Alla inlägg av Toimittaja

1300-talet

Kungörelser och mirakel i Åbo domkapitel

Lämna en kommentar

Vardagssysslorna vid Åbo domkyrkas domkapitel avbröts – troligen år 1374 – emedan biskop Johannes Westfal (biskop 1370–1385) hade en kungörelse att delge kanikerna. Denne kyrkans man, som tillhörde borgarståndet och hade aboensisk bakgrund, var en energisk reformator i sitt stift. Han förnyade till exempel sättet att uppbära skatter och tionden på inspektionsresorna. Också själavården främjade han genom att anpassa den katolska kyrkans bruk till en finsk kontext; det glest bebyggda landet och de kalla mörka vintrarna krävde sina egna lösningar. Av påven utverkade Johannes tillstånd att förrätta mässa vid ett flyttbart altare och före gryningen.

Den heliga Birgittas första relikskrin som de tidigaste pilgrimerna från Åbo fick se i Vadstena. Träskrinet är draperat med silkessammet och runt den löper de svenska adelssläkternas vapen i silver. Bild: Mikael Lindmark/Wikimedia Commons.

Nu var det emellertid inte fråga om skötseln av kyrkoförvaltningen. Johannes hade nämligen fått vetskap om vad som hänt med kyrkoherde Olavus i Kumo: av en ödets nyck hade denne mist synen. En sådan händelse var naturligtvis en svår prövning för vem som helst, men när det gällde en kyrkans man innebar det också förlust av levebrödet – enligt den kanoniska rätten fick en kyrkotjänare inte ha någon kroppslig funktionsnedsättning. Olavus var emellertid inte rådlös utan bad i sin nöd en himmelsk medlare, Den Heliga Birgitta, om hjälp. Birgitta från Sverige var en adelsdam och känd mystiker som avled år 1373 i Rom. Hon vördades som ett helgon redan under sin livstid och miraklen började ske genast efter hennes död. Året efter hennes frånfälle flyttades hennes reliker till Vadstena kloster i Sverige. Ryktet om Birgittas undergörande krafter hade alltså spritt sig snabbt genom hela kristenheten, ända till Kumo.

Birgitta hade svarat på Olavus böner och gett honom synen åter. Om det här undret berättade biskop Johannes i sin synod för domkyrkans kaniker och gjorde det samtidigt känt bland folket. På detta sätt bidrog Johannes till att sprida Birgittas rykte som helgon. Under medeltiden var Birgitta också ett av de mest populära helgonen i Finland. Som gengåva för det mirakel som han upplevt hade Olavus lovat göra hela tre pilgrimsfärder till Vadstena. På den första färden åtföljdes han av biskop Johannes samt två av kanikerna vid Åbo domkyrka, Ditmalus (troligen biskopens bror Detmarus) och Jacobus. Birgittinerbröderna i Vadstena nedtecknade en redogörelse för undret med Olavus syn, och tillsammans med andra mirakelberättelser sändes den till påvens kuria i Rom för att utvärderas.

Sari Katajala-Peltomaa

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Acta et processus canonizacionis Beate Birgitte, red. Isak Collijn. Samlingar utgivna av Svenska Fornskriftsällskapet. Ser. 2 Latinska skrifter. Band I. Uppsala. Almqvist & Wiksells boktryckeri 1924–1931, 142.

Sari Katajala-Peltomaa, Anna-Stina Hägglund, Sofia Lahti och Marika Räsänen: Pyhimys naapurissa — Kuinka uskoa elettiin ja koettiin keskiajan Suomessa (Gaudeamus 2026, ej ännu utgiven).

Palola, Ari-Pekka: Johannes Westfal. Nätpublikationen Kansallisbiografia. Studia Biographica 4. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1997– (referens 14.8.2025)
http://urn.fi/urn:nbn:fi:sks-kbg-000232

1600-talet

Antagning till tjänsten som länsbödel i Åbo

Lämna en kommentar

Det svenska riket fick på 1630-talet ett system med länsbödlar eftersom den skärpta lagstiftningen gav bödeln en allt viktigare ställning som verkställare av rättens domar. Yrket ansågs dock vanhedrande och därför undvek man bödeln. De män som valdes till bödlar var unga och hade vanligen gjort sig skyldiga endast till stölder. Många av dem var alls inte brottslingar utan hade ärvt det illa sedda yrket av sin far.

