Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Teppo Samooja, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Ingermanlandsfödde Teppo Savolainen (1890–1978) skrev studenten vid Viborgs klassiska gymnasium men blev magister från Åbo universitet. Efter krigen bytte han sitt efternamn till Samooja. 

Teppo Samooja blev en mångsidig kulturpåverkare i Åbo. Stadens bibliotek blev hans huvudsakliga arbetsplats men hans bisysslor omfattade allt från journalistik till föreningsaktiviteter.

Åbo stadsbiblioteks chefsbibliotekarie Teppo Samooja. Bild ur verket Seppälä 1963, 131 (ej uppgift om fotografen).

Då den trettioårige magistern år 1925 inledde sitt arbete som biträdande chefsbibliotekarie vid Åbo stadsbibliotek var utlåningen och läsintresset på nedgång. Orsakerna antogs vara den oroliga tidsandan och jazztidens nöjesutbud. I slutet av decenniet orsakade depressionen en uppgång i bibliotekets användningsgrad eftersom Åboborna antagligen hade mindre pengar att spendera på avgiftsbelagda aktiviteter.

Efter krigen utvecklades biblioteksväsendet och verksamheten blev mångsidigare. Samooja var chef för biblioteket åren 1928–1957 och arrangerade då tillsammans med personalen evenemang på bred skala samt representerade biblioteket i offentligheten. Styrelsen öppnade penningpungen för nya tillställningar: man firade regelbundet olika författares bemärkelsedagar med musikuppträdanden och man ordnade utställningar av aboensiska författares verk.

Vid sidan av sitt dagliga arbete skrev Samooja från och med 1919 regelbundet artiklar för dagstidningen Turun Sanomat. Han var tidningens teaterkritiker och satte sig grundligt in i sitt värv, vilket gjorde att han vann det aboensiska teaterfolkets uppskattning. Han var stamgäst på premiärerna och innan ridån gick upp kunde han ibland hålla en introduktion till kvällens pjäs.  

Då en kommunal stadsteater inledde sin verksamhet 1946 och i sig förenade borgarnas och arbetarnas teater fick staden en entydigt ledande huvudscen.

Teaterkritikerns uppfattning om konsten var högstämd. Samooja var övertygad om att teaterkonsten vidgade människornas vyer, botade, tröstade och bildade. Med de orden karakteriserade han teatern i sin lilla essäsamling Teatteri, yleisö ja arvostelu, som utkom 1943. Han ger också utrymme för tankar kring den egna yrkeskårens ansvar: ”Mediernas inverkan är långtgående. Därför måste en kritiker väga sina ord på guldvåg innan han skriver ned dem på papper. Han ska sky felaktiga omdömen som pesten [–].” Skribenten ska säga sanningen men ha förståelse för aktörerna, ansåg Samooja.

Teppo Samooja beskrev riktlinjerna för sin konstuppfattning i sin essäsamling år 1943.

Samooja var en föreningsmänniska och en bakgrundspåverkare. Han var bland annat ordförande för Konstnärsgillets i Åbo teaterklubb, medlem i styrelsen för bokhandeln Turun Kansallinen Kirjakauppa och aktiv i biblioteksbranschens organisationer. Som den passionerade teatervän han var skrev han också historiken Turun teatteri 1918–1943, som utkom 1943 och var en sammanställning av de olika skeden som stadens så kallade borgerliga teater genomgått.

Turun Sanomat uppmärksammade den 21 maj 1958 chefsbibliotekarie Teppo Samoojas avskedsfest på restaurang Kilta. Samooja hade då varit 33 år i stadens tjänst. Festtalarna lyfte fram den blivande pensionärens entusiasm för kulturarbete och de bestående spår som hans verksamhet satt i stadens kulturliv.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kirjastonjohtaja Teppo Samooja juhlinnan kohteena. Turun Sanomat, 22.05.1958, nr 136, s. 7. Nationalbibliotekets digitala material.

Savolainen, Teppo: Teatteri, yleisö, arvostelu. Kustannusosakeyhtiö SMIA, Helsingfors 1943.

Seppälä, Eila: Turun kaupunginkirjasto 1863–1963. Åbo stad, Åbo 1963.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1900-talet

Leonard Bernstein i Åbo

Lämna en kommentar

Spänningen tätnade måndagen den 5 oktober 1959. Vid middagstid landade i Åbo ett flygplan lastat med 112 kollin musikinstrument och annat, inalles 9 120 kilo. På eftermiddagen efter klockan 16 anlände en flygplanslast musiker. Snart skulle ytterligare ett tredje plan komma. Redaktörerna ilade till flygfältet för att ta emot den länge efterlängtade gästen Leonard Bernstein och hans berömda orkester, New York-filharmonikerna. Den första som steg nedför flygplanstrappan var emellertid förste konsertmästaren John Corigliano. Han upplyste den ivrigt väntande mottagningskommittén, som leddes av stadsfullmäktiges ordförande Arvo Valtonen: ”Mr. Bernstein är inte med. Han kommer med bil!”

