1900-talet

Aprilskämt år 1910

Lämna en kommentar

Åbotidningarna har publicerat aprilskämt länge, åtminstone alltsedan 1800-talet. Kärnan i aprilskämten har varit att få människor att bege sig någonstans, ofta lockade av alla möjliga löften, till exempel förespeglingar om att få se något enastående. Våren 1910 lyckades tidningen Uusi Aura så väl med att få folk att röra på sig, att man använde framgången i marknadsföringen av tidningens OBS-värde.

Sommarcharmiga Idrottsparken i början av 1910-talet. Okänd fotograf. Bild: Åbo stadsmuseum / Finna.fi.

Fredagen den 1 april 1910 kunde man i en liten notis läsa att en ”lappländsk trupp”, det vill säga 11 samer och deras djur, befann sig i Åbo på besök: ”De här familjerna tröttnade på att vistas i Hagenbecks zoo i Hamburg, liksom också deras renar, vars håg står till det kalla men uppfriskande klimatet i Lappland. — Lapparna har rest sina kåtor i Idrottsparken, och där har Åboborna alltså tillfälle att i dag på förmiddagen betrakta äkta lappländskt liv med tillhörande skinnklädda småttingar, renar och ilskna byrackor.”

Nyheten innehöll många trovärdiga detaljer, för tidningarna hade tidigare skrivit om samernas utlandsturnéer, till exempel deras resa till den ”etnografiska utställningen” i Hamburgs zoo. Det som mest tydde på en bluff var, att det var bråttom om man ville se de ovanliga gästerna. Det kunde man göra endast samma dag på förmiddagen: ”Sällskapet reser norrut med eftermiddagståget kl. 3,20.” Kanske också tågets avgångstid var påhittad, även det en antydan om skojeri.

Tidningen hänvisade i sin förstasidesannons till det lyckade aprilskämtet dagen innan. Uusi Aura 2.4.1910, första sidan.

Följande dag (2.4.) skrev Uusi Auras redaktör en skämtsam uppföljare med rubriken ”En riktig sommardag”. Enligt den kåserande texten hade den 1 april liknat en riktig sommardag också därför, att människorna så ivrigt rört sig utomhus: ”I synnerhet styrde täta skaror sina steg till Idrottsparken, som vanligen blir bortglömd av den stora allmänheten.” En liten motionsrunda i den backiga terrängen förbättrade både humöret och blodcirkulationen!

Tidningen fortsatte: ”Om man inte där fick se allt som man väntade sig, till exempel lappar, åt vars barn många rentav lär ha haft sötsaker med sig, eller andra sällsyntheter, så förlåter man det gärna på första april”. I en fotnot fanns sättarens anmärkning: ”Den observanta läsaren kunde förresten i gårdagens nummer se att lapparna begett sig från Hagenbeck till Königsberg och London.”

På förstasidans annons 2.4.1910 marknadsför sig Uusi Aura som ett utmärkt forum för annonsörer, vilket bevisades av föregående dags ”lilla aprilskämt” som lyckades få ”hela staden” på benen. Uusi Aura lästes på ett stort område och var en politiskt högerinriktad gammalfinsk tidning. Utan andra källor kan vi inte veta hur stort genomslag aprilskämtet hade i Åbo, men otvivelaktigt hade ett trovärdigt skämt ofta samband med någon aktuell händelse, precis som i detta fall.

I dag kan dessa presentationer av samer med bilder och på turnéer ses dels som inhemsk kolonialism, med vars hjälp man också kunde dra nyfikna vid näsan, dels som samernas egen aktiva vilja att korsa gränser i Finland och ute i världen.

Petri Paju

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Lappalaisjoukkue. Uusi Aura, 1.4.1910, nr 73 A, s. 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803554?page=4

Lappalaisseurue Hampurissa. Uusi Aura, 31.3.1910, nr 72, s. 5. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803551?page=5

Arpi: Oikea kesäpäivä. Uusi Aura, 2.4.1910, nr 74, s. 4. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/803557?page=4

Lehtola, Veli-Pekka. Entiset elävät meissä. Saamelaisten historiat ja Suomi. Gaudeamus, Helsingfors 2022.

1700-talet, 1800-talet

I tjänst hos magister Porthan

Lämna en kommentar

Författaren och konsthistorikern Emil Nervander reste sommaren 1871 omkring på Åland och i Egentliga Finland för att skaffa sig kännedom om de finska fornminnena. Nervanders expedition hade anlänt till Korpo gård, som då var i släkten Stigzelius ägo. Sällskapet stannade upp för att beundra gårdens vackra möbler och gamla sköldemärken. Samtidigt träffade de familjens ålderstigna trotjänarinna, som var synbart entusiastisk över de akademiska forskarnas besök. Åldringen började berätta om ”magister Porthan”, som hon en gång tjänat åt, och uttryckte sin glädje över att med egna ögon ha fått se denne mans ärofulla plats i nationens historia. Nervander kunde emellertid inte stanna kvar och lyssna till berättelserna eftersom han och hans sällskap hade bråttom med kartläggningen av fornminnena. Han nedskrev dock en förhoppning om att någon skulle ha tid att ”från hennes läppar uppteckna de snart förklingande efterljuden från hennes ungdomstid”.

Den berömde och lärde Åbobon, professorn i retorik Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) avled den 16 mars 1804 i Åbo, alltså 67 år före Nervanders sommarresa. Nervander berättar inte vad tjänarinnan hette, men det måste ha varit fråga om Anna Maria Runér, som enligt Korpo församlings konfirmationsbok tjänade på Korpo gård och var född år 1780. Vid tiden för mötet med Nervander hade hon redan uppnått den vördnadsbjudande åldern av 91 år.

Mamsell Arfvidsson återgiven av Lorens Pasch den yngre, 1780. Bild: Wikimedia Commons.

