Alla inlägg av Editor

1800-talet

Ormar och bärplockare i Åbo på 1800-talet

Lämna en kommentar

I juli 1890 var timmerman Anderssons nioårige son ute och plockade bär i skogen på Hirvensaloön. Han gick troligen barfota, för det var en varm sommardag. Plötsligt kände han en skarp smärta i foten. Han hade satt ner foten alltför nära en huggorm, kanske rentav trampat på den. Ormen hade känt sig hotad och huggit pojken i foten. Pojken kanske hann se ormen innan den försvann in i växtligheten och förstod då genast vad som hänt. Eller kanske han insåg det först senare, då smärtan ökade och det ställe där ormen huggit svullnade upp, liksom hela foten lite senare.

Åbotidningen Aura berättade om pojkens möte med ormen några dagar efter händelsen. I nyheten nämndes inte huruvida pojken varit ensam ute i skogen och inte heller hur han tagit sig hem på sin onda fot. Pojken föräldrar hade sökt läkarhjälp för sonen.

Samma dag blev också kusken Wilhelmsons åttaåriga dotter ormbiten. Hon hade plockat bär i backen vid Wirwotus, det vill säga nära nuvarande korsningen mellan Nylandsvägen och Begravningsplatsvägen, där det i tiden fanns en populär utomhusrestaurang vid namn Virvoitus.  ”Må dessa händelser mana bärplockarna till försiktighet!” löd avslutningen på den korta nyhetsartikel som berättade om timmermannens son och kuskens dotter.

Invånarna stötte på ormar både i Åbo och i näromgivningen, till exempel på Hirvensaloön, vid bärplockning eller höbärgning. Bild: Okänd familj på Hirvenluoto (nuv. Hirvensalo), exteriörfoto från 1905. Fotograf Viktor H. Auer / Åbo stadsmuseum.

Arbetet var en central del av barndomen för nästan alla som levde på 1800-talet. Bärplockningen hörde till de göromål som också barnen klarade av. Barnen plockade främst lingon och blåbär, av vilka det fanns mycket i skogarna. De små fingrarna sträcktes också efter smultron och hallon på ängarna, på åkerrenarna och i skogskanterna. De vilda bären var ett värdefullt tillägg till de mindre bemedlades familjernas kost samt en källa till extrainkomster, emedan man sålde bär på torgen och på gatorna i städerna. Redan i slutet av 1800-talet plockade man i Finland också bär som såldes till utlandet.

Barnen stötte på ormar särskilt på landet, där de plockade bär eller hjälpte till med höbärgningen eller vallade boskap på ängarna och i skogarna. Ormen hörde således till på vardagens arbetsplatser. Människorna vande sig vid att ormar var vanliga på vissa ställen. Tidningarna berättar också ofta om möten med ormar i städerna, till exempel i Åbo, och städernas näromgivningar. Bland annat i den steniga terrängen uppe på Korpolaisbacken och ovanför Crichtons maskinverkstad fanns det mycket ormar åtminstone i början av 1890-talet.

Barn var särskilt sårbara när det gäller möten med huggormar, emedan huggormsbett var farligare för barn än för vuxna. Vid sekelskiftet 1800–1900 var ormbett fortfarande farligare än i dag eftersom avstånden till läkare var långa och förbindelserna långsamma och vårdmetoderna inte var lika effektiva som nu.

Aino Jämsä

Översättning: Brita Löflund

Källor och litteratur:

Käärmeen puremia. Aura, 25.07.1890, 1. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/56011?page=1. Nationalbibliotekets digitala material.

La Mela, Matti: Property rights in conflict: wild berry-picking and the Nordic tradition of allemansrätt. Scandinavian Economic History Review, (62) 3/2014, 266–289. https://doi.org/10.1080/03585522.2013.876928.

Nimistö ja osoitteet. Turun kaupunki. [webbsida] https://www.turku.fi/tietoa-turusta/nimisto-ja-osoitteet 

Perälä, Tauno. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Åbo 1951.

Vainio-Korhonen, Kirsi: Lapset ja arki Suomessa 1600-luvulta 1900-luvun alkuun. Ingår i verket Ryysyläisyydestä osattomuuteen: Köyhyys lasten ja nuorten kertomana 1800-luvulta nykypäivään. Red. Anna-Maria Isola, Johanna Kallio, Antti Malinen och Kirsi Vainio-Korhonen, 31–53. Gaudeamus, Helsingfors 2026.

Warokaa käärmeitä. Aura 22.7.1892, 2. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/726508?page=2. Nationalbibliotekets digitala material.

1900-talet

 ”Först i mål lekande lätt”

Lämna en kommentar

Pingsthelgen 1914 var exceptionell. Solen smekte publiken som samlats i Idrottsparken för att följa I.F.K.:s nationella idrottstävling. Under tre dagar tävlade man inte bara i löpning och fältgrenar utan också i cykling och motorcykelkörning. I tävlingen ingick också en fotbollsmatch mellan Helsingfors och Åbo I.F.K., om vars nivå Turun Sanomat dock skrev att ”sämre match har just inte spelats här”. Bland friidrottsgrenarna fanns också en del kuriositeter, bland annat löpning 100 yard.

