1900-talet

När framtiden är dold i dunkel

Lämna en kommentar

Maija Rajainen befann sig i Åbo den 4 september 1944 när hon skrev ett brev till sin chef Pentti Renvall med begäran om direktiv. Hennes liv hade inga klara fästpunkter just då. Den dag hon skrev brevet trädde vapenvilan som avslutade fortsättningskriget i kraft. För Rajainen betydde krigsslutet att hon måste ställa om hela sitt liv. Hon hade en tjänst som lärare i historia och samhällslära vid lyceet i Terijoki, men Terijoki och hemmet där var nu i Sovjetunionens besittning och lyceet verkade i Lahtis. Rajainens make Sergej var fortfarande i arméns tjänst. Till Åbo hade Rajainen kommit på grund av att hon under kriget i olika perioder arbetat vid Staben för Östkarelens militärförvaltning på ett arkiv som tagits som krigsbyte. 

Forskarsalen i Åbo landsarkiv. Fotot är taget 8.2.1944, ett halvt år innan Rajainen kom till Åbo för att där fortsätta med sitt arbete. Bild: Åbo stadsmuseum RF020107.

Krigsbytesarkivets egentliga verksamhet hade upphört då finnarna lämnade Petrozavodsk 21.6.1944, men Rajainen arbetade fortfarande tack vare ett stipendium från Finska kulturfonden som forskare vid Pentti Renvalls projekt, vars syfte var att granska Sovjetkarelens historia utgående från materialet i krigsbytesarkivet. Rajainens brev till Renvall öppnar ett intressant fönster mot livet i den stund då allt förändras och framtiden är dold i dunkel.

Rajainen var på väg hem för att sköta personliga ärenden och frågade vad Renvall ansåg: skulle hon göra resan så kort som möjligt och fortsätta sitt arbete i det längsta? Rajainens bekymmer berodde på att det material ur krigsbytesarkivets samlingar som hon studerade på Åbo landsarkiv hade insamlats i det ockuperade Sovjetkarelen. Hon antog helt korrekt att de förväntade fredsvillkoren också skulle stipulera att materialet skulle återlämnas till Sovjetunionen.

Ämnet för Rajainens doktorsavhandling var normalskolorna i Gamla Finland, och nu var det meningen att hon skulle studera skolorna i Sovjetkarelen. Om krigsbytesarkivets material återlämnades till Sovjetunionen skulle hon inte längre ha de behövliga källorna till sitt förfogande utan endast sina anteckningar.

Å andra sidan ifrågasatte Rajainen det meningsfulla i hela arbetet. Hon skrev till Renvall att hon var pessimist och att hon trodde att ingen i Finland skulle publicera en sådan bok som hennes arbete med källmaterialet skulle resultera i, även om relationerna till Sovjetunionen skulle bli ”vänskapliga” och även om hon till det yttersta skulle bemöda sig om att se saker och ting ur sovjetisk synvinkel. ”Opartisk vetenskap existerar helt enkelt inte enligt grannarnas uppfattning, och en objektiv framställning grundad på arkivmaterial är ett ännu starkare uttryck för illvilja än subjektiva memoarer någonsin,” skrev hon.  

Med facit i hand ser vi, att Rajainens analys av situationen träffade helt rätt. Även Renvall hade rätt när han i sitt svarsbrev säger sig ana att Sovjetunionens och Förenta Staternas goda relationer bara skulle vara tillfälliga. Läget blev inte sådant att det skulle ha varit möjligt att publicera en undersökning om skolorna i Sovjetkarelen baserad på material som tagits som krigsbyte under ockupationstiden. 

Liisa Vuonokari-Bomström

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Vuonokari-Bomström Liisa: Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941-1944 Itä-Karjalan sotasaalisarkisto miehityshallinnon välineenä ja Suur-Suomen rakentajana 1941–1944 – UTUPub

1800-talet

På utflykt till Hallis fors

Lämna en kommentar

Hallis fors var redan på 1800-talet ett omtyckt mål för Åbobornas utflykter. Forsens stränder hörde till S:t Karins och S:t Marie socknar ända fram till 1900-talet, men de styrdes alltsedan 1600-talet av magistraten i Åbo som hade fått dem som lönejord. Kring forsen hade olika anläggningar som drevs med vattenkraft koncentrerats. På den strand som låg i S:t Marie fanns också en kallbastu, där man kunde vederkvicka sig i strömmande vatten. Om söndagarna fylldes stränderna av Åbobor som firade sin lediga dag, vilket inte alltid tilltalade dem som hade en gård där.

*

En liten presentation av Åbo från juli 1842 ger resande rådet att bege sig ut från staden genom Tavasttull och göra en avstickare till den nyöppnade och trevliga duschinrättningen i Hallis för att förfriska sig. Hallis duschbad var tudelat: den ena sidan var för herrar, den andra för damer. Inrättningen låg i S:t Marie i kanalen nedanför kvarnen Isomylly. Besökarna hängde i rep i kanalens strömmande vatten. För att locka kunder till badinrättningen hade man tagit i bruk en slup som fyra gånger om dagen roddes från köpman Hummelins gård i staden till Hallis. Åbo Tidningar ondgjorde sig redan i augusti 1847 över att det inte fanns någon badinrättning som var lämplig för stadens arbetarbefolkning. Badet i Hallis var avsett för bättre folk och låg för långt borta för att arbetarna skulle kunna ta sig dit efter en lång arbetsdag. Under de följande decennierna tog man sig vanligen till Hallis till fots.

