Kategoriarkiv: 1900-talet

1900-talet

Tre poliser miste livet år 1930

Lämna en kommentar

År 1930 glesnade Åboplisens led då tre poliser miste livet: äldre konstapeln Karl Jäspi, överkonstapeln Anton Lagerroos och ridande konstapeln Eino Tuomi. Lagerroos och Tuomi omkom i trafikolyckor medan Jäspi mötte döden i tjänsteutövning på grund av en serie missförstånd.

Korsningen mellan Lilla Tavastgatan och Nylandsgatan, där direktör Salomon Konsky körde på överkonstapel Anton Lagerroos i augusti 1929. Bild: Riku Kauhanen.

Anton Lagerroos avled i en hjärtattack den 30 september 1930, men den händelseserie som orsakade detta inleddes redan ett år tidigare. Lagerroos stod den 21 augusti 1929 i hörnet av Lilla Tavastgatan och Nylandsgatan och pratade med en annan konstapel. då direktör Salomon Konsky (1886–1940) helt överraskande körde sin bil mot Lagerroos och in i väggen. Den andre konstapeln hann hoppa undan, men Lagerroos fick skador i knät, vristen och bröstkorgen. Från sjukhuset blev han ivägsänd för vård i hemmet. Vid förhören sade Konsky att han glömt bromsa, men då fallet utreddes kom det fram att Åbo polisinrättning dragit in hans körkort på grund av hans dåliga syn. Konsky hade skaffat sig körkort i Björneborg, där han hade en konfektionsaffär. Lagerroos fick hjärtsymptom på grund av påkörningen och de blev hans död i september 1930.

Samma dag som Lagerroos begrovs, den 7 oktober 1930, omkom ridande konstapeln Eino Tuomi. Han patrullerade till häst i stadsdelen Raunistula tillsammans med konstapel Suominen, och de försökte ta fast två cyklister som körde utan lyktor. En omnibuss kom emot dem och stannade, men bakom den dök det oväntat upp en cyklist. Tuomi skulle just då passera bussen och hans häst snavade på cykeln. Tuomi fastnade med foten i stigbygeln, och då hästen stegrade sig och skenade iväg släpades Tuomi efter. Han fick en allvarlig skallfraktur och avled efter en timme.

Äldre konstapeln, detektiv Karl Jäspi hade den 1 maj 1930 tillsammans med detektiv F. Lindström sickats till Björneborgs Regementes kaserner, det vill säga till det nuvarande universitetsområdet på Universitetsbacken, för att leta efter kommunister, som sades vara i farten med olagliga uppsåt. Här stötte detektiverna på två suspekta män, som de började prata med. Utan att polisen visste om det hade Björneborgs Regemente för kommunistjakten utsett två egna spanare, civilklädda reservofficersaspiranter. De undrade givetvis vad det var för skumma typer som dykt upp på kasernområdet. När soldaterna frågade männen om de var detektiver, förnekade de förstås detta. Men soldaterna fortsatte med sitt frågande och undrade om de visste något om de förbjudna flygblad som smugglats in till regementet, och då antog detektiverna att de fått fast sina kommunister. När de ämnade häkta de civilklädda soldaterna uppstod ett handgemäng, och den ena soldaten tog fram sitt fickvapen och sköt Jäspi i magen. Den andre soldaten åter sårades i foten då polisen sköt. De sårade fördes till sjukhus, där Jäspi avled av sina skador. Han begrovs 12.5.1930 på Åbo nya begravningsplats. I begravningståget deltog Björneborgs Regementes musikkår, som spelade en sorgehymn.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Databasen Poliisisurmat. Poliisimuseo.fi, https://poliisisurmat.poliisimuseo.fi/?s=&orderby_field=sukunimi_asc
Poliisimies: poliisijärjestöjen äänenkannattaja 20/1930.
Satakunnan Kansa 3.5.1930.
Suomen poliisilehti 9/1930; 19/1930.
Turun Sanomat 22.8.1929; 13.5.1930.

1900-talet

Massarrestering på Salutorget

Lämna en kommentar

Folkkommissariatet i Åbo gav i början av april 1918 order om tvångsvärvning i Åbo. Verkställandet av ordern inleddes snabbt och på ett mycket spektakulärt sätt. Röda gardet genomförde söndagen den 7 april vid 18-tiden en stor massarrestering i Åbo centrum. Området mellan Salutorget och Slottsgatan avspärrades och alla män som befann sig där arresterades. Också en spårvagn som körde förbi stoppades och männen i vagnen arresterades. Senare verkställdes arresteringar också på teatern, på kaféer och i bönehus.

De arresterade fördes till Sirkkalakasernerna vid Brunnsgatan där det fanns utrymme efter ryssarnas vistelse. De förhördes och deras personuppgifter nedskrevs, men egentligen kunde ingen berätta för dem varför de arresterats. Uppenbarligen började läget också i Åbo vara mycket kaotiskt och stämningen mer uppjagad än förr. Bland de arresterade spreds rykten om vad som väntade dem. Ett rykte visste berätta att de röda på natten skulle spränga kasernen och fångarna i luften och lämna staden.

Nils Robert af Ursin (1854–1936) var lantdagsman och den första ordföranden för Finska Arbetarpartiet. Bild: Wikimedia Commons.

