Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Pärlor bland förorternas köpcenter

Lämna en kommentar

I vårt lands stora städer och också i Åbo finns det en byggnadstyp som blir alltmer sällsynt och snart försvinner tyst och stilla: förorternas köpcenter, som nått tröskeln till ålderdomen. Deras nedgång började redan under recessionen på 1990-talet, och i dag utarmas de alltmer av att minuthandeln koncentreras till stora enheter. 

Det första köpcentret i Suikkila år 2006. Bild: Maarit Lassila, Åbo stadsmuseum.

Det första förortsköpcentret i Åbo byggdes i slutet av 1950-talet i Batterihagen, men shoppingcentrens egentliga gyllene tid var 1960-talet. Då fick alla nya förorter basarliknande köpcenter med platt tak, och dit koncentrerades områdets service. 

I Åbos förorter finns det många stiliga köpcenter som nu är rivningshotade. En del av dem har redan rivits. Rivningshotat är till exempel Suikkilas första köpcenter, som ritades av den kände arkitekten Pekka Pitkänen. Dess arkitektoniska värde är obestridligt – byggnaden hör till 1960-talets vackraste inom den på handel inriktade arkitekturen i vårt land. Ett center som tillsvidare klarat sig undan rivningshotet är Kråkkärrets köpcenter, som på sin tid var det första i Finland som byggdes ovanför en väg.

Köpcentren i förorterna har inte enbart arkitektoniskt värde. De bereder och kan bereda verksamhetsmöjligheter för sådana aktörer som inte har möjlighet att hyra in sig i de kliniska komplex, t.ex. Mylly, som byggs vid ringvägarna. Dessutom planerades köpcentren ursprungligen med tanke på att de skulle kunna nås till fots, utan bil. I Helsingfors finns det flera köpcenter som har upplevt en renässans. De mest markanta exemplen är centren i Munkshöjden och Gårdsbacka. 

Köpcentrens öde kan granskas parallellt med saluhallarnas nedgång. Redan på 1950-talet planerade man att riva Åbo saluhall emedan man ansåg att den levt ut sin tid. På den tiden sågs detta butikscentrum på knappa 60 år som en utsliten produkt av sin tid. Till all tur bevarades hallen, där Åboborna i dag älskar att handla och äta lunch. Då man planerade rivning var saluhallen lika gammal som förorternas köpcenter är nu.

En dag kommer man att sakna de köpcenter som försvunnit. Man borde därför skydda och underhålla dem nu, medan det fortfarande finns tid. I dag skulle det vara viktigt att genomföra trafikregleringar för att mota klimatförändringen och att åtgärda finländarnas tilltagande fetma, men samtidigt är markbruket sådant att man koncentrerar den kommersiella servicen till platser långt utanför bebyggelsen och på det sättet stärker en livsstil där bilen är norm. 

Panu Savolainen

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Johannesnycklar, en general och det finskspråkiga universitetet

Lämna en kommentar

Åbo universitets botaniska museums växtsamling innehåller många rariteter. Ibland är själva växten inte lika kuriös som dess väg till Åbo. Ett sådant fall är specimen nummer 126178, johannesnycklar.

En av de i Frankrike funna växterna, johannesnycklar, som Lennart Oesch, sedermera generallöjtnant, donerade till Åbo universitets botaniska museum. Bild: Samuli Lehtonen/Åbo universitetets botaniska museum.

Vid tiden för första världskriget studerade Karl Lennart Oesch (1892–1978) i Helsingfors för att avlägga examen inom botanik. Hans pro gradu-avhandling om mögelsvampar blev aldrig färdigt eftersom jägarrörelsen år 1915 lockade den blivande botanikern att resa till Tyskland. Krigaren Oesch återvände till Helsingfors i februari 1918 och stannade kvar i arméns tjänst. Efter många turer befann sig Oesch år 1923 i Frankrike där man utbildade finländska generalstabsofficerare på 1920-talet.

Samtidigt som Oesch bytte växterna mot arméns reglemente jäste det i den finska universitetsvärlden. Den zoologisk-botaniska föreningen Vanamo som grundats 1896 fick nya stadgar år 1919 och blev därmed en uttryckligen finskspråkig förening, till åtskillnad från ”svenskspråkiga” Societas pro Fauna et Flora Fennica (grundad i Åbo 1821). Dessutom var finska folket ivriga över planerna på ett nytt universitet i Åbo. Det första helt finskspråkiga universitetet öppnade sina dörrar i Åbo år 1920. Det hade en humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet.