I slutet av seklet sköttes kallbastun av änkan Marja Eriksson, som skaffade bastukvastar för tvätt av besökarna. Gästerna skrevs in i en särskild bastubok. Juli var den viktigaste månaden för inrättningens ekonomi; till exempel år 1875 inflöt den avsevärda summan om 433 mark. I juli 1880 stod det i tidningen att vattnet i Hallisforsen var så lågt att en del av kvarnens stenpar stod stilla. Även badinrättningens tjänster måste minskas. Dusch fick man visserligen beställa, men bara för en gång och inte som vanligt för en vecka. Badinrättningen nämns för sista gången i kvarnbolagets kassaböcker år 1883. 

*

Hallis fors var ett utfärdsmål för såväl privatpersoner som föreningar. Till exempel i maj 1893 meddelade nykterhetsföreningen Raittiusyhdistys Toivo II, att föreningen skulle arrangera en promenadutflykt till Hallis annandag pingst. I Hallis skulle deltagarna få ta del av tal, recitation, sång, komik med mera. ”Må alla sångare och föreningsmedlemmar delta.” 

Sommardag vid Hallis fors år 1907. Viktor H. Auer. Åbo museicentral.

Forsen drog också till sig oroliga element, men ibland skällde man vid fel träd när det gällde opassande beteende. Ett brev från Åbo i augusti 1901 berättar om svettig sommarvärme som fick Åboborna att söka svalka i Hallis.

”Men föreställ er hur det känns, när man först fotvandrat hela den tröttsamma långa vägen för att komma fram till badvattnet och sedan får stryk eller åtminstone en utskällning mätt med Borgåmått. Det vet ett litet sällskap Åbobor som söndagen den 14:e sistlidne juli gav sig av till Hallis för att åtminstone en gång under året få vederkvicka kropp och själ i det välsignade badvattnet där. Knappt hade de hunnit fram till en där belägen strandäng, där solen bränt bort inte bara gräset utan också gräsrötterna och där den gula marken påminde om någon sorts bränd sved, när de redan såg ängens ägare, en man som troligen var på sniskan, en jordbrukare från samma by, komma till stranden. Och då fick de sina fiskar varma.

─ P-keles busar! hälsade han. ─ Vad gör ni här, ni trampar ner gräset, h-tes lymlar. Det här är min mark, era skurkar; jag har köpt den för egna pengar, era bovar! Stick härifrån, p-keles lurkar, till er egen strand och simma där, och kom inte hit, era svin… Och på det sättet jojkade han vidare på sin upplyftande litania tills kreatursskötselns ordförråd var uttömt och den förbaskade adelskalendern genomgången, och tills någon sade att det var helt onödigt att vidare öppna sitt hjärta, i synnerhet som sällskapet ändå förstod vad han ville och medgav att det var han som var ägaren, varefter de avlägsnade sig. Det var ju helt sant, att det var han som var ägaren och hade rätt att be dem avvika. Om han hade betett sig som folk skulle jag inte säga någonting om saken.” (Fri översättning.)

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet (Åbo), Topographica, Maaria 11 e, Halissten Rahasto-Kirja 1873─76, ?.8.1875, 187.

Aura 13.5.1893, 3.

Åbo Tidningar 21.8.1847, 1.

Åbo Underrättelser 16.7.1842, 2; 12.6.1844, 4; 3.7.1844, 4; 6.7.1869, 2; 14.7.1880, 2; 22.7.1883, 4.

Veli Pekka Toropainen 2015: Aurajoen Halistenkosken historiaa. Suomen Sukututkimusseuran Vuosikirja 48 (2015). Helsingfors. https://journal.fi/ssvk/article/view/53302 Läst 23.10.2025.

1500-talet

Nya vindar i Katedralskolan på 1580-talet

Lämna en kommentar

Kyrkoherden i Åbo, Thomas Laurentii (Thomas Larsson, Tuomas Laurinpoika) begav sig år 1585 till Tyskland för att studera till magister. Han stannade för universitetet i Tübingen och blev lärjunge hos tidens intellektuella kändis, professorn i grekiska Martin Crusius. Denne skrev flitigt dagbok och nedtecknade också Thomas beskrivningar av ”den finska metropolen” Åbo. Dagboksanteckningarna, som jag fann för några år sedan, är en ny källa till kunskap om Åbo i slutet av 1500-talet. 

Martin Crusius, professor i grekiska språket vid universitetet i Tübingen. Kopia av porträtt målat av Anton Ramsler (1590). Public domain / Wikimedia Commons.

Thomas berättade om stadens och rikets angelägenheter och dessutom om katedralskolans verksamhet, vilket givetvis intresserade den lärde humanisten Martin Crusius. Enligt Thomas hade skolan då sju lärare och över 700 elever. Antalet lärare motsvarar forskningsresultaten, men i elevantalet ingår en rejäl dos dåtida reklam. I slutet av 1500-talet studerade uppskattningsvis 50–100 elever vid katedralskolan. Modell för undervisningsprogrammet var den skolordning som utarbetades av den lärde humanisten Philipp Melanchthon i Wittenberg på 1520-talet, och katedralskolans elever pluggade också grammatik och talarkonst med hjälp av Melanchthons lärobok i retorik och en förkortad version sammanställd av Erasmus av Rotterdams böcker för skolorna. 

Thomas redogörelser för språkundervisningen i katedralskolan är intressanta. Latinet var fortfarande grunden för all skolbildning och det fanns gott om kompetenta undervisare. Humanisten Martin Crusius skrev sin dagbok på latin, och eftersom latinet var det gängse språket för de lärda var det troligen också på latin som Crusius och Thomas samtalade. 