Henrik Bertilsson avgick från tjänsten år 1663 och i hans ställe valdes hans son Jöran Henriksson, som här kvitterat sin lön på tio silverdaler för utförd avrättning. Riksarkivet, Länsräkenskaperna 7289, 981. Kvittensbok för Åbo län 1663.

Bödlarna motsvarade alltså inte den moderna populärkulturens bild av en man dold i huva som dyker upp på avrättningsplattformen, verkställer dödsdomen och försvinner. Någon huva hade bödlarna inte eftersom det på grund av rädsla för hemlighetsmakeri var förbjudet att dölja ansiktet. Åbo rådstuvurätts protokoll skildrar hur Henrik blev antagen till tjänsten som bödel.

Åboborna samlades på stadens torg den 22 april 1643. På de bästa platserna stod borgmästarna och rådmännen. Man förberedde hängningen av stadens bödel Erik Larsson, som gjort sig skyldig till stölder. Även dråparen Claes Willamsson skulle möta döden. Han skulle avrättas med yxa. Dessutom skulle hans högra hand huggas av vid handleden och till varning för alla spikas fast vid skampålen, som också kallades spöpåle. Därutöver skulle hustru Brita Klemetsdotter piskas och fördrivas från staden emedan hon deltagit i stölderna tillsammans med bödeln Erik.

Man hade tillkallat Tavastlands bödel, som emellertid var gammal och orkeslös. När Britas make Henrik Bertilsson hade anhållit om nåd för sin hustru, bad rådet honom komma som hjälp åt bödeln från Tavastland. Henriks far hade nämligen varit bödel i Åbo före Erik Larsson. Henrik vägrade först men tog till sist emot uppdraget och tjänsten som bödel i Åbo mot att hans hustru i gengäld skulle benådas och inte fördrivas.

Henrik anhöll också om att bödelsmärket inte skulle brännas in i hans hud emedan han ärvt tjänsten av sin far och inte var någon brottsling. Han bad också om tillstånd att offentligt bära ett kort svärd som tjänstetecken. I lön ville han ha hundra daler och en omgång bödelskläder. Rådet frågade i hast hovrätten, som höll session invid torget, om dess åsikt om de här villkoren. Hovrätten beslöt att hustrun skulle benådas. Brännmärket måste Henrik ta meddetsamma, men han fick fritt välja var på kroppen det skulle placeras. Det brändes därför inte in i hans ansikte. Till bostad fick han bödelns hus vid Nylandstull.

Arbetsprov som bödel gav han genast genom att bistå den tillkallade Tavastlandsbödeln. Henrik höll den dödsdömde Williamsson i håret under avrättningen och spikade sedan fast hans hand vid skampålen. Därefter hjälpte Henrik Tavastlandsbödeln genom att dra upp Erik Larsson tillräckligt högt och binda fast repet vid galgen. På detta sätt förtjänade Henrik titeln bödel och han verkade sedan i tjugo år som bödel I Åbo och Björneborgs län.

Veli Pekka Toropainen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Riksarkivet, Åbo rådstuvurätts protokoll z:13, 22.4.1643, 304−305.

1900-talet

Nattåg till Åbo

Lämna en kommentar

Finlands andra president Lauri Kristian Relander fick i folkmun tilläggsnamnet ”Reissu-Lasse” för att han reste så mycket. Den förre presidenten, K. J. Ståhlberg, gjorde inte en enda utlandsresa medan Relander gjorde fem: till Estland, Sverige, Lettland, Norge och Danmark. En av hans första resor i hemlandet gick till Åbo.

Söndagen den 10 maj 1925 stod det en salongsvagn vid järnvägsstationen i Åbo. President Relander hade övernattat där efter att ha kommit med nattåget till Åbo föregående kväll. Han hade anlänt oförmärkt, men staden hade förberett sig på ett spektakulärt mottagande.

På gatorna vajade finska flaggor, byggnadernas fasader pryddes av girlander och folkhopar trängdes runtomkring stationen för att få se en skymt av presidenten och fru Signe Relander. När det officiella följet steg ut ur vagnen blev de mottagna av en kommitté bestående av landshövdingen för Åbo och Björneborgs län, stadens kommunalborgmästare Löfman, stadsfullmäktiges ordförande, domprosten Candolin och kommendören för första divisionen, general Åkerman.