Anna Maria Runér levde ännu länge efter mötet med forskarna och var till sist en av landets äldsta invånare. Hon avled den 25 april 1883, gott och väl över 102 år gammal. Enligt kyrkböckerna hade hon kommit till Korpo från Merimasku tillsammans med familjen Stigzelius redan år 1828, men hon hade hunnit uppleva mycket före det. Redan som barn hade hon hamnat i Sverige, där hon arbetade som tjänarinna hos den berömda spåkvinnan Ulrica Arfvidsson (1734–1801). Mamsell Arfvidsson hade blivit känd som Gustav III:s spåkvinna, och Runér erinrade sig att många berömda personer kommit till Arfvidsson för att be om hjälp under hennes sista år. Från Stockholm kom Runér efter många turer till Åbo, och i Åbo svenska församlings konfirmationsbok har hon antecknats som medlem i Akademins jurisprofessor Matthias Calonius (1738–1817) hushåll åren 1800–1802. Det var just vid denna tid som hon blev närmare bekant också med Porthan. Minnesskriften i Åbo Tidning år 1883 berättar att Porthan var en ofta sedd gäst i Calonius hem, som låg på tomt 15 i Norra kvarteret. De sammankomster som professorn höll i sitt hem hade stannat i tjänarinnans minne, liksom också studenternas många upptåg.

Anna Maria Runérs namn i Åbo svenska församlings konfirmationsbok. Riksarkivet.

Troligen lärde Anna Maria Runér känna Porthan till och med mycket väl eftersom denne inte bara var en regelbunden gäst utan också bodde en liten tid i Calonius hem, vilket konstateras i M. G. Schybergsons biografi över Porthan och också framgår av konfirmationsboken. Porthan var trött på sin tidigare bostad, som var i dåligt skick, och bodde tillfälligt hos sin kollega medan han letade efter ett bättre ställe att bo. Av allt att döma var Anna Maria Runér anställd av Calonius, men i samtalet med Nervander berättade åldringen uttryckligen om Porthan, som blev en verklig kultgestalt under 1860-talet. Otvivelaktigt var Runér mycket väl medveten om detta.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

”Dödsfall”, Åbo Tidning 5.5.1883.

G. C.: ”Den älsta kvinna jag känt”, Åbo Tidning 9.3.1905.

Forsstrand, Carl: Spåkvinnor och trollkarlar. Minnen och anteckningar från Gustaf III:s Stockholm. Hugo Gebers förlag, Stockholm 1913. Korpo församlings flyttningslängder 1821–1883, Riksarkivet.

Korpo församlings konfirmationsbok 1850–1858, Riksarkivet.

Merimasku församlings konfirmationsbok 1821–1827, Riksarkivet.

Nervander, Emil: Sommarresor i Finland. På Åland och i Åbo-trakten. G. W. Edlunds förlag, Helsingfors 1872.

Salste, Tuomas, Suomen vanhimmat ihmiset, https://www.tuomas.salste.net/suku/vanhimmat.html

Schybergson, M. G.: Henrik Gabriel Porthan. Lefnadsteckning. Senare delen. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1911.

Åbo svenska församlings konfirmationsbok 1798–1803, Riksarkivet.

1600-talet, 1700-talet

Tullstaketet runt Åbo

Lämna en kommentar

I det svenska riket följde man alltsedan 1500-talet en merkantilistisk ekonomisk politik, vilket innebar noggrann reglering från kronans sida. Riket behövde pengar till krigföringen och därför infördes nya skatter gång på gång under 1600-talet. En av dem var lilla tullen, som kom 1622 och erlades för produkter som skulle säljas i staden. Kronans väl krävde att tullstaket byggdes omkring städerna. Även Åbo omgavs efter nämnda år av ett tullstaket med tullportar och tullstugor. Det var borgarnas skyldighet att bygga och underhålla staketet, och varje borgare svarade för ett eget avsnitt. Tullavgifterna uppbars av tullförmännen, tullinspektörerna, tullskrivarna och tullmännen. Tullstaketet blev onödigt först år 1808 då lilla tullen avskaffades.

*

Staketets struktur varierade beroende på terrängens form. Staketet på vissa ställen kallades stadsgraven, vilket ger en bra beskrivning av utseendet. På en del ställen var staketet byggt av plankor, på andra av stockar. På bergiga backar radade man stenar till grund för trästaketet. Någon stadsmur var tullstaketet alltså inte. Att bygga tullstaketet krävde många år, eftersom borgarna var ovilliga att fullgöra denna skyldighet. Den som försummade sin skyldighet straffades. Till exempel borgaren Erik Nukaris änka Elin Persdotter hade underlåtit att reparera sitt staketavsnitt men lovade göra det före följande inspektion, och hon förpliktigades därtill vid äventyr av straff.

Gamla tullstaketsgrunder i Åbo på Ryssbacken, det vill säga Universitetsbacken. När bilden togs stod fotografen på den sida av staketet som hörde till S:t Karins; han befann sig alltså på landsbygden. Tullstaketet var en gräns mellan landet och staden. Staketet innebar också att olika lagar och privilegier gällde på olika sidor. Kyrkan stod i varje fall mitt i byn även i staden. Museiverket.

Vid äventyr av straff fick man inte passera tullstaketet någon annanstans än genom de särskilda tullportarna. Sådana fanns vid Fägatan eller nuvarande Nylandstull, därifrån det gick en väg till Nyland och Karelen, samt på nuvarande akademiska Heses plats vid Tavastgatan, varifrån vägen ledde till Tavastland, och på nuvarande Hotell Helmis plats vid Aningaisgatan, varifrån man tog sig till Satakunda och Österbotten. Införseln av produkter till staden övervakades dessutom av lilla tullen i Multavieru vid åstranden och av stora sjötullen vid Slottsbommen.

