Kategoriarkiv: 1600-talet

1300-talet, 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet

Helgeandskyrkan i stadsmiljön, 3D-modell

Lämna en kommentar

I början av sommaren 2025 lanserades en 3D-modell av de historiska miljöerna kring Casagrandehuset vid Lilltorget i Åbo vid olika tidpunkter samt en applikation med förstärkt verklighet (https://casagrandentalo.fi/omnia_vincit_amor/). Appen beställdes av arkitekt Benito Casagrande och skapades i samarbete mellan Panu Savolainen, Control Reality och Stereoscape.

Modellen vill åskådliggöra hur Aura ås strand på Aningaissidan utvecklades under tiden mellan 1300-talets slut och Åbo brand 1827. Den presenterar stadsmiljön vid olika tidpunkter: 1390, 1510, 1620, 1640, 1740 och 1790. Man kan ta fram den i webbläsaren, och då man laddar ner applikationen i sin telefon eller surfplatta kan man på plats se hur det såg ut just på den aktuella platsen för hundratals år sedan.

Då modellen utarbetades sökte vi fram all tillgänglig information om stadsmiljöns historia. Om den allra äldsta tidens byggnader finns det just inte kvar någon information alls, inte ens i det arkeologiska materialet, så den medeltida stadsbilden representeras av en kvalificerad gissning baserad på forskning. Bilden av Helgeandshuset och dess kapell, som då låg på denna plats, har utarbetats efter mönster av bevarat material i Sverige.

Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.
Tidsbilden 1790 visar en av brand förstörd stad och de vita streckade linjerna platsen för Helgeandskyrkan.

En central roll i den tredimensionella historia som modellen förmedlar spelar Helgeandskyrkan, som byggdes i slutet av 1500-talet i Aningais på befallning av Johan III för att tjäna som den finskspråkiga församlingens kyrka. Största delen av detta monument, som på sin tid dominerade stadsbilden, revs i samband med att gatunätet i Åbo omarbetades på 1650-talet. De sista ruinerna revs i slutet av 1600-talet. Vid arkeologiska utgrävningar har man funnit kyrkogrunden, och delar av den finns bevarade i Helgeandskapellet.

När vi närmar oss nutiden finns det fler bevarade skriftliga källor som beskriver stadsmiljön. Därför är modellerna av stadsbilden på 1740- och 1790-talen trovärdigare, och för den nyaste stadsbilden har vi kunnat utnyttja bevarade brandstodsbrev och inspektionsdokument för byggnaderna på flera av tomterna. Av dessa handlingar framgår till och med hur husets fönster var placerade och vilken färg fasaden hade.

Modellen utnyttjar ny teknologi: telefonens eller surfplattans kamera identifierar den aktuella platsen i stadsmiljöns geometri och placerar sig på rätt ställe. Det är alltså möjligt att på ort och ställe se hur en bifåra av Aura å i slutet av 1300-talet svallade på den plats där stadsbiblioteket och Slottsgatan nu finns. Tilläggsprogrammet gör att upplevelserna av stadens historia blir mer konkreta och vardagsnära.

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1500-talet, 1600-talet

Från Annikainen till Karin Hakola

Lämna en kommentar

Det finns en känd ballad där Annikainen från Åbo som gammal kvinna sitter vid en bro och varnar unga flickor för att falla för de tyska köpmännen, som kallades gäster. De vistades ju i staden bara över vintern för att sälja sina varor och seglade hem igen vid första öppet vatten.

 Annikainen – eller Anikkainen – hade upplevt just ett sådant svek. Hela vintern försåg hon gästen med mat och dryck i sin kammare. Och sedan övergav gästen henne. Ordet ”gäst” syftar också på en man som inte svurit burskapseden och därför hade rådets tillåtelse att sälja sina varor endast under en viss tid. Om Annikainens gäst hade avlagt den aboensiska eden skulle han ha fått slå sig ned i staden för gott, men som det nu var måste han resa sin väg under hot om böter.