Tävlingslopp i Idrottsparken i Åbo 1914. Bild: Lizzie och August Blombergs samling, Åbo stadsmuseum, Finna.fi.

Det exceptionella var en ung talang, som väckte allas uppmärksamhet söndagen den 31 maj. Medan tidningarna vanligen närmast bara förtecknade vinnarna och resultaten rapporterade de nu om hur överlägset 16-åriga löparlöftet Paavo Nurmi vann 3000 m för ungdomar under 18 år. Åbo Underrättelser berättade hur förvånansvärt lätt Nurmi rymde från de andra i början av näst sista varvet och tog hem segern med en marginal på några tiotals meter. Tidningen Sosialisti beskrev hur ”Nurmi helt överlägset vann loppet med sin långa och starka slutspurt”. Turun Sanomat betonade att Nurmis ”slutforcering var helt enastående”.

Paavo Nurmis 3000 m beskrevs i Turun Urheiluliittos tidning. I texten står det att tävlingen ägde rum lördag 30.5, men rätt datum är söndag 31.5.1914. Bild: Kisa-Torvi 5/1914, Nationalbiblioteket.

Turun Urheiluliittos medlemstidning Kisa-Torvi var med allt skäl stolt, för år 1897 födde Nurmi hade anslutit sig till förbundet tidigare samma år. ”Ära skördade vår 16-årige medlem Paavo Nurmi”, konstaterade tidningen och fortsatte med att beskriva hur Nurmi ”lekande lätt kom först i mål på tiden 10 min. 06,9 sek., som vid en jämförelse är endast 24,4 sek. sämre än det resultat som på kretsens vårfest presterades av vinnaren, Pemarbon A. Marttila på samma sträcka för ´fullvuxna´ deltagare”.

Nurmis överlägsenhet underströks av att tvåan, Fredrik Karlsson, på sista varvet blev nästan tio sekunder efter”.

Allt det här var emellertid bara förspel. Nurmi fyllde 17 år den 13 juni 1914. Sitt första finska rekord sprang han i Åbo år 1920. De framgångsrika åren låg framför honom.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”I.F.K.:n kilpailut”, Turun Sanomat 3.6.1914.

”I.F.K.:s stora idrottsfest”, Åbo Underrättelser 2.6.1914.

”I.F.K.:n urheilukilpailut”, Sosialisti 2.6.1914.

Kisa-Torvi, provnummer 1914.

Kisa-Torvi 5/1914.

1100-talet, 1200-talet

Ravattula kyrka vittne till tidigt församlingsliv

Lämna en kommentar

I byn Ravattula i S:t Karins, alldeles på gränsen till nuvarande Åbo stad, har det funnits en kyrka som byggdes strax efter mitten av 1100-talet. Den lilla moränkullen Ristimäki (“Korsbacken”) nära Aura å dolde den här hemligheten inom sig ända fram till 2010-talet. Före de arkeologiska utgrävningarna antog man att platsen hade samband med gravläggningar. Undersökningarna visade, att det redan innan kyrkan byggdes fanns en liten begravningsplats på kullen där byborna begravt sina döda alltsedan 1000-talet. När kyrkan byggdes tillkom en ingärdad kyrkogård som användes av en större grupp människor. Flera hundra avlidna lades där till gravens ro.

Ravattula kyrka låg på en liten skogig kulle omgiven av åkrar nära Aura å i S:t Karins. Mitt på kullen ses en rekonstruktion av kyrkans stenfot samt ett minneskors. Bild: Juha Ruohonen.

Ravattula kyrka kan med skäl ses som Finlands äldsta kyrkofornlämning hittills. Denna ”Finlands äldsta kyrka” uppdagades år 2013 vid Åbo universitets undervisningsutgrävningar i arkeologi, ledda av författaren. Under jorden återstod träbyggnadens grund av natursten, och av den kan man se att kyrkan varit ungefär tio meter lång och sex meter bred. Den hade haft ett större långhus och ett smalare kor med altare i östra ändan. Sådana här kyrkor med smala kor byggdes i Finland i huvudsak mellan 1100-talet och 1300-talets början.

Kyrkans läge i hjärtat av Aura ådal gör att den är ett särskilt betydelsefullt forskningsobjekt. Befolkningen i Egentliga Finland hade antagit kristendomen redan på 1000-talet. De arkeologiska undersökningarna ger sådan information om den tidigaste kyrkliga organisationen i området som man inte kunnat få tidigare bland annat därför att skriftliga källor saknas. Ravattula kyrka visar att det kyrkliga livet i Aura ådal var uppdelat på små lokala församlingar redan på 1100-talet, mycket tidigare än vad man förut har antagit.

Kyrkan var placerad mitt i den bosättning som brukade den. Aura å var, liksom den Tavastländska Oxvägen strax intill, en viktig farväg och förbindelseled. I ådalen hade det senast under järnåldern uppstått välmående jordbrukssamhällen. Ravattula kyrka brukades av invånarna i ungefär fem byar som låg nära varandra. Senare under historisk tid blev de här byarna kända som Ravattula, Kausela, Littois, Kurala och Haga.