Vid tullportarna fanns också vakttorn. Ett rättsfall berättar nämligen att Petter Jessenhausens dräng Matts Mattsson år 1639 arbetade med ett tullstaketbygge nära tornet vid lilla tullens bom.  Hans Byggmästare fällde ned ett järnspett från tornet efter att först ha ropat en varning åt dem som fanns nedanför. Ovetande om detta fick drängen Matts spettet i huvudet. Fallet ansågs som en ren olyckshändelse och mannen höll också på att tillfriskna.

De smitare och tjuvar som försökte smyga sig in i staden förbi tullen orsakade ständigt skador på tullstaketet. Tullmännen bevakade visserligen staketet, men det fanns alltid de som bröt loss plankor. Även vid tullportarna förekom det problem, för en del av dem som kom till staden kunde rida förbi i full galopp eller så misstänktes tullmännen för att ha tagit mutor.

*

Tull skulle betalas för alla produkter som infördes i staden för att säljas. Om en bondmora från Pargas ville ta in till exempel ägg och stickstrumpor och sälja dem i staden måste hon betala tull vid tullporten. Pigan Brita Larsdotter handlade enligt reglerna då hon vid porten förtullade 44 alnar lärft som hon ville sälja i staden. Borgarhustrun Anna Mattsdotter däremot tog sig in i staden på kvällen klockan nio via Aningais tullport med fyra getabockar som hon inte förtullade. Tullmännen hade inte lagt märke till henne i kvällsmörkret. Eftersom hustrun bröt mot tullreglementet för första gången beslagtogs hälften av bockarna.

Alla förtullade produkter skulle utbjudas till salu på torget. Om man började göra affärer redan vid tullporten ansågs det som olaglig handel i förtid. Borgaren Gabriel Johansson gjorde sig skyldig till sådana affärer då han vid Aningais tullport tog emot tre lass varor av Jöran Vehkapuntari.

Stadens boskap fördes om morgnarna ut på bete via tullportarna genom försorg av antingen stadsherden eller borgarfamiljerna. Assessor Anders Gyllenkrook berättade i september 1694, att hans ko lämnats utanför tullstaketet över natten på grund av herdens vårdslöshet och där blivit uppäten av vargar.

*

Tullstaketet var inte bara en fysisk utan också en andlig gräns. Innanför staketet tillämpades ända fram till 1734 års riksomfattande lag kung Magnus Erikssons stadslag med rötter i 1350-talet. I denna lag stadgades separat om borgarnas näringsidkande. Varje stad hade sina egna privilegier, och städerna avvek därför något från varandra. Dessutom hade stadens råd vittomfattande rättigheter att handha ärenden som rörde det egna området och de egna invånarna. På landsbygden följdes landslagen från samma tid, och dess innehåll skiljde sig från stadslagens. I städerna delades till exempel ett arv lika mellan söner och döttrar, men på landet fick en dotter endast en tredjedel.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (RA), Kämnersrättens i Åbo protokoll, z:171, 184–186, 201 (åren 1640, 1665, 1667, 1669, 1694).

Veli Pekka Toropainen 2025: Turun tulliaita 1600-luvulla. Publicerad på finska 27.9.2025 i sällskapet Suomen Sukututkimusseuras blogg.

Veli Pekka Toropainen 2017: Vuosikirja 2017 – sarjassaan kymmenes. Melkein maalla – lähes kaupungissa. Vuosikirja 2017. Red. Sari Ahonen, Veli Pekka Toropainen, Päivi Kuusenlaakso, Olavi Hyvärinen. Åbonejdens släktforskare rf. Åbo.

1700-talet

Prusi batteri, från år nånting

Lämna en kommentar

Taas Auran rannat, peltosarat näen
ja vanhain valtateiden kiemurteet,
ja kirkot Kaarinan ja Räntämäen –
Halisten kosken kuohuu veet
Ja Unikankareelta muurit temppelin
ylväänä kohoo yli maiseman;
niin tutunomaisna nään Prusin patterin
partaalla jokilaakson Maarian

Ur dikten ”Turun seutu” (v. 1934)

Prusi batteri i Räntämäki vid Lillåns östra strand i gamla S:t Marie socken är en mytomspunnen plats. Som dikten berättar är kullen ett tydligt landmärke. För dem som kom längs Tammerforsvägen var den en av de första imponerande vyerna. Intill kullen finns numera Orions fabrik. Batteriet omgavs länge av åkrar och var alltså ännu mer iögonenfallande i landskapet.

I ägokartan från 1697 ses ”Prusi batteri” som en tom kulle omgiven av åkrar i kartans nord. Källa: Riksarkivet, Lantmäteristyrelsens arkiv för renoverade kartor. LMS U Renoverade kartor och dokument. A Åbo och Björneborgs län. Åbo. A105:61/1-2 Räntämäki; Ägokarta och redogörelse för Räntämäki, Pappila och Virusmäki enstaka hemmans odlingar (1697).

Kullen har också kallats Kapeenhaudantöykäs eller ”Kapehen haudan töykäs”. Ordet ”kape” har enligt Mikael Agricola syftat på djävulen eller den lede. Platsen är också känd under namnet Patterimäki (Batteribacken). Många namn på platser går tillbaka på Åbobornas uppfattningar och föreställningar om stället i fråga. Man har trott att batterikullen gömmer en vikingakonungs grav, och arkeologen A. M. Tallgren ansåg vid sitt besök på platsen år 1902 att det är fråga om en gravkulle. År 1961 undersöktes platsen av lektor Veikko Lehtosalo, som konstaterade att kullens nedre del befann sig i naturtillstånd och att jorden där var hård och grov, varutöver sluttningen var full av stora stenar. Endast till den övre delen hade man forslat jord för byggandet av ett pjäsbatteri.

