Kategoriarkiv: 1900-talet

Drömmen om en simhall

I september 1936 öppnades i Lintulahuset vid Eriksgatan 7 biografteatern Kino-Palatsi, som hade nästan 600 platser. I de lokalerna skulle ursprungligen Åbos första simhall ha byggts. Märkeshändelsen innebar åter ett nytt bakslag för de i staden länge närda drömmarna om en simhall.

Förbättrandet av sim- och badmöjligheterna var ett återkommande diskussionsämne på Åbo idrottsnämnds möten på 1920- och 1930-talet. Drömmen om en simhall blev offentliggjord senast 1927, då simsällskapet Turun Työväen Uimarit inlämnade en framställning om saken till staden.  Redan i januari året därpå slog tidningen Uusi Aura upp nyheten om planer på ett idrotts- och gymnastikhus med simhall i Åbo. Man hade för avsikt att bygga huset på tomten Slottsgatan 24.

Vid denna tid fanns det två siminrättningar i Åbo, den ena i Kuppis och den andra vid Allmänna promenaden i Runsala folkpark. En ny simhall skulle framförallt ha gjort det möjligt för stadsborna att simma året runt. Problemet med siminrättningarna var att de var säsongbundna, och dessutom var den förstnämnda inrättningens hygiennivå otillräcklig och den sistnämnda låg för långt utanför staden. 

Simhallsprojektet sammankopplades med utvecklingen på riksnivå och europeisk nivå. Pressen skrev flitigt om nya simhallar i de nordiska länderna, och simhallarna i mellersta Europa behandlades bland annat i Vietti Nykänens år 1926 publicerade studie Nykyaikaisia uimahalleja (Moderna simhallar). Som ett led i denna utveckling öppnades Finlands första simhall på Georgsgatan i Helsingfors i juni 1928.

Planerna på en simhall i Olofsparken presenterades för pressen hösten 1929. Uusi Aura 8.9.1929.

Det kommunala simhallsprojektet i Åbo framskred emellertid inte. Som en följd av detta försökte också privata aktörer svara mot stadsbornas skriande behov. Man planerade att bygga en simhall i bostadsaktiebolaget Olofsparken vid decennieskiftet, men projektet strandade på bolagets oklara ekonomi.

Siminrättningen i Uittamo blev färdig till sommaren 1930, men trots det fortsatte man att försöka få till stånd en simhall. Nästa drag var att planera ett simhallsbygge i bostadsbolaget Lintula vid Eriksgatan. I byggnaden placerades också en tennishall, och denna invigdes i november 1931. Man hann till och med gjuta en bassäng, men ekonomiska svårigheter satte stopp för simhallsplanerna även denna gång.

Man anhöll om bidrag av staden för att kunna slutföra bygget, men inga åtgärder vidtogs. Arbetet stod stilla i fyra år, och sedan beslöt man ändra om lokaliteterna till en biografteater. Kino-Palatsis lokaler ritades av arkitekt Erik Bryggman, som också var med om att lösa problemet med en simhall i Åbo nästan två decennier senare. Stadens första simhall färdigställdes efter Bryggmans ritningar i Studenthus A år 1954.

Joonas Kananen

Källor:

Åbo stadsarkiv, Idrottsnämndens protokoll 1922-1932 & 1933-1941.
Turun Sanomat, 9.6.1931, nr 151, 1.
Turunmaa 4.3.1930, nr 52, s. 1.
Uusi Aura, 26.1.1928, nr 24, 5.
Uusi Aura, 8.9.1929, nr 244, 4.
Uusi Aura, 3.12.1930, nr 328, 8.
Uusi Aura, 30.9.1936, nr 264, 4.

Paavo Karikko, en banbrytare inom idrottsträningen

Karikkos länk och Karikkos villa är bekanta för den som rört sig i Idrottsparken i Åbo. Bägge anknyter till idrottstränaren Paavo Karikko (1903–1978), född i Keuru men sedan fast rotad i Åbo.

Karikkos ungdom präglades av erfarenheterna från inbördeskriget, där han stred på de vitas sida och miste sin bror. När han senare studerade juridik i Helsingfors gick han med i kretsarna kring Akateeminen Karjala-Seura, där även hans studiekamrat och vän Urho Kekkonen var aktiv.

Paavo Karikko tränar med idrottarna i Idrottsparken i Åbo.
Karikko (andra från vänster) tränar med idrottarna i Idrottsparken i Åbo. Turun Sanomat 4.6.1939.