President Relander inspekterade Björneborgs regemente och Åbo skyddskårs hederskompani som stod i raka rader i vårsolen. Därefter begav sig sällskapet med bil till Åbo domkyrka för en stilla stund mitt i festvimlet. Kyrkans stenväggar hade varit vittne till de mest olika händelser under årens lopp och nu fick de ta emot presidenten för den unga republiken Finland.

Vid kasernen hade hela Björneborgs regemente ställt upp för att hälsa presidenten, och på Åbo konstmuseum presenterades stadens kulturliv av intendenten A. Haartman. Viktigt var också besöket på Åbo universitet, där välkomsttalet hölls av rektor V. A. Koskenniemi. I sitt svarstal sade presidenten att det finskspråkiga universitetet i Åbo stod på en stabil grund och hade till uppgift att utveckla den finländska strävan efter kultur som låg bakom dess tillkomst.

President Relander med följe på frukost i Hamburger Börs. Foto: Turun Sanomat. https://finna.fi/Record/tmk.161022574851100?sid=5115937374&imgid=2

Programmet fortsatte med besök på Åbo Akademi, hovrätten och länsstyrelsen samt en träff med aboensiska kommunaltjänstemän. Först efter det hann presidenten sätta sig vid frukostbordet på Hamburger Börs. Därifrån fortsatte färden till Gullranda i Nådendal.

Även huvudstadsborna fick njuta av dagens händelser. Redan samma dags eftermiddag visades nämligen i Helsingfors en film som skildrade presidentens besök. Och Åbomedierna var inte sämre: redan på söndagseftermiddagen kunde man i Turun Sanomats kontorsfönster se ett tiotal fotografier och några förstoringar från presidentbesöket.

Noora Kallioniemi

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Iltalehti, 11.5.1925, nr 106, s. 1, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1401165?page=1

Turun Sanomat, 12.5.1925, nr 6456, s. 6, https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1487327?page=6

Suomen Kuvalehti, 23.5.1925, nr 21, s. 15, https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/889584?page=15

1200-talet, 1900-talet, 2000-talet

Åbo firar födelsedag år 2029 – varför det? 

Lämna en kommentar

Efter att Åbos image- och temaplaner för stadens 800-årsjubileum offentliggjorts har man också i medierna diskuterat huruvida 2029 är det korrekta året för födelsedagsfirandet. Visst har det gått 800 år sedan 1229, men historikernas och arkeologernas uppfattning är att det medeltida Åbo uppstod kring år 1300. Varifrån kommer då årtalet 1229?

Vy över Aura å och Åbo av i dag. Bild: Janne Mustonen / Åbo stad.

Något exakt år då Åbo skulle ha grundats känner man inte till. Nästan säkert har Åbo då beviljats stadsprivilegier, men inga ursprungliga dokument om detta eller om något annat som hör samman med grundandet har bevarats.

Stadens tillkomst och flyttningen av biskopssätet har länge ansetts sammankopplade. Redan i Paul Justens biskopskrönika från 1500-talet konstaterades att biskopssätet i Åbo flyttades från Korois ”till dess nuvarande plats” år 1300. Senast på 1600-talet kopplades den här flytten samman med grundandet av Åbo stad.

Åbo stads historia från år 1229 är däremot rätt ung. På 1920-talet restaurerades Åbo domkyrka, och ledaren för detta arbete Juhani Rinne framförde en tolkning som avvek från tidigare och senare historikers uppfattningar. Enligt Rinne skulle påven Gregorius IX:s tillstånd till flyttning av Finlands biskopssäte till ett lämpligare ställe ha avsett en flytt från Korois till platsen för den nuvarande domkyrkan. Hans syn på saken har sedermera ratats: i Gregorius IX:s bulla nämns inga platser, men allt tyder på att tillståndet ledde till att biskopssätet flyttades från Nousis till Korois, visserligen först en tid efter att påvebullan utgivits.

På basis av Rinnes tolkning antog man att också Åbo stad grundades vid samma tid och därför firade Åbo sitt 700-årsjubileum år 1929. Den tidiga tidpunkten passade väl ihop med nationsbyggandet i början av självständighetstiden, då man letade efter rötter till olika slags företeelser så långt bak i tiden som möjligt.

 Åbo stads födelsedagsfirande år 2029 är alltså en fortsättning på en tradition som uppkom för hundra år sedan.

Tidpunkten har emellertid visst fog för sig ifall man betraktar uppkomsten av staden som en process och inte som något som hände i ett slag. Under 1200-talet, alltså före ingången av 1300-talet, började kyrkans, kronans och köpmännens inflytande koncentreras till Aura ås nedre lopp.