Ravattula kyrka och kyrkogården blev som fenomen relativt kortvariga och användes på sin höjd fram till 1230- eller 1240-talet. Att kyrkan övergavs kan knytas samman med mera vittgående förvaltningsreformer i Finlands missionsstifts område. Det år 1229 beviljade tillståndet att flytta biskopssätet ledde till att Korois i S:t Marie, som låg bara cirka tre kilometer från Ravattula, blev vårt lands kyrkliga centrum. Vid samma tid genomfördes också andra reformer, och senast i samband med dem uppstod större sockenförsamlingar. Det fanns då inte längre behov av små lokala kyrkor som användes av invånarna i ett fåtal byar, utan man övergick till en organisation med stora församlingar som underhölls av tiotals byar gemensamt.

I dag är Ristimäki i Ravattula en unik fornminnesplats mitt i ett kulturlandskap med historiska skiktningar. Efter utgrävningarna rekonstruerades kyrkobyggnadens stenfot och i östra ändan, på den plats där altaret ursprungligen fanns, restes ett vitt kors. Undersökningar har visat att här redan genom hela medeltiden fanns ett minneskors av trä, och därför började backen kallas Ristimäki.

Juha Ruohonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Juha Ruohonen: Ravattulan Ristimäki ja Aurajokilaakson varhaisin seurakunnallinen järjestäytyminen. Karhunhammas 22, 2024.

1800-talet

Temporär teater i Åbo 1833–1839

Lämna en kommentar

Åbo brand 1827 var en stor tragedi, vars förödelser också påverkade kulturlivet. Konsert- och teaterverksamheten i Åbo hade varit livlig, och speciellt i fråga om teatern hade Åbo varit den främsta staden i hela landet. På grund av branden miste Åbo emellertid sin ledarställning då stadens stolthet, teaterchef Bonuviers teaterhus från 1817 förtärdes av lågorna.

Det aboensiska kulturlivet tog sig emellertid överraskande snabbt upp ur den svacka som branden orsakat, med beaktande av att ¾ av staden förstördes och en stor del av invånarna blev hemlösa. Konsertverksamhetens viktigaste arena, Societetshuset, klarade sig undan branden liksom Kuppis badhus, där man också brukat framföra teaterpjäser. Enligt tidningskällorna anordnades de första publika konserterna hösten 1828 och de första teaterföreställningarna just i Kuppis sommaren 1829.

Trots att man kunde anordna föreställningar var arrangemangen provisoriska, och i stadens kulturkretsar närdes ett hopp om en ny teaterbyggnad. I Engels nya stadsplan fanns en plats reserverad för ett teaterhus, men där anlades senare Rettigska palatsets trädgård. Av någon anledning började man planera en teater på köpman Kingelins tomt vid salutorget.

Teaterhusets fasad mot torget. Bild: Riksarkivet.

På Kingelins tomt byggdes först ett teaterhus av trä i stället för ett stenhus. Tanken var från första början att det skulle tjäna som tillfällig scen för såväl inhemska som utländska turnerande sällskap tills den egentliga teatern skulle bli klar. Man har antagit att träteatern ritades av Åbos stadsarkitekt Pehr Johan Gylich, som också svarade för planeringen av det kommande stenhuset.

De första föreställningarna i träteatern gavs troligtvis fredagen den 21 februari 1834, då J. Lamberts sällskap uppförde Shakespeares Romeo och Juliette samt August von Kotzebues komedi Falkarne, eller Den olyckliga slägten. Efter Lamberts ensemble besöktes teatern med oregelbunden regelbundenhet av turnerande teatersällskap framförallt från Sverige och Tyskland, och de framförde såväl komedier och dramer som fransk opera.

Teaterhusets planritning. Bild: Riksarkivet.

Teaterhuset av trä hade, liksom många av tidens teatrar, en avlång parkettdel med ett orkesterdike framför. På parketten fanns sittplatser i rad, troligen stolar eller bänkar, på samma sätt som i den tidigare teatern i Åbo. Sittplatser fanns det också på andra våningen, i den rad av loger som löpte runt den avlånga parketten. Logerna var inalles 17. Det större rummet i ändan av andra våningen användes antagligen som foajé.

Tillfällighetsarrangemanget blev verkligt kort, för man inledde planeringen av ett teaterhus av sten redan år 1832. I ritningarna för träteatern har det kommande stenhuset också redan inplacerats på tomten. Det nya teaterhuset, det vill säga nuvarande Åbo Svenska Teater, blev klart år 1839, då också de första föreställningarna gavs. Träteatern fanns emellertid kvar ända till 1860-talet, då huset revs för att ge plats för ett tillbygge till den nuvarande teatern.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Planerna för teaterhuset, tomt 7:10:4, A13 Stadsplane-, tomtindelnings- och byggnadsinspektionsdokument, Magistratens i Åbo arkiv, Stadsarkivet Åbo.

Åbo Tidningar 3.8.1828, 19.8.1829

Åbo Underrättelser 19.2.1834, 5.3.1834, 24.5.1834, 7.6.1834, 30.7.1836

Viljo, Eeva Maija; Nyman, Lena & Zilliacus, Clas: Åbo Teaterhus 150 år. Åbo Akademi, 1989.