Finnarna var i århundraden kända som besvärjare som kunde råda över väder och vind. När ett skepp råkade i nöd var det bra om det fanns en finne ombord. Också Annikainen hade enligt sången makt över vinden: rasande ställde hon sig på stranden och frammanade en storm som dränkte gästens skepp. ”Kutti kutti kestin kelmi” (Där fick du, din skojare till gäst) sjungs det i en version av balladen.

Var de aboensiska kvinnorna då på samma gång svaga och starka, så som balladen låter förstå? Ett exempel från verkliga livet får belysa frågan, nämligen borgarhustrun Karin Hakola, som styrde ett handelshus och självständigt bedrev handel. Hon föddes på Kapellstrands gård i Pargas i en mindre betydande frälsesläkt med finska rötter. Omkring år 1550 gifte hon sig med Åboköpmannen Jakob Klemetsson Hakola och blev husmor i ett hus som låg vid nuvarande Gamla Stortorget mittemot Brinkalahuset.

Karin Hakolas äkta män finns förtecknade i Pargas markinspektionslängd från år 1606. RA 1672a, 29v.

Jakob Hakola var köpman, stadsskrivare i Åbo, stadsfogde och rådman. Han avled i början av år 1590. Enligt tidens sed nämns Karin inte i dokumenten innan hon blev änka, för det var familjens överhuvud, den äkta mannen, som så länge han levde representerade familjen i officiella sammanhang. När Karin blev änka blev hon också familjens överhuvud. De produkter som handelshuset importerade från Tyskland blev avsevärt mångsidigare under Karins tid vid styret. Till nyheterna hörde salt, honung, peppar, tvål, sadlar, svärd, grannlåt och tyger.

I slutet av 1591 gifte Karin sig med Matts Mårtensson, som blev Matts Hakola, rådman och borgmästare. Efter hans död, som inträffade efter 1602, gifte sig Karin år 1606 en tredje gång, nu med Erik Spåra, son till kyrkoherden i Lemo som tillhörde frälseståndet. Han tog namnet Erik Hakola och upphöjdes till rådman och borgmästare. 

Handelshuset Hakola var känt som en pålitlig partner i länderna kring Östersjön vilket gjorde det lättare för en okänd man att axla rollen som husets herre. Erik var betydligt yngre än Karin; han var eventuellt född på 1570-talet medan Karin var född senast på 1530-talet. Äktenskapet blev inte långvarigt. Karin begrovs redan 12.7.1609 i Åbo domkyrka mot en för en förmögen borgare lämplig summa. Erik avled först år 1655 och begrovs också i domkyrkan.

Karin visste att hon befann sig i livets afton då hon gifte sig för sista gången. Den unge äkta mannen fick rätt att bruka hennes pengar, men situationen var inte likadan som i balladen om Annikainen. Karin gifte nämligen bort sin dotterdotter med Eriks bror och fick denne att övervaka familjens ekonomi. Med sig i boet hade Erik dessutom haft ett eget handelsfartyg och en framgångsrik handelsverksamhet i Österbotten. Mellan Karins första äktenskap och hennes tredje makes död hann det förflyta drygt hundra år – ett slags rekord, det också!

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet 261, Fogderäkenskaperna, Åbo domkyrkas räkenskaper 1609, s. 23.

Riksarkivet 1672a, Fogderäkenskaperna, Pikis härads markinspektionsurkund från år 1606, 29v. 

39 tarinaa 1600-luvun turkulaisnaisista. Turun museokeskuksen julkaisuja 85. Åbo stads museicentral, Åbo 2019.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, SKVR IX1 98. Sääksmäki, Blåfield och Varelius. Ritvalan Helka-virret, 1846. http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kvr-046370 

1600-talet

Antagning till tjänsten som länsbödel i Åbo

Lämna en kommentar

Det svenska riket fick på 1630-talet ett system med länsbödlar eftersom den skärpta lagstiftningen gav bödeln en allt viktigare ställning som verkställare av rättens domar. Yrket ansågs dock vanhedrande och därför undvek man bödeln. De män som valdes till bödlar var unga och hade vanligen gjort sig skyldiga endast till stölder. Många av dem var alls inte brottslingar utan hade ärvt det illa sedda yrket av sin far.