År 1229 beviljade påven tillstånd att flytta Finlands biskopssäte till en bättre plats och flytten gick till Korois. Området runt den nya biskopskyrkan blev centrum för förvaltningen, ekonomin och kulturen. Den svenska kronans makt stärktes när Åbo slott på 1200-talet började byggas vid åmynningen. Ungefär år 1300 gick utvecklingen in i ett nytt skede då Åbo stad grundades och domkyrkan flyttades till dess nuvarande plats. Före ingången av 1310 hade Åbo blivit såväl stiftets förvaltningscentrum som en rådsstad, där borgarna ur sin egen krets valde ett råd och en borgmästare till att leda förvaltningen.

Bakom så gott som alla historiska händelser ligger en utvecklingsprocess som är längre än ett enstaka år. Låt oss alltså med gott samvete fira Åbo stads födelsedag år 2029.

Reima Välimäki

Översättning: Brita Löflund

Texten baserar sig på Reima Välimäkis och Panu Savolainens inlägg i serien Puheenvuoro, Turun Sanomat 9.8.2025.

1900-talet, 2000-talet

Tidningen Uusi Päiväs kvarlåtenskap i källaren

Lämna en kommentar

När jag studerade vid Åbo universitet flyttade jag sommaren 2014 till en lägenhet vid Västerlånggatan nära Stationsparken, där jag sedan bodde ända tills jag fick min examen. I samband med flytten fick jag av lägenhetens tidigare ägare höra, att det i källaren fanns en oanvänd och onumrerad skrubb som de antog att hörde till denna lägenhet men som de inte tagit i bruk.

Efter en liten tid började jag städa lagerskrubben, där dammet och smutsen gav vid handen att skrubben inte används på åratal. Där tycktes också finnas mest sådana saker som invånarna slängt dit för att de inte behövts eller gått sönder. Efter en tids städning hittade jag längst bak i den lilla skrubben gamla tidningar, postlådor, namnskyltar och annat typiskt redaktionsmaterial. Tidningarna hade texten ”Uusi Päivä”. Vilken Uusi Päivä? Hade jag hittat en tidningsredaktion?

En del av de föremål som hittades i skrubben finns nu i skribentens hem i Salo. Skribentens hemarkiv.

Uusi Päivä var en tidning som utgavs i Åbo åren 1945–1969. Den var språkrör i Egentliga Finland för Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Dess historia finns nedtecknad av Pekka Lehtonen, som också var redaktör vid tidningen på 1960 talet, i boken Uusi Päivä kaikki muuttaa voi. Turkulainen työväenlehti ajan ja aatteiden aallokossa (2007).

Av Lehtonens bok framgår att redaktionen för tidningen, vars namn var en symbol för framtidshopp, våren 1948 hade flyttat från Folkets hus till egna lokaliteter vid Hantverkaregatan. Husbolaget låg i korsningen mellan Hantverkaregatan och Västerlånggatan.

Tidningen Kansan Uutiset, som fortfarande utkommer, grundades 1957 och blev ett hot mot Uusi Päivä på marknaden i Egentliga Finland. Man övervägde att lägga ned Uusi Päivä men fortsatte i alla fall att ge ut den. I oktober 1956 flyttade redaktionen till nya lokaliteter i gatuplanet i ett nybyggt hus vid Västerlånggatan.

Uusi Päivä lades ned i början av år 1969 efter beslut av DFFF. Den formella orsaken var ekonomiska svårigheter, men interna partipolitiska tvister inverkade också på beslutet. Tidningens sista nummer utkom 28.6.1969. Kansan Uutiset inrättade sin Åboredaktion i Uusi Päiväs gamla lokaler. I dag verkar där Antikvariaatti Arwo Paperi / Juvekim Oy.

En mera långvarig historisk Åbokuriositet än tidningen blev det årliga tävlingslopp som tidningen startade 1947: ”Uusi Päiväs maraton”, 25 kilometer, känd också under namnet Kuppispiken. Tävlingen lockade också utländska deltagare och arrangerades även efter Uusi Päiväs nedläggning, ända fram till 1992 (Helsingin Sanomat 8.9.1992).

Jag har sparat de föremål och medfarna tidningar som jag hittade, och jag planerar att göra något slags tavla eller installation för att presentera fynden. Tidningens postlådor har jag tänkt jag sätta upp på garageväggen.