Massarresteringen mötte motstånd också bland de röda. En av de rödas ledare, Nils Robert af Ursin (1854–1936) krävde i sin insändare i Sosialisti tisdagen den 9 april 1918 att de arresterade skulle släppas fria. Ursin konstaterade (fritt översatt):

”Emedan det har kommit till min kännedom, att en stor mängd fridsamma medborgare i går skall ha gripits på gatan och inlåsts för att sedan kantänka flyttas till fronten eller till något tvångsarbete, ser jag det som min skyldighet att av tvingande samvetsskäl framföra en synnerligen skarp protest mot ett sådant förfarande. Även om det torde vara sant, att likadana åtgärder vidtagits på andra sidan krigsgränsen, berättigar det inte proletariatets försvarare att agera på samma sätt. Det kan hända att man i krigsförhållanden måste handla på ett från vanligheten avvikande sätt, men okloka och omänskliga gärningar behöver man ändå inte ägna sig åt. Ett dylikt förfarande väcker främst hat mot den sak som vi arbetar för, emedan det bland de arresterade finns många som – och det vet jag med säkerhet – inte är fientligt inställda till den fattiga samhällsklassen.”

 Ursin ansåg också, att tvångsvärvade soldater inte var till någon nytta: ”Dem uppfostrar vi ju bara till bedragare, och tvångsvärvning strider mot de principer som det röda partiet nyligen förklarat sig följa. (…) Hämnd resulterar inte i liv utan förr eller senare i död för hämnarna och deras sak.”

Före tisdagskvällen den 9 april 1918 hade alla de arresterade och tilltänkta tvångsvärvade soldaterna släppts fria.

Tapio Onnela

Översättning: Brita Löflund

Källor:

N. R. af Ursin, ”Porvarien wangitsemiset”, Sosialisti 9.4.1918.

Artikeln har tidigare publicerats i bloggen Elämää Turussa 1917–1918, https://blogit.utu.fi/elamaaturussa/2018/04/07/joukkopidatys-kauppatorilla/

1800-talet, 1900-talet

Firade Åbo 700-årsjubileum två gånger?

Lämna en kommentar
Skärmdump från Turun Sanomat 2.12.1928 (Nationalbibliotekets digitala material)

Åbo firade 700-årsjubileum år 1929 under spektakulära former. I staden anordnades en stor mängd olika evenemang och nöjen som stadsborna fick delta i. I samband med jubileet hölls också en stor Åbomässa, som stannat i historien som en av de begivenheter där modernismen ryckte fram. Men kan det vara så, att Åbo redan en gång tidigare hade firat sin 700-åriga historia? Den uppfattningen får man av en rubrik i Turun Sanomat 2.12.1928: ”När Åbo firade 700-årsjubileum”.

Det officiella syftet med den i tidningen avsedda jubelfesten år 1857 var att högtidlighålla kristendomens förmodade införande i den finska delen av det svenska riket i och med det första korståget år 1157. I ljuset av det som vi vet i dag är festens datum problematiskt (liksom motivet), men för de samtida invånarna representerade festen inte bara lutherdomens jubileum utan också ett framlyft av de nationella rötterna. Festen var riksomfattande, och till exempel Helsingfors universitet firade jubileet redan i maj med att promovera doktorer och magistrar vid två separata promotioner.

I Åbo firades jubileet på traditionellt sätt genom att förena gudstjänster med den påföljande stora gemensamma programfesten. Festdagen startade tidigt med kanonsalut och i Domkyrkan hölls gudstjänster redan från morgonen. I Kuppis åter firade man med hornmusik och körsång i en dekorativ miljö som idealiserade korstågen. Festens värdiga karaktär betonades för invånarna bland annat genom att man beställde en specialkomponerad festkantat och lät prägla en minnesmedalj.

Medalj till åminnelse av 700-årsjubileet år 1857 för att högtidlighålla kristendomens införande. Designer Alexander Ljalin, gravör Michail Kutjkin, beställare Kejserliga Senaten för Finland. Bild: Helsingfors stadsmuseum.

Men varför kombinerade Turun Sanomat festen till åminnelse av kristendomens införande med Åbo stads 700-årsfirande? Det förefaller som om tidningen Turun Sanomat och redaktör Julius F–g velat knyta samman kristendomens införande och uppkomsten av Åbo stad. Tidningen påstår inte direkt att Åbo skulle ha grundats redan 1157, men artikeln inger läsarna en föreställning om att staden skulle ha funnits redan då. Därför skulle man fira såväl kristendomens införande som Åbo stads historia.

Turun Sanomat baserade sin artikel framförallt på den sammanställning av jubelfestens evenemang som ingick i tidningen Sanomia Turusta 23.6.1857. Redaktören berättar hur man firade jubileet i Åbo, ”den plats där Kristi lära veterligen först predikades”.  Samma infallsvinkel hade Åbo Tidningar 23.6.1857.

Inget annat material stöder emellertid tanken på att man i Åbo skulle ha firat stadens 700-årsjubileum sommaren 1857. Tvärtom koncentrerades ceremonierna kring kristendomen och de predikningar som troddes vara de första, inte kring Åbo stads tillkomst. Därför var också Åbo domkyrka den viktigaste festplatsen och gudstjänsterna de främsta evenemangen, även om man också firade årsdagen i Kuppis vid den gamla S:t Henrikskällan.