I katedralskolan hade man emellertid i programmet inkluderat också nya språk, vilket på 1500-talet betydde gamla språk. Skolans rektor Jacobus Petri, bäst känd som Jaakko Finno och sammanställare av den första finska psalmboken, kunde en del grekiska och undervisade i språkets grunder. Ännu intressantare är den dagboksnotering som berättar att biskop Ericus Sorolainen undervisade i hebreiskans grunder vid katedralskolan. 

Undervisningen i hebreiska och grekiska anknöt givetvis till reformationens och humanismens ideal: texter, i synnerhet Bibelns, skulle studeras på originalspråken. Medeltidens bibeltolkningar baserade sig på latinska Vulgata, men 1500-talets lärda och översättare sökte sig till de grekiska och hebreiska texterna. Katedralskolan i Åbo förefaller att ha gått i främsta ledet med rejäl marginal i det svenska riket, då skolordningen av år 1571 inte ännu innehöll bestämmelser om studier i grekiska, för att inte tala om hebreiska, och undervisningen i Bibelns originalspråk inleddes i Sverige först på 1580-talet. 

Det var ont om personer som behärskade de här språken, och syftet med Thomas studieresa var också att förbättra kunskaperna i grekiska och hebreiska. Han tog privatlektioner i grekiska av dåtidens ledande expert Martin Crusius. Där som man på 2020-talet jagar experter på artificiell intelligens snurrade karusellen på 1580-talet kring grekiskan och hebreiskan.

Ytterligare information om Thomas Laurentius studieresa och översättningar av Martin Crusius dagboksnoteringar rörande Åbo finns i en artikel i Historiallinen Aikakauskirja (2019): https://journal.fi/haik/article/view/140631

Reima Välimäki

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Ondskan ett samtalsämne på 1980-talet

Lämna en kommentar

Under senare hälften av 1980-talet blev skildringarna av ondskan i den inhemska samtidsprosan ett samtalsämne bland litteraturintresserade i vårt land. Bland annat detta tema behandlades på seminariet Pahuuden perinne (Ondskans tradition), som anordnades i Åbo 1988.

Evenemanget arrangerades i samarbete mellan Åbo stadsbibliotek och ämnena inhemsk litteratur och kulturhistoria vid Åbo universitet. Det var en del av firandet av Boken i Finland 500 år. Det hade då gått jämna år sedan Åbobiskopen Konrad Bitz för sitt stifts behov lät trycka mässboken Missale Aboense på ett boktryckeri i Lybeck.

Initiativet till ett seminarium kring ondskan hade tagits av ordföranden för den finska bokens jubileumskommitté Paul Gustafsson, som också höll seminariets öppningstal. Kommitténs sekreterare Unnukka Stenqvist och assistenten i kulturhistoria Hannu Laaksonen sammanställde seminarieföredragen till en 69-sidig bok, Pahuuden perinne – puheenvuoroja pahan olemuksesta, som ger läsaren möjlighet att skaffa sig en uppfattning om samtidsdiagnosen för nästan 40 år sedan.

Seminariepublikationens mörka pärm är formgiven av Totti Tuhkanen. Enligt bakpärmen ger texterna en grundlig analys av tidens andliga klimat och de traditioner som formar det.  

Inspirationen till ett seminarium kring just ondskan kan ha kommit från författaren och läkaren Claes Andersson, som hösten 1986 hade skrivit en artikel i Helsingin Sanomat om temat ondska i den finska prosan. Han hade noterat en tydlig övergång från den episka realism som dominerade i de efterkrigstida skildringarna av flykten från landsbygden och strukturförändringarna. I dess ställe trädde den urbana miljön samt författare som på ett neutralt sätt skildrade ondska, till exempel Esa Sariola, Annika Idström och Eira Stenberg.  Yuppiedecenniets litterära landskap befolkades av trasiga och känslokalla problemtyngda individer utan grupptillhörighet, empati och etiska principer.

På seminariet i Åbo återupptog Andersson sitt tema från ett par år tillbaka. Inne på samma linje var Åbo universitets professor i inhemsk litteratur Pertti Karkama, som förmodade att individen i den kapitalistiska samtidsverkligheten mist sin förmåga att protestera. I prosan föreföll det onda att segra. 

En annan synvinkel företrädde vicehäradshövding Jukka Kemppinen. Han vände blicken mot läsarna och beklagade att samtidslitteraturen inte väckte tillräckligt med misshag eftersom ordkonsten skulle vara opassande.

Filosofen Tuomas Nevanlinna åter ansåg att den moderna litteraturen förvärldsligade det heliga och tog kontroll över riskerna med hjälp av teknologin men samtidigt skapade nya hotbilder. I ondskans horisont skymtade ett möjligt kärnvapenkrig. 

Seminariet glömde inte ondskans motsatspar, godheten. Den berördes av filosofen Sven Krohn, teologen Martti Voutilainen och generalsekreteraren för Helsingfors biskopsstift Pirkko Lehtiö, kvinna i den mansdominerade talarskaran. Docenten i kulturhistoria Kari Immonen analyserade hur bilderna av fienden eliminerade godheten.

I seminariepublikationens avslutande text ritar Hannu Laaksonen upp linjerna för ondskans uttryckssätt från 1600-talets häxprocesser och folkets djävulsuppfattningar till den aktuella tiden. I diskussionen om sambandet mellan heavyrocken och satanismen fann han spår av djävulstro.

I Laaksonens företal kan man läsa, att Annika Idström och Esa Sariola deltog i publikdiskussionerna. De samtida recensenterna såg dem som ett slags företrädare för ondskans skola.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Claes Andersson: ”Pahan ongelma uudessa proosassa. Yksityinen itsekkyys hämärtää suomalaisen nykykirjallisuuden eettiset ja moraaliset ongelmat”. Helsingin Sanomat 7.10.1986.