1900-talet

Familjevåld på Skolgatan ledde till dråp

Lämna en kommentar

Den 28 februari 1948 lovade väderrapporten för Åbo och Björneborgs län svag till måttlig sydvästvind och mestadels vackert väder. Det var lördag, och man firade Kalevaladagen och Åbo universitets årsdag. Samma dag sköt en man sin hustru till döds på adressen Skolgatan 20.

Den dagen gav sig en i Åbo bosatt arbetare ”som behärskade metallbranschen” iväg för att hämta sin fru hos dennas syster, och i fickan hade han en Nagant-revolver. Mannen fick komma in i bostaden, och när han pratat en stund med sin fru i köket drog han fram vapnet och sköt sammanlagt fyra gånger. Ett av skotten träffade hustrun i huvudet. Därefter grep mannen en kniv och skar sig själv i halsen. Händelsens åsyna vittne, tydligen offrets syster, tillkallade hjälp och de två sårade fördes till Åbo länssjukhus för vård. Hustrun opererades men avled trots det ett par dagar efter händelsen. Hon begrovs på Åbo gamla begravningsplats i mars. Maken som skjutit dödsskottet överlevde däremot sina självförvållade skador, och efter sinnesundersökning dömdes han hösten 1948 till tio års tukthus för dråpet av hustrun.

Mannen sköt mot sin hustru med en Nagant-revolver. Största delen av dessa revolvrar tillverkades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Ryssland/Sovjetunionen. Wikimedia Commons.

Nyheten om parets våldsamma uppgörelse spreds i pressen runtom i Finland. I rubrikerna användes varierande ord: blodsdåd, blodigt skådespel, familjetragedi, äktenskapstragedi. Till sist hade åtminstone 35 tidningar publicerat nyheten före mitten av mars.

På basis av skriverierna i pressen hade hustrun bott tillfälligt hos sin syster redan en längre tid. Tydligen hade mannen varit berusad när han gav sig av för att reda ut situationen och hämta hem sin fru. Pressen angav ”äktenskapliga konflikter” som orsak till dråpet. Mannen hade ofta använt alkohol och i berusat tillstånd misshandlat hustrun och hotat henne till livet. Hustrun hade försökt få skilsmässa men maken hade inte gått med på det. Vid rättegången sade mannen att han träffat hustrun i misstag när han sköt och att han inte haft för avsikt att döda henne. Trots detta påstående hade han skaffat ett vapen på svarta börsen och skjutit flera skott i svägerskans bostad.

Kulturhistorikern Rauno Lahtinen har skrivit om mord och ogärningar i Åbo i boken Murhia ja hirmutekoja Turussa (2021), men det här våldsdådet på Skolgatan finns inte med där. Det följer emellertid samma mönster som våldsdåden i boken, så man kan sluta sig till att våld som lett till dråp inte var helt främmande vid den aktuella tiden. Inte heller självmord efter dådet var något ovanligt. Försök till självmord gjordes ju också i Skolgatans fall, men den dömde klarade sig med livet i behåll. Lahtinen berättar, att innehavet av skjutvapen reglerades med en lag för första gången år 1933, och därefter behövdes innehavstillstånd av polisen. Lagen skärptes ytterligare två år före dådet på Skolgatan: man fick skaffa ett fickvapen endast för tjänstebruk. Tyvärr visar denna berättelse att vapen såldes svart åt den som önskade ett sådant.

Skolgatans dåd var alltså inte något oerhört på sin tid utan ett av flera andra mord och dråp. Tyvärr är sådana här händelser inte ovanliga i dag heller. Enligt tidningarna har åtta kvinnor avlidit till följd av relationsvåld enbart under de tre första månaderna av år 2026. Två av dem dog i Åbo. När det gäller våld i nära relationer bör det påpekas, att det vanligen är endast våld som lett till döden som ger rubriker i pressen.

Johanna Latva och Otto Latva

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Naisjärjestöt Yhteistyössä Nytkis ry. ”8 tapettua naista kolmessa. Kuukaudessa” @nytkis_ry – Instagramkonto. 27.3.2026. https://www.instagram.com/p/DWYjyMTDFg-/.

Rauno Lahtinen. Murhia ja hirmutekoja Turussa. Åbo: Sammakko, 2021.

Raahen Seutu 3.4.1948.

Sosialisti 6.11.1948.

Turun Sanomat 29.2.1948; 3.4.1948; 6.11.1948.

Uusi Aura 29.2.1948

Uusi Suomi 29.2.1948

1600-talet

S:t Mikaels fattiga hungeråret 1697

Lämna en kommentar

Sommaren 2024 utfördes arkeologiska utgrävningar nedanför Kakolabacken vid Slottsgatan i Åbo. Man påträffade ett hörn av S:t Mikaels kyrka, som hörde till fattighuset i Åbo och flyttades hit i mitten av 1670-talet, och ungefär 400 skelett, som ska undersökas innan de återbördas till gravens ro. Den svåra hungersnöden år 1697 betydde döden för många fattighjon och för 300 tiggare som vallfärdat till staden. En del av dem begrovs på fattighusets kyrkogård och en del på den tillfälliga begravningsplatsen utanför Tavasttull, emedan utrymmet på S:t Mikaels begravningsplats inte längre räckte till. Vad vet vi om förhållandena på fattighuset under den här svåra tiden?