Jerkko Holmi

Översättning: Brita Löflund

1900-talet

Urho Verho, kulturpåverkare

Lämna en kommentar

Urho Verho föddes i Åbo 1912 och avlade universitetsexamen i hemstaden. Han blev med tiden en mångsidig påverkare inom stadens kulkulturliv och bildningsarbete. Efter krigen arbetade han som biträdande föreståndare för det finskspråkiga arbetarinstitutet i Åbo och fortsatte sedan som dess föreståndare fram till 1964.

Från och med senare hälften av 1950-talet undervisade han vid Åbo universitet i ämnena inhemsk litteratur och allmän litteraturvetenskap. Han skötte biträdande professorstjänster och en kort tid även professuren i inhemsk litteratur. År 1970 flyttade han till Tammerfors universitet. Enligt matrikeluppgifterna var det i början av karriären fråga om akademiska korttidsanställningar.

Turun Sanomat publicerade även en bild i samband med nyheten om att tidningens frilansskribent Urho Verho blivit vald till föreståndare för Turun työväenopisto. Turun Sanomat 27.5.1948.

Kulturvännerna i Åbo lärde känna honom som frilansskribent i dagstidningen Turun Sanomat. Skrivglade Verho började som litteraturkritiker 1937, och tiden var sådan, att en artikel om en bok kunde uppta en halv sida i en broadsheet-tidning. Teaterkritiken var emellertid hans specialitet.

Verho doktorerade vid Åbo universitet år 1951 med en avhandling om Kaarlo Bergboms dramauppfattning. Hans handledare var professor V. A. Koskenniemi. I sin avhandling inplacerade Verho den ryktbare chefen för Nationalteatern i personhistoriska, idéhistoriska, litteraturhistoriska och socialhistoriska ramar. Man kan säga, att han försökte visa vilka olika delar som tillsammans byggt upp teaterchefens monumentala rykte.

Som teaterkritiker i Turun Sanomat kunde Verho vara verbalt vassare än sin företrädare Teppo Samooja. Detsamma kan emellertid inte sägas om språkbruket i hans två essäsamlingar, som gavs ut av Åboförlaget Tajo. I dem är tonen försynt och texten tät.

År 1963 utkom Uuden teatterin tiennäyttäjiä, som presenterade Georg Bernard Shaw, T. S. Eliot, Eugene O’Neill och Thornton Wilder. Teaterentusiasten Verho var intresserad av det anglosaxiska moderna dramat och ansåg, att mycket i de dåtida trenderna var av övergående art. Exemplen visar att han i sin förståelse för det moderna dels ville hålla ett långt perspektiv, dels ta fasta på det som rörde sig i tiden.

Efter krigen presenterade de finska teatrarna scenkonst från det engelska språkområdet. Så även i Åbo.

Åbo universitets bibliotek Feeniks har i sitt lager ett exemplar av Uuden teatterin tiennäyttäjiä som skribenten signerat till professor Lauri Viljanen. Denne hade varit opponent vid Verhos doktorsdisputation. Vem som designade pärmbilden nämns inte.

Den andra Tajo-boken Vanhaa ja uuttaa draamaa utkom 1964, och där utnyttjar Verho en del av sina teaterrecensioner från åren 1961–63. Kritikerns tankar sysselsattes fortfarande av mötet mellan gammalt och nytt och av det som håller över tid. Ett slags svar ger kanske samlingens text ”Hyvästijättö kuolevalle elämänmuodolle” (Farväl till en döende livsform). Där analyserar författaren Anton Tjechov och noterar att den relativa frånvaron av aktiviteter har avspeglingar i det då moderna anglosaxiska dramat: ”Tjechov har helt uppenbart varit förebild även här.”

Verho träffade rätt i sina spekulationer om Tjechov-dramatikens framtida dragningskraft  Den ryska klassikern har behållit sin ställning i teatrarnas repertoarer.

Urho Verho skrev också om den tyske författaren Hans Carossas tankevärld och om det finska arbetarinstitutets historia. Han avled i Pargas år 1988.

Paavo Oinonen

Översättning: Brita Löflund

Litteratur:

Ellonen, Leena (red.): Suomen professorit 1640–2007, Professorsförbundet, Helsingfors 2008.

Terho, Henri, Oinonen, Paavo och Ylitalo, Jan-Erik: Teatteria Turussa 1940-luvulta 1970-luvulle. k&h, Åbo 2006.