Hannu Laaksonen och Unnukka Stenqvist: Pahuuden perinne – puheenvuoroja pahan olemuksesta. Turun yliopiston historian laitos. Julkaisuja 20. Åbo 1989.

1800-talet

Geografiskt sällskapsspel från år 1890

Lämna en kommentar

År 1890 lanserade Nya Stentryckeriet i Åbo ett geografiskt sällskapspel som presenterade Finland. Brädspelets hela namn var Maantieteellinen seurapeli: Matka kautta Suomen eller Geografiskt Sällskapsspel – En resa Genom Finland.  Anvisningarna fanns på både svenska och finska; på svenska med latinska bokstäver, på finska med frakturskrift. Spelet var helt uppenbart skapat på svenska eftersom anvisningarnas versmått fungerar bättre i den svenska versionen. På spelplanen reste man genom det dåvarande storfurstendömet via etthundra på varandra följande cirklar med hjälp av en tärning eller två. Spelframgången var alltså beroende av turen. Spännande blev det genom penninginsatsen: varje spelare betalade vid spelets början fem marker till kassan.

Åbotrakten och en vy över stadens ålandskap i det geografiska sällskapsspelet. Bild: Geografiskt Sällskapsspel/Doria.fi

Resan börjar i Porkala, går västerut och slutar i S:t Petersburg. Vid var fjärde ort får spelaren en specialanvisning som i allmänhet betyder att hen kan fortsätta framåt, ska stanna kvar på stället eller måste betala mera pengar till kassan. Betala måste man till exempel när man i Ekenäs köpt en kagge vassbuk för en mark. I Oravais drabbas spelaren av bråd död: ”Vid Oravais förr stod ett blodigt slag, / Och der måste också du dö nu i dag!” 

Spelplanen är en relativt tydlig karta över vattendrag och vägar i Finland, och av de viktigaste sevärdheterna finns små bilder. På kartan finns olika tecken med förklaringar, bland annat ”Jernväg”, ”Jernväg, föreslagen”, ”Erkebiskopssäte” och ”Biskopssäte” samt ”Fästning” (på finska ”Västinki”). Också landskaps- och länsgränserna är utritade. Trafikförbindelserna är viktiga, och till exempel från Kervo kan man resa direkt till Borgå med tåg. Kustbanan från Åbo till Helsingfors finns ännu inte, och till följande cirkel, nr 13 Salo, kommer man bara längs landsvägen.

I cirkel 12 stoltserar Åbo med en bild, och anvisningen här lyder ”I Gamla Åbo stannar du ett kast! / Bese dess minnen under denna rast!”, på finska ”Kun yli yhden heiton nyt viiwyt Turussa / Woit käydä katsomassa sen muinaismuistoja!” Till Åbo kommer man direkt med båt från Mariehamn: ”Ifrån Mariehamn dig båten för / direkt till Åbo. Var vid godt humör.”

Spelets sista cirkel är nummer 100, S:t Petersburg. Anvisningen här lyder:  ”Från stora kejsarestaden – för dig en främmande värld –, / Med ångbåt genast du ställer till Helsingfors din färd. / När så till först du har målet hunnit, / Har spelet och kassan och äran du vunnit!”

Brädspelet lanserades i butikerna i december 1890, alltså strax före jul. Reklam för spelet fanns i huvudsak i hemstadens tidning Aura. Den första annonsen i Aura 13.12.1890 ses på bilden nedan, och texten lyder i översättning:  ”Nyhet! Nyhet! Till jul. Säljs i Nya stentryckeriet härstädes. Geografiskt sällskapsspel med bilder: EN RESA genom vårt land”. 

Den första annonsen för det geografiska sällskapsspelet i tidningen Aura 13.12.1890. Bild: Aura 13.12.1890/digi.kansalliskirjasto.fi

Spelet kunde fortfarande köpas i november 1891, och då var ”detta angenäma” sällskapsspel till salu i stadens alla bokhandlar, i leksaksaffärerna och på Nya Stentryckeriet. Därefter försvinner spelet så gott som helt.

Intresserade kan fritt ladda ner spelplanen och reglerna på Nationalbibliotekets publikationsarkiv Dorias sidor.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Aura 13.12.1890

Aura 27.11.1891

Geografiskt sällskapspel. Doria.fi Doria.fi https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2018060725494 (använt 8.12.2025)

1900-talet

Vi cyklar till Åbo!

Lämna en kommentar

I Åbo har man bevisligen cyklat redan i 140 år, för en av Finlands första cykelföreningar, Åbo velocipedklubb, grundades här år 1886. Väldigt många har under alla de här åren också kommit cyklande till Åbo. De flesta som cyklat hit, till jobbet eller skolan och också för uppköp eller visiter, har otvivelaktigt kommit från närområdena. Men många har också trampat hit mycket längre ifrån.

Under största delen av 1900-talet var det vanligt att cykla också långa vägar vid behov. Så sent som i början av 1970-talet cyklade till exempel min mor på en Jopo på en dag från sitt hem i Iso-Vimma i Säkylä till Åbo för att anmäla sig till en kurs i matematik vid sommaruniversitetet. Som barn tyckte jag att det var ett helt otroligt hjältedåd. Men många motsvarande färder från en betydligt äldre tid finns dokumenterade på museiverket, där man uppbevarar svaren på enkät om cykling år 1971. Bland svaren har jag valt ut några minnen om cykelfärder till Åbo.