Henrik Bertilsson avgick från tjänsten år 1663 och i hans ställe valdes hans son Jöran Henriksson, som här kvitterat sin lön på tio silverdaler för utförd avrättning. Riksarkivet, Länsräkenskaperna 7289, 981. Kvittensbok för Åbo län 1663.

Bödlarna motsvarade alltså inte den moderna populärkulturens bild av en man dold i huva som dyker upp på avrättningsplattformen, verkställer dödsdomen och försvinner. Någon huva hade bödlarna inte eftersom det på grund av rädsla för hemlighetsmakeri var förbjudet att dölja ansiktet. Åbo rådstuvurätts protokoll skildrar hur Henrik blev antagen till tjänsten som bödel.

Åboborna samlades på stadens torg den 22 april 1643. På de bästa platserna stod borgmästarna och rådmännen. Man förberedde hängningen av stadens bödel Erik Larsson, som gjort sig skyldig till stölder. Även dråparen Claes Willamsson skulle möta döden. Han skulle avrättas med yxa. Dessutom skulle hans högra hand huggas av vid handleden och till varning för alla spikas fast vid skampålen, som också kallades spöpåle. Därutöver skulle hustru Brita Klemetsdotter piskas och fördrivas från staden emedan hon deltagit i stölderna tillsammans med bödeln Erik.

Man hade tillkallat Tavastlands bödel, som emellertid var gammal och orkeslös. När Britas make Henrik Bertilsson hade anhållit om nåd för sin hustru, bad rådet honom komma som hjälp åt bödeln från Tavastland. Henriks far hade nämligen varit bödel i Åbo före Erik Larsson. Henrik vägrade först men tog till sist emot uppdraget och tjänsten som bödel i Åbo mot att hans hustru i gengäld skulle benådas och inte fördrivas.

Henrik anhöll också om att bödelsmärket inte skulle brännas in i hans hud emedan han ärvt tjänsten av sin far och inte var någon brottsling. Han bad också om tillstånd att offentligt bära ett kort svärd som tjänstetecken. I lön ville han ha hundra daler och en omgång bödelskläder. Rådet frågade i hast hovrätten, som höll session invid torget, om dess åsikt om de här villkoren. Hovrätten beslöt att hustrun skulle benådas. Brännmärket måste Henrik ta meddetsamma, men han fick fritt välja var på kroppen det skulle placeras. Det brändes därför inte in i hans ansikte. Till bostad fick han bödelns hus vid Nylandstull.

Arbetsprov som bödel gav han genast genom att bistå den tillkallade Tavastlandsbödeln. Henrik höll den dödsdömde Williamsson i håret under avrättningen och spikade sedan fast hans hand vid skampålen. Därefter hjälpte Henrik Tavastlandsbödeln genom att dra upp Erik Larsson tillräckligt högt och binda fast repet vid galgen. På detta sätt förtjänade Henrik titeln bödel och han verkade sedan i tjugo år som bödel I Åbo och Björneborgs län.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:13, 22.4.1643, 304−305.

1600-talet, 1700-talet

Wittfooth, tomt nummer 1 i Åbo

Lämna en kommentar

I det svenska riket började man numrera stadstomterna vid tiden kring sekelskiftet 1600–1700. Den äldsta tomtnumreringen i Åbo är från 1712 men ändrades flera gånger före branden år 1827 och den helt omvälvande nya stadsplan som denna medförde.

Tomt nummer 1 på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum. 

Kyrkokvarterets hus nummer 1 kom alltid först i tomtnumreringen i Åbo. Huset låg i Kyrko Ågatans hörn vid Stortorget och bron över Aura å. Med tanken på kommersen var platsen intill torget, Aura ås båtkajer och bron över ån en av de bästa i staden.