Ett egentligt pjäsbatteri fanns det på kullen uppenbarligen på 1700-talet. De vanligast förekommande historierna berättar att det skulle ha varit i bruk under Stora ofreden (1713–1721), enligt andra historier också under Lilla ofreden (1742–1743). Emedan den svenska armén hade kapitulerat redan innan Åbo ockuperades är dateringen inte trolig. Batteriet berättas ha varit i användning också under Finska kriget (1808–1809). Syftet med det av svenskarna iordningställda batteriet sägs ha varit att avvärja ryssar som marscherade mot Åbo norrifrån längs huvudvägen. Batteriet har också påståtts härröra från Krimkrigets tid (1853–1856). Det är inte sällsynt att sådana här sägner ”vandrar” från en tidsperiod till en annan. Några dokument rörande batteriets ursprung har inte bevarats.

Växtligheten på batterikullen är ett kapitel för sig. Området har varit betesmark, vilket satt sin prägel på backen. Om eventuell förhistorisk verksamhet vittnar de påträffade arterna brudbröd, ängshavre och backlök. På området finns ingen sandvita, en allmän art som följt de ryska soldaterna i spåren. Däremot har man påträffat blåhallon och stor ormrot, som antagligen är rymlingar från de experimentodlingar som Per Kalm (1716–1779) hade i S:t Marie. På batteriområdet planterades lärkträd i början av 1960-talet, men lokalinvånarna   var genast framme och gjorde ”ohägn”.

Till mystiken kring Prusibatteriet bidrar spökhistorierna. Barnen var förbjudna att leka i området eftersom de på kullen stupade soldaternas själar kunde ta illa vid sig. Förbudet fick bara barnen att väsnas ännu mer, men veterligen visade sig inga förargade andar. Spökhistorierna kanske fick näring av att den järnhaltiga jorden på kullens krön om vårarna gav smältvattnet, som rann längs sluttningarna, en blodröd färg.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Ilta-Sanomat 20.6.1961

Kauhanen, Riku. Väärin haudattu sotamies: Kummitustarinoita Suomen taistelukentiltä. Jyväskylä: Atena, 2018. 

Kotiseutu: Suomen kotiseutututkimuksen äänenkannattaja. Nr 8-9/1916.

Lehtosalo, V. Kertomus Maarian pitäjän alueella kesällä 1961 suoritetusta kiinteitten muinaisjäännösten inventoinnista. Kulttuuriympäristön palveluikkuna. kyppi.fi. https://www.kyppi.fi/to.aspx?id=129.135714 (använd 4.12.2025)

Patru 11/1934

Suomen matkailijayhdistyksen vuosikirja, 1909.

Siikkilä, Onni et al. Prusin patteri. Suomen Turku 4/1984. s. 4–5.

1900-talet

Teppo Samooja, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Ingermanlandsfödde Teppo Savolainen (1890–1978) skrev studenten vid Viborgs klassiska gymnasium men blev magister från Åbo universitet. Efter krigen bytte han sitt efternamn till Samooja. 

Teppo Samooja blev en mångsidig kulturpåverkare i Åbo. Stadens bibliotek blev hans huvudsakliga arbetsplats men hans bisysslor omfattade allt från journalistik till föreningsaktiviteter.

Åbo stadsbiblioteks chefsbibliotekarie Teppo Samooja. Bild ur verket Seppälä 1963, 131 (ej uppgift om fotografen).

Då den trettioårige magistern år 1925 inledde sitt arbete som biträdande chefsbibliotekarie vid Åbo stadsbibliotek var utlåningen och läsintresset på nedgång. Orsakerna antogs vara den oroliga tidsandan och jazztidens nöjesutbud. I slutet av decenniet orsakade depressionen en uppgång i bibliotekets användningsgrad eftersom Åboborna antagligen hade mindre pengar att spendera på avgiftsbelagda aktiviteter.

Efter krigen utvecklades biblioteksväsendet och verksamheten blev mångsidigare. Samooja var chef för biblioteket åren 1928–1957 och arrangerade då tillsammans med personalen evenemang på bred skala samt representerade biblioteket i offentligheten. Styrelsen öppnade penningpungen för nya tillställningar: man firade regelbundet olika författares bemärkelsedagar med musikuppträdanden och man ordnade utställningar av aboensiska författares verk.

Vid sidan av sitt dagliga arbete skrev Samooja från och med 1919 regelbundet artiklar för dagstidningen Turun Sanomat. Han var tidningens teaterkritiker och satte sig grundligt in i sitt värv, vilket gjorde att han vann det aboensiska teaterfolkets uppskattning. Han var stamgäst på premiärerna och innan ridån gick upp kunde han ibland hålla en introduktion till kvällens pjäs.  

Då en kommunal stadsteater inledde sin verksamhet 1946 och i sig förenade borgarnas och arbetarnas teater fick staden en entydigt ledande huvudscen.

Teaterkritikerns uppfattning om konsten var högstämd. Samooja var övertygad om att teaterkonsten vidgade människornas vyer, botade, tröstade och bildade. Med de orden karakteriserade han teatern i sin lilla essäsamling Teatteri, yleisö ja arvostelu, som utkom 1943. Han ger också utrymme för tankar kring den egna yrkeskårens ansvar: ”Mediernas inverkan är långtgående. Därför måste en kritiker väga sina ord på guldvåg innan han skriver ned dem på papper. Han ska sky felaktiga omdömen som pesten [–].” Skribenten ska säga sanningen men ha förståelse för aktörerna, ansåg Samooja.

Teppo Samooja beskrev riktlinjerna för sin konstuppfattning i sin essäsamling år 1943.

Samooja var en föreningsmänniska och en bakgrundspåverkare. Han var bland annat ordförande för Konstnärsgillets i Åbo teaterklubb, medlem i styrelsen för bokhandeln Turun Kansallinen Kirjakauppa och aktiv i biblioteksbranschens organisationer. Som den passionerade teatervän han var skrev han också historiken Turun teatteri 1918–1943, som utkom 1943 och var en sammanställning av de olika skeden som stadens så kallade borgerliga teater genomgått.