Vanamo, som i åratal insamlat egna naturvetenskapliga specimina, donerade snart sitt bibliotek och sina samlingar till Åbo. Det ugnsfärska universitetet och föreningen hade från första början nära relationer. Så skickades till exempel följande hälsningstelegram till Vanamos årsmöte 1923: ”Terwehdys taeaeltae uudesta suomalaisesta tieteenahjosta ja sen liepeiltae, huoltakaahan siellae Helsingissae lisaewaekeae suomalaisen luonnontieteen wiinamaekeen.” (Ungefär: Hälsningar från den nya finska vetenskapshärden, ni där i Helsingfors ska se till att mer folk kommer till den finska naturvetenskapens brännvinsbacke”.)

När Oesch studerade i Frankrike lärde han känna den franske artilleriöversten Louis Verguin (1868–1936), som var botaniker liksom Oesch. Översten hade en diger växtsamling men vissa arter saknades. Oesch sände år 1925 ett brev från Paris till sin gamle vän, Vanamomedlemmen och botanikprofessorn Kaarlo Linkola (1888–1942) och redogjorde där för överstens önskningar: ”Hans heta önskan är dock att få några nordiska arter som han saknar, såsom Saxifraga nivalis (fjällbräcka) och S. hieracifolia (styvbräcka).”

Som gentjänst lovade Oesch att bistå Åbo: ”Jag för min del vill försöka ge en gengåva till det finska universitetet i Åbo. Jag insamlade nämligen redan förra sommaren ungefär 150 lokala rariteter och skall fortsätta med samlandet nästa sommar, om möjligt. När jag kommer tillbaka till Finland, detta har jag beslutat, skall jag donera åtminstone 50 franska arter till det finska universitetet i Åbo.” Bland de bildade klasserna var ”botanismen” populär och de därmed förenade växtbytena var ett sätt att skapa viktiga kontakter.

De växter som den till general befordrade Oesch hade lovat, bland annat den i inledningen nämnda arten johannesnycklar, anlände till Åbo universitet. Den angivna växtplatsen är franska Le Valdahon, en år 1907 grundad armébas nära den schweiziska gränsen. Av en händelse är växtens latinska namn Orchis militaris.

Riku Kauhanen

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

Nationalbibliotekets manuskriptsamling. Linkola, Kaarlo. Coll. 132.8. Lennart Oeschs brev till Kaarlo Linkola 13.2.1925.

Nationalbiblioteket, Helsingfors. Föreningen Vanamos mötesprokoll jämte bilagor från år 1923. Föreningen Vanamos årsmöte 10.2.1923. Bilaga 2. Telegram från Åbo till Helsingfors 287,35,10/2,12,24.

Määttä, Vesa. K.L. Oesch: Ylivoimaa vastassa. Helsingfors: Gummerus, 2015.

1900-talet

Arroganta hågkomster från Åbo

Lämna en kommentar

Författaren Pekka Lounela (1932–2002) var född i Helsingfors men tillbringade sina skolår 1940–1950 i Åbo. Han var en mångsidig kulturpersonlighet och räknades som radikal på sin tid, men hans starkaste sida var kanske teatern. År 1957 anställde Rundradions chef för teateravdelningen Olavi Paavolainen honom som enhetens dramaturg. Senare blev han Paavolainens efterträdare och ledde teateravdelningen åren 1965–1973. Därefter verkade han som fri författare.

Professor Yrjö Littunen, författaren Pekka Lounela och poeten Väinö Kirstinä på evenemanget Jyväskylän Kesä år 1965. Bild ur Kirsti Sarmantos artikel ”Oli kymmenes kesä”. Bild: Kalle Kultala. Suomen Kuvalehti 10.7.1965.

Den blivande debattören tyckte inte om sin skolstad Åbo. De första sidorna i den fyrtioårige författarens självbiografi Rautainen nuoruus (1976) berättar om åren i Åbo. Sitt lärosäte Klassillinen lyseo kallar han ironiskt för ett koncentrat av det aboensiska kulturlivet och hånar dess ”gamla och svulstiga traditioner som bara har slumpmässiga beröringspunkter med det vanliga livet”.

Med medelålderns efterklokhet lyfter Lounela fram exempel på sin skolas konservativa drag och den yttre apparansens betydelse för vitsorden. De aboensiska skoleleverna tycktes sky ”alla djupare hobbyer”. Skribenten verkar inte ha hittat någon kanal där han kunde ge uttryck åt sina konstnärliga ambitioner.

Den vresige levnadstecknaren anför i alla fall två positiva omdömen om sin skolstad. För det första var teatern enligt hans åsikt det minst inkrökta stället vid Aura ås mynning. Lounela berömmer Turun Työväen Teatteris framstegsvänliga traditioner, som härrörde från 1930-talet och den dåvarande teaterchefen Eero Leväluomas ambitiösa repertoar med internationella vindfläktar. När arbetarteatern förenades med Turun teatteri år 1946 och blev vårt lands första helt kommunala scen tog teaterchefen Jorma Nortimo i repertoaren in ambitiösa franska dramer, till exempel pjäser av Jean Anouilh och Jean-Paul Sartre.