Turun Sanomat skrev om New York-filharmonikernas besök 1.9.1959.

En timme senare kom bilen med Bernstein och hans maka direkt från Helsingfors och svängde in till Hotell Turku, där reportrarna till sist fann dem. Turun Sanomats reporter konstaterade att Bernstein alls inte var högdragen utan tvärtom lättsam ”som en dirigent för ett jazzband”. Tidningen beskrev mötet i hotellfoajén:

”Han hälsade med en glad gest, berättade att resan från Helsingfors gått utmärkt och att han var glad över att få besöka Åbo. Mitt i berättandet lade han behändigt armen om sin hustrus hals och poserade i all sin ungdomlighet för fotografen. Han var somrigt och lätt klädd i en jacka av sportig modell och något mörkare byxor. Han är inte särskilt lång, men axlarna är breda och blicken skarp och livlig. Håret har många silvergrå strån och svallar ostyrigt vid tinningarna, och när paret gick in i hissen vinkade ’Lenny’ familjärt och ropade: ’Helou…’”

New York-filharmonikernas konsert ägde rum redan samma kväll. På scenen ställde sig en dittills osedd orkestersammansättning, 108 musiker. Programmet inleddes med Samuel Barbers Second Essay for Orchestra, därefter spelades Wolfgang Amadeus Mozarts Pianokonsert G-dur med Bernstein själv som solist och till sist uppfördes Johannes Brahms Symfoni n:r 1 c-moll. Den enligt tidningen festklädda publiken var begeistrad. Applåderna varade i 5 minuter och 20 sekunder innan Bernstein veknade och gick med på ett extranummer, och Sjostakovitjs toner klingade ut som en avslutande påminnelse om att turnén var en del av det kalla krigets kulturpolitik. Filharmonikerna hade kommit till Finland från Moskva där de uppträtt med en framgångsrik konsert.

 Leonard Bernstein dirigerar i Åbo konserthus 5.10.1959. Bild: Turun Sanomat.

Besöket i Åbo blev sist och slutligen kort. De reserverade hotellrummen annullerades och hela sällskapet, 125 personer, beslöt att ännu samma kväll resa till Stockholm. Musikerna stannade knappa sex timmar i staden, konstaterade tidningarna. Minnesvärda var dock Bernsteins varma ord om Åbos nya konserthus, som man med allt skäl kände stolthet över:

”Well, er sal är strålande bra! Vår musik passade utmärkt in där.”

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

“New York Philharmonic”, Uusi Aura 6.10.1959.

”New Yorkin filharmonikkojen Turun konsertti kiinnostaa”, Turun Sanomat 28.9.1959.

”New Yorkin filharmonikot Turussa”, Turun Sanomat 1.9.1959.

”NY:n filharmonikot saapuivat eilen”, Turun Sanomat 6.10.1959.

”Suuren lännen suurta taidetta”, Uusi Aura 6.10.1959.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet.  Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

*

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader.  Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar. 

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten. 

*

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år. 

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

*

I Kuppisparken utfördes  år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1900-talet

Kvinnor i byxor och män i kjol på Auragatan 1949

Lämna en kommentar
Hörnet av Auragatan och Universitetsgatan i Åbo 1936. Aarne Pietinen, Museiverket, Historiska bildsamlingen. 

”Byxmodet” har börjat synas alltmer i stadsbilden i Åbo då ”kvinnor förklädda till män” kan ses promenera på Auragatan iförda långbyxor. Detta kan man läsa i en insändare i tidningen Sosialisti år 1949. 

Skribenten anser att det är tillåtet att använda långbyxor förutsatt att man inte strävar efter att ”på speciellt sätt” betona bärarens kvinnlighet. Modetrenden har emellertid ett fel, tycker hen: männen är inte jämställda med kvinnorna när det gäller ekiperingen. Skribenten frågar också lite ironiskt: 

”Men hur skulle det gå om männen skulle vilja vara jämställda och klä sig i damkläder?”

Fastän man kan ana ironi i texten erbjuder den en möjlighet till en granskning av vad som på den tiden ansågs lämpligt i klädväg för kvinnor respektive män. I Finland breddades skalan för lämplighet när det gällde damkläder ungefär från och med 1920-talet, då det småningom blev allt vanligare att kvinnor bar långbyxor. Då fick kvinnorna ha långbyxor till exempel när de åkte skidor. Olika arbetskläder och tjänstedräkter blev också allt vanligare i början av 1900-talet, vilket bidrog till att utöka urvalet av damkläder. 