Turun Sanomat uppmärksammade den 21 maj 1958 chefsbibliotekarie Teppo Samoojas avskedsfest på restaurang Kilta. Samooja hade då varit 33 år i stadens tjänst. Festtalarna lyfte fram den blivande pensionärens entusiasm för kulturarbete och de bestående spår som hans verksamhet satt i stadens kulturliv.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Kirjastonjohtaja Teppo Samooja juhlinnan kohteena. Turun Sanomat, 22.05.1958, nr 136, s. 7. Nationalbibliotekets digitala material.

Savolainen, Teppo: Teatteri, yleisö, arvostelu. Kustannusosakeyhtiö SMIA, Helsingfors 1943.

Seppälä, Eila: Turun kaupunginkirjasto 1863–1963. Åbo stad, Åbo 1963.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

1900-talet

Leonard Bernstein i Åbo

Lämna en kommentar

Spänningen tätnade måndagen den 5 oktober 1959. Vid middagstid landade i Åbo ett flygplan lastat med 112 kollin musikinstrument och annat, inalles 9 120 kilo. På eftermiddagen efter klockan 16 anlände en flygplanslast musiker. Snart skulle ytterligare ett tredje plan komma. Redaktörerna ilade till flygfältet för att ta emot den länge efterlängtade gästen Leonard Bernstein och hans berömda orkester, New York-filharmonikerna. Den första som steg nedför flygplanstrappan var emellertid förste konsertmästaren John Corigliano. Han upplyste den ivrigt väntande mottagningskommittén, som leddes av stadsfullmäktiges ordförande Arvo Valtonen: ”Mr. Bernstein är inte med. Han kommer med bil!”

Turun Sanomat skrev om New York-filharmonikernas besök 1.9.1959.

En timme senare kom bilen med Bernstein och hans maka direkt från Helsingfors och svängde in till Hotell Turku, där reportrarna till sist fann dem. Turun Sanomats reporter konstaterade att Bernstein alls inte var högdragen utan tvärtom lättsam ”som en dirigent för ett jazzband”. Tidningen beskrev mötet i hotellfoajén:

”Han hälsade med en glad gest, berättade att resan från Helsingfors gått utmärkt och att han var glad över att få besöka Åbo. Mitt i berättandet lade han behändigt armen om sin hustrus hals och poserade i all sin ungdomlighet för fotografen. Han var somrigt och lätt klädd i en jacka av sportig modell och något mörkare byxor. Han är inte särskilt lång, men axlarna är breda och blicken skarp och livlig. Håret har många silvergrå strån och svallar ostyrigt vid tinningarna, och när paret gick in i hissen vinkade ’Lenny’ familjärt och ropade: ’Helou…’”

New York-filharmonikernas konsert ägde rum redan samma kväll. På scenen ställde sig en dittills osedd orkestersammansättning, 108 musiker. Programmet inleddes med Samuel Barbers Second Essay for Orchestra, därefter spelades Wolfgang Amadeus Mozarts Pianokonsert G-dur med Bernstein själv som solist och till sist uppfördes Johannes Brahms Symfoni n:r 1 c-moll. Den enligt tidningen festklädda publiken var begeistrad. Applåderna varade i 5 minuter och 20 sekunder innan Bernstein veknade och gick med på ett extranummer, och Sjostakovitjs toner klingade ut som en avslutande påminnelse om att turnén var en del av det kalla krigets kulturpolitik. Filharmonikerna hade kommit till Finland från Moskva där de uppträtt med en framgångsrik konsert.

 Leonard Bernstein dirigerar i Åbo konserthus 5.10.1959. Bild: Turun Sanomat.

Besöket i Åbo blev sist och slutligen kort. De reserverade hotellrummen annullerades och hela sällskapet, 125 personer, beslöt att ännu samma kväll resa till Stockholm. Musikerna stannade knappa sex timmar i staden, konstaterade tidningarna. Minnesvärda var dock Bernsteins varma ord om Åbos nya konserthus, som man med allt skäl kände stolthet över:

”Well, er sal är strålande bra! Vår musik passade utmärkt in där.”

Hannu Salmi

Svensk översättning: Brita Löflund

Källor:

“New York Philharmonic”, Uusi Aura 6.10.1959.

”New Yorkin filharmonikkojen Turun konsertti kiinnostaa”, Turun Sanomat 28.9.1959.

”New Yorkin filharmonikot Turussa”, Turun Sanomat 1.9.1959.

”NY:n filharmonikot saapuivat eilen”, Turun Sanomat 6.10.1959.

”Suuren lännen suurta taidetta”, Uusi Aura 6.10.1959.

1800-talet

Skräckromantik i Åbo

Lämna en kommentar

Det är inte många, inte ens bland de litteraturintresserade, som vet att den första finländska skräckromanen utkom i Åbo. Verket var svenskspråkigt, hette Det gråa slottet och utkom ursprungligen på Johan Wilhelm Lilljas förlag under årets mörka tid, i november 1851. Romanen blev så populär att en andra svenskspråkig upplaga trycktes på 1880-talet, och senare har flera finska översättningar publicerats, den nyaste av dem år 2009.

Titelbladet i förstaupplagan av Ingelius roman 1851. Nationalbiblioteket, publikationsarkivet Doria.

Förstaupplagans titelblad ståtar med pseudonymen ”Förf. Till Granriskojan”. Skribenten bakom pseudonymen var välkänd bland de samtida. Han var den aboensiske kompositören-författaren Axel Gabriel Ingelius, som skrivit sin bok på Ylikylä gård i Hirvensalo. Enligt dåtida kriterier var romanen ovanligt diger för att vara ett inhemskt verk, 394 sidor i storleken sexodecimo som motsvarade en pocketbok. Den utspelas dock inte i Åbo eller i stadens näromgivning utan i Satakunda på den fiktiva herrgården Ristilä, dit den unge magistern Harald Thalberg i början av berättelsen anländer för att verka som informator.