Deltagare i ett cykelläger för barn håller en drickapaus på vägen från Kervo till Åbo i juli 1985. Bild: Kervo museitjänster.

Studerandena i Åbo tillryggalade ofta tiotals kilometer cyklande på sandvägar mellan skolstaden och hemmet. Bland dem som svarade på enkäten finns pojkar från välmående lantbrukarfamiljer som berättar att de under 1900-talets första årtionden på veckosluten cyklade från sin skolstad Åbo till sitt hem i Mellilä, Yläne eller Nousis. Cykeln var på den tiden ett dyrt och eftertraktat fordon.

En år 1911 född kvinna berättar i enkäten, att hon fick en cykel i början av 1920-talet så, att hon själv samlade ihop halva priset genom att samla klöverfrö och föräldrarna stod för resten. Projektet gynnades av att hennes storebror arbetade i Åbo på Finlands första cykelfabrik Merilä, som grundades 1904. Berättaren gick i läroverk i Åbo och behövde en cykel för att kunna besöka hemmet i Lundo. Hon minns att cykeln på återresan var som en lastad kamel: på styrstångens vardera sida hängde en stor kasse och på pakethållaren fanns en potatissäck. 

Cykeln var inte bara till för nyttiga ändamål utan den var också ett viktigt redskap för socialt umgänge. En person som var född 1907 mindes, att ungdomarna i hans hemort Vittis cyklade till och med ända till Åbo för att gå på dans. Pigorna ägde inga cyklar, men någon ung man kunde ge skjuts på cykelns ramrör.

En jordbrukarson född 1898 minns en cykelfärd på 170 kilometer som han gjorde från sin hemort till Åbo under första världskriget. På vägen tog han en vilopaus bland annat på gästgiveriet i Pikis. Några sportkläder hade han inte på sig, utan han var klädd i en tweedkostym. Färdens mest oförglömliga stund har också samband med kostymen och de dåtida vägarna: 

”Jag minns när jag kom till Åbo och satt i Braheskvären och beundrade domkyrkan och plötsligt märkte att min cheviotkostym hade blivit grå. Kostymen, som var fuktig av svett, var täckt av fin sand och damm som inte gick att få bort innan sanden torkade.” (Fri översättning.)

Har du någonsin cyklat till Åbo långt bortifrån? Du kan berätta om det i kommentarerna.

Tiina Männistö-Funk

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Museiverkets insamlingsarkiv, Enkät 18, MV:K18.

1600-talet

Olagligt bröd

Lämna en kommentar

Hans Majestät Konungen utgav under hela 1600-talet förordningar om brödbakningen för arméns behov och om hur de manliga yrkesbagarna i städerna skulle baka. Det skulle bakas tillräckligt med bröd, för redan på 1600-talet fanns det i städerna sådana invånare som inte själva kunde baka utan förlitade sig på köpebröd. Till exempel Petter then Hertzen, som kommit till staden från Holland, bodde på hyra och bakade inte själv utan köpte sitt bröd av stadens bagare. Därför behövde han inte betala den ugnsskatt som kronan tog ut för rätten att använda en ugn till bakning.

Bagarnas symbol på Klosterbackens museum i Åbo. Veli Pekka Toropainen 2025.

I Åbo klagade accisinspektören Hans Bogge i juli 1629 över att det inte var någon ordning på ölbryggandet, bakandet och slaktandet. Skråna ombads att se till att förpliktelserna uppfylldes i enlighet med majestätets förordningar. Särskilt yrkesbagarna var strängt övervakade.

Bagaren Sigfrid Kara åtalades i juli 1651 för att hans bröd inte varit reglementsenliga. De hade vägt bara 27 lod (ett lod var 13,3 gram) fast de borde ha vägt 36 lod. Eftersom Kara redan fått flera tillsägelser om detta men inte gjort något åt saken dömdes han till höga böter, hundra silvermark, i enlighet med konung Gustav Adolfs stora bageriordning. Med den summan kunde man ha köpt ett anspråkslöst hus i staden.

Enstaka borgarhustrur och fattiga madamer i staden fick sälja grovt bröd för att förtjäna sitt uppehälle, men deras verksamhet fick inte störa yrkesbagarnas värv. Markus Turvas hustru hade emellertid gjort olaga intrång på bagarskråets revir sommaren 1651. Dessutom hade hennes bröd vägt bara 17 lod mot reglementsenliga 36 lod. Turva fick 40 mark i böter. Med den summan kunde man ha köpt ett par kor.

Stadsfiskalen Didrich Tegelman åtalade i september 1687 å ämbetets vägnar bagarna Johan From och Mårten Schultz för att det bröd de sålde inte höll rätt vikt. Dessutom hade man hittat sand i Schultz bröd. I rätten framvisades ett bröd som en kund köpt föregående dag och det innehöll faktiskt sand. Schultz hävdade att sanden kom från kvarnen, vars stenar nyligen försetts med nya räfflor. 

Stadsfiskal Tegelman åtalade år 1691 också andra brödbakare i staden: färgaren Staffan Meuniers hustru Agneta Thomasdotter, Mårten Schultz samt Johan Froms änka Brita Henriksdotter. De hade alla sålt bröd som var mindre än de enligt reglerna skulle vara. Vars och ens bröd vägdes i rätten. Hustru Meuniers brödkaka vägde 5½ lod för lite, men vetebröden och limporna höll rätt vikt. Schultz bröd åter vägde mer än behövligt. Bara hans vetebulle vägde för litet eftersom den var torr och bakad redan tidigare. Av änkan Froms bröd vägde vetebullen 2½ lod för litet medan limpan borde ha vägt 4 lod mer och brödkakan 6 lod mer.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Rådstuvurättens i Åbo protokoll z:2, 6.7.1629, sp; z:11, 20.10.1640; z:11, 22.9.1641; Kämnärsrättens i Åbo protokoll z:175, 24.7.1651, 61v; z:175, 2.8.1651, 63v; z:175, 5.9.1651, 68v; z:195, 15.9.1687, 187; z:198, 11.11.1691, 318.