Långbyxor kunde passa för kvinnor i arbets- eller idrottsmiljö, ansåg de samtida, men det var fortfarande tvivelaktigt huruvida det var passande för en kvinna att visa sig på stan i byxor.  Om detta vittnar till exempel en insändare i Sosialisti i slutet av 1940-talets Åbo: det passar sig inte att en kvinna ”stoltserar” i manliga arbetskläder på offentliga platser.

Höstmode för damer och herrar 1977. Kari Rainer Pulkkinen, Journalistiska bildarkivet JOKA, Samling Kari Pulkkinen. 

Herrmodets repertoar har blivit mångsidigare i långsammare takt än dammodets. På 1960- och 1970-talet blev det särskilt bland ungdomarna modernt att ha längre hår än tidigare, men männens kjolbruk har länge varit föremål för diskussioner. Så sent som på 1990-talet kunde man i Helsingin Sanomat läsa, att ”de vitrockade” rycker ut ifall en karl klär sig i kjol. 

Om männens strikta ekiperingsregler vittnar det också, att en skribent i Sosialisti i slutet av 1940-talet anser att ”en man klädd som en kvinna” på Auragatan i Åbo skulle kunna bli gripen av polisen och även borde ”forslas bort såsom störande för trafiken” på grund av den förbluffade folkhop som skulle samlas på platsen.

Omnämnandet av ordningsmakten torde ha samband med att kläder som ansågs otypiska för det egna könet kunde tolkas som maskering, som på basis av ordningsstadgarna var förbjudet i en del finska städer. Före 1900-talet kunde en klädsel som bröt mot könsnormerna medföra problem med polisen för såväl kvinnor som män.

Insändaren i Sosialisti berättar dock om en förändring i samhället: att en kvinna klädde sig i byxor ansågs inte längre straffbart i Åbo vid 1950-talsskiftet även om brott mot könsnormerna kunde dela åsikterna. Manlighetens nischer har däremot vidgats mycket långsammare. Så sent som på 2020-talet kunde man i medierna läsa att en man i kjol var en sällsynt men allt vanligare syn i vår gatubild.

Jean Lukkarinen (pronomen: hen)

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Housumuoti. Sosialisti, 15.05.1949, nr 109, s. 4.

Teinit eivät halua olla tuppisuita. Suomen Kuvalehti, 14.01.1967, nr 2, s. 28–31.

Miehet voisivat käyttää hametta tietyissä rajoissa. Helsingin Sanomat, 30.8.1997, https://www.hs.fi/suomi/art-2000003653421.html. 

Vierto, Tuija: Usva Kiuru, 18, on hameeseen pukeutuva mies, eikä hän ole ainoa: ”Mukava, käytännöllinen ja tyylikäs”. YLE 29.6.2023, https://yle.fi/a/74-20037186. 

Laine, Mio: ”Lieneekö tuo aprillinarrio wai pitkälle kehittyneen emansipatsioonin merkkiä wai muuta wallattomuutta.” Sukupuolen ilmaisun moninaisuus suomalaisissa sanomalehdissä 1868–1917. Pro gradu-avhandling i kulturhistoria, Åbo universitet 2025.

Suhonen, Sami: Transsukupuolisuuden näkymätön historia. Sateenkaari-Suomi. Seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen historiaa. Red. Kati Mustola och Johanna Pakkanen. Like, Helsingfors 2007.

Turunen, Arja: ”HAME, HOUSUT, HAMEHOUSUT! VAI MIKÄ ON TULEVAISUUTEMME?” Naisten päällyshousujen käyttöä koskevat pukeutumisohjeet ja niissä rakentuvat naiseuden ihanteet suomalaisissa naistenlehdissä 1889–1945. Doktorsavhandling i etnologi, Jyväskylä universitet, 2011.

1900-talet

Åboforskare på kärrmarkerna i Östkarelen

Lämna en kommentar

I fortsättningskrigets anfallsskede år 1941 överskred finnarna den gamla gränsen från freden i Tartu och ockuperade områden i Östkarelen. Redan i december 1941 aktualiserades frågan om områdets ekonomiska möjligheter samt annan forskning. Ett syfte var att bevisa, att regionen var en del av Finlands ”naturliga” områden, och år 1942 behövde man olika slag av praktisk information för omedelbart bruk av Staben för Östkarelens militärförvaltning, som styrde territoriet.