Ingelius var inte i egentlig mening pionjär för den litterära skräckromantiken i Finland eftersom Zacharias Topelius och Fredrik Berndtson redan tidigare hade gett ut skräckromantiska berättelser i Helsingfors. Men Det gråa slottet är ett mer ambitiöst verk än sina föregångare. Fast boken för en modern läsare ter sig i någon mån osammanhängande var den medryckande tack vare sin berättarteknik, som var typisk för den gotiska litteraturen, och den är uppbyggd så att de hemligheter som döljs i det förgångna successivt avslöjas. I handlingen väver Ingelius in antydningar, små informationsfragment, hörsägner och illavarslande aningar hos romangestalterna. Handlingens olika turer inrymmer mordförsök, oväder, spökerier, kusliga platser och dolda identiteter. Många av romanens teman och scener presenteras melodramatiskt med hjälp av skarpa kontraster. I berättelsen finns såväl föredömlig godhet som lumpen falskhet och ibland kryddar Ingelius texten med humor och ironi.

Romanens händelser och persongestalter härrör ur skribentens fantasi men verket inspirerades också av rykten som den unge Ingelius hört. De gällde rusthållet Koivisto, som fanns nära Björneborg i Ulfsby socken, och den tråkiga händelse som där inträffade år 1839 och ledde till misstanke om brott som dock inte kunde bevisas. Koivisto gårds imponerande huvudbyggnad i två våningar kallades på 1800-talet i folkmun Gråa slottet, och det namnet lånade Ingelius till sin roman. I boken har namnet Koivisto bytts ut mot Ristilä. Hurudan tråkig händelse det var fråga om kan den vetgirige läsaren nu ta reda på till exempel genom att läsa den nyaste finska översättningen av romanen samt dess efterord!

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Det gråa slottet. Original af förf. till Granriskojan. Åbo: J. W. Lillja & Co, 1851.

Axel Gabriel Ingelius, Harmaa linna. Finsk översättning: Eeva-Liisa Järvinen. Efterord: Jukka Sarjala. Åbo: Faros-kustannus Oy, 2009.

Jukka Sarjala, Salonkien aaveet. Varhaisin kauhuromantiikka Suomen kirjallisuudessa. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2007.

1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, 1900-talet

Kuppis hälsosamma vatten

Lämna en kommentar

Vattnet i Kuppis källa var känt för sina botande egenskaper redan på 1600-talet.  Från och med det följande seklet blev hälsokällan allt populärare och brunnsdrickarnas antal ökade så mycket, att man i början av 1800-talet byggde spektakulära brunnshusbyggnader i Kuppis. Den här anläggningen lade också grunden för Kuppisområdets utveckling till Åbos nöjescentrum på 1800-talet.

Kuppis eller S:t Henriks hälsokälla. Till vänster ses Kuppiskällans brunnshus, och även de övriga byggnaderna anslöt sig till hälsoverksamheten. Johan Jakob Reinberg 1853. Atelier Alppila, fotograf, Eemeli Reuna, fotograf. Reprobild: Eija Karnisto / Åbo stadsmuseum.

*

Elias Tillandz (1640−1693) var den första professorn vid Åbo Akademi som hade fått en egentlig akademisk utbildning i medicin. Han anses också vara den finska botanikens fader.  Under hans tid försvårades vården av patienterna avsevärt av att det inte fanns något sjukhus. Vid Åbo rådstuvurätt behandlades i juni 1691 Tillandz anhållan om att få bygga en bastu vid S:t Henriks eller Kuppis källa för att där kunna vårda sjuka. Rätten biföll anhållan, och därefter testade Tillandz källans vatten vid vården av många sjukdomar. 

I Åbotrakten och i synnerhet i skärgården förekom på den tiden en hel del fall av spetälska eller lepra. Därför föreslog Tillandz att man vid källan skulle bygga en särskild sjukstuga för att utreda huruvida spetälskepatienter skulle kunna botas där. På området byggdes till exempel en finsk bastu, där det också fanns badkar. Till sist byggdes ett brädplank runt området för att förhindra umgänge mellan de leprasjuka och de andra patienterna.

Johannes Ekelund (1712/1713−1746) åter var den förste som avlade läkarexamen och doktorerade vid Åbo Akademis medicinska fakultet. Han tilldelades medicine doktors värdighet år 1743. I slutet av sina studier disputerade Ekelund och försvarade i december 1741 sin på latin skrivna avhandling Examen Chymico-Medicum fontis soterii Kuppisensis. I avhandlingen beskriver han vilka egenskaper Kuppiskällans vatten hade och vilka sjukdomar som framgångsrikt hade behandlats med detta vatten. 

*

Kuppis brunn blev en populär hälsokälla under loppet av 1700-talet. År 1783 uppges brunnsdrickarnas årliga antal ha varit 100−150 och till exempel år 1781 var de 137. Då hade anläggningen en brunnssal, en apotekssal och ett rum för fattiga och sjuka brunnsdrickare. Gården var täckt, så att gästerna inte skulle behöva promenera i regn eller sol. Till exempel år 1797 startade brunnssäsongen i Kuppis i juni, och de fattiga måste ha prästbevis på att de var sjuka och medellösa. År 1822 uppges, att brunnshuset hade en kokerska som lagade maten åt gästerna. Då var brunnsdrickarna 180−220 per år. 