1800-talet

Kaplan i eldstorm

Lämna en kommentar

Ei ole enää oloo eikä taloo,
Waikka mun täytyy asuu Turussa,
Sill’ mieleeni muistuu wiel’ se kowa palo,
Jonka tähden sydämmen’ on surussa,
Kuin lapset ne itkit ja ihmiset huusit,
Hädässä apua odotit ja pyysit,
Ja kellot ne kläppäsit niin kowasti :,:

Ej finnes längre hem eller hus,
Fastän i Åbo jag nödgas bo,
Ty än jag minns den grymma brand,
Som fyller mitt hjärta med sorg,
Hur barnen grät och människor skrek,
Väntade, bönade om hjälp i sin nöd,
Och klockorna, de klämtade så högt :,:

(Svensk översättning: Tobias Pettersson)

Matthias Jernvalls namnteckning på hans brandskadeanmälan. Bild: Hannu Salmi / Åbo stadsarkiv.

Åbo finska församlings kaplan Matthias Jernvall (1784–1832) gjorde ett oförglömligt intryck med sitt skillingtryck som han diktade efter storbranden 1827. Domkyrkans och rådhusets klockringning, nödropen och offrens lidanden tycks fortfarande ha tyngt hans sinne då han skrev sin dikt. Den är skriven till en melodi av Carl Michael Bellman, som många av de samtida kände till. Dikten levde förvånansvärt länge i folkminnet, som ett budskap från gångna tider. En av de boende på Klosterbacken, Hjalmar Kanervo, kunde fortfarande första versen utantill på 1950-talet.

Jernvall föddes i Rautela by i Somero i mars 1784 och var känd under namnet Rautelius ända till år 1814. Rautelius/Jernvall avlade studentexamen 1809 och prästvigdes 1812. Efter att först ha varit biträdande kaplan i Aura blev han tf. kaplan i Åbo finska församling år 1818. Livet fann sina fåror och Jernvall fick en ordinarie tjänst. År 1821 gifte han sig med sergeantdottern Christina Maria von Hausen. När stadsbranden bröt ut bodde familjen i Östra kvarteret på tomt 112 vid Lilla Nylandsgatan. Denna gata började vid Tavastgatan, löpte upp för backen och förenade sig där med Nylandsgatan. Familjen hade då tre barn: Carl Johan som snart skulle fylla sex år, Mathilda Maria som var fyra år och Frans Matthias Evert som bara var två månader. På samma tomt bodde aktuarie Renfors änka Sophia och murargesällen Gustaf Friberg.

De historiska källorna berättar inte vad som hände med familjen natten mellan den 4:e och 5:e september, då den rasande eldstormen förstörde tre fjärdedelar av staden. Jernvall deltog säkerligen i släckningsarbetena, vilket alla stadens män var skyldiga att göra. När eldhavet böljat fram till Kyrkokvarteret och stormen inte såg ut att vilja avta föreföll det uppenbart, att inte heller Östra kvarteret skulle undgå förödelsen. Från tomt 112 var det naturligt att fly mot Nylandstull, och bakom tullen på Kuppisplanen uppstod ett flyktingläger. Kanske också Jernvalls familj hamnade där, räddade undan elden.

Matthias Jernvalls familj bodde i Östra kvarteret i Åbo. Bas för bilden är Johan Tillbergs karta från år 1818.Bild: Hannu Salmi / Riksarkivet.

Efter branden skrev Jernvall en ansökan till brandskadekommittén och bifogade en lista över all den egendom som blivit eldens rov. Byggnaderna hade brandförsäkrats år 1808, och då hade det på tomten funnits en huvudbyggnad med sex uppvärmningsbara rum, kök, bagarstuga och källare. På gården fanns ekonomibyggnader. Försäkringen täckte dock bara en del av förlusterna, skrev Jernvall i sin ansökan. Kaplanens hem hade varit fattigt och silvret på listan representeras av en enda sked. Skadeförteckningen är uppgjord efter föremålens material; de värdefullaste ägodelarna kom först. På listan över kopparföremål finns två kaffepannor och två kastruller. Förutom kaffe drack man te i familjen, för bland tennföremålen nämns en ”teburk, större modell”. Möblerna ger en bild av interiören. I familjen Jernvalls hem fanns en skänk, ett bokskåp med lås och ett skrivbord, ett ovalt tebord, ett matbord och många stolar, en spegel med förgylld ram och en väggklocka, brödspett och ett degtråg, vattensåar och tvättbaljor, en gungstol och två vaggor. Enligt brandskadeförteckningen miste familjen också största delen av sitt klädförråd; barnkläder fanns det så mycket av att det inte gick att värdera dem exakt. Utan tvekan slukade elden också innehållet i det låsförsedda bokskåpet: Bibeln, Postillan, lagboken och många andra böcker.