Tomten grundades och uppmättes redan under medeltiden – i själva verket är det fråga om två medeltida tomter som förenades år 1674. Huset torde vara samma murade hus vid åstranden som köpmannen Laurens Vadmal den 1 juli 1426 sålde åt domkyrkan till ett högt pris, 200 guldnobel och 130 Åbomark. Möjligen bodde den redan år 1386 omnämnde borgaren Hinnekinus Vadmal på den här platsen.

I samband med reformationen miste domkyrkan den här tomten och nästan alla sina övriga egendomar i staden. Det vid torget belägna husets första kända ägare efter medeltiden är kryddhandlaren Peter Kryddkrämer l. Delring, som flyttade hit från Klosterkvarteret ungefär år 1609. Han bodde här till mitten av 1620-talet och hans änka Elsa ytterligare ett tjugotal år.  Krydde-Per, som köpmannen kallades, byggde till stenhuset på höjden, och efter det hade huset ett fönster mot torget i andra våningens gavel. Beskrivningen av huset baserar sig på professor Martin Stodius (f. 1590) hågkomster från barndomen, då han gick förbi kryddkrämarens hus varje dag på väg till skolan. Huset fick en ny ägare år 1647 i Tysklandsfödde svärdsliparmästaren Salomon Ludwig Ståhl, som sedan bodde där i nästan 30 år. 

Peter Kryddkrämer hade också ägt granntomten vid Ågatan, men han hade år 1624 sålt den åt borgmästaren Petter Jesenhaus. Liksom borgmästaren var även husets följande invånare Gewert Bugenhagen och Hans Stamer köpmän från Lybeck. År 1649 övergick huset till den avlidne borgmästarens svärson, köpmannen Joachim Wittfooth. Denne köpte senare också grannen Ståhls hus och slog samman de två tomterna i ändan av Ågatan. Även gränden mellan tomterna anslöts till den nybildade tomten. På den så kallade ryska kartan från 1740-talet ser vi att det stora stenhus som funnits på tomten redan på medeltiden låg vid Ågatan.

Här vid åstranden låg stadens gamla tomt. Bild: Georg Haggrén.

Kyrkokvarterets tomt nummer 1 fick namn efter köpmannasläkten Wittfooth. Släktens medlemmar bodde där ända till 1780-talet. Efter dem kom Jacob Johan Maexmontan, senare kommerseråd. Med sin tomt införlivade han grannhuset Spiker vid Kyrko Ågatan, varefter en del av trähusen ersattes med stenhus. Maexmontans byggnader skadades svårt vid Åbo brand 1827, och i enlighet med Engels nya stadsplan anlades här en park och en del av Östra Strandgatan. Numera ligger ruinerna av Wittfooths hus och den forna tomten under parkkanten, gatuområdet och strandbrinken. De arkeologiska uppgifterna om tomten är knappa emedan endast få utgrävningar gjorts på platsen. I dag är det svårt att föreställa sig att det på platsen för det anspråkslösa gatuområdet en gång fanns ett av stadens ståtligaste och mest eftertraktade köpmannahus.

Georg Haggrén 

Översättning: Brita Löflund

1500-talet, 1600-talet

Vår Herres Åbobor

Lämna en kommentar

De borgarnamn som påträffas i tullängderna från 1500-talet är ofta finska och individuella. I början av det följande seklet förkortades namnen så att till exempel Vanhapässi blev Pässi. Sådana namn infördes i rådstuvurättens protokoll. I slutet av samma århundrade togs tvåledade svenska namn i bruk, till exempel Blomgren. Många släkter började använda namn som lånats främst från latinet eller svenskan. Så blev till exempel Ruskeapää Miltopaeus och Åhrapää blev Arppe. Många borgarnamn hade humoristisk bakgrund. De baserar sig antagligen på personernas särdrag eller någon händelse som dessa haft del i, och de vittnar om Åbobornas sinne för humor. Man kan fråga sig vad Jakob Kaalinkaataja (Kålfällaren) hade gjort. Hade han kanske stapplat omkring i grannens kålland någon sen kväll? 