Det andra positiva omdömet gällde också en kulturinstitution och dess service. Lounela skrev: ”Till de få oaserna i Åbo hörde Stadsbiblioteket och tidningsläsesalen vid Humlegårdsgatan. På biblioteket fanns dikterna och i läsesalen information om både politiska och kulturella tilldragelser.”

De surmulna hågkomsterna från skol- och barndomstiden ger biografin en start som låter ana bättre tider. Författaren går vidare från den beklämmande miljön till de förmodat öppnare förhållandena i Helsingfors. Men kunde det bakom den kyliga inställningen till Åbo finnas andra, mera dolda orsaker är stadens hävdvunna frid som Lounela kritiserade?

Kanske inverkade det också att Lounela mot sin vilja kastades in i en ny miljö innan han fyllt tio år. Det var krig, och vardagen var därför dyster såväl i Åbo som annorstädes. Lounela minns att Åbo på grund av sin hamn hörde till de centrala bombningsmålen under krigen.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kalemaa, Kalevi och Kolbe, Laura: Lounela, Pekka. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– [läst 6.12.2025], http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-008295 (ISSN 1799-4349, nätpublikation).

Lounela, Pekka: Rautainen nuoruus. Välikysyjien kronikka. Förlagsaktiebolaget Tammi, 1976.

1900-talet

Samtidsskildringar av Åbos svarta måndag 29.1.1940

Lämna en kommentar

”I tryckande hetta och syrebrist satt vi där (= i skyddsrummet) i många förtvivlans timmar. När vi fick komma ut möttes vi av tröstlös förstörelse. Postens hela omgivning var full av rykande trähus – inalles 9 fullträffar.”

Lottan Helka Hiisku var på sitt arbete vid krigscensuren i posthuset 29.1.1940, och redan samma dag beskrev hon dagens händelser i sin dagbok. Vid bombningarna den dagen, som gått till historien som Åbos svarta måndag, dog 36 personer, varav 29 just vid posthuset.

Åbo var en av de finska städer som bombades mest under vinterkriget. Denna januarimåndag kom de ryska planen från sydost och fällde sina bomber över kvarteren i centrum – och det värsta var att de helt lyckades överraska Åboborna. Största delen av de nästan 250 bomberna var brandbomber, som spred död och förstörelse framförallt på Slottsgatan och i hörnet av Eriksgatan och Humlegårdsgatan.

Förödelse mitt emot posthuset efter bombningarna 29.1.1940. Framför posthuset på Eriksgatan dog 29 personer. Fotograf: Yrjö Paldan. Åbo stadsmuseum.

Porten till posthusets portgång vid Eriksgatan var ovanligt nog låst, och människorna måste springa förbi posthuset och runt gathörnet för att från Humlegårdsgatan komma in i skyddsrummet. Mitt bland dem som försökte sätta sig i säkerhet exploderade två bomber – och förstörelsen var total: tiotals döda och sårade, brinnande hus och rykande ruiner. Släckningsarbetena efter den svarta måndagens bombningar höll på i nästan 12 timmar. Läget förvärrades ytterligare av att det var nästan 30 grader kallt.

Ett mirakel var, att Ulla Heikelä (f. Rossila) klarade sig. Från sin arbetsplats i posthusets grannskap sprang hon och hennes arbetskamrater förbi den stängda porten på Eriksgatan, och när de kommit fram till postens dörrnisch kastade de sig alla till marken i samma stund som bomberna exploderade. ”Det var ett förskräckligt skrällande och ett klirrande från krossat fönsterglas. Vi hade i alla fall nätt och jämnt kommit runt posthusets hörn. Och det räddade oss från det dödande splittret från de bomber som fallit på Eriksgatan”, berättade Heikelä om sin räddning flera decennier senare.

Lottan Irma Jylhä arbetade vid luftvärnscentralen (IPAK) och hennes dagbok innehåller en ögonvittnesskildring av hur man i en grushög framför posthuset hittade en kvinna som inte längre hade någon underkropp. Jylhä fortsätter:  ”På marken låg en man med munnen neråt och ryggen full av knytnävsstora hål. ´Perkeles Molotof´, sa han”.

Även andra delar av centrum bombades. Gymnasisten Katarina Nurmi (senare Piha) befann sig i början av Tavastgatan när sirenerna för första gången på länge började tjuta. Hon skrev så här i sin dagbok: ”Vi sölade fast sirenen tjöt, för vi tänkte att vi nog hinner. När vi kommit fram till bastuhuset ropade karlarna: ´De är där redan, 7 plan!´. Vi trodde de var finska. Men 7 ryssplan flög över huvudet på oss. Och vi var där på gatan under bar himmel, som så många andra. Vi sprang för våra liv – sedan började det smälla – det sprakade och smällde – smällde och ven – och ljudet kom allt närmare. Jag väntade bara på att en bomb skulle falla ner framför mig (…) Förstörelsen var värre än någonsin förr. Åtminstone när det gäller människoliv.”