Verho, Urho: Uuden teatterin tiennäyttäjiä. Förlaget Tajo, Åbo 1963.

Verho, Urho: Vanhaa ja uutta draamaa. Förlaget Tajo, Åbo 1964.

1900-talet

Försök att värva desertörer i Porthansskvären 

Lämna en kommentar

På tröskeln till fortsättningskriget sommaren 1941 försökte tusentals män undvika att dra på sig den grå soldatuniformen. De hade fått kallelse till extra övning, vilket betydde att mobiliseringen hade inletts. De bakomliggande orsakerna till männens attityd var varierande, till exempel trauman från vinterkriget, en pacifistisk eller religiös övertygelse eller en politisk ideologi.

I Åbo verkade vid tiden för krigets början en med finska mått mätt ganska omfattande underjordisk kommunistisk motståndsrörelse, låt vara att dess medlemsantal var litet. Dess medlemmar tänkte sig, att de skulle kunna övertala en del av de soldater som samlats i staden vid mobiliseringen i juni att bli desertörer och komma med i deras led. På det sättet skulle man kunna försvåra finska arméns agerande och stärka de egna motståndscellerna.

På bänkarna i Porthansskvären kunde man under fortsättningskriget få suspekt sällskap. Bild: Riku Kauhanen.

Många av motståndsrörelsens medlemmar hade hört till det under mellanfreden i maj 1940 grundade freds- och vänskapssällskapet Suomen-Neuvostoliiton Rauhan ja Ystävyyden Seura (SNS), som förbjöds i januari 1941. Till upplösningen bidrog våldsamma kravaller mellan polisen och demonstranterna i Åbo 7.8.1940, då 17 personer skadades och en utomstående dog. Åboavdelningen av SNS hade vid tiden för upplösningen uppskattningsvis 5 000 medlemmar. Efter sällskapets nedläggning stod dess forna medlemmar under särskild övervakning, och på basis av Statspolisens (Stapos) rapporter bevakade man noga deras umgänge med soldaterna.

Vid den tid då de extra övningarna pågick skedde den 20 juni 1941 ett säreget försök att ”värva desertörer” i Porthansskvären, alltså bokstavligen mitt framför den dåtida polisstationen. Den kvällen satt en reservist från Åbo med sin fru på en bänk i parken då en man slog sig ned bredvid dem trots att det fanns flera lediga bänkar. Den påträngande mannen hävdade att den som tar krigstjänst är dum i huvudet och berättade att han redan uppmanat många att desertera.

Enligt polisprotokollet klandrade han samtidigt förhållandena i Finland och klagade över ”att man kantänka inte kunnat bevara de vänskapliga relationerna med Sovjetunionen som ’försåg oss med mat’”. Om sin egen bakgrund berättade mannen att han undvikit krigstjänst genom att komma från Helsingfors till Åbo och att hans avsikt var att via Åbo försvinna utomlands. Under samtalet kom det också fram att han var väl underrättad om de tyska trupperna i norra Finland.

Redan en halv timme efter samtalet i parken greps ”folkuppviglaren”. Under det inledande förhöret fann polisen förutom hans identitetsbevis och utrikespass också SNS medlemskort. Enligt de uppgifter som myndigheterna fick från Helsingfors var mannen helt befriad från krigstjänst på grund av ”debilitas” eller ”svagsinthet”. Efter kriminalpolisens inledande förhör fick han vänta på att representanter för den statliga polisen skulle infinna sig.

Riku Kauhanen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Grönholm, Pertti et al. Elämää sotavuosien Turussa 1939–1945. Åbo: Turun Historiallinen Yhdistys, 2014.

Riksarkivet, verksamhetsstället i Åbo. Cb:12. Kriminalavdelningens vid Åbo polisinrättning arkiv. Utkast till polisens undersökningsprotokoll 401–800. 1941.

1800-talet

När svärdet skipade rättvisa

Lämna en kommentar

Åbo upprördes i slutet av 1821 av ett brott om vilket följande är känt. Den tionde december klockan åtta på morgonen steg en ung man klädd i slängkappa in i Kejserliga Åbo Akademis medicine professor Israel Hwassers bostad. Husfolket skulle just börja med sitt morgonkaffe. Gästen hade visats in i salen och han bad att få tala med professorn. När denne kom räckte mannen honom en papperslapp där det stod ”egnadt rättvisan mi hand”. Hwasser hann nätt och jämnt fråga vad texten betydde när mannen drog fram ett svärd under sin slängkappa och högg till mot honom. Slaget träffade någonstans vid tinningen och blod sprutade fram. Ett allmänt kaos uppstod. Enligt vissa uppgifter ska Hwasser ha fallit omkull och slagit huvudet i golvet, medan andra uppgifter berättar att han skulle ha gått, sårad men upprätt, för att söka hjälp av andra i samma hus. Gärningsmannen hann försvinna spårlöst.