S:t Mikaels kyrka vid Slottsgatan har utmärkts på Gadolins karta från mitten av 1700-talet. Bild: P.T. Kuusiluoma 2006.

Staden var endast skyldig att ta hand om sina egna fattiga, barn födda i Åbo och dem som arbetat här och betalat skatt till staden. Folk från andra orter skickades till hemsocknen för att omhändertas där. Detta grundade sig på Örebrostadgan från 1617, där varje församling ålades att själv ta hand om sina fattiga. Dessutom skulle staden begrava sina fattiga på ett hedersamt sätt ifall man inte kunde få pengar av släktingarna eller på annat sätt.

Till exempel änkan Elin Jöransdotter anhöll underdånigast i augusti 1697 om att stadshospitalet skulle ge henne någon försörjningshjälp då hennes liv var så eländigt och fattigt. Hennes make, borgaren Henrik Arkapoika hade betalat skatt till staden i knappa 30 år. Rådman Bertil Letzle visste berätta, att 16 av hospitalets inhysingar hade avlidit, varför man av hospitalets medel kunde betala Elin åtminstone något.

Stadshospitalets, dvs. fattighusets, medel övervakades under året av fyra borgare, som utsetts av stadens råd. De turades om att ha ansvaret, en månad i taget. Från vart och ett av stadens fyra kvarter, som stadsdelarna kallades, utsågs en övervakare. Dessutom svarade fattighusets predikant Samuel Justander för matvarorna och veden, som levererades till de fattiga för deras försörjning och husets uppvärmning. 

Fattighusets inhysingar och kassaförvaltarna hade motsatta uppfattningar om vad som var en tillräcklig försörjning, särskilt under hungeråren. Stadshospitalets inhysingar anförde sålunda i januari 1697 klagomål över förvaltarna: för det första var kosten alltför knapp, för det andra var det brist på ved och värme. Förvaltaren, köpman Gabriel Miltopaeus svarade att mat levererats på samma sätt som under hans företrädares tid och att han nyss köpt tio lass ved åt fattighjonen. Det konstaterades också, att inhysingarna brukat ved i onödan, vad det nu kunde betyda. 

*

Fattighushjonens försörjning var i fara under hungeråren eftersom de borgare som skulle leverera säd var benägna att själva använda säden eller sälja den. Därför beslöt rådet i juli 1697 att skriva till landshövdingen för att förmå de därtill utsedda borgarna att leverera säd till fattighuset.

Då livet i hospitalet blev kärvt gav sig en del inhysingar ut i staden för att tigga om bidrag till sin försörjning. Inhysingarna hade emellertid inte rätt att avlägsna sig från hospitalet och uppträda störande. Därför upplästes i rådstuvurätten ett brev skrivet av landshövdingen 2.10.1697 enligt vilket magistraten framdeles skulle se till att hospitalets inhysingar inte störde borgarna i deras hem. Uppgiften ålades fattighusets drängar.

Begravningen av avlidna fattighjon innebar en hel del arbete för dem som tog hand om de döda, och rådet fanns sig tvunget att påpeka, att de avlidna skulle hanteras med respekt. Hospitalets kassaförvaltare fick också i april 1697, då antalet dödsfall ökade, ett meddelande om att de skulle fastställa en lön för hospitalsdrängarna, som hade mycket arbete. Då två gravgrävare inte förslog beslöt rådet i maj 1697 anställa fyra fattiga drängar för att gräva gravar. I lön skulle var och en få 20 koppardaler och dessutom det arv som hjonen eventuellt efterlämnade. Stadens kuskar tillsades att de skulle visa respekt vid hanteringen av de döda kroppar som de forslade till hospitalets begravningsplats, så att inga fler klagomål skulle inkomma.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

RA (Riksarkivet) z:64, ÅRP (Åbo rådstuvurätts protokoll) 1697, passim.

1900-talet

Påverkad av en tyngande känsla

Lämna en kommentar

Den 16 december 1939 låg en plåtslagare från Åbo i en sjuksäng på länssjukhuset i staden. När han vaknat upp ur sin medvetslöshet inleddes förhören, som leddes av chefen för 2:a maskingevärskompaniet vid Björneborgs regemente. Förhörsprotokoll förde en tillkallad korpral. Förutom dessa två var en av sjukhusets sköterskor närvarande vid förhöret.

Vinterkriget hade redan börjat och varat i en dryg vecka. Plåtslagaren, som utbildats till vapensmed och hade graden soldat, hade fått order att anmäla sig till Björneborgs regementes extra reservövning den 9 december 1939, antagligen på kasernen i det område som numera hör till universitetet. Härifrån begav han sig den 15 december utan tillstånd till sitt hem i Kähäri, dåvarande Stickbacken. Som orsak anförde han ”påverkan av någon sorts tyngande känsla”. Hans fru var inte hemma.

