han gav penninglån mot markområden och sålde sedan tomter som förstörts av elden. Vinsterna kanaliserades bland annat till återuppbyggnad av Åbo stad och omsorg om stadens historia. Heldt donerade pengar till en ny orgel i domkyrkan och började samla in föremål med anknytning till Karin Månsdotter.

När Heldt dog i augusti 1854 var hans eget testamente i ordning. Den kände sterbhuskamrern hade bestämt att det skulle publiceras, och snart utgav också J. W. Lilljas tryckeri en fyrtiosidig liten bok. Där finns en flera sidor lång lista på Heldts vänner som han ville ihågkomma med olika värdeföremål, men han hade inte heller glömt välgörenheten.

Auktioneringen av hans lösöre inbringade pengar åt 111 fattiga kvinnor och andra fattiga i Åbo. Dödsboets tillgångar skulle placeras så, att årlig ränta skulle kunna betalas åt stadens tjänstemän. Dessutom grundades en pensionsfond för vissa namngivna personer.

Dödsbokamrerns stipuleringar lever kvar än i dag. Pensionsfonden utvecklades med åren till en stiftelse för Heldts stipendiefond, som stöder blivande jurister. Dessutom kan man i antikaffärerna påträffa enstaka silverskedar om vilkas fördelning det fanns noggranna bestämmelser i Heldts testamente.

Janne Tunturi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Carpelan, Tor. Åbo Donatorer Intill år 1909: Biografiska Anteckningar, s. 65–66. Helsingfors 1910. Helsingfors central tryckeri.
Korpiola, Mia. Johan Fredrik Heldt (1780–1854) – eksentrinen turkulainen mesenaatti ja ”kuolinpesäkamreeri”. https://blogit.utu.fi/oikeudellinentietotaito/2021/02/08/johan-fredrik-heldt-1780-1854-eksentrinen-turkulainen-mesenaatti-ja-kuolinpesakamreeri/
Tunturi, Janne. Kuolinpesäkamreeri ja suurlahjoittaja: Johan Fredrik Heldtiä jäljittämässä. Åbo: Stiftelsen för Heldts stipendiefond, 2021.

1900-talet

Crichton-Vulcans oroliga element 1939

12.03.2026 Editor Lämna en kommentar

Crichton-Vulcans varv var ett stort frågetecken i Finlands politiska fält vid den tid då andra världskriget nalkades. På varvets plats vid Aura å hade man byggt båtar alltsedan 1730-talet. Det varvsbolag som verkade där under vinterkriget, A/B Crichton-Vulcan O/Y, hade uppkommit genom en fusion år 1924 av A/B Crichton som grundades 1916 och maskinverkstaden A/B Vulcan med anor från 1898. Crichton låg på västra stranden och Vulcan mittemot på östra stranden. På det nya varvet byggdes bland annat Finlands pansarskepp och ubåtar, så bolaget var av stor betydelse för försvarsindustrin på tröskeln till kriget.

Ab Crichton-Vulcan Oy:s anläggningar på Aura ås västra strand på 1930-talet. På bilden ses pansarskeppet Ilmarinen under byggnad. Bild: Teollisuusteknikko: förbundet Suomen teollisuusteknikkojen liittos tidskrift, 01.01.1934, nr 1, s. 11.

Samma år som vinterkriget utbröt hade strejkerna inom varvsbolaget samt den politiska vänsterns agerande väckt mycket uppmärksamhet. I gott minne hade man strejken på Crichton-Vulcan, som började 12.4.1939 och berodde på oenigheter om lönerna. Strejken slutade efter en 4½ månad lång arbetskonflikt. I juli framlades efter regeringens medling ett förlikningsförslag, som arbetsgivaren och FFC godkände men metallarbetarförbundet avslog. Ett nytt förslag med Åbos stadsdirektör som medlare godkändes 25.8.1939. Misstron mot Crichton-Vulcans arbetare underblåstes också av att de stora strejkerna inom metallbranschen åren 1927 och 1937 hade börjat på varvet.

En byrå vid namn Maan Turva (Landets säkerhet) grundades 1939, och dess observatörer insände före och under vinterkriget rapporter från olika håll i landet. Åbo var allmänt taget ”en suspekt plats på attitydkartan” enligt en tidig rapport från Maan Turva. Crichton-Vulcan och hamnområdet i Åbo var då föremål för särskild uppmärksamhet i flera rapporter. Arbetarna i Åbo beskrevs före kriget som uppdelade 50/50 i ”försvarsvilliga och kommunister”.

Särskilt vid tiden för underhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1939 nedtecknade man varvsarbetarnas åsikter. I början av november hade någon på varvet sagt, att ryssarna skulle inta Finland på två timmar ifall det blev krig. Några veckor senare påstods det, att man på varvet noga räknade hur många kanonlavetter och bomber som tillverkades i fabriken.

Efter vinterkrigets utbrott 30.11 nämndes andan i Åbo hamn jämförelsevis ofta i rapporterna. Fartygstrafiken mellan Åbo och Sverige var ju av väsentlig betydelse för försörjningsbiståndet från väst och därför också ett centralt mål för bombardemang. I slutet av december 1939 då en av vädret orsakad två veckors bombningspaus var över, retade sig till och med varvsarbetarna på den östra grannen: ”I arbetarkretsarna finns det fortfarande två slags attityder, även om det förefaller uppenbart att de senaste dagarnas bombningar förbättrat stämningarna och väckt rysshat i kretsar där sådant tidigare inte kunnat förmärkas. Det har rentav förekommit utbrott av ilska mot ryssarna bland Crichton-Vulcans arbetare och även annorstädes.” Dittills hade man trott att de sovjetiska planen helt hade slutat bomba städerna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Teollisuuslehti 4/1939, 15.4.1939; 5/1940, 15.5.1940.

Teollisuusteknikko: Suomen teollisuusteknikkojen liiton julkaisu, 01.01.1934, nr 1.

Riksarkivet. Högkvarteret. Interna propagandabyrån (Prop. 3). Perus-3132/41 [80]. Hemlig korrespondens och andra dokument 1939–1940. I/II. Observationsrapport N:r 6. 19.10.1939; Observationsrapporti N:r 8. 22.10.1939; Observationsrapport N:r 38. 23.11.1939; Observationsrapport N:r 38. 24.12.–26.12.1939.