Alla inlägg av Toimittaja

1500-talet, 1600-talet

Vår Herres Åbobor

Lämna en kommentar

De borgarnamn som påträffas i tullängderna från 1500-talet är ofta finska och individuella. I början av det följande seklet förkortades namnen så att till exempel Vanhapässi blev Pässi. Sådana namn infördes i rådstuvurättens protokoll. I slutet av samma århundrade togs tvåledade svenska namn i bruk, till exempel Blomgren. Många släkter började använda namn som lånats främst från latinet eller svenskan. Så blev till exempel Ruskeapää Miltopaeus och Åhrapää blev Arppe. Många borgarnamn hade humoristisk bakgrund. De baserar sig antagligen på personernas särdrag eller någon händelse som dessa haft del i, och de vittnar om Åbobornas sinne för humor. Man kan fråga sig vad Jakob Kaalinkaataja (Kålfällaren) hade gjort. Hade han kanske stapplat omkring i grannens kålland någon sen kväll? 

En egen grupp bildar de tvåledade finska namnen, som var i bruk på 1500-talet men nästan helt försvinner i början av 1600-talet. De baserar sig ofta på någon egenskap hos namnbäraren. Den största och beständigaste gruppen var namnen på -pää. År 1549 nämns Knut Paljaspää och år 1609 Sigfrid Kokkapää och Henrik Alapää. I borgarförteckningen från år 1632 finns det mängder av sådana här namn: Anders Tasapää, Matts Isopää, Eskil Luupää, Eskil Ruskeapää, Thomas Åhrapää, Jöns Utupää, Mårten Kahrapää och Nils Satopää.

Ytterligare en grupp var namnen på -poika. Åbobor år 1549 var borgaren Markus Hyvämuorinpoika och år 1582 Hans Muorinpoika. Av dokumenten framgår inte huruvida de år 1609 nämnda Erik Miehenpoika och Erik Arkapoika var varandras motsatser. Och man undrar ju om år 1574 nämnda Markus Hurmuripoika motsvarade sitt namn. 

I staden kunde det inte samtidigt bo två borgare med samma namn. Det skulle ha orsakat förvirring i handelsförbindelserna eftersom handelspartnerna i andra städer måste kunna vara säkra på varuavsändarens och -beställarens identitet. Till exempel år 1549 bodde det i Åbo en man vid namn Mickel Rakki, och då kunde inte hans son Mickel, som fått borgarrättigheter, ha samma namn; han fick namnet Rakinpenikka. Samma logik tillämpades då det bodde två borgare vid namn Jöns på varsin tomthalva år 1632; de fick heta Jöns Pillu och Jöns Sianpillu. 

I tullängderna för Åbo år 1549 inskrevs också de saltpartier som borgarna Jöns Suolenkääntäjä, Mickel Rakinpenikka och Henrik Rajakarhu infört i staden. Riksarkivet 233, Tullängder för Åbo stad 1549, s. 9v.

Andra namn som syftar på egenskaper finns det gott om i de nämnda urkunderna. I tullängden för 1549 återfinns Henrik Pahajalka, Lasse Mustakulli, Sigfrid Punasaapas, Lasse Mesileipä, Lasse Järvihauki, Henrik Paharauta och Anders Karvatasku, vars släkt också givit namn åt en gata i Åbo. I slutet av seklet och under 1630-talet nämns i dokumenten bland annat Anders Hassuparta, Jöran Suvikenkä, Mårten Lehmäkenkä, Filpus Mustasuu, Matts Tomuhousu (mjölnare), Grels Huithattu, Thomas Suolenkääntäjä (korvmakare) och Eskil Ymmyriäinen. En del ord förefaller helt moderna men är gamla och har fått ny betydelse under åren, till exempel år 1584 nämnda Anna Rambo och 1609 nämnda Olof Persu. I staden fanns också Helvetin Sigfrid, Piruntappaja, Paratiisin Maria, Pillunpalas änka och Jöns Kissankenkä (slaktare).

De utländska mäktiga borgarna hade släktnamn som gick vidare från en generation till en annan, till exempel Plagman, Såger och Wittfooth. Bland det lägre borgerskapet användes enbart patronymer eller namnet på den gård som familjen ägde. Hit hörde bland annat namnen Anttila, Fläskilä, Kissala och Tallila. Familjenamnet kunde också härledas från gårdsnamnet, till exempel Fläske från Fläskilä. Speciellt de utländska hantverkarna kunde ha ett efternamn, men även till detta fogade man i allmänhet ett ord som berättade om vederbörandes yrke, till exempel Guldsmed, Skomakare eller Tynnebindare. Hela namnet kunde alltså lyda Mårten Lambertz Skomakare – Mårten Lambertz suutari.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Riksarkivet 233–237, Tullängder för Åbo 1549–1617; Rådstuvurättens i Åbo renoverade domböcker (−1809), Kämnersrättens i Åbo domböcker (TKO) z:171−207 (1639─1700), Rådstuvurättens i Åbo renoverade domböcker (TRO) z:1−67 (1623−1700) Åbo stadsarkiv, Rådstuvurättens i Åbo protokoll BIa:4 (1632)