Kopplingen mellan kristendomens ankomst och Åbo stads tillkomst fanns alltså bara i några redaktörers tankar, och Åbo stads 700-årsjubileum firades inte förrän år 1929. Också då var årtalet en felbedömning men blev trots det en livskraftig milstolpe.

Topi Artukka

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Sanomia Turusta 2.6.1857, 23.6.1857, 15.9.1857, 27.10.1857.

Suometar 5.6.1857.

Turun Sanomat 2.12.1928.

Åbo Tidningar 23.6.1857.

1900-talet

Angivare på fabriken Tolfan

Lämna en kommentar

Ammunitionsfabriken Oy Tolfan Ab, i folkmun ”bombfabriken”, verkade i Farmos-fabrikernas lokaliteter i stadsdelen Kärsämäki i Åbo under krigsåren 1939–1944. Emedan dess produktion var livsviktig för Finlands försvar var fabriken föremål för speciell övervakning i syfte att förhindra sabotage eller annat liknande.

Oy Tolfan Ab:s fabriker år 1938 i Kärsämäki, Åbo. Åbo stadsmuseum, bild Val727:48:1-2083. 

Snickaren, arbetsledaren August Johansson på Tolfans träarbetsavdelning blev i juli 1941 hämtad till förhör av Statspolisens Åboavdelning. En annan snickare hade 4.7 gjort en angivelse enligt vilken Johansson skulle ha uppmanat män att inte delta i reservövningarna och att läsa de hemliga publikationer som spreds av Samfundet Finland-Sovjetunionen (SFS). Angivaren påstod rentav att Johansson skulle ha sagt att man borde ta livet av Mannerheim. Även en annan av arbetarna gav samma utlåtande. Eftersom Johansson hade blivit dömd i samband med händelserna 1918 anhölls han för att förhöras.

Vid förhören nekade Johansson till anklagelserna och framförde en misstanke, att angivaren – som han kände väl – var förbittrad över att inte ha fått den tjänst som arbetsledare för träavdelningen som gavs åt Johansson. Johansson karakteriserade angivaren som en inte särskilt kunnig arbetskarl och en ”stor suput”, och berättade att denne i berusat tillstånd flera gånger försökt bära hand på honom. Tydligen nådde bitterheten sin höjdpunkt vårvintern 1942, i samband med att angivaren försökt våldföra sig på träavdelningens städerska ”som redan passerat medelåldern”. Han hade också ”lyckats riva sönder en del av hennes klädesplagg, men hans avsikt blev inte slutförd eftersom den förhörde hade råkat komma in”. Johansson hade då givit mannen en sträng varning och sagt, att om denne försökte sig på samma sak igen skulle han anmäla det för fabriksledningen.

Till sitt försvar anförde Johansson ytterligare, att om han ”skulle ha tillägnat sig en sådan syn på vårt lands försvar och våra ledande statsmän som i förenämnda utlåtanden påstås”, så skulle han inte under vinterkriget ha arbetat med sådan energi på Tolfan. Efter förhören släpptes Johansson på fri fot.

Förhören fortsatte med fabrikens andra arbetare och angivaren. Utlåtandena var något vaga, men de som haft mer att göra med Johansson på fabriken försvarade honom och nekade till att han någonsin skulle ha talat illa on samhällsordningen eller regeringen. Många konstaterade också att angivaren var en hård drinkare, som fick fortsätta att arbeta på fabriken endast på nåder. Till sist gav Tolfans överingenjör ett utlåtande, där han konstaterade att Johansson fått berömligt betyg för sitt arbete under vinterkriget och nämnde att angivaren var ”en helt omoralisk natur”.  Dessutom styrkte han Johanssons berättelse om våldtäktsförsöket.

Protokollen avslutades av detektiven Oskar Valkama vid Statspolisens Åboavdelning på detta sätt: ”Då det blev uppenbart, att angivelsen grundade sig på personlig avund och hämndlystnad, avslutades ärendets vidare utredning härmed.”

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Helsingfors. Statspolisens I arkiv. 1292/1. Underavdelningarnas förhörsprotokoll nr 711–841. 1941. Statspolisens Åboavdelnings förhörsprotokoll nr 124/41.

1900-talet

Levande bilder på Phoenix

Lämna en kommentar

Phoenix låg vid salutorget och Åboborna minns huset som Åbo universitets första huvudbyggnad. Huset revs 1959 efter att universitetet flyttat till moderna lokaliteter. Största delen av sin historia hade Phoenix emellertid helt andra uppgifter: före den akademiska tiden var huset i mer än 40 år centrum för nöjeslivet, hotell, mötesplats, restaurang, konsertsal –  och biografteater.

Hotell Phoenix år 1908. Bild: M. L. Carstens, Museiverket.

Hotell Phoenix ritades av Axel och Hjalmar Kumlien och blev färdigt år 1878. Härbärget med sina etthundra rum var lyxigt och överdådigt. Efter en del inledande svårigheter stabiliserades hotellverksamheten och byggnaden blev känd i hela landet. När en av huvudpersonerna, Henrik, i Arvid Järnefelts roman Bröderna (1900) kommer till Åbo kan han inte motstå frestelsen att ta in på det berömda hotellet i ”ett tremarks-rum”. Han installerar sig och låter blanka sina stövlar och borsta sina kläder innan han tvättar sig med ”en välluktande, löddrande tvål”. Till rummet hör rentav en behändig duschmaskin som det forsar vatten ur då man trampar på fotpedalen.