När mannen var ensam hemma hade han gått in i badrummet för att raka sig. I detsamma, berättade han med ena ord, blev han nervös och skar några snitt i sin vänstra arm ungefär vid armbågen. Blodflödet hade tydligen varit kraftigt eftersom mannen hade varit medvetslös när länssjukhusets läkare tog emot honom.

I förhörsprotokollet står att mannen inte kunde uppge någon orsak till sitt handlande. Han berättade bara, att han varit nervös en längre tid. När förhörsledaren frågade ifall hans allvarliga avsikt varit att ta livet av sig, svarade han jakande.

Förhören framskred men ingen speciell orsak uppdagades. I det civila livet hade mannen inga sådana svårigheter som skulle ha drivit honom till att ta sitt liv. Han hade ett stadigvarande arbete, så  ekonomiska svårigheter hade han inte, och alkohol använde han mycket litet. ”Om finska armén har han ingenting att säga” och värnplikten hade han avlagt utan anmärkning vid Björneborgs regemente. Till avslutning konstaterades att han ”ansåg att gärningen berodde på något slags för honom okänt infall.”

Förhörsprotokollet nämner inte att mannen, som var utbildad till vapensmed, knappast skulle ha kommenderats till främsta linjen. Antagligen skulle han ha tjänstgjort vid någon depå på hemmafronten inom vapenvården och -underhållet. Krigstillståndet inverkade givetvis, men det är omöjligt att bedöma vad som sist och slutligen drev mannen att utföra sin desperata handling.

Plåtsmedens dödsorsak år 1940 anges i Statistiska centralbyråns dokument med sifferserien 8950, som betyder ”Döda i krig”. Bild: Riksarkivet.

Plåtsmeden avled efter vinterkriget i april 1940, alltså under mellanfreden. Dödsorsaken har angetts med koden 8950, som betyder ”Döda i krig”. Stamkorten för stupade och krigsdöda är helt digitaliserade och kan beställas via Riksarkivets e-tjänst. Plåtsmedens stamkort är bara två sidor långt. Omnämnanden om deltagande i strider eller tjänstgöring i krigstida enheter saknas. Likaså saknas dödsattesten, som ofta finns med i kortet. Men emedan dödsorsakskoden 8950 täcker alla dödsfall som i vid bemärkelse beror på krig, kan man anse att beteckningen är korrekt i detta fall.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. K03Ab:70 Förteckningar över avlidna, Åbo och Björneborgs län: Kimito–Nagu 1940.

Riksarkivet, Helsingfors. De stupades persondokument (samling). Stamkorten.

Riksarkivet, Helsingfors. T-12792. 3 Dokument rörande desertörer 1939–1941. Protokoll 16.12.1939.

1900-talet

Sandra och Arvidy, dialogunderhållning från Åbo

Lämna en kommentar

Idérika skådespelare har alltid skaffat sig extrainkomster genom olika slags gig. Åbo stadsteaters skådespelare Senni Nieminen och Taito Mäkelä skapade i mitten av 1950-talet gestalterna Sandra och Arvidy, en duo med humoristiska dialoger, som blev ett populärt par på sin tid. I verkliga livet var skådespelarna också gifta med varandra och dessutom arbetskamrater. Senni Nieminen berättade i oktober 1958 för tidningen Somero att det fiktiva paret uppkom som av en slump. Skådespelarna hade repeterat en humoristisk text som inte ville sitta, och ”till sist gick det så, att det uppstod en helt annan historia än vad som ursprungligen var meningen”.

Sandra och Arvidy (Senni Nieminen och Taito Mäkelä) i radioprogrammet Toist pualt jokke. Bild ur verket Viihdevuosien vilinässä (1988).

När intervjun gjordes hade Nieminen och Mäkelä uppträtt med sina dialoger på olika ställen i fyra år. Nieminen konstaterade, att Sandras och Arvidys dialoger var sådana att de kunde uppföras på en restaurang lika väl som på ett scoutmöte. Hon beskrev skådespelarnas situation vid den tiden så här: ”Det vill gå så, att det här paret upptar all vår fritid”.

Den humoristiska duon var inte bara en lokal glädjespridare utan Sandra och Arvidy fick överraskande inbjudningar och uppmärksamhet också på riksnivå. Rundradions underhållningsredaktion började i slutet av 1950-talet producera program från landskapen, så det uppstod en efterfrågan på lokala programmakare. I Åbo producerade denna redaktion våren 1959 sin första regionala programhelhet, som levererades i direktsändning under namnet Toist pualt jokke. Programledare var Börje Aura och publiken, som fyllde hela salen, bidrog till att skapa en förtätad stämning i Åbo konserthus.  

Hur var Sandras och Arvidys dialog uppbyggd? Det var fråga om kärlek på äldre dagar: två brevvänner träffas, lär känna varandra och kommenterar på Åbodialekt såväl vardagen som världens gång. Det roliga var de ikoniska typerna. ”Antaa olla jämpti niin!” (Och därmed jämnt!) löd Sandras standardreplik. Fotot från ljudradions sändning av Toist pualt jokke visar huvudpersonernas sobra yttre: framför mikrofonen står Sandra iklädd sommarklänning, och Arvidy har mörk kostym samt en mustasch fastklämd under näsan.