1400-talet

Andlig kost av Guds nåde

Lämna en kommentar

Åbobiskopen Magnus Olai (Magnus Tavast, biskop 1412–1450) var missnöjd med stiftsinvånarnas sätt att öva andakt. Det var hans plikt som stiftsherde att leda in folket på den rätta vägen. I detta syfte övertygade han på synodalkonsiliet i juni 1441 de övriga biskoparna i ärkestiftet om nödvändigheten av avlatsbrev. I brevet konstaterades att de kristna i landet inte besökte kyrkan så ofta som önskvärt på grund av långa avstånd och svårframkomliga vägar, och därför uppmanade biskoparna alla aboensiska invånare – invånarna i såväl staden som stiftet – att besöka Åbo domkyrka och de övriga församlingskyrkorna och -kapellen i stiftet. På det sättet skulle de styrka sina själar med andlig kost av Guds nåde.

Magnus Tavasts biskopsvapen. Bild: Wikimedia Commons.

Förutsättningen för den 40 dagars straffefterskänkning som brevet utlovade var att man uppriktigt ångrade sina synder och biktade sig. Syftet med avlatsbrevet var att leda in de kristna på den rätta vägen; avlaten skulle förkorta tiden i skärselden efter döden. Ett villkor var också att man besökte katedralen – eller en annan kyrka – på den dag då man firade kyrkans skyddspatron eller på årsdagarna av kyrkans invigning. Åbo domkyrkas skyddspatron var Henrik den Helige, vars translationsdag var den 18 juni; dagen innan högtidlighölls kyrkans helgelse. Brevet har bidragit till domkyrkans festligheter i juni. Den andra himmelska beskyddaren av Åbo domkyrka var Jungfru Maria. Brevet uppmanade till kyrkobesök även vid alla högtidlighållanden av Maria och Jesus. Avlat fick man också om man deltog i söndagsmässan och noga lyssnade på predikan samt besökte varje helgonaltare i kyrkan. På 1400-talet fanns det redan flera tiotal olika helgonaltaren i domkyrkan.

För att få avlat skulle besökarna också läsa bönen Ave Maria, som hörde till de mest omtyckta bönerna på medeltiden och som alla lekmän antogs kunna. Vid nämnda biskopsmöte förpliktigades prästerna att läsa bland annat Ave Maria på kyrkfolkets språk varje söndag. ” Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig” torde alltså ofta ha hörts i Åbo domkyrka. Besökarna skulle dessutom donera ljus, prydnader, smycken, kläder, böcker, skålar, dukar, tyger, pengar, mark eller annat behövligt till kyrkornas och altarnas underhåll. Magnus torde ha haft som mål att undervisa lekmännen och förbättra kyrkans ekonomi samt dessutom stimulera domkyrkans andaktsliv. Ytterligare ett villkor för avlaten var att man skulle delta i de varierande festtåg som arrangerades på helgondagarna och böndagarna. Separat uppmanades man också till att delta i begravningsföljen, tåga med dem runt kyrkan och be för de avlidnas själar.

Brevet har undertecknats av alla biskoparna i Uppsala ärkestift, men det nämns att de hade låtit sig övertalas till detta beslut av den vördade broderns, Åbobiskopen Magnus och hans domkapitels böner och önskningar.  Biskoparnas motivering var att de ansåg det som en Gudi behaglig och from åtgärd att uppmuntra de kristna till att delta i gudstjänsterna, prisa Gud och göra andra goda gärningar. De kristna erbjöds avlat som belöning och lockande gåva.

Sari Katajala-Peltomaa 

Översättning: Brita Löflund 

Källor:

DF 2390, 2393

Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa — Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa (Gaudeamus 2026, ej ännu utgiven).

1900-talet

Prinsessan Sibyllas sommardag i Åbo

Lämna en kommentar

I juni 1955 fick Åbo besök av en sällsynt gäst. Hertiginnan av Västerbotten, prinsessan Sibylla av Sverige kom till Finland tillsammans med sina döttrar Birgitta och Desiré. Besöket inleddes i Helsingfors, där det kungliga följet bland annat besåg Riksdagshuset, Presidentens slott och Sveaborg. De togs emot av president J. K. Paasikivi och fru Alli Paasikivi, och kvällsfesten hölls på Fiskartorpet. 

Prinsessan Sibylla av Sverige på besök i Helsingfors 8.6.1955. Fotograf UA Saarinen. Bild: Journalistiska bildarkivet JOKA, Samling UA Saarinen. Museiverket.