Förutom inkvartering erbjöd Phoenix också lokaler för nöjen. När de levande bilderna började bli vanligare i slutet av 1800-talet anordnades visningar i alla slags lokaler, från restauranger till cirkusmaneger.  Före biografteatrarnas tid åkte förevisarna från ort till ort och presenterade sina levande bilder. Den första filmföreställningen i Åbo anordnades av den svenske ingenjören Herman von Bardach i mars 1897. I tidningen Uusi Aura ingick den 7 mars en annons för ingenjörens två ”kinematografvisningar” i Phoenix restaurangsal. En sittplats kostade 1 mark, en ståplats 50 penni. Enligt tidens sed bestod visningen av korta sekvenser på högst några minuter. I programmet ingick bland annat en episod från tsar Nikolaj II:s kröning (1896), troligen filmad av fransmannen Camille Cerf.

Det finns unikt samtida vittnesbörd om föreställningen på Phoenix. Signaturen K. B. hade deltagit i en extra visning för inbjudna och skriver i tidningen Västra Finland om sin förtjusning över de naturliga bilderna, gatuvimlet, livet på badstränderna, vågsvallet och många andra under. Skribenten menar, att grälen mellan svekomaner och fennomaner snart kanske upphör då allmänheten får tillfälle att se hurdant livet är ute i stora världen.

”Världen” hörde nära samman med de levande bilderna, så det är inte förvånande att Åbos första stationära biografteater, som inledde sin verksamhet i Prima-huset år 1905, fick namnet Maailman ympäri (Världen runt).

Biografteatern Arkadias annons. Bild: Åbo Underrättelser 24.12.1909/Nationalbiblioteket.

Filmförevisningarna fortsatte under de följande åren också i Phoenix. På annandag jul 1909 öppnades biografteatern Arkadia, vars ingång låg vid Auragatan. Den tidigare restaurangsalen pryddes av ståtliga oljemålningar. Enligt tidningsannonsen var Arkadia ”Åbo stads nyaste och hemtrevligaste biografteater”. Föreställningarna ackompanjerades på en ”Blüthner-flygel” och publiken underhölls av Hans Burmesters orkester, ibland av en blåsorkester. Föreställningar gavs kl. 16–22 om vardagarna och kl. 15–23 om sön- och helgdagarna.

Tapani Maskula intervjuade på 1960-talet biobranschens veteran Eino Näre, som mindes att det på Arkadia fanns en uppseendeväckande, stor och svart dörrvakt som var klädd i en röd långrock. ”Själva programmet inbegrep sex eller sju filmsnuttar på ungefär tio minuter var. Efter varje avsnitt tillkännagav vaktmästaren stående vid dörren titeln på följande avsnitt, pianisten slog an ett mäktigt inledningsackord på sitt instrument och så fortsatte programmet, som jag tyckte var riktigt spännande.”

Arkadia ägdes av fru Lucie Widell. Den socialistiska tidningen Arbetet misstänkte emellertid att hon var poliskommissarie Enbergs bulvan. Teatern bytte ägare redan år 1911 emedan konkurrensen var hård. År 1912 köptes salen av baron Hjalmar Stackelberg, som lät renovera den helt. Det nya värmesystemet och luftkonditioneringen hjälpte emellertid inte. Till slut, i januari 1913, utauktionerades teaterns hela inredning, även kinematograferna, mattorna, stolarna och oljemålningarna på väggarna.

Arkadia stängdes men Phoenix levde kvar som centrum för nöjeslivet. I den tidigare biografsalen öppnades ett kafé, och hösten 1913 intogs Phoenix av den internationella favoritdansen tango, som Åboborna fick beundra.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Arkadias annons, Sosialisti 24.12.1909.
Arvid Järnefelt: Bröderna. Otava, Helsingfors 1900.
Annons för Herman von Bardachs visning, Uusi Aura 7.3.1897.
K. B.: ”Bref från Åbo”, Västra Finland 13.3.1897.
”Polisteatern”, Arbetet 7.1.1910.
Tapani Maskula: ”Turkulaisia eläviä kuvia”, Studio 7, Elokuvan vuosikirja 1961–1962. Finlands filmarkiv, Helsingfors 1963.
Hannu Salmi: ”Elävien kuvien Phoenix”, Turun Sanomat 15.2.2020.

1900-talet

Ammoniaklagrets explosion hördes över hela Åbo

Lämna en kommentar

Åbo industrialiserades snabbt under första hälften av 1900-talet, och till exempel Veikko Laakso har skrivit om detta och berättat om fabriker och affärsrörelser inom olika branscher. Industrin och handeln behövde många slags starka kemikalier, även sådana som inte var ofarliga och som Åboborna sedan fick stifta bekantskap med på varierande sätt. Ett dylikt ämne var ammoniak. I dag talar man om grön ammoniak, som används för att producera ett rent, det vill säga koldioxidfritt framtidsbränsle för fartygsmotorer.