Harry Waris tog detta färgfoto på ett rikkärr i en forndalssluttning i Vieljärvi i Östkarelen 1.7.1943. På bilden ses major Mauno J. Kotilainen, fjärrpatrullman i Avdelning Kuismanen och ledare för den botaniska forskningen i östra Karelen. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Undervisningsministeriet tillsatte i slutet av 1941 en delegation för Östkarelen. Denna vände sig till olika aktörer inom vetenskapen i Finland och framförde önskemål om listor över nyligen utförd forskning kring Östkarelen samt planer för och initiativ till framtida undersökningar. Delegationen hade för avsikt att utarbeta en egen plan för sommaren 1942 tillsammans med militärförvaltningen.

Ett brev sändes också till Åbo universitets rektor 3.1.1942. Frågan dryftades länge, för rektor Einar Juva (1892–1966) besvarade brevet först i slutet av februari. Åbo universitet hade inga egna planer på forskning i dessa områden, som länge varit stängda för forskarna, men man hade ändå beslutat att överväga vilka möjligheter universitetet hade att delta. När det gällde humaniora var professorn i finska språket med släktspråk Paavo Ravila (1902–1974) i krigstjänst och det var inte lätt att av honom få reda på om det fanns möjlighet att sända iväg lämpliga studerande eller dialektforskare.

Vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten fanns det däremot flera forskare som kunde göra undersökningar om flora och fauna. Till dem hörde professor Harry Waris (1893–1973), Kaarlo ”Jukka” Lounamaa (1913–1978), Paavo Kallio (1914–1992), Matti Laurila (1915–1942), Aimo Merisuo (1907–1984) och Paavo Niemelä (1911–1951). Waris och Lounamaa var kärrmarksforskare, Kallios forskarbana hade avbrutits av kriget. Laurila var en lovande forskare med sporväxter och fröväxter som specialitet. Hans krig och forskning fick ett abrupt slut då han träffades i huvudet av granatsplitter i Krivi 15.9.1942. Aimo Merisuo åter var specialist på rovsteklar, och Paavo Niemelä var en insektforskare som skulle ägna sig åt bin och andra gaddsteklar. Viktigt för insektforskarna var att jämföra stammarna i Finland med motsvarande stammar i Östkarelen och att notera östliga invandrade arter i finska Karelen.

På bilden kapten Jukka Lounamaa, botanikforskare vid Åbo universitet, i Östkarelen nära Äänislinna (Petrozavodsk) 5.7.1942. Fotografens egentliga objekt var ”Thalictrum”, dvs rutasläktet. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Av Åbo universitets sex kandidater fick två, Waris och Lounamaa, stipendium för kärrmarksforskning sommaren 1942. Det berodde främst på att professorn i botanik Kaarlo Linkola (1888–1942), som innehade en betydelsefull ställning i kommittén, avled i april 1942 och ledarrollen övertogs av Mauno J. Kotilainen (1895–1961). Denne favoriserade starkt sitt eget specialområde, det vill säga kärrmarksforskningen.

Waris och Lounamaa botaniserade i östra Karelens kärrmarker också år 1943, då tillsammans med docenten i botanik Lauri Kari (1901–1962), som hade färgfotografering som hobby. Från denna tid härrör de 120 färgfoton i botaniska museets samling som ”återupptäcktes” så sent som 2022.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Laine, Antti. Tiedemiesten Suur-Suomi – Itä-Karjalan tutkimus jatkosodan vuosina. Historiallinen Arkisto 102. Helsingfors: SHS, 1993, 91–202.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet. Arkivbox 1. Brev till Åbo universitet. Helsingfors 3.1.1942. Nr 24.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet.  Arkivbox 1. Åbo universitets rektor. Brev till Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen. 26.2.1942. Nr 126/1 b.

Färgfoton tagna av finska krigsbotaniker i Östkarelen finns i Åbo universitets botaniska museums samlingar. 17.8.2022. Utu.fi. https://www.utu.fi/fi/ajankohtaista/mediatiedote/suomalaisten-sotabotanistien-ita-karjalassa-ottamia-varivalokuvia-loytyi (använt 20.11.2025)

1900-talet

Spöket på Nummisbacken

Lämna en kommentar

Onsdagen den 3 november 1948 begav sig Turun Sanomats reporter Matti Jämsä på upptäcktsfärd till Nummisbacken. Man hade bett honom undersöka ryktena om ett spöke som stört livet vid Åkervägen 4. Där bodde sexbarnsfamiljen Kumlander i ett egnahemshus med två våningar.

När Jämsä kom till platsen var husets herre själv hemma och konstaterade:

”Redan i en och en halv månad har andarna aktivt bråkat med oss. Från vinden hörs högljutt buller, knackningar och tunga steg. Emellanåt bankar de i köksväggarna och på dörren också.”

Turun Sanomat 4.11.1948.

Spökerierna var som livligast mellan klockan sju och tio om kvällarna, och i månadsskiftet oktober–november hade det spökat varje dag. Spöket hade till och med visat sig. Det var ”ett väsen med skinande vitt huvud och snäv svart kåpa”, 130–140 centimeter långt.  Benen liknade en tranas ben och fötterna var som hästhovar. I handen hade spöket ”ett föremål liknande en djurtarm” som det viftade med.