Senni Nieminen konstaterade i tidningen Someros intervju, att alltihop emellanåt föreföll henne barnsligt. Men programnumrets charm kanske var just barnsligheten. Redaktören avslutade sin artikel med ett talande konstaterande: ”Sandra och Arvidy är i all sin naivitet så intagande att vi inte kan låta bli att tycka om dem.”

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Alpola, Antero: Viihdevuosien vilinässä. Radiokauteni ensimmäinen puoliaika 1945–1960. Karisto Oy, Tavastehus 1988.

P–tta, ”Sandra ja Arvidy”: Somero. Someron ja Somerniemen uutis- ja ilmoituslehti, 17.10.1958.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1800-talet

Tredje gången gillt – Åbo och spårvägen, del 2: Tidningarna kommenterar

Lämna en kommentar

Hästspårvägen i Åbo var i bruk en relativt kort tid, bara 1890–1892. Färderna under denna tid fann ofta sin väg till tidningarnas sidor. Spårvägen väckte många känslor och var inte problemfri. Man kan gott tänka sig att spårvägen var lika aktuell då som nu.

Den här skribenten hade enbart beska kommentarer om spårvägen. Aura 17.7.1892 nr 163.

Spårvägens första offer var troligen en sjöman, som enligt tidningen Aura blev överkörd av spårvagnen på Slottsgatan i slutet av år 1891. Den stackars mannens båda ben krossades under hjulen och han överlevde inte till följande morgon på lasarettet. Dessa var inte de enda skador som spårvägen orsakade. Aura publicerade 17.7.1892 en lång artikel med rubriken ”Är det meningen att spårvägen i Åbo ska göra folk till krymplingar?”; de skador som påtalas hade visserligen mer samband med avstigningen från vagnen. Skribenten hade bett konduktören stanna vagnen för att underlätta avstigningen för honom och hans sällskap. Men konduktören har svarat: ”Ingen av er är så gammal att han inte skulle kunna hoppa ner fast vagnen rör sig.” I artikeln påpekas att många skadat sig i motsvarade situationer och ”fått lida av det resten av sitt liv”.

I samma tidning fanns samma månad en annan lång artikel: ”Finsktalande diskrimineras på Åbo spårväg”. En utsocknes person hade inte lyckats med biljettköpet i spårvagnen eftersom konduktören inte kunde någon finska. De andra passagerarna hade emellertid hjälpt till att bräcka språkmuren, vilket skribenten anser att ”otvivelaktigt väckte avsky hos alla närvarande”. Han fortsätter: ”Om spårvägsstyrelsen med flit valt sådana personer, i hopp om att kunna driva spårvägstrafiken enbart med fanatiska svensksinnade, så gratulerar vi därtill. Men den har trots allt valt en dålig utväg i sin strävan att avhålla finsktalande hedervärda medborgare från att utnyttja nämnda fortskaffningsmedel.” 

Åboborna kände inte till spårvagnarna innan spårvägstrafiken inleddes. I de svenskspråkiga tidningarna hade det ingått några artiklar om dem, men den finskspråkiga pressen tog upp ämnet först då trafiken inletts i Åbo. Att spårvagnen sedan blev vardaglig kan man se bland annat i tidningarnas humorspalter, där historierna börjar röra sig i spårvägsmiljö. Vagnarna försvann ur gatubilden men spårvagnsvitsar fanns det i tidningarna så sent som sommaren 1893. Vitsarna innehåller många tidlösa element: studenternas påstådda lättja, företagens girighet samt situationskomik. Den som gillar haltande vitsar kan skrocka åt dem än i dag. I det följande några exempel på den här typens spårvägshistorier, så läsaren får själv avgöra hur roliga de är.

– Ofarligt. Bara ert arbete nu inte blir lidande av den här skadan, sa polisen till en student som ramlat av spårvagnen. 

– Vad menar ni? Jag är student.

*

I spårvagnen. En passagerare: En gammal herre föll av spårvagnen!

Konduktören: Det gör detsamma, han hade redan betalt sin biljett.

*

På en och samma fot. En ung dam som stiger av den överfulla spårvagnen: ”Så bra att jag kom bort från den där trängseln. Jag har stått på en och samma fot hela tiden”. 

Röst från vagnen: Ja, på min fot.

*

Mikko Lähdesmäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 3.11.1891 nr 254.

Aura 17.7.1892 nr 163.

Aura 2.7.1892 nr 152.

Turun lehti 15.6.1893 nr 69.

Turun lehti 27.6.1893 nr 73.

Sanomia Turusta 7.10.1892 nr 234.

1900-talet

De flydde undan kriget till Sverige – tre krigsbarn från Åbo

Lämna en kommentar

Åbo hamn under vinterkriget. En stor mängd föräldrar säger farväl till sina barn, som med vit lapp om halsen väntar på att få gå ombord. Stämningen är spänd och på samma gång tröstlös. Det är osäkert när barnen får återse sina föräldrar – om det överhuvudtaget blir ett återseende. De minsta barnen förstår inte riktigt vad som håller på att hända, men särskilt för de vuxna är avskedet upprivande även om de anser att det är bäst som sker och att barnen nu reser till tryggheten, bort från krigets fasor. 