Ammoniak användes redan under första hälften av 1900-talet – och används fortfarande – för nedfrysning och i kylanläggningar. I offentligheten, till exempel i tidningarna, nämndes ammoniak oftast i samband med olyckshändelser. De här tidningsnyheterna berättar sin historia om hur vi under årens lopp lärt oss hantera ammoniak på ett tryggt sätt.

Ammoniak är en färglös gas som är giftig för människan. Fast ämnet inte är lättantändligt kan en ammoniakblandning eller en ammoniakbehållare explodera till exempel på grund av hetta.

År 1948 exploderade ett helt ammoniaklager i Åbo. Ammoniakbehållarna fanns i hamnområdet i en frysanläggning, dit branden spred sig från den bredvidliggande lagerbyggnaden. Uusi Aura och Turun Sanomat publicerade täckande rapporter om branden, vilka kopierades och kunde läsas i komprimerad form i tidningar runtom i landet de påföljande dagarna.

Tidningen Uusi Aura publicerade i sin rapport en bild på Tukos hus i byggnadsskedet. Bild: Uusi Aura 3.3.1948, s. 1. Nationalbibliotekets digitaliserade material.

Fram på kvällskanten antändes först Tukos, dvs. bolaget Tukkukauppojen Oy:s lagerbyggnad av trä i hamnen. En reporter från Uusi Aura följde händelserna från Vallgravsgatan nära Åbo slott. ”Tukos nya djupfrysnings-, kylanläggnings- och kontorsbyggnad låg bredvid lagerbyggnaden. Husen var förenade genom ett magasin av sten med tjärat tak. Vinden blåste rakt mot detta, och inom kort hade elden spritt sig via taket till det ståtliga stenhuset.”

Snart nådde elden ammoniakbehållarna: ”Efter en stund skakades hela nejden av en dov explosion, som hade till följd att den nyfikna folkhopen flyttade sig längre bort från de brinnande byggnaderna.” Explosionen berodde på att ammoniakbehållarna gett vika. Ammoniaken var avsedd för kylanläggningens specialutrustning.

Turun Sanomat visste berätta, att rätt mycket folk anlänt till brandplatsen med spårvagn, med bil och till fots. Polisen måste mota bort åskådarna, bland annat kringsvärmande ungdomar, från det farliga området. De kraftiga ljuden och det väldiga skenet från flammorna fick många människor att ringa till tidningsredaktionen och fråga efter information. Det är lätt att förstå, att brandkvällen och -natten hos mången återuppväckte minnen från krigstiden.

När trettio ammoniakbehållare sprängdes med kraft blev det en sådan smäll att den enligt tidningarna hördes överallt i staden. Rättare sagt exploderade behållarna en efter en, som  i en serie. Uusi Auras redaktör räknade till sju explosioner och beskrev den skrämmande synen: ”Kriget mot elden började då påminna om ett verkligt krig. När behållarna sprängdes spred sig ammoniakgaserna i omgivningen som komna ur eldkastare, varför släckningsarbetet avsevärt försvårades.” Dessutom splittrades stålbehållarna som sprängbomber.

Flera brandmän blev skadade av giftmolnet som spred sig mycket snabbt. De skadade fördes till sjukhus. Enligt tidningarna klarade de sig utan större men.

I samband med industrins och handelns utveckling fick Åboborna också uppleva exceptionella händelser, som skedde oväntat och likt sällsamma sevärdheter samlade många åskådare. Om någon som läser detta minns olyckshändelser orsakade av ammoniak, andra industriolyckor eller övriga säregna erfarenheter vore det trevligt att få läsa om dem i artikelkommentarerna.

Texten är skriven inom ramen för forskningsprojektet  Ammonia Energy Conversion and Social Acceptance, som finansieras av Business Finland. Projektet undersöker möjligheterna att av ammoniak utveckla ett miljövänligt bränsle för fartygsmotorer samt arbetar för ett socialt accepterande av ammoniakbruket.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kring 100-talet miljoner röra sig skadorna vid Tuko-branden. Åbo Underrättelser, 04.03.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2322051?page=1

Noin 100 miljoonan markan vahingot Tukon tehdaslaitosten tulipalossa. Uusi Aura, 3.3.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2800560?page=1

Suurpalo Tukon tehdasrakennuksessa. Turun Sanomat, 3.3.1948, s. 1, 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2968866?page=1

Säkerhetsanvisningar för ämnen som orsakar fara för olycka. Ammoniak. Arbetshälsoinstitutet. Finsk version, senast uppdaterad 19.03.2025, https://ova.ttl.fi/ammoniakki

1900-talet

 ”Första flygturen från Sverige till Finland”

Lämna en kommentar
Flygvapnets första flygplan, Thulin typ D, i Vasa i mars 1918. Bild: Flygvapnet.  

Söndagen den 28 april 1918 publicerade Turun Sanomat på första sidan nyheten ”Första flygturen från Sverige till Finland”. Dagen innan hade ”två svenskar” gjort ”en handelsresa med flyg till Åbo”. Enligt tidningen hade planet startat från Stockholm på morgonen klockan 6.30.: ”Vädret var det raraste tänkbara, nästan ingen vind alls.” Löjtnant Nils Kindberg styrde planet till Åbo med säker hand och resan tog inalles 2 timmar 41 minuter. Planet var ett likadant Thulin-plan som bilden visar och som de vita hade fått från Sverige att brukas av flygvapnet.