Det torde förbli en evig gåta hur det här kunde hända. Varför dröjde alarmet fast meddelande om de annalkande planen hade förmedlats, och varför var posthusets portgång låst? ”Någonting måste ha varit på tok i Åbo den dagen, det var vi alla säkra på”, berättar Hiisku. Tiden var gynnsam för olika slags spekulationer och rykten.

Tapani Kunttu

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Arkivmaterial

Helka Hiiskus dagböcker 1939–1940. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, litteraturarkivet. Helsingfors.

Irma Jylhäs dagbok från vinterkriget. Turun Seudun Lottaperinneyhdistys ry, Åbo.

Katarina Pihas dagbok från vinterkriget. I Kristina Kunttus ägo.

Litteratur

Hallanvaara, Lea-Kaarina: Turun pommitukset talvisodan aikana. Turun Historiallinen Arkisto 30. Turun Historiallinen Yhdistys, Åbo 1975.

Heikelä: Ulla: Pelastuin nipin napin. Ingår i verket Tapahtui Suomen Turussa. Muistoja sotavuosilta 1939–1944. Red. Tauno Kalske. Turkuseura-Åbosamfundet ry, Åbo 1987.

Kallioniemi, Jouni: Sotavuosien 1939–1945 Turku, Åbo 1999.

Kunttu, Tapani: Aatteellista toimeliaisuutta. Turun lotat rauhan ja sodan vuosina. Turun Seudun Lottaperinneyhdistys ry, Åbo 2008.

Meronen, Mikko: Turun ilmapuolustus talvisodan aikana. Ingår i verket Forum Marinum. Vuosikirja 2010. Red. Mikko Meronen. Stiftelsen Forum Marinum, Åbo 2010.

1900-talet

Aprilskämt år 1910

Lämna en kommentar

Åbotidningarna har publicerat aprilskämt länge, åtminstone alltsedan 1800-talet. Kärnan i aprilskämten har varit att få människor att bege sig någonstans, ofta lockade av alla möjliga löften, till exempel förespeglingar om att få se något enastående. Våren 1910 lyckades tidningen Uusi Aura så väl med att få folk att röra på sig, att man använde framgången i marknadsföringen av tidningens OBS-värde.

Sommarcharmiga Idrottsparken i början av 1910-talet. Okänd fotograf. Bild: Åbo stadsmuseum / Finna.fi.

Fredagen den 1 april 1910 kunde man i en liten notis läsa att en ”lappländsk trupp”, det vill säga 11 samer och deras djur, befann sig i Åbo på besök: ”De här familjerna tröttnade på att vistas i Hagenbecks zoo i Hamburg, liksom också deras renar, vars håg står till det kalla men uppfriskande klimatet i Lappland. — Lapparna har rest sina kåtor i Idrottsparken, och där har Åboborna alltså tillfälle att i dag på förmiddagen betrakta äkta lappländskt liv med tillhörande skinnklädda småttingar, renar och ilskna byrackor.”

Nyheten innehöll många trovärdiga detaljer, för tidningarna hade tidigare skrivit om samernas utlandsturnéer, till exempel deras resa till den ”etnografiska utställningen” i Hamburgs zoo. Det som mest tydde på en bluff var, att det var bråttom om man ville se de ovanliga gästerna. Det kunde man göra endast samma dag på förmiddagen: ”Sällskapet reser norrut med eftermiddagståget kl. 3,20.” Kanske också tågets avgångstid var påhittad, även det en antydan om skojeri.

Tidningen hänvisade i sin förstasidesannons till det lyckade aprilskämtet dagen innan. Uusi Aura 2.4.1910, första sidan.

Följande dag (2.4.) skrev Uusi Auras redaktör en skämtsam uppföljare med rubriken ”En riktig sommardag”. Enligt den kåserande texten hade den 1 april liknat en riktig sommardag också därför, att människorna så ivrigt rört sig utomhus: ”I synnerhet styrde täta skaror sina steg till Idrottsparken, som vanligen blir bortglömd av den stora allmänheten.” En liten motionsrunda i den backiga terrängen förbättrade både humöret och blodcirkulationen!

Tidningen fortsatte: ”Om man inte där fick se allt som man väntade sig, till exempel lappar, åt vars barn många rentav lär ha haft sötsaker med sig, eller andra sällsyntheter, så förlåter man det gärna på första april”. I en fotnot fanns sättarens anmärkning: ”Den observanta läsaren kunde förresten i gårdagens nummer se att lapparna begett sig från Hagenbeck till Königsberg och London.”