Professor Israel Hwasser (1790–1860). Litografi av Johan Cardon, Wikimedia Commons.

Brottsutredningarna inleddes omedelbart. Redan samma dag identifierades gärningsmannen som sinnessvage Johan Emanuel Gadolin, student 1816 och son till Akademins berömde kemiprofessor Johan Gadolin. Han påträffades i hemmet, där han stängt in sig i sin kammare. Professor Hwasser tillfrisknade med tiden från sviterna av misshandeln, men det var också det enda positiva med hela uppträdet. Vid universitetet och dess förvaltningsämbete blev stämningen åter orolig. Vad skulle man tänka om händelsen i Sankt Petersburg och vid det kejserliga hovet? Studenterna hade ju redan i flera års tid orsakat oroligheter i staden. Hade kejsaren kanske fått nog, skulle han kanske besluta om stängning av universitetet?

Universitetets konsistorium, som hade akademisk domsrätt, behandlade fallet i många månader. Studenten Gadolin förhördes och utlåtanden inbegärdes. I staden florerade rykten om utländska förebilder för misshandeln och om impulser från studentföreningarna, men Gadolin berättade för konsistoriet om sina säregna syner och man fick aldrig någon riktig reda i hans motiv och tankar. Konsistoriet stannade för att föreslå flera alternativa straff. Till sist blev det så, att studenten Gadolin först sändes för en tid till en prästgård i Sverige och därifrån till den lantgård som professor Gadolins svärson, fysikern Gustaf Gabriel Hällström ägde i Vichtis i Nyland. Där levde han resten av sitt långa liv i stillhet. Professor Gadolin åter fick nog av hela rättsprocessen och avgick från sin akademiska tjänst år 1822, då rättegången fortfarande pågick.

Jukka Sarjala

Översättning: Brita Löflund

Källor:

G[ustaf] Heinricius, Skildringar från Åbo Akademi 1808–1828. Med 46 afbildningar. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland, 1911.

Jukka Sarjala, Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland & Stockholm: Appell Förlag, 2025.

1900-talet

Brezjnev i Åbo 1961

Lämna en kommentar

I september 1961 fick Åbo för en dag vara värd för sovjetledaren Leonid Brezjnev (1906–1982) under hans besök i staden. Brezjnev var då ordförande för Högsta sovjet, som var Sovjetunionens motsvarighet till parlament, och officiellt statsöverhuvud. Den verkliga makten innehades emellertid fortfarande av kommunistiska partiets generalsekreterare Nikita Chrusjtjov, som Brezjnev var med om att störta tre år senare.

Sovjetunionens president Leonid Brezjnev besökte Åbo universitet den 25 september 1961. Bild: V. K. Hietanen, Museiverket.

Sovjetledarnas besök följde i allmänhet en väl inkörd rutin. Först avklarades de officiella ceremonierna och underhandlingarna i Helsingfors och sedan presenterades trakterna utanför huvudstadsregionen för gästerna från öst. Så var fallet också den här gången. Besöket började i Helsingfors och varade inalles i nio dagar, och sovjetledaren fick ta sig en titt också på Åbo, Kemi och Rovaniemi.

I Åbo hade man valt Valmets varv i Pansio och Åbo universitet till besöksmål för Brezjnev och hans följe. På varvet föreföll den tidigare maskiningenjören Brezjnev att känna sig väl hemmastadd och pratade också med de aboensiska varvsarbetarna. Förutom att sovjetledaren berömde den finska varvsindustrin lovade han också att den östra grannen skulle förbli en pålitlig och långvarig kund.

På universitetsbacken fick Brezjnev bekanta sig med den moderna högskolearkitekturen på campus och med president Paasikivis digra privata boksamling. I sitt tal till universitetets företrädare lyfte han fram den studerande ungdomens betydelse som skapare av framtiden och meddelade att han skulle donera en samling läroböcker och vetenskaplig litteratur, inalles 2 000 band, till universitetet.

