Vardagssysslorna vid Åbo domkyrkas domkapitel avbröts – troligen år 1374 – emedan biskop Johannes Westfal (biskop 1370–1385) hade en kungörelse att delge kanikerna. Denne kyrkans man, som tillhörde borgarståndet och hade aboensisk bakgrund, var en energisk reformator i sitt stift. Han förnyade till exempel sättet att uppbära skatter och tionden på inspektionsresorna. Också själavården främjade han genom att anpassa den katolska kyrkans bruk till en finsk kontext; det glest bebyggda landet och de kalla mörka vintrarna krävde sina egna lösningar. Av påven utverkade Johannes tillstånd att förrätta mässa vid ett flyttbart altare och före gryningen.
Nu var det emellertid inte fråga om skötseln av kyrkoförvaltningen. Johannes hade nämligen fått vetskap om vad som hänt med kyrkoherde Olavus i Kumo: av en ödets nyck hade denne mist synen. En sådan händelse var naturligtvis en svår prövning för vem som helst, men när det gällde en kyrkans man innebar det också förlust av levebrödet – enligt den kanoniska rätten fick en kyrkotjänare inte ha någon kroppslig funktionsnedsättning. Olavus var emellertid inte rådlös utan bad i sin nöd en himmelsk medlare, Den Heliga Birgitta, om hjälp. Birgitta från Sverige var en adelsdam och känd mystiker som avled år 1373 i Rom. Hon vördades som ett helgon redan under sin livstid och miraklen började ske genast efter hennes död. Året efter hennes frånfälle flyttades hennes reliker till Vadstena kloster i Sverige. Ryktet om Birgittas undergörande krafter hade alltså spritt sig snabbt genom hela kristenheten, ända till Kumo.
Birgitta hade svarat på Olavus böner och gett honom synen åter. Om det här undret berättade biskop Johannes i sin synod för domkyrkans kaniker och gjorde det samtidigt känt bland folket. På detta sätt bidrog Johannes till att sprida Birgittas rykte som helgon. Under medeltiden var Birgitta också ett av de mest populära helgonen i Finland. Som gengåva för det mirakel som han upplevt hade Olavus lovat göra hela tre pilgrimsfärder till Vadstena. På den första färden åtföljdes han av biskop Johannes samt två av kanikerna vid Åbo domkyrka, Ditmalus (troligen biskopens bror Detmarus) och Jacobus. Birgittinerbröderna i Vadstena nedtecknade en redogörelse för undret med Olavus syn, och tillsammans med andra mirakelberättelser sändes den till påvens kuria i Rom för att utvärderas.
Sari Katajala-Peltomaa
Översättning: Brita Löflund
Källor:
Acta et processus canonizacionis Beate Birgitte, red. Isak Collijn. Samlingar utgivna av Svenska Fornskriftsällskapet. Ser. 2 Latinska skrifter. Band I. Uppsala. Almqvist & Wiksells boktryckeri 1924–1931, 142.
Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa — Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa (Gaudeamus 2026, ej ännu utgiven).
Palola, Ari-Pekka: Johannes Westfal. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– (referens 14.8.2025)
http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-000232