På förstasidans annons 2.4.1910 marknadsför sig Uusi Aura som ett utmärkt forum för annonsörer, vilket bevisades av föregående dags ”lilla aprilskämt” som lyckades få ”hela staden” på benen. Uusi Aura lästes på ett stort område och var en politiskt högerinriktad gammalfinsk tidning. Utan andra källor kan vi inte veta hur stort genomslag aprilskämtet hade i Åbo, men otvivelaktigt hade ett trovärdigt skämt ofta samband med någon aktuell händelse, precis som i detta fall.

I dag kan dessa presentationer av samer med bilder och på turnéer ses dels som inhemsk kolonialism, med vars hjälp man också kunde dra nyfikna vid näsan, dels som samernas egen aktiva vilja att korsa gränser i Finland och ute i världen.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Lappalaisjoukkue. Uusi Aura, 1.4.1910, nr 73 A, s. 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803554?page=4

Lappalaisseurue Hampurissa. Uusi Aura, 31.3.1910, nr 72, s. 5. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803551?page=5

Arpi: Oikea kesäpäivä. Uusi Aura, 2.4.1910, nr 74, s. 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803557?page=4

Lehtola, Veli-Pekka. Entiset elävät meissä. Saamelaisten historiat ja Suomi. Gaudeamus, Helsingfors 2022.

1900-talet

Teppo Samooja, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Ingermanlandsfödde Teppo Savolainen (1890–1978) skrev studenten vid Viborgs klassiska gymnasium men blev magister från Åbo universitet. Efter krigen bytte han sitt efternamn till Samooja. 

Teppo Samooja blev en mångsidig kulturpåverkare i Åbo. Stadens bibliotek blev hans huvudsakliga arbetsplats men hans bisysslor omfattade allt från journalistik till föreningsaktiviteter.

Åbo stadsbiblioteks chefsbibliotekarie Teppo Samooja. Bild ur verket Seppälä 1963, 131 (ej uppgift om fotografen).

Då den trettioårige magistern år 1925 inledde sitt arbete som biträdande chefsbibliotekarie vid Åbo stadsbibliotek var utlåningen och läsintresset på nedgång. Orsakerna antogs vara den oroliga tidsandan och jazztidens nöjesutbud. I slutet av decenniet orsakade depressionen en uppgång i bibliotekets användningsgrad eftersom Åboborna antagligen hade mindre pengar att spendera på avgiftsbelagda aktiviteter.

Efter krigen utvecklades biblioteksväsendet och verksamheten blev mångsidigare. Samooja var chef för biblioteket åren 1928–1957 och arrangerade då tillsammans med personalen evenemang på bred skala samt representerade biblioteket i offentligheten. Styrelsen öppnade penningpungen för nya tillställningar: man firade regelbundet olika författares bemärkelsedagar med musikuppträdanden och man ordnade utställningar av aboensiska författares verk.

Vid sidan av sitt dagliga arbete skrev Samooja från och med 1919 regelbundet artiklar för dagstidningen Turun Sanomat. Han var tidningens teaterkritiker och satte sig grundligt in i sitt värv, vilket gjorde att han vann det aboensiska teaterfolkets uppskattning. Han var stamgäst på premiärerna och innan ridån gick upp kunde han ibland hålla en introduktion till kvällens pjäs.  

Då en kommunal stadsteater inledde sin verksamhet 1946 och i sig förenade borgarnas och arbetarnas teater fick staden en entydigt ledande huvudscen.

Teaterkritikerns uppfattning om konsten var högstämd. Samooja var övertygad om att teaterkonsten vidgade människornas vyer, botade, tröstade och bildade. Med de orden karakteriserade han teatern i sin lilla essäsamling Teatteri, yleisö ja arvostelu, som utkom 1943. Han ger också utrymme för tankar kring den egna yrkeskårens ansvar: ”Mediernas inverkan är långtgående. Därför måste en kritiker väga sina ord på guldvåg innan han skriver ned dem på papper. Han ska sky felaktiga omdömen som pesten [–].” Skribenten ska säga sanningen men ha förståelse för aktörerna, ansåg Samooja.

Teppo Samooja beskrev riktlinjerna för sin konstuppfattning i sin essäsamling år 1943.

Samooja var en föreningsmänniska och en bakgrundspåverkare. Han var bland annat ordförande för Konstnärsgillets i Åbo teaterklubb, medlem i styrelsen för bokhandeln Turun Kansallinen Kirjakauppa och aktiv i biblioteksbranschens organisationer. Som den passionerade teatervän han var skrev han också historiken Turun teatteri 1918–1943, som utkom 1943 och var en sammanställning av de olika skeden som stadens så kallade borgerliga teater genomgått.

Turun Sanomat uppmärksammade den 21 maj 1958 chefsbibliotekarie Teppo Samoojas avskedsfest på restaurang Kilta. Samooja hade då varit 33 år i stadens tjänst. Festtalarna lyfte fram den blivande pensionärens entusiasm för kulturarbete och de bestående spår som hans verksamhet satt i stadens kulturliv.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kirjastonjohtaja Teppo Samooja juhlinnan kohteena. Turun Sanomat, 22.05.1958, nr 136, s. 7. Nationalbibliotekets digitala material.