Evert Julius Bonsdorff (1810−1898) var en av sin tids mest betydande läkare i Finland. Han var föreståndare för Kuppis hälsokälla från och med 1853 och betonade det då så moderna brunnsdrickandet som en del av den övriga vården. Kuppisanläggningen hade från och med 1800-talet en anställd brunnsmästare, som ledde brunnsdrickandet och de tillhörande kringverksamheterna. Vattnet skulle drickas regelbundet i bestämda doser på bestämda tider, inte hur som helst, för att de hälsosamma egenskaperna skulle göra nytta. Senare rekommenderades varma och kalla bad enligt den tyska Karlsbadermodellen. Det fanns också vatten på flaska, som gästerna kunde köpa och ta med sig hem. År 1913 undersöktes Kuppisvattnet i Sverige, och man konstaterade att det innehöll mycket radium, som ansågs ha hälsofrämjande inverkningar.

*

I Kuppisparken utfördes  år 1820 arbeten som gjorde parken lämplig för promenader. År 1824 beslöt man bygga de stiliga brunnshusbyggnader som Charles Bassi ritat. Arbetena under första hälften av 1800-talet omfattade den nuvarande parkens nordöstra del, badinrättningsområdet och det omgivande lilla grönområdet. Kuppis trädgårdsskola inledde sin verksamhet i området år 1841, och eleverna ansvarade för vården av den omgivande parken. I hörnet av Nylandsgatan och Österlånggatan låg Kuppistorget, och en stig ledde tvärsöver torget till den egentliga parken. Torget förnyades på 1880-talet, då man bland annat planterade den poppel som växer där än i dag.

Brunnshusgästerna kunde också hyra hästar för hälsosamma åkturer. I parken arrangerades även konserter och fyrverkerier. Småningom spred sig restaurangverksamheten och evenemangen också till Kuppis andra delar, där man öppnade nya restauranger. På 1800-talet var Kuppis Åbos nöjescentrum och hade samma roll som Tivoli i Köpenhamn. Brunnshusverksamheten i Kuppis upphörde år 1885, då det äldsta huset brann och ett annat hus såldes på auktion för att forslas bort. Festsalen stod oanvänd ända fram till vinterkriget då den brann upp. Allt som finns kvar i dag är källans paviljong.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Veli Pekka Toropainen 2023: Kansanparantajasta lääketieteen professoriin – Sairauksien parantajat ja sairaanhoidon organisointi 1600-luvun Turussa. Ennen ja nyt: Historian tietosanomat 2/2023. https://journal.fi/ennenjanyt/article/view/126013. Läst 18.11.2025.

1900-talet

Kvinnor i byxor och män i kjol på Auragatan 1949

Lämna en kommentar
Hörnet av Auragatan och Universitetsgatan i Åbo 1936. Aarne Pietinen, Museiverket, Historiska bildsamlingen. 

”Byxmodet” har börjat synas alltmer i stadsbilden i Åbo då ”kvinnor förklädda till män” kan ses promenera på Auragatan iförda långbyxor. Detta kan man läsa i en insändare i tidningen Sosialisti år 1949. 

Skribenten anser att det är tillåtet att använda långbyxor förutsatt att man inte strävar efter att ”på speciellt sätt” betona bärarens kvinnlighet. Modetrenden har emellertid ett fel, tycker hen: männen är inte jämställda med kvinnorna när det gäller ekiperingen. Skribenten frågar också lite ironiskt: 

”Men hur skulle det gå om männen skulle vilja vara jämställda och klä sig i damkläder?”

Fastän man kan ana ironi i texten erbjuder den en möjlighet till en granskning av vad som på den tiden ansågs lämpligt i klädväg för kvinnor respektive män. I Finland breddades skalan för lämplighet när det gällde damkläder ungefär från och med 1920-talet, då det småningom blev allt vanligare att kvinnor bar långbyxor. Då fick kvinnorna ha långbyxor till exempel när de åkte skidor. Olika arbetskläder och tjänstedräkter blev också allt vanligare i början av 1900-talet, vilket bidrog till att utöka urvalet av damkläder. 

Långbyxor kunde passa för kvinnor i arbets- eller idrottsmiljö, ansåg de samtida, men det var fortfarande tvivelaktigt huruvida det var passande för en kvinna att visa sig på stan i byxor.  Om detta vittnar till exempel en insändare i Sosialisti i slutet av 1940-talets Åbo: det passar sig inte att en kvinna ”stoltserar” i manliga arbetskläder på offentliga platser.

Höstmode för damer och herrar 1977. Kari Rainer Pulkkinen, Journalistiska bildarkivet JOKA, Samling Kari Pulkkinen. 

Herrmodets repertoar har blivit mångsidigare i långsammare takt än dammodets. På 1960- och 1970-talet blev det särskilt bland ungdomarna modernt att ha längre hår än tidigare, men männens kjolbruk har länge varit föremål för diskussioner. Så sent som på 1990-talet kunde man i Helsingin Sanomat läsa, att ”de vitrockade” rycker ut ifall en karl klär sig i kjol. 

Om männens strikta ekiperingsregler vittnar det också, att en skribent i Sosialisti i slutet av 1940-talet anser att ”en man klädd som en kvinna” på Auragatan i Åbo skulle kunna bli gripen av polisen och även borde ”forslas bort såsom störande för trafiken” på grund av den förbluffade folkhop som skulle samlas på platsen.

Omnämnandet av ordningsmakten torde ha samband med att kläder som ansågs otypiska för det egna könet kunde tolkas som maskering, som på basis av ordningsstadgarna var förbjudet i en del finska städer. Före 1900-talet kunde en klädsel som bröt mot könsnormerna medföra problem med polisen för såväl kvinnor som män.

Insändaren i Sosialisti berättar dock om en förändring i samhället: att en kvinna klädde sig i byxor ansågs inte längre straffbart i Åbo vid 1950-talsskiftet även om brott mot könsnormerna kunde dela åsikterna. Manlighetens nischer har däremot vidgats mycket långsammare. Så sent som på 2020-talet kunde man i medierna läsa att en man i kjol var en sällsynt men allt vanligare syn i vår gatubild.

Jean Lukkarinen (pronomen: hen)

Översättning: Brita Löflund

Källor: 

Housumuoti. Sosialisti, 15.05.1949, nr 109, s. 4.