Finska krigsbarn i Åbo, foto av okänt datum. Wikimedia Commons.

Hela livet vändes upp och ned för tre Åbobarn, Else-Maj 9 år, Mikko 7 år och Hely 4 år, när de under fortsättningskriget sällades till de ungefär 80 000 barn som åren 1939–1945 sändes i säkerhet undan kriget till grannländerna Sverige, Danmark och Norge. Else-Maj, Mikko och Hely sändes alla iväg med båt, troligen S/S Arcturus, som transporterade tusentals krigsbarn från Åbo till Sverige. Med båt till Sverige reste också största delen av krigsbarnen efter att Norge och Danmark ockuperats av tyskarna år 1940. 

Orsakerna till att barnen skickades till Sverige var varierande.  Också för den här bloggens tre barn var situationen olika. Else-Majs familj blev hemlös när deras hus jämnades med marken midsommaren 1941, då ryssarna inledde fortsättningskriget med ett massivt bombardemang som orsakade stor förödelse i både Åbo och Helsingfors. Else-Majs far var chaufför och arbetade under kriget vid Crichton-Vulcans vapenfabrik, så han var befriad från fronttjänst. Modern behövde alltså inte ensam ta hand om familjens enda barn under kriget. Else-Maj ville emellertid själv gärna åka till Sverige, och som svenskspråkig hade hon inte samma svårigheter som många barn som bara kunde finska. I november 1941 vinkade föräldrarna adjö till Else-Maj som inledde sin resa över havet till Sverige. 

När fortsättningskriget bröt ut fanns det fem barn i Mikkos familj; det yngsta barnet var bara 2 år. Familjefadern var timmerman och stuvare, och arbetade under fortsättningskriget vid luftvärnet. Modern var hemma. I den fattiga storfamiljen var det ont om mat och kläder. Ett av barnen led dessutom av svår tuberkulos, vilket ledde till en situation där moderns krafter och de andra barnens välmående var hotade. Därför sändes 7-årige Mikko till Sverige i början av år 1942, och hans 9-årige bror följde efter litet senare. Också pojkarnas två systrar sändes år 1944 iväg som krigsbarn för en tid.

Hely, yngst av barnen i den här bloggen, var evakuerad tillsammans med sin mamma i Sverige på ett barnhem redan under vinterkriget, men hennes första resa på egen hand som krigsbarn till Sverige ägde rum när hon var 4 år, våren 1942. Helys far var gjutare, och han arbetade liksom Else-Majs far på vapenfabriken och var befriad från fronttjänst. Hely hade också en tre år yngre lillasyster. Under fortsättningskriget skickades en del av de barn som Hely brukade leka med på gården iväg som krigsbarn, och då bad Hely sina föräldrar om att också få resa till Sverige. Barnets egen vilja kombinerad med livsmedelsbristen fick till sist Helys föräldrar att sända sin lilla flicka över havet till Sverige. 

Anpassningen till mottagarhemmen i Sverige gick inte så bra för alla krigsbarn, för att inte tala om återkomsten till Finland efter krigen. Else-Maj, Mikko och Hely trivdes emellertid bra i Sverige att döma av deras och de svenska värdföräldrarnas brev till hemmet i Finland. Alla tre återvände till Åbo, liksom många andra krigsbarn, först hösten 1942 under ställningskriget och slutgiltigt under 1945, då ungefär 18 000 krigsbarn återbördades till Finland medan största delen stannade kvar i Sverige. Såväl barnen som värdföräldrarna i Sverige och de biologiska föräldrarna i Finland drabbades av motstridiga känslor i samband med återflyttningen. I mars 1945 beskrev Helys Sverigemamma flickans känslor i ett brev till Helys föräldrar:

”Själv är Hely som hemma här och glad så länge hon får stanna, men hon gläder sig också åt att få träffa Mamma[,] Pappa och Marja […]. Det säger hon alltid när vi talar om hemresan.” (A.M:s brev till T.M 14.3.1945)

Anna-Leena Perämäki

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Brev:

A.M:s brev till T.M 1942–1945. I privat ägo. 

Arkiv:

Riksarkivet, Helsingfors

Barnförflyttningskommitténs vid socialministeriet arkiv 1939–1949.

   Hinderlöshetsintyg Hc 1, Hc 45, Hc 80.

   Stamkort, TT-barn Bab 1.

   Ofullbordad förteckning över ut- och inresor Bdd 1.

   Förteckning över ut- och inresor Bda 1. 

Litteratur:

Perämäki, Anna-Leena: Kaksi kotia. Kolmen jatkosodan aikana Ruotsiin lähetetyn turkulaisen sotalapsen ja heidän kasvattivanhempiensa kokemuksia kirjeiden valossa vuosina 1941–1945. Opublicerat proseminariearbete inom ämnet kulturhistoria. Åbo universitet 2004. 

Knuutila, Jarmo & Levola, Kari: Sotalapsi ei unohda. Helsingfors 2000. 

Kovács, Magdolna (red.): Olin sotalapsi. Åbo 1995.