Under vintern efter branden fortsatte Matthias Jernvall sitt arbete som kaplan och predikade för det mesta i spinnhusets kyrka i Södra kvarteret. Under dessa månader gav han utlopp för sina känslor i ett skillingtryck som fick titeln Wärsyt, joita yksi turkulainen M. J. ittekseen hyräili muistaissansa sitä kowaa ja haikiaa yötä 4:n ja 5:n päiwän wälillä syyskuussa w. 1827, jona hän Turun kaupungin palon tähden, ynnä tuhanten ystäwäinsä kanssa, täytyi lapsinensa paeta ja jättää majansa ja tawaransa tulen saalihiksi. (Fritt översatt: Verser som Åbobon M. J. nynnade för sig själv vid minnet av den grymma och vemodiga natten mellan den 4:e och 5:e september 1827, då han på grund av Åbo brand tillsammans med sina barn, plus tusentals vänner, måste fly och lämna sitt hus och sina ägodelar att bli eldens rov.)

Jernvall bodde med sin familj i Åbo tills han år 1830 återvände till sin barndoms trakter för att bli kyrkoherde i Somero. Där avled han också, 48 år gammal, i augusti 1832.

Hannu Salmi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Brandskadeanmälan nr 333, Brandskadekommittén 1827–1836, Åbo stadsarkiv.

Somero församlings förteckning över avlidna 1811–1858, Riksarkivet.

T:19 Mantalslängd (1827), Åbo och Björneborgs läns mantalslängder, Riksarkivet.

Åbo finska församlings konfirmationsböcker, Riksarkivet.

Kotivuori, Yrjö: Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Matias Jernvall. Nätpublikation 2005 <https://ylioppilasmatrikkeli.fi/henkilo.php?id=12234>. Läst 7.2.2026.

Salmi, Hannu: Åbo i lågor Minnen från branden 1827. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2025.

1900-talet

Finlands första byggnadsskyddslista

Lämna en kommentar

Åbosjukan är en av de tråkigaste saker som Åbo blivit känt för i hemlandet. Ursprungligen anspelade ordet på korruption, det vill säga avtal mellan byggfirmorna och de lokala politikerna som möjliggjorde den stora rivningsvågen på 1960- och 1970-talet. Sedermera har ordet börjat syfta på rivning av gamla byggnader i allmänhet. 

Åbo kan emellertid också ses som byggnadsskyddets pionjär i vårt land. År 1955, när rivningsboomen bara börjat, uppgjorde nämligen chefen för Åbo stads historiska museum Irja Sahlberg och amanuens Carl Jacob Gardberg på museinämndens vägnar en lista över kulturhistoriskt värdefulla byggnader som det var skäl att skydda från rivning. Denna förteckning var veterligen Finlands första byggnadsskyddslista.

 Vy från Biskopsgatan, foto taget av C. J. Gardberg år 1958. Raden av trähus i empire fanns med på byggnadsskyddslistan. Till sist revs dock alla hus utom de som låg närmast domkyrkan. Bild: Carl Jacob Gardberg/Åbo stadsmuseum.

Gardberg berättade senare, att stadsdirektör Kalervo Pellinen förhöll sig avog till listan och beskyllde museinämnden för att vilja skydda halva staden. Enligt Gardbergs uppskattning motsvarade tomterna för de hus som upptogs på skyddslistan i verkligheten ungefär fyra procent av Åbos rutplaneområde, och listan omfattade bara en del av de byggnader som senare ansetts värdefulla.  

Av de 68 husen på listan revs 28 under de år och årtionden som följde på uppgörandet av listan. Gardberg uppskattade i efterhand att många av de rivna husen var så värdefulla att man under senare decennier absolut inte skulle ha jämnat dem med marken.

Flera decennier senare kommenterade Gardberg listan från 1955 på ett självkritiskt sätt. Där upptogs bara byggnader från tiden före Åbo brand eller tiden strax därefter. Skyddstänkandet hade tagit stora steg framåt under de decennier som gått sedan listan skrevs. Man hade övergått från att skydda enstaka byggnadsminnesmärken till att bevara större helheter. Därför tycktes också tanken på skyddslistor föråldrad.

På listan från 1955 fanns emellertid också objekt som var större än en enda byggnad. Hit hör till exempel Biskopsgatans empirehus i trä som bildade en enhetlig rad med början vid domkyrkan. Den långa husraden bevarades dock inte utan revs, med undantag för husen närmast domkyrkan. 

Tiina Männistö-Funk

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Gardberg, C. J. (1993). Byggnadsskydd i Åbo på 1950-talet. Ingår i verket M. Kairamo, M. Mattinen & S. Joutsalmi (red.), Rakennettu aika. ICOMOSin Suomen osasto 25 vuotta. Helsingfors: ICOMOS, avdelningen i Finland.

Gardberg, C. J. (1980). Skyddet av den bebyggda miljön. Ingår i verket K. Mikkola (red.), Genius loci. Otto-I. Meurmanin 90-vuotisjuhlakirja 4.6.1980. Helsingfors: Rakennuskirja Oy.

Gardberg, C. J. (1977). Rakennetun miljöön suojelu. Suomen Turku 1977 (4), 11–13.

Lahtinen, Rauno (2013). Turun puretut talot. Femte upplagan, första utökade upplagan. Åbo: Sammakko.

Männistö-Funk, Tiina (2022). Vanha kaupunki tuhon valossa: Carl Jacob Gardberg ja rakennussuojelu Turussa. Yhdyskuntasuunnittelu 60 (3), 50–70.

1900-talet

Tom of Finland

Lämna en kommentar

Touko Laaksonens systerson beskrev sin morbror som en man som lekte med barn, var sällskaplig och humoristisk, berättade roliga historier och tyckte om god mat. Det var roligt att hälsa på hos honom vid besök i Helsingfors. När morbrodern sedan avled 1991 förstod släkten först i samband med begravningen, dit hans vänkrets också infunnit sig, att han var den internationellt erkände konstnären och homoikonen Tom of Finland. Det har gått nästan 35 år sedan Laaksonens död och hans konst uppskattas fortfarande. Numera kallas han förkämpe för jämlikheten och ambassadör för världsfreden, emedan de positiva män han tecknade befriar människor från misstänksamhet och fobier. 