Resan fortsatte till Borgå, Villmanstrand och Imatra och till sist till Åbo. Prinsessornas bilkolonn anlände till Pargas vägskäl den 13 juni. Automobilklubbens representanter i bruna uniformsmössor överräckte ljusröda rosor till prinsessan Sibylla. Hon tog emot dem sittande i bilen, men när hon lade märke till fotografernas svårigheter frågade hon vänligt: “Är det för mörkt, borde jag stiga ut?” En bild blev också tagen. Där ler prinsessan sittande mot kameran iförd stålgrå promenaddräkt och svartvit hatt.

I Åbo bekantade sig det kungliga sällskapet med Domkyrkan, vars historia presenterades av professor Svante Dahlström. Prinsessan Sibylla var speciellt intresserad av Karin Månsdotters sarkofag och uppehöll sig en god stund vid den. På Klosterbacken svarvade kammakarmästaren hornkammar åt det kungliga följet, krukmakaren fick applåder för exemplarisk drejning och skomakarmästaren tog mått på prinsessornas fötter för tillverkning av handgjorda skor. På Åbo slott sjöng flickscouterna en marschvisa och prinsessorna gick en rundtur på museet, där de skrev sina namn i den av kung Gustav V donerade gästboken. 

Lunch intogs på svenska konsulatet i bergsrådet Hans von Rettigs hem vid Aura ås strand. Gossen Carl-Gustav räckte prinsessan en rosenbukett och sällskapet förflyttade sig inomhus på den utlagda röda mattan. Med i sällskapet var stadsdirektör Kalervo Pellinen, landshövding Erkki Härmä och stadsfullmäktiges ordförande Arvo Toivonen.

Besökets slutpunkt var Åbo hamn, där prinsessorna äntrade jagaren Uppland för hemresa. Finlandsbesöket var en del av ett större kulturellt och diplomatiskt kontaktprojekt och förevigades också på film. Suomen Filmiteollisuus dokumentär Resan till Finland är ett minne från den kungliga resan och den dag då Åbo fick kungligt besök.

Noora Kallioniemi 

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Suomen Filmiteollisuus (1955) Resan till Finland. https://elonet.finna.fi/Record/kavi.elonet_elokuva_1043874
Helsingin Sanomat, 14.6.1955, nr 158, s. 12, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2516891?page=12
Uusi Aura, 1.6.1955, nr 145, s. 12
https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/3086159?page=12
Kansan Tahto, 12.6.1955, nr 134, s. 3
https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/3080962?page=3

1800-talet

Engel i Åbo 1814

Lämna en kommentar

Berlinfödde arkitekten Carl Ludvig Engel stod vid sitt fönster i Brinkalahuset vid Stortorget, blickade ut mot domkyrkan och fattade pennan. Han förevigade en vy över det Åbo som tretton år senare skulle förstöras i en stadsbrand av dittills osedd omfattning.

Vy från Stortorget över Stora Kyrkogatan mot domkyrkan. Carl Ludvig Engel, 1814. Bild: Nationalbiblioteket.

Engel hade alltsedan 1809 arbetat i Tallinn, där han uppenbarligen hade träffat Finlands dåvarande generalguvernör Fabian Steinheil. De hade bland annat diskuterat Engels möjligheter att arbeta i Finland, och så kom det sig att den unge arkitekten redan i april 1814 var på väg till Åbo. Hans uppdrag var att rita det sockerbruk som skulle byggas vid Västra Strandgatan 7. Besöket i staden visade sig betydelsefullt, för det var just under denna resa som Engel träffade professorn i fysik Gustaf Gabriel Hällström. Denne drev kraftigt på byggandet av ett observatorium i Åbo, till gagn för den växande vetenskapen astronomi. Engel blev så ivrig att han gjorde ritningarna och byggprojektet inleddes några år senare.

Då Engel stod vid fönstret i Brinkalahuset och ritade förevigade han en unik vy över Åbos gamla centrum. I förgrunden finns torget, där man utför reparationsarbeten. En förmögen herremans vagn kör över torget samtidigt som en tiggare vädjar om allmosor i gathörnet. Ryska vaktsoldater syns till höger. Till domkyrkan gick man längs Stora Kyrkogatan, och i det sista huset till höger bodde boktryckaren Frenckell. En sotare är i farten högt uppe på ett hustak – hans arbete var viktigt, för i trähusstaden fick inga sotbränder uppstå i skorstenarna. I gathörnet till höger ses stadens spruthus, där brandsprutan med läderslang förvarades. I bakgrunden reser sig den ståtliga domkyrkan sådan som den var före branden 1827. Högst uppe på tornet ses en vindflöjel i form av en gyllene tupp. När staden brann hittades flöjeln följande morgon i askan på marken bland andra brandrester.

När Engel ritade bilden år 1814 kunde han inte ana att stadens gamla centrum skulle vara förstört vid hans återkomst och att han skulle rita en ny stadsplan för Åbo.

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

 

Källor:

Dahlström, Svante: Turun kaupungin entisajan arkkitehdit. Uusi Aura 6.12.1930.

Rancken, A. W.:  Carl Ludvig Engel. Finsk Tidskrift 6/1938, 53–59.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor: minnen från branden 1827. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2025.