Savolainen, Teppo: Teatteri, yleisö, arvostelu. Kustannusosakeyhtiö SMIA, Helsingfors 1943.

Seppälä, Eila: Turun kaupunginkirjasto 1863–1963. Åbo stad, Åbo 1963.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1900-talet

Leonard Bernstein i Åbo

Lämna en kommentar

Spänningen tätnade måndagen den 5 oktober 1959. Vid middagstid landade i Åbo ett flygplan lastat med 112 kollin musikinstrument och annat, inalles 9 120 kilo. På eftermiddagen efter klockan 16 anlände en flygplanslast musiker. Snart skulle ytterligare ett tredje plan komma. Redaktörerna ilade till flygfältet för att ta emot den länge efterlängtade gästen Leonard Bernstein och hans berömda orkester, New York-filharmonikerna. Den första som steg nedför flygplanstrappan var emellertid förste konsertmästaren John Corigliano. Han upplyste den ivrigt väntande mottagningskommittén, som leddes av stadsfullmäktiges ordförande Arvo Valtonen: ”Mr. Bernstein är inte med. Han kommer med bil!”

Turun Sanomat skrev om New York-filharmonikernas besök 1.9.1959.

En timme senare kom bilen med Bernstein och hans maka direkt från Helsingfors och svängde in till Hotell Turku, där reportrarna till sist fann dem. Turun Sanomats reporter konstaterade att Bernstein alls inte var högdragen utan tvärtom lättsam ”som en dirigent för ett jazzband”. Tidningen beskrev mötet i hotellfoajén:

”Han hälsade med en glad gest, berättade att resan från Helsingfors gått utmärkt och att han var glad över att få besöka Åbo. Mitt i berättandet lade han behändigt armen om sin hustrus hals och poserade i all sin ungdomlighet för fotografen. Han var somrigt och lätt klädd i en jacka av sportig modell och något mörkare byxor. Han är inte särskilt lång, men axlarna är breda och blicken skarp och livlig. Håret har många silvergrå strån och svallar ostyrigt vid tinningarna, och när paret gick in i hissen vinkade ’Lenny’ familjärt och ropade: ’Helou…’”

New York-filharmonikernas konsert ägde rum redan samma kväll. På scenen ställde sig en dittills osedd orkestersammansättning, 108 musiker. Programmet inleddes med Samuel Barbers Second Essay for Orchestra, därefter spelades Wolfgang Amadeus Mozarts Pianokonsert G-dur med Bernstein själv som solist och till sist uppfördes Johannes Brahms Symfoni n:r 1 c-moll. Den enligt tidningen festklädda publiken var begeistrad. Applåderna varade i 5 minuter och 20 sekunder innan Bernstein veknade och gick med på ett extranummer, och Sjostakovitjs toner klingade ut som en avslutande påminnelse om att turnén var en del av det kalla krigets kulturpolitik. Filharmonikerna hade kommit till Finland från Moskva där de uppträtt med en framgångsrik konsert.

 Leonard Bernstein dirigerar i Åbo konserthus 5.10.1959. Bild: Turun Sanomat.

Besöket i Åbo blev sist och slutligen kort. De reserverade hotellrummen annullerades och hela sällskapet, 125 personer, beslöt att ännu samma kväll resa till Stockholm. Musikerna stannade knappa sex timmar i staden, konstaterade tidningarna. Minnesvärda var dock Bernsteins varma ord om Åbos nya konserthus, som man med allt skäl kände stolthet över:

”Well, er sal är strålande bra! Vår musik passade utmärkt in där.”

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

“New York Philharmonic”, Uusi Aura 6.10.1959.

”New Yorkin filharmonikkojen Turun konsertti kiinnostaa”, Turun Sanomat 28.9.1959.

”New Yorkin filharmonikot Turussa”, Turun Sanomat 1.9.1959.

”NY:n filharmonikot saapuivat eilen”, Turun Sanomat 6.10.1959.

”Suuren lännen suurta taidetta”, Uusi Aura 6.10.1959.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet.  Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

*

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader.  Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar. 

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten. 

*

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år. 

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

*

I Kuppisparken utfördes  år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1900-talet

Kvinnor i byxor och män i kjol på Auragatan 1949

Lämna en kommentar
Hörnet av Auragatan och Universitetsgatan i Åbo 1936. Aarne Pietinen, Museiverket, Historiska bildsamlingen. 

”Byxmodet” har börjat synas alltmer i stadsbilden i Åbo då ”kvinnor förklädda till män” kan ses promenera på Auragatan iförda långbyxor. Detta kan man läsa i en insändare i tidningen Sosialisti år 1949. 