Karikko och Kekkonen förenades av idrottsintresset. När Kekkonen var ordförande för idrottssektionen inom Finlands gymnastik- och idrottsförbund och för Finlands Idrottsförbund, som blev ett självständigt förbund år 1932, fick Karikko ta hand om de nationellt mest betydelsefulla tränaruppgifterna inom friidrotten.

När Italiens friidrottsförbund anställde finska friidrottstränare inför Berlinolympiaden var Karikko en av de utvalda tack vare sina inhemska meriter. Han verkade i Italien åren 1933–1936. Där blev han chefstränare, och under hans ledning arbetade under de här åren tre andra finska tränare, Martti Järvinen, Ove Andersen och Veikko Renko.

När Karikko återvände till Finland utnämnde Åbo stad honom till innehavare av tjänsten som kommunal idrottsledare. Tjänsten var underställd idrottsnämnden. Karikko tog emot tjänsten, den första i sitt slag i Finland, i januari 1938 och pensionerades från samma tjänst 1969. Under fortsättningskriget arrangerade Karikko också finska arméns idrottstävlingar och Karhumäki-tävlingarna samt tränade friidrottare i Schweiz då han var tjänstledig i början av 1940-talets slut.

Idrottstränarna hade ett mycket brett arbetsfält på den tiden. Förutom att de skulle besitta gedigen know-how om idrottens tekniker och redskap hade de en viktig roll också inom utvecklandet av idrottens förutsättningar. Detta avspeglades också i Karikkos verksamhet, och under sin tid i Italien planerade han bastur i Florens och Pisa till stöd för idrottsträningen.  Det skrevs mycket om de här basturna i hemlandets tidningar.

Karikkos insatser för utvecklandet av idrottslivet kom till synes också i Åbo: löpbanorna på nedre planen i Idrottsparken sades på 1950-talet vara världens bästa. Banans yta blev flexiblare och hållbarare när Karikko kom på att i stället för det vanliga kolkrosset använda lera, som torkats till en grynaktig konsistens, och koldamm från lokomotiven. Blandningen bands samman med spillolja.

Karikko gjorde ett stort arbete för att utveckla inte bara tävlingsidrotten utan också motionerandet i Åbo. Dagens Karikkolänk härstammar från 1950-talet, då Karikko började ordna söndagsjoggning för alla i Idrottsparken.

Huset som är känt som Karikkos villa byggdes på sin nuvarande plats redan i början av 1920-talet till bostad för en annan märkesperson inom det aboensiska idrottslivet, August Blomberg. Tillsammans med sin andra hustru Lisie Blomberg (f. Nyström), som också hade idrottsliga meriter, bodde han i villan ända fram till 1966. Karikkos namn började kombineras med villan under senare decennier.

Joonas Kananen

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat, 3.5.1934, nr 117, s. 2.

Kärkkäinen, Osmo. Keuruun Kisailijat sata vuotta. Keuru: Keuruun Kisailijat 2014.

Lahtinen, Rauno & Laaksonen, Hannu. Kävely puistojen Turussa. Åbo, Åbosamfundet, 2008.

Martiskainen, Seppo & Arponen, Antti O. Suomi voittoon – kansa liikkumaan: Suomen yleisurheilun 100 vuotta. Helsingfors: Stiftelsen Yleisurheilun tukisäätiö 2006.

Kinesisk-afrikansk utställning i FBK-huset i oktober 1911

I Frivilliga brandkårens hus vid Eskilsgatan öppnades en unik utställning i oktober 1911. Som namnet säger presenterades kinesiska och afrikanska objekt som insamlats på Finska Missionssällskapets dåvarande två arbetsfält, i provinsen Hunan i sydöstra Kina och i Owambo-området i nuvarande norra Namibia.

Utställningen i Åbo ingick som en del i en större utställningsturné, som startat i februari samma år i Helsingfors och slutade i Riihimäki i april 1912.  Under mellantiden visades utställningen på 15 orter runtom i Finland. Den monterades upp i varierande lokaliteter, till exempel i skolor, bönehus och nykterhetsgårdar. Man planerade ingen turné från början, men det stora intresse som utställningen i Helsingfors väckte födde tanken på att presentera utställningshelheten även på andra orter.

Turun Sanomat publicerade denna bild från utställningens afrikanska avdelning (19.10.1911).

På den här utställningen fick den stora allmänheten i Finland för första gången bekanta sig med kinesiska och afrikanska föremål.  Utställningens syfte var att informera om Missionssällskapets kristningsarbete ute i världen och att övertyga publiken om vikten av att trygga fortsatt verksamhet. Detta ledde till speciella infallsvinklar: utställningen ville presentera främmande kulturer för finländarna men samtidigt betona, med hjälp av utställningsobjekten, vilka sidor av dem som ansågs vara i behov av förändringar. Särskilt fokuserades på de lokala trosföreställningarna och ritualerna, som sågs som märkvärdiga och förlegade samt som tecken på irrläror eller avsaknad av tro.

Åbotidningarna publicerade flera utställningsannonser. Redaktörerna besökte också FBK-huset och skrev egna artiklar. En skribent berättade i Turun Sanomat att hen tillbringat över två timmar på utställningen men att det ändå kändes som om hen bara tagit sig en liten titt, för det fanns så mycket att se. Turun Sanomat publicerade också bilder från utställningen.

Erland Sihvonen bar kinesisk klädsel under utställningsturnén. Atelier Apollo. Finska Missionssällskapets bildsamling, Museiverket.

Utställningens primus motor Erland Sihvonen, som länge arbetat som missionär i Kina, höll under sitt besök i Åbo en föreläsning i Solennitetssalen om buddhismens ankomst till Kina. Vid det tillfället och också då han uppträdde i brandkårshuset bar han kinesisk klädsel. Det väckte förundran och intresse under hela turnén, otvivelaktigt också bland Åboborna.

Leila Koivunen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Koivunen, Leila: Terweisiä Kiinasta ja Afrikasta. Suomen Lähetysseuran näyttelytoiminta 1870–1930-luvuilla. Helsingfors 2011.

Afrikalaisia kuvia kiinalais-afrikalaisesta näyttelystä. Turun Sanomat 24.10.1911. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1179649?page=5

Boman: Kiinalaisten ja afrikalaisten esineiden näyttely. Turun Sanomat 19.10.1911. 

Bilder från Kinautställningen. Turun Sanomat 22.10.1911. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1179932?page=5

Mycket ståhej kring rocken

Rock and roll-musiken kom till Finland år 1956, vilket inte gick de inhemska medierna förbi. Det hade också varit omöjligt, eftersom tidningarna själva varit med om att i förväg göra stor affär av nyheten. En central händelse blev Finlands första rockkonsert, som arrangerades i Åbo konserthus.

Idrottsföreningen Pyrkivä (TUL) arrangerade två rockkonserten på måndagskvällen den 22 oktober. För musiken stod Erik Lindströms jazzband, som bestod av proffsmusiker.  Också denna måndagskväll spelade bandet i huvudsak jazz, låt vara i lite fräsigare stil än vanligt.

Rockmusiken började under senare hälften av 1950-talet synas också i barn- och ungdomsmodet. På bilden spelas Kaisa på Stapelgatans ungdomsgård i Åbo år 1956. Bild: Åbo ungdomscentral / Finna.

Reklamen för och tidningsskriverierna om fenomenet rock’n’roll medförde att bägge konserterna blev slutsålda i förväg. Konserten började klockan 19 och publiken, i huvudsak 15–20-åriga Åbobor, uppförde sig enligt Ilta-Sanomat till en början mycket lugnt. Stämningen förändrades emellertid snabbt då orkesterledaren själv ondgjorde sig över att åhörarna var så passiva. Detta orsakade enligt tidningen ”ett obeskrivligt rabalder”. En del vågade rentav klättra över stolsraderna för att komma närmare de uppträdande.

”Rabaldret” fortsatte enligt Ilta-Sanomat utomhus, framför och i närheten av Konserthuset, och antog sådana proportioner att polisen grep över tio personer. Största delen av de gripna släpptes dock efter att deras identitet kontrollerats. Poliser stannade kvar för att övervaka hur den konsert skulle sluta som börjat klockan 21, men några större oroligheter förekom inte längre.

Konserten beskrevs målande i många tidningar. Vaasa berättade hur man varit tvungen att från den ”vilt dramatiska” konserten avlägsna ”flera bänkrader” med ungdomar ”i extatiskt tillstånd”. Enligt tidningen måste polisen ännu på tisdagskvällen gripa ”platthattar som levde i efterdyningarna av konserten” och bura in dem för att de skulle lugna ner sig. Samma dag kunde man i nyheterna läsa att polismästaren i Åbo beslutat, att man i staden framdeles inte skulle få framföra rock and roll-musik ”i någon som helst form”. Kostnaderna för de skador som uppstått på grund av konserten var 3 680 mark eller i dagens pengar 136 euro. Det blev arrangörerna som fick betala reparationskostnaderna.

Turun Päivälehti berättade om ett evenemang för lärarna i Åbo den 25 oktober där man också diskuterat den omskrivna konserten i början av veckan. Arrangör var den finska lärarföreningen i Åbo och temat, ”Disciplinen som en skol- och uppfostringsfråga”, hade lockat ett hundratal deltagare. Man konstaterade att rabaldret till stor del hade orsakats av arrangörerna själva och pressen, ”eftersom man i förväg hade berättat hur publiken hade härjat på i andra länder”.

Tidigare i oktober hade många tidningar i Finland berättat, att en fotograf från United Press i Köpenhamn hade gett ungdomar pengar för att de skulle uppträda störande efter förevisningen av en rockfilm. När förevisningen var över måste polisen också ta till krafttag för att tygla oroligheterna. Den företagsamme fotografen konstaterades direkt vara skyldig till uppviglande, men till följd av händelsen förbjöds en del rockkonserter åtminstone i Danmark.

Den omskrivna konserten i Åbo var en del av en större rock’n’roll-våg i Europa hösten 1956. Vid den tiden handlade förstasidesnyheterna i huvudsak om folkresningen i Ungern och Suezkrisen, men också rockmusiken fick spaltutrymme i många tidningar.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Lehtikuvaaja yritti provosoida mellakan. Helsingin Sanomat (United Press) 7.10.1956.

Rock’n’Roll aiheutti 3.680 mkn vahingot Turun konserttisalissa. Turun Päivälehti 31.10.1956.

Rock and Roll meteli eilen illalla Turussa. ”Musta Maija” korjasi saaliin. Ilta-Sanomat 23.10.1956.

Rock and roll toi hulinoita Turkuun. Vaasa 25.10.1956.

Turun opettajat: Koulun ja kodin on totutettava nuoriso kuriin ja käytökseen. Turun Päivälehti 26.10.1956.

Uusitorppa, Harri: Suomen ensimmäinen rockkonsertti 60 vuotta sitten päättyi ”älyttömään hulluteen”, ja ”rokkirollilaisten” tapahtumat kiellettiin. Helsingin Sanomat 21.10.2016. Päivitetty 21.10.2016.

Nattåg till Åbo

Finlands andra president Lauri Kristian Relander fick i folkmun tilläggsnamnet ”Reissu-Lasse” för att han reste så mycket. Den förre presidenten, K. J. Ståhlberg, gjorde inte en enda utlandsresa medan Relander gjorde fem: till Estland, Sverige, Lettland, Norge och Danmark. En av hans första resor i hemlandet gick till Åbo.

Söndagen den 10 maj 1925 stod det en salongsvagn vid järnvägsstationen i Åbo. President Relander hade övernattat där efter att ha kommit med nattåget till Åbo föregående kväll. Han hade anlänt oförmärkt, men staden hade förberett sig på ett spektakulärt mottagande.

På gatorna vajade finska flaggor, byggnadernas fasader pryddes av girlander och folkhopar trängdes runtomkring stationen för att få se en skymt av presidenten och fru Signe Relander. När det officiella följet steg ut ur vagnen blev de mottagna av en kommitté bestående av landshövdingen för Åbo och Björneborgs län, stadens kommunalborgmästare Löfman, stadsfullmäktiges ordförande, domprosten Candolin och kommendören för första divisionen, general Åkerman.

President Relander inspekterade Björneborgs regemente och Åbo skyddskårs hederskompani som stod i raka rader i vårsolen. Därefter begav sig sällskapet med bil till Åbo domkyrka för en stilla stund mitt i festvimlet. Kyrkans stenväggar hade varit vittne till de mest olika händelser under årens lopp och nu fick de ta emot presidenten för den unga republiken Finland.

Vid kasernen hade hela Björneborgs regemente ställt upp för att hälsa presidenten, och på Åbo konstmuseum presenterades stadens kulturliv av intendenten A. Haartman. Viktigt var också besöket på Åbo universitet, där välkomsttalet hölls av rektor V. A. Koskenniemi. I sitt svarstal sade presidenten att det finskspråkiga universitetet i Åbo stod på en stabil grund och hade till uppgift att utveckla den finländska strävan efter kultur som låg bakom dess tillkomst.

President Relander med följe på frukost i Hamburger Börs. Foto: Turun Sanomat. https://finna.fi/Record/tmk.161022574851100?sid=5115937374&imgid=2

Programmet fortsatte med besök på Åbo Akademi, hovrätten och länsstyrelsen samt en träff med aboensiska kommunaltjänstemän. Först efter det hann presidenten sätta sig vid frukostbordet på Hamburger Börs. Därifrån fortsatte färden till Gullranda i Nådendal.

Även huvudstadsborna fick njuta av dagens händelser. Redan samma dags eftermiddag visades nämligen i Helsingfors en film som skildrade presidentens besök. Och Åbomedierna var inte sämre: redan på söndagseftermiddagen kunde man i Turun Sanomats kontorsfönster se ett tiotal fotografier och några förstoringar från presidentbesöket.

Noora Kallioniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Iltalehti, 11.5.1925, nr 106, s. 1, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1401165?page=1

Turun Sanomat, 12.5.1925, nr 6456, s. 6, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1487327?page=6

Suomen Kuvalehti, 23.5.1925, nr 21, s. 15, https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/889584?page=15

Åbo firar födelsedag år 2029 – varför det? 

Efter att Åbos image- och temaplaner för stadens 800-årsjubileum offentliggjorts har man också i medierna diskuterat huruvida 2029 är det korrekta året för födelsedagsfirandet. Visst har det gått 800 år sedan 1229, men historikernas och arkeologernas uppfattning är att det medeltida Åbo uppstod kring år 1300. Varifrån kommer då årtalet 1229?

Vy över Aura å och Åbo av i dag. Bild: Janne Mustonen / Åbo stad.

Något exakt år då Åbo skulle ha grundats känner man inte till. Nästan säkert har Åbo då beviljats stadsprivilegier, men inga ursprungliga dokument om detta eller om något annat som hör samman med grundandet har bevarats.

Stadens tillkomst och flyttningen av biskopssätet har länge ansetts sammankopplade. Redan i Paul Justens biskopskrönika från 1500-talet konstaterades att biskopssätet i Åbo flyttades från Korois ”till dess nuvarande plats” år 1300. Senast på 1600-talet kopplades den här flytten samman med grundandet av Åbo stad.

Åbo stads historia från år 1229 är däremot rätt ung. På 1920-talet restaurerades Åbo domkyrka, och ledaren för detta arbete Juhani Rinne framförde en tolkning som avvek från tidigare och senare historikers uppfattningar. Enligt Rinne skulle påven Gregorius IX:s tillstånd till flyttning av Finlands biskopssäte till ett lämpligare ställe ha avsett en flytt från Korois till platsen för den nuvarande domkyrkan. Hans syn på saken har sedermera ratats: i Gregorius IX:s bulla nämns inga platser, men allt tyder på att tillståndet ledde till att biskopssätet flyttades från Nousis till Korois, visserligen först en tid efter att påvebullan utgivits.

På basis av Rinnes tolkning antog man att också Åbo stad grundades vid samma tid och därför firade Åbo sitt 700-årsjubileum år 1929. Den tidiga tidpunkten passade väl ihop med nationsbyggandet i början av självständighetstiden, då man letade efter rötter till olika slags företeelser så långt bak i tiden som möjligt.

 Åbo stads födelsedagsfirande år 2029 är alltså en fortsättning på en tradition som uppkom för hundra år sedan.

Tidpunkten har emellertid visst fog för sig ifall man betraktar uppkomsten av staden som en process och inte som något som hände i ett slag. Under 1200-talet, alltså före ingången av 1300-talet, började kyrkans, kronans och köpmännens inflytande koncentreras till Aura ås nedre lopp.

År 1229 beviljade påven tillstånd att flytta Finlands biskopssäte till en bättre plats och flytten gick till Korois. Området runt den nya biskopskyrkan blev centrum för förvaltningen, ekonomin och kulturen. Den svenska kronans makt stärktes när Åbo slott på 1200-talet började byggas vid åmynningen. Ungefär år 1300 gick utvecklingen in i ett nytt skede då Åbo stad grundades och domkyrkan flyttades till dess nuvarande plats. Före ingången av 1310 hade Åbo blivit såväl stiftets förvaltningscentrum som en rådsstad, där borgarna ur sin egen krets valde ett råd och en borgmästare till att leda förvaltningen.

Bakom så gott som alla historiska händelser ligger en utvecklingsprocess som är längre än ett enstaka år. Låt oss alltså med gott samvete fira Åbo stads födelsedag år 2029.

Reima Välimäki

Översättning: Brita Löflund

Texten baserar sig på Reima Välimäkis och Panu Savolainens inlägg i serien Puheenvuoro, Turun Sanomat 9.8.2025.

Tidningen Uusi Päiväs kvarlåtenskap i källaren

När jag studerade vid Åbo universitet flyttade jag sommaren 2014 till en lägenhet vid Västerlånggatan nära Stationsparken, där jag sedan bodde ända tills jag fick min examen. I samband med flytten fick jag av lägenhetens tidigare ägare höra, att det i källaren fanns en oanvänd och onumrerad skrubb som de antog att hörde till denna lägenhet men som de inte tagit i bruk.

Efter en liten tid började jag städa lagerskrubben, där dammet och smutsen gav vid handen att skrubben inte används på åratal. Där tycktes också finnas mest sådana saker som invånarna slängt dit för att de inte behövts eller gått sönder. Efter en tids städning hittade jag längst bak i den lilla skrubben gamla tidningar, postlådor, namnskyltar och annat typiskt redaktionsmaterial. Tidningarna hade texten ”Uusi Päivä”. Vilken Uusi Päivä? Hade jag hittat en tidningsredaktion?

En del av de föremål som hittades i skrubben finns nu i skribentens hem i Salo. Skribentens hemarkiv.

Uusi Päivä var en tidning som utgavs i Åbo åren 1945–1969. Den var språkrör i Egentliga Finland för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Dess historia finns nedtecknad av Pekka Lehtonen, som också var redaktör vid tidningen på 1960 talet, i boken Uusi Päivä kaikki muuttaa voi. Turkulainen työväenlehti ajan ja aatteiden aallokossa (2007).

Av Lehtonens bok framgår att redaktionen för tidningen, vars namn var en symbol för framtidshopp, våren 1948 hade flyttat från Folkets hus till egna lokaliteter vid Hantverkaregatan. Husbolaget låg i korsningen mellan Hantverkaregatan och Västerlånggatan.

Tidningen Kansan Uutiset, som fortfarande utkommer, grundades 1957 och blev ett hot mot Uusi Päivä på marknaden i Egentliga Finland. Man övervägde att lägga ned Uusi Päivä men fortsatte i alla fall att ge ut den. I oktober 1956 flyttade redaktionen till nya lokaliteter i gatuplanet i ett nybyggt hus vid Västerlånggatan.

Uusi Päivä lades ned i början av år 1969 efter beslut av DFFF. Den formella orsaken var ekonomiska svårigheter, men interna partipolitiska tvister inverkade också på beslutet. Tidningens sista nummer utkom 28.6.1969. Kansan Uutiset inrättade sin Åboredaktion i Uusi Päiväs gamla lokaler. I dag verkar där Antikvariaatti Arwo Paperi / Juvekim Oy.

En mera långvarig historisk Åbokuriositet än tidningen blev det årliga tävlingslopp som tidningen startade 1947: ”Uusi Päiväs maraton”, 25 kilometer, känd också under namnet Kuppispiken. Tävlingen lockade också utländska deltagare och arrangerades även efter Uusi Päiväs nedläggning, ända fram till 1992 (Helsingin Sanomat 8.9.1992).

Jag har sparat de föremål och medfarna tidningar som jag hittade, och jag planerar att göra något slags tavla eller installation för att presentera fynden. Tidningens postlådor har jag tänkt jag sätta upp på garageväggen.

Jerkko Holmi

Översättning: Brita Löflund

Urho Verho, kulturpåverkare

Urho Verho föddes i Åbo 1912 och avlade universitetsexamen i hemstaden. Han blev med tiden en mångsidig påverkare inom stadens kulkulturliv och bildningsarbete. Efter krigen arbetade han som biträdande föreståndare för det finskspråkiga arbetarinstitutet i Åbo och fortsatte sedan som dess föreståndare fram till 1964.

Från och med senare hälften av 1950-talet undervisade han vid Åbo universitet i ämnena inhemsk litteratur och allmän litteraturvetenskap. Han skötte biträdande professorstjänster och en kort tid även professuren i inhemsk litteratur. År 1970 flyttade han till Tammerfors universitet. Enligt matrikeluppgifterna var det i början av karriären fråga om akademiska korttidsanställningar.

Turun Sanomat publicerade även en bild i samband med nyheten om att tidningens frilansskribent Urho Verho blivit vald till föreståndare för Turun työväenopisto. Turun Sanomat 27.5.1948.

Kulturvännerna i Åbo lärde känna honom som frilansskribent i dagstidningen Turun Sanomat. Skrivglade Verho började som litteraturkritiker 1937, och tiden var sådan, att en artikel om en bok kunde uppta en halv sida i en broadsheet-tidning. Teaterkritiken var emellertid hans specialitet.

Verho doktorerade vid Åbo universitet år 1951 med en avhandling om Kaarlo Bergboms dramauppfattning. Hans handledare var professor V. A. Koskenniemi. I sin avhandling inplacerade Verho den ryktbare chefen för Nationalteatern i personhistoriska, idéhistoriska, litteraturhistoriska och socialhistoriska ramar. Man kan säga, att han försökte visa vilka olika delar som tillsammans byggt upp teaterchefens monumentala rykte.

Som teaterkritiker i Turun Sanomat kunde Verho vara verbalt vassare än sin företrädare Teppo Samooja. Detsamma kan emellertid inte sägas om språkbruket i hans två essäsamlingar, som gavs ut av Åboförlaget Tajo. I dem är tonen försynt och texten tät.

År 1963 utkom Uuden teatterin tiennäyttäjiä, som presenterade Georg Bernard Shaw, T. S. Eliot, Eugene O’Neill och Thornton Wilder. Teaterentusiasten Verho var intresserad av det anglosaxiska moderna dramat och ansåg, att mycket i de dåtida trenderna var av övergående art. Exemplen visar att han i sin förståelse för det moderna dels ville hålla ett långt perspektiv, dels ta fasta på det som rörde sig i tiden.

Efter krigen presenterade de finska teatrarna scenkonst från det engelska språkområdet. Så även i Åbo.

Åbo universitets bibliotek Feeniks har i sitt lager ett exemplar av Uuden teatterin tiennäyttäjiä som skribenten signerat till professor Lauri Viljanen. Denne hade varit opponent vid Verhos doktorsdisputation. Vem som designade pärmbilden nämns inte.

Den andra Tajo-boken Vanhaa ja uuttaa draamaa utkom 1964, och där utnyttjar Verho en del av sina teaterrecensioner från åren 1961–63. Kritikerns tankar sysselsattes fortfarande av mötet mellan gammalt och nytt och av det som håller över tid. Ett slags svar ger kanske samlingens text ”Hyvästijättö kuolevalle elämänmuodolle” (Farväl till en döende livsform). Där analyserar författaren Anton Tjechov och noterar att den relativa frånvaron av aktiviteter har avspeglingar i det då moderna anglosaxiska dramat: ”Tjechov har helt uppenbart varit förebild även här.”

Verho träffade rätt i sina spekulationer om Tjechov-dramatikens framtida dragningskraft  Den ryska klassikern har behållit sin ställning i teatrarnas repertoarer.

Urho Verho skrev också om den tyske författaren Hans Carossas tankevärld och om det finska arbetarinstitutets historia. Han avled i Pargas år 1988.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Litteratur:

Ellonen, Leena (red.): Suomen professorit 1640–2007, Professorsförbundet, Helsingfors 2008.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

Verho, Urho: Uuden teatterin tiennäyttäjiä. Förlaget Tajo, Åbo 1963.

Verho, Urho: Vanhaa ja uutta draamaa. Förlaget Tajo, Åbo 1964.

Försök att värva desertörer i Porthansskvären 

På tröskeln till fortsättningskriget sommaren 1941 försökte tusentals män undvika att dra på sig den grå soldatuniformen. De hade fått kallelse till extra övning, vilket betydde att mobiliseringen hade inletts. De bakomliggande orsakerna till männens attityd var varierande, till exempel trauman från vinterkriget, en pacifistisk eller religiös övertygelse eller en politisk ideologi.

I Åbo verkade vid tiden för krigets början en med finska mått mätt ganska omfattande underjordisk kommunistisk motståndsrörelse, låt vara att dess medlemsantal var litet. Dess medlemmar tänkte sig, att de skulle kunna övertala en del av de soldater som samlats i staden vid mobiliseringen i juni att bli desertörer och komma med i deras led. På det sättet skulle man kunna försvåra finska arméns agerande och stärka de egna motståndscellerna.

På bänkarna i Porthansskvären kunde man under fortsättningskriget få suspekt sällskap. Bild: Riku Kauhanen.

Många av motståndsrörelsens medlemmar hade hört till det under mellanfreden i maj 1940 grundade freds- och vänskapssällskapet Suomen-Neuvostoliiton Rauhan ja Ystävyyden Seura (SNS), som förbjöds i januari 1941. Till upplösningen bidrog våldsamma kravaller mellan polisen och demonstranterna i Åbo 7.8.1940, då 17 personer skadades och en utomstående dog. Åboavdelningen av SNS hade vid tiden för upplösningen uppskattningsvis 5 000 medlemmar. Efter sällskapets nedläggning stod dess forna medlemmar under särskild övervakning, och på basis av Statspolisens (Stapos) rapporter bevakade man noga deras umgänge med soldaterna.

Vid den tid då de extra övningarna pågick skedde den 20 juni 1941 ett säreget försök att ”värva desertörer” i Porthansskvären, alltså bokstavligen mitt framför den dåtida polisstationen. Den kvällen satt en reservist från Åbo med sin fru på en bänk i parken då en man slog sig ned bredvid dem trots att det fanns flera lediga bänkar. Den påträngande mannen hävdade att den som tar krigstjänst är dum i huvudet och berättade att han redan uppmanat många att desertera.

Enligt polisprotokollet klandrade han samtidigt förhållandena i Finland och klagade över ”att man kantänka inte kunnat bevara de vänskapliga relationerna med Sovjetunionen som ’försåg oss med mat’”. Om sin egen bakgrund berättade mannen att han undvikit krigstjänst genom att komma från Helsingfors till Åbo och att hans avsikt var att via Åbo försvinna utomlands. Under samtalet kom det också fram att han var väl underrättad om de tyska trupperna i norra Finland.

Redan en halv timme efter samtalet i parken greps ”folkuppviglaren”. Under det inledande förhöret fann polisen förutom hans identitetsbevis och utrikespass också SNS medlemskort. Enligt de uppgifter som myndigheterna fick från Helsingfors var mannen helt befriad från krigstjänst på grund av ”debilitas” eller ”svagsinthet”. Efter kriminalpolisens inledande förhör fick han vänta på att representanter för den statliga polisen skulle infinna sig.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Grönholm, Pertti et al. Elämää sotavuosien Turussa 1939–1945. Åbo: Turun Historiallinen Yhdistys, 2014.

Riksarkivet, verksamhetsstället i Åbo. Cb:12. Kriminalavdelningens vid Åbo polisinrättning arkiv. Utkast till polisens undersökningsprotokoll 401–800. 1941.

Brezjnev i Åbo 1961

I september 1961 fick Åbo för en dag vara värd för sovjetledaren Leonid Brezjnev (1906–1982) under hans besök i staden. Brezjnev var då ordförande för Högsta sovjet, som var Sovjetunionens motsvarighet till parlament, och officiellt statsöverhuvud. Den verkliga makten innehades emellertid fortfarande av kommunistiska partiets generalsekreterare Nikita Chrusjtjov, som Brezjnev var med om att störta tre år senare.

Sovjetunionens president Leonid Brezjnev besökte Åbo universitet den 25 september 1961. Bild: V. K. Hietanen, Museiverket.

Sovjetledarnas besök följde i allmänhet en väl inkörd rutin. Först avklarades de officiella ceremonierna och underhandlingarna i Helsingfors och sedan presenterades trakterna utanför huvudstadsregionen för gästerna från öst. Så var fallet också den här gången. Besöket började i Helsingfors och varade inalles i nio dagar, och sovjetledaren fick ta sig en titt också på Åbo, Kemi och Rovaniemi.

I Åbo hade man valt Valmets varv i Pansio och Åbo universitet till besöksmål för Brezjnev och hans följe. På varvet föreföll den tidigare maskiningenjören Brezjnev att känna sig väl hemmastadd och pratade också med de aboensiska varvsarbetarna. Förutom att sovjetledaren berömde den finska varvsindustrin lovade han också att den östra grannen skulle förbli en pålitlig och långvarig kund.

På universitetsbacken fick Brezjnev bekanta sig med den moderna högskolearkitekturen på campus och med president Paasikivis digra privata boksamling. I sitt tal till universitetets företrädare lyfte han fram den studerande ungdomens betydelse som skapare av framtiden och meddelade att han skulle donera en samling läroböcker och vetenskaplig litteratur, inalles 2 000 band, till universitetet.

De finländska medierna följde noga de östliga grannarnas resa och citerade sovjetledarens tal i sina artiklar.

Också den sovjetiska pressen noterade besöket. Izvestija betonade de varma och vänskapliga relationerna mellan vänstäderna Åbo och Leningrad och deras invånare. Tidningen skrev att tusentals Åbobor samlats på den öppna platsen framför järnvägsstationen för att med rungande slagord om fred och vänskap ta farväl av Brezjnev och president Kekkonen, som stått värd för hela Finlandsbesöket.

Pravdas läsare åter fick ta del av en målande skildring av Åbo som en av Finlands äldsta städer och ett centrum för regionens förvaltning i 600 år. Åbo vid tiden för besöket beskrevs i Pravda som en av Finlands främsta industristäder och en central ort för arbetarrörelsen i landet.

I de sovjetiska tidningarna kunde man också läsa om besökets viktigaste politiska syfte: att främja tanken på de nordiska länderna som ett neutralt fredsområde och att motarbeta Natos expansion.

Pia Koivunen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingin Sanomat, 27.9.11961, Leo Shulgin, Presidentti Brezhnev tervehti Turun teollisuutta ja oppia.

Izvestija, 25.9.1961, V. Tarasov, Rukopleskanija druzei.

Pravda, 26.9.1961, Sovetskie gosti v Turku.