Teinit eivät halua olla tuppisuita. Suomen Kuvalehti, 14.01.1967, nr 2, s. 28–31.

Miehet voisivat käyttää hametta tietyissä rajoissa. Helsingin Sanomat, 30.8.1997, https://www.hs.fi/suomi/art-2000003653421.html. 

Vierto, Tuija: Usva Kiuru, 18, on hameeseen pukeutuva mies, eikä hän ole ainoa: ”Mukava, käytännöllinen ja tyylikäs”. YLE 29.6.2023, https://yle.fi/a/74-20037186. 

Laine, Mio: ”Lieneekö tuo aprillinarrio wai pitkälle kehittyneen emansipatsioonin merkkiä wai muuta wallattomuutta.” Sukupuolen ilmaisun moninaisuus suomalaisissa sanomalehdissä 1868–1917. Pro gradu-avhandling i kulturhistoria, Åbo universitet 2025.

Suhonen, Sami: Transsukupuolisuuden näkymätön historia. Sateenkaari-Suomi. Seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen historiaa. Red. Kati Mustola och Johanna Pakkanen. Like, Helsingfors 2007.

Turunen, Arja: ”HAME, HOUSUT, HAMEHOUSUT! VAI MIKÄ ON TULEVAISUUTEMME?” Naisten päällyshousujen käyttöä koskevat pukeutumisohjeet ja niissä rakentuvat naiseuden ihanteet suomalaisissa naistenlehdissä 1889–1945. Doktorsavhandling i etnologi, Jyväskylä universitet, 2011.

1500-talet, 1600-talet

Nådendals siste birgittinermunks gård

Lämna en kommentar

Åbos medeltida stadsplan motsvarade på 1600-talet inte längre den tidigmoderna stadsplaneringens ideal, som karakteriserades av rutplaner och långa raka gatulinjer. Greve Per Brahe arbetade under sina två perioder som generalguvernör på att modernisera den. Han inledde stadsregleringen på västra sidan av ån i Aningaiskvarteret. 

Bredvid den gamla Aningaisgatan planerades den nya Brahegatan, som steg rakt upp för   backen från Lilltorget vid bron över Aura å. Den nya gatulinjen gick över några borgares tomter och över grunderna för Helgeandskyrkan, som rivits för att vara ur vägen. Bara några få tomter eliminerades helt, liksom kyrkan. En av dem var framlidne Andreas Petris gård i ändan av Brahegatan vid åstranden. 

Andreas Petris tomt vid den gamla Brahegatans ända på Daniel Gadolins karta från åren 1754–1756. Kartjustering: Tuovinen, Tapani 2010, Åbo stadsmuseum. 

Andreas Petri (Lempelius l. Scraderus) hade i ungdomen avlagt munklöftet och flyttat in i birgittinerklostret i Nådendal. Största delen av dem som bodde där var nunnor, men en grupp munkbröder hörde också till samfundet. Klostret indrogs i samband med reformationen som började med Västerås riksdag 1527. I det svenska riket var birgittinerklostren de katolska institutioner som bevarades längst, men till sist måste även Andreas Petri år 1569 ta farväl av klostret och de sista nunnorna där.

Den före detta munken flyttade till Åbo, där han i början av 1580-talet verkade som kaplan vid domkyrkoförsamlingen. Före det torde han ha varit lärare i katedralskolan. Andreas Petri sägs ha varit styvson till den aboensiska framgångsrika affärskvinnan Valborg Innamaa. Detta skulle förklara hur det kom sig att han ägde tomten bredvid Innamaas gård vid bron över ån. 

År 1584 valdes den tidigare birgittinerbrodern till kyrkoherde i Lembois. Liksom många präster som fått tjänst på landsbygden avstod Herr Andreas inte från sitt gård i staden. Han besökte även i fortsättningen Åbo och deltog ofta i kyrkliga och politiska tilldragelser under de av tronstrider präglade åren. Herr Andreas undertecknade i Åbo det beslut som fattades på kyrkomötet i Uppsala 1593. Vintern 1594 besökte han kung Sigismunds krönings riksdag i Uppsala och år 1600 Linköpings riksdag. Kung Karl IX:s förtroende vann han aldrig helt och hållet utan satt emellanåt fängslad på Åbo slott.  

Andreas Petri dog år 1609, varefter hans gård i Åbo efter några turer övergick i hans sons, Måns Andreae Scraderus ägo. Denne var kyrkoherde i Kumlinge och senare i Räntämäki men miste sin tjänst 1640. Sina sista år framlevde han som präst utan tjänst och när han gick ur tiden blev gården i staden tomt. 

Herr Måns hade på 1630-talet låtit bygga tre timmerstugor på tomten, men ingenting tyder på att här skulle ha funnits stenhus. Den förfallna trähustomten mellan stenhusraderna på den gamla gatusträckan underlättade byggandet av den nya Brahegatan. Herr Måns yngre bror Paulus Andreae Lempelius (död 1665), som varit skolmästare i Reval och sedermera kyrkoherde i Röicks på Dagö, påstod flera år senare att han ärvt gården av sin bror och krävde ersättning för den förlorade fastigheten, men rätten förkastade talan såsom ogrundad.

Porten visar än i dag var man svängde in på Brahegatan före Åbo brand. Till höger Casagrandes hus. Bild: Georg Haggrén.

Den siste Nådendalsmunkens hus har inte undersökts arkeologiskt, till skillnad från det bredvidliggande Casagrandehuset. Andreas Petris hus och ändan av Brahegatan före branden fanns bakom den inkörsport vid Casagrandes hus som vi ser i dag.

Georg Haggrén

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Väänänen, Kyösti: Andreas Petri. Turun hiippakunnan paimenmuisto 1554–1721 -verkkojulkaisu. Studia Biographica 9. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2011– (refererad 13.2.2026).