Skribenten anser att det är tillåtet att använda långbyxor förutsatt att man inte strävar efter att ”på speciellt sätt” betona bärarens kvinnlighet. Modetrenden har emellertid ett fel, tycker hen: männen är inte jämställda med kvinnorna när det gäller ekiperingen. Skribenten frågar också lite ironiskt: 

”Men hur skulle det gå om männen skulle vilja vara jämställda och klä sig i damkläder?”

Fastän man kan ana ironi i texten erbjuder den en möjlighet till en granskning av vad som på den tiden ansågs lämpligt i klädväg för kvinnor respektive män. I Finland breddades skalan för lämplighet när det gällde damkläder ungefär från och med 1920-talet, då det småningom blev allt vanligare att kvinnor bar långbyxor. Då fick kvinnorna ha långbyxor till exempel när de åkte skidor. Olika arbetskläder och tjänstedräkter blev också allt vanligare i början av 1900-talet, vilket bidrog till att utöka urvalet av damkläder. 

Långbyxor kunde passa för kvinnor i arbets- eller idrottsmiljö, ansåg de samtida, men det var fortfarande tvivelaktigt huruvida det var passande för en kvinna att visa sig på stan i byxor.  Om detta vittnar till exempel en insändare i Sosialisti i slutet av 1940-talets Åbo: det passar sig inte att en kvinna ”stoltserar” i manliga arbetskläder på offentliga platser.

Höstmode för damer och herrar 1977. Kari Rainer Pulkkinen, Journalistiska bildarkivet JOKA, Samling Kari Pulkkinen. 

Herrmodets repertoar har blivit mångsidigare i långsammare takt än dammodets. På 1960- och 1970-talet blev det särskilt bland ungdomarna modernt att ha längre hår än tidigare, men männens kjolbruk har länge varit föremål för diskussioner. Så sent som på 1990-talet kunde man i Helsingin Sanomat läsa, att ”de vitrockade” rycker ut ifall en karl klär sig i kjol. 

Om männens strikta ekiperingsregler vittnar det också, att en skribent i Sosialisti i slutet av 1940-talet anser att ”en man klädd som en kvinna” på Auragatan i Åbo skulle kunna bli gripen av polisen och även borde ”forslas bort såsom störande för trafiken” på grund av den förbluffade folkhop som skulle samlas på platsen.

Omnämnandet av ordningsmakten torde ha samband med att kläder som ansågs otypiska för det egna könet kunde tolkas som maskering, som på basis av ordningsstadgarna var förbjudet i en del finska städer. Före 1900-talet kunde en klädsel som bröt mot könsnormerna medföra problem med polisen för såväl kvinnor som män.

Insändaren i Sosialisti berättar dock om en förändring i samhället: att en kvinna klädde sig i byxor ansågs inte längre straffbart i Åbo vid 1950-talsskiftet även om brott mot könsnormerna kunde dela åsikterna. Manlighetens nischer har däremot vidgats mycket långsammare. Så sent som på 2020-talet kunde man i medierna läsa att en man i kjol var en sällsynt men allt vanligare syn i vår gatubild.

Jean Lukkarinen (pronomen: hen)

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Housumuoti. Sosialisti, 15.05.1949, nr 109, s. 4.

Teinit eivät halua olla tuppisuita. Suomen Kuvalehti, 14.01.1967, nr 2, s. 28–31.

Miehet voisivat käyttää hametta tietyissä rajoissa. Helsingin Sanomat, 30.8.1997, https://www.hs.fi/suomi/art-2000003653421.html. 

Vierto, Tuija: Usva Kiuru, 18, on hameeseen pukeutuva mies, eikä hän ole ainoa: ”Mukava, käytännöllinen ja tyylikäs”. YLE 29.6.2023, https://yle.fi/a/74-20037186. 

Laine, Mio: ”Lieneekö tuo aprillinarrio wai pitkälle kehittyneen emansipatsioonin merkkiä wai muuta wallattomuutta.” Sukupuolen ilmaisun moninaisuus suomalaisissa sanomalehdissä 1868–1917. Pro gradu-avhandling i kulturhistoria, Åbo universitet 2025.

Suhonen, Sami: Transsukupuolisuuden näkymätön historia. Sateenkaari-Suomi. Seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen historiaa. Red. Kati Mustola och Johanna Pakkanen. Like, Helsingfors 2007.

Turunen, Arja: ”HAME, HOUSUT, HAMEHOUSUT! VAI MIKÄ ON TULEVAISUUTEMME?” Naisten päällyshousujen käyttöä koskevat pukeutumisohjeet ja niissä rakentuvat naiseuden ihanteet suomalaisissa naistenlehdissä 1889–1945. Doktorsavhandling i etnologi, Jyväskylä universitet, 2011.