De finländska medierna följde noga de östliga grannarnas resa och citerade sovjetledarens tal i sina artiklar.

Också den sovjetiska pressen noterade besöket. Izvestija betonade de varma och vänskapliga relationerna mellan vänstäderna Åbo och Leningrad och deras invånare. Tidningen skrev att tusentals Åbobor samlats på den öppna platsen framför järnvägsstationen för att med rungande slagord om fred och vänskap ta farväl av Brezjnev och president Kekkonen, som stått värd för hela Finlandsbesöket.

Pravdas läsare åter fick ta del av en målande skildring av Åbo som en av Finlands äldsta städer och ett centrum för regionens förvaltning i 600 år. Åbo vid tiden för besöket beskrevs i Pravda som en av Finlands främsta industristäder och en central ort för arbetarrörelsen i landet.

I de sovjetiska tidningarna kunde man också läsa om besökets viktigaste politiska syfte: att främja tanken på de nordiska länderna som ett neutralt fredsområde och att motarbeta Natos expansion.

Pia Koivunen

Översättning: Brita Löflund

Källor:

Helsingin Sanomat, 27.9.11961, Leo Shulgin, Presidentti Brezhnev tervehti Turun teollisuutta ja oppia.

Izvestija, 25.9.1961, V. Tarasov, Rukopleskanija druzei.

Pravda, 26.9.1961, Sovetskie gosti v Turku.

1200-talet

Dominikanerna – nya vindar i det medeltida Åbo

Lämna en kommentar

Vanligen brukar man nämna Finlands och Nordens avsides läge och tidskrävande tillgänglighet när man granskar hur snabbt nyheter spreds i det medeltida Europa. Den här generaliseringen stämmer emellertid inte alltid, och också snabbheten kan ses som ett relativt begrepp. En av nyheterna i början av 1200-talet, den dominikanska ideologin, nådde Norden kanske till och med snabbare än många andra hörn på den europeiska kontinenten. Dominikanernas ideologi betonar fattigdomen, lärdomen och predikandet som de viktigaste verktygen för de troendes själavård.

Ordens grundare Dominicus Guzman (1170–1221) anses ha besökt Danmark hela två gånger redan under 1200-talets första år i egenskap av specialsändebud för kungen av Kastilien. Den egentliga orden uppstod i kretsarna kring Dominicus i mitten av 1210-talet i södra Frankrike, och under det följande decenniet grundades i Danmark de första dominikanersamfunden i Norden.

I Finland grundade dominikanerna sin första kommunitet, ett konvent, år 1249(MCCXLIX venit conventus Finlandiam). Om dess läge råder osäkerhet. På andra håll i Europa gynnade dominikanerna stora städer, sådana där det fanns ett universitet och ett biskopssäte. I medlet av 1200-talet fanns det i Finland inte en enda ort med stadsprivilegier, för att inte tala om universitet, men ett biskopssäte fanns det, i Korois. Det mest sannolika platsalternativet för en första permanent dominikankommunitet var med andra ord Korois, som låg några kilometer från Åbo i riktning mot Aura ås övre lopp. Förutom ett biskopssäte hade platsen goda förbindelser till bysamhällena i omgivningen tack vare ån och åstranden. Områdets täta och välmående bosättning var en gynnsam trakt för predikan och tiggeri, vilket var viktigt då samfundet primärt levde av allmosor.

I Korois och i biskopssätets näromgivning bistod dominikanbröderna biskopen i teologiska frågor samt med prästernas utbildning och församlingsmedlemmarnas själavård. De lärda dominikanerna bidrog till att utbildningen blev tillräcklig och förefaller att ha deltagit i organiserandet av det unga stiftet bl.a. när det gällde liturgin. Det är troligt att bröderna samarbetade mycket intensivt inte bara med biskopen utan också med det före ingången av 1276 grundade kapitlet.

Vy från Kaskisbacken mot Aura å. Konventet låg inom det område som bilden visar ända till 1500-talet. Bild: Ernst Gustaf Arvidsson (1913), Åbo stadsmuseum.

När domkyrkan och -kapitlet flyttades till Unikankare kulle i Åbo i slutet av 1200-talet följde dominikanerna med. Var de till en början slog sig ned vet man inte med säkerhet. Den första och enda kända konventplatsen i Åbo ligger i Kaskisbacken, i terrängen mellan åstranden och Svartbrödragränden.

Marika Räsänen

Översättning: Brita Löflund