En egen grupp bildar de tvåledade finska namnen, som var i bruk på 1500-talet men nästan helt försvinner i början av 1600-talet. De baserar sig ofta på någon egenskap hos namnbäraren. Den största och beständigaste gruppen var namnen på -pää. År 1549 nämns Knut Paljaspää och år 1609 Sigfrid Kokkapää och Henrik Alapää. I borgarförteckningen från år 1632 finns det mängder av sådana här namn: Anders Tasapää, Matts Isopää, Eskil Luupää, Eskil Ruskeapää, Thomas Åhrapää, Jöns Utupää, Mårten Kahrapää och Nils Satopää.

Ytterligare en grupp var namnen på -poika. Åbobor år 1549 var borgaren Markus Hyvämuorinpoika och år 1582 Hans Muorinpoika. Av dokumenten framgår inte huruvida de år 1609 nämnda Erik Miehenpoika och Erik Arkapoika var varandras motsatser. Och man undrar ju om år 1574 nämnda Markus Hurmuripoika motsvarade sitt namn. 

I staden kunde det inte samtidigt bo två borgare med samma namn. Det skulle ha orsakat förvirring i handelsförbindelserna eftersom handelspartnerna i andra städer måste kunna vara säkra på varuavsändarens och -beställarens identitet. Till exempel år 1549 bodde det i Åbo en man vid namn Mickel Rakki, och då kunde inte hans son Mickel, som fått borgarrättigheter, ha samma namn; han fick namnet Rakinpenikka. Samma logik tillämpades då det bodde två borgare vid namn Jöns på varsin tomthalva år 1632; de fick heta Jöns Pillu och Jöns Sianpillu. 

I tullängderna för Åbo år 1549 inskrevs också de saltpartier som borgarna Jöns Suolenkääntäjä, Mickel Rakinpenikka och Henrik Rajakarhu infört i staden. Riksarkivet 233, Tullängder för Åbo stad 1549, s. 9v.

Andra namn som syftar på egenskaper finns det gott om i de nämnda urkunderna. I tullängden för 1549 återfinns Henrik Pahajalka, Lasse Mustakulli, Sigfrid Punasaapas, Lasse Mesileipä, Lasse Järvihauki, Henrik Paharauta och Anders Karvatasku, vars släkt också givit namn åt en gata i Åbo. I slutet av seklet och under 1630-talet nämns i dokumenten bland annat Anders Hassuparta, Jöran Suvikenkä, Mårten Lehmäkenkä, Filpus Mustasuu, Matts Tomuhousu (mjölnare), Grels Huithattu, Thomas Suolenkääntäjä (korvmakare) och Eskil Ymmyriäinen. En del ord förefaller helt moderna men är gamla och har fått ny betydelse under åren, till exempel år 1584 nämnda Anna Rambo och 1609 nämnda Olof Persu. I staden fanns också Helvetin Sigfrid, Piruntappaja, Paratiisin Maria, Pillunpalas änka och Jöns Kissankenkä (slaktare).

De utländska mäktiga borgarna hade släktnamn som gick vidare från en generation till en annan, till exempel Plagman, Såger och Wittfooth. Bland det lägre borgerskapet användes enbart patronymer eller namnet på den gård som familjen ägde. Hit hörde bland annat namnen Anttila, Fläskilä, Kissala och Tallila. Familjenamnet kunde också härledas från gårdsnamnet, till exempel Fläske från Fläskilä. Speciellt de utländska hantverkarna kunde ha ett efternamn, men även till detta fogade man i allmänhet ett ord som berättade om vederbörandes yrke, till exempel Guldsmed, Skomakare eller Tynnebindare. Hela namnet kunde alltså lyda Mårten Lambertz Skomakare – Mårten Lambertz suutari.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Riksarkivet 233–237, Tullängder för Åbo 1549–1617; Rådstuvurättens i Åbo renoverade domböcker (−1809), Kämnersrättens i Åbo domböcker (TKO) z:171−207 (1639─1700), Rådstuvurättens i Åbo renoverade domböcker (TRO) z:1−67 (1623−1700) Åbo stadsarkiv, Rådstuvurättens i Åbo protokoll BIa:4 (1632)