Under 1800-talet fick Åbo känna av ett inflyttningstryck. Utanför Tavasttull uppstod det därför under århundradets lopp en bosättning med småhantverkare och arbetare. I området bortom tullen hölls också en boskapsmarknad två gånger per år. Till exempel år 1880 räknade man att det redan fanns 733 invånare i Nummisbacken. Detta område, som låg i början av Tavastvägen och hörde till S:t Karins, hade stadsliknande bebyggelse redan i början av 1900-talet och en stor del av invånarna arbetade i Åbo. Området blev en del av Åbo stad från och med början av 1939.

Domkyrkobron i Åbo. Tidig teckning av Touko Laaksonen. Veli Pekka Toropainens samling.

För den växande befolkningen behövdes ordnad skolgång. Åren 1911–1912 letade man efter en plats för ett skolhus för det nya skoldistriktet Littois, och man valde en tomt på gården Vähä-Kohmos ägor i Kurala. Tomten låg på en tio meter hög strandbank vid Aura å. Ritningarna till skolan blev färdiga 1913 och skolgången i det nya huset kunde börja året därpå. Då var backen trädlös och från skolan hade man en vid utsikt över Aura ådal. 

Skolans första lärare hette Saima Ritalahti. När elevantalet ökade anställdes i augusti 1914 ytterligare en lärare, Edvin Laaksonen. De båda lärarna gifte sig med varandra, bildade familj och bodde i skolan i decennier. Touko Valio Laaksonen föddes den 8 maj 1920 i den här familjen. 

När Touko Laaksonen gick i skola i Ristimäki beundrade och iakttog han arbetarna i den närliggande byn Kurala. Han tyckte att de i sina arbetskläder var förebilder för en riktig karl.  Skolpojken Touko Laaksonen tyckte om att rita, särskilt serier, och den äldsta bevarade av hans serier är från tiden då han fyllt fem år. Där är en pojke ute på äventyr i staden och i slutet räddas han och hans familj av stora starka poliser. Senare tecknade Laaksonen också ofta homoerotisk konst i serieform. Från och med år 1935 åkte Touko Laaksonen buss till läroverket i Åbo, och det var då han fann uniformerna. Busschaufförerna representerade för honom samma typ av män som de kraftigt byggda drängarna i Kurala. 

Laaksonen skrev studenten i Åbo och flyttade år 1939 till Helsingfors för att studera reklam. Enligt honom själv möjliggjorde det krigstida mörklagda Helsingfors homosexuella erfarenheter med tyska soldater, speciellt i parkerna. Männen var ensamma och längtade efter nära kontakter. Samtidigt identifierade Laaksonen sin sexuella fixering vid uniformer, något som han anat redan som barn.

Arbeten av Tom of Finland började publiceras regelbundet i USA, och det ledde till att Laaksonen år 1973 lämnade sitt arbete som konstnärlig ledare i ett storbolag och helt koncentrerade sig på sin egen konst. Under 1960-talet skapade han småningom en figur, Kake, som äventyren i hans serier handlade om. Kake lanserades 1968. Den här fiktiva gestalten representerade idealmannen för Touko Laaksonen. Han hade en stilig kropp och såg bra ut, han var präktig och temperamentsfull och han hade humor. Det var uttryckligen teckningar av män av Kakes typ som gav Tom of Finland världsrykte och för dem är han fortfarande känd.

Medan Tom of Finland redan var känd och erkänd ute i världen måste de homosexuella i Finland fortfarande dölja sin läggning. Enligt Sveriges rikes lag av år 1734 var ett förhållande mellan två personer av samma kön inte straffbart, något som det blev först 1894. Ett sådant förhållande kunde ge två års fängelse, men så långa domar var dock ett undantag. Straffbarheten bibehölls i lagen till år 1971, sjukdomsklassificeringen ströks i Finland år 1981. Av dessa orsaker var Tom of Finland okänd i hemlandet utom i en liten krets som kände till hans konst och hans identitet. Det gick ytterligare tio år innan Tom of Finland kunde träda fram i Finland.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Turun Sanomat 14.11.1915, nr 3272B, Sunnuntailiite; Turun Sanomat 27.10.1918, nr 4184.

Frilander, Aino 2017: Millainen mies löytyy Tom of Finland -kuvien takaa? Touko Laaksosen sisarenpoika avasi kotialbumit HS:lle. Helsingin Sanomat. Kultursektionen.

Hooven, Valentine III sa.: Tom of Finland. A short biography. http://www.tomoffinlandfoundation.org/foundation/touko.html. Tom of Finland Foundation. Läst 14.10.2025.

Ikonen, Kimmo 2014: Sata opetuksen ja oppimisen vuotta. Ristimäen ja Hannunniitun koulujen vaiheita 1914─2014. Hansängens skola. Åbo.

Kalha, Harri 2012: Tom of Finland. Taidetta seksin vuoksi. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 1378/Tieto. Tavastehus.

Laaksonen, Mika 1993: Kuralan kylämäen historiallisia vaiheita. Turun maakuntamuseo/Åbo landskapsmuseum. Stenciler 6. Åbo

Perälä, Tauno 1951: Turun esikaupunkien historia. Turun esikaupungit ja niiden aiheuttamat probleemat ensimmäiseen maailmansotaan mennessä. Akademisk avhandling, Åbo universitet, Åbo.