”I Guds namn, vad söker ni!” hade Kumlander ropat, men spöket hade bara tittat långt på honom och försvunnit.

Redaktörerna beslöt återkomma på kvällen, vid skymningstid. En hop Nummisbacksbor hade samlats på vägen för att se vad som skulle hända, men ingenting hände. Spöket höll sig undan.

Kainuun Sanomat 7.11.1948.

När Jämsäs artikel utkommit – under pseudonymen Nalli – i Turun Sanomat den 4 november spreds den snabbt till andra tidningar runtom i landet, från Helsingfors till Kemi och från Karleby till S:t Michel. Vid allhelgonatiden kunde hela Finland läsa om spöket på Nummisbacken. Berättelsen fortsatte i de påföljande dagarnas tidningar, där det berättades att även ”andeforskare” kallats till platsen för att fördriva de onda andarna.

Till sist gjorde Kumlander en brottsanmälan och redan den 8 november kom polisen till platsen för att utreda fallet. Stora skaror av nyfikna Åbobor hade också vandrat till Åkergatan och enligt uppgifter i tidningarna måste polisen bana sig väg ”genom en 300-hövdad folkmassa”. Kriminalkonstapeln behövde inte arbeta länge innan fallet löstes. Enligt tidningen Sosialisti hade ”en nära granne som tydligen hyste agg till Kumlanders för något” uppträtt som spöke. Grannen hade inte bara maskerat sig utan också lagt ut snören med vilkas hjälp han kunde framkalla klirr och skrammel. Tidningarna avslutade sin nyhetsuppföljning med ett kort konstaterande: ”Spöken lever inte länge nuförtiden”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

H. K.: ”Turun kummitusta katsomassa satoja ihmisiä ja poliiseja”, Jaakkiman Sanomat 10.11.1948.

Junttila, Veli: Suomi 1948/Nummenmäen kummitus. Turun Sanomat 1.11.1998.

”Kummitukset eivät elä kauan nykyaikana”, Sosialisti 9.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Etelä-Saimaa 5.11.1948.

”Kummitus peloittelee ihmisiä”, Kainuun Sanomat 7.11.1948.

”Kummitus Turussa”, Ylä-Vuoksi 6.11.1948.

Nalli: ” Nummenmäellä kummittelee vallan kamalasti”, Turun Sanomat 4.11.1948.

Nalli: ”Nummenmäen kummitus”, Turun Sanomat 5.11.1948.

”Nummenmäen ’kummitusjuttu’”, Turun Sanomat 7.11.1948.

”Turun kummitus mielikuvitusta”, Vaasa 13.11.1948.

1900-talet

Tango med AI

Lämna en kommentar

Musikbranschens professionella aktörer har, liksom konsumenterna, under 2020-talet varit oroade över att AI-kompositioner, -texter och -framföranden invaderar internetbaserade kommersiella musik- och videotjänster. På nätet finns redan ett stort antal tjänster som bygger på AI-applikationer och gör det möjligt för användaren att med några få avgränsningar och instruktioner producera färdig musik i olika genrer samt kombinera dem.

Det är få som vet att man vid Åbo universitet tog de första stegen inom AI-tonsättningen redan strax efter mitten av 1960-talet. Det var unga forskare i farten och de hade inte några hämningar när det gällde att utforska vad allt man kunde göra med datorer. 

En av dem var Markku I. Nurminen (f. 1945), matematiker och numera professor emeritus i data- och systemvetenskap vid Åbo universitet. Han hade stiftat bekantskap med datorer i medlet av 1960-talet inte bara i sitt arbete vid IBM utan också på universitetets institution för tillämpad matematik. Nurminen hade också studerat musikens teori, och i kombination med intresset för datorer födde detta en idé om en kompositionsautomat för tangomelodier.  Nurminen lockade också Toivo Kärki (1915–1992) att delta i projektet. Kärki överlät ett material på 59 tangomelodier i moll som han själv komponerat.  

Nurminen började med att spela Kärkis tangor och valde ut sådana som representerade tonsättarens stil men som innehöll sinsemellan olika melodier och harmoniseringar. Sedan skrev han ett kompositionsprogram i programmeringsspråken Fortran och Assembler på en IBM 1130-dator, som ägdes av institutionen för tillämpad matematik, och skrev ut det färdiga programmet på hålkort av kartong. Därefter matade han in de valda musikaliska elementen i datorn och beordrade den att skapa nya kompositioner av detta material. Programmet kunde generera en ny tango på några minuter. Resultatet blev en hel mängd nya stycken, som även de togs tillvara på hålkort och skrevs ut som noter på papper.