1900-talet

Åboforskare på kärrmarkerna i Östkarelen

Lämna en kommentar

I fortsättningskrigets anfallsskede år 1941 överskred finnarna den gamla gränsen från freden i Tartu och ockuperade områden i Östkarelen. Redan i december 1941 aktualiserades frågan om områdets ekonomiska möjligheter samt annan forskning. Ett syfte var att bevisa, att regionen var en del av Finlands ”naturliga” områden, och år 1942 behövde man olika slag av praktisk information för omedelbart bruk av Staben för Östkarelens militärförvaltning, som styrde territoriet.

Harry Waris tog detta färgfoto på ett rikkärr i en forndalssluttning i Vieljärvi i Östkarelen 1.7.1943. På bilden ses major Mauno J. Kotilainen, fjärrpatrullman i Avdelning Kuismanen och ledare för den botaniska forskningen i östra Karelen. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Undervisningsministeriet tillsatte i slutet av 1941 en delegation för Östkarelen. Denna vände sig till olika aktörer inom vetenskapen i Finland och framförde önskemål om listor över nyligen utförd forskning kring Östkarelen samt planer för och initiativ till framtida undersökningar. Delegationen hade för avsikt att utarbeta en egen plan för sommaren 1942 tillsammans med militärförvaltningen.

Ett brev sändes också till Åbo universitets rektor 3.1.1942. Frågan dryftades länge, för rektor Einar Juva (1892–1966) besvarade brevet först i slutet av februari. Åbo universitet hade inga egna planer på forskning i dessa områden, som länge varit stängda för forskarna, men man hade ändå beslutat att överväga vilka möjligheter universitetet hade att delta. När det gällde humaniora var professorn i finska språket med släktspråk Paavo Ravila (1902–1974) i krigstjänst och det var inte lätt att av honom få reda på om det fanns möjlighet att sända iväg lämpliga studerande eller dialektforskare.

Vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten fanns det däremot flera forskare som kunde göra undersökningar om flora och fauna. Till dem hörde professor Harry Waris (1893–1973), Kaarlo ”Jukka” Lounamaa (1913–1978), Paavo Kallio (1914–1992), Matti Laurila (1915–1942), Aimo Merisuo (1907–1984) och Paavo Niemelä (1911–1951). Waris och Lounamaa var kärrmarksforskare, Kallios forskarbana hade avbrutits av kriget. Laurila var en lovande forskare med sporväxter och fröväxter som specialitet. Hans krig och forskning fick ett abrupt slut då han träffades i huvudet av granatsplitter i Krivi 15.9.1942. Aimo Merisuo åter var specialist på rovsteklar, och Paavo Niemelä var en insektforskare som skulle ägna sig åt bin och andra gaddsteklar. Viktigt för insektforskarna var att jämföra stammarna i Finland med motsvarande stammar i Östkarelen och att notera östliga invandrade arter i finska Karelen.

På bilden kapten Jukka Lounamaa, botanikforskare vid Åbo universitet, i Östkarelen nära Äänislinna (Petrozavodsk) 5.7.1942. Fotografens egentliga objekt var ”Thalictrum”, dvs rutasläktet. Bild: Harry Waris/Åbo universitets botaniska museum.

Av Åbo universitets sex kandidater fick två, Waris och Lounamaa, stipendium för kärrmarksforskning sommaren 1942. Det berodde främst på att professorn i botanik Kaarlo Linkola (1888–1942), som innehade en betydelsefull ställning i kommittén, avled i april 1942 och ledarrollen övertogs av Mauno J. Kotilainen (1895–1961). Denne favoriserade starkt sitt eget specialområde, det vill säga kärrmarksforskningen.

Waris och Lounamaa botaniserade i östra Karelens kärrmarker också år 1943, då tillsammans med docenten i botanik Lauri Kari (1901–1962), som hade färgfotografering som hobby. Från denna tid härrör de 120 färgfoton i botaniska museets samling som ”återupptäcktes” så sent som 2022.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Laine, Antti. Tiedemiesten Suur-Suomi – Itä-Karjalan tutkimus jatkosodan vuosina. Historiallinen Arkisto 102. Helsingfors: SHS, 1993, 91–202.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet. Arkivbox 1. Brev till Åbo universitet. Helsingfors 3.1.1942. Nr 24.

Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen, arkivet.  Arkivbox 1. Åbo universitets rektor. Brev till Statens vetenskapliga delegation för Östkarelen. 26.2.1942. Nr 126/1 b.

Färgfoton tagna av finska krigsbotaniker i Östkarelen finns i Åbo universitets botaniska museums samlingar. 17.8.2022. Utu.fi. https://www.utu.fi/fi/ajankohtaista/mediatiedote/suomalaisten-sotabotanistien-ita-karjalassa-ottamia-varivalokuvia-loytyi (använt 20.11.2025)