Turun Sanomats redaktör fick tillfälle att intervjua resenärerna på Hamburger Börs på eftermiddagen. Den ene av dem, Anton Wahlberg, berättade att han kommit till Åbo på en handelsresa: han ville sälja 400 000 kilo kött till Finland. Enligt nyheten var flygturen den första handelsresan per flyg till Finland. Vid samma tillfälle framgick, att flyget också haft med sig tryckplattor från Stockholmstidningen Aftonbladet till Turun Sanomat, så flygturen betjänade också pressen.

Turun Sanomats redaktör frågade till sist löjtnant Kindberg om hans inställning till kriget i Finland. Tidningen skriver: ”Han berättade, att han för en månad sedan vid ett besök hos general Mannerheim anhållit om att få delta som flygare i Finlands frihetskamp, men det lyckades inte emedan Sveriges regering strängt förbjöd det. Ett minne från den första resan till Finland blev den hemarrest som han ådömdes på grund av sitt agerande i Finland. På frågan om han kände speciell sympati för Finlands frihetskamp svarade han, att varje svensk borde tänka likadant som han och att ingen regering borde få förbjuda det.”

Nils Kindberg och Mary och Eric von Rosen i Umeå 1918.Bild: Wikimedia Commons.

Sist och slutligen var Turun Sanomats rubrik ”Första flygturen från Sverige till Finland” inkorrekt. Nils Kindberg (1892–1984) hade nämligen flugit till Finland redan tidigare, från Umeå till Vasa den 6 mars, och det var han som flugit artikelfotots plan till Finland. Den svenske greven Eric von Rosen hade köpt planet, som var konstruerat av Enoch Thulin, och han flög tillsammans med Kindberg över Bottniska viken för att donera det åt de vita. von Rosen lät måla stora blå hakkors på planets vingar som symboler för god tur. När planet blev det finska flygvapnets första flygplan bibehölls von Rosens personliga symboler, som sedan blev de framtida finska flygplanens igenkänningstecken.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Texten har tidigare publicerats i bloggen Elämää Turussa 1917–1918, https://blogit.utu.fi/elamaaturussa/2018/04/28/ensimmainen-lentoretki-ruotsista-suomeen/

1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Gamla skjutbanor i Åbo

Lämna en kommentar

När eldvapnen blev vanliga behövdes områden där man kunde öva sig i deras bruk på ett tryggt sätt och utan att ljuden från skottlossningen störde någon. På 1700-talet använde soldaterna i Åbo bland annat slottsfältet och sandheden nära S:t Karins kyrka som övningsområden. Senare, under hattarnas krig (1741–1743), övade Åboborgarna i Nummisbacken. Det är dock inte säkert om deras övningar inbegrep skjutning med laddade vapen eller endast marsch- och gevärsgreppsträning.

De äldsta uppgifterna om egentliga skjutbanor härrör från den ryska tiden. Åbo 2:a Skarpskyttebataljons skjutbana fanns först i Kuppis och efter sekelskiftet i Kärsämäki. Kuppis skjutbana hade genom ett avtal 18.9.1882 uthyrts åt bataljonen på 25 år. På området fanns också en krutdepå och lokaler för målskytte. Avtalet hävdes 1899 och byggnaderna revs år 1900 då banan såldes på auktion. Banan i Kärsämäki var avsedd för de i Åbo stationerade soldaterna och blev klar i slutet av seklet, men viss renovering återstod. Banan beredde bekymmer då den låg i ett sumpigt kärr. Åbobataljonens soldater utförde torrläggningsarbeten år 1900 och banan inhägnades år 1901.

Åbo jaktförenings meddelande i Åbo Underrättelser i september 1874. Bild: Åbo Underrättelser, 5.9.1874.

Åbo jaktförening hade en egen, år 1874 färdigställd skjutbana på ”stadens betesmark”. Noggrannare uppgifter om läget finns inte. På jaktföreningens bana hölls till exempel en skyttetävling som Helsingfors Sportklubb anordnade 17.6.1883. Information om tävlingen ingick i Turun lehti för ”de ärade medlemmar av bondeståndet som önska delta”. Samma klubb arrangerade ytterligare en tävling kort därefter, 28.6.1883. Skjutavståndet var 200 alnar (ungefär 118 meter).

Även andra föreningar, till exempel 1893 grundade Skjutkonstens Vänner i Åbo, hade egna skjutbanor. Nämnda förening hade år 1903 en bana i Åbo i Södra utmarken, några kilometer från Nylandstull. Efter att reglerna skärpts övade man från och med 1922 på en ny bana i Kärsämäki. Marken måste år 1921 inlösas av två olika markägare emedan gränsen mellan byarna Kaerla och Kärsämäki gick tvärs igenom området.

Åbo skyddskårsdistrikts skyttetävling på banan i Kärsämäki år 1925. Bild: Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 11–12/1925, s. 11.