Någon tango som genomgående skulle ha hållit Kärkis stil kunde datorn dock inte producera, utan melodierna innehöll element som sinsemellan var till och med mycket olika stilmässigt. Programmet kunde visserligen skriva strofer i Kärkis stil, men till sist måste Nurminen själv sätta ihop stycket genom att förena delar ur flera datortangor. 

Den första datorstödda tangokompositionen spelades in och släpptes år 1967.

Nurminen arrangerade också stycket till ord av Juhani Lompolo. Tangon Kesän muistatko sen spelades in med Esko Rahkonen och Jaakko Borgs orkester.  Introt bestod av smatter och klinganden från en mekanisk skrivmaskin. På singelskivan anges Datorn IBM 1130 som kompositör, Markku I. Numminen som programmerare och Toivo Kärki som arrangör och producent. IBM delade ut singeln i julklapp åt sina kunder år 1967 och den fick även i övrigt en hel del publicitet.

Rundradion intervjuade både Nurminen och Kärki genast då skivan blev tillgänglig. I intervjun redogjorde Nurminen detaljerat för de olika arbetsfaserna. Även om datorn inte hade någon självständig skapande roll eller konstnärlig förmåga hade den enligt Nurminen betydligt försnabbat tonsättningsarbetet. Kärki var förvånad över slutresultatets goda kvalitet. ”Sämre kompositörer kan sluta komponera och de lite bättre kan gå i pension”, föreslog han. Bägge intervjuerna kan ses (på finska) på Yles Elävä arkisto-sidor.

Forskarna vid institutionen för tillämpad matematik, bland dem matematikern Ulla Huttunen och professor Olavi Hellman, hade redan år 1966 deltagit med två av en IBM 1130-dator skapade musikstycken i ett konstevenemang arrangerat av Åbo universitets studerande.

Pertti Grönholm

Översättning: Brita Löflund


Källor:

Esko Rahkonen med orkester, dir. Jaakko Borg: ’Kesän Muistatko Sen’. Philips PF 304 807 (1967), vinylsingel 7”, tid 2:24.

Kuljuntausta, Petri: On/Off, Eetteriäänistä sähkömusiikkiin. Förlaget Like Kustannus & Museet för nutidskonst Kiasma 2002, s. 227–230.

Lindfors, Jukka: Tietokoneet sävelsivät tangoa ja soittelivat polkkaa. Yle, Elävä arkisto. Nätartikel 13.2.2008 (uppdaterad 28.9.2016) [https://yle.fi/a/20-89301]

Setälä, Ritva: Toivo Kärki tykkäsi Tietokonetangosta. Turun Sanomat 21.6.2023. Nätartikel. [https://www.ts.fi/teemat/6024114]

1800-talet, 1900-talet

Domkyrkans kajor

2 kommentarer

Åbo domkyrka har i århundraden varit kajornas hem. Kajan hör hemma i kulturmiljöer och trivs i byggnadernas skrymslen och urholkningar även om den också bygger bo i löv- och blandskogar. I sekler har den bott på stenkyrkornas vindar och i tornen. Ett gammalt finskt namn på kajan är hakkinen, och på grund av anknytningen till kyrkorna har den också kallats kirkhakkinen eller kirkherra.

Magnus von Wright & Wilhelm von Wright: Kajan, 1828–1838. Nationalgalleriets samling / Konstmuseet Ateneum. Bild: Nationalgalleriet / Tero Suvilammi.

När Nils Henrik Pinello kom till Åbo den 6 september 1827, två dagar efter den olyckliga stadsbranden, fäste han redan i Pemar uppmärksamhet vid en stor flock kajor. Han tolkade fenomenet så, att fåglarna liksom människorna hade flytt från den ödelagda staden. Kajorna hittade säkerligen snart tillbaka till domkyrkan, men Pinellos observation vittnar om att de här mörka kråkfåglarna var en mycket väsentlig del av stadsmiljön.

Kajornas relation till Åbo brand aktualiserades också år 1936, då tidskriften Seura publicerade en fiktiv intervju. Redaktören berättade, att han kämpat sig upp i kyrktornet för att intervjua klockringaren men i stället fått lov att prata med en av domkyrkans kajor. På plats fanns också en kyrkotjänare, som var mycket harmsen över att kajorna smutsade ner tornet så förfärligt. Redaktören var emellertid mera intresserad av kajans berättelser och frågade hur stadsbranden hade inverkat. ”Våra sittbjälkar förtärdes av eld”, svarade kajan pompöst. ”Kärnfurutimret rasade, de stolta malmklockorna smälte och de mäktiga stenväggarna täcktes av smuts.”

Förutom att kajorna var kännetecknande för kulturmiljöer förekom de också i de mest fantasifulla berättelser. Författaren J. H. Erkko tog på 1910-talet tillvara en saga om två pojkar som klättrade upp i domkyrkotornet för att röva ägg av kajorna. Den ena pojken stod inne i tornet och höll i en planka, som den andre pojken balanserade på när han på utsidan försökte nå fågelbona. Precis i det avgörande ögonblicket uppstod en tvist om vem som skulle få bytet. Och strax föll den andre pojken från plankan. ”Men som tur var hade han en fårskinnsväst på sig. Vinden bredde ut västen till vingar, som bar den fallande i luften och lät honom oskadd landa mjukt på andra sidan av Aura å.”

Berättelserna skulle kunna bli en bok, men här vill jag bara lyfta fram författaren Rafael Hertzbergs novell ”Turun tuomiokirkon aateliset naakat” (Åbo domkyrkas adliga kajor). I novellen berättar kajorna om kristendomens tidiga skeden i Finland. Fåglarna hade följt civilisationens ankomst. Biskop Henriks finger hittades inte heller av en korp utan förstås av en kaja. ”Kyrkherrarnas” uråldriga betydelse hade blivit bortglömd, men ”en dag skall det förvisso komma en pennfäktare till vår stad och berätta för stadsborna om vår ärorika historia och vår betydelse som unika färgläggare av den storslagna kyrkan”.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Berättelsen grundar sig på en understreckare i Turun Sanomat 23.12.2021.

1900-talet

Crichton-Vulcans oroliga element 1939

Lämna en kommentar

Crichton-Vulcans varv var ett stort frågetecken i Finlands politiska fält vid den tid då andra världskriget nalkades. På varvets plats vid Aura å hade man byggt båtar alltsedan 1730-talet. Det varvsbolag som verkade där under vinterkriget, A/B Crichton-Vulcan O/Y, hade uppkommit genom en fusion år 1924 av A/B Crichton som grundades 1916 och maskinverkstaden A/B Vulcan med anor från 1898. Crichton låg på västra stranden och Vulcan mittemot på östra stranden. På det nya varvet byggdes bland annat Finlands pansarskepp och ubåtar, så bolaget var av stor betydelse för försvarsindustrin på tröskeln till kriget.

Ab Crichton-Vulcan Oy:s anläggningar på Aura ås västra strand på 1930-talet. På bilden ses pansarskeppet Ilmarinen under byggnad.
Ab Crichton-Vulcan Oy:s anläggningar på Aura ås västra strand på 1930-talet. På bilden ses pansarskeppet Ilmarinen under byggnad. Bild: Teollisuusteknikko:  förbundet Suomen teollisuusteknikkojen liittos tidskrift, 01.01.1934, nr 1, s. 11.

Samma år som vinterkriget utbröt hade strejkerna inom varvsbolaget samt den politiska vänsterns agerande väckt mycket uppmärksamhet. I gott minne hade man strejken på Crichton-Vulcan, som började 12.4.1939 och berodde på oenigheter om lönerna. Strejken slutade efter en 4½ månad lång arbetskonflikt. I juli framlades efter regeringens medling ett förlikningsförslag, som arbetsgivaren och FFC godkände men metallarbetarförbundet avslog. Ett nytt förslag med Åbos stadsdirektör som medlare godkändes 25.8.1939. Misstron mot Crichton-Vulcans arbetare underblåstes också av att de stora strejkerna inom metallbranschen åren 1927 och 1937 hade börjat på varvet.

En byrå vid namn Maan Turva (Landets säkerhet) grundades 1939, och dess observatörer insände före och under vinterkriget rapporter från olika håll i landet. Åbo var allmänt taget ”en suspekt plats på attitydkartan” enligt en tidig rapport från Maan Turva.  Crichton-Vulcan och hamnområdet i Åbo var då föremål för särskild uppmärksamhet i flera rapporter. Arbetarna i Åbo beskrevs före kriget som uppdelade 50/50 i ”försvarsvilliga och kommunister”.

Särskilt vid tiden för underhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1939 nedtecknade man varvsarbetarnas åsikter. I början av november hade någon på varvet sagt, att ryssarna skulle inta Finland på två timmar ifall det blev krig. Några veckor senare påstods det, att man på varvet noga räknade hur många kanonlavetter och bomber som tillverkades i fabriken.