Skjutbanorna var av central betydelse för skyddskårerna. Åbo skyddskår använde sig av banan i Kärsämäki tills en ny bana år 1925 färdigställdes på Ispois gårds marker, vid gränsen mellan Åbo stad och S:t Karins kommun. Banan var avsedd att brukas av stadsborna och läget var valt så, att den var lätt att nå från staden. Den låg i en dal som avgränsades av skogiga backar, vilket dämpade ljudet från skottlossningen. Det fanns banor med skjutavstånd på 100, 150 och 300 meter. I samband med invigningen 28.6.1925 berömdes särskilt banans skyttepaviljong. Även banan i Kärsämäki användes fortsättningsvis. Varsinais-Suomen Vartio skrev om den nya banan: ”Må den finska skjutkonsten frodas och växa i dess hägn och må den fasta viljan att försvara fosterlandet stärkas på dess marker.” Banan övergick i stadens ägo år 1944 och skytteverksamheten upphörde 1964. På dess plats byggdes flervåningshus.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Aitamäki, Aaro. Turun seutu ja sotaväki: piirteitä alueen varuskunnallisesta kehityksestä ja sotilaselämästä. Åbo stad, 1991.

Ahola, Harri. Kartalta ja muistoista kadonneet. Turun Sanomat 1.3.2024.

Ampujain lehti: Suomen ampujain liiton äänenkannattaja 13/1930.

Länsisuomen Työmies 9.3.1901.

Turun Lehti 13.6.1883; 17.3.1900.

Sanomia Turusta 15.5.1874; 29.6.1900.

Uusi Aura 21.11.1899; 11.11.1923

Varsinais-Suomen vartio: Turun suojeluskuntapiirin lehti 9/1923.

Åbo Underrättelser 11.05.1874.

1900-talet

Polisarbete i Åbo 1916

Lämna en kommentar

Under första världskriget behandlades vid polisinrättningen i Åbo ett brottmål som rörde två män. Detektiva avdelningens kriminalkommissarie Carl Welander redogjorde i sin rapport 26.10.1916 för arbetaren Väinö Saarinens och drängen Kustaa Einar Leivos fall. Leivo och Saarinen hade gripits redan den 18:e i Lundo socken. Landskansliet vid länsstyrelsen i Åbo och Björneborgs län klandrade tjänsteförrättande länsmannen i Lundo distrikt för bristfälligt polisundersökningsprotokoll.

Utredningarna i Åbo inbegrep en telefonledes 20.10 gjord begäran om uppgifter från Asikkala angående fallet Saarinen samt telefonsamtal 20.10 till Letala och 23.10 till länsmannen i Nykyrko distrikt i fallet Leivo för verifierande av signalement. Efter två dagar mottog länsstyrelsens biträdande kamrer Kurt Egon Ramström ett av konstapel Salonen dikterat telefonbud från länsmanskontoret i Nykyrko, varav Leivos signalement och ålder framgick. Allt detta ledde till Welanders undersökningar vid detektiva avdelningen i syfte att klarlägga de gripna männens identitet efter ett interimistiskt beslut av guvernör Eliel Ilmari Wuorinen 26.10.1916.

Vid förhör anställda av kriminalkonstapeln framkom följande. Saarinen hade i onyktert tillstånd tappat sitt eget respass i Lundo och haft med sig en Kaarle Perttulas arbetsbok, som han hade i sin besittning. Leivo åter hade avsiktligt utgett sig för att vara Frans Arttur Heininen. Han hade rymt från sitt tjänstgöringsställe, köpt Heininens respass för en mark och givit länsmannen i Lundo distrikt falska uppgifter om sig själv av rädsla för rymningens följder. I Welanders rapport beskrevs också männens fysiska kännetecken, till exempel kroppsbyggnaden, skägget och ansiktsformen. 

Respass för Frans Arttur Heininen, utfärdat av länsmannen i Letala. Två av Carl Welander utsända detektiver fann dokumentet i en arbetsförmedling vid Humlegårdsgatan, gård nr 15, i Åbo. K. E. Leivo hade inlämnat respasset på förmedlingen i egenskap av arbetssökande. Riksarkivet, Åbo. Fotograf: Tuukka Heikkinen, 22.5.2025.

För att vi ska kunna förstå i vilken situation de gripna männen befann sig redogör jag i det följande för generalen av infanteriet Vladimir Nikolajevitj Gorbatovskis obligatoriska föreskrift, som utgjorde den juridiska grunden för att deras fall behandlades som ett brottmål. Bestämmelsen utfärdades i juli 1916.

Den obligatoriska föreskriften gällde rätten att färdas inom Finland och de tillståndsbevis som därvid krävdes samt uppräknade de ansvariga myndigheterna då misstankar om brott mot föreskriften förelåg. Förbjudna var enligt Gorbatovskis föreskrift de områden i de finska socknarna som låg i en 15 km bred zon vid nationsgränsen till lands eller till havs. Om en person ertappades utan vederbörligt tillstånd eller gav falska uppgifter vid ansökan om tillstånd skulle denne avlägsnas från det förbjudna området, och straffet kunde vara antingen högst 8 000 mark i böter eller tre månaders fängelse enligt vederbörande guvernörs beslut.

V. Saarinen och K. E. Leivo dömdes 27.10.1916, med stöd av såväl infanterigeneralen Gorbatovskis 15.7.1916 givna föreskrift som Finlands generalguvernör Frans Albert Aleksandrovitj Seyns den 31 mars 1915 givna obligatoriska föreskrift nr 28, till följande straff: Saarinen dömdes till fördrivning från det förbjudna området och 40 marks böter, som kan ha motsvarat 8 dagars fängelsestraff, eftersom det i beslutsprotokollet finns ett likhetstecken mellan penningsumman och anteckningen 8d. Leivo fick tre månaders fängelsestraff. Saarinens och Leivos fall är konkreta exempel på överhetens strävan att begränsa invånarnas rörelsefrihet. De avspeglar samtidigt krigets inverkan på medborgarsamhället. Två civila finländare dömdes, i de förhållanden som rådde under första världskriget, till rättsliga påföljder på basis av två ryska militärers administrativa agerande.

Tuukka Heikkinen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Finlands Statskalender för året 1916. Osakeyhtiö Weilin & Göös Aktiebolag. Helsingfors, 1915.

Suomalainen Wirallinen Lehti, 15.08.1916, nr 188, s. 1 URL: https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1296948?page=1. Nationalbiblioteketes digitala material. Referens 23.01.2026.

Landskansliets vid Åbo och Björneborgs län arkiv. C Protokoll. Ce Protokoll över personer dömda för brott mot obligatoriska föreskrifter. Ce:4. Protokoll över personer dömda för brott mot obligatoriska föreskrifter jämte bilagor, nr 1–100 (1916–1916). Riksarkivet, Åbo.

1900-talet

Röda fångar i Sirkkala kasern

Lämna en kommentar

Under och efter inbördeskriget (27.1–15.5.1918) inrättade de vita på olika håll i Finland flera fångläger, där tiotusentals tillfångatagna från den förlorande sidan, de röda fångarna, hölls inspärrade. Tusentals fångar avrättades eller miste livet på grund av hunger och sjukdomar. En del av lägren hade rykte om sig att vara speciellt grymma, till exempel Hennala i Lahtis och lägret i Ekenäs. 

I andra läger åter var dödsfall och grymheter sällsynta. Ett av dem var Åbo Krigsfångeläger som upprättats i Sirkkala kasern i Åbo i april 1918. Därförinnan hade kasernbyggnaderna varit i ryska arméns bruk. Lägrets goda rykte kom sig i huvudsak därav, att väktarna var professionella fångvakter från Kakolafängelset och att lägerkommendanten Albert Arhenius uppriktigt brydde sig om fångarnas välfärd. Antalet dödsfall fick en markant uppgång då fånglägret i Tavastehus stängdes och fångar i dålig kondition flyttades till Sirkkala.

Olika slags historier cirkulerar om de röda fångar som avrättades i Sirkkala. En av dem berättar hur tvillingsönerna till en man som de röda mördat kom till Sirkkalalägret och i en källare flådde och styckade faderns mördare. Förutom typiska skräckhistorier finns det också många berättelser som gör gällande att mellan en och tre fångar skulle ha skjutits i Sirkkala.  Officiellt bestyrkta uppgifter finns det om två fall där väktarna skjutit fångar.  Enligt en rapport till riksdagen år 1919 hade en fånge som rymt från lägret fått ”en regelrätt dom” som ett varnande exempel för andra, men det vanliga straffet för flyktförsök från Sirkkalafängelset var isoleringscell, inte avrättning.

Den röde fången Kaarlo Vihma sköts i Åbo Krigsfångeläger 30.5.1918. Enligt den officiella rapporten hade Vihma från fönstret ropat glåpord till en väktare som stod på vakt. Denne sköt Vihma efter att ha gett honom varningar. Bild: Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Det första bestyrkta fallet gäller backstugusittaren Kaarlo Vihma (1894–1918) från Virmo. Han hade 30.5.1918 enligt rapporten ropat glåpord från fönstret åt fångvaktare Asplund, som stod på vakt på gatan. Då Vihma trots Asplunds uppmaningar inte avlägsnat sig från fönstret hade väktaren skjutit honom. I dödsannonsen i Demokraatti står det att Vihma ”sköts 30.5.1918 i Åbo fångläger”.

Det andra fallet gäller fångar som 8.8.1918 tagit sig för att via fönstren stjäla mat från lagerrummet i fängelsebyggnaden. Fångvaktaren hade skjutit ett varningsskott, men enligt rapporten hade kulan av misstag flugit ut genom fönstret och träffat i Tusby hemmahörande, från Tavastehus överflyttade tukthusfången Jalmari Frantsila i magen. Frantsila hade inte avlidit genast utan först 16.9.1918 på sjukhuset. Det är oklart om dödsorsaken var skottsåren eller någon sjukdom eftersom Frantsila sägs ha hållit på att återhämta sig från skadorna. I det här fallet finns det också en detalj som kan ha orsakat missförstånd: Åbo Krigsfångeläger hade 15.9.1918, alltså dagen före Frantsilas död, bytt namn till Åbo tvångsarbetsläger, så Frantsila blev skjuten i krigsfångelägret men hörde till tvångsarbetslägret då han dog. En sammanblandning av de här två namnen har troligen gett upphov till påståendet att tre fångar sköts i lägret i Åbo.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Demokraatti 18.10.1919, s. 2.

Itä ja länsi: työväen kuvalehti 5-6/1929.

Riksarkivets digitala material. Protokoll/Riksdagen, 1.4.1919, nr I sessionerna 1-53, s. 280.

Åbo universitet, ämnet folkloristik. Material från projektet Sirkkala 1918–2018: Vankileiristä muistin paikaksi ja kulttuuriperintökohteeksi.