Efter vinterkrigets utbrott 30.11 nämndes andan i Åbo hamn jämförelsevis ofta i rapporterna. Fartygstrafiken mellan Åbo och Sverige var ju av väsentlig betydelse för försörjningsbiståndet från väst och därför också ett centralt mål för bombardemang. I slutet av december 1939 då en av vädret orsakad två veckors bombningspaus var över, retade sig till och med varvsarbetarna på den östra grannen: ”I arbetarkretsarna finns det fortfarande två slags attityder, även om det förefaller uppenbart att de senaste dagarnas bombningar förbättrat stämningarna och väckt rysshat i kretsar där sådant tidigare inte kunnat förmärkas.  Det har rentav förekommit utbrott av ilska mot ryssarna bland Crichton-Vulcans arbetare och även annorstädes.” Dittills hade man trott att de sovjetiska planen helt hade slutat bomba städerna.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Teollisuuslehti 4/1939, 15.4.1939; 5/1940, 15.5.1940.

Teollisuusteknikko: Suomen teollisuusteknikkojen liiton julkaisu, 01.01.1934, nr 1.

Riksarkivet. Högkvarteret. Interna propagandabyrån (Prop. 3). Perus-3132/41 [80]. Hemlig korrespondens och andra dokument 1939–1940. I/II. Observationsrapport N:r 6. 19.10.1939; Observationsrapporti N:r 8. 22.10.1939; Observationsrapport N:r 38. 23.11.1939; Observationsrapport N:r 38. 24.12.–26.12.1939.

1900-talet

Drömmen om en simhall

Lämna en kommentar

I september 1936 öppnades i Lintulahuset vid Eriksgatan 7 biografteatern Kino-Palatsi, som hade nästan 600 platser. I de lokalerna skulle ursprungligen Åbos första simhall ha byggts. Märkeshändelsen innebar åter ett nytt bakslag för de i staden länge närda drömmarna om en simhall.

Förbättrandet av sim- och badmöjligheterna var ett återkommande diskussionsämne på Åbo idrottsnämnds möten på 1920- och 1930-talet. Drömmen om en simhall blev offentliggjord senast 1927, då simsällskapet Turun Työväen Uimarit inlämnade en framställning om saken till staden.  Redan i januari året därpå slog tidningen Uusi Aura upp nyheten om planer på ett idrotts- och gymnastikhus med simhall i Åbo. Man hade för avsikt att bygga huset på tomten Slottsgatan 24.

Vid denna tid fanns det två siminrättningar i Åbo, den ena i Kuppis och den andra vid Allmänna promenaden i Runsala folkpark. En ny simhall skulle framförallt ha gjort det möjligt för stadsborna att simma året runt. Problemet med siminrättningarna var att de var säsongbundna, och dessutom var den förstnämnda inrättningens hygiennivå otillräcklig och den sistnämnda låg för långt utanför staden. 

Simhallsprojektet sammankopplades med utvecklingen på riksnivå och europeisk nivå. Pressen skrev flitigt om nya simhallar i de nordiska länderna, och simhallarna i mellersta Europa behandlades bland annat i Vietti Nykänens år 1926 publicerade studie Nykyaikaisia uimahalleja (Moderna simhallar). Som ett led i denna utveckling öppnades Finlands första simhall på Georgsgatan i Helsingfors i juni 1928.

Planerna på en simhall i Olofsparken presenterades för pressen hösten 1929. Uusi Aura 8.9.1929.

Det kommunala simhallsprojektet i Åbo framskred emellertid inte. Som en följd av detta försökte också privata aktörer svara mot stadsbornas skriande behov. Man planerade att bygga en simhall i bostadsaktiebolaget Olofsparken vid decennieskiftet, men projektet strandade på bolagets oklara ekonomi.

Siminrättningen i Uittamo blev färdig till sommaren 1930, men trots det fortsatte man att försöka få till stånd en simhall. Nästa drag var att planera ett simhallsbygge i bostadsbolaget Lintula vid Eriksgatan. I byggnaden placerades också en tennishall, och denna invigdes i november 1931. Man hann till och med gjuta en bassäng, men ekonomiska svårigheter satte stopp för simhallsplanerna även denna gång.

Man anhöll om bidrag av staden för att kunna slutföra bygget, men inga åtgärder vidtogs. Arbetet stod stilla i fyra år, och sedan beslöt man ändra om lokaliteterna till en biografteater. Kino-Palatsis lokaler ritades av arkitekt Erik Bryggman, som också var med om att lösa problemet med en simhall i Åbo nästan två decennier senare. Stadens första simhall färdigställdes efter Bryggmans ritningar i Studenthus A år 1954.

Joonas Kananen

Källor:

Åbo stadsarkiv, Idrottsnämndens protokoll 1922-1932 & 1933-1941.
Turun Sanomat, 9.6.1931, nr 151, 1.
Turunmaa 4.3.1930, nr 52, s. 1.
Uusi Aura, 26.1.1928, nr 24, 5.
Uusi Aura, 8.9.1929, nr 244, 4.
Uusi Aura, 3.12.1930, nr 328, 8.
Uusi Aura, 30.9.1